9789113024196

Henrik Ekman

VARGEN den jagade j채garen

Henrik Ekman

VARGEN den jagade j채garen

TACK Ni är många som på olika sätt gjort det möjligt för mig att färdigställa denna bok, med värdefulla synpunkter på texten, med tips och fakta, med praktisk hjälp i fält och mycket annat. Ett varmt tack till er alla. Och ett speciellt tack till Anita Kratz.

Per Ahlqvist, SLU Grimsö; Jacob Andersson, Uppsala universitet; Åke Aronsson, Viltskadecenter; Kjell Bräster, Kennelklubben; Anders Claesson, Sigtunastiftelsens bibliotek; Ann Dahlerus, Rovdjursföreningen; Göran Ericsson, SLU Umeå; Fredrik Ekman; Magnus Elander; Mats Ericson, Vålådalen; Stig Fredrikson; Gunnar Glöersen, Jägareförbundet Värmland; Valerij Gortjakov; José Antonio Hernandez Blanco, Institutet för ekologi och evolution – Ryska Vetenskapsakademien; Katarina Herou; Göran Jansson; Mike Jimenez, US Fish & Wildlife Service; Ulf Jonasson; Jens Karlsson, Viltskadecenter; Olof Liberg, SLU Grimsö; Ljuders hembygdsförening; Lars Ljunggren och Per Eriksson, biblioteket KSLA; Magnus Ljunggren, Göteborgs universitet; Peep Männil, Centret för Skogsskydd och skogsvård Estland; Edvin Nilsson; Anna Nordlund, Uppsala universitet; Britt-Marie Nordqvist, Jägareförbundet Värmland, Norra Skoga Viltvårdsområde; Janis Ozolins, Viltvårdsavdelningen Skogsstyrelsen Lettland; Jan Perjons; Sten-Ove Pettersson; Mats Rapp; Lassi Rautiainen; Sami Rautiainen; Barbro och Johnny Rülcker; Jannikke Räikkönen, Riksmuseet; Håkan Sand, SLU Grimsö; Vladimir Spitsin, Moskva Zoo; Sven-Olov Svensson; Emily von Sydow; Alexej Vaisman, WWF Ryssland; Camilla Wikenfors, SLU Grimsö; Carles Vilá, Uppsala universitet; Jan-Erik Wieselberg.

För värdefullt stöd tackar jag även Författarfonden samt Harald och Louise Ekmans forskningsstiftelse.

Samtliga bilder av vargar i denna bok är tagna i det fria, utom närbilden på sidan 32 och valpen på sidan 53.

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2010 Henrik Ekman och Norstedts, Stockholm Formgivning: Seth Kapadia Omslag: Seth Kapadia, Foto: Henrik Ekman Foto: Henrik Ekman, där inget annat anges Översättning av Thomas Andersson på sidorna 206, 217, 220, 221 och 246 Tryckt i Slovenien 2010 ISBN 978-91-1-302419-6

Kartan över Sverige visar var i landet vargreviren finns. Tvärtemot vad många tror trivs vargen bäst i mellersta Sverige.

INNEHÅLL 14 30 36 56 64 96 104 142 148 164 168 198 204 224 238 256 266 288 292

Den återuppståndna vargen Vargfakta: Kärnfamiljen Från vargflock till vargstam Vargfakta: Jägaren Den uteblivna explosionen Vargfakta: Vargeffekten Gamla tider Vargfakta: Tjocka släkten – om genetik och inavel Den mytiska vargen Vargfakta: Alla hundars moder Sista ylet i Ultevis Vargfakta: Farlig eller feg?

Wolf Wars Vargfakta: Canis lupus – Den globala vargen Vargupplevelser Vargfakta: De fyra stora – vargens förhållande till björn, lo och järv Den politiska vargen Vargfakta: Räcker älgarna?

Finns det plats för det vilda?

Hasselforsvargen kvicknar sakta till från nedsövningen – tid för en paus i filmarbetet.

FÖRORD Det råder vargfeber i landet. 2010 års historiska vargjakt, då beviljade 27 vargar sköts på några timmar av några tusen jägare i det gnistrande vintervädret, väckte starka känslor. Motsättningarna som funnits där hela tiden eskalerade till direkta hot.

I det läget behövs en sak mer än något annat – kunskap.

Vargarna har länge följts intensivt av forskarna. Det finns oceaner av nya fakta om deras biologi för den som vill lyssna.

Om vargens – toppredatorns – jakt och ekologiska betydelse, om dess farlighet, om flockarnas familjeliv. Ändå verkar känslorna styra.

