9789164203243

Av Jo Nesbø Fladdermusmannen Kackerlackorna Rödhake Smärtans hus Djävulsstjärnan Frälsaren Snömannen

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se

ISBN 978-91-642-0324-3

© Jo Nesbø 2009 Utgiven av Piratförlaget Utgiven enligt avtal med Salomonsson Agency Norska originalets titel: Panserhjerte Översatt av Per Olaisen Omslag: Mattias Boström Omslagsfoto: Izzy Mcgoff/Getty Images Tryckt hos ScandBook, Smedjebacken 2010

kapitel 1

Drunkningen

H O N VA K N A D E .

Blinkade i beckmörkret. Gapade och andades genom näsan. Hon blinkade igen. Kände en tår rinna, kände den lösa upp saltet från andra tårar. Men det rann inte längre ner någon saliv i strupen, munhålan var torr och hård. Kinderna var utspända av trycket inifrån. Det kändes som om det främmande föremålet i munnen skulle spränga hennes huvud. Men vad var det, vad var det? Det första hon hade tänkt när hon vaknade var att hon ville ner igen. Ner i det mörka, varma djupet som hade omslutit henne. Sprutan han hade gett henne verkade fortfarande, men hon visste att smärtorna var på väg, kände det på de långsamma, dova slagen som markerade pulsen och blodets ryckiga förflyttning genom hjärnan. Var var han?

Stod han precis bakom henne? Hon höll andan, lyssnade. Hon hörde inget, men hon kände närvaron. Som en leopard. Någon hade berättat att leoparden är så ljudlös att den kan smyga sig tätt inpå bytet i mörkret, att den kan anpassa sin andning så att den andas i takt med dig själv. Håller andan när du håller andan. Hon tyckte att hon kunde känna hans kroppsvärme. Vad väntade han på? Hon började andas igen. Och tyckte att hon i samma ögonblick kände någon annans andedräkt i nacken. Hon for runt, slog ut, men träffade bara luft.

Kröp ihop, försökte göra sig liten, gömma sig. Till ingen nytta.

Hur länge hade hon varit borta?

Drogen slutade verka för ett ögonblick. Det varade bara bråkdelen av en sekund. Men det var tillräckligt för att ge henne försmaken, löftet. Löftet om det som skulle komma.

7

Det främmande föremålet som hade placerats på bordet framför henne hade varit stort som en biljardboll, av blank metall och med utstansade små hål, figurer och tecken. Ur ett av hålen hängde en rödfärgad tråd med en ögla som hade fått henne att tänka på julgranen som skulle kläs hos föräldrarna på lillejulafton om sju dagar.

Med blänkande kulor, tomtar, korgar, ljus och norska flaggan. Om åtta dagar skulle de sjunga ”Härlig är jorden” och hon skulle se de tindrande ögonen hos kusinerna när de öppnade hennes presenter.

Allt hon skulle gjort annorlunda. Alla dagarna hon skulle levt så mycket mer, så mycket sannare, fyllt dem med glädje, andetag och kärlek. Platserna hon bara hade passerat, platserna hon var på väg till. Männen hon hade träffat, mannen hon ännu inte hade träffat.

Fostret hon hade gjort sig av med när hon var sjutton, barnen hon ännu inte hade fått. Dagarna hon hade kastat bort för dagarna hon trodde att hon skulle få.

Sedan hade hon slutat tänka på något annat än kniven som hade hållits upp framför henne. Och den mjuka rösten som hade berättat för henne att hon skulle föra in kulan i munnen. Hon hade gjort det, naturligtvis hade hon gjort det. Med hjärtat som slog hårt hade hon gapat så stort hon kunde och tryckt in kulan så att tråden hängde ut ur munnen. Metallen hade smakat bittert och salt, som tårar. Sedan hade hennes huvud tvingats bakåt och stålet hade bränt mot huden när kniven tryckts platt mot hennes hals. Taket och rummet hade varit upplysta av en ficklampa som stod lutad mot väggen i ett av hörnen. Naken grå betong. Förutom ficklampan innehöll rummet ett vitt campingbord av plast, två stolar och två tomma ölflaskor, två människor. Han och hon. Hon hade känt lukten från läderhandsken när ett pekfinger hade pillat lite med den röda trådöglan som hängde ut ur munnen. Och i nästa ögonblick var det som om hennes huvud exploderade.

