9789170377761

Lasse Berg

UT UR KALAHARI Drรถmmen om det goda livet

ORDFRONT * STOCKHOLM 2014

Lasse Berg: Ut ur Kalahari Ordfront förlag, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se www.ordfrontforlag.se © Lasse Berg 2014 Redaktör: Eva Stenberg Omslag: Frida Eriksson Layout: Eva Jais-Nielsen Omslagsfoto: Brian Lee Foto på framfliken: Deep Sea Productions Foto på bakfliken: Ingrid Löfström Berg Alla övriga foton är författarens utom sidorna 62, 65, 84, 85, 88 och 90 (Stig T. Karlsson), 188 och 197 (Etnografiska museet), 284 (Murdoch, John G.: The Life and Explorations of David Livingstone, London 1870).

Satt med Mercury text och Gotham Tryck: Scandbook, Falun 2014 ISBN 978-91-7037-776-1

Innehåll Förord 9

I En människa blir till 14

Frihetens timme | Hur blir en människa en människa?

Så hur blir vi de vi är? | På egna vingar Ut 27

Bil mot Nepal | Äventyr | Den stora Östern Hem till Afrika 45

Under Afrikas stjärnor | Drömmen om det goda livet Bilden av Afrika Åter till Asien 59

II En ny värld 78

Saijani | Makhaupur | Revolutionen | Den verkliga revolutionen Det gyllene Bengalen 118

Calcutta | Bangladesh | Dhaka | Jinard | Miraklet | Kvinnorna Vietnam – sanning och konsekvens 147

Julafton i Ho Chi Minh-staden | Mekongdeltat | Nordvietnam Konsumism Gangnam Style 164

Jättarna | Konsumismen Sidenvägen 187

Karadung, Takla Makanöknen, Sinkiang, Kina | Människans nätverk | Afrika »upptäcks« när Sidenvägen stängs Intressanta tider

III Till Timbuktu 200

In i Sahara | Framme i Timbuktu | Uppvaknandet | Imperium Afrikanska imperier 220

Manikongos rike | Civilisationer | Skatten Tro och uggleskrin 228 Afrikansk demokrati 237 På resa med Sam 249 Värld utan nåd 260 Har Afrikas tid börjat? 282

Afrikaeufori | Omvärlden | Afrika och Asien | Mat och makt Afrikas framtid

IV I begynnelsen var gruppen 308

På stranden | I skogen | Människans karakteristika | Ut i det fria Homo sapiens Sökandet efter det goda livet 332

Tjugo vägar till det goda livet Noter 351 Litteratur 359 Register 367

Till Ingrid

Gorillaskalle till salu. Marknaden i Ouesso, Kongo-Brazzaville 1994.

Förord Människans väg genom tiderna har länge fascinerat mig. Denna bok är tredje delen i mitt projekt att undersöka och diskutera detta.

Den första, Gryning över Kalahari, handlade om våra förfäders liv som samlare i små samarbetande grupper under de eoner av tid som gått sedan vår släkt skildes från schimpansers och bonoboers förfäder. Jag försökte där via samtal med några av jordens ledande forskare få veta vad man vetenskapligt kan säga om det evolutionära tryck som under tidernas lopp, via alla dessa förmänniskor och i varierande miljöer och levnadssätt, skapat just vårt släkte och vår art.

Svaren blev inte alltid vad jag väntat mig. Förståelsen av dessa förlopp långt bak i tidens gryning har formligen exploderat under senare år, inte minst tack vare alla nya bidrag som paleontologer, genetiker och hjärnforskare fört fram. Det livet har inte sett ut på ett och samma sätt under tidens gång. Våra förfäder har ständigt utsatts för förändrade levnadsbetingelser, orsakade av de klimatförändringar som har att göra med förändrad instrålning av solvärme. Alla dessa våra tidiga släktingar har stigit upp ur en afrikansk förmänniskogryta, en tid vandrat runt i tropiska landskap för att sedan försvinna bakom horisonten när de gått under. Bara vår art finns kvar. Men det finns gemensamma drag hos alla dessa förmänniskor. De har varken producerat egen mat, domesticerat djur eller varit bofasta utan ständigt flyttat omkring som sociala samlare, asätare, jägare.

Alldeles nyss, för bara några årtusenden sedan, bytte vi livs 9

stil, blev bofasta bönder och herdar. Det nya sättet att manipulera omgivningen för att producera mat var effektivare på så sätt att det gav större avkastning av föda per ytenhet än vårt tidigare, mer opportunistiska utnyttjande av naturen omkring oss. Den ökade produktionen gav upphov till en aldrig tidigare skådad befolkningsexplosion som ledde till att vi började bygga allt större och mer komplexa hierarkier. Byar blev städer som blev riken och civilisationer. Detta bygge gav oss såväl det storskaliga mellanstatliga våldet som vetenskapen och vattentoaletten. Skymningssång i Kalahari diskuterade mänsklighetens senaste tiotusen år, den nya väg våra förfäder slog in på och dess följder för både oss och övrigt liv på vår planet.

Under de senaste femtio åren har vi troligen börjat ömsa liv en gång till. Detta nya kan vara början på en andra revolution.

Denna bok handlar om det halvsekel som jag själv fått bevittna.

För att få perspektiv på utvecklingen gav jag mig ut på strövtåg igen, i mina egna fotspår Afrika och Asien runt (de två världsdelar där tre fjärdedelar av jordens invånare bor). Med stöd av mina gamla bilder, anteckningar, inspelningar och minnen från alla resor sedan 1966 ville jag försöka få ett mått på djupet av de globala förändringar som skapar vår nya värld. Vad består de av, hur har hela denna omvälvning gått till, vilka är följderna för mänskligheten?

Men allra viktigast, i alla fall för mig, är ändå frågan hur denna nya livsstil som växer fram runt omkring oss i planetär omfattning påverkar den inre människa vi alla bär på, med skelett, hjärta, andningsorgan, nervbanor, hormonsystem och hjärna gjorda för en helt annan tillvaro. Ett inre som troligen inte förändrats särskilt mycket sedan vi lämnade samlarstadiet. Vi är i grunden samma art, samma Homo sapiens som vi var för hundratusen år sedan.

Det är många som gett sina bidrag till den här boken och serien den ingår i. Forskare i många discipliner. Till de tidigare böckerna, och därmed också till denna, har idéerna kommit från paleontologer, arkeologer, biologer, zoologer, primatologer, genetiker, neurologer, historiker. Denna bok har dessutom skapats 10 UT UR KA L A HA R I

genom långa samtal med ekonomer, sociologer, statsvetare, politiker, företagsledare, diplomater, sluminvånare, hårfrisörskor, bönder och en massa vänner jorden runt. Ekonomiskt stöd till några av resorna har kommit från Helge Ax:son Johnsons stiftelse.

