J A M E S PAT T E R S O N I spindelns nät
James Patterson
I spindelns nät Översättning av Börje Crona
Prolog
Bara på låtsas [ 1932 ]
5
6
New Jersey nära Princeton i mars 1932 C h a r l e s L i n d b e r g h s lantgård strålade av klart, orange färgat ljus. Den liknade ett illuminerat slott, särskilt i den här dystra, barrskogsklädda delen av Jersey. Skira sjok av dimma snuddade vid pojken då han rörde sig närmare och närmare sitt första ögonblick av verklig ryktbarhet. Hans första mord. Det var beckmörkt och marken var vattendränkt och lerig och fylld av pölar. Det hade han räknat med. Han hade gjort upp planer för allting, inklusive vädret. Han bar en mans arbetsstövlar, nummer 42 i storlek. Ut rymmet både för tårna och hälarna hade fyllts med tygtrasor och hopknycklade dagstidningssidor från Philadelphia Inquirer. Han ville lämna fotspår, massor av fotspår. En vuxen mans fotspår. Inte spåren efter en tolvårig pojke. De skulle leda från landsvägen, som kallades Stoutsberg-Worstvillevägen, fram till och sedan tillbaka från gården. Han började darra då han nådde en grandunge mindre än femton meter från det vidsträckta huset. Huvudbyggnaden var precis lika storslagen som han föreställt sig – sju sovrum och fyra badrum bara på andra våningen. Lyckliga Lindys och Anne Morrows lantställe. Inga dåliga grejer, tänkte han. Pojken makade sig närmare och närmare matsalsfönstret. Han var fascinerad av det fenomen som kallas berömmelse. Han funderade mycket på det. Nästan alltid. Vad var berömmelse egentligen? Hur luktade den? Hur smakade den? Hur såg berömmelse ut på nära håll? »Den mest omtyckte och beundrade mannen i världen« 7
fanns precis där, satt vid bordet. Charles Lindbergh var lång och stilig och imponerande guldhårig, med ljus hy. »Lyckliga Lindy« tycktes verkligen befinna sig på en högre nivå än alla andra. Det gjorde också hans hustru, Anne Morrow Lindbergh. Anne hade kortklippt hår. Det var lockigt och svart och fick hennes hy att verka kritvit. Skenet från kandelabrarna på bordet tycktes dansa omkring henne. Båda satt mycket rakryggade i sina stolar. Ja, de såg sanner ligen överlägsna ut, som om de var Guds speciella gåva till världen. De höll huvudet högt och åt med eleganta rörelser. Pojken skärpte blicken för att se vad som fanns på bordet. Det verkade ligga lammkotletter på deras dyra porslin. »Jag kommer att bli mer berömd än någon av er två stackars dumskallar«, viskade pojken slutligen. Det löftet gav han sig själv. Varje detalj hade tänkts igenom tusen gånger, minst så många. Mycket metodiskt skred han till verket. Han hämtade en trästege som arbetare lämnat kvar vid garaget. Med stegen i ett hårt grepp under armen flyttade han sig till en punkt strax bortom biblioteksfönstret. Tyst klättrade han upp till barnkammaren. Hans puls hade ursinnigt tempo och hjärtat dunkade så hårt att han kunde höra det. Skenet från en lampa i korridoren lyste upp barnets rum. Han kunde se barnsängen och den sussande lille arvprinsen i den. Charles Junior. »Det mest berömda barnet i världen.« På ena sidan om sängen, som skydd mot drag, stod en färg stark skärm med målade hästar och kor och lamm. Pojken kände sig listig och klok. »Här kommer Räven«, vis kade han då han ljudlöst drog upp fönstret. Sedan flyttade han sig till nästa stegpinne och befann sig äntligen inne i barnkammaren. Stående vid barnsängen såg han på arvprinsen. Lockar av gyllne hår alldeles som pappan men tjock. Vid bara tjugo måna ders ålder var Charles Junior en riktig tjockis. Pojken kunde inte längre behärska sig. Heta tårar strömmade 8
ur hans ögon. Hela hans kropp började skaka av avund och raseri – blandat med den mest otroliga lycka han någonsin känt. »Nu du, pappas lille gosse, är det vår tur«, muttrade han för sig själv. Ur fickan tog han en liten gummiboll där ett elastiskt band var fastsatt. Snabbt drog han ned den egendomliga ögleformade konstruktionen runt Charles Juniors huvud i samma sekund som de små blå ögonen öppnades. Då barnet började gråta körde pojken gummibollen rakt in i den lilla dreglande munnen. Han böjde sig över sängen, tog spädbarnet i famnen och återvände snabbt nedför stegen. Exakt enligt sina planer. Pojken sprang tillbaka över de leriga fälten med sin dyrbara sprattlande börda i armarna och försvann i mörkret. Mindre än tre kilometer från lantgården begravde han Lindberghs otäckt bortskämda unge – begravde honom levande. Det här var bara början. När allt kom omkring var han ju än så länge ett barn själv. Han, och inte Bruno Richard Hauptmann, var den som kidnappat Charles Lindberghs son. Och han hade gjort det alldeles ensam. Inga dåliga grejer.
