Snapphaneresan
KAPITEL 2 Sporrakulla gårds hemlighet
Idén var inte så dålig trots allt, tänkte Theo. Den kanske till och med var genomförbar. De fick se till att vara väl förberedda och inte hamna på fel plats, eller i fel tid. Men hur de skulle bära sig åt för att precisera tid och plats, det hade han ingen aning om. Aldrig tidigare hade de lyckats med det… Jo, det hade de faktiskt, men kanske det bara hade varit lyckosamma tillfälligheter… Den här gången skulle han se till att hjälpa lyckan på vägen. Det fick inte hända Ramona något och inte heller Robert. Hur skulle han bära sig åt för att utföra det Ramona hade tänkt sig, samtidigt som han såg till att de var säkra? ”Pålästa! Vi måste vara pålästa!” sa Ramona, när hon kom in i den stora rymliga storstugan, med famnen full av böcker och broschyrer. ”Titta vad jag hittade i farmors rum på övervåningen!” Pluto följde henne tätt i hälarna. Han var säker på att något var på gång och han ville hålla sig framme för att inte gå miste om det. ”Det kanske finns en anledning till att allt det där materialet finns i farmors rum”, sa Robert. 16
Han var nämligen mycket säker på att farmor kände till Sporrakulla gårds hemlighet. Det var därför hon alltid förbjudit dem att gå in i gavelrummet. Det var därför nyckeln till rummet låg gömd i den stora urnan på skänken. Farmor hade inte en aning om att han visste om gömstället. Inte heller trodde Robert att farmor visste att han, Ramona och Theo hade hittat Sporrakulla gårds hemlighet, vilket den gången hade inneburit livsfara för dem alla tre. Nu tänkte Ramona och Theo återigen utnyttja gårdens hemlighet för att fördriva tiden. Bara för att de inte hade något roligare för sig. Han ville inte alls vara med på det de tänkte företa sig… Plötsligt mindes Robert vad han hade sagt för inte allt för länge sedan… Då hade det varit han som föreslagit att de skulle göra precis det som Theo och Ramona nu var på väg att göra. Då hade de hejdat honom. Varför tvekade han nu, när han tidigare varit så ivrig att ge sig ut på ett nytt äventyr? ”Titta! Här är anteckningar om Sporrakulla gård”, sa Ramona och började mumlande läsa texten. Robert insåg att han också ville ta del av det Ramona läste. ”Du kan väl läsa högt!” sa han. ”Jag kan inte läsa allt för er, men här hittade jag något intressant, något som låter bekant för er och som kanske får dig, Robert, att ändra uppfattning: Den förste kända arrendatorn var Bendt Oredtzen. Han omnämns 1659, det år Skåne blev svenskt, anklagad för att ha utspisat snapphanar…” Ramona tystnade och såg triumferande på Robert och Theo. 17
Pluto vankade rastlöst fram och tillbaka från än den ena än den andra, men ingen verkade ta någon notis om honom. Till slut lade han sig med en duns och en tung suck framför Theos fötter. Robert kände hur magmusklerna knöt sig när Bendt Oredtzen nämndes. Det var starka minnen som väcktes till liv inom honom och rädslan ökade. Han ville INTE vara med om något nytt äventyr. Ramona fortsatte läsa: ”Området kring Sporrakulla gård var bebott redan under bronsåldern. I hagmarken sydväst om gården finns gravhögar från denna period. Ett system av stengärdsgårdar omger gården. Dessa vittnar om den tid då människan hägnade kring åker och äng för att hålla tamdjur borta från grödorna. Varje år skars grenar och kvistar av från lövträden och torkades. De torkade löven och barken blev foder till djuren och riset användes till att elda i bakugnen…” ”Låt mig läsa” sa Robert och slet papperen ur händerna på Ramona, för att hitta något mer intressant. ”Rummet i ryggåsstugan var gårdens hjärta. Här försiggick nästan all inomhusaktivitet på grund av att det var det enda uppvärmda rummet. På vintern sov både familj, tjänstefolk samt gårdens djur i rummet.” Plötsligt började Robert läsa mumlande för sig själv, men strax höjde han rösten igen: ”…hade gårdens folk sina kistor med kläder och tillhörigheter uppställda…” Det blev alldeles tyst i rummet. Endast regnets piskande mot fönster och tak hördes. Alla tre visste att det fanns ett rum fullt med kistor, det var i det rummet deras förra äventyr hade börjat, gavelrummet. Det var dit 18
