NOK_ENGLUND_STRIDENS_SKONHET_OCH_SORG_inlaga_140x210_c.indd 1
2014-05-22 16:15
Utländska pressröster om Stridens skönhet och sorg: ”In four decades of studying war, I’ve never read such a remarkable book … Twenty lives, told in parallel, convey the war’s complexity better than any of the grand histories so far written. What makes these characters so extraordinary is their eloquence. Englund knits their achingly evocative accounts into a riv eting diary of war. He fills in the gaps with background research but grafts this onto his characters’ testimony so seam lessly that it seems as if the narrative is theirs, not his.” Washington Post ”Englund introduces each new charac ter with perfect timing, arranging them as a composer might bring in a new in strument. It creates a fresh, varied, thor oughly convincing picture of the war ...” The Telegraph ”It deserves its success because it is per ceptive, humane and elegantly written. It never fails to keep the reader’s interest.” Financial Times ”Peter Englund has created a work of unconventional brilliance.” The Observer ”At once intensely personal and comple tely panoramic … The overall narrative comes together … with the cumulative force of a major epic novel.” Scotsman ”The Beauty and the Sorrow is history in the raw, an unconventional look at the war that did so much to shape the last century … Englund succeeds admirably in conveying these [individual] takes … He gives us a profoundly evenhanded sense of how global the conflict was … He has uncovered the stories of a my riad of fascinating characters … There are many quietly powerful moments.” Boston Globe
”Though the beauty in The Beauty and the Sorrow may be fleeting, overwhel med by extraordinary loss, Englund has brought back to life, on the page, a small group of people who endured that loss, resurrecting them in both simple and eloquent testimonials … An unforgetta ble and unprecedented view of the war ... a beautiful tribute!” San Francisco Chronicle ”A brilliant feat of retrospective journa lism … Englund’s deft collation provides insights into more than the carnage ... This book fleshes out the grim statistics of the Great war … The eloquence of eve ryday participants will link the reader to the era when the origins of the ensuing century’s conflicts became apparent.” Publishers’ Weekly ”Peter Englund is one of the finest wri ters of our time on the tactics, the kil lings and the psychology of war. In The Beauty and the Sorrow he superbly and humanely brings to life all the tragedy, chaos, death and gunsmoke of battle.” Simon Sebag Montefiore ”Whether considered as history or as literature – it is, of course, both – The Beauty and the Sorrow is radically origi nal in form and epic in scope … It seems to me that it’s not only a new way of doing history, it’s a new way of giving form to people’s lives without relying on the, I find, increasingly weary conven tions of novelisation. But in terms of the prose, the visualisation of scenes and the imaginative rendering of documented events, it’s very novelistic.” Geoff Dyer ”It deserves its success because it is per ceptive, humane and elegantly written. It never fails to keep the reader’s interest.” Financial Times
NOK_ENGLUND_STRIDENS_SKONHET_OCH_SORG_inlaga_140x210_c.indd 1
2014-05-22 16:15
”Englund’s choice of witnesses and his use of their material are admirably judg ed. This is an anthology well above the common run ... This is a book about men and women living at the outer edge of human experience.” Max Hastings, Sunday Times ”Englund writes in a telegraphic present tense alive with detail ... this reader could detect no false notes in the narratives, which make this a literary as well as a historical achievement …” The Guardian ”A wonderfully wide and rich mosaic of personal experience from the First World War.” Anthony Beevor ”[There are] hundreds of eerie, moving, upsetting, and surprising incidents from the First World War within this extraor dinary book … Like a great novel, The Beauty and the Sorrow manages to be both more universal and more particular [than other books on WWI]. Peter Eng lund frees individual experience from the collective cloak of history and geogra phy … The details build like a symphony … Englund writes with a calm clarity.” Mail on Sunday
”Peter Englund zeigt, wie aufregend Ge schichtsschreibung sein kann.” Der Spiegel ”Ein überaus facettenreiches, bewegen des Werk über den Ersten Weltkrieg, das wahrhaftiger nicht sein konnte.” Neue Zürcher Zeitung ”Auktoritativ ... Första världskriget in ifrån. Verklighetstrogen, som levande livet. Aldrig har det givits en så nära, in gående och samtidigt upprörande när bild av den militära aspekten av detta krig. Ingen har någonsin skildrat första världskriget som Peter Englund.” El Pais ”Tills nu har jag funnit endast två böcker om första världskriget helt oumbärliga. Den första är På västfronten intet nytt av Erich Maria Remarque. Den andra är Augusti 1914 av Barbara Tuchman, ett skarpsinnigt verk av en fulländad his toriker. Stridens skönhet och sorg är ett gott komplement till dessa.” La Vanguardia, Culturas (Spanien)
NOK_ENGLUND_STRIDENS_SKONHET_OCH_SORG_inlaga_140x210_c.indd 2
2014-05-22 16:15
Tillägnas minnet av korpral Jared W. Kubasak, som jag mötte hösten 2005 i Irak och som dödades i strid där den 12 december samma år. Han blev 25 år gammal.
NOK_ENGLUND_STRIDENS_SKONHET_OCH_SORG_inlaga_140x210_c.indd 5
2014-05-22 16:15
NOK_ENGLUND_STRIDENS_SKONHET_OCH_SORG_inlaga_140x210_c.indd 6
2014-05-22 16:15
FÖRORD När jag för en sju år sedan började skriva Stridens skönhet och sorg var det svåraste egentligen formen. Boken var från början ett experiment i historieskrivning – ett försök att se om det gick att skildra en stor historisk händelse helt och hållet underifrån, utan en övergripande berättelse och istället med ett flätverk av biografier. Formen var också ett grepp som syftade till att fördjupa och komplicera bilden av första världskriget, som – formad av historieskapandets gängse mekanik – inte sällan blivit alltför tillrättalagd och ensartad, drabbad av klichéer som hotar att dölja just det som den vill beskriva. De som själva var med under åren 1914–1918 bar inte sällan på högst motstridiga idéer om vad kriget egentligen var: ett korståg, ett äventyr, en poänglös slakt etc. Det är inte ovanligt att finna individer som inom sig själva närde flera av dessa i grund oförenliga bilder. Enkelt var det ej. Även om vi som lever idag, och som faktiskt inte kan undvika att se det som skedde då genom vetskapen om hur det slutade, och, inte minst, vetskapen om vad som följde efteråt, och därför med all rätt ser första världskriget som en tragedi, så tog det en tid för de flesta som deltog att se det på detta vis; en del av dem gjorde det aldrig. För att upprepa vad jag skrev för sju år sedan: detta är en bok om första världskriget, men det är inte en bok om vad det var – alltså om dess orsaker, förlopp, slut och följder – utan fastmer en bok om hur det var. I en mening är detta också ett slags antihistoria, i det att jag har försökt återföra denna på alla vis epokgörande händelse till dess minsta, atomära beståndsdel: den enskilda människan och hennes upplevelser. I centrum står det som George Perec kallade det infraordinära, det alldagliga och enkla, det som på sin höjd nämns i fotnoter och för det mesta inte ens där. Så var det tänkt. Det var först efteråt som möjligheterna med den här speciella, närmast modulliknande formen slog mig. När det visade sig att det fanns ett ej obetydligt internationellt intresse för boken fick 7