Stöd har jag sannerligen också fått från min redaktör Eva Stenberg. Det är den fjärde av mina böcker på raken som hon med fast hand lotsat förbi grynnor och skär. Hon har besparat läsaren onödiga förlisningar vid sammanstötningen med prickar på fel sida om anföringstecken eller okända grund som pappkartong och maringrön ( jag måste ha tänkt på Östersjön i algblomningstider).

Jag står även i tacksamhetsskuld till ett antal personer som kommit med värdefulla facksynpunkter på olika delar av denna bok. Det gäller särskilt professorerna Torbjörn Lodén (Östasien), Göran Djurfeldt och Staffan Lindberg (Sydasien), ambassadören Börje Ljunggren (Vietnam), fil. dr Tor Sellström (Afrika) samt redaktör Finn Norgren (Rwanda).

Mina varmaste tack gäller också de många färdkamrater som figurerar här: Lisa under tuffa Asienresor på 60- och 70-talen och alla dessa fixare, filmare, fotografer och kolleger som jag delat både glädje och umbäranden med under dagar, veckor och månader.

Samt Ingrid som alltsedan 1980 försökt hjälpa mig att förstå hennes Afrika.

Vilket privilegium det har varit att under nästan ett halvt århundrade få göra dessa resor, möta alla dessa individer och bevittna mänsklighetens kamp för det goda livet!

Uppsala den 10 januari 2014 Lasse Berg

På väg till marknaden.

Södra Etiopien 2006.

Den nya vattenkranen.

Khayelitsha, Sydafrika 1993.

I

En människa blir till FRIHETENS TIMME. Det var nog neråt Bulgarien som det bör-

jade lukta frihet och äventyr på riktigt. Vi var på väg i vår minibuss mot Asien, och jag hade precis hoppat av officerskarriären i Flygvapnet.

Där i vår lilla Folkabuss hade jag ingen föreställning om att begreppen exotism och Österns mystik skulle vara problematiska, såg dem bara som positivt laddade. Hade säkert också överdoserat Hermann Hesse. Och nu skulle jag köra bil till Nepal, genom Europa, Turkiet, Persien, Afghanistan, Pakistan, Indien. Vilken lyster det fanns i dessa namn på den tiden! Friheten hägrade bortom horisonterna.

Jag tror jag vet ungefär hur det började. Förenklat skulle man kunna säga att det rörde sig om en sjuårig kille i Båstad som andlöst satt och lyssnade på radion där det berättades fantastiska historier om kannibaler och paradisfåglar långt borta i »De varma länderna«. Den som pratade var Sveriges siste upptäcktsresande, eller forskningsresande som han själv kallade sig, Sten Bergman, på 50-talet en av Sveriges mest kända röster. Jag skrev ett brev till honom och bad om att få följa med på en expedition när jag gått ut folkskolan. Något svar fick jag aldrig, han var antagligen djupt inne i någon avlägsen regnskog då och jag fick ytterligare några år nöja mig med expeditioner på Bjärehalvön.

HUR BLIR EN MÄNNISKA EN MÄNNISKA? Varför var sjuåringen egentligen så fascinerad av Sten Bergmans berättelser, varifrån kom denna besatthet av vad som fanns på andra sidan synranden?

14

Det var inte förrän i samband med en återträff med min gamla realskoleklass (ungefär motsvarande högstadiet i dag) som Mats, en av mina klasskamrater, frågade om jag trodde att min konstiga barndomsmiljö påverkat mig. Jag tittade på honom helt ställd – vadå konstig? – tills jag långsamt förstod vad han pratade om. Ja, den var kanske lite speciell, men inte hade väl den påverkat mig på något särskilt sätt?

Liksom alla andra hade jag alltså en ovanlig barndom. Jag växte upp på ett hem för polioskadade, Dockagården i Båstad. Det var min storasyster Lillan som fick denna hemska sjukdom och blev nästan helt förlamad, som en av de sista i Sverige, innan vaccinet kom. Min mamma tog Lillan och mig, jag var bara drygt ett år, lämnade sina nya vårkappor och min alkoholiserade pappa civilingenjören (om det nu var han som var min pappa) och flyttade från överklass med baler på Knaust i Sundsvall till Båstad. Eftersom hon inte hade några pengar fick hon av poliohemmets ägare fru Coleridge deltidsjobb med att sköta trädgården på Dockagården, där vi sedan bodde i en liten lägenhet under hela min uppväxt, min syster och jag i ett rum på övervåningen bredvid vinden. Jag fick hjälpa syrran upp och ned för trappen, samt med alla hennes korsetter och stödförband. Runt oss hade vi hela tiden en massa svårt skadade människor i rullstol. Men det verkligt underliga så här i efterhand var att allt det där var så självklart för mig.

Min pappa tog aldrig kontakt med mig och jag kan inte komma ihåg att jag någonsin saknade honom. Jag hade ju aldrig träffat honom, i alla fall inte så att jag kunde ha några minnen av det. Det jag minns var en lycklig barndom i denna lilla trygga köping, där jag i stället för en oanvändbar farsa fick både en massa kärlek och enorm frihet. Mamma jobbade med allt hon kunde hitta på för att få ihop pengar till oss – stod i korvkiosk, sålde inträdesbiljetter till Norrvikens trädgårdar, sydde förkläden av plast hemma, skruvade ihop eldosor till bakelitfabriken i Dala, var hyresagent åt badgäst­ erna – så det blev inte mycket tid över att överbeskydda yngste sonen. Pengarna var ändå alltid slut och jag fick gå med en korg till affären med en lapp med vad vi skulle ha, och sedan hade jag lärt E N MÄ N N I S KA B L I R TI L L 1 5

Jag uppfostrades av min mamma.

Slapp någon pappa och fick mycket frihet, eftersom hon hade fullt upp med att klara ekonomi och uppvaktande farbröder. Som Båstads farligaste, Kurt.

mig att säga »och det ska skrivas upp«, vilket den snälle specerihandlaren Fransson, som också var vår granne, alltid gjorde utan någon protest. I alla fall ingen som nådde mina öron.

