s a R a Kl
s r y t n e äv ritt Nypon förlag
Pia r Hagma
Nypon förlag – en möjlighet för alla info@nyponforlag.se www.nyponforlag.se Titel: Klaras äventyrsritt Författare: Pia Hagmar Bearbetning: Ann Lewenhaupt Omslag: Sanna Sporrong Boken är en bearbetad version av Klaras äventyrsritt, först utgiven av B. Wahlströms Bokförlag 2000, 2010 © 2018 Pia Hagmar och Nypon förlag AB Första upplagan 2018 Sidantal: 90 Lix: 16 Lättlästnivå: Från 9 år. ISBN 978 91 88295 19 4 På vår hemsida finns arbetsmaterial till boken. Det är kostnadsfritt att ladda ner, utan kod eller inlogg.
Pia Hagmar
Klaras äventyrsritt
Bearbetning: Ann Lewenhaupt Omslag: Sanna Sporrong
Nypon fĂśrlag
Några ord från Pia Hagmar Klaras äventyrsritt skrev jag år 2000. Då var det inte så vanligt med mobiltelefoner. Därför har inte Klara, Lisa eller poliserna några mobiler i den här boken. Om jag hade skrivit en bok om Klara idag, så hade Klaras mamma aldrig låtit henne rida i väg utan mobilen.
I den här boken finns bland annat: Klara, som boken handlar om Klaras mamma och pappa Lasse, som äger huset där Klara och hennes mamma bor Lisa, Lasses dotter Karlsson, en man som bor i en stuga i skogen
1 Det är sommar och varmt. I hagen står Lisas stora, bruna häst Olle. Bredvid står min häst Star, liten och grå med lång man. Jag sitter på grinden och njuter av värmen. Då bryts tystnaden av en vissling och hästarna vaknar till. Lisa springer barfota nerför backen med en stor smörgås i ena handen och morötter i den andra. – Varför väckte du mig inte? ropar hon. När min mamma blev arbetslös förra hösten flyttade vi hit. 3
Då tyckte jag att det var hemskt, men nu vet jag att det var bra. Annars hade vi aldrig träffat Lasse. Det är han som äger det stora, röda huset som vi bor i. Det finns två lägenheter i huset. Mamma och jag bor i den ena och Lasse i den andra. Lisa är Lasses dotter och hon har nyss flyttat hit. Hon trivdes inte hos sin mamma och lillebror i stan. Förutom huset finns här också ett stall som vi har fixat till ihop. Då behöver Lasse inte hyra plats i ett annat stall. Därför hade han råd att köpa en häst åt Lisa. Olle var den första ponnyn vi tittade på. Star fanns på samma ställe. Han var så sur och ful att ingen ville ha honom. Ingen utom jag.
4
Lisa och jag ska göra en långritt. Vi ska ta med oss tält så att vi kan övernatta ute i skogen. – Har du frågat din mamma om lov? undrar Lisa. – Inte än, svarar jag. Jag tror inte mamma tycker att det är en bra idé. Därför väntar jag på ett bra tillfälle att fråga henne. Men det förstår inte Lisa. – Om inte du frågar så gör jag det, hotar Lisa. – Jag ska göra det själv, jag lovar, säger jag. Senast i kväll. Lisa viftar med morötterna så att Star och Olle ser det. – Kom nu! Dags att arbeta, ropar hon. Hon vänder sig mot mig. – Du har väl inte glömt att din mamma ska ha ridlektion med oss i dag? 5
En halvtimme senare är hästarna ryktade och sadlade. På ängen bredvid hagen har Lisa och jag gjort en ridbana. Där skrittar vi runt och väntar på att mamma ska komma. Jag känner ingen annan vars mamma kan rida. När min mamma var ung tävlade hon i hoppning och dressyr. Det är både bra och dåligt att hon kan mycket om hästar. Bra för att hon förstår hur viktig Star är för mig. Dåligt för att hon lägger sig i sådant som jag vill klara av själv. Vi väntar och väntar. Till slut kommer mamma med en mugg kaffe i handen. Hon ser ut att nyss ha vaknat. Men det var ju hon som ville att vi skulle rida tidigt i dag. 6
När hon väl har druckit sitt kaffe piggnar hon till och kör hårt med oss. – Vill ni hoppa lite i dag? frågar mamma. Jag har aldrig hoppat med Star. Hindret som mamma bygger upp är bara några decimeter högt, men jag blir ändå nervös. Jag önskar att Star ska vara lika lydig som Olle. – Styr rakt mot hindret och håll om honom med benen så att han inte försöker smita bredvid. Håll i manen och försök att inte dunsa ner i sadeln, säger mamma. Lisa hoppar först. Hindret är så lågt att Olle bara kliver över. Star är ivrig. Han vill inte bli efter. Utan att tveka sätter han fart och skuttar över hindret. 7
Det blir ett knasigt hopp. Och trots att jag håller hårt i manen dunsar jag ner i sadeln när vi landar. Ändå är jag nöjd med både Star och mig själv. Jag tittar på mamma, men hon ser inte alls nöjd ut. – Nej, det här går inte, Klara. Hon skakar på huvudet. – Jag är ledsen, men Star måste ha en bättre ryttare om han ska lära sig att hoppa ordentligt. Hon ser på Lisa. – Kan du hoppa med Star? Han är för liten för mig, annars skulle jag göra det själv, säger hon. Klara kan ta Olle en stund. Det skulle vara bra för henne. Utan att säga något byter jag häst med Lisa. Men jag är arg. Hur kan mamma skämma ut mig så? 8
När Lisa rider mot hindret önskar jag nästan att hon ska ramla av. Det är inte roligt att se sin egen ponny hoppa mycket bättre med någon annan. Men Lisa ramlar förstås inte av. Hon får Star att hoppa av på precis rätt ställe och de flyger över hindret. Inte dunsar hon ner i sadeln heller. – Jättebra, Lisa! ropar mamma. Hur kan hon? Det är jag som är hennes barn. Det är mig hon ska berömma. Att hoppa med Olle gör mig inte gladare, trots att det går bra. Ilsket borstar jag av Star efteråt. Jag är till och med sur på honom. Det känns som om han har svikit mig genom att lyda Lisa. Han får ingen morot när jag släpper ut honom i hagen.