NOK_ENGLUND_STRIDENS_SKONHET_OCH_SORG_inlaga_140x210_c.indd 7
2014-05-22 16:15
jag infallet att när så möjligt skriva till nya personer till de olika främmande utgåvorna. Detta gav mig också en förevändning att återvända till människor, material och frågor som jag av tids- och utrymmesskäl tvingats lägga åt sidan när jag skrev den ursprungliga svenska versionen. Nu har dessa ”extrapersoner” blivit så pass många att det känns både naturligt och meningsfullt att låta dem sammansmälta med den ursprungliga texten, och på så vis skapa en helt ny version av Stridens skönhet och sorg. I den här upplagan har antalet människo öden fördubblats, till allt som allt 40. Materialet har visat sig vara för omfattande för att samla i en bok och tanken är istället att dela upp det kronologiskt, för att sedan publicera det år för år, med början med 1914 års volym 2014. I ett så här stort projekt är självfallet många människor inblandade, och jag kan inte låta bli att nämna åtminstone några av dem. Det var min smala lycka att ha Emma Gate som litterär agent när Stridens skönhet och sorg kom ut 2008, och det är hennes förtjänst att boken har fått ett så stort genomslag i utlandet – den har snart givits ut i 22 länder. Många av mina översättare har hjälpt mig räta ut oklarheter och rätta fel. Här vill jag särskilt nämna Peter Graves, Rémi Cassaigne, Laura Cangemi, Caterina Pascual Söderbaum, Elisabeth Knutsson, Boris Mićanović och Ivar Rüütli, samt Diana Coglianese, min redaktör på Knopf i New York. Tack också till Hedvig Rudling, som under flera år bistått med efterforskandet av fotografier, inte minst då ofta svårtillgängliga personporträtt. Denna bok började, som sagt, för sju år sedan som ett experiment, och länge var jag osäker om det alls skulle bli något av det. Nu i och med den nya versionen ser jag det som att experimentet har förts till sin fullbordan. Uppsala i mars 2014 P.E. 8
NOK_ENGLUND_STRIDENS_SKONHET_OCH_SORG_inlaga_140x210_c.indd 8
2014-05-22 16:15
1914 STR I D E N S S KÖ N H E T OCH SO RG
NOK_ENGLUND_STRIDENS_SKONHET_OCH_SORG_inlaga_140x210_c.indd 9
2014-05-22 16:15
NOK_ENGLUND_STRIDENS_SKONHET_OCH_SORG_inlaga_140x210_c.indd 10
2014-05-22 16:15
Allt som har tilldragit sig av kval och skräck på avrättningsplatserna, i tortyrkamrarna, dårhusen, operationssalarna, under brovalven om senhösten: allt detta är av en seg oförgänglighet, allt detta lever oåtkomligt kvar och hänger, avundsjukt på allt som är, fast i sin egen förskräckliga verklighet. Människorna skulle gärna vilja få glömma mycket därav; deras sömn glider mjukt över sådana fåror i hjärnan, men drömmar tränger den åt sidan och fyller i teckningen på nytt. Och de vaknar och flämtar och låter skenet av ett vaxljus upplösas i mörkret och dricker den lugnande halvdagern som sockervatten. Men ack, på vilken smal kant balanserar inte denna säkerhet. Bara den minsta lilla vridning, och blicken går åter bort över det bekanta och vänliga, och den nyss så trösterika konturen skärps till en rand av fasa. Rainer Maria Rilke, ur Malte Laurids Brigge, 1910 * Sommaren var härligare än någonsin och lovade att bli ännu härligare, sorglöst blickade vi alla ut över världen. Jag minns att jag sista dagen i Baden med en vän promenerade över vinbergen och att en gammal vinodlare sade till oss: ”En sådan sommar har vi inte haft på länge. Står sig det här vädret, får vi ett makalöst vin i år. Folk kommer nog alltid att minnas sommaren 1914!” Stefan Zweig, ur Världen av i går, 1942 * Uppvuxna i en tidsålder präglad av trygghet kände vi alla en längtan efter det ovanliga, efter den stora faran. Kriget hade fyllt oss som ett rus. I ett regn av blommor hade vi dragit ut, i en drucken stämning av rosor och blod. Ernst Jünger, ur I stålstormen, 1920 11
NOK_ENGLUND_STRIDENS_SKONHET_OCH_SORG_inlaga_140x210_c.indd 11
2014-05-22 16:15
NOK_ENGLUND_STRIDENS_SKONHET_OCH_SORG_inlaga_140x210_c.indd 12
2014-05-22 16:15
DRAMATIS PERSONÆ 1914 Laura de Turczynowicz – amerikanska, gift med en polsk adelsman, 35 år Elow Nilson – svensk, frivillig i Franska främlingslegionen, 19 år Franz Kafka – österrikisk-ungersk försäkringstjänsteman, 31 år Udo Kraft – reservist i tyska infanteriet, 43 år Elfriede Kuhr – tysk skolflicka, 12 år Sarah Macnaughtan – skotsk hjälparbetare, 49 år Robert Musil – löjtnant i österrikiska reserven, 33 år Ernst von Levetzow – löjtnant i tyska marinen, 27 år Herbert Sulzbach – tysk artillerist, 20 år Slavka Mihajlović – serbisk läkare, 26 år Vladimir Littauer – rysk kavallerist, 22 år Paul von Gerich – rysk infanterikapten av finlandssvensk börd, 41 år Carlos Paton Blacker – pionjärlöjtnant i brittiska armén, 18 år Richard Stumpf – tysk slagskeppsmatros, 22 år Pál Kelemen – kavallerist i österrikisk-ungerska armén, 20 år Kunigunde von Richthofen – tysk hemmafru, 45 år Fritz Nagel – tysk artillerist, 21 år Oskar Kokoschka – österrikisk-ungersk kavallerist, 28 år Florence Farmborough – sjuksköterska i ryska armén, 27 år Andrej Lobanov-Rostovskij – ingenjör i ryska armén, 22 år Vera Brittain – engelsk undersköterska, 20 år Kresten Andresen – soldat i tyska armén, dansk, 22 år Michel Corday – fransk ämbetsman, 45 år Alfred Pollard – infanterist i brittiska armén, 21 år William Henry Dawkins – ingenjör i australiska armén, 21 år Billie Nevill – infanterist i brittiska armén, 20 år Åldern avser hur gamla personerna var vid krigsutbrottet, beteckningen visar deras huvudsakliga syssla under krigsåren. 13
NOK_ENGLUND_STRIDENS_SKONHET_OCH_SORG_inlaga_140x210_c.indd 13
2014-05-22 16:15
NOK_ENGLUND_STRIDENS_SKONHET_OCH_SORG_inlaga_140x210_c.indd 14
2014-05-22 16:15
KRONOLOGI 8/6
Österrike-Ungerns tronföljare Franz Ferdinand med maka mördas i Sarajevo. 23/7 Österrike-Ungern utfärdar ultimatum till Serbien. 28/7 Österrike-Ungern förklarar Serbien krig. 29/7 Ryssland beslutar att mobilisera mot Österrike-Ungern till stöd för Serbien. 31/7 Tyskland kräver att Ryssland avbryter sin mobilisering, men den fortgår. 1/8 Tyskland mobiliserar, likaså Rysslands allierade Frankrike. 2/8 De första ryska trupperna går in i Ostpreussen, tyska trupper går in i Frankrike och Luxemburg. 3/8 Tyskland kräver att Belgien skall låta tyska trupper passera. Kravet avvisas. 4/8 Tyskland invaderar Belgien. Storbritannien förklarar Tyskland krig. 6/8 Franska trupper går in i den tyska kolonin Togoland. 7/8 Ryssland invaderar tyska Ostpreussen. 13/8 Österrike-Ungern invaderar Serbien. Företaget misslyckas snart. 14/8 Franska trupper går in i tyska Lothringen, men avvisas. 18/8 Ryssland invaderar den österrikisk-ungerska provinsen Galizien. 20/8 Bryssel faller. Tyska arméer sveper söderut, mot Paris. 24/8 Den allierade invasionen av den tyska kolonin Kamerun inleds. 26/8 Slaget vid Tannenberg inleds. Den ryska invasionen av Ostpreussen slås tillbaka. 1/9 Slaget vid Lemberg inleds. Resultat: ett österrikisk-ungerskt nederlag. 6/9 Fransk-brittisk motoffensiv vid Marne inleds. Tyska marschen mot Paris hejdas. 7/9 Den andra österrikisk-ungerska invasionen av Serbien inleds. 11/9 Den så kallade ”kapplöpningen mot havet” inleds i väst. 23/9 Japan förklarar Tyskland krig. 12/10 Det första av en rad slag i Flandern inleds. 29/10 Osmanska imperiet går med i kriget på Tysklands sida. 3/11 Ryssland invaderar den osmanska provinsen Armenien. 7/11 Den tyska kolonin Tsingtao i Kina erövras av japanska och brittiska trupper. 8/11 Den tredje österrikisk-ungerska invasionen av Serbien inleds. 18/11 En osmansk offensiv inleds i Kaukasus. 21/11 Brittiska trupper ockuperar Basra i Mesopotamien. 7/12 Andra slaget om Warszawa inleds.
