En vän som du
Camilla Dahlson t, . ätha n vinna m o a j l i k v En bo h att c o k kärle
Camilla Dahlson
Fler böcker av Camilla Dahlson från Idus förlag: Gillad som du är, 2017
En vän som du Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Camilla Dahlson Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2017 ISBN: 978-91-7577-589-0
Till mina barn Moa och Calle.
Kapitel 1 Kia kände hur svetten rann längs med ryggen. Hon andades häftigt. Bara tvåhundra meter kvar nu. Sedan var det över. Då skulle hon få vila. Hon försökte att inte känna tröttheten i kroppen. Hur benen skrek åt hjärnan att slå av på takten. Hon tvingade sig att öka farten de sista hundra meterna. Hon ville slå sitt personliga rekord. Hon pendlade med armarna och stirrade rakt fram. Benen arbetade snabbt framåt. Publiken på läktaren flimrade förbi i ögonvrån. Någon skrek hennes namn. Hon fylldes av ny energi. Hörde ljudet av skor som slog ner mot löparbanan. Det var jämnt mellan henne och de andra tjejerna. Kanske kunde hon vinna? Så passerade hon mållinjen. Hon tittade på klockan och tryckte på stopp. Jaa, hon slog rekordet med en halv sekund. 7
Kia joggade några meter bort på löparbanan. Hon la sig ner och lät andningen lugna sig. Nu var det över. Kroppen fick vila. Hon blundade och kände hur pulsen gick ner. Mamma kom fram med en luvtröja. – Grattis du kom trea, sa hon och böjde sig ner och kramade om Kia. Trea! Det var i alla fall på prispallen. Och hon hade slagit sitt rekord på 1500 meter. Hon kände sig glad. Löpning var verkligen hennes grej. Hon tog på sig tröjan för att inte bli kall. Kroppen var fortfarande varm efter loppet, men hon visste att hon snabbt blev nerkyld när svetten torkade. Hon fick inte bli förkyld och missa några träningar. Snart var även pappa framme vid Kia. – Du är hur duktig som helst, sa han och puffade till henne lite i sidan. Vad snabbt du har utvecklats. Det var tävling på Råslätts IP idag. Det var alltid roligt med tävlingar, och idag när det var på hemmaplan var det extra roligt. Klubbar från hela Småland deltog. Det gjorde 8
att Kia orkade kämpa lite extra, och ta ut sig maximalt. Ju fler som stod på läktaren och vid sidan av banan och skrek, desto mer orkade hon. Idag var både mamma och pappa på plats för att se henne springa. De bodde båda två på Råslätt, fast i varsin lägenhet, så de brukade titta på alla tävlingar som gick på idrottsplatsen. Det var som att de höll bättre sams nu när de var skilda än när de bodde ihop. De kunde stå tillsammans vid sidan av löparbanorna och heja och skratta om vartannat. På ett sätt gjorde det att skilsmässan kändes onödig. Samtidigt insåg Kia att det kanske var just för att de inte behövde bo tillsammans som föräldrarna lyckades hålla sams. – Vad säger ni om lunch hos mig? sa pappa. Kia gjorde tummen upp. Det skulle bli gott med mat efter tävlingen. Det var bara stafetten kvar nu. Kia skulle inte springa, det var för tätt inpå 1500-metersloppet. Men pojkvännen Viktor skulle vara med, så hon skulle förstås stanna kvar och heja på klubbens lag. 9
Mamma verkade tveksam inför lunch hos pappa. Hon fingrade nervöst på sin mobil. – Jag vet inte om det är så bra. Pedro kanske tycker att vi umgås för mycket, sa hon. – Äh, det är för att Kia ska få träffa oss tillsammans. Det kan väl inte göra något, sa pappa. – Men skulle Mona ha gått med på att du och jag åt lunch då, sa mamma. – Skit i Mona. Hon är ute ur bilden nu. Det är ju inte direkt någon romantisk lunch för två jag tänker mig, sa pappa. – Okej då, sa mamma och nu log hon. Det ska faktiskt bli gott med lite mat. – Toppen, då sticker jag hem och fixar till maten, så kan ni komma efter prisutdelningen. Pedro var mammas nya kille. De hade blivit tillsammans strax efter det att pappa stack till Australien med sin nya tjej Mona. Det var för knappt ett år sedan som föräldrarna hade skiljts. Då hade det varit jättejobbigt för alla, kanske mest för Kia och mamma. Pappa hade bara dragit till andra sidan jordklo10
