På Kabusa Böcker har tidigare utkommit: Kyoto och fjärilarna
Einsteins arvingar © L.P. Ramberg, 2014 Omslag Anders Timrén Grafisk form Anna Henriksson Första upplagan Kabusa Böcker 2014 ISBN 978 91 7355 387 2 www.kabusabocker.se
3
l.p. ramberg
einsteins
arvingar
kabusa bรถcker
2
FALLET
Händerna kändes så lätta. Han sträckte ut dem och trevade i mörkret men mötte inget motstånd. Fingrarna krafsade i tomheten runt honom, allt ivrigare, tills de orörliga spretade ut från händer som bara hängde kvar, viktlösa. All känsla av tyngd övergav honom. Hans tjocka hår svä vade ut som en trådig svart manet, väskan över axeln kändes som upp löst, kläderna som en del av luften. I ett mörker som luktade unken ce ment sparkade han med sträckta vrister, gång på gång, men tåspetsarna nådde ingenting, kände ingenting. Och hur han än vinklade huvudet vilade det som på en kudde av gåsdun. Resten av världen rörde sig, inte han. Den tanken hade gnistrat förbi när foten gled över kanten. Han hade rätt att tänka den, Einsteins rela tivitetsteori gjorde den fullt giltig. Men illusionen av stillhet bröts sönder av fladdret i skjortärmarna. Tvivlet kopplade sitt grepp. Gravitationen hade redan kopplat sitt. På nytt klöste han revor i luften. Tanken att en matematisk omräkning kunde eliminera kraften som sög honom nedåt kändes som ett hån. Vad hjälpte det honom att teorin ansågs ofelbar? Vad hjälpte det nu att han behärskade den in i minsta detalj? En spricka i den uråldriga putsen släppte igenom en strimma ljus. Den träffade hans uppspärrade ögon som en blixt och fick honom att skrika rakt ut, som om han kunde nå någon utanför muren, någon som kunde föra orden vidare. Han skrek hennes namn och att han älskade henne. De välvda väggarna kastade tillbaka namnet, förvrängt till tre utdraget ekande vokaler, och reducerade hans budskap till ett ihåligt skrän. Han fortsatte ändå att skrika. Han ville förklara sveket. Försöka bli förlåten. Säga hur han ville möta henne, stanna hos henne, älska henne. Fast att det inte skulle bli så. För han föll, som ett foster med utsträckta armar. Högerhanden slog i väggen nästan två sekunder efter att han trampat 4
ut över avgrunden. Det inre röret lutade lika mycket som tornet, fyra grader. Under andra förhållanden hade han insett det, och kunnat räkna ut hur snart ett fallande objekt slog i innerväggen. Nu, när skinnet slets av knogarna, var han oförberedd. Handen vek sig. Höften skrapade emot det skrovliga kalkbruket. Hans kropp kastades runt och började rotera. Uppåt, nedåt, det matta ljuset från luckan, mörkret i djupet, allt flöt ihop. En bild dök upp, han vill inte se den men den bet sig fast. Från auditoriet. Fullsatt, men folk ver kade uttråkade. Någon reste sig, och lämnade sin plats. Andra suckade. Han urskiljde ansikten. Professor Ohashi såg oroad ut, som hon borde, hon var ju hans syster. Professor Arai, chefen för laboratoriet, kliade sig förstrött. Professor Norell stirrade på ingenting, stelt som alltid. Fler reste sig, gav upp, gick. De hade väntat förgäves. De skulle aldrig få höra honom tala. De skulle aldrig förstå vad han ville få sagt. På nytt slår han emot innerväggen. Nu stöts han inte ut, utan kasar mot ytan, vrids runt allt fortare, spinner som en av de dvärgstjärnor hans avhandling handlat om. Armarna pressas ut av rotationen men slår i den skrovliga stenen, och knäcks. Tårar släpper från ögonfransarna. Ingen tanke går att tänka klar. Fragment väller ut ur minnet, oordnat, obe härskat, som en tsunami över en vågbrytare. Anneli – hon ser upp från ett ark fullt av vågekvationer, tänderna glittrar. Pappren i Jerusalem, de luktar mjöl. Pappa – han vrider på de klena axlarna, urskuldande. En matris full av matematiska symboler, den täcker hela tavlan. Fukten i de oändliga tunnlarna, droppet från taket. Hans syster – den outgrundliga blicken när hon ler. Anneli – hon drar ett lakan över sig och skrattar. När Takeo Ohashi når klockstapelns botten stängs minnesflödet av. Efter det femtioen meter höga fallet stoppas kroppen mot marmorgolvet, och rämnar. Lätet sprids upp längs det kala röret, försvagas och dör ut. En av de teorier han själv utvecklat visade att sådana sammanstötningar sprider ringar av ytterst svaga gravitationsvågor. Ingen märkte av dessa vågor. Ingen hörde heller dunsen.