15
NOK_ENGLUND_STRIDENS_SKONHET_OCH_SORG_inlaga_140x210_c.indd 15
2014-05-22 16:15
NOK_ENGLUND_STRIDENS_SKONHET_OCH_SORG_inlaga_140x210_c.indd 16
2014-05-22 16:15
SÖNDAGEN DEN 2 AUGUSTI
Laura de Turczynowicz väcks tidigt på morgonen i Augustów Det har varit en fulländad sommar. Inte bara vädret har varit perfekt, varmt, soligt med många undersköna solnedgångar. De har även flyttat in i en nybyggd sommarvilla, väl undangömd vid några sjöar inne i den vackra Augustówskogen. Där har barnen lekt dagarna i ända. Där har hon och hennes man brukat ro ut på sjön under de korta, vita juninätterna, för att hälsa den uppåtgående solen. ”Allt var frid och skönhet … ett stillsamt liv fyllt av enkla glädjeämnen.” Enkelheten i levernet var givetvis relativ. Den stora villan är utsökt möblerad. Hon omges som alltid av tjänare och husfolk – som bor i ett särskilt annex. (De 5-åriga tvillingpojkarna har varsin nanny, den 6-åriga flickan en egen guvernant. Barnen förs runt i en särskild kärra, dragen av en ponny.) De umgås med traktens bästa adelsfamiljer. De har tillbringat vintern på Rivieran. (Resan hem hade varit snabb och enkel. I Europa rör man sig lätt över gränserna nuförtiden; det behövs inte ens pass.) De har flera bostäder: förutom sommarvillan och det stora huset inne i Suwałki har de även en våning i Warszawa. Laura de Turczynowicz, född Blackwell, lever en skyddad, ombonad existens. Hon skriker när hon ser möss. Hon är rädd för åskan. Hon är lite skygg och blyg. Hon vet knappt hur man lagar mat. På ett foto taget en av de föregående somrarna ser man en glad, stolt och förnöjd kvinna, mörkblond, i vid kjol, vit blus och stor sommarhatt. Vi ser en person van vid att förvänta sig ett gott, stillsamt liv, ett stadigt bättre liv. Och i detta är hon på inget vis ensam. Och 17
NOK_ENGLUND_STRIDENS_SKONHET_OCH_SORG_inlaga_140x210_c.indd 17
2014-05-22 16:15
om där funnits rykten om oro och fjärran illdåd har hon valt att ignorera dem. Inte heller i detta är hon ensam. Nej, det har verkligen varit en fulländad sommar. Och den är långtifrån över. På söndag skall de hålla en stor middagsbjudning. Men var är hennes make? Sedan några dagar befinner han sig inne i Suwałki för att arbeta; dock skulle han varit åter igår, lördag, inför den stora festen. De väntade med middagen. Förgäves. Detta är inte alls likt honom. Var kan han vara? Hon väntar, vakar. Förgäves. Det är länge sedan hon var så här ängslig. För vad kan ha hänt? Först framåt morgonen somnar hon. Laura väcks av ett våldsamt knackande på fönstret. Klockan är fyra på morgonen. Hon störtar upp, för att snabbt få tyst på oljudet – innan barnen väcks. Hon ser en gestalt nedanför fönstret. Hennes första, förvirrade tanke är att det är någon av tjänarna, på väg in till marknaden, som behöver något – pengar, instruktioner. Men till sin förvåning möts hon av det bleka och allvarsamma ansiktet på Jan, makens betjänt. Han räcker henne ett kort. Handstilen på kortet är hennes makes. Hon läser: ”Det är krig. Kom omedelbart med barnen. Låt tjänarna packa det som du vill ha med dig och kom senare idag.”