I och för sig är det inte konstigt. Om något djur väcker känslor är det vargen. Alltsedan biblisk tid har människor fått lära sig att varg är synonymt med ondska. Djävulens gårdvar. Ändå var det överraskande att se hur fort värderingar och reaktionsmönster från tiden före vargens utrotning på 1800talet väcktes till liv när det stora rovdjuret efter över hundra år kom tillbaka. Vad ska vi med vargen till? Den har vi ingen nytta av, den vållar bara skada. Våra förfäder visste vad de gjorde när de utrotade den. Sade man.

Jag har djup förståelse för känslor av sorg och smärta när vargen varit framme och rivit får eller hundar. Jag vill inte raljera över att det blivit svårare att bedriva jakt med drivande hund. Jag begriper jägarnas frustration om det knappt blir några älgar över till dem när vargarna tagit sitt.

Men jag har ingen förståelse för fanatism och extremt varghat. Och jag är övertygad om att problemen som vår samlevnad med vargen skapar går att lösa, att hat och rädsla på sikt ska kunna förbytas i nyfikenhet och förundran.

Jag har haft privilegiet att från min fotokoja se vargarna retfullt dansa runt med förvirrade björnar. Jag har somnat till deras ylande i vinternatten. Jag har efter fem dygns väntan fått mina bilder av vargavinter när till slut en ensam hane kommer pulsande i tajgans djupa snö.

Kan min bok förmedla något av det jag själv fått uppleva blir det svårare att avfärda vargen som ett slags skogens oönskade råtta.

Då kanske den får sin rättmätiga plats även i våra sinnen som skogens suveräna toppredator.

Henrik Ekman

Den återuppståndna vargen Ve, midnattens mara är över oss fallen och kramar oss, vildmarkens fattiga barn!

Här stryker ulven med eldbloss i skallen, på gården och vallen det vimlar av sägnernas argaste skarn.

— Erik Axel Karlfeldt, Stormnatt, ur Fridolins visor

”Rädsla och rädsla – inte är jag rädd. Men det behövs inte några vargar. Det är onödigt, vi har klarat oss i hundra år utan dem.”

Det var på förmiddagen den 28 december 1983. Arvid hade gått ner till brevlådan vid vägen hemma i Liden en mil norr om Nyskoga i norra Värmland för att hämta posten. Knappt hade han häktat väskan av kroken förrän en skrämd älgkviga travade upp ur skogen hundra meter ifrån honom. I bakhasorna kom en stor ljus hund. Arvid tyckte det var lite konstigt eftersom jakten var över, men hann egentligen bara notera att svansen på hunden var ovanligt lång när älghund nummer två kom upp på vägen. Följd av ännu en, och ännu en, och ännu en … Åtta vargar passerade framför den häpne gamle mannen med sin postsäck i handen. De gjorde sig ingen större brådska, utan travade förbi i ett ganska lugnt tempo. En av dem stannade upp och tittade åt Arvids håll utan att verka skrämd, innan den följde efter de andra. Sedan var det över.

Arvid blev en av de första som fick se hela den flock som uppstod när ett vargpar fick valpar i Nyskoga 1983, själva startpunkten på den moderna vargstammens historia. Med ens rusade temperaturen i den värmländska vargdebatten i höjden. Åtta vargar!

Och i fjol fanns det bara två – då måste de ju vara utplanterade.

Arvid Arnessons upplevelse fick stort utrymme i Värmlandstidningarna och som miljöreporter på Svenska Dagbladet ville jag gärna haka på. Att få gehör för reportageresan var inte svårt.

Vargen var då som nu ett ämne som hävdade sig väl mot politik och olyckor.

Den återuppståndna vargen

15

När jag anländer till Liden några veckor senare syns nattfärska vargspår bara femtio meter från husen. Men någon rädsla för vargen känner Arvid alltså inte för egen del, möjligen för tioåriga stövaren Freja. Den där morgonen nere på vägen hann han aldrig tänka efter. Men onödigt med varg är det. Och inte helt ofarligt. ”Får de ont om mat kan det bli risk för folk. Ett vilddjur kan en aldrig lita på.”

Vi dricker kaffe tillsammans med sonen Johnny och hans Lillemor. Johnny är inte heller så ängslig för egen del. ”Jag är inte rädd att gå ut. Men det är olustkänslan att det kan komma en flock, och vad gör en då?”

Arvid: ”Ja, och så att en har blitt påtvingad detta.”

Johnny: ”Varför ska de bestämma i Stockholm vad vi ska ha här?”

Arvid: ”Om folk inte vill ha det här. Vargen finns det ingen här som tycker om.”

Och visst är vargarna utplanterade, det är den allmänna uppfattningen i bygden.

16

VARGEN – DEN JAGADE JÄGAREN

”Här kom dom!” Arvid Arnesson fick se hela den första vargflocken när han hämtade posten under julhelgen 1983.

