9789113019291

Varför mördar man sin dotter?

Emre Güngör Nima dervish

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2009 Emre Güngör, Nima Dervish och Norstedts, Stockholm Förord: Bengt Westerberg Omslag och omslagsfoto: Miroslav Sokcic Tryckt hos WS Bookwell, Finland 2009 isbn 978-91-1-301929-1

Innehåll

Förord

7

Inledning

11

Vad är heder?

14

Mordet på Fadime Sahindal 76 Mordet på Pela Atroshi Mordet på Sara Abed Ali

111 168

Tankar efter möten med Fadimes, Pelas och Saras mördare 197 Epilog

246

REFERENSER

247

Författarna vill tacka följande:

250

Inledning

Få som har läst eller hört om ett hedersmord kan undgå att ställa frågan: ”Hur kan en förälder mörda sitt barn?”

Varje gång media rapporterar om hedersmord uppstår samma reaktion. I vardagsrum eller på arbetsplatsernas fikarum cirkulerar diskussionerna om hedersmord alltid kring samma brännande ”hur” och ”varför”: ”Hur tänker man? Hur är den funtad som gör så här?

Vilka är de bakomliggande faktorerna som gör en människa kapabel till något sådant?”

Dessa frågor vill vi få klarhet i, och vilket sätt är bättre än att gå till källan och fråga förövarna själva? Denna bok bygger på intervjuer med mördarna till Fadime Sahindal, Pela Atroshi och Sara Abed Ali, plus information relevant för hedersproblematiken med analys utifrån våra privata och yrkesmässiga erfarenheter.

Att vi valde just dessa tre tjejers mördare beror på att dessa fall är de som fått störst medieuppmärksamhet i Sverige. Vi kan utgå ifrån att dessa mord är de som folk främst har läst om, så frågor eller eventuella missförstånd skulle sannolikt härröra från något av dessa fall.

Vår förklaring är inte nödvändigtvis den enda sanna, däremot är den baserad på mördarnas egna berättelser: Hur de uppfattade situationen, varför de begick sina handlingar och hur de känner nu i efterhand.

Vi är inte ute efter att rentvå dessa män eller frånta dem ansvaret för deras dåd, däremot vill vi att folk ska förstå varför morden skedde.

Morden kan inte förklaras med enkla orsaker, som till exempel förekomsten av en ”svensk pojkvän”, utan det handlar om så mycket mer. Hedersidealet är ett i grunden positivt tankesätt som ger negativa konsekvenser.

11

Bokens syfte är att ge inblick i den så kallade hederskulturen, en kultur där mannen är beskyddande mot kvinnan av kärlek – inte hat – men hans kärlek och beskydd blir till kontroll, frihetsbegränsning, bestraffning och i värsta fall leder den till mord. Männen som begår dessa dåd är inte nödvändigtvis barbarer. De hatar inte sina döttrar, utan älskar dem precis lika mycket som andra pappor gör. Däremot kan de inte se var gränsen går mellan att älska sin dotter och att göra henne illa.

För att förklara syftet med dessa mord behöver vi få kunskap om hederskulturens normer och regler. Det kan verka konstigt att använda ordet syfte istället för orsak, men en orsak kan vara förklaringen bakom en plötslig, oplanerad konsekvens, medan det i dessa fall finns ett syfte, ett planerat mål, med morden. Om ett syfte inte hade funnits hade man inte begått dådet.

Vi försöker presentera ett nytt perspektiv som inte vanligtvis framförs i media, genom att ge utrymme åt rösterna som extremt sällan blir hörda: de förövande männens.

Idag vet vi att flickor blir frihetsbegränsade, förtryckta och i värsta fall mördade i hederns namn.Vi vet detta för att vi har hört tjejerna, offren. Men vem lyssnar på papporna och bröderna som faktiskt begår dessa gärningar? Vem har låtit dem komma till tals och försökt få dem att prata ut?

I arbetet mot patriarkatet krävs det att vi inkluderar denna röst istället för att fortsätta ignorera den. Flickor och kvinnor ska inte alltid behöva vara de som berättar om patriarkatet. Låt pojkarna och männen prata; när de själva får höra hur förlegade deras idéer är kommer förmodligen även de att kunna ta ställning.