18
NOK_ENGLUND_STRIDENS_SKONHET_OCH_SORG_inlaga_140x210_c.indd 18
2014-05-22 16:15
SÖNDAGEN DEN 2 AUGUSTI
Elow Nilson ser en mjölkaffär stormas i Paris Det har gått så fort. Eftermiddagen är sen och den smala gatan är fylld av en stångande, stojande massa med människor. Elow Nilson ser mest ryggar, nackar som sträcks, för ansiktena är vända från det vitmålade hotell där han arbetar, bort mot en liten butik på andra sidan gatan, inte långt från kröken som för ned till Rue de Rennes.1 Det är en mjölkaffär, som tillhör den kända kedjan Le Bon Lait Maggi. Det tar de mest aggressiva runt fem minuter att slå den lilla butiken i bitar. Skrik. Brak. Dunsar. Klirr av glas. Sedan är butiken blott ett tomt skal. Alla inventarier som kan brinna släpas ut på gatan, där de antänds. Röken sprider sig över folkmassans huvuden. Elow Nilson är förbryllad, ja, närmast chockad, över vreden, över kraften i de lössläppta känslorna – i ett brev hem skriver han senare att ”här hände saker som ni i det lugna flegmatiska norden ej kan göra er en föreställning om”. Det har gått så ofattbart fort att bli förd från ett liv och en stad i djupaste fred till … ja, något helt annat, något okänt och ovant. Ännu igår var många sysselsatta med sådana saker som frikännandet av den ökända madame Caillaux från anklagelsen om mord,2 diskussionen huruvida kvinnor skall tillåtas som publik
1 Hotellet ifråga är alltså Victoria Palace, på 6 rue Blaise Desgoffe, numera kanske mest känt för att det var där som James Joyce bodde när han påbörjade Finnegans Wake. 2 Henriette Caillaux, hustru till finansministern Joseph Caillaux, hade i mars skjutit ned och dödat redaktören för Le Figaro, som svar på en kampanj av tidningen mot hennes make, och för att förhindra offentliggörandet av vissa intima brev. Hon
19
NOK_ENGLUND_STRIDENS_SKONHET_OCH_SORG_inlaga_140x210_c.indd 19
2014-05-22 16:15
på boxningsmatcher, eller den nya – och utmanande – dansflugan tango. Igår befann sig Paris fortfarande mitt i turistsäsongen. Och ännu igår var hotellet fullbelagt, in till sista bädd. Visst, där fanns skyarna av rykten, rykten som ”ingen trodde på, och alla upprepade”.3 Men idag: Var är man nu? Turisterna har börjat lämna staden, i klungor, brådstörtat. De av hans arbetskamrater som är tyskar håller också på att göra sig redo att resa. Eller så har de redan försvunnit. Polisen har börjat samla ihop oönskade utlänningar. Elow Nilson är en 19 år gammal svensk, från Gustavsberg utanför Stockholm. Hans ursprung är enkelt. Pappan är gravör. Nyfikenhet, äventyrslusta och med all sannolikhet också brist på arbete har fått honom att lämna hemlandet och flytta till Paris, där hotellindustrin alltid har säsongsarbete att erbjuda. Han arbetar i köket. Nilson är lång och smal, har kantigt ansikte, ljusa ögon, bred, markerad överläpp, rak näsa. Han bär det cendréfärgade håret prydligt kammat i sidbena. Någon förklarar för honom: Le Bon Lait Maggi ägs av tyskar. En annan variant: Le Bon Lait Maggi ägs av tyskar, och de har just ertappats med att försöka smuggla fyra miljoner guldfrancs ut ur landet. Ytterligare en variant: Le Bon Lait Maggi ägs av tyskar och de har låtit förgifta mjölken och flera människor har dött därav. Folkmassan skingras, drar vidare. Han hör hurrarop, ser processioner svepa fram med trikoloren i täten. Solen skiner. Gatorna är heta. För några dagar sedan såg det ut att bli åska, men nu har det märkligt vackra och varma väder som härskat hela denna sommar återvänt. Här och där på gatväggarna ser man de där plakaten som klistrades upp igår eftermiddag, med sina korslagda fanor i rött, vitt och blått:
frikändes den 28 juli, då brottet bedömdes vara ett crime passionelle. Uppståndelsen kring fallet har varit kolossal, och kring frikännandet likaså. 3 Edith Wharton, som också befann sig i Paris under dessa dagar.
20
NOK_ENGLUND_STRIDENS_SKONHET_OCH_SORG_inlaga_140x210_c.indd 20
2014-05-22 16:15
Armén och flottan / ORDER OM ALLMÄN MOBILISERING / Genom dekret av republikens president tillkännages arméns och flottans mobilisering, likaså rekvisitionen av djur, bilar och seldon som är nödvändiga komplement för dessa arméer. Mobiliseringens första dag är …
Och på den streckade linjen har det skrivits för hand: ”söndagen den 2 augusti 1914”. Stadsbilden har redan förändrats: man ser allt färre taxibilar och andra motorfordon. Dessutom är det stora problem med Metron. Vill man vara säker på att komma någonstans måste man promenera. Överallt går det att se strömmar av unga män med sina knyten och packningar, på väg mot någon järnvägsstation. Nilson dras mot Place de la Concorde, kanske utan egen vilja utan blott svept med i folkmassornas oförutsägbara virvlar och svall, en viljelös partikel i ett enormt och i grund okontrollerbart energiflöde som plötsligt löst ut. Det är lätt att föreställa sig synerna på vägen dit: halmhattarna, processionerna, de tätnande skarorna, de improviserade flaggorna, sångerna, ropen – ”Vive La France!” ”Vive l’Armée!”, ”Vive l’Angleterre!” –, sömmerskorna och försäljerskorna som hurrar och kastar blommor från balkonger och öppna fönster, ljudet av ”Marseljäsen” i form av korta, snabbt passerade akustiska lager som läcker ut från kaféer och restauranger, vimlet av öppna, upphetsade ansikten, och dess emellan ett och annat frågande, bekymrat. ”På alla affärer där det annonserades ’Man spricht Deutsch’ inslogs fönsterrutorna.” I Tuilerierna har batteri på batteri med hästdragna ”75-or” kört fram. Nilson når Place de la Concorde: där har runt 100 000 människor samlats. Han ser att statyn över det förlorade Strasbourg har be21
NOK_ENGLUND_STRIDENS_SKONHET_OCH_SORG_inlaga_140x210_c.indd 21
2014-05-22 16:15
rövats sin gamla sorgeklädsel, och istället prytts med blommor och trikoloren. Och här någonstans förvandlas han från en något konfunderad betraktare till En Av Dem: ”Där hålls tal, sjungs, jublas, skränas. Och man rycks med av folkströmmen och jublar med de jublande och skränar med de skränande.” När det skymmer börjar strålkastare spela mot himlen. Den natten, när Elow Nilson ligger i sin säng i det lilla hyresrummet i 9:e arrondissementet, hör han något han ej hört förut: ett mummel i fjärran, som växer till ett taktfast klapprande, rasslande brus. Det är ljudet av pliggade marschkängor som slår mot gatstenarna – kolonner med infanteri på väg mot Gare S:t Lazare, och gränsen. Det har gått så fort. Gör upphetsningen det svårt för honom att komma till ro? Han somnar med trampet från marschkolonner i sina öron. * Samma dag skriver Franz Kafka i sin dagbok: ”Tyskland har förklarat Ryssland krig. – På eftermiddagen till badplatsen vid Moldau.”4
4 Denna privata badplats bestod för övrigt av en inhägnad med träbryggor på pontoner nere vid floden, fullständigad av en större byggnad som rymde omklädningsrum, restaurang, med mera. Badplatsen låg inom synhåll från Kafkas föräldrahem. Han hade badat där sedan barndomen, då fadern brukade ta honom dit. Kafka var en god och hängiven simmare.