På somrarna kom badgästerna till Båstad och mamma arbetade på restaurang, varifrån hon kunde ta med sig en massa läcker­ bitar hem till oss. Överbliven mat och sådant, och ibland råkade hon kanske få med sig en hel ost instucken under klänningen eller några konservburkar med den sällsynta favoriten mandarinklyftor i spad. Av henne lärde jag mig allt om Det goda livet, precis hur nypotatis skall kokas och serveras – det skall vara en linnehandduk i botten av skålen och över den doftande potatisen – hur sjötunga Walewska skall smaka, liksom riktiga räkmackor, kräftor, surströmming och en massa annat härligt från Strand restaurangs kök.

Dessutom njöt vi av en massa stulen lax och tjuvjagat vilt.

Det var nämligen så att min mamma var en skönhet. Det var ju inget jag hade en uppfattning om som liten kille, men bilderna finns kvar.

Ingen man i huset betydde alltså att hon var omgiven av en 16 UT UR KA L A HA R I

När jag var sex fick jag mitt första gevär av Kurt. Han lärde mig tjuvjaga. Men de här kaninerna hade han skjutit.

E N M Ä N N I S KA B L I R TI L L 1 7

massa uppvaktande farbröder. Och de försökte naturligtvis så gott de kunde att med hjälp av olika mutor få över mig på sin sida. Det vanliga var väl någon slant till godis då och då.

Men en av dem, någon sorts jägmästare från Sundsvall, minns jag bättre eftersom han i stället för femtioöringarna gav mig en hel älgkrona. Den flitigaste besökaren som aldrig gav upp utan alltid kom när det vankades mat (han bodde tvärs över vår gata Pomonaallén) var Kurt, den farlige, Båstads undre värld, säkert femton år yngre än mamma.

Han tog in mig i sin tillvaro som verkligen var spännande för en kille i min ålder. Inte nog med att jag fick ett riktigt gevär av honom när jag var sex, jag fick också följa med honom under tjuvjakter på tjäder, fasan och småvilt i skogarna uppe på Hallandsåsen eller när han på nätterna snodde fisk ur de andra fiskarnas hommor. För att inte tala om fiskhandlare Jonssons laxburar. Honom förde han ett privat krig med över flera årtionden som fick rent episka proportioner.

Jag var med och ljustrade ål tidiga morgnar eller när Kurt experimenterade med att bedöva fisk med sprängladdningar i vattnet. Dessutom visade han mig hur man lättast bryter upp lås på sommarstugor. Att lura stockholmare gav pluspoäng i bygden.

Han hade tränat sin hund Zita, min bästa vän, att på kommando springa ut på Pomonaallén och kasta sig mot sidan av någon sommargästs bil och därefter spela död. Genast kom Kurt utrusande, stor och vild och med håret på ända, som en sorts Jack Nicholson i »Gökboet« och skrek »vau haur ni gjort mä min hunn!«. Varpå den blodlöse direktören på genomresa darrande plockade fram sedlarna en efter en.

Och inget om dessa mina utflykter visste mamma något om.

Hon trodde säkert att vi var ute och seglade, på vanligt hederligt fiske eller uppe i ottan för att titta på fåglar.

Ibland försvann Kurt under långa tider, gick på sjön till främmande hamnar. Tillbaka kom han med berättelser, strutsägg, enorma färggranna fjärilar i glas och ram samt en uppstoppad liten kajman, som fick samsas med fågeläggen på hyllan ovanför min säng. Han hade bland annat klättrat upp i en tall och hämtat 18 UT UR KA L A HA R I

ett duvhöksägg åt mig – min lekkamrat Mats kommer fortfarande ihåg hur han hotade dem med stryk om de berättade detta för vår andre granne, byns polis, den rekorderlige konstapel Wittgren.

Kurt försökte också lära mig sin egen uppfattning om männi­ skans natur. När jag stod på en hög stenmur, sex år gammal eller så, sade han åt mig att hoppa ner, han skulle ta emot mig. Jag ville ju vara modig så jag gjorde som han sa. Då tog han ett steg tillbaka. När blodet och mina tårar slutat rinna sade han att det här skulle lära mig att aldrig lita på någon annan. Bra karl reder sig själv. Det handlade mycket om att vara modig, stark och kunna slåss. Jag fick lära mig alla de tjuvknep som då och då renderade honom några dagar i arresten. Så hade jag lätt kunnat förklara ett framtida liv som asocial slagskämpe. Men trots (eller tack vare?) denna påverkan har jag aldrig någonsin varit i slagsmål.

Lite annorlunda var han väl, Kurt. Och spännande. Fast jag visste ju att jag aldrig kunde lita på honom. Jag var mest glad över att han inte var min pappa. Och att jag kunde bestämma nästan allt själv, till skillnad från alla stackars kompisar med farsor. Men på lördagskvällen målade mamma läpparna röda och sedan kom han med sprit som de blandade grogg på. Då var det lugnast att hålla sig i Lillans och mitt rum en trappa upp och fly in i Biggles och indianböcker från biblioteket. Med jämna mellanrum gjorde mamma under visst tumult slut med Kurt, till exempel den gången han lånat hennes kamera och försökt ta bilder under vattnet av några av alla de kvinnliga badgäster som han var så förtjust i. Sommaren med alla dessa tillresta skönheter var en orolig tid för honom då inte ens mammas kotletter alltid kunde locka honom till vårt kök. Då brukade det dyka upp någon annan farbror som passerade genom min tillvaro utan att lämna några större avtryck.

Det var en både säregen och fri uppväxt det där, men Båstad på 50-talet var också en ganska instängd värld. Här var det grupptryck och Jante som gällde. Det var fiskare mot bönder, infödda mot sommargäster, vi i gamla (riktiga) Båstad mot töntarna i Malen, Båstadbor mot Laholmare, svenskar mot danskar. Klanoch stamstrider. Ständigt vi mot dom. Det måste vara svårt för E N MÄ N N I S KA B L I R TI L L 1 9

någon som är uppvuxen under globaliseringens årtionden med TV , invandrare i regnbågens alla färger och öppna fönster mot omvärld­en att förstå hur instängt det var. Det var inte direkt tolerans och vidsynthet som präglade atmosfären i Nordvästskåne under dessa år.

Och mitt i allt detta fanns då min ytterst okonventionella mamma som för sitt liv inte ville ingå i något Båstad-vi. Hon gjorde allt för att inte passa in, med sina starka färger i knallgrönt och klarrött där kompisarnas mammor var bruna och gråa, med sin ovilja att göra som de andra Båstadtanterna – eftersom de hade gardiner skulle hon minsann inte ha några, om de hade tre pelargoner hade hon trettio. Inte pratade hon skånska heller och till råga på allt var hon dessutom frånskild. Som det måste ha tisslats om hennes kärleksliv!