5
del ETT
akademien
KAPITEL ETT
Byggnaden var inte direkt vacker. Fönstren var stora, kvadratiska. Fyra våningar med fyra likadana balkonger. Räckena var målade i grönt och bröt av mot den släta grå fasaden. I övrigt lämnade inte funktionalismen mycket att fästa blicken på. Men det var ingen brist, om man frågade den nyinflyttade gästen överst i huset. Hon uppskattade huset för att det var anonymt, för att gatorna var trånga och att nästan ingen hittade dit trots att det låg på Djurgården, strax innanför Beckholmen. ”Så du vill ha båda våningsplanen för dig själv?” hade fastighetsägaren frågat när han lämnade över nycklarna någon månad tidigare. ”Nästan”, blev svaret från den unga kvinnan i munkjacka och trasiga jeans. På tredje våningen stod det A. Vinka på en handtextad lapp. På översta våningen, där rummen hade fri sikt från gardinlösa fönster, saknades namn vid brevspringan och ringklockan var övertejpad. Det var sällan någon där, men nu stod dörren till trapphuset öppen. Utanför den spar kade Anneli Vinka av sig skorna och bar in ännu ett tungt lass, det sista av sex liknande som hon burit uppför trapporna. Hon baxade det vidare in i lägenheten och in mot det stora hörnrummet, utan att visa tecken på att de arton tatami-mattorna varit mer massiva än hon trott, eller att hon borde ha burit dem i fler omgångar. Hennes näsa, liten och nästan rak, hanterade andhämtningen med obetydlig utvidgning av näsbor rarna medan ögonbrynen, två mörka bågar, svävade oberörda en bit upp på en slät panna. Anneli lät lasten glida av axeln och blickade ut över golvet i det stora rummet. Ögonen rörde sig i snabba, tvära rörelser, de följde golvlister na, förbi trösklarna till de tomma smårummen och runt möblerna hon måste flytta på, när hon rekonstruerade det intrikata mönster hon tänkt lägga mattorna i. Hon nickade sakta när hon såg mönstret falla på plats,
och lät lite vit emalj skymta i den breda munnen när hon tänkte att det vore bättre att rotera mönstret nittio grader och sedan spegelvända det, för det skulle ge bättre matchning med formen hos tavlorna på väggen. Hon löste upp flätan hon gjort för att det långa håret, det som nästan var svart men som i motljuset från panoramafönstren fick en påtaglig kastanjeton, inte skulle komma i kläm, och memorerade samtidigt det nya mönstret. Längs en av väggarna stod ett tjugotal flyttkartonger uppradade. Någ ra av dem var i vägen och hon staplade dem ovanpå de andra. Innehål let, en blandning av anteckningar, beräkningar, kalkyler och bevis, var tungt. Det hade fyllt nio svarta sopsäckar på Stockholms universitet. Hon hade självt burit ut dem genom dörren till Institutionen för teore tisk fysik, inom mindre än en halvtimme efter att hon förklarat för den ansvarige professorn, Ulf Mossander, att om hon såg hans falska smil igen skulle det vara omöjligt att hålla tillbaka uppkastningarna. Hon hade lagt till flera märgfulla svordomar på ett språk han inte begrep, och sedan ångrat att hon inte varit tydligare. När hon flyttat den sista kartongen tänkte hon på professorns ansiktsuttryck då de skiljdes åt och drog belåtet slutsatsen att hennes budskap nog ändå hade gått fram. Mattorna framför henne var vävda av