Kulan hade expanderat och tryckte mot munnens insida. Men hur mycket hon än gapade var trycket konstant. Han hade undersökt hennes öppna mun med ett koncentrerat, engagerat uttryck, som en 8

tandläkare som kontrollerar om tandställningen sitter rätt. Ett litet leende hade tytt på att han var nöjd.

Hon hade känt spröt som stod ut ur kulan med tungan, att det var de som pressade mot gommen, mot det mjuka köttet i nedre delen av munnen, mot tändernas insidor, mot tungspenen. Hon hade försökt säga något. Han hade lyssnat tålmodigt till de oartikulerade ljuden som kom ur hennes mun. Nickat när hon gav upp och tagit fram en spruta. Droppen på sprutspetsen hade blinkat i ljuset från ficklampan. Han hade viskat något i hennes öra: ”Rör inte tråden.”

Sedan hade han stuckit henne i sidan av halsen. Några sekunder senare var hon borta.

Hon lyssnade till sin egen skräckslagna andning medan hon blinkade mot mörkret.

Hon måste göra något.

Hon placerade handflatorna mot stolsitsen som var fuktig av hennes egen svett och reste sig upp. Ingen hejdade henne.

Med korta steg rörde hon sig framåt tills hon stötte mot en vägg.

Trevade sig längs den bort till en slät, kall yta. Metalldörren. Hon drog i metallhandtaget. Det gick inte att rubba. Låst. Naturligtvis var det låst, vad hade hon trott egentligen? Var det skratt hon hörde, eller kom ljudet inifrån hennes eget huvud? Var var han? Varför lekte han med henne på det här sättet?

Göra något. Tänka. Men för att tänka måste hon först bli av med den här metallkulan innan smärtan gjorde henne galen. Hon stack in tummen och pekfingret i var sin mungipa. Kände på spröten. Försökte förgäves pressa fingrarna under ett av dem. Det kom ett hostanfall, tillsammans med paniken när hon inte fick luft. Hon insåg att spröten hade fått köttet runt luftstrupen att svullna, att hon snart riskerade att kvävas. Hon sparkade på dörren, försökte skrika, men metallkulan kvävde ljudet. Hon gav upp igen. Lutade sig mot väggen. Lyssnade. Var det försiktiga steg hon hörde? Rörde han sig runt i rummet, lekte han blindbock med henne? Eller var det bara hennes eget blod som dunkade 9

i öronen? Hon kunde bara med knapp nöd trycka tillbaka spröten i kulan innan de återigen pressade upp hennes mun. Det var som om kulan pulserade nu, hade blivit ett hjärta av järn, en del av henne.

Göra något. Tänka.

Fjädrar. Spröten var fjäderbelastade.

Spröten hade lösts ut när han hade dragit i tråden. ”Rör inte tråden”, hade han sagt.

Varför inte? Vad skulle hända då?

Hon gled ner längs väggen tills hon satt. En fuktig kyla steg upp från betonggolvet. Hon ville skrika igen, men orkade inte. Stillhet.

Tystnad.

Alla ord hon skulle sagt när hon umgicks med människor hon älskade i stället för dem som hon hade dödat tystnaden tillsammans med som var henne likgiltiga.

Det fanns ingen väg ut. Bara hon själv och denna vansinniga smärta, huvudet som höll på att sprängas. ”Rör inte tråden.”

Om hon drog i den skulle kanske spröten klicka tillbaka, in i kulan, och hon skulle slippa smärtan.