Det var en underligt klasslös barndom. Eller kanske inte. Jag hade inget medvetande om någon klasstillhörighet. Vi var säkert bland Båstads fattigaste, medan några av mina lekkamrater tillhörde de rikaste familjerna. Men jag tänkte inte på det där med fattiga och rika. Det var ju min mammas problem. Vår ekonomi hänvisade oss till underklassen. Fast skillnaden i min och mina kompisars dagliga tillvaro var inte påfallande. Likadana ostfrallor och äppelknyckarbyxor. Robby hade visserligen en egen eka, men den hade jag lika stor glädje av som han när vi lade nät tillsammans och sålde rödspättor till restaurangen (som hans pappa ägde och där min mamma jobbade).

Mamma hade stigit ned i sitt slit i Båstad från ett liv i samhällets topp som ingift bland Sundsvalls träbaroner. Och hon hade tagit med sig sin kunskap om det fina livet till Båstad och försökte ge sin nya spartanska tillvaro lite av guldglansen från Knaust.

På vinden stod ett par av hennes hattaskar från de glittrande fest­erna där uppe i norr. Och ibland kom hennes syster på besök med sin man som var direktör för en pappersmassefabrik i Ådalen, i en väldig Cadillac som chauffören Forsberg kört ner från Norrland. Två systrar olika som Yin och Yang. Mamma tvärsäker, levnadsglad och färgstark likt Singoalla på böndernas tavlor, moster ljus, mild och flyende som morgondimman över Jöns20 UT UR KA L A HA R I

sons åker. Moster behövde inte i sin skyddade tillvaro ägna det timliga många tankar (när hennes man dött ringde hon mamma för att fråga hur och var man köpte sherry) medan hennes syster tvingades använda hela sin uppfinningsrikedom åt att få mat på bordet. Det gick som det gick. Den ena systerns yngste son satsade sitt liv på att få se världen. Den andra systerns minsting, jämnårig och med samma förnamn, blev vice riksbankschef.

Vilket mod min mamma måste ha haft! Vilken integritet. Vilken kamp för liv och lycka. Nu är hon borta, min märkvärdiga mamma.

Död är också min storebror Benke som blev kvar i Sundsvall, och som fick sköta sig själv när mamma slet sig loss med sina två yngsta. Hans berättelse skulle ha sett annorlunda ut. Liksom syrrans, hon som kämpade ett långt liv som konstnär med sina förtvinade muskler, tjugo procents lungkapacitet, men med ett otroligt humör och jävlar anamma. Ett eldsprutande hot mot Laholms alla översittare. Båda dessa kvinnor var viljestarka, och hade det inte alltid så lätt med varandra.

Men det här med döden är nog lite överreklamerat. När män­ niskor lever stoppas de in i våra hjärnor genom olika stimuli av våra sinnen. Och utan att förringa sorg och saknad så är det så att de finns kvar, i allra högsta grad, därinne i skallen också efter döden, gör sig påminda, snackar med en, har åsikter. Det gäller inte bara familjen utan alla de som stått mig nära, min filmarkompis Anders Ribbsjö och de andra. Men de flesta av dem är oftast lite mer lätthanterliga än när de levde. Mycket påträngande förnimmelser handlar det om, i alla fall i min hjärna.

SÅ HUR BLIR VI DE VI ÄR? Min faderlösa barndom hade kun-

nat förklara en helt annan livsbana än min. I en västerländsk kultur, stöpt i en form av freudianskt berättande, betraktar man det som nästan självklart att det är föräldrar, lärare, präster, barndomsupplevelser och annat sådant som präglar en männi­ ska. Alltså inte bara lär oss en massa saker: hålla kniven i höger hand, räkna och veta hut, bestämma om vi skall prata skånska eller setswana, om vi får en lycklig eller olycklig barndom etc.

Den underförstådda och nästan självklara sanningen är att denE N M Ä N N I S KA B L I R TI L L 2 1

na påverkan dessutom skapar vår identitet, vår karaktär. För en del evolutionspsykologer är det inte lika enkelt. Tvillingstudier, där man jämför enäggstvillingar som vuxit upp tillsammans, med dem som råkat skiljas åt ger ett förvånande resultat. De tvillingar som har hemmiljön gemensam är inte mer lika i sin personlighet än de som skilts åt vid födelsen, vilket skulle tyda på att föräldrarnas uppfostran inte har någon särskilt avgörande betydelse.

Fast det finns också en motsatt, gammal syn på människan, att hon ohjälpligen är den hon föds till. Av mamma fick jag lära mig en lång rad samband mellan en människas utseende och karaktär.

Tjocka var goda och glada, de smala var sura, tunnläppade snåla, högpannade kloka, medan tätt sittande ögon ofelbart avslöjade att det handlade om en elak människa. Eller var orsaksförhållandet det motsatta? Gav elakhet en människa tätt sittande ögon? Hennes gamla kunskap – lika oomkullrunkeligt grundmurad som allt hennes skrock om att inte sjunga innan frukosten (annars kom höken och tog en), aldrig lägga nycklar på bordet (medförde otur), sätta sig och räkna till tio om man glömt något på väg ut (ett säkert recept mot en annars misslyckad dag), alltid ha minst en femöring i fickan (annars pissade hundarna på en) osv. osv. – gav inget säkert besked i frågan om hur individen skapas.

Det här handlar inte om den gamla och antagligen felställda frågan om arv eller miljö, utan mer om vilkens sorts miljö som har störst påverkan. Det finns evolutionsforskare som förklarar resultaten av tvillingstudierna med att vår personlighet förutom av det genetiska arvet mer är styrd av vår hjärnas delvis slump­ artade utveckling i fosterlivet, men framförallt av våra jämnårigas inflytande, än av uppfostran. Det tycks när det gäller de grundläggande personlighetsdragen (utåtriktad/misstänksam, noggrann/spontan, optimist/pessimist, försiktig/risktagande, stabil/neurotisk till exempel) mest handla om inverkan från den flock man tillhör/vill tillhöra.

Den nya insikten som vuxit fram särskilt under det senaste årtiondet, den nya syntesen i synen på människan, är att vårt inre framförallt är gjort för att höra samman med andra. Hjärna, hor22 UT UR KA L A HA R I

monsystem och körtlar har långsamt eller språngvis vuxit fram under en lång tillvaro som samlare i det tropiska Afrika. För våra förfäder – både vår art, vårt släkte och alla de andra arterna, homininerna, i vårt släktträd efter det att vi skildes från schimpansernas linje – handlade denna evolutionära miljö om samarbete i olika skepnader under mycket långa tidrymder. Vi har utvecklats till extremt sociala djur. I en sådan miljö kan det för den växande individen vara viktigast för den långsiktiga överlevnaden att lyssna på och anpassa sig till dem som man skall tillbringa resten av livet tillsammans med, vilket inte är föräldrarna eller andra vuxna utan de jämnåriga i ens närhet.