igusa-gräs. De var inte stela som vanliga tatami-mattor, de var av den riktigt klassiska typen, den som går att rulla. En kväll strax efter att Takeo Ohashi kommit till institutionen, när han försökt hitta biblioteket, hade han råkat nämna att den tunna typen var att föredra och hon hade lagt det på minnet. Efter en del ef terforskningar hade hon hittat en firma som fortfarande tillverkade den sorts mattor som han uppskattade mest. Mattleveransen hade dragit ut på tiden, trots flygfrakt från Japan. I övrigt hade allt hon beställt kommit. På den norra väggen lyste två stora vita skrivtavlor. Skrivborden, två likadana, stod mitt emot varandra, lite förskjutna. De gick att höja och sänka, precis som stolarna, som också gick att snurra och gunga. De båda datorerna gick att koppla upp mot en stor installation utanför Paris, kontona fungerade, hon hade provat för en vecka sedan, och sett svaret på en komplicerad beräkning lysa upp skärmen innan hon hann resa sig. Mitt på golvet tronade en rund möbel klädd i röd plysch, för stor för att vara en divan, för liten för att vara en säng. Den var en chansning. 8
I stort sett, såg hon, var förberedelserna klara. Möbelhandlaren hade erbjudit henne fri hemkörning och fri inred ningshjälp och verkade ha räknat med en prisförhandling. Den blev ald rig av. Trots den höga hyran räckte pengarna bra ändå, ansåg hon, och accepterade hemkörningen. Inredningshjälp var uteslutet. Förberedel serna var hennes, bara hennes. För fyra dagar sedan var hon där och hängde upp konstverk som hon låtit framställa. Efter att hon flyttat porträttet av Albert Einstein till hallen var de tre tavlorna hörnrummets enda egentliga utsmyckning. Motiven var enhetliga: fysikaliska ekvationer kalligrafiskt målade med pensel på rispapper. De hängde nu på den bästa väggen, den obrutna västra, där ljuset var mjukt. Två gånger hade hon kommit dit bara för att betrakta tavlorna en stund och sedan gå. De nya mattorna skulle göra golvet användbart, speciellt om hon skaffa de några kuddar också, några mjuka, formbara. Det var inte i någon strikt kontorsmiljö hon och Takeo gjort sina största framsteg under de senaste sju, åtta månaderna. Deras genombrott i teorin för roterande galaxcentras kollaps hade skett i källaren under kafeterian, med betong åt alla håll, och sättet att beskriva hur Big Bang alstrade gravitationsvågor i inflationsfasen hade tagit form, som i en uppenbarelse, i den trånga dammdoftande spal ten mellan två hyllor i bibliotekets arkivdel. Hon gjorde en minnesanteck ning: minst ett halvdussin kuddar, i blandade storlekar, skulle hon köpa. Allt som kunde underlätta ville hon ha på plats, allt som Takeo och hon kunde behöva för att lyckas ta sig vidare, för att de skulle nå ända fram, för att de skulle bli klara med det de bara hunnit påbörja. Hon försökte se om något mer saknades men konstaterade att sånär som på kuddarna hade hon hunnit skaffa allt. Det var på dagen två må nader sedan hon sparkade igen dörren till sitt rum på universitetet, i tron att hon knappt skulle hinna ordna ett hyreskontrakt över huvud taget och att hon och Takeo i så fall skulle få börja med att sitta vid hennes gamla köksbord. Men banken som hon sedan dess hjälpt med några egentligen skrattretande enkla problem hade betalat bättre än hon förutsett, och gjort det enklare att skapa den rätta miljön efter att uni versitetet stängt sina portar. Och någon brist på tid hade inte uppstått. Tvärtom, det var inte alls det som var problemet. 9