När vi satt med mördarna kunde vi stundtals följa deras ”logik” och begripa deras reaktioner på offrets beteende. Även om vi inte kunde förstå hur man kan bruka våld mot någon så ledde förmågan att förstå deras tankesätt till att vi ibland kunde svara dem: ”Ja, vi förstår.”

När man berättar detta för någon som inte har levt inom dessa ramar och regler kan det ibland uppfattas som att man accepterar morden.Vi har självklart aldrig accepterat morden och kommer heller aldrig att göra det. Dock är förmågan att sätta sig in i förövarnas världsbild väldigt viktig. Deras betraktelsesätt måste göras begripligt 12

då Sverige behöver vara mer förberett och helst av allt hindra att fler mord sker.

Utgångspunkten för denna bok är att genom intervjuer med hedersmördare få större inblick i de tankar och attityder som kan leda till hedersmord. Boken inleds med en beskrivning av hedersideologins olika faktorer.

Det är värt att notera att vi inte alltid varit helt eniga i alla åsikter och analyser som framförs i boken. Det finns dessutom vissa andra skillnader oss emellan: Exempelvis är Emre troende muslim medan Nima är starkt religionskritisk. Emre är till viss grad uppvuxen med hederstraditioner, Nima är det inte. Dessa skillnader var en starkt bidragande orsak till att vi valde att samarbeta med varandra, eftersom vi hoppades att de skulle tillföra dynamik, variation och balans till boken.

Emre Güngör och Nima Dervish Maj 2009

13

Vad är heder?

Att fira en våldtäkt

Det är bröllopsfest. Hela tjocka släkten bestående av fäder, mödrar, bröder, systrar, kusiner, sysslingar, mor- och farbröder, mostrar och fastrar, mormödrar och farfäder – totalt cirka 800 människor – är närvarande för att fira. Det de inte vet, eller snarare inser, är att de har samlats för att fira en våldtäkt.

Bruden har inte valt brudgummen och gifter sig mot sin vilja. Senare på natten kommer hon att ha samlag mot sin vilja. Efter fullbordat bröllop är det nämligen brudgummens ”rättighet” att ha sex med sin fru.

Brudens manliga släktingar skulle göra allt i sin förmåga för att beskydda henne från en obekant attackerande våldtäktsman, men nu när (den ofrivillige) våldtäktsmannen har valts ut av brudens egna föräldrar och fått bli familjemedlem kramar de honom och dansar glatt, utan att inse att tvångsäktenskap följaktligen är tvångssamlag, och därmed våldtäkt.

Ironin är förkrossande. Efter att under hela hennes vuxna liv ha förbjudit dottern att träffa och umgås med killar ger föräldrarna nu bort henne till någon hon inte vill ha. Efter att hela sina liv hållit koll på sin syster och skyddat hennes oskuld festar bröderna natten då hon tekniskt sett våldtas.

Hur blir det så fel? Hur förvandlas kärlek och omtanke till en negativ kraft som fängslar – och i värsta fall – dödar?

Heder, som är ett positivt ord, associeras numera med kallblodigt mord, kanske den mest svårbegripliga formen av mord; den som en förälder begår mot sitt eget kött och blod.

14

Definitionen av ordet ”hederlig” innefattar i princip samma kriterier i Mellanöstern som i Sverige, det vill säga att man bör jobba, betala skatt, göra militärtjänst, inte ljuga eller skada andra människor. I hedern ingår dock – för männen i släkten – även skyddandet av den egna familjen. Det är den sistnämnda aspekten som vi vill förändra.

Primitiva människor?

Det faktum att hederstraditionen har sin rot i urgamla seder och bruk kan ge det vilseledande intrycket att hedersförövare är ett gäng outbildade bönder. Sanningen är att de flesta vet exakt hur den senaste mobiltelefonen fungerar eller hur man använder en webbkamera. De är inga outbildade bybor, utan lever snarare i en verklighet som grundas på synen att mannen är beskyddaren av familjen – en inställning som i praktiken delas av många i väst, åtminstone delvis och i en mildare form. Det är främst mannen i Sverige som gör värnplikt och drar ut i fält i händelse av krig. Pappaledighet är fortfarande inte en självklarhet för de flesta män. Det främsta försörjningsansvaret vilar fortfarande ofta på mannen – efter en skilsmässa är det oftast mannen som ger underhåll och inte tvärtom.

Kontrasten mellan urgammalt och modernt har aldrig varit så tydlig som när 17-åriga Du’a Khalil Aswad stenades till döds i april 2007.