22
NOK_ENGLUND_STRIDENS_SKONHET_OCH_SORG_inlaga_140x210_c.indd 22
2014-05-22 16:15
MÅNDAGEN DEN 3 AUGUSTI
Udo Kraft ser 116:e Hessiska infanteriregementet mobilisera i Giessen Han vaknar upp efter sin första natt i kasernen och är lycklig. Vad kan man annat vara när något man länge, alltför länge drömt om men slutat hoppas på plötsligt blir till verklighet? Hans namn är Udo Kraft. Efter att ha fått sin fältgrå uniform – med en fältväbels kragspeglar och numret 116 på axelklaffarna – förs han av kompaniets fanjunkare till en kaserngård. Där skall han stå och visa de inryckande till rätta. Klockan är runt nio på morgonen. Trots att Kraft så sent som igår var i civila kläder, flyter han genast in i rollen. (Så är också detta hans gamla regemente, där han gjorde frivilligtjänst 1896.) På grund av hans ålder och uppåtvridna mustascher tar de flesta honom för en gammal erfaren underofficer. Hela tiden strömmar civilklädda reservister in genom grindarna. Stämningen är hög, entusiasmen stor. Patriotiska sånger ekar mellan kasernväggarna. Många är frivilliga som sökt sig till regementet på vinst och förlust, och officerarna har problem att ta hand om dem alla. Men apparaten är trimmad och välgenomtänkt. Överallt arbetar folk intensivt. De inryckande vallas från station till station: läkarundersökning; vaccinering; utdelning av stövlar och uniform; uthämtning av bajonett, gevär och ammunition; utkvittering av tjänstgöringsböcker samt ovala dödsbrickor i bleck – med namn, nummer och förbandsbeteckning grovt instansat – att hänga runt halsen. Rop och sång. Kraft står där på kaserngården, timme efter timme, i solskenet. 23
NOK_ENGLUND_STRIDENS_SKONHET_OCH_SORG_inlaga_140x210_c.indd 23
2014-05-22 16:15
Han visar, pekar, instruerar. Läkarundersökning där; uniform där; vapen där; regementsstaben där; första bataljonen där; livkompaniet där; 11:e kompaniet där; kulsprutekompaniet där; läkarundersökning där; livkompaniet där; regementsstaben där; vapen där; uniform där etc. Det är inte bara människor som mobiliseras. Hästar leds in på regementsområdet av sina ägare, undersöks, kvitteras eller kasseras. Det vackra sommarvädret ser ut att fortsätta. Luften är varm. Udo Kraft – hans fullständiga namn är Rudolph Karl Emil Kaspar Robert Kraft – var fram till igår gymnasielärare med professors namn. Han är en liten, aningen rund, har sluttande axlar och bred panna, kammar det mörka håret i sidbena och vaxar sina mustascher. Giessen är hans hemstad, där är han född och uppvuxen. Kraft skall fylla 44 i november och är egentligen för gammal för ett stridande förband. Men han kan omöjligen tänka sig annat. När han fantiserat kring vad som skulle kunna ske vid ett krigsutbrott har han med en rysning avfärdat tanken på garnisonstjänst: ”Det skulle gnaga på mig, det skulle nära nog knäcka mig. Jag måste med till fronten!” Fronten. Kriget. Det är mytiska begrepp i Udo Krafts inre. Men de står inte för hot och förstörelse, eller smärta och förintelse. Eller ens för äventyr och upplevelser. I hans strängt idealistiska föreställningsvärld står de istället för ett löfte om styrka och förvandling, lojalitet och osjälvisk gemenskap, ett tillfälle att få glömma sig själv, ja offra sig, för något större och viktigare – Folket, Fäderneslandet, Tyskland – och genom detta offer upptas i detta stora och vackra för alltid. I hans värld har det förvisso alltid funnits yttre faror. Den gamla ”ärkefienden” – Frankrike. Eller den ”korrupta krämarnationen” bortom havet – Storbritannien. Och det har i linje med detta också funnits mycket dov ilska i honom, riktad mot dessa två.5 (I samband
5
Intressant nog nämner han aldrig Ryssland, men det har med all sannolikhet
24
NOK_ENGLUND_STRIDENS_SKONHET_OCH_SORG_inlaga_140x210_c.indd 24
2014-05-22 16:15
med boerkriget fantiserade han ofta om att anmäla sig frivillig och slåss mot ”de barbariska engelsmännen”.) Under åren har han nära nog förläst sig på historiska böcker om Napoleonkrigen, en epok han dras till, då den i motsats till det alltför loja och välmående nuet erbjöd möjligheter till hjältedåd. Eller som han skrev i ett brev 1907: ”Jag läser med bultande hjärta om befrielsekrigen, och än en gång, som så ofta i mina unga år, önskade jag: ’Ack, om jag bara fått leva under denna stora tid och fått finna en vacker död som soldat!’” Men för personer som Udo Kraft är kriget inte enbart ett medel att avvärja ett yttre hot. Det är också ett mål i sig själv, så till vida att det kan rida spärr mot det förfall många förknippar med det växande välståndet. Och här är grundproblemet paradoxalt nog Tysklands kolossala framgångar, inte minst ekonomiskt. Som Kraft själv sagt: ”Den rasande jakten på världens materiella gods har trängt bort våra ideal, gjort oss skrupelfria.” Men kriget med dess krav på osjälviskhet och offer lockar alltså med en möjlighet att åter få kontakt med dessa drömda ideal, välja en annan värld, en som inte ser ekonomiskt välstånd och individens välbefinnande som det högsta, ja, enda goda. Timmarna går, medan Kraft står där på kaserngården och visar de nyinryckta till rätta. Läkarundersökning där; vapen där; första bataljonen där; 11:e kompaniet där. Han njuter av situationen, älskar stämningen: Jag känner att jag är tillbaka ”i bilden”, och det manliga, krigiska livet som omger mig, den fasta beslutsamheten, den allmänna beredvilligheten att ge sitt liv för den stora saken: allt det gör mig gott ända in i själen.
att göra med att han som hessare av enkla geografiska skäl har blicken riktad mot rikets västgräns och Rhen. Samtidigt förstärker det bara intrycket av att hans bejakande av kriget handlar om långt mer än att bara möta faktiska hot.
25
NOK_ENGLUND_STRIDENS_SKONHET_OCH_SORG_inlaga_140x210_c.indd 25
2014-05-22 16:15
Detta med hans höga ålder och yrke har redan gjort honom till något av en kuriositet. Folk berömmer hans tilltag, vill skaka hans hand. Regementschefen har redan avlagt ett halvt löfte om att upphöja honom till officer. Och adjutanten och andra tilltalar honom artigt som ”herr professor”, vilket han själv protesterar mot, då han tycker det låter alltför omilitäriskt. Först vid sjutiden på kvällen kan Kraft lämna sin post på kaserngården. Han slinker ut från regementet för en bit mat och ett glas öl – det råder strikt alkoholförbud på kasernområdet. Men han är strax tillbaka för övningar med kompaniet. De pågår till halv tolv på kvällen. ”Tack gode Gud för att vi drar i fält för en rättfärdig sak.” Att Tyskland skall segra är en självklarhet.