Sedan dagen då Takeo fick beskedet att hans far försvagats, mån dagen efter midsommar, hade två månader och sexton dagar gått. Hans uppbrott blev abrupt. Samma kväll hade han flugit iväg från Arlanda, efter att ha lämnat den lilla lägenheten i Wenner-Gren Center, sitt gäst forskarrum och en Anneli som inte var särskilt förvånad. Att vörda sina föräldrar var en del av hans ideal, det var en självklar komponent i hans syn på sin egen heder. Det var högst naturligt att han ville ta avsked av sin döende far, tyckte hon, och dessutom var hon förvissad om att ha honom tillbaka ett par dagar efter begravningen. Så blev det inte. Hon visste egentligen inte varför. Meddelandena hon fått hade varit korta. Språket var poetiskt, med mer rytm än fakta. Anneli tyckte om det, speciellt i början, och svarade lika svävande. Tids nog skulle hon få veta tillräckligt, tänkte hon, om talet han skulle hålla och allt annat han varit så tyst om. Ett enda brev hade varit lite längre. Hon tyckte egentligen att det var för långt. Han trasslade in sig i principiella resonemang om hur gamla ideal ställdes mot nya och om plikter inom familjer. Hon svarade med sitt kortaste meddelande: ”Älskar dig!” Ett par dagar senare hade han bett henne tömma lägenheten där han bott. Hon hade nyckeln. Att han inte tyckt sig behöva ett eget ställe när han kom tillbaka kändes bra, även om hon ibland tänkte att han kanske bara försummat att förlänga kontraktet. Det var inte mycket i den som var hans, kläder mest, några böcker och två affischer med gamla japan ska krigarmotiv. Nu låg sakerna en våning ned, i lägenheten där hon tänkte att de skulle bo. De var ännu inte upplockade, de låg fortfarande hopvikta och staplade på sängen, ihop med nyinköpta lakan och örngott. ”Blir du inte sur när han bara försvinner så där?” När hon drog bort plasten runt det översta mattpaketet tänkte Anneli på frågan hon fått från en av de få som visste. På nytt funderade hon över svaret. Hon avskydde att vara ensam. Förr hade det gått utmärkt, men inte nu längre. Hon kunde inte arbeta med viktiga saker, bara med banala problem, tråkiga finansiella frågeställningar som hon fick löjligt bra betalt för att lösa. Hon sov inte lika bra ensam längre. Hon åt sämre. Det kändes som det kliade någonstans. Men svaret var nog ändå nej, trodde hon. Hon var inte sur. Hon hade också mist en förälder. Det hade också tagit tid. 10
Och det var bara tre dagar kvar, hon kunde knappt tro det. En kort resa upp från Pisa, samma kväll som konferensen slutade. Strejkade Ali talia kunde han åka via München. Hon hade gjort en skylt att hålla upp på Arlanda. Den var full av ekvationer. Hon trodde att han skulle tycka om den. Kniven med skaft av renhorn skar igenom de breda, svarta banden som om glasfibern var papper. En doft av torkat gräs spred sig när hon rullade ut den första mattan. Nej, hon var inte sur, tänkte hon. Hon var allt annat än sur.