Du’a som tillhörde yezidireligionen1 hade rymt hemifrån för att vara med sin muslimska pojkvän. Enligt vissa uppgifter hade hon även konverterat till islam för att kunna gifta sig med honom. Efter familjens försäkran om att hon var förlåten återvände Du’a hem. Väl tillbaka i hembyn övermannades hon av en våldsam mobb bestående av mellan 1 000 och 2 000 personer.

Den brutala stening som följde filmades med moderna kameraförsedda mobiltelefoner. Syftet kan ha varit att med dokumentation av händelsen skrämma andra flickor från liknande beteende. Ironiskt 1 Jezidism är en kurdisk religion med indoeuropeiska rötter vars anhängare, jezidierna, främst finns i Irak. Det är en komplex synkretistisk (blandning av andra religioner) tro med influenser av, och gemensamma beröringspunkter med islam, kristendom, judendom, zoroastrianism med flera. Jezidism ses på med misstänksamhet i den muslimska världen och missförstås ofta för djävulsdyrkan.

15

nog var det just spridningen av dessa filmer som gjorde att omvärlden så småningom fick reda på tragedin och reagerade starkt, en reaktion som de filmande antagligen inte hade tänkt på och räknat med. Och det var tack vare filmerna som man kunde se att polisen hade varit passiv och inte agerat för att hindra steningen.

Förfarandet visar att hedersmördarna inte nödvändigtvis är fårvallande bönder, isolerade långt ute på landsbygden. Samtidigt visar den med smärtsam tydlighet att intellektuell och ideologisk utveckling inte nödvändigtvis sker parallellt med teknisk modernisering. Anammandet av tekniska nymodigheter är inte på något sätt ett tecken på öppenhet för nya värderingar eller modet att ifrågasätta traditioner.

Man kan äga den senaste mobiltelefonen och ändå ha en uråldrig syn på könsroller och sexualitet.

Pojkar och män är också offer

Hederstraditionen är starkt baserad på kollektivism. Utrymmet för individen är minimalt, oavsett kön. Detta är alltså inget som enbart gäller kvinnor, utan också männen i familjen. Frihetsbegränsningen tar sig visserligen olika uttryck beroende på kön, men man kan inte säga att män inom hederskulturen på något sätt skulle vara ”fria”.

Under arbetet med projektet Sharaf hjältar (se s. 207), som var riktat till unga killar inom hederskulturen, kunde jag, Emre, observera hur frihetsbegränsningen även är en del av killarnas vardag. Att bevaka, bestraffa och anklaga sina systrar var inget man medvetet valde, utan snarare en roll som man hade blivit tilldelad, vilket är en frihetsbegränsning i sig.

Vi vet att mannen inom hederskulturen är överordnad kvinnan, men vem frågar honom om han trivs i denna roll? Blev han mot all förmodan tillfrågad skulle han antagligen finna frågan märklig eftersom han inte känner till något annat sätt. Ingen har någonsin presenterat något annat val för honom eller pekat på en alternativ väg.

Det kan tyckas märkligt att påstå att inte bara kontrollerade flickor utan även de kontrollerande bröderna är offer för hederskulturen, men då bör man fråga sig: Hur lycklig är den vars älskade syster kan förvandlas till en ”äcklig hora” för minsta lilla, exempelvis när hon har hållit en kille i handen?

16

Säkerligen får en tonårspojke en egokick och känner sig vuxen när han får ansvaret över sin, ibland till och med äldre, syster. Men hur mäktig han än må känna sig när han bevakar henne kan man undra om en människa någonsin kan känna harmoni inombords om hans anseende hänger på någon annans beteende. Att hela tiden behöva bevaka någon annan för att kunna hålla huvudet högt och att behöva se sin egen familj som en potentiell risk för vanära lär skapa en enorm osäkerhet och otrygghet. Och detta är bara vad som gäller när ingenting har hänt. Det är lätt att föreställa sig ångesten och våndan hos en ung man som har fått uppgiften att döda sin egen syster. Även om någon som växt upp i hederskulturen antagligen anser systerns handling vara ett brott och inte ifrågasätter hennes dom, är det likväl en omänsklig uppgift att döda sin egen syster. För att inte nämna dramats efterdyning när han avtjänar ett långt fängelsestraff (om brottet har begåtts i väst). Även som fri man måste han under resten av sitt liv leva med sitt beslut och kämpa emot sitt eget samvetes protester.