Tankarna rörde sig i samma cirklar. Hur länge hade hon varit här?

Två timmar? Åtta timmar? Tjugo minuter?

Om det var så enkelt som att bara dra i tråden, varför hade hon inte redan gjort det? På grund av varningen från en uppenbart sjuk person? Eller var detta en del av leken, att hon skulle låta sig luras till att inte hejda denna så onödiga smärta? Eller handlade leken om att hon skulle trotsa varningen och dra i tråden så att … något hemskt hände? Vad skulle i så fall ske, vad var denna kula?

Jo, det var en lek, en förfärlig lek. För hon måste. Smärtan var olidlig, halsen svullnade, hon skulle snart kvävas.

Hon försökte skrika igen, men det blev bara till en snyftning, och hon blinkade och blinkade utan att det kom fler tårar.

Fingrarna hittade tråden där den hängde mot hennes läppar. Hon drog försiktigt så att den spändes.

10

Hon ångrade självklart allt hon inte hade gjort. Men om ett liv i försakelse hade placerat henne någon annanstans än just här och nu skulle hon hellre ha valt det. Hon ville bara leva. Vilket liv som helst.

Så enkelt var det.

Hon drog i tråden.

Nålarna for ut ur sprötens ändar. De var sju centimeter långa. Fyra trängde ut genom kinderna på varje sida, tre in i bihålorna. Två upp i näsgången och två ut genom hakan. En nål genomborrade matstrupen och en det högra ögat. Två av nålarna trängde upp genom bakre delen av gommen och nådde fram till hjärnan. Men det var inte det som var den direkta dödsorsaken. På grund av metallkulan som spärrade vägen, kunde hon inte spotta ut blodet som rann ur såren och ner i munnen. I stället rann det ner i luftstrupen och vidare ner i lungorna, gjorde att syre inte kunde tas upp i blodet, vilket i sin tur ledde till hjärtstillestånd och det rättsläkaren i sin rapport skulle kalla cerebral ischemi, alltså syrebrist i hjärnan. Med andra ord: Borgny Stem-Myhre drunknade.

11

kapitel 2

Det förklarande mörkret

18 december Dagarna är korta. Utomhus är det fortfarande ljust, men här inne i mitt klipprum är det evigt mörker. I ljuset från skrivbordslampan ser personerna på bilderna på väggen så irriterande glada och intet ont anande ut. Så fulla av förväntningar, som om det skulle vara en självklarhet att livet ligger framför dem, rakt och obrutet som ett alldeles lugnt hav av tid. Jag har klippt i tidningen, skurit bort de tårdrypande berättelserna om familjen som är i chock, redigerat bort de bloddrypande detaljerna om likfyndet. Bara tagit det oundvikliga fotografiet som en släkting eller vän har gett en påträngande journalist, bilden från den gången hon mådde som bäst, när hon log som om hon vore odödlig.

Polisen vet inte så mycket. Inte än. Men de ska snart få mer att arbeta med.

Vad är det, var finns det, det som gör en människa till mördare? Är det medfött, sitter det i en gen, en nedärvd möjlighet vissa har men inte andra? Eller är det framtvingat av nödvändighet, utvecklat i mötet med världen, en överlevnadsstrategi, en livräddande sjukdom, rationellt vansinne? För precis som en sjukdom är kroppens feberheta artilleri, är vansinne en nödvändig reträtt till en plats där människan kan förskansa sig på nytt.

Personligen anser jag att förmågan att döda är fundamental hos varje frisk människa. Vår tillvaro är en kamp om livets goda, och den som inte kan döda sin nästa har inget existensberättigande. Att 12

döda är trots allt bara att påskynda det oundvikliga. Döden gör inga undantag och väl är det, för livet är smärta och plågor. På så sätt är varje mord en barmhärtighetshandling. Det verkar bara inte så när solen värmer ens egen hud, när vattnet rinner över läpparna och man känner sin egen idiotiska livslust i varje hjärtslag och är