Mina drygt 20 000 gener har filtrerats genom nästan en halv miljon släktled under de sex miljoner år som gått sedan mina förfäder gick en annan väg än våra närmaste släktingar bland primaterna. Så har vi gjorts till människor och inte till schimpanser eller bonoboer. Det är en hisnande tanke att alla dessa mina förfäder har lyckats träffa någon att få barn med innan det var för sent. Särskilt när man betänker att i storleksordningen hälften av alla födda under dessa generationer dog innan de blev könsmogna. Alla dessa hannar och honor, män och kvinnor hade var och en bara 50 procents chans att klara sig så länge att de hann hitta någon som också var utsatt för samma faror men klarade sig tills de tillsammans kunde föra vidare sina gener. Och detta har i mitt fall lyckats under alla dessa hundratusentals släktled. Vad är sannolikheten för att just jag med just mina arvsanlag skall finnas?

En viskning från galax till galax.

Vi är dock inga biologiska maskiner. Generna tvingar oss inte till någonting annat än de självklara biologiska grundbehoven: att få tag på syre, föda, vatten, sömn. Den friheten gäller också mig.

Miljön spelar roll. Ändå tvivlar jag på att jag kan skylla min personlighet på Kurt, eller uppväxten på poliohemmet, eller knappa förhållanden, eller frånvaron av en pappa. Eller på en barndom i ett hem utan en enda bokhylla. Det fanns ju gudskelov ett bibliotek i Båstad. Och man skall inte underskatta vad en osund överkonsumtion av indianböcker kan ställa till med i en liten växande hjärna.

E N MÄ N N I S KA B L I R TI L L 2 3

Slutsatsen är att jag inte så mycket är ett resultat av riktad uppfostran från mor eller lärare utan mer av påverkan från böcker och kompisar, till stor del resultat av egna val under rådande förutsättningar. Viktiga var lek- och skolkamrater, samt till exempel alla vänner jag träffade i samband med sommarjobben på hotellen och restaurangerna där hemma, eller på fågelstationen i Falsterbo, alla de extraknäck som finansierade min flykt från det instängda Båstad till gymnasiet i Ängelholm. Och bland alla dessa jämnåriga gällde inflytandet inte minst det som kom från tjejerna. Kanske är alltihop barndomens och tonårens Ullas, Kerstins, Karins, Irenes och alla de andras fel. Dessa förnamn säger också en del om hur Sverige såg ut på den tiden.

Men till slut är jag nog ungefär den jag föddes till. Trots bakgrunden inte så konstig ändå, utan försedd med en för vår art naturlig längtan efter frihet, att få bestämma själv.

PÅ EGNA VINGAR. Så småningom fick jag resa en hel del, bland annat i just Sten Bergmans fotspår, både bland björnarna i det frusna Kamtjatka längst bort i Sibirien och bland reformerade kannibaler i Asmat på Nya Guinea. Jag fick bli det som pojken i Båstad drömde om: upptäcktsresande. Fast det var inga oupptäckta bergskedjor eller okända fågelarter jag hittade. Det var människorna långt där borta, och vad de kunde lära mig om mitt eget inre Terra incognita, som skulle komma att uppta en stor del av mitt livs tankar.

Innan dess, efter studenten på matematiska linjen, blev jag yrkesmilitär. Ljungbyheds krigsflygskola och därefter meteorologistudier för Flygvapnet på SMHI varvades med flygande på F11 i Nyköping. Och det vill jag bara säga, att om det fanns något som var urtråkigt i längden så var det att åka A 32 Lansen. Det mest spännande som hände när man flög den tidens krigsflygplan var lågflygningen på tio meters höjd i överljudshastighet. Samt att alla gaser i kroppen utvidgade sig vid höghöjdsflygning utan tryckkabin. Det gjorde att man var tvungen att lätta på det inre trycket, vilket medförde att det inte luktade så kul sedan nere på plattan efter landningen.

Fast det fanns en betydligt mörkare verklighet också. De plan

24 UT UR KA L A HA R I

Flyget blev långtråkigt. När någon påstod att den som inte gjort något viktigt före 25 års ålder kan glömma resten sade jag upp mig och körde till Nepal.

vi flög, både under utbildningen på F5 i Ljungbyhed och senare, var gamla och slitna och säkerhetstänkandet präglat av någon sorts militär machokultur. Många av mina kamrater störtade och omkom. Bara under mitt första år i Flygvapnet störtade 23 svenska flygare. En av dem som dog var min vän Renée som jag delade både musik- och matintresse med. Vi brukade gå och äta biff med lök på Ljungbyheds Gästis.

Trots barndomens Bigglesstudier tyckte jag inte att jag valt rätt bana. Hur roligt det än kunde vara med exercis och att få marschera i takt till blåsorkester så kände jag att jag måste få komma iväg till den värld som jag visste väntade bortom färjan till Helsingör. Som bollkalle på Båstads tennisbanor hade jag sett en och annan utlänning från Söderns länder – indiern Ramanathan Krishnan och spanjorer och allt möjligt exotiskt. Fjär�ran horisonter lockade mer. Och riktiga Äventyr. Nu satt jag på luckan på kvällarna och drömde mig långt bort.

Det var där jag hörde den radiointervju som blev droppen. Jag tror att det var Gunnar Myrdal, viktig svensk nationalekonom E N M Ä N N I S KA B L I R TI L L 2 5

och Asienkännare, senare Nobelpristagare. Men det var inte vad han sade om ekonomi eller om Asien som fastnade. Det var i stället en annan mening som jag uppfattade som direkt riktad till den då 22-årige Lasse. Myrdal (om det nu var han) sade att den som inte gjort något spännande av sitt liv innan han är 25 kan glömma resten. Nu kan jag med levnadsvisdomens rätt lugna alla oroliga ungdomar att så är det inte, massor av roligt kan hända även om man vid den åldern ännu inte skrivit en allmän relativitetsteori, löst cancerns gåta eller vunnit schlagerfestivalen.

Men mig drabbade hans ord hårt. Herregud! Bara tre år kvar av det riktiga livet! Jag gick direkt och sade upp mig från Flygvapnet och berättade för förvånade befäl att jag tänkte åka till Nepal. (Vi som tillsammans lyckats överleva krigsflygskolan i Ljungbyhed återsågs fyrtio år senare. Mina kadettkompisar hade gått vidare och blivit piloter på SAS och andra flygbolag, meteorologer eller flygingenjörer. Stackarna.)