Min egen vargresa Av alla naturupplevelser vi drömde om som unga fältbiologer var de fyra stora bland de mest ouppnåeliga. Ibland kom någon man kände hem från fjällen och hade sett en björn eller järv på långt håll och man fylldes av avund.

Vargen fanns bara inte. Den fridlystes från den 1 juli 1966 men förföljdes ändå så snart den dök upp i norr. I södra Sverige hörde den till historieböckernas värld.

Vi läste Bertil Haglunds klassiska rapporter från rovdjursspårningarna, och drömde om att själva få vara en av dem som spårade. En som lyckades var redaktören för vår tidning Fältbiologen, Erik Isakson. Han blev senare Sveriges mest kände vargspårare.

I nummer 3/4 1970 av Fältbiologen, ett temanummer om vattenkraften, lät han Bertil Haglund skriva om läget för de fyra stora. Bakgrunden var högaktuella planer på att bygga ut även Kaitumälven, vilket skulle ödelägga det sista stora vildmarkskomplexet i norra Lappland där den ursprungliga faunan fanns kvar, inklusive rovdjuren.

Haglund går igenom situationen för de olika arterna. Björnen fortsätter sin långsamma ökning i skogslandet men stammen är på många håll hårt nedskjuten. Lodjuret är också pressat av hård jakt men håller ändå sina positioner. Järven är svårbedömd men minskar troligen.

Om vargen kan endast sägas att antalet individer är mycket litet och att arten inte för ögonblicket kan bedömas ha synnerliga chanser att överleva.

Ibland skrev Svenska Naturskyddsföreningens tidning Sveriges Natur om de sista vargarna uppe i fjällen. Jag minns att jag fascinerades av en svartvit bild i septembernumret 1968 av en varg tagen på långt håll, en liten prick bara, fångad just innan den försvann bakom en bergskam i Kaitumområdet.

Bilden illustrerade en kort artikel om att Naturvårdsverket vänt sig till regeringen med krav på att Sverige skulle påverka sina grannar att förbättra skyddet för vargen. Fast så skrev man förstås inte på den tiden. Naturvårdsverket fick ”hemställa att Eders Kungl. Maj:t måtte, på lämpligt sätt, verka för att vargen snarast möjligt erhåller erforderligt skydd i Norge och Finland”.

Den återuppståndna vargen

17

Båda länderna hade fortfarande skottpengar på varg.

Edvin Nilsson, legendarisk tillsyningsman i Sarek och en av dem som hjälpte Bertil Haglund i rovdjursprojektet, skrev krönikor i Jägareförbundets tidning Svensk Jakt och berättade om möten med björnar och andra djur. De gjorde starkt intryck. När han 1970, efter 16 år som tillsyningsman i Sarek, samlade ihop sina bilder och berättelser till en hel bok, SAREK – vandringar i vår sista vildmark, blev det en sensation. Ingen hade före honom på detta sätt fotograferat rovdjuren i det fria. Här fick vi se framför allt björnar i intima närbilder, till och med pinkande i motljus uppe i fjällbranten.

Av de fyra stora rovdjuren var vargen den som Edvin Nilsson haft i särklass minst kontakt med. I sin Sarekbok har han med två bilder av Ultevisvargen (eller Jokkmokksvargen som den också kallades) tagna vid samma tillfälle från helikopter (se sidan 173).

Den stort uppdragna bilden där vargen är på väg bortåt i full galopp på skaren är ett klassiskt kameraskott. I motsats till vargen håller björnen sakta på att öka, konstaterade han.

Däremot skulle det förvåna mig mycket om vargstammen än en gång skall få fäste i Skandinavien. Det är nu mer än tre år sedan jag sist såg ett vargspår i Jokkmokks fjällvärld.

Året efter, 1971, startade Svenska Naturskyddsföreningen ”Projekt Varg” som fick en närmast mytologisk betydelse för den svenska vargdebatten. Förklaringen är enkel, rapporten är inte bara en plädering för utplantering av varg utan dessutom en utförlig beskrivning av hur det bör gå till. Slutkläm är kapitlet Lämpliga områden för återinförsel av varg.

Efter att ha avfärdat södra Sverige för att det är för tätbefolkat, fjällen för att där bedrivs renskötsel och Norrlandskusten för att där är för mycket folk och boskap, fastnar författarna för norra Svealand och sydligaste Norrland. I gränstrakterna mellan Dalarna och Härjedalen är det ganska ont om älg, så rapporten landar i denna slutsats: I norra Västmanland, södra Dalarna samt Värmland finns landets tätaste älgstammar. Någonstans i dessa delar av Sverige torde det ur de flesta synvinklarna vara lämpligast att hysa en vargstam.

