En eftermiddag när Berra och jag gungar på vår hemmagjorda
gungbräda säger jag att jag ska till min morfar. Jag ska dit och äta tårta. För att han fyller år den kvällen. – Då får jag fem kronor, säger jag. – Får du pengar när han fyller år? säger Berra förundrat. – Ja, säger jag. Det får jag varje gång som jag träffar honom. – Oj då. Han är visst snäll han? säger Berra. – Ja, nickar jag. Och han ska få en stor cigarr av mej.
3
Då kikar Berra längtansfullt upp mot molnen.
– Jag skulle också vilja ha en morfar, mumlar han. Vad gör såna egentligen? – Tja, dom bjuder en på kaffe, säger jag. Och så äter dom grisfötter. – Nu skojar du, va? säger Berra.
4
– Nä, det är säkert, säger jag. Grisfötter i gelé. Och ibland så tar dom en till en sjö och metar fisk. – Varför har inte jag en morfar? undrar Berra. – Det vet jag inte, svarar jag. Men jag vet i alla fall var du kan få tag på en. – Var då? säger Berra. – Det får du se i morgon, säger jag. För nu måste jag in och sätta på mej en vit skjorta och kamma håret. När jag kliver av gungbrädan så åker Berra ner och slår i sin haka.
5
Nästa dag tar jag med mig Berra.
Då har han tvättat sig. Han har ett rent plåster på hakan och i handen håller han en ringblomma som han hittat i Gustavssons trädgård. – Ser jag bra ut så här? undrar han. Och jag nickar, för det är sällan man ser honom så snygg. Vi går förbi bageriet som doftar av bröd och en skogsdunge där fåglarna visslar i träden. Så kilar vi förbi kapellet där begravningsbilarna brukar stå och glänsa i solen. Och sedan är vi nästan framme. – Där, säger jag. Där kan du hitta din morfar. Där är det fullt av gamla gubbar. Jag pekar på ålderdomshemmet.
Vi vandrar genom en mörk korridor med tavlor på väggarna.
Vi går ända tills vi kommer fram till en dörr som står på glänt. – Vi tittar in där, viskar jag till Berra. Där sitter en farbror i hängslen och lägger ut kort på ett bord. – Han! viskar jag i Berras röda öra. Han ser väl gammal ut? – Ja, säger Berra när han tittat en stund. Men jag har nog i alla fall ångrat mej.
8
– Det kan du inte, säger jag. Nu får du allt gå in och hälsa! Då gör Berra det. – Goddag! ropar Berra. Äter farbror möjligtvis grisfötter? – Vasa? säger farbrorn och vänder sig om så vi ser att han har ett plåster på hakan han med. Om jag äter grisfötter? Nej, jag spelar kort med mig själv. Men vem är du? – Jag heter Bertil, säger Berra. Och nu har jag kommit för att besöka dig. Jag har med mig en blomma. 9
Han visar ringblomman som han hållit bakom ryggen.
Den är gul och ser ganska varm ut. – Det var snällt det, ler farbrorn. Var så goda och kom in. Då går vi in och Berra räcker fram blomman. – Var så god, morfar! säger han. Farbrorn tittar först på blomman och så på Berra. Så kliar han sig i sitt tunna vita hår. – Va? säger han. Är jag din morfar. – Ja, ler Berra. Och nu är jag här. Det har liksom inte blivit av att komma förr. Då ger farbrorn Berra en kram. – Det var väldigt vad du har blivit stor, säger han och torkar sig med knogarna i ögonen. Hur gammal är du nu? – Sju, säger Berra. – Ja, jag säger då det, säger farbrorn. Här satt jag och kände mig ensam och så kommer du. – Ja, instämmer Berra. – Men vem är det? frågar farbrorn och nickar mot mig. Jag är väl inte morfar till honom med? Då skrattar Berra så man ser att han tappat framtänderna. – Nä, säger han. Det där är Ulf och han har redan en. – Själv heter jag Nils, säger farbrorn och tar mig i handen. Så visar han sitt rum. Där finns ett fotografi med en kvinna med stora ögon och hatt. Så finns det en klocka av guld, en uppstoppad fågel och en halv älg som han har täljt i trä. – Nu finns det inte mer, suckar han. Vad ska vi göra nu? Här är det inte så mycket man kan göra.
10
– Uffes morfar brukar alltid bjuda på kaffe, säger Berra. – Det var en bra idé säger farbrorn som heter Nils och just har blivit Berras morfar. Då ska jag hämta käppen.