För min del var upprorets och frihetens timme slagen!

Ut BIL MOT NEPAL. Turligt nog träffade jag strax efter mitt upp-

brott från flyget en trevlig tjej (syster till en fågelskådarvän). Det visade sig att hon drömt om Indien så det passade ju bra. Dessutom kunde hon spela gitarr. Oslagbar kombination och omedelbar förälskelse. Vi skulle ge oss av. Vi gifte oss så att vi kunde bo tillsammans på vandrarhem. Utrustade med en bit kartong med texten »NEPAL« ställde Lisa och jag oss en tidig sommarmorgon vid motorvägen utanför Södertälje, dit hennes mamma kört oss i sin Saab tvåtaktare, för att börja lifta till Asien. Året var 1965.

Första liften fick vi med en busschaufför som skulle transportera en tom buss söderöver. Han stannade och frågade om det var så att Skövde möjligen låg på vägen till Nepal? I så fall kunde vi få följa med. Vår Asienresa slutade dock redan efter några veckor i Marseille. Där kunde vi i mitten av augusti 1965 av löpsedlarna förstå att det utbrutit krig mellan Indien och Pakistan.

Vi bestämde oss för att återvända hem och fortsätta vår färd i österled när det blivit fred. Den slöts i en uppgörelse i Tasjkent den 10 januari året därpå.

Vi tog ut varsitt studielån, sålde mitt nyligen ärvda frimärksalbum för 250 kronor och köpte av Enskilda Banken en väl begagnad och blåmålad – färgen skulle senare få en viss betydelse – Volkswagen minibuss. Där gick studielånen. Vi fyllde buss­ en med kläder för alla tänkbara och otänkbara klimat, medicin, bandspelare, kastruller, primuskök, hushållspapper, reselektyr, radio, skrivmaskin, gitarr och en potta.

Transkontinentala bilresor var inte så vanliga i mitten av 27

60-talet, så vi tänkte att vi kunde försöka hitta någon villig sponsor. Vi travade alltså runt bland lätt förbryllade företagare i Stockholm och frågade om de ville stödja, jag tror inte ordet sponsra var uppfunnet då, en Asienexpedition.

På Kooperativa Förbundet fick vi napp. En snäll chef med äventyrssinnet i behåll donerade ett hundratal burkar av Konsums ärtsoppa, bruna bönor och fläsk, kåldolmar och köttbullar.

Allt stuvade vi in i två trälårar (vilka tillsammans med frimärkena, uppslagsverket Nordisk Familjebok och en gul frottébadrock utgjorde mitt samlade fadersarv) i bussen. Ovanpå lade vi en skumgummimadrass. Detta skulle bli vårt hem det närmaste året. Av min storebror fick jag en Rolleiflex stillbildskamera.

Dessutom köpte jag en begagnad 16-millimeters Paillard filmkamera. Sedan gick vi till en annan vänlig person, Lennart Ehrenborg på TV , som verkligen satsade på grisen i säcken genom att ge oss så mycket film vi ville ha och ett löfte om välvillig behandling om vi mot förmodan skulle klara livhanken och komma hem igen. En reskassa på 1070 dollar hade vi också skrapat ihop. Den skulle räcka inte bara till bensin utan till allt vi kunde komma att behöva under det närmaste halvåret.

Det var 1966, vi marscherade för Vietnam, och talkörerna skallade över hela världen. Vi var en del av något större som gick långt utöver Sveriges gränser, omfattade hela mänskligheten. Det var en härlig tid att vara ung. Jag glömmer aldrig känslan av begynnande vår, precis när talgoxarna börjar fila. Det låg uppbrott i luften, i Paris skulle någon på en husvägg skriva att det finns en strand under asfalten. Den ljusnande framtid var vår. Frihet.

På Sabbatsbergs sjukhus hade doktor Frisk (han hette verkligen så) sprutat oss fulla med dekokter mot inte bara pest och kolera, utan också smittkoppor, fläcktyfus, polio, difteri, stelkramp och gulsot. Dessutom hade han skrivit ut var sin årsförbrukning av Enterovioform som han rådde oss att äta under hela resan i förebyggande syfte mot magsjukdomar, vilket vi också lydigt gjorde. Varken han eller vi hade en aning om att den medicinen skulle »orsaka kanske detta århundrades största läkemedelskatastrof under 1960- och 70-talen genom de allvarliga biverkningar som 28 UT UR KA L A HA R I

uppstår i nervsystemet vid kontinuerlig behandling« för att citera ett pressmeddelande från Uppsala universitet långt senare.

Med några nyinköpta Bartholomew-kartor i handskfacket gav vi oss iväg klockan 09.30 den 9 februari. Vi tänkte köra genom Europa och långt bort i Asien. Nordvästra Skånes Tidningar, NST, intervjuade oss i Båstad inför avresan. Rubriken var »På östlig odyssé« och signaturen Essvall berättar om alla prövningar som redan avklarats i form av »ett tiotal sprutor«, mängder av pappersarbete med alla visa och tillstånd, och om alla de förestående faror som väntade där borta i främmande land. Men »de båda pigga och levnadsfriska ungdomarna kommer säkert att klara färden med glans, de är båda av den ullen. De är lyckliga att få lov att ge sig äventyret i våld.« Min mamma gav oss som avskedspresent en treliters glasburk fylld med brun sås, som hon visste att jag älskade. Man kan säga att varken hon eller Lisas föräldrar var särskilt lyckliga att se oss fara iväg. ÄVENTYR. Den här resan genom Asien till Indien och Nepal blev

precis så underbart spännande som jag hade tänkt mig. Jag hade tidigare som längst kommit till Nordtyskland på vespa med min tidigare flickvän Karin. Lisa däremot var världsvan, hade besökt både Sydeuropa och jobbat på kibbutz i Israel. För mig började de obanade stigarna redan i ett snöigt Centraleuropa.

Dagboken från färden genom Europa är mest fylld av uppgift­ er om olika problem med »Jönsson«, dvs. bilen: frusen bränsleledning, strejkande batteri, krånglande tändning. En klok jugoslavisk mekaniker ställde om vårt hem till sämre bensin. Reskassan minskade med varje verkstadsbesök. Vi noterade inte bara landskapets växlingar, tanternas klädsel och Titos allestädes närvarande stränga porträtt i Jugoslavien, utan förde också noga bok över allt vi stoppade i oss: marsipan, mammas mackor, grönmögelost, rökt skinka, äppelkaka, öl och ägglikör. En väldig och sur polis i Jugoslavien beslagtog våra pass och släpade oss till polisstationen där han tullade vår lilla reskassa på 3 000 dinarer som böter för en påstådd felparkering.