Vi får inte heller glömma de män som vägrar lyda traditionen och låter kärleken till sitt barn komma före. I en intervju för tidningen Vi citeras kvinnorättsaktivisten Halala Rafi som driver en kvinnojour i Stockholm: ”När hon jobbade på en kvinnojour i norra Irak i slutet av 90-talet kom en flicka dit som blivit våldtagen. För att släkten skulle renas måste den orena flickan dö […]. Men flickans pappa vägrade att gå med på det. En kväll satte han flickan i bilen och körde hela natten för att komma till kvinnojouren. Han återvände sedan hem och sa till släkten att flickan hade rymt.”

Barn och mödrar

I en hedersfamilj behåller föräldrarna ansvaret för barnen fram tills att de gifter sig. Att fylla arton år innebär inte att man blivit myndig – dagen då man gifter sig är dagen då man blir myndig. Dessförinnan är man ett barn och det är föräldrarnas ansvar att uppfostra en. Modern har alltid det yttersta ansvaret för att uppfostra barnen. Fadern är den som ska försörja familjen. Dock kan och kommer pappan att ta åt sig äran om barnen ”lyckas”; Man är pappas dotter/son när man är duktig, men mammas barn när man misslyckas.

I förtrycket som utövas på ungdomar i hedersfamiljer ingår även 17

Mordet på Sara Abed Ali

Den 14 december 1996 mördas Sara efter en fest som hon varit på i centrala Umeå. Hennes bror Hashim och kusinen Isam (namnen fingerade av författarna) stryper henne med ett skärp utanför hennes mors lägenhet. Hur kunde det – som såg ut att vara ett bråk mellan ungdomar – gå så långt? Och vad fanns det för bakomliggande faktorer?

Vid tiden för mordet var ”hedersvåld” inte ett vanligt begrepp. Ordet heder användes inte en enda gång i domstolsbeslutet. Orsaken angavs vara att Sara ”misshagat Hashim och Isam men sannolikt även andra manliga anhöriga genom att bryta mot det kulturella mönster hon förväntades följa och vilja leva […] som andra flickor i Sverige”.

Bakgrund

Sommaren 1996 lämnade Sara sin mor och två yngre syskon för att bo hos en fosterfamilj på Gotland. På hösten började hon nian där.

Mamman i den gotländska fosterfamilj som Sara bodde hos hörde aldrig Sara säga att hon kände sig hotad av sin bror Hashim eller kusinen Isam, däremot hade hon känt sig hotad av manliga släktingar.

En gång berättade Sara att Hashim kallat henne för hora och sagt att han skulle ha slagit ihjäl henne om inte fadern hade uppmanat honom att låta bli.

På hösten lämnade även Hashim modern. Han flyttade till fadern i Helsingborg, men lämnade ett par månader senare även honom för en (annan) fosterfamilj på Gotland. Redan ett par veckor senare, i mitten av november, flyttade han dock tillbaka till modern i Umeå.

Socialförvaltningen beslutade, i samråd med modern, att Hashim tills vidare skulle bo hos henne.

168

Enligt modern hade hennes exman, Hashims och Saras far, tidigare sagt att Sara borde leva enligt deras seder och inte som en svensk flicka och därför gett Hashim uppdraget att hålla koll på Saras klädsel och beteende.

I slutet av november kom Sara till Umeå för att göra en två veckor lång prao och sedan spendera julen med modern och småsyskonen.

Enligt en flickvän till Isam, som lärt känna Hashim och Sara sommaren 1996, var Hashim aldrig sig själv när han var tillsammans med Isam. Under ett besök hos en tjejkompis, sa kompisens mamma att hon hört att Hashim hade en vacker syster, svarade han: ”Hon är ful och ska dö.” Enligt Isams nästa flickvän, som han träffade i början av november 1996, sade han en gång att Sara hade ”blivit en hora och att det var känt i Skellefteå”. Om Hashim berättade Isam att han inte kunde vara kompis med honom ”därför att Hashim inte klarade av att döda Sara”. Vid ett annat tillfälle påstod han att ”alla farbröder i släkten tyckte illa om Hashim för att han inte dödade Sara”.

Fredagen den 6 december åkte Isam från Skellefteå till Umeå där han träffade Hashim som han umgicks med hela kvällen. En av Isams vänner, Pablo (namnet är fingerat av författarna) hörde Isam säga till Hashim att ”om du inte hjälper mig att döda Sara ska du få stryk”.

