Jonas Brun Vindtunnel
jonas brun
Vindtunnel
PEQUOD PrESS
Pequod Press Södra Förstadsgatan 18 211 43 Malmö www.pequod.se
Av Jonas Brun har tidigare utgivits på annat förlag: Den andra tiden, 2004 (roman) Det här är platsen / Ett barn hos gud, 2006 (dikter) Det amfibiska hjärtat, 2009 (roman)
Jonas Brun: Vindtunnel Omslagsbild: Jean-Antoine Watteau: l’Assemblée dans un parc (detalj) © Pequod Press och författaren 2010 Tryck: Madonas poligrafists, Lettland 2010 ISBN 978-91-86617-04-2
Innehåll
Liknar
7
Parklek
17
Summerton
27
Vällingby
37
Honung
47
Tunnas
57
Snö
67
Källförteckning
76
Liknar
Ett svalnande land. Som sakta höjer sig ur havet. För detta finns bara trubbiga instrument. Som om kvällarna. Utanför den stängda porten. Oskärpan i dunklet. När det bara knappt kan anas. Som en vätska som ljumnat och torkat in. Klistrig och mörk. Väntan utanför den porten. När jag sa: Jag vill vara hos dig, igen. Och nu. När jag åter säger det. Rinner fram ur marken. Fint och tungt som sand. Stiger över trösklar. Och fönsterkarmar. Och kan inte hållas tillbaka.
9
Sömnen här är inte som annan sömn. Allt är till fällningsgränsen mättat med kalk. Inget fäster i en vithet som den här. En som sakta fyller dem som kommer hit. Inifrån och ut. I varje enskildhet. I varje stycke. Som avlagringar. Sediment. I det stillastående. I tillståndet. I den plana vidheten. Som vore det ingenting. Inte ens en plats. Utan något som bara syftar vidare. Och bort. För allting övergår i allting annat här. Det finns vare sig skarvar eller fogar.
10
Mars ännu obestämd. Bara fläckvis konstaterad. Sval och väntande. Helg. En ljus klockklang. Breder ut sig, överallt. Han lät dem sticka in sina fingrar. Djupt ner i såret. Allt de ville. Fick de göra med honom. Allt vad de önskade. Som att känna. Från insidan.
11
En dag har allt blivit till bara väntan. Utan att det märktes. Som blommor i en vas. Som deras väntan. En lika obeveklig väntan. Något som liknar hänförelse och självklarhet. Men som bara är tanklöshet och upplösning. Något som också liknar lust. Men som inte är det. Som alltid bara liknar. Att allt kan fås att likna. Var det inte jag så var det någon som var lik mig. Känslan av att en annan varit här och skrivit före. Med en liten svart och smalspetsad filtpenna.
12
Vända sig djupare och längre in. I det som bara är: Glömska. Smältvatten. Sömn. Vad kallas det. Det där, du vet. Du vet, det där som heter. Du vet. Du vet. Du vet ju vad jag menar. Men det är inte här. Bara i vardande. Och kommer. Kommer inte. Kommer en dag att komma. Flyttas framåt och förskjutas. Allt mer glest och fjärran.
13
Längre ut ligger kolonierna. Branta klippor. Rätt ur havet. Hjärtskärande ensamma. Det finns väldiga gråskalor. En allt uppslukande disighet. Någonstans bär någon det ansikte. Som du själv gjort anspråk på som ditt eget. Och när två likar ser varandra för första gången. Vet de att de nu ska bli älskande. Böja sig fram och läsa, tillsammans. Ur samma bok. Och sedan inte mer, den dagen.
14
Ljusa skyar. Blek sol. Gör allt poröst. Liksom genomskinligt. Enkla dagar. Med småprat, tvätt och promenader. Hur älskar jag dem inte. Dagarna man hänger lakanen till tork. Och sedan drar dem släta mellan sig. Just innan det faller. Jag klipper bort bildens nedre del. Bara himlen blir kvar. Vind ska fylla ut. Täcka över resten.
15
Parklek
En djupnande skugga. Duvor runt mitt huvud. De är skitiga, älskliga. Och så en första klumpig beröring. En skapelseberättelse. Ett försök att närma. Och att pröva över. Som en förankring. Eller inventering. Att följa linjen till dess slut. Det ord som kommer närmast för att beskriva känslan: Hunger. Och är ändå inte hunger. Bara det som kommer närmast.
19
Hur minns jag dig? I bilder? Alfabetiskt? Minne som en målning? Något så dött och stilla. Minne som en ton? Med musikens vaga gleshet. Jaga rätt på det som tillhör. Och parken vecklas ut. Den tjocka, mörka grönskan slingrar fram. Äter allt, äter allt. Som reptiler, rasslande, glider smidigt in över hala, blanka golv. Hur det samlar sig och reser sig. Finner motsvarighet och likhet. Återfår en form. Blir till en gestalt. Längst inne i parken.
20
Tätar du med tjära. Gör du som du vill. Tätnar du som tjära. Stannar inte still. --En framskuren barockträdgård. Som förgrenar sig och fortplantas. Ett mönster och en plan. Det ordnandet. Av tingen och av tanken. En parlek. I genomskärning. Något så smäktande. Som det skära och svällande hullet på en bild. Av Watteau eller Boucher. Lemmarna. Hur de visas fram. Vänder sig och vrängs.
21
Jag ville försöka samla in det sista av sommaren. När medvetenheten om dess nära förestående slut blev ytterst påtaglig. Jag tänkte att något måste gå att spara. Om så bara av augusti.
PEQUOD PrESS