Ramona ville att de nu skulle gå, till det rum de var förbjudna att gå in i. Ingen sa något på en lång stund, alla tänkte på vad rummet innehöll, förutom kistorna… Till slut började Ramona bläddra i papperen igen. En handskriven lista fick henne att reagera. Handstilen var välbekant för henne, det var hennes farmors handstil, så som den sett ut när farmor inte var darrig på handen, då när hon var betydligt yngre. Överst på lappen stod det: SKATTEN, med stora understrukna bokstäver. Under det ordet fanns en rad olika ortsnamn och platser uppradade: Hovdala Slott, Matteröds kyrka, Brönnestads kyrka, Verum Kyrka, Sporrakulla gård, Vittsjö Skans, Norra Åkarps kyrka, Prästakällan/Prästavägen, Örkeneds bränning, Loshultskuppen, Hönjarums Skans, Stavhultsgården och Sibbarps Skans, Wanås slott och Snapphaneeken, Grimmatorpet, Ryavägen. Framför Sporrakulla gård hade farmor satt en bock, Loshultskuppen hade hon ringat in med rödpenna flera gånger. Ramona höll upp lappen så att Theo och Robert kunde se den. ”Vad tror ni att det här är för något?” sa hon och såg hur Roberts bistra, bestämda ansiktsuttryck plötsligt förändrades. I samma stund som han hade börjat läsa namnen, sett det inringade ordet ”Loshultskuppen” och bocken framför ”Sporrakulla gård”, då hade äventyrslusten vaknat även inom honom. Han hade direkt insett vad det var Ramona höll i handen. Han hade läst många detektivböcker, som förutom hans stora science fictionintresse också tog en stor del av hans tid. Men innan han hann 19
öppna munnen och tala om vad han trodde det var hade Theo redan sagt det. ”En skattkarta!” ”Nej, ingen karta, eftersom det inte är någon egentlig karta, utan bara en mängd namn. Men jag tror ändå att du har rätt. Jag tror att farmor försökt leta reda på delar av Loshultsskatten”, sa Ramona. ”Men hon har inte hittat den”, sa Robert. ”Nej, hon har tydligen inte hittat hela skatten”, sa Ramona. ”Det verkar som om hon hittade en del av skatten här på Sporrakulla gård, men därefter inte fått tag på några fler koppardaler. Annars skulle hon nog ha bockat för fler namn på listan.” Plutos svans dunkade i golvet, han hörde på deras upphetsade röster att de var glada och han ville dela glädjen med dem. Men fortfarande var det ingen som brydde sig om honom, de bara fortsatte tala ivrigt med varandra. ”Det är därför hon har samlat på sig så mycket material om snapphanebygden!” sa Theo och såg menande på alla böcker och broschyrer som Ramona lagt på bordet. ”Jag tror att hon har letat efter skatten i nutid. Kanske har hon någonstans i något gammalt dokument hittat en ledtråd, vilket fått henne att hitta en del av skatten. Men… under alla hundratals år som gått har säkert större delen av skatten hittats. Ändå finns det chans att en del av skatten fortfarande ligger kvar i marken, nyligen hittades en gammal vikingaskatt utanför Lund. Ändå tror jag att vi har störst chans att hitta skatten om vi reser tillbaka i tiden!” Därmed sa Theo just de ord Ramona ville höra. 20