18

VARGEN – DEN JAGADE JÄGAREN

Undra på att konspiratoriskt lagda personer såg ett samband när de första vargspåren blev kända i Värmland bara något år senare. Å andra sidan kan man förstås se det som att rapportförfattarna gjort ett bra analysjobb. När vargen kom tillbaka och fick välja själv slog den sig ner just i de utpekade områdena.

Mer om utplanteringsdebatten senare, här ska jag bara konstatera att den utförliga beskrivningen av hur djurparksvargar skulle placeras i stora hägn för vidare utsättning i skogen infekterade vargdebatten för decennier framåt. Ryktena om olika djurparksbussar med vargar som varit synliga på ensliga skogsbilvägar tog fart direkt och florerar än idag.

I total brist på vargar fick drömmen om de fyra stora gälla björn, lo eller järv. Våren 1978 fick jag chansen. Jag arbetade då sedan ett drygt år som redaktionssekreterare på Jägareförbundets tidning Svensk Jakt, inte för att jag var särskilt mycket till jägare men för att det var en tidning som skrev mycket om våra vilda djur. Jag upplevde också att det var högt i tak, chefredaktören Herman Huldt var intresserad av natur och miljöfrågor.

Naturvårdsverket bedrev studier av järvarna uppe i Norrbottensfjällen och när jag frågade Anders Bjärvall som ledde rovdjursundersökningarna om det fanns någon chans att hänga med deras folk däruppe, svarade han ja.

Den 30 april fick jag skjuts av en av skoterförarna, Stig Edholm, till kåtan som verket fått disponera av samebyn. Den låg bakom fjället Tjakkeli nära Rapadalens mynning och där skulle jag tillbringa en vecka tillsammans med biologen Mats Hansson, en gammal kurskamrat.

Tidigt varje morgon och varje eftermiddag skidade vi från vår kåta till utkikskullen där vi grävt en grop. Sedan spanade vi i våra tubkikare mot lyan i fjällsluttningen på andra sidan dalen medan dalriporna skrattade i björkskogen.

Järvungarna var ofta ute och lekte, brottades och klättrade i småbjörkarna. Helt riskfritt var det inte, av och till strök kungsörnen förbi på jakt.

Järvhonan hade fått namnet Gerda och vi såg henne regelbundet när hon besökte lyan mellan sina jaktfärder.

Det är lätt att förstå om renägarna inte älskar järven. Men för mig var denna vecka en stor upplevelse och drömmen om de fyra Den återuppståndna vargen

19

stora inte längre bara en dröm. Vad jag förstås inte anade var att vargen just vid den här tiden höll på att komma tillbaka till Värmland.

Vargen återvänder till Värmland De första spåren efter en ensam varg som konstaterades i norra Värmlands skogstrakter i början av vintern 1978/1979 väckte stor uppståndelse men också tvivel. Var det verkligen varg? Det finns ju inga vargar här nere?

Bekräftelsen kom den 26 januari 1979. Jägaren Åke Axelsson ringde sin vän filmaren Gerold Berg och bad honom komma upp till sjön Boviggen, där var hundspår i snön som var misstänkt stora. När Gerold, som hade stor erfarenhet av vargar och vargspår från Alaska, kom dit var det ingen tvekan. ”Jag såg direkt att det var varg, inget att diskutera. Samtidigt när vi stod där på vägen hörde vi korparna uppe i berget. Vi satte på oss skidorna och åkte dit och hittade en älgkalv, helt uräten, bara skinn och benrester kvar. Där hade han varit i flera dagar, ganska mycket spillning.”

De tog skidorna och fortsatte nedåt sjön och kom på färska spår efter en annan älgkalv som sprungit för sitt liv. Och lika färska vargspår. Efter femhundra meter hade vargen kommit ifatt kalven ute på isen. ”Där låg kalven död”, berättar Gerold. ”Alla sidben stack ut.

Ganska brutala tag. Så jag ringde Bjärvall på kvällen och sa att du har en varg i alla fall i nordvästra Svealand.”

Gerold Berg tyckte det var glädjande med en varg i skogslandet. ”Idag borde det verkligen finnas plats för vargen här”, sade han till Svensk Jakt. ”Förr, då folk hade kreatur i skogen och det knappt fanns någon älg, då utgjorde rovdjuren ett klart hot mot människornas existens. Men hur är det idag? Vi har en älgstam som vi har svårt att klara av – det är ju dagligen älgolyckor i det här distriktet. Vi har dessutom en oerhörd rådjursstam. Och inga kreatur i skogen!”

Just så var det, Värmland vimlade av älg. Nog hade älgstammen ökat lavinartat i nästan hela landet men ingenstans var älgexplosionen så påtaglig som i Värmland.