26
NOK_ENGLUND_STRIDENS_SKONHET_OCH_SORG_inlaga_140x210_c.indd 26
2014-05-22 16:15
TISDAGEN DEN 4 AUGUSTI
Elfriede Kuhr ser 149:e infanteriregementet lämna Schneidemühl Sommarkväll. Varm luft. Svag musik i fjärran. Elfriede och hennes bror befinner sig inomhus, i hemmet på Alte Bahnhofstrasse 17, men de hör tonerna. Ljudet växer långsamt i styrka, och de förstår. De rusar ut på gatan bort mot det gula fästningsliknande stationshuset. Platsen framför byggnaden är svart av människor och den elektriska belysningen tänd; Elfriede tycker att dess vita, blacka sken får kastanjeträdens löv att se ut som om de vore gjorda av papper. Hon klättrar upp på det järnstaket som skiljer stationsbyggnaden från den folkfyllda platsen. Musiken kommer närmare. Hon ser ett godståg som står och väntar vid perrong tre. Hon ser att loket har ångan uppe. Hon ser att vagnsdörrarna står öppna, och i dem skymtar hon civilklädda reservister på väg till sin mobilisering. Männen lutar sig ut, vinkar och skrattar. Samtidigt blir ljudet av musik allt starkare, alltmer klingande klart i den somriga kvällsluften. Hennes bror ropar: ”De kommer! Det 149:e!” Det är dem som alla väntar på: 149:e infanteriregementet, stadens förband. De skall till västfronten. ”Västfronten”, ja, ett nytt ord. Fram till denna dag har Elfriede inte hört talas om något sådant. Kriget gäller ju ryssarna, det vet väl alla; det var för att möta den ryska mobiliseringen som den tyska armén mobiliserade, och ryssarna
27
NOK_ENGLUND_STRIDENS_SKONHET_OCH_SORG_inlaga_140x210_c.indd 27
2014-05-22 16:15
kommer snart att anfalla, det vet väl alla.6 Särskilt för dem som lever här i Pommern är det hotet från öster som upptar sinnena, i detta är Schneidemühl inget undantag. Den ryska gränsen ligger mindre än 15 mil bort och genom staden löper dessutom den stora huvudbanan Berlin–Königsberg, något som antas göra den till ett självklart mål för den mäktige fienden i öster. För människorna i Schneidemühl gäller ungefär samma sak som för de politiker och generaler som famlande, fumlande, snubblande fört Europa till krig: information finns, men den är nästan alltid ofullständig eller föråldrad, och bristen på fakta fylls av gissningar, antaganden, förhoppningar, farhågor, fixa idéer, konspirationsteorier, drömmar, mardrömmar, rykten. Här i Schneidemühl, precis som i tiotusentals städer och byar runtom på kontinenten, byggs dessa dagar bilden av världen upp av just sådant flyktigt och bedrägligt stoff, inte minst rykten. Elfriede Kuhr är 12 år gammal, en orolig och intelligent flicka med rödblonda flätor och gröna ögon. Hon har hört talas om att franska flygplan bombat Nürnberg, att en järnvägsbro vid Eichenried attackerats, att ryska trupper rör sig mot Johannisburg, att ryska agenter försökt mörda kronprinsen i Berlin, att en rysk spion försökt spränga flygplansfabriken i utkanten av staden, att en rysk agent försökt smitta det kommunala vattnet med kolera och att en fransk agent försökt spränga broarna över Küddow. Ingenting av detta stämmer, men det står klart först senare. Just nu verkar folk beredda att tro vad som helst, bara det verkar nog otroligt. För människorna i Schneidemühl, precis som för de flesta andra tyskar, är detta ytterst ett försvarskrig, ett krig man har påtvingats och nu inte har något annat val än att fullfölja. De, och deras motsvarigheter i liknande städer och byar i Serbien, i Österrike-Ungern,
6 Vilket är helt korrekt: innan månaden är slut står två ryska arméer på tyskt territorium.
28
NOK_ENGLUND_STRIDENS_SKONHET_OCH_SORG_inlaga_140x210_c.indd 28
2014-05-22 16:15
i Ryssland, i Frankrike, i Belgien och i Storbritannien, är alla fyllda av både rädsla och förhoppningar samt inte minst av en stark, varm känsla av självrättfärdighet, för nu väntar en ödesmättad kamp mot mörksens krafter. En mäktig flodvåg av känslor går över Schneide mühl, Tyskland och Europa, och den sveper allt och alla med sig. Elfriede hör brodern ropa och strax ser hon själv. Där kommer rad på rad av soldater i grå uniformer, korta stövlar i ljust, ogarvat läder, stora ryggsäckar och pickelhuvor med grått tygöverdrag. Framför dem går en militärorkester, och när de nu närmar sig stationen och människomassan klämmer de i med den där melodin som alla känner så väl. Soldaterna sjunger, och när de kommer till refrängen faller åskådarna genast in. Sången dånar mäktig och stark i augustikvällen. Lieb’ Vaterland, magst ruhig sein, leib’ Vaterland, magst ruhig sein, fest steht und treu die Wacht, die Wacht am Rhein! Fest steht und true die Wacht, die Wacht am Rhein!7 Luften brusar av trummor, stöveltramp, sång och hurrarop. Elfriede noterar i sin dagbok: Så kom då det 149:e skuldra vid skuldra och flödade upp på perrongen som en grå tidvattenvåg. Alla soldater hade långa blomsterkransar runt halsen eller fästa på bröstet. Ur deras gevärsmynningar stack det fram astrar, lövkojor och rosor, som om man tänkt beskjuta fienden med blommor. Soldaternas ansikten var allvarliga. Jag hade trott att de skulle skratta och jubla.
7 ”Var lugn kära fosterland / fast och trogen står vakten vid Rhen”, blir det i fri översättning. ”Die Wacht am Rhein” hade sedan mitten av 1800-talet status av ett slags inofficiell tysk nationalsång.
29
NOK_ENGLUND_STRIDENS_SKONHET_OCH_SORG_inlaga_140x210_c.indd 29
2014-05-22 16:15
Elfriede ser dock en skrattande soldat, en löjtnant som hon känner igen. Han heter Schön, och hon ser hur han säger farväl till sina släktingar och sedan tränger sig bort genom människomassan. Hon ser hur han hela tiden får motta nya ryggdunkningar, omfamningar och pussar från kringstående. Hon vill ropa: ”Hallå, löjtnant Schön” till honom. Men hon vågar inte. Musiken spelar, över människomassan fladdrar ett tak av hattar och näsdukar, tåget med civilklädda reservister tutar, rullar iväg, alla hurrar och ropar och vinkar. Snart skall även 149:e åka iväg. Elfriede hoppar ned från stängslet men uppslukas av trängseln, och det känns som om hon skall krossas, kvävas. Hon ser en gammal kvinna med rödgråtna ögon. Kvinnan skriker hjärtskärande: ”Lille Paul! Var är min lille Paul? Låt mig åtminstone få se min son!” Elfriede vet inte vem Paul är, där hon står liksom översvämmad av en stångande massa av ryggar och armar och magar och ben. Skakad eller möjligen bara tacksam över något att fästa sin uppmärksamhet vid i detta förvirrande, överväldigande vimmel av bilder och ljud och känslor ber Elfriede en snabb bön där hon står inklämd: ”Gode Gud, beskydda denne Paul! För honom åter till kvinnan! Jag ber dig, snälla, snälla, snälla!” Hon ser soldaterna trampa förbi, och bredvid henne sticker en liten gosse bedjande ut sin hand genom järnstaketets kalla spjälor: ”Du, soldat, adjö!” En av de gråklädda tar den utsträckta handen, skakar den: ”Adjö, lille bror!” Alla skrattar, orkestern spelar ”Deutschland, Deutschland über alles”, några sjunger med, och ett långt, blomstersmyckat tågsätt stånkar in vid plattform ett. En trumpetsignal klingar, och soldaterna börjar genast klättra ombord. Svordomar, skämt, kommandon. En eftersläntrande soldat skyndar förbi Elfriede där hon står bakom staketet. Hon tar mod till sig, sträcker fram sin hand mot honom och mumlar ett blygt: ”Lycka till!” Han ser henne, ler och griper i förbigående hennes näve: ”På återseende, flicka!” Elfriede följer honom med blicken. Hon ser honom klättra in i 30
NOK_ENGLUND_STRIDENS_SKONHET_OCH_SORG_inlaga_140x210_c.indd 30
2014-05-22 16:15
en av godsvagnarna. Hon ser honom vända sig om och ge henne en blick. Så rycks tåget i rörelse, först bara långsamt, sedan allt snabbare. Hurraropen steg till ett vrål, soldaternas ansikten trängdes i de öppna dörrarna, blommor flög genom luften, och på en gång började många av människorna på platsen att gråta. På återseende! Vi skall ses här hemma igen! Var inte rädda! Vi är snart tillbaka! Vi kommer att fira julen tillsammans med mamma! Ja, ja, ja, kom tillbaka i ett stycke! Och från tåget som rullar stiger en mäktig sång. Hon hinner bara uppfatta en del av refrängen: ”in der Heimat, da gibt’s ein Wiedersehen!”8 Så försvinner vagnarna in i natten och är borta. Sommarmörker. Varm luft. Elfriede är tagen. Hon vandrar hemåt med gråten i halsen. Medan hon går håller hon framför sig handen som soldaten skakade, som om den rymde något på samma gång mycket dyrbart och mycket skört. När hon går uppför den dåligt upplysta farstutrappan till Alte Bahnhofstrasse 17 kysser hon handen, snabbt. * Samma dag, den 4 augusti, återvänder Sarah Macnaughtan till London, efter en lång och njutbar vistelse på landet. Sommaren har i år varit ovanligt varm och solig. Ingenting har heller kunnat störa den djupa frid som omslutit henne och hennes vänner. (Nyheten om det där dubbelmordet på Balkan – som anlänt i samband med höslåttern – var snabbt glömd, eller förträngd, eller bara bortsorterad
8
”Där i hemmet, där i hemmet, där skall vi ses igen!”