U T 2 9

Lisas och min första Asienresa blev ett halvårslångt äventyr. Färden var ett pärlband av möten med människor lika konstiga som min barndoms Båstadbor.

Vi frös svårt i ett iskallt Bulgarien trots att vi utrustat oss med en ny Eberspächer, ett bensindrivet litet värmeaggregat. Men vi gillade prisnivån, 2:50 (svenska kronor) för en köttmiddag, 6 kronor för ett hotellrum. Inte bara bilen började må allt bättre. Våra anteckningar visar på ett höjt stämningsläge ju längre österut vi kom. Bulgarien verkade för oss friare, rikare och trevligare än Ungern och Jugoslavien. Vi blev förtjusta i de rynkiga och brunbrända fåraherdarna och skrev om »rousseauansk pastoral­ idyll«. Vi fylldes av upptäckandets lycka, såg mycket men förstod mindre.

30 UT U R KA L A HA R I

I skymningen den 18 februari nådde vi den turkiska gränsen.

Plötsligt efter mil på mil av dött ökenlandskap vällde ett myllrande och färgsprakande Orienten över oss i Edirne. För mig som körde var det ovant med denna kaotiska trafikrytm, kulmen kom i Istanbul. Äntligen Asien!

Rastlöst fortsatte vi österut över Anatoliens berg med stenkast­ ande ungar. Varför kastade de sten på oss? Vi hade ingen aning.

Men jag minns själv hur jag som liten kille i Båstad tillsammans med några kompisar gömda bakom en häck på Dockagården kastade sten på Stockholmsmärkta bilar. Det var något med den härliga känslan av att vi höll ihop mot dom där. Ända tills en sten träffade och den naturligtvis förbannade bilägaren drog med mig hem till mamma. Då var det inte så kul längre.

Lisa och jag bekantade oss med löss och kackerlackor, minareternas böneutropare väckte oss på morgnarna och i dagbok­ en skrev vi om den chockerande fattigdomen. I dag finns det väl inte en människa som inte sett dessa bilder på sin TV oavsett hur långt från djup fattigdom de bor. Jag däremot var inte riktigt mentalt förberedd på dessa syner. »Från Erzerum kvarstår bild­ en av små trashankar, med stora ögon och säck över axeln, som gick och rotade i soptunnorna – efter vad?« Efter arton dagars bilfärd från Sverige kom vi äntligen till det riktiga Österlandet, Persien. Hädanefter skulle vägarna vara bättre lämpade för överlastade dromedarer och åsnor än för vår bil. På nätterna parkerade vi Jönsson bakom det vita tehus som fanns i varje lergrå by. Där kunde vi njuta av mat som vi aldrig ens hört talas om, som kebab. De äkta mattorna fascinerade oss, inte minst det faktum att många hade Kennedys ansikte som motiv. Vi noterade att här dyrkades USA. Men vi hade svårt att förhålla oss till tiggarna och fattigdomen som bara blev allt djupare ju längre österut vi kom. Jag anförtror dagboken min skräck inför alla dessa syner: »Fullständigt vidrigt – hur skall vi klara Indien? Man går på helspänn i varenda stad och fruktar i varje gathörn att stöta på någon tiggande, gråtande köttklump. Det är tydligen fullständigt omöjligt att hemma i Sverige förbereda sig på och föreställa sig detta.« Öknen var ett U T 3 1

andningshål, men vi hade av polisen fått veta att den var fylld av banditer som lurade på resenärerna så vi vågade inte sova där ute i den lockande ensamheten.

Från det öppna och ljusa Isfahan med sina turkosblå kupoler for vi vidare österut. Långt ute i stråtrövarnas land fick vi inte längre köra vidare utan väpnad eskort. Vi utrustades med tysta jordnötsmumsande soldater i bussen som skydd mot banditerna på färden ut i den närmast väglösa saltöknen bortom Bam mot Baluchistan. Vi orienterade efter de torn som i sekler väglett karavanerna. Det var nu glest mellan byarna. I var och en byttes våra bestyckade skyddsandar (eller väktare?) ut mot nya soldat­ er. Drivorna av jordnötsskal på bilens golv växte.

Varje dag förde med sig nya äventyr. Jag gillade folktomhet­ en i öknen, hade svårt med alla stirrande ögon i de mer befolk­ ade trakterna. Vi for ständigt vidare. Bristen på närkontakt och förståelse gjorde det nya främmande och lite skrämmande. Dagboken fylldes av mina mathallucinationer. Vi levde på de medhavda konserverna. Medan vi värmde våra Konsumburkar med bruna bönor och köttbullar på primusen såg jag för mitt inre hur »oändliga rader av entrecotes med pommes frites, cœur de filet, frallor m. m. vandrar förbi ögonen«.

En eftermiddag gick vår bil sönder långt där ute i öknen. Vi hade inte sett något fordon eller någon levande varelse på flera timmar. På morgonen hade vår eskort lämnat oss eftersom nästa anhalt var gränsen mot Pakistan. Modlös bligade jag in i motorn där någon för mig okänd manick hängde och dinglade. Med hjälp av instruktionsboken förstod jag att det var tändspolen. Medan solen närmade sig horisonten slet jag med skruvmejsel och skiftnyckel. Inget hände. Vi tänkte på alla hemska historier vi hört om de rövarband som under århundraden specialiserat sig på att plundra och mörda resenärer i dessa obebodda trakter. Och här satt jag ensam i en asiatisk öken med en blond tjej vars föräldrar jag lovat …

Det var inte bara det att jag var dålig på bilmotorer. Trots alla slagsmålets tjyvtrick Kurt lärt mig – för att inte tala om vad jag lärt mig som yrkesmilitär: krossa motståndarens struphuvud el32 UT UR KA L A HA R I

ler knäskål, stampa sönder hans fotvalv – visste jag att mycket till slagskämpe var jag verkligen inte. Vi hade träffat andra europeiska långresenärer som hade både pistoler och gevär instuckna under förarsätet. Ett tyskt sällskap hade elstängsel att sätta upp runt sin bil på natten. Mitt enda vapen var en morakniv, som framförallt var ämnad att skära bröd och frukt med.