Den verkliga vidden av tillväxten var länge okänd. Nog visste 20

VARGEN – DEN JAGADE JÄGAREN

De första rapporterna om en varg i Värmland möttes av misstro, så otroliga var uppgifterna.

Sedan har vi lärt oss att vargar mycket väl klarar att vandra hela vägen från Finland.

man att det var gott om älg, men riktigt hur mycket anade ingen.

På Svensk Jakts nyhetssidor som jag redigerade presenterade vi förstås resultatet av älgjakten varje år när statistiken var sammanställd. 1977 var rubriken: ”Rekord med 13 000 djur – men det räcker inte!”

Då var det totala antalet skjutna älgar i Sverige cirka 70 000, 13 000 fler än 1976 som i sin tur var ett rekordår.

Vintern 1977 tog förvaltaren på Billeruds Uddeholmsrevir Johnny Rülcker tillsammans med Jägareförbundets forskare Finn Stålfelt initiativ till en flyginventering av älgarna. Resultatet som presenterades på en presskonferens i mars slog alla med total häpnad. Antalet älgar i Värmland uppskattades till 41 000 djur. Älgexplosionen blev ett begrepp.

Just i Värmland hade älgstammen kunnat växa till relativt omärkligt för att där fanns så väldiga arealer av ungskog med älgbete, ett resultat både av den stora stormen 1969 och alla avverkningar efter barkborrens härjningar i Klarälvdalen.

Den återuppståndna vargen

21

Vandringsälgar På andra håll var älgarnas betande mer förödande. Länsjägmästaren i Dalarna Hans Petré tröttnade på att tala för döva öron och kallade till pressvisning av de svåra betesskadorna på tallskogen i Furudal.

Det speciella där är att älgar från vidsträckta områden högre upp varje höst vandrar ner och tillbringar vintern i Furudal. När Oreälven och andra vatten tränger ihop djuren på en begränsad yta kan även små ökningar av stammen få stort utslag. Samma situation finns på andra håll som Storsjön i Jämtland och utanför Arjeplog.

Jag var själv en av de inbjudna journalisterna i Furudal och nog var skogsskadorna spektakulära. De manshöga tallarna såg 22

VARGEN – DEN JAGADE JÄGAREN

Älgexplosionen blev extra tydlig där vandringsälgar trängdes ihop under vintern, som i Furudal.

ut som väl tuggade tandpetare. När vi lyftes upp i länsjägmästarens rekvirerade helikopter var det lätt att se tiotals älgar i de utglesade ungskogarna.

1995 etablerade sig en vargtik i Furudal. Vintern 2000/2001 spårades ett revirmarkerande par i området och till våren fick de en stor kull valpar. När snön kom sågs spår av hela nio vargar, sju valpar utöver alfaparet. Sedan födde hon ytterligare tre stora kullar. Flocken på elva vargar i Furudal vintern 2002/2003 var den största som noterats i Sverige i modern tid.

Samtidigt blev Furudal något av en symbol för det mest oförsonliga vargmotståndet.

I oktober 2004 tog det slut. Tiken sköts när hon angrep en hund under älgjakten. Efter det upplöstes Furudalsreviret.

Det var alltså till ett av älgar sprängfyllt Värmland som den första vargen återkom någon gång kring 1977. Nu fyllde vargnyheter lokaltidningarnas förstasidor. Den 29 januari kunde Nya Wermlands-Tidningen och Värmlands Folkblad berätta att vargen även varit synlig. Först hade den passerat över åkrarna vid Gustav Månssons stuga i Bastvågen. Sedan hade den visat sig ute på sjön Kläggen vid vägen mellan Östmark och Torsby för brodern Arvid Månsson samt Elof och Sören Johannesson som gett sig iväg med bil för att försöka få se djuret.

Värmlandsvargens rörelser följdes från första stund av spårare, men inte från Naturvårdsverket. Det var elever från linjen för vilt- och miljövård vid Klarälvdalens folkhögskola som under ledning av läraren Ingemar Brelin gjorde jobbet.

De pusslade ihop de olika spårfragmenten till en fascinerande karta över den ensamma vargens vandringar under vintern 1978/1979. Länge var det bara spår efter en ensam varg, man gissade på en hane på grund av de stora tassavtrycken (11–12 centimeter) och hur vargen pinkat i snön.

Den 23 februari 1979 upptäcktes spårlöpor efter två vargar som gått tillsammans söder om Sysslebäck. Den enes spår liknade dem man sett tidigare medan den andra vargens var betydligt mindre. Av urinmarkeringarna att döma drog man slutsatsen att även den mindre vargen var en hane. Senare har forskarna lärt sig att en alfatik kan pinka med lyft ben precis som en hane.