9
10
FĂśrsta delen
Maggie Rose & Räkan Goldberg [ 1992 ]
11
12
Kapitel 1 Ti d i g t på morgonen den 21 december 1992 utgjorde jag en bild av belåtenhet med tillvaron på den inglasade verandan till vår villa på Femte Gatan i Washington, District of Columbia. Det lilla smala rummet var belamrat med möglande vinter rockar, arbetsstövlar och trasiga leksaker. Det struntade jag fullständigt i. Det här var hemma. Jag spelade Gershwin på vår något ostämda, en gång pam piga flygel. Klockan var bara lite över fem på morgonen och ute på verandan var det kallt som i en frysbox, men för »En amerikan i Paris« var jag beredd att uppoffra mig lite. Telefonen ringde i köket. Kanske hade jag vunnit högsta vinsten i District of Columbias eller Virginias eller Marylands delstatslotteri, och de hade glömt att ringa och berätta det kvällen innan. Jag deltar regelbundet i alla tre otursspelen. »Fammo? Kan du svara?« ropade jag från verandan. »Det är till dig. Du kan lika gärna svara själv«, ropade min ampra farmor tillbaka. »Det är onödigt att jag också stiger upp. Och i min ordbok är onödigt detsamma som fånigt.« Det är inte exakt vad som blev sagt men det lät ungefär så. Det gör det alltid. På morgonstela ben lufsade jag in i köket och undvek med nöd och näppe att trampa på ännu fler leksaker. Vid det här laget var jag trettioåtta. Det är som de brukar säga – ifall jag vetat att jag skulle leva så länge hade jag varit mer rädd om mig. Den som ringde visade sig vara min kollega på brottets bana, John Sampson. Han visste att jag skulle vara uppe. Sampson känner mig bättre än mina egna ungar. »God morgon, farinsockersmulan. Du har stigit upp, inte sant?« sa han. Någon ytterligare presentation behövdes inte. 13
Sampson och jag hade varit bästa vänner sedan vi var nio år gamla och började snatta i gubben Parks hörnbutik i närheten av gettot. På den tiden hade vi ingen aning om att gubben Park skulle skjutit ihjäl oss för ett norpat paket Chesterfield. Fammo skulle gjort något ännu värre med oss om hon känt till vår kriminella verksamhet. »Om jag inte hade varit på benen så är jag det nu«, sa jag i luren. »Berätta något glädjande för mig.« »Det har begåtts ett mord till. Verkar vara vår grabb igen«, sa Sampson. »De väntar på oss. Halva den fria världen är redan där.« »Det är alldeles för tidigt på morgonen för att se köttbilen«, muttrade jag och kände hur det vände sig i magen. Det var inte på det här viset jag ville att dagen skulle börja. »Skit. Fan i helvete.« Fammo tittade upp från sitt ångande te och sina löskokta ägg och gav mig en av sina gudfruktiga frun-i-huset-blickar. Hon var redan färdigklädd för att gå till skolan där hon fortfarande gör en gratisinsats vid fyllda sjuttionio. Sampson fortsatte att ge mig bloddrypande detaljer om dagens första mord. »Tänk på hur du uttrycker dig, Alex«, sa Fammo. »Om du vill bo kvar i det här huset måste du vara snäll att hålla din tunga i styr.« »Jag är där om ungefär tio minuter«, sa jag till Sampson. Till Fammo sa jag: »Det är jag som äger det här huset.« Hon stönade som om det var första gången hon hörde denna förskräckliga nyhet. »Det har begåtts ännu ett hemskt mord borta vid Langley Terrace. Det verkar vara ett lustmord och jag är rädd för att det faktiskt är det också«, berättade jag för henne. »Det är för sorgligt«, sa Fammo. Hennes milda bruna blick grep tag i min och höll fast den. Hennes vita hår såg ut som en av de virkade dukar hon lägger på alla våra vardagsrumsstolar. »Det är så typiskt för vad politikerna låtit det bli av den här 14