11
KAPITEL TVÅ
Professor Ulf Mossander ställde papperskassen på konferensbordet och lyfte ur plastburkarna med sallad. Han såg allvarlig ut, som nästan alltid. Läpparna var slutna, nästan sammanpressade, och ögonen granskande. Hudveckens tydliga linjer gav skärpa åt ett ansikte avgränsat uppåt av en panna värdig Aristoteles och nedåt av ett väldefinierat skägg som krävde och fick daglig omvårdnad. ”Kycklingbröst”, sa Mossander urskuldande medan han läste på eti ketterna och tvekade mellan att ställa sin egen burk på eller bredvid tallriken. ”Med soltorkade tomater”, lade han till utan att reflektera över hur ödesmättad han fick den lilla kommentaren att låta, efter att hans tankar vandrat vidare till skälet för dagens möte. Mossander satte sig, justerade de blankbågade glasögonens läge och drog fram skjortärmarna så att manschettknapparna nätt och jämnt skymtade. ”Tack återigen”, sa Mossander när de tre deltagarna satt sig till rätta och lyckats bända upp locken. ”Tack för att ni kunde komma ut till aka demien med så kort varsel.” De andra tre vid bordet nickade bekräftande. En av dem hade sin ar betsplats vid Stockholms universitet, inom gångavstånd från Kungliga Vetenskapsakademiens tunga, röda tegelbyggnad, en kom åkande från Uppsala och den tredje råkade vara på besök i huvudstaden när Mos sander nådde honom på mobiltelefon. ”Vi blir inte fler. Men jag har talat med Gösta, och med Verner nere i Lund. Jag anser att vi är beslutsmässiga.” Mossander sköt undan sin sallad. ”Läget är rätt delikat.” Tre professorsansikten tittade på honom, av vaktade. ”Eller jävligt delikat”, lade han till och ångrade omedelbart uttrycket. Han ursäktade frånvaron av en assistent som kunde ta proto kollet och lovade att ordna det själv, under iakttagande av sedvanlig 12
justeringsrutin, som han uttryckte det medan han torkade dressing från fingrarna. ”I dag klockan elva på förmiddagen hittades doktor Takeo Ohashi död.” Mossander vek ihop servetten. ”Han hittades inuti lutande tornet i Pisa. Allt tyder på att han fallit från toppen och hela vägen ner.” ”Inuti?” Professor Sundén tittade på Mossander som om påståendet stred mot någon naturlag. Professor Kvarfort höjde en manande högerhand för att vifta bort frå gan. ”Olycka? Självmord? Brott?” frågade hon. ”Olycka, sägs det. Det pågår ju en stor konferens därnere. Alla inom gravitationsvågor är där. Besöket i tornet var en del av arrangemanget. Forskarna var däruppe sent igår kväll, tycker jag mig ha förstått.” ”Men du tvivlar på att det var en olycka?” sa Kvarfort och knackade rytmiskt med pennan. ”Inte direkt. Men jag känner mig inte heller säker. Jag skulle gärna vilja göra det. Känna mig riktigt säker, alltså. Efter alla ansträngningar.” Professor Ulf Mossander, ordförande i Nobelkommittén för fysik vid Kungliga Vetenskapsakademien, tillika vice preses för akademien och prodekanus vid Stockholms universitet, refererade till den osedvanligt omfattande arbetsinsats som låg bakom den lista av kandidater som kommittén nu hade, den lista som gradvis skulle kortas ned tills högst tre namn återstod – ett, två eller tre namn som representerade lika många nobelpristagare i fysik. Om akademiens ledamöter tillstyrkte förslaget, vill säga, vilket de gjort så ofta att Mossander hade den bestämda åsikten att det vore en oerhörd smälek för kommittén, och dess ordförande, om så inte skedde varje gång. Professor Sundén harklade sig. De övriga tre professorerna runt bor det såg avvaktande på honom. ”Takeo Ohashi, han var väl gästforskare på universitetet här i stan tills ganska nyligen …?” “På din gamla institution, väl?” Kvarfort rättade till glasögonen efter frågan som hon fått att låta som ett påstående. ”Vi hälsade när han kom, men det var i stort sett allt, och han åkte hem i förtid”, svarade Mossander, kanske alltför fort. Han ville inte kännas vid några personliga kopplingar, sådana var känsliga, men han 13