En vecka senare slog de båda vargarna i bästa samarbete en Den återuppståndna vargen

23

älgko. Spåren visade att en legat på lur medan den andra jagat älgen.

För att visa hur pass positivt Svensk Jakt då kunde skriva om vargen vill jag citera avslutningen på min artikel om Värmlandsvargens vandringar.

Nej, vad vi hittills vet om Värmlandsvargarnas vanor motsäger inte att vi kan hysa en gles vargstam i det viltrika Mellansverige. I dagens läge, då länspolischefer och andra hotar med tvångsavskjutning av älg om inte jägarna ”besinnar sitt ansvar” borde vi väl vara närmast tacksamma för den hjälp vargen kan ge oss med ”kalvlasset”. Eller hur?

Varifrån kom de?

Sista vargen i Nyskoga sköts 1878. När de stora spårstämplarna åter löpte över bergen i Nyskoga jämnt hundra år senare fanns det officiellt inga vargar i Värmland. Varifrån kom de?

På den norska sidan gränsen tjuvhöll man på intressanta saker. I augusti 1976 fick Anders Bjärvall höra att en student vid universitetet i Oslo, Per Egil Hovind, uppgivit för pressen att det skulle ha fötts en kull vargungar i Norge den sommaren.

Bjärvall skrev ett brev till Magnar Norderhaug, naturvårdsinspektör för Sør-Norge på Miljøvernsdepartementet, som bekräftade att man hade en flock om minst fyra–fem vargar i Trysilområdet, tätt intill svenska gränsen i höjd med Dalarna. Samtidigt beklagade Norderhaug att flocken nu blev allmänt känd. Att det fanns varg i Trysil hade de norska myndigheterna känt till ett par år men inte informerat om, förrän Hovind ”beklagligtvis” uttalat sig för pressen.

I januarinumret 1977 av Svensk Jakt skrev Anders Bjärvall om de norska vargarna under rubriken Kan man lita på vargrapporterna från Norge?

Tidigare hade de norska biologerna bara rapporterat om et og annet mye sjeldent streifdyr av ulv. Nu fanns det plötsligt en hel flock. Saken är så mycket märkligare som ingen hittat några rivna får trots att Trysil är ett område med intensiv fårskötsel. Vad levde vargarna av?

Anders Bjärvall förmodar att det trots allt funnits några få vargar i Trysil. ”Att flera djur nu visat sig tillsammans kan tyda på en lyckad föryngring i området. I så fall är det en av de mest 24

VARGEN – DEN JAGADE JÄGAREN

intressanta faunistiska händelserna i Sverige–Norge på mycket länge.”

Han skriver också att de norska uppgifterna kan förklara en del vargrapporter på svenska sidan som mer eller mindre avfärdats för att de var så osannolika. Till exempel de tre vargar som visade sig i strålkastarskenet när Leif Johansson från Eskilstuna i januari 1976 var på väg mellan Lofsdalen och Linsell i Härjedalen.

Då jag intervjuade jägaren och filmaren Gerold Berg i Torsby för min film När vargen kom till Åtorp var han alldeles säker: Det har alltid funnits varg på den skandinaviska halvön. ”Jag har en säker källa uppe i Trysil. Jag var upp till en farbror där 1973. Han bekräftade då att han såg tre stycken som var inne i hans fårhage. Det är ingen tvekan om att det var sanning.”

Så sent som på 1960-talet anger flera officiella norska utbredningskartor fast bestånd av varg i gränstrakterna mellan Jämtland och Trøndelag. För Hedmarks fylke, som gränsar till Värmland, har norska viltbiologer genom åren beskrivit vargförekomsten som ”fast bestand eller streifdyr”, bland annat 1965, 1969, 1970, 1978 och 1982.

De norska viltbiologerna har sedan 1949 systematiskt samlat in vargnotiser från dagspressen. Ungefär en fjärdedel av alla rapporter före 1980 kommer från Hedmark, det vill säga nästgårds Värmland. Hälften av observationerna har visat sig vara felbestämda när de kontrollerats, men alla går inte att förklara bort som misstag.

Invandring från Ryssland till Finland De finska gränspatrullerna som varje vinter sedan 1968 räknat vargspår som korsat gränsen till Sovjet såg en tydlig ökning 1977.

Under tio år hade man registrerat runt 3 200 spår. Så mycket som en tredjedel av dem kunde avläsas 1977. Naturligtvis handlar det i många fall om samma vargar som gått lite fram och tillbaka, men statistiken visar ändå att vargaktiviteten ökade.

Den finländske forskaren Erkki Pulliainen har förklarat det med att man på sovjetisk sida börjat bedriva ett intensivare skogsbruk. De tidigare homogena granskogarna i tajgan var inga älgmarker. Nu öppnades hyggen som precis som i Värmland erbjöd älgarna massor av mat – och därmed indirekt vargarna.