9
2 På kvällen frågar jag mamma om jag får följa med Lisa på långritt. Mamma svarar precis som jag väntat: – Men lilla Klara, det går inte. Jag skulle oroa mig hela tiden. Varför rider ni inte omkring här hemma i stället? Jag slänger igen dörren och kastar mig på sängen. Men så får jag en idé. Nu vet jag precis vad jag ska göra för att mamma ska ändra sig. Jag ringer till pappa. Visst är det jobbigt att mamma och pappa bråkar om det mesta, men nu tänker jag använda det för att få min vilja fram. 10
Pappa har dåligt samvete för att vi ses så lite. Så han går med på att hjälpa mig när jag ber honom. – Okej, jag ska göra det. Men bara den här gången, säger han. Fem minuter senare ringer det i telefonen och mamma svarar. Efter en liten stund kommer hon in till mig, arg som ett bi. – Hur kunde du säga till pappa att jag har lovat dig att rida på långtur? säger hon. – Det har jag inte gjort, svarar jag. Jag sa bara att Lisa och jag kanske ska göra en långritt. – Det var konstigt, säger mamma. Han sa att jag är en oansvarig mamma som låter dig rida ut på långritt. – Då har han missförstått mig, säger jag. 11
– Oj, då! säger hon. – Vad sa du till honom då? frågar jag. – Jag sa till honom att det är jag som bestämmer vad du får göra. Han får inte lägga sig i. Jag hoppar upp från sängen. – Då får jag göra en långritt med Lisa? – Ja, ja, du får väl det, säger mamma och suckar. Sedan börjar hon fnissa. – Att jag aldrig kan tänka innan jag blir arg! Du måste lova mig att du är försiktig. – Visst, säger jag.
12
3 Det är dags för oss att rida i väg. Lisa och jag har lastat hästarna med sovsäckar, tält, en kasse med havre och massor med mat. Det är knappt att vi kan ta oss upp i sadlarna för allt som vi har bundit fast på dem. Så är vi på väg. Vårt äventyr har börjat! Men redan efter en stund känns det tråkigt. Hästarna är så tungt lastade att vi inte kan trava. – Vi stannar och äter upp lite mat. Då blir packningen lättare, säger Lisa. Vi stannar vid en äng och sadlar av. 13
Vi äter och äter, men packningen blir inte mycket lättare för det. – Titta där! säger Lisa och pekar. På andra sidan ängen springer två personer klädda i svart. – Konstigt ställe att jogga på, säger jag. – De kanske orienterar, säger Lisa. Sedan tänker vi inte mer på det. Vi sitter i gräset och ser molnen segla förbi på himlen. Då kommer två personer till i svarta kläder. De har med sig en stor hund och springer rakt mot oss. När de kommer närmare ser vi att de har mörkblå overaller. – Det är ju poliser! säger vi på samma gång. De stannar framför oss. Båda två är blanka i pannan av svett. 14
– Hej tjejer! Har ni sett någon springa förbi här? säger den ena polisen. – Vi såg två personer som sprang in i skogen där borta, säger Lisa och pekar. – Bra! Vi är på jakt efter två tjuvar. Det måste vara dem ni såg, säger den andra polisen. Skulle ni kunna rida till närmsta hus och ringa efter hjälp? Vi behöver fler poliser. – Klart att vi kan, svarar Lisa snabbt. Det är som att vara med i en film. Nu är vi mitt uppe i ett större äventyr än vi hade hoppats på. Poliserna springer vidare. Och Lisa och jag sadlar hästarna och ger oss i väg. Vi låter packningen ligga kvar. Star och Olle rusar förvånade i väg i vild galopp. – Ska vi rida hem och ringa? ropar jag till Lisa. 15
– Karlsson bor åt det här hållet, ropar hon. Vi rider dit. Karlsson är en rolig gubbe som Lisa och jag känner. En gång när vi var ute och red hittade vi en skruttig liten stuga. Där bodde Karlsson och hans fula travhäst, Sir Julius Hannover. Karlsson kommer ut ur stugan när han hör oss rida in på gården. – Det var väl trevligt att ni kom, säger han och ler mot oss. Lisa hoppar av och kastar tyglarna till honom. – Vi måste låna telefonen, säger hon och rusar in i stugan. – Vad hon har bråttom. Vad står på? frågar Karlsson. Jag berättar hela historien. Men han tror inte på den. 16
– Hon har bra fantasi, det har hon, säger Karlsson till mig. Men lite senare när poliserna som Lisa ringt efter kör fram till hans stuga, då tror han på mig. Poliserna hinner inte prata med oss. De vinkar och springer in i skogen med sina hundar. – Det var som tusan! säger Karlsson. Jag trodde att ni skojade med en gammal man. – Vi skulle aldrig lura dig, säger Lisa.
17
I serien om Klara: Klaras dröm Klaras vintersorg Klara Andersson, hästägare Klara, färdiga, gå! Klaras äventyrsritt
Till Marianne. Och Frida, Petra och Mika med.