Theo och Ramona hade en sagolik förmåga, de kunde resa i tiden. Det var inte alltid det gick som de hade tänkt sig på tidsresorna och de var inte alltid förberedda på att en tidsresa skulle ske. Ibland kunde det vara något föremål de rörde vid, en plats de befann sig på eller bara en ödets nyck som fick dem att färdas genom tiden till ett annat århundrade. Några gånger hade Robert fått följa med, annars var tidsresandet en väl bevarad hemlighet. Eftersom tiden inte förflöt lika fort i nutid som i förfluten tid märktes det knappt att Theo och Ramona varit borta månader i sträck. Ibland hade tidsresan varit en skräckfylld upplevelse och de hade båda lovat varandra att aldrig, aldrig mer resa i tiden. Men snart var de hemska händelserna glömda och äventyret lockade. Liksom denna gång… Nu när orden var uttalade, kände de alla tre det som att det inte fanns någon återvändo. Genast blev det fart på dem. De sprang och bytte kläder, för att inte utmärka sig alltför mycket om de lyckades förflytta sig till 1600talet. För det var dit de tänkte försöka ta sig. En gång tidigare hade de förflyttats i tiden till Snapphanekriget 1676. Då hade de varit med om när Loshultsskatten erövrades från svenskarna den 24 juli 1676. Därför visste de att det någonstans därute fanns kopparplåtar och silvermynt värda 50.000 riksdaler. Med dagens penningmått var skatten värd flera miljoner kronor. 250 vagnslaster med trätunnor fulla av silvermynt och koppardaler hade blivit böndernas och snapphanarnas stridsbyte. 21
Därför var sannolikheten mycket stor att de skulle hitta mängder av koppardaler, speciellt nu när farmor hade lämnat ledtrådar åt dem. Pluto sprang framför fötterna på dem, ivrig att vara alla till lags. Han hjälpte till med att hämta saker från golvet och räcka till dem, han råkade få dem att snubbla flera gånger, eftersom han hela tiden ville hålla sig så nära dem som möjligt, orolig som han var att de tänkte ge sig av utan honom. Visa av tidigare tidsresor packade de varsin ryggsäck, med olika användbara saker: ficklampa, kniv, snören, kompass, mat och varsin ren tröja, och givetvis så många böcker och broschyrer de kunde få ned i sina ryggsäckar. Ramona envisades att ha alla böckerna och broschyrerna i sin ryggsäck, trots att det skulle innebära att hon fick den tyngsta ryggsäcken. ”Blir inte folk misstänksamma när vi har fulla packningar? Min ryggsäck är relativt ny, tror ni att de misstänker något?” sa Robert, som nu började bli nervös inför den förestående tidsresan. ”Det löser sig! Vi smutsar ned den i någon gyttjepöl så fort vi kommer fram”, sa Theo och log brett. Robert blängde på honom, trots att han förstod att Theo skämtade. Han hade inte minsta lust att smutsa ned sin nya ryggsäck. ”Vart ska vi resa först?” sa Ramona och darrade av iver över att ge sig iväg. Borta var alla tankar på de fasor och hemska upplevelser hon genomlidit vid tidigare tidsresor. Nu väntade ett nytt spännande äventyr och hon kunde knappt bärga sig innan hon fick ge sig iväg. 22
”Är ni klara?” frågade hon, innan hon hade fått svar på sin första fråga. ”Vi är klara!” sa Theo och Robert samtidigt och såg roat på varandra. Pluto satt förväntansfull framför dem och svansen dunkade upphetsat i golvet. NU skulle de gå ut! Detta var första gången Theo, Ramona och Robert medvetet hade gett sig ut på en tidsresa, väl förberedda. Det kändes betryggande att ha en del välbekanta saker med sig. Något som skulle hjälpa dem ta sig fram i Snapphaneland. ”Vi måste ha en riktig karta!” sa Ramona. ”Hur ska vi annars hitta runt till alla de här platserna?” ”Jag har en karta på mitt rum”, sa Robert och kilade raskt iväg för att hämta den. Pluto såg från Robert till Theo och Ramona och satt lugnt kvar. Nu var Robert rädd för att bli lämnad ensam kvar, därför skyndade han sig. För även om det var otäckt och nervöst att resa i tiden, var det ännu värre att vara hemma och leva i ovisshet över vad som hände de andra. Trots att de förmodligen skulle hinna tillbaka innan han insåg att de hade försvunnit… ”Du måste stanna här!” sa Theo till Pluto och strök hunden över huvudet. De sorgsna bevekande ögonen gjorde ont i Theo, men han ville inte utsätta Pluto för fara, därför var det viktigt att han inte följde med dem. Trots att Pluto skulle bli mycket ledsen. Men de skulle inte vara borta så värst länge. Pluto kanske inte ens skulle hinna sakna dem innan de var tillbaka igen. 23