Kusinerna hade varit ovänner, och för att bli sams skulle de ”göra något åt Sara”. Anledningen till detta var att Sara på en festival i Skellefteå samma sommar skulle ha varit tillsammans med en kille av afrikanskt ursprung.

Följande kväll var det ungdomsdisko på restaurang Äpplet i Folkets hus, dit Sara gick med några vänner.

Under förundersökningen sa Pablo att Isam den kvällen hade gått fram till Sara och sagt ”du kommer dö om du fortsätter så här”. Pablo tolkade inte detta som ett bokstavligt hot utan snarare att Sara ”skulle få stryk”. Senare vid vittnesförhöret förnekade han bestämt att han hört några hot uttalas, varpå åklagaren hänvisade till hans utsagor under tidigare polisförhör. Isams flickvän har dock en annan historia.

Hon berättade att då Isam saknade legitimation fick de inte komma in på Äpplet.Vid ettiden skiljdes hon och Isam åt eftersom han skulle ”söka efter Sara”. Flickvännen och Isam hade bråkat (och försonats) tidigare på kvällen. Men det vredesutbrott han fått hade gjort henne orolig för att ”något allvarligt” skulle hända Sara, så hon ringde till en 169

kompis. Även om hon bland annat sa: ”tänk om han dödar henne”, trodde hon inte på allvar att han faktiskt skulle göra det.

När Folkets hus stängde cirka klockan ett väntade Hashim och Isam på Sara utanför. Sara berättade för en kvinnlig polis, som under kvällen hade kontrollerat legitimationer vid entrén, att hon inte vågade åka hem själv eftersom en vän hade berättat för henne att Isam och Hashim hade hotat döda henne. En kvinnlig anställd på Folkets hus hörde Saras samtal med polisen och erbjöd sig att skjutsa Sara när hon blivit klar på jobbet. Under de 45 minuter som Sara väntade i lokalen berättade hon om sin rädsla för att bli dödad på grund av sitt förhållande med en svensk kille. Några farbröder hade påverkat Hashim att bestämma över henne. På frågan om varför hon inte tog upp problemet med sin mor berättade Sara att modern var rädd för Hashim. När de skulle lämna Folkets hus väntade killarna vid en busskur och kvinnan vågade inte ta Sara med sig. Hon släppte genom bakdörren ut Sara, som istället fick skjuts av poliskvinnan.

Polisen som kände igen Hashim sedan tidigare såg honom vänta utanför tillsammans med sex-sju andra. Hon kunde inte se om Isam var där.

Innan de skiljdes åt pratade de i 40 minuter. Även för polisen berättade Sara att hon var rädd för Hashim, anledningen var att ”hon var för svensk”. Däremot var det inte farligt att bo hemma så länge modern var där och när Hashim var där låste hon om sig.

Cirka klockan sex på söndagsmorgonen kom Isam hem till flickvännen, och berättade skrattande att Sara var ”feg”, att hon blivit ”rädd för dem” och åkt polisbil hem.

När Hashims mor fick reda på den gångna helgens händelser tog hon ett snack med honom. Hashim sa då att han skulle ”döda Sara för att alla sa att hon var en hora” och att hon ”levde som svenskar och låg med svenskar killar”. När modern påpekade att Hashim själv låg med svenska tjejer svarade han att ”det var en annan sak”. Han sa att han skulle ”strypa Sara med en kedja”. När modern bad honom inte göra något och påminde om vad påföljderna skulle bli svarade han att ”polisen inte kunde göra något”. Han menade också att han ”skulle inte straffas eftersom han var under 18 år”.

Saras mor trodde inte att Hashim skulle döda Sara om inte Isam var med, så hon ringde upp en av farbröderna i Skellefteå och bad 170

honom förbjuda Isam att åka till Umeå. Istället för den rätta orsaken nämnde hon Hashims kriminalitet; det skulle vara skadligt för Isam att umgås med honom. Eftersom modern sedan en tid hade misstänkt Hashim för att stjäla brukade hon kolla igenom hans saker.Vid en sådan kontroll hittade hon en kniv, som hon tog och gömde undan.