tet hux flux. Nu hade pappa som tur var gjort slut med Mona och flyttat hem till Sverige igen. Pappa promenerade iväg mot höghusen på Råslätt. Perfekt, då skulle maten vara klar när Kia och mamma kom dit. Kia var alltid hungrig efter tävlingarna. Även om varje gren inte tog så lång tid, brukade det ta många timmar innan de var hemma efter en tävling. Alla i klubben brukade titta på klubbkompisarnas grenar och det gjorde tävlingsdagarna långa. Kia ställde sig upp och stretchade lårmusklerna och vaderna. Det var viktigt för att inte bli stel. Sedan i höstas hade hon lärt sig massor om löpning och träning. Både av tränarna i IKHP och genom att läsa på i böcker och på nätet. Det hade gett resultat. Nu var hon med och tävlade som de andra ungdomarna i klubben. Och i dag skulle hon stå på prispallen. Mamma hoppade upp och ner bredvid Kia för att hålla värmen. Det var en skön majdag, men så fort solen gick i moln blev det kyligt. Nu passerade ett stort moln över himlen, och 11
det fick de flesta åskådarna att dra på sig tröjor eller jackor. Kia joggade på stället för att hålla värmen. Så tog hon på sig överdragsbyxor och klubbjacka för att inte bli kall. – Nu börjar stafetten, sa mamma och drog med sig Kia till starten. Runt starten hade åskådarna samlats i stora klungor. Alla ville vara med och heja fram sitt lag. Det var mixade lag som skulle springa 800 meter totalt. Fyra personer skulle springa 200 meter var. Viktor skulle ha den viktiga sista sträckan. Nu stod han placerad på andra sidan av löparbanorna, mitt emot starten och väntade på att få växla. Daniella, en kompis till Viktor, skulle springa första sträckan. Hon stod beredd på startlinjen tillsammans med de tävlande från de andra lagen. Pang, där gick startskottet, och så var de iväg. Kia och mamma gick en bit längs löparbanan för att kunna heja på laget innan varvningen och målet. Där var det glesare med folk, och
12
det kunde vara skönt för de som sprang att få pushning innan spurten. Nu växlade Daniella till en mörk kille. Laget låg nu fyra. Kia kände hur tävlingsnerverna vaknade till liv igen. Även om hon inte var med själv, så var det hennes lag och hon ville att det skulle gå bra för klubben. När killen hade sprungit sin sträcka och växlat över till en blond tjej hade de avancerat till en andra plats. Det gick fort, snart var det Viktors tur att ta över stafettpinnen. Han brukade vara snabb. Kanske kunde de till och med vinna stafetten idag? Men nej, Viktor snubblade till när han skulle ta emot pinnen. Han ramlade inte, men missen var tillräcklig för att Tranås AIF skulle gå om. Nu låg IKHP trea. Viktor kämpade och slet. Det syntes att han jobbade allt han kunde. Det gjorde han alltid, och särskilt när det var stafett. Men det hjälpte inte. Mamma och Kia hejade på Viktor de sista fyrtio meterna. Han passerade mållinjen som trea.
13
Kia har hittat sin favoritsport, löpning. Hon satsar allt på att bli bra, helst bäst, på att springa. Till slut kretsar det mesta kring träningen. Kanske tränar hon för mycket? Kia och Viktor är ihop, eller är de det? Kia är osäker på vad Viktor egentligen vill. Mirre och Kia fortsätter att blogga. Mirre drabbas av näthat och blir rädd på riktigt. Vem är det som ligger bakom de hotfulla mejlen . . .
ISBN 978-91-7577-589-0
www.idusforlag.se
9 789175 775890