31
NOK_ENGLUND_STRIDENS_SKONHET_OCH_SORG_inlaga_140x210_c.indd 31
2014-05-22 16:15
som ännu en av dessa beklagliga men fjärran händelser som tyvärr inträffar tid efter annan.) Hon skriver: Knappast någon trodde att kriget var möjligt innan de kom tillbaka från sina semestervistelser i augusti och möttes av soldater som sade adjö till sina familjer på stationerna. Och även då fanns det något overkligt över alltsammans, vilket gjorde det svårt att ta till sig. Vi såg kvinnor vifta med näsdukar till männen som åkte iväg och som höll upp sina små barn mot fönstren i järnvägsvagnarna för att bli kyssta […] Vi tappade andan, inte av skräck, utan av förvåning. * Samma dag, blir Elow Nilson ögonvittne till en händelse på Champs Elysées i Paris: ”Två tyskar var oförsiktiga nog att utropa ’Vive l’Allemagne, à bas la France!’ Men det blev dem ödesdigert. De blev övermannade och fullkomligt flådda varefter den uppretade folkmassan sparkade och spottade på deras lik. En hemsk syn som jag väl aldrig skall glömma.”
32
NOK_ENGLUND_STRIDENS_SKONHET_OCH_SORG_inlaga_140x210_c.indd 32
2014-05-22 16:15
EN DAG I BÖRJAN AV AUGUSTI
Robert Musil ser krigsfebern gripa Berlin Han har noterat den snabbt förändrade atmosfären i staden: upphetsningen, uppslutningen, den ordrika retoriken, kvinnornas enklare klädsel. ”Folk kastar sig framför tåg för att de inte tillåts tjänstgöra i fält. På trappan till Gedächtniskirche började lekmän predika under försonings- och förbönsgudstjänsten.” Hans namn är Robert Musil, en 33 år gammal österrikare, kort, lätt framåtlutad, tunnhårig, med aningen blodlöst utseende, kisande blick, tunga ögonlock. Till Berlin flyttade han för ett drygt halvår sedan med sin hustru Martha, i syfte att fullfölja en dröm. Musil är en fullt utbildad ingenjör – som sin far – med doktorstitel, begåvad och högintelligent, men har sagt nej till goda och lockande erbjudanden inom det fältet för att istället inleda en osäker bana som författare och fri skriftställare. Hans håg står till litteraturen och konsten, psykologin och filosofin. Den litterära karriären är det dock lite sådär med. Han har fått ett par noveller publicerade, och skriver, utan större framgång, på en pjäs. Till Berlin har Musil flyttat för att arbeta som recensent på en litterär tidskrift, Die Neue Rundschau.9 Han skriver också lite i olika tidningar. Paret bor i Charlottenburg, på Mommsenstrasse 64. De har nyligen firat badsemester på Sylt.
9 Till Musils talanger hör också den att se sådan i andra. Tidigare i år har han lärt känna en ung försäkringskassetjänsteman från Prag, en viss Franz Kafka, och Musil har försökt att få tidskriften att publicera en lång novell av den ännu okände litteratören kallad ”Förvandlingen”, vilken som vi alla vet handlar om en man som vaknar upp och finner att han blivit till en skalbagge.
33
NOK_ENGLUND_STRIDENS_SKONHET_OCH_SORG_inlaga_140x210_c.indd 33
2014-05-22 16:15
Arbetet tillfredsställer ej, den litterära karriären visar tydliga tecken på att gå i stå, och de egna texterna finner inte längre nåd inför hans egen skarpa, obarmhärtiga blick. Musil befinner sig i en kris. Kanske är det därför som kriget lockar? Som en flykt, en utväg? Det som sker runtom honom både fascinerar och skrämmer. De patriotiska sångerna på kaféerna finner han gräsliga. Och denna kväll ser han hur en folksamling på gatan omringade någon som läste ur en extraupplaga av en tidning och en spårvagn försökte mycket långsamt köra förbi, den långe mannen, som är i sena tjugoårsåldern, ropar: ”Stanna, stanna säger jag!” och viftar rasande med sin käpp. Hans ögon har en galnings uttryck. Psykopater befinner sig i sitt rätta element, lever livet fullt ut. Ändå kommer Musil inom några veckor att resa hem till Österrike och anmäla sig för tjänstgöring i armén. Mot de känslostormar som släppts lösa hjälper i längden inte ens hans intelligens och kyligt, distanserade väsen: ”Kriget drabbade mig som en sjukdom.”
34
NOK_ENGLUND_STRIDENS_SKONHET_OCH_SORG_inlaga_140x210_c.indd 34
2014-05-22 16:15
ONSDAGEN DEN 5 AUGUSTI
Ernst von Levetzow följer SMS Emden mot Tsingtao Igår sköts de första skotten. Tolv stycken för att vara exakt. Idag är allt lugnt igen, i alla fall till det yttre. De där tolv skotten, varav två lösa – exakt position: latitud 35 grader 5 minuter nordlig, longitud 19 grader 39 minuter östlig – är de allra första avfyrade på denna breddgrad. Och de betyder att det europeiska storkriget fortplantat sig till Asien. De har nu vänt om och går i västlig kurs, mellan det koreanska fastlandet och ön Quelpart. Sjön är fortfarande grov, men gårdagens regn och närmast ovädersliknande vindar har lagt sig. Fartygets namn är SMS Emden, en lätt kryssare vanligtvis stationerad i kolonin Tsingtao10 som del av den tyska marinens östasiatiska eskader. Hon är vackert vitmålad med gul överbyggnad och tre höga, gulmålade skorstenar. De två masterna och sex små kanontornen är även de målade i gult. Däcket är klätt i rödbrun linoleum. På grund av sina eleganta linjer har det snabba fartyget skänkts smeknamnet ”österns svan”. Gårdagens skottlossning var tämligen symbolisk på det stora hela taget och nog så dramatisk för de inblandade, men kunde knappast
10 Tsingtao – som idag heter Qingdao, är en stor hamnstad och ligger på en halvö i Shandongprovinsens kust och där det tyska arvet är förnimbart både genom byggnader med tydlig tysk proveniens och genom att det är här som Kinas överlägset bästa öl produceras – kontrollerades av Tyskland sedan slutet av 1800-talet, som ett slags formell kompensation för mordet på två tyska missionärer.