Där och då kunde historien ha fått ett annat slut. Tisdagen den 10 december ringde Saras socialsekreterare – som hade hört om den gångna helgens händelser – till hennes mor. Modern berättade om hotet med kedjan, kniven och Isams kommande resa till Umeå. Det bestämdes att Sara skulle åka tillbaka till Gotland redan den 13 december, dagen före vad som kom att bli morddagen. Om Sara hade åkt redan på fredagen hade hon, hennes bror och hennes kusin haft 700 kilometer mellan sig och mötet som beseglade hennes öde på lördagsnatten hade inte kunnat ske.

Sara som ville fira julen med sin mor och syskon vägrade dock åka tidigare. Hon besökte socialsekreteraren och bad gråtande om att beslutet skulle ändras, föga anande att hennes förtvivlade vädjande banade vägen för hennes egen död. Efter att ha anklagat sin mor för att inte vilja ha henne hos sig gick modern med på att hon skulle få stanna. Socialsekreteraren kunde inte gå emot både hennes och moderns vilja och biljetten bokades om till den 20 december. Fyra dagar innan dess skulle Saras döda kropp genomgå en obduktion vid rättsmedicinska institutet i Umeå.

Mordnatten

Lördagen den 14 december var det irakisk fest på Äpplet. Orolig som hon var hade Saras mor inte tänkt låta Sara gå själv utan skulle till en början följa med, men kunde inte i brist på barnvakt. Hon hade blivit lugnad av Saras försäkran att Isam inte skulle vara med och att Hashim inte kunde göra något då. Under dagen hade Hashim ringt fler gånger till sin mor och sagt att hon inte fick komma dit. Han ringde så många gånger att hon till slut drog ut telefonjacket.

Isam åkte buss från Skellefteå till Umeå, tillsammans med sin kompis Martin. De besökte Isams flickvän, dit även Hashim och ytterligare en kompis kom. Denna kompis var för övrigt samma tjej som 171

så kallade stasblödningar som orsakas av blodbrist i hjärnan vilket också talar för kvävning. Blödningar mellan revbenen hade troligen orsakats genom sparkar.

Struphuvudet och tungbenet var brutna och blödningar i vävnaderna runt om visade att dessa brott hade skett medan Sara levde.

Brott på struphuvudet är mycket ovanligt och kräver ett så stort tryck framifrån (i detta fall orsakat av skärpet) att struphuvudet pressas mot ryggraden. När struphuvudet går av skapas en ”oerhörd smärta” hos offret.

Rätten bedömde att Isam hade varit den mer aktive i dådet. Killarnas påståenden om att de inte hade hotat att döda Sara och råkat åka med samma buss av en slump ”förtjänade inte tilltro”.Vittnesmål från Saras mor och andra inblandade om det som hänt före och under festen på Äpplet talade starkt för att killarna hade bestämt sig för att döda Sara så snart tillfället gavs. Därför var det ”uteslutet” att de dödat Sara i hastigt mod.

Intervju med Isam – Saras kusin

Första gången jag ringde Isam var han mycket misstänksam. Snabbt berättade jag om syftet med boken och försäkrade att ingen var ute efter att ge honom huvudvärk utan att vi bara ville ha hans version av det hela.

Isam mjuknade betydligt. Det visade sig att han bodde i Norrland, men att han tillsammans med sin nyblivna hustru skulle besöka Stockholm ganska snart, så vi bestämde att ses då. Jag försäkrade honom att Emre också skulle närvara och besvara eventuella frågor.

Dagen när vi skulle ses var Emre nere i Linköping. Lätt orolig över att Isam bara skulle träffa mig beklagade jag att Emre inte hade kunnat komma loss från sitt jobb. Isam tycktes dock ha etablerat förtroende för oss och viftade bort ämnet.

Isam såg bra ut och var snyggt klädd, med sina gråa kläder, vita keps och två guldringar på vardera handen. Kanske inbillade jag mig, men det fanns något kallt i hans blick. 28-åringen framför mig hade ögon som skvallrade om upplevelser i bagaget. Hade jag träffat honom utan att veta vem han var skulle jag inte blivit rädd för honom, men däremot skulle jag undrat vad han hade gått igenom.