Ett hotande virvelmoln som närmade sig från synranden visade sig dock inte tillhöra de ryttare med vilt svingande krok­ sablar som min uppjagade fantasi fått mig att se, utan dagens enda lastbil. Ut ur sitt skrangliga fordon hoppade två ynglingar i trasiga paltor. Jag hade ingen aning om ifall de tänkte börja med att skjuta mig eller förgripa sig på Lisa. I stället fyrade de av breda leenden. Jag visade på motorn, vi kunde ju inte kommunicera annat än med teckenspråk. De visade sig vara tekniska snillen.

Det tog dem en halvtimme att fixa det hela med ståltråd och snören. De fick varsin sovsäck som tack innan vi med tårar i ögonen alla fyra skildes åt. Lisa och jag fortsatte sedan i kvällsmörkret över öknen mot Zahedan, den sista större byn före gränsen. Där svetsades motorn ihop igen för 20 kronor.

Ytterligare en dags ökenkörning mot den pakistanska gränsstationen. Timmarna gick utan att vi såg något mänskligt liv, och knappast något annat levande heller. Än mindre såg vi skymten av någon pakistansk postering. Bartholomew-kartan från Kartcentralen i Stockholm hade vi inte mycket nytta av i dessa trakter. Vi måste redan vara långt inne i landet. Hur skulle vi kunna förklara för eventuell mötande militär att vi befann oss inne i Pakistan utan en enda stämpel från deras gränsvakter? Efter en evighet stötte vi på en oansenlig bom mitt i ökenlandskapet. Vi körde fram till den och ut ur ett litet skjul störtade en man i pastellfärgad pyjamas (trodde jag i min okunskap) ivrigt viftande med en pakistansk flagga.

Tullarna försökte intresserat tyda vad som stod i vår mapp med internationellt körkort, visum, bankgarantier för bilen, försäkringspapper, internationellt tillståndsbevis och andra spännande papper, några av någon anledning på franska, vilket inte var ett särskilt gångbart språk i dessa trakter. En av dem berätU T 3 3

tade med uttryckslös min, när vi delgav dem våra resplaner, att gränsen mellan Pakistan och Indien åter stängts, vilket förstås var ett väldigt bakslag för oss. Hur skulle vi då kunna köra till Nepal? »Här sitter vi alltså – utan vatten, dåligt med bensin, tryckande värme, svetten ritar djupa ränder i det dammlager som bildats under fem dagar i öknen.« Den dagen den sorgen. Det var ändå bara att med så glatt mod som möjligt fortsätta rätt ut i Baluchistan på vad som närmast var stigar för dromedarerna. Äventyr blev det alltså. Åsnor, myllrande marknader, moskéer och nyfikna människor i konstiga kläder, allt lika nytt och fantastiskt. Storögda for vi genom världen i vår blåa lilla buss. På kvällarna försökte vi hitta polisstationer att nattparkera den vid, med syftet att vi skulle sova lite säkrare där. Fast det var väl egentligen inte självklart att vi verkligen hade anledning att känna oss tryggare i den miljön.

Reskassan gick mest till bensin. Vi levde på vattenmeloner, som jag aldrig sett tidigare, och våra medhavda konserver, som i formen alltmer började påminna om surströmmingsburkar.

Det blev nämligen helvetiskt varmt i vår buss, den var ju mörkblå och slukade glupskt i sig de varma ländernas ymniga solstrålning. Lunchbestyren när vi rastade vid vägkanten och de jästa burkarna öppnades ackompanjerade av dramatiska små smällar och pysanden lockade alltid intresserade och livligt kommenterande åskådare.

Motion fick vi också. Någon vänlig själ på bilfirman, som gått igenom vårt rullande hem inför avfärden, hade nämligen föreslagit oss att pröva en nymodighet som de kallade dubbdäck. De kunde väl vara bra därborta på Asiens sliriga vägar? Problemet var att dubbarna var skruvade in i däcken och på tvättbrädesväg­ arna åt sig gängorna längre och längre in. Vi blev verkliga proffs på att byta däck. De som sedan skulle reparera dem trodde inte sina ögon. Ett däck som punkterats av ett par spikar hade de ju sett, men här satt det hundratals!

I Pakistan tyckte vi oss möta en större gästfrihet än i Iran. Jag ser i anteckningarna från denna resa hur den för min del är en 34 UT UR KA L A HA R I

intensivkurs mot främlingsskräck. I Iran svischade vi bara förbi och jag var mest rädd för omvärlden. Det jag tyckte mig se där – utöver storslagna landskap, ny mat och spännande fåglar – var slöa stirrande människor som aldrig ville lämna mig ifred. Men min misstro mildrades efter några veckor, när vi kom in i Pakistan. Vår minskande rädsla gjorde att vi vågade möta de andra med större nyfikenhet. Vi fick chansen att besöka männi­ skor i deras hem, prata med dem, tycka om dem, samtidigt som vi skrämdes av kvinnosynen i den islam vi fick våra första ordentliga inblickar i. I Quetta (i dag ett centrum för radikal islamism) blev vi som så ofta hembjudna att bo hos en familj vi stött på. Fadern i huset förklarade för mig att egentligen vore det hans plikt att döda mig som otrogen. Men när han såg min flackande blick lade han skrattande till att något sådant skulle aldrig en riktig troende muslim få för sig att göra.

Grundintrycket av de människor i Pakistan vi nu lärde känna lite grand mjuknade gradvis under resans gång. Äntligen möter vi vänlighet och generositet, skrev Lisa. Jag rakade mig glatt inför intresserade bybor på morgonen och till kvällsmaten spelade vi Händel och Dylan på vår resegrammofon med hundratals livligt kommenterande åskådare runt oss. Mellan alla noteringar om folks syn på omvärlden och islams för mig underliga sedvänjor (att bara Lisa fick komma ut i köket och träffa frun i de hem vi besökte, eller våra sagesmäns uppfattning att livets högsta lycka vore att få dö som hjälte i krig, helst mot det bland alla vi mötte djupt hatade Indien) registrerade jag förtjust alla färgskimrande fåglar: biätare, blåkråkor, härfåglar, kungsfiskare, papegojor och dessutom gamar, glador och örnar i massor. Rena paradiset för mig. Vid varje stopp skimrande möten med intresserade och gästfria människor som inte var så vana vid främmande ansikten.

Livet var ändå ganska kul trots osäkerheten om gränsen mellan Indien och Pakistan.

I Lahore fick vi veta att det var tvärstopp för vidare färd in i Indien. Fast kanske skulle gränsen öppnas? Åtminstone för turister? Som ju inte var så väldigt många, i alla fall inte bilande sådana. Det handlade om Kashmirkonflikten som orsakade det U T 35