35
NOK_ENGLUND_STRIDENS_SKONHET_OCH_SORG_inlaga_140x210_c.indd 35
2014-05-22 16:15
kallas en strid. Varken ting eller personer kom till skada. Vad som hände var att man jagade ikapp ett stort, obeväpnat ryskt passagerarfartyg, Rjäzan, och med hjälp av varningsskott tvingade henne att stryka flagg. Rjäzan går nu på parallell kurs med Emden, en liten bit framför, styrd av en tysk bordningsstyrka. Emdens kapten, Karl von Müller, har bestämt att man skall gå tillbaka till Tsingtao, dels för att det bland de ryska passagerarna finns civila, kvinnor, och de måste släppas iland så fort som möjligt – självfallet – dels för Rjäzan är stor och snabb och sätter man på henne några kanoner blir hon till en användbar hjälpkryssare.11 På morgonen har Quelpart försvunnit bakom dem. Runt klockan tio siktar de ett rökmoln på horisonten i norr. (Det hänger kvar.) Runt klockan tolv möter man två ångfartyg. (De visar sig vara japanska, och därmed neutrala, och släpps vidare oantastade.) Runt klockan sexton siktas ännu ett rökmoln, i öster, och det rör sig framför dem, i västlig riktning. (Vaksamheten är stor. Det kan röra sig om ryska eller franska krigsfartyg. Kursen läggs om något åt syd.) Runt klockan sjutton försvinner de båda rökpelarna i riktning upp mot den koreanska bukten. (Kursen läggs tillbaka i rakt västlig led, direkt mot Tsingtao.) Middag serveras. En av marinofficerarna i Emdens mäss är en löjtnant med buskiga ögonbryn, kantig käke, stora öron och en liten, bestämd mun. Hans namn är Ernst von Levetzow. Han är en 27 år gammal karriärofficer som varit i tyska marinen i nio år och som sedan december förra året gjort tjänst ombord på SMS Emden, som chef för de två aktre
11 Vilket också skedde. Fem dagar senare lämnade Rjäzan Tsingtao som SMS Cormoran, som dock efter en föga framgångsrik kaparturné genom Söderhavet så småningom, på grund av en akut brist på kol, var tvungen att låta sig interneras av de amerikanska myndigheterna på Guam. I samband med USA:s inträde i kriget 1917 sänktes hon av sin egen besättning. Vraket är nu ett tämligen populärt dykobjekt.
36
NOK_ENGLUND_STRIDENS_SKONHET_OCH_SORG_inlaga_140x210_c.indd 36
2014-05-22 16:15
NOK_ENGLUND_STRIDENS_SKONHET_OCH_SORG_inlaga_140x210_c.indd 37
2014-05-22 16:15
Skyttegravar, taggtråd och ett ofattbart och poänglöst mänskligt lidande. Hundra år efter det första världskrigets utbrott kan vi tydligt se hur händelseutvecklingen skulle leda till en tragedi. För människorna som levde och dog i kriget, eller såg det närma sig vid horisonten, var dock bilden inte alltid lika självklar. Med sin bok Stridens skönhet och sorg har Peter Englund givit ett nyskapande bidrag till det första världskrigets historia. Genom att utgå från högst verkliga människoöden, i de flesta fall okända personer vars liv fallit i glömska, hittar han ett nytt sätt att skriva historia. Stridens skönhet och sorg 1914, som ges ut till hundraårsminnet av krigets utbrott, är första delen av fem i en kraftigt utökad utgåva. Med hjälp av ett utbyggt persongalleri – bland de 21 nya huvudpersonerna finns en tysk hemmafru, en svensk främlingslegionär, en engelsk undersköterska och en österrikisk-ungersk försäkringstjänsteman vid namn Franz Kafka – får vi följa det uppblossande storkriget på marknivå. Det är en skildring av kriget som upplevelse och vardag, som löfte och lögn, som berusning och mardröm och som en allt nedbrytande, förändrande kraft. Det är ett internationellt uppmärksammat experi ment i historieberättande som nu fullbordas. Stridens skönhet och sorg 1914 innehåller ett antal nyritade kartor och unika fotografier från krigets skådeplatser. Fotografierna, varav flera är i färg, ger detaljskarpa inblickar i krigets brutala och tidvis tragikomiska vardag. Peter Englund (f. 1957) är filosofie doktor och professor. Han debuterade år 1988 med Poltava och har sedan dess skrivit tio böcker om svensk och internationell historia. Stridens skönhet och sorg har översatts och givits ut i 22 länder. Han är sedan 2002 ledamot av Svenska Akademien och är för närvarande dess ständige sekreterare. ISBN 978-91-27-13976-3
PETER E N G LU N D
P E TE R E N G LU N D
STRIDENS S KÖ N H E T OCH SORG
STR I D E N S S KÖ N H E T OCH SO RG F Ö R S TA VÄ R L D S K R I G E T S I N L E DA N D E Å R I 6 8 KO R TA K A P I T E L
Elow Nilson är förbryllad, ja, närmast chockad, över vreden, över kraften i de lössläppta känslorna. Det har gått så ofattbart fort att bli förd från ett liv och en stad i djupaste fred till … ja, något helt annat, något okänt och ovant. Igår befann sig Paris fortfarande mitt i turistsäsongen. Och ännu igår var hotellet fullbelagt, in till sista bädd. Visst, där fanns skyarna av rykten, rykten som ”ingen trodde på, och alla upprepade”. Men idag: Var är man nu? Turisterna har börjat lämna staden, i klungor, brådstörtat. Polisen har börjat samla ihop oönskade utlänningar. (…) Den natten, när Elow Nilson ligger i sin säng i det lilla hyresrummet i 9:e arron dissementet, hör han något han ej hört förut: ett mummel i fjärran, som växer till ett taktfast klapprande, rasslande brus. Det är ljudet av pliggade marschkängor som slår mot gatstenarna – kolonner med infanteri på väg mot Gare S:t Lazare, och gränsen. Det har gått så fort. Gör upphetsningen det svårt för honom att komma till ro? Han somnar med trampet från marschkolonner i sina öron.
Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Omslagsbild framsida: Christopher R. W. Nevinson (1889–1946): ”Column on the march”. Birmingham Museums and Art Gallery/ Bridgeman Art Library Omslagsbild rygg: Albin Egger-Lienz (1868–1926): ”Die Namenlosen” Författarfoto: Alexander Mahmoud
9 789127 139763
NOK_ENGLUND_STRIDES_SKONHET_OCH_SORG_1914_omslag.indd Alla sidor
2014-05-22 16:40