kunde heller inte förneka att de existerade. ”Jag avgick som ansvarig för den operativa forskningen mer än ett år innan han kom”, lade han till, långsammare. ”Och förresten var han inte lätt att prata med. Medi oker engelska, oss emellan, i ohelig allians med någon sorts förkärlek för metaforer och bildspråk.” ”Men han var likväl briljant, åtminstone i vissa stycken, så mycket har vi ju sett”, sa Sundén. De övriga ledamöterna nickade bekräftande. ”Och du är egentligen rädd att han tog livet av sig?” sa Kvarfort. ”Det mörkas en del i katolska länder”, svarade Mossander. ”Och då kunde förstås orsaken beröra vårt arbete …” Kvarfort under strök det hon sagt genom att eftertänksamt smeka underläppen. ”Men han kan förstås ha snubblat.” Hermansson höll armarna kors lagda när han talade, så hårt att de verkade krama varandra. I Mossan ders öron kunde kroppsspråket översättas till ett ”absolut inte en utred ning till”. Mossander reste sig, och ställde sig bakom sin stol. ”Om det är en olycka eller ett självmord spelar inte nödvändigtvis någon roll för oss i kommittén. På sätt och vis ger Ohashis bortgång oss bara ett namn att stryka från listan, och antagligen skulle vi väl ha strukit honom ändå i nästa vecka. Men måste vi inte titta mer på det här? Vad är anledningen till att han super så att han snubblar? Eller till och med kastar sig ut? Hade han spelskulder till yakuzan? Var han sjuk, döende? Hög på heroin? I så fall är hans död inte väsentlig, inte för oss. Men tänk om han hade det minsta gemensamt med fru Q? Ni minns väl vem det var vi kallade så?” Två av tre nickade, och skulle gjort det om så decennier förlöpt sedan de fått sätta ett helt forskningsfält i karantän efter ett självmord. Nu var det bara femton månader sedan och minnet av hur rapporterna rullat in var klart som nydestillerat vatten. Den uppburne professorn, rådgivare till två presidenter, verkade ha fått flera av sina mest fruktbara idéer från sin fru. De hade träffats i laboratoriet, hon hade blivit med barn och stannat hemma men ändå fortsatt att följa ämnet. De hade ständigt dis kuterat hans forskning och han hade fått ta åt sig all ära, med motivet att han behövde den bäst. Uppgörelsen hade tydligen fungerat väl, tills han ville skilja sig. Materialet hon lämnade efter sig, fyra pärmar med svarta sidenband, var digert och precist. Hade han belönats hade det bara varit en tidsfråga innan det nått medierna, och skandalen varit ett faktum. 14
”Något så grovt skulle vi ha hittat redan”, sa Hermansson. ”Men varför ligger han där, då?” kontrade Sundén utan att få svar. ”Man får nog anse att frågan är relevant, till och med påträngande”, sa Mossander, fortfarande stående. ”Vad ligger bakom att en mycket intelligent forskare dör dagen innan han ska hålla ett tämligen udda anförande, att han hittas död samma förmiddag som han skulle hållit ett tal som enligt programmet skulle lyfta fram någon sorts bortglömd upptäckt? Detta är en frågeställning som vi har att förhålla oss till, eller hur?” ”Ulf har förstås rätt.” Kvarfort talade. Målet att undvika varje form av skandal var överordnat allt de gjorde, det fanns inbyggt i själva fun damentet för att arbeta med ett pris som trots penningsummans storlek till all överskuggande del byggde på prestige. ”Något måste göras.” ”Vi måste