176

Efter lite kallprat om hans dåvarande hemstad som låg i Norrland gick vi över till intervjuämnet. ”Anledningen till att jag ville träffas och göra det här är att … För min del kan man säga att det som hände egentligen är ett avslutat kapitel. Jag har aldrig pratat om det. Jag har haft hur många som helst efter mig som velat göra film eller reportage, speciellt när jag var yngre, men jag har aldrig haft tanken på att ställa upp på någonting eller överhuvudtaget prata om det. Men nu känns det som att … Det har gått tolv år sedan detta hände. Som jag uppfattade det tänkte ni beskriva de här tre fallen, då känns det rätt för mig att berätta hur jag upplevde det hela och hur det var för mig.” ”Är det för att det var så pass länge sedan som ämnet inte är lika känsligt för dig?” ”Det handlar mer om att jag har mognat i hjärnan tror jag. Att jag har kommit till en annan nivå i mitt tänkande. Jag ser på livet på ett helt annat sätt än jag gjorde då. Jag kan till exempel tänka mig att Fadimes pappa – vad har han för sig? Han sitter inne och det kanske är roligt för honom att prata med någon, men för mig är det annorlunda. Jag har mognat och ser på det hela på ett annat sätt.” ”På vilket sätt då?” ”När det här hände kan man säga att konsekvens inte existerade i min värld. Det spelade ingen roll vad som skulle hända. Jag brydde mig inte. Även när folk kom till mig och sa att de ville träffa mig kände jag att jag inte brydde mig. Idag känns det annorlunda, jag tänker annorlunda. När du sa till mig att ni ska skriva detta varken för att säga till mig att jag har gjort rätt eller fel … Jag tänkte att ni kanske vill ha en synvinkel som inte har presenterats.” ”Vi vill egentligen bara veta. Det är extra enkelt i ditt fall för du har fått ditt straff och tjänat av det, så det finns inget att tillägga gällande skuldfrågan. Och vi är inga domare utan jag är journalist och Emre är socionom. Vi vill bara veta varför, hur du tänkte. Vi vill förstå, eller snarare att andra ska förstå.” ”Jag är beredd att svara på det du vill veta. Om varför det gick så långt som det gick.” ”Enligt vad jag förstått var det en dysfunktionell familj.” ”Ja, det är mycket som ligger till grund för detta. Det handlar egentligen inte om … Det fanns många bitar som blev utlösande 177

faktorer. Först och främst var nog den största anledningen att jag var väldigt ung; 17 år gammal. Hon var också ung, ett år yngre än jag.

Detta var en grej som pågick under en längre period. Jag vet inte hur man kan förklara det. För att få en helhetsbild av det hela måste man egentligen gå ganska långt tillbaka i tiden. Speciellt vad gäller min bakgrund.”

Isam växte upp i Irak och kom till Sverige när han var elva år gammal. Under uppväxten i Bagdad var han utan sin familj. Isams mor, far och syskon bodde utomlands eftersom hans pappa var politisk motståndare till Saddam Husseins regim och stod med hans på avrättningslista.

Isams föräldrar lämnade landet när han var fem månader gammal.

Då de inte visste var de skulle ta vägen lämnade de Isam hos hans farfar och farmor.

Fadern tog bara Isams tre år äldre storebror med sig eftersom han var tillräckligt gammal. De visste inte vart de skulle ta vägen och kunde inte veta hur det skulle bli med Isam, så hans farfar sa ”lämna Isam kvar här. När han blir lite äldre tar jag honom dit ni är.”

Isams mamma, pappa och storebror flydde till Algeriet 1979. Ett år senare startade Iran–Irak-kriget och vägarna in och ut ur Irak stängdes helt. Isam blev kvar. Hans föräldrar kunde inte komma till honom och han kunde inte åka till dem så han stannade hos sin farfar i Bagdad. Först när kriget tog slut 1989 ordnade de pass till honom och han åkte ut ur Irak 1990.

Under tiden som han växte upp i Irak bodde Sara, eller Maisam som hon egentligen hette, hos Isams farföräldrar. Relationen var mycket god: ”Hon var inte bara en kusin för mig utan som ett syskon. Jag var uppväxt med henne.”

När Saras familj skulle åka till Sverige från Turkiet uppstod problem. Mamman hade med sig de två yngre barnen, medan pappan hade Sara och hennes andra bror Hashim. När modern kom till Sverige tog hon sig igenom tullen, men när fadern anlände blev han stoppad. Eftersom han hade kommit via Österrike skickades han därför tillbaka dit. Familjen splittrades – med en halva i Österrike och den andra halvan i Sverige.

Enligt Isam inledde Saras mamma ett kärleksförhållande med en 178