Den återuppståndna vargen

25

En del individer måste ha tagit sig vidare in i Sverige över Torne älv, för när första vintersnön föll i Norrbotten 1977 upptäckte Naturvårdsverkets skoterpatruller vargspår på flera nya platser, samtidigt som den ensamma vargen i Sarek-Padjelanta var kvar. En grupp på tre vargar höll till mellan Stora och Lilla Lule älv och kallades Ultevisvargarna. Två djur spårades i trakten av Vittangi, och därutöver fanns rapporter om enstaka vargar på andra håll.

I en artikel i Svensk Jakts decembernummer 1978 skriver Anders Bjärvall och Edvin Nilsson att ”Vi kan alltså säkert säga att vintern 1977/78 minst sju olika vargar uppträdde i Norrbotten.

Därtill kom en varg i Västerbotten och en i Dalarna.”

En av Norrbottensvargarna höll till kring Gällivare och blev beryktad under namnet Malmbergsvargen. I början av december kom de första rapporterna om dödade renar, och snart kom en ansökan från renägarna att få jaga den från skoter. Naturvårdsverket sade ja. Men dagarna gick och i det usla vädret lyckades vargen oavbrutet lura sina förföljare, samtidigt som den hela tiden rev nya renar. Dagarna före jul rapporterades att vargen dödat 80 renar och Mellanbyns sameby begärde nu att få skjuta vargen från helikopter.

Redan beslutet att ge tillstånd till jakt från snöskoter var kontroversiellt, men ändå en mild västanfläkt jämfört med detta, skriver Anders Bjärvall i sin bok Trettio år med rovdjur. Ansökan kom in dagen före julafton och beslutet måste fattas före kvällen. ”De timmarna var nog de mest intensiva jag upplevde på Naturvårdsverket.”

Till slut blev det ett ja. På juldagens förmiddag startade helikoptern från Ladnivaara med två samiska jägare ombord. Efter en halvtimmes flygning fann man spåren efter vargen nära Risbäcks hållplats utefter Malmbanan. Några minuter senare var vargen död. Den skickades till Riksmuseet för undersökning och uppstoppning.

Fortfarande fanns det några vargar kvar i Norrbotten, troligen resultatet av en liten invandringsvåg österifrån. Men några pengar för att studera dem hade Anders Bjärvall och Naturvårdsverkets forskningsavdelning inte. Några vargar hade knappt varit synliga i landet.

Men en anonym privatperson sköt till pengar och arbetet med 26

VARGEN – DEN JAGADE JÄGAREN

spårningar och uppföljning av rivna renar kunde starta kring årsskiftet 1977/1978. Arbetet koncentrerades på de tre Ultevisvargarna.

På vägen upp till min vecka med järven Gerda i april–maj 1978 passerade jag Edvin Nilssons hem i Vaikijaur utanför Jokkmokk.

Han kände sig lite pressad. Chefskapet för Naturvårdsverkets och länsstyrelsens fjällenhet i Jokkmokk tog mycket tid samtidigt som Bonniers ville skriva nya kontrakt efter framgångarna med de två Sarekböckerna. Men hans sinnesstämning påverkades också av att det var så laddat kring de tre vargar som alltjämt fanns i Akkafjällen. ”Stämningen börjar bli hätsk. Renägarna tänker döda dem även om det kostar fängelse. Det ses inte som någon skam att sitta inne för att ha dräpt en varg.”

Vi hade naturligtvis ingen aning om det, men precis vid den här tiden födde ett vargpar i trakten av Vittangi sex mil öster om Kiruna den första kullen valpar sedan 1964. Det avslöjades i vanlig ordning inte förrän snön fallit följande vinter. Då upptäckte polisen i Kiruna under en helikopterflygning i trakten ett älgkadaver på en sjö. Från den döda älgen sprang fem eller sex vargar – en hel flock! Det blev upptakten till en intensiv period av spårning, som visade att det verkligen var en vargflock och att den bestod av åtta djur.

Senare hittade Naturvårdsverkets spårare även den utgrävda lyan i en sandås.

Men en vargflock i renbetesland får inte leva ostört. Saarivuoma och Talma samebyar hade redan ansökt hos länsstyrelsen om att få skjuta tjugo vargar, och landshövdingen i Norrbotten Ragnar Lassinantti hade redan sagt i medierna att det fanns för mycket varg.

Landshövdingen gav också snart samebyarna tillstånd att skjuta två vargar utan att tala med vare sig Naturvårdsverket eller sin egen naturvårdsenhet. En tik sköts i mars 1979 sedan hon först jagats på skidor, sedan blivit påkörd av en bil och slutligen förföljd och avlivad.