skicka en kille direkt”, sa Mossander och fick det att låta som ett konstaterande. ”En kille?” frågade Kvarfort. ”En person, menar jag. En särskild utredare. Som kan göra diskreta efterforskningar snabbt, medan konferensen fortfarande håller på där nere i Pisa.” ”Vem tänkte du på då?” Kvarfort såg lätt misstänksam ut. Mossander valde sina ord. ”En som jag litar fullständigt på. En förträfflig individ. Mycket lo vande, faktiskt.” Övriga tre runt bordet tittade på ordföranden. Ingen tuggade. ”Jag tänker på Olsén.” ”Så han behärskar fältet, känner aktörerna, kan anpassa frågorna …?” Sundén vevade med armarna, som en skeptisk kund på en basar. Mossander såg ned i skålen och låtsades ha svårt att fästa en bit ägg på plastgaffeln. Olsén var inte idealisk, det var sant, men någon bättre fanns det ju inte. Han hade ägnat timmar åt att inventera kandidater. ”Är han verkligen rätt person att sätta sig in i människors känslor?” Kvarfort talade igen. Hon kände Olsén en smula. Tyvärr, tänkte Mos sander. ”Men hör du Ulf, var det inte så att du skrev förordet till Olséns bok?” sa Hermansson. ”Den nya, om kosmologiska tillämpningar av de där beräkningsmetoderna, du vet?” 15
Mossander bekräftade, och noterade att det för övrigt var en utmärkt bok. ”Och var inte han här i huset något år? Som handläggare av stipendie ansökningar?” ”Det var sex och ett halvt år sedan.” Hermansson stönade. Mossander kunde knappt tro det, men en leda mot stönade rätt ut. Ägghalvan klövs, och föll sönder. ”Om någon som så uppenbart är lierad med oss klampar in där i det här skedet så skulle …” Hermansson avslutade inte meningen, han bara skakade på huvudet. ”Nej, någon som andas KVA går nog inte”, sa Kvarfort. ”Läget är ju redan lite uppskruvat, har vi förstått.” Mossander tyckte sig höra is tappar knäckas när hon preciserade vad som behövdes. ”Kandidaten bör förstås vara förtrogen med fältet, men ingen riktig tungviktare, det blir för känsligt. Det måste vara någon vi kan lita på såklart, någon med lång relation. Och naturligtvis gärna en empatisk själ som har lätt att komma innanför skinnet på folk.” Det jävliga är inte att hon säger emot, tänkte Mossander, utan att hon har rätt. ”Det ska väl inte vara omöjligt. Men här i Stockholm har ju verksam heten inom området kontraherat en aning. Sedan jag fick en del andra uppgifter, menar jag.” ”Tiden är knapp. Ska vi verkligen bry oss om det här?” undrade Her mansson. ”Ja!” Kvarforts svar lät som ett hugg. ”Och vore det inte bäst med en person som känner till Ohashi?” ”Flera från den gamla gruppen är utomlands. På bra poster, förstås. Det är inte många kvar, tyvärr. Men vi har ju Peitänen. Hon är på mate matiska institutionen nu, inte helt fel, hon och Ohashi borde ha råkats. Och Gunnar Andersson kan vi kalla in från Hamburg, han har rätt bra koll. Och …” Han tänkte hårt. Namnen kom, pressade som vatten ur en sten, och debatterades. Några ordbyten var längre, flera minuter när det gällde en korean som Sundén lärt känna på en kurs ett par år tidigare och som han trodde hade träffat Ohashi i Japan. Andra var kortare, ned till längden hos en grymtning från Kvarfort. 16
Det tog tid. De hade suttit i över en timme. Det gick inte bra, Mos sander kände det i hela kroppen. Hans kommitté var på gott och ont inga klåpare. De hade i grunden rätt. Olsén var en jäkla träbock. Känslan av att vara vilse i dimma kröp på Mossander. För första gången under sin tid som ordförande visste han inte i vilken riktning han borde styra dis kussionen. I tystnaden som uppstod hörde han Kvarfort fråga, helt lugnt: ”Men hur vore det med Anneli Vinka?”
17