staden. Ibland tycker jag vi borde ge oss i väg från Washington, Alex.« »Ibland tycker jag likadant«, sa jag, »men vi kommer antag ligen att kämpa oss igenom det.« »Ja, vi svarta gör alltid det. Vi härdar ut. Vi lider alltid i tysthet.« »Inte alltid i tysthet«, svarade jag. Jag hade redan bestämt mig för att klä mig i min gamla tweedblazer. Det här var en morddag och det innebar att jag skulle träffa vita. Utanpå blazern drog jag jackan till min trä ningsoverall från Georgetown. Den passar bättre ihop med grannskapet. På byrån bredvid sängen stod ett fotografi av Maria Cross. Tre år tidigare hade min hustru blivit dödad av ett skott från en förbipasserande bil. Det mordet, liksom flertalet andra mord i sydöstra delen av Washington hade aldrig blivit uppklarat. På väg ut genom köksdörren kysste jag min farmor på kin den. Det hade jag gjort sedan jag var åtta. Vi sa också ordentligt adjö för den händelse att vi aldrig skulle få se varandra igen. Så hade det varit i nästan trettio år, ända sedan den dag då Fammo först tog hand om mig och bestämde sig för att hon kunde åstadkomma något av mig. Det hon åstadkommit var en polis vid våldsroteln med dok torsgrad i psykologi, en polis som lever och arbetar i staden Washingtons slum.
15
Kapitel 2 M i n officiella titel är ställföreträdande chef för våldsroteln, vilket för att citera ordspråket om gumman som klippte grisen är mycket skrik men lite ull. Den titeln borde göra mig till nummer sex eller sju på ranglistan i Washingtons poliskår. Det gör den inte. Folk väntar dock på min ankomst till en brottsplats här i staden. Tre blå och vita polisbilar stod parkerade kors och tvärs framför nummer 4115 på Benning Road. En skåpvagn med mörklagda rutor hade anlänt från kriminaltekniska laboratoriet. Där fanns också en ambulans. BÅ R H USE T hade muntert målats på dess framdörr. Även några brandbilar stod framför mordhuset. Områdets ambulansjägare, manliga ögonrunkare mest, stod där och häng de. Äldre kvinnor med en vinterkappa slängd över pyjamasen eller nattlinnet och skära och blå papiljotter i håret stod på sina verandor, huttrande i kylan. Radhuset som tycktes ha byggts av utskottsvirke var målat grällt karibiskt blått. En gammal Chevette med spräckt och ihoptejpad sidoruta verkade ha blivit övergiven på infarten. »Åt helvete med det här. Vi går och lägger oss igen«, sa Sampson. »Jag kom just ihåg hur det här kommer att bli. På sista tiden har jag avskytt det här jobbet.« »Jag älskar mitt arbete, älskar våldsroteln«, sa jag med en grimas. »Ser du där? Rättsläkaren är redan här i sin plastdräkt. Där har vi killarna från krimlabbet. Och vem kan det vara som kommer åt vårt håll?« En vit polisassistent i bylsig blåsvart täckjacka med pälskrage kom vaggande mot Sampson och mig då vi närmade oss huset. Båda händerna letade djupt nere i byxfickorna efter värme. 16