Lassinantti fick intressant nog kritik även av Jägareförbundet som uttryckte oro över hur han gett tillstånd till vargjakt. Svensk Jakt skrev i en ledare att både Naturvårdsverket och länsjaktvårdsföreningen måste få säga sitt före sådana beslut.

Den legala jakten var tydligen inte tillräcklig för vargmotDen återuppståndna vargen

27

ståndarna. När första spårsnön kom hösten 1979 hittade Erik Isakson spår av två vargar, men ett par månader senare var de borta. Han såg tydliga spår i snön av tjuvjakt från skoter på en av dem, men polisen kunde inte binda brottet till någon gärningsman.

När Anders Bjärvall och Edvin Nilsson flög över fjällvärlden i februari 1980 såg de inte ett enda vargspår. Bjärvall skriver: De hade kommit hit, fortplantat sig en sommar och sedan försvunnit lika hastigt som de hade dykt upp. De kom såvitt jag kan förstå av egen fri vilja men försvann på grund av människors ovilja.

Men fortfarande fanns enstaka vargar kvar. En kort tid. Förföljelsen var intensiv. I maj 1981 var Erik Isakson åter uppe i Norrbottensfjällen, fast både pengarna och spårningssäsongen egentligen var slut. Mitt inne i Stora Sjöfallets nationalpark blev han under spaning i tubkikare vittne till hur en varg förföljdes av en skoter ute på Akkajauremagasinet. Vargen flydde för livet och nådde land innan skotern var ikapp. Men föraren hoppade av sitt fordon, fick fram geväret och avlossade två skott. När Erik och hans följeslagare senare kom fram till platsen kunde de se att vargen träffats, men inte hur allvarligt. Det gick inte att läsa av i barmarken vad som hänt. Någon död varg hittades aldrig – och naturligtvis ingen gärningsman.

Efter denna händelse var det vargtomt i Norrbotten. Men hade alla vargar dödats eller hade någon eller några vandrat söderut? I vilket fall omdirigerades Erik ner till norra Värmland.

Naturvårdsverket börjar spåra i Värmland När Anders Bjärvall och Erik Isakson i januari 1981 började arbeta med vargarna i Värmland var det en sak de lärt sig i Norrbotten som kom väl till pass. Arbetar man med vargar så arbetar man ofrånkomligen också med människor. Allt man gör och säger ifrågasätts. Ingen betvivlar det om man säger att det i en sjö finns si eller så många gräsänder. Annat är det med vargar.

Första vintern fick Erik Isakson in mängder av tips men efter tre månader och många, många mils spårning gick det bara att bekräfta förekomsten av en ensam varg, en hane.

Vintern 1981/1982 var det också bara spår av en ensam varg28

VARGEN – DEN JAGADE JÄGAREN

Vintrarna 1981 och 1982 kunde vargspåraren Erik Isakson bara konstatera spår av en ensam varg.

hane. Han höll sig inom ett 7 × 7 kilometer stort område kring sjöarna Gräsviggen och Boviggen, där de två rivna älgkalvarna hittades tre år tidigare. Men denna vinter dök det upp spår efter ännu en varg i norra Värmland, en hona. Några ortsbor hade varit ute och sökt efter en påkörd älg högst upp i Klarälvdalen.

Men den älg de hittade ute på ett hygge var inte påkörd. Den var vargdödad.

Tiken befann sig fem mil norr om den ensamma hanen och den stora frågan var förstås om de skulle träffas. Det gjorde de aldrig denna vinter men under barmarkstiden 1982 måste det historiska mötet ha ägt rum, för när snön åter föll gick de tillsammans. Paret höll till inom ett begränsat område på några kvadratmil, ungefär där hanen rört sig tidigare.

Att döma av spåren var de två måna om att inte tappa bort varandra. Vid ett tillfälle rörde de sig i lugn takt över en liten sjö.

På andra sidan gick den ena vargen upp på en liten väg medan den andra fortsatte på isen. Ett tag travade de parallellt men när vägen böjde av från sjön kom de ifrån varandra. Då vände vargen på isen och gick tillbaka en bit i sina egna spår. Sedan fortsatte den ett stycke framåt igen för att strax vända på nytt och springa mer än hundra meter bakåt. Där strandskogen var glesare sprang den upp på land och sökte rätt på sin partners spår.

Till våren grävde paret sig en djup lya i en sandås och födde sex valpar. Värmland hade fått sin första vargflock på över hundra år, den som Arvid Arnesson fick se när han skulle hämta posten under juldagarna 1983.

Inte mycket var sig likt i Värmland från den stunden.

Den återuppståndna vargen

29