»Sampson? Hrm… Cross?« Polisassistenten spände under käken så som en del människor gör när det slagit lock för öronen i ett flygplan. Han visste exakt vilka vi var. Han visste att vi utgjorde våldsrotelns utryckningsgrupp. Han djävlades bara med oss. »Hur är läget, grabben?« Sampson är inte särskilt förtjust i att man djävlas med honom. »Inspektör Sampson«, svarade jag polisassistenten. »Och jag är ställföreträdande rotelchef Cross.« Polisassistenten var en isterbukad irländsk typ, antagligen en kvarleva från inbördeskriget. Hans ansikte liknade en bröllops tårta som blivit kvarglömd ute i regnet. Att jag styrt ut mig i tweedblazer verkade inte imponera på honom. »Alla fryser häcken av sig«, rosslade han. »Det är läget.« »Ni borde nog bli av med lite av de där häckarna«, sa Samp son vänligt. »Ni kanske skulle slå en signal till Jane Fonda.« »Far åt helvete«, sa polisassistenten. Det var trevligt att träffa en vit Eddie Murphy. »Han är snabb i repliken.« Sampson flinade mot mig. »Hörde du vad han sa? Far åt helvete.« Sampson och jag är båda fysiska till vår läggning. Vi tränar i gymmet som tillhör Sankt Anthony – Sankt A i folkmun. Tillsammans väger vi ungefär tvåhundrafemtio kilo. Vi kan skrämma folk om vi vill. Ibland är det nödvändigt i vårt jobb. Jag är bara en och nittio lång. Sampson är en och nittioåtta och växer fortfarande. Han har alltid solglasögon av pilot modell. Ibland bär han en luggsliten safarihatt eller en gul snusnäsduk. Somliga kallar honom John-John därför att han är stor nog för att vara två killar som heter John. Vi fortsatte förbi polisassistenten mot mordhuset. Vår ut ryckningsgrupp utgör en elit som förväntas hålla sig för god för den här sortens konfrontationer. Ibland stämmer det. Några uniformerade hade redan varit inne i huset. En nervös granne hade ringt larmnumret vid halvfemtiden. Hon tyckte sig ha sett någon som strök omkring. Skälet till att hon varit 17
vaken vid denna okristliga tidpunkt var rädsla. Sådan får man automatiskt i det här området. De två ditskickade poliserna hittade tre kroppar i huset. När de rapporterade det fick de order att vänta på våldsrotelns speciella utryckningsgrupp. Den är sammansatt av åtta svarta poliser som antas vara utsedda till större uppgifter inom kåren. Köksdörren stod på glänt. Jag knuffade upp den helt. I alla hus har dörrarna sitt eget ljud när de öppnas och stängs. Den här lät som en gnällig gammal gubbe. Det var kolmörkt i huset. Spöklikt. Vinden sögs in genom den öppna dörren och jag kunde höra något skramla där inne. »Vi tände inte lyset«, sa en av de uniformerade bakom mig. »Det är ni som är doktor Cross, eller hur?« Jag nickade. »Stod köksdörren öppen när ni kom?« Jag vände mig mot den patrullerande polisen. Han var vit, hade spädbarnsansikte och odlade en liten mustasch för att uppväga det. Antagligen var han tjugotre eller tjugofyra och ordentligt skärrad den här morgonen. Det var inte att undra på. »Öh… nej. Inga tecken på inbrott. Den var olåst.« Han var mycket nervös. »Det ser för hemskt ut där inne, doktor Cross. Det är en hel familj.« Hans kollega tände en stark ficklampa av aluminium och vi kikade alla in i köket. Där stod ett billigt köksbord med skiva av hårdplast och matchande avokadogröna vinylklädda metallstolar. En billig svart köksklocka hängde på en vägg. Den var av den sort man ser i skyltfönstret i alla rabattvaruhus. Lukten av Fenom och bränt stekflott blandades till något egendomligt men inte helt obehagligt i näsan. Det fanns betydligt värre lukter i samband med mordfall. Sampson och jag tvekade och betraktade alltihop på samma sätt som mördaren kunde ha gjort bara några timmar tidigare. »Han stod precis här«, sa jag. »Han tog sig in genom köket. Här där vi är nu stod han också.« 18
»Prata inte sådär, Alex«, sa Sampson. »Du låter som en fjärr skådare. Det ger mig gåshud.« Hur många gånger man än gjort det här blir det aldrig lättare. Man vill inte gå in. Man vill inte möta fler mardrömssyner så länge man lever. »De är där uppe«, sa den mustaschprydde. Han berättade för oss vilka offren var. En familj vid namn Sanders. Två kvinnor och en liten pojke. Hans kollega, en kortväxt välbyggd svart man, hade inte sagt ett ord än. Han hette Butchie Dykes och var en känslig ung polis som jag sett några gånger i vaktrummet. Vi fyra steg in i dödshuset tillsammans. Samtliga drog ett djupt andetag. Sampson klappade mig på axeln. Han vet hur upprörd jag blir av mord på barn. De tre kropparna låg på övervåningen, i sovrummet på framsidan precis där trappan slutade. Där fanns mamman, Jean »Poo« Sanders, trettiotvå. Till och med i döden var hennes ansikte fängslande. Hon hade stora bruna ögon, höga kindkotor, fylliga läppar som redan blivit blåaktiga. Hennes mun var öppnad till ett skri. Poos dotter, Suzette Sanders, hade tillbringat fjorton år i den här världen. Hon var bara en ung flicka men hade varit sötare än sin mamma. Hon hade ett violett sidenband i sitt flätade hår och en näsring för att bevisa att hon var äldre än I D -kortet utvisade. Suzette hade en munkavle av ett par mörkblå strumpbyxor. Den lille sonen, treårige Mustaf Sanders, låg på rygg och hans små kinder verkade fläckade av tårar. Han låg i en sovpåse alldeles som mina egna barn gör. Som Fammo sagt var det här ett otäckt exempel på vad någon låtit utvecklas till en otäck stad. I detta stora otäcka land som är vårt. Mor och dotter var fastbundna vid en sänggavel av imiterad mässing. Sidenunderkläder, svarta och röda nät strumpor och blommiga lakan hade använts för att binda dem. Jag tog fram det fickminne jag alltid har med mig och bör 19
jade göra mina första noteringar. »Mordfall H 234 914 till 916. En mamma, en tonårsdotter, en liten son. Kvinnorna har blivit stympade med något synnerligen vasst. Möjligen en rakkniv.« Jag fortsatte: »Deras bröst har blivit bortskurna. Brösten finns inte kvar på brottsplatsen. Kvinnornas könshår har rakats bort. Det finns många sticksår som bildar det patologerna brukar kalla ett ›ursinnesmönster‹. Det finns också massor av blod och avföring. Jag tror att de två kvinnorna, både mor och dotter, var prostituerade. Några gånger har jag stött på dem här i området.« Min röst var ett lågmält malande. Jag undrade om jag skulle kunna förstå alla orden senare. »Den lille pojkens kropp verkar vårdslöst ha slängts åt sidan. Mustaf Sanders ligger i en sliten sovpåse som någon kanske skänkt till familjen. Tyget är dekorerat med nallebjörnar. Han ser ut som en liten bortglömd sophög på golvet.« Jag kunde inte låta bli att sucka då jag tittade ned på den lille pojken och hans sorgsna livlösa ögon stirrade upp mot mig. Det brusade inne i mitt huvud. Mitt hjärta värkte. Stackars lille Mustaf, vem du än var. »Jag tror inte han ville döda pojken«, sa jag till Sampson. »Han eller hon.« »Eller det.« Sampson skakade på huvudet. »Jag röstar på det. Det är ett odjur, Alex. Samma odjur som kom till Condon Terrace tidigare den här veckan.«
20
Kapitel 3 Ä n d a sedan hon var tre eller fyra år hade Maggie Rose Dunne alltid blivit iakttagen av människor. Nu vid fyllda nio var hon van vid att bli speciellt uppmärksammad, att främlingar glod de på henne som om hon var Maggie Varulven eller Maggie Frankenstein. Den här morgonen blev hon iakttagen men visste inte om det. Denna enda gång borde Maggie Rose ha reagerat. Denna enda gång hade det mycket stor betydelse. Maggie Rose befann sig i Georgetowns Privatskola där hon försökte smälta in bland de andra hundratrettio eleverna. Just i det ögonblicket sjöng alla med stor entusiasm vid morgon samlingen. Att smälta in var inte lätt för Maggie Rose trots att hon var intensivt angelägen om det. När allt kom omkring var hon ju faktiskt den nioåriga dottern till Katherine Rose. Maggie kunde inte gå förbi en videobutik utan att se en bild av sin mamma. Hennes mammas filmer verkade visas i T V ungefär varannan kväll. Hennes mamma blev nominerad till en Oscar oftare än de flesta andra skådespelerskor blev omnämnda i skvallerpressen. På grund av allt detta försökte Maggie Rose ofta försvinna in i väggen. Den här morgonen hade hon skrudat sig i en nött T-tröja med strategiska hål både fram och bak. Hon hade valt ut ett par urblekta och skrynkliga jeans. Hon bar ett par gamla skära gymnastikskor – hennes »kära skära« – och kortstrum porna hade hon hittat på golvet i garderoben. Avsiktligt hade hon inte tvättat sitt långa blonda hår innan hon gått till skolan. Hennes mammas ögon hade spärrats upp på vid gavel när hon sett utstyrseln. »Fyrdubbelt blähhh«, hade hon sagt men 21
ändå släppt i väg Maggie till skolan klädd på det viset. Hennes mamma var klok. Hon förstod verkligen de problem Maggie hade att handskas med. Ungarna i den fullsatta samlingssalen, första till sjätte klass, sjöng »Fast Car« av Tracy Chapman. Innan hon spelade blandningen av folkmusik och rock på estradens blänkande svarta Steinway hade fröken Kaminsky försökt förklara textens budskap för barnen. »Den här rörande sången av en ung svart kvinna från Massa chusetts handlar om att vara utfattig i det rikaste landet i värl den. Den handlar om att vara svart på nittonhundranittiotalet.« Den pyttelilla trådsmala lärarinnan i musik och bildkonst var alltid så intensiv. Hon kände det som en duktig lärares plikt att inte bara informera utan också påverka, att forma de viktiga unga hjärnorna i den prestigefyllda privatskolan. Ungarna gillade fröken Kaminsky så de försökte föreställa sig de fattigas och underprivilegierades tunga lott. Eftersom årsavgiften i Georgetowns Privatskola var tolvtusen dollar krävde det en viss fantasi. »You got a fast car«, sjöng de till tonerna från fröken Ka minskys flygel. »And I got a plan to get us out of here.« Medan Maggie sjöng försökte hon verkligen sätta sig in i hur det kändes att vara sådär fattig. Hon hade sett åtskilliga människor sova i kölden på Washingtons gator. Ifall hon kon centrerade sig kunde hon inom sig återkalla hemska scener runt Georgetown och Dupont Circle. Särskilt männen med smutsiga trasor som tvättade vindrutor vid varje stoppljus. Hennes mamma gav dem alltid en dollar, ibland mer. En del av tiggarna kände igen hennes mamma och blev alldeles vilda. De flinade upp sig som om det var deras lyckodag och hennes mamma hade alltid något vänligt att säga till dem. »You got a fast car«, sjöng Maggie Rose för full hals. Hon försökte få sin röst att nå ända upp till taket. 22
But is it fast enough so we can fly away We gotta make a decision We leave tonight or live and die this way.
Sången följdes av larmande applåder och tillrop från alla bar nen i samlingssalen. Fröken Kaminsky gjorde en lustig liten bugning vid flygeln. »Hårda bud«, muttrade Michael Goldberg. Michael stod bredvid Maggie. Han var hennes bästa vän i Washington dit hon flyttat från Los Angeles med sina föräldrar för mindre än ett år sedan. Michael var ironisk förstås. Som alltid. Det var hans östkust influerade sätt att handskas med människor som var mindre klipska än han – vilket innebar ungefär varenda kotte i den fria världen. Michael Goldberg var ett äkta geni, det visste Maggie. Han läste allt och vad som helst, var en faktasamlare, en som uträt tade saker och ting, alltid rolig om han tyckte om någon. Han hade dock fötts som ett cyanotiskt barn och var fortfarande varken stor för sin ålder eller särskilt stark. Det hade förskaffat honom öknamnet »Räkan« vilket på sätt och vis plockade ned honom från genipiedestalen. De flesta morgnar åkte Maggie och Michael tillsammans till skolan. Den här morgonen hade de anlänt i en alldeles äkta Secret Service-bil. Michaels pappa jobbade i finansdepartemen tet. Som finansminister. Ingen var egentligen riktigt »normal« i Georgetowns Privatskola. Alla försökte smälta in i mängden, på ett eller annat sätt. Då eleverna radade upp sig och lämnade morgonsamling en blev var och en tillfrågad om vem som skulle hämta dem efter skoldagens slut. Säkerheten var något enormt viktigt vid Georgetowns Privatskola. »Herr Devine…« började Maggie berätta för den säkerhets ansvarige lärare som stod posterad vid utgången från aulan. Hans namn var magister Guestier och han undervisade i språk, 23
vilket i den här skolan inkluderade franska, ryska och kinesiska. Hans öknamn var »monsieur Snopp«. »Och Varliga Charlie Chakely«, avslutade Michael Gold berg åt henne. »Patrull nummer nitton från säkerhetspolisen. En Lincolnlimousin. Bilnummer SC -59. Norra utfarten vid Pelhambyggnaden. De har fått ansvaret för moi därför att den colombianska kokainkartellen hotat min pappa till livet. Au revoir, mon professeur.« Detta blev antecknat på skolans säkerhetslista för den 21 december. M. Goldberg och M . R . Dunne – hämtning av säker hetspolisen, norra utfarten, Pelhambyggnaden, klockan tre. »Kom nu, tuttenuttan.« Michael Goldberg gav Maggie Rose en hård stöt mot revbenen. »Jag har en snabb bil, taram taram taram. Och jag vet hur vi ska ta oss härifrån.« Inte konstigt att hon tyckte om honom, tänkte Maggie. Vem annan skulle komma på idén att kalla henne tuttenutta? Vem utom Räkan Goldberg? Då de gick bort från aulan blev de två vännerna iakttagna. Ingen av dem märkte att något var fel, att något inte var som vanligt. Det var inte meningen. De skulle inte märka något. Det var så det var planerat.
24
Kapitel 4 K l o c k a n nio den morgonen bestämde sig fröken Vivian Kim för att återskapa Watergate i sitt klassrum i Georgetowns Privatskola. Det skulle hon komma ihåg så länge hon levde. Vivian Kim var skärpt och söt och en stimulerande lärare i amerikansk historia. Hennes lektioner hörde till elevernas mest omtyckta. Två gånger i veckan spelade fröken Kim en historisk sketch. Ibland lät hon barnen skriva den. De blev så småningom riktigt bra på det och hon kunde med fog hävda att hennes lektioner aldrig blev tråkiga. Den här speciella morgonen hade Vivian Kim valt Watergate. I hennes trea fanns Maggie Rose Dunne och Michael Goldberg. Klassrummet blev iakttaget. Vivian Kim spelade omväxlande general Haig, H . R . Halde man, Henry Kissinger, G . Gordon Liddy, president Nixon, John och Martha Mitchell och John och Maureen Dean. Hon var en skicklig imitatör och gjorde en utmärkt rollgestaltning av Liddy, Nixon, general Haig och i synnerhet paret Mitchell och Mo Dean. »Under sitt årliga budskap till nationen höll president Nixon ett tal till hela befolkningen i T V«, berättade fröken Kim för barnen. »Många människor anser att han ljög för oss. När en högt uppsatt politiker ljuger begår han ett hemskt brott. Vi har gett den personen vårt förtroende för att vi litat på hans löften och hans integritet.« »Fy!« »Bu!« Några av ungarna i klassen deltog aktivt i lektionen. Inom vissa gränser uppmuntrade Vivian Kim den sortens engagemang. »Bu är alldeles rätt«, sa hon. »Fy också. Hur som helst, under det här ögonblicket i vår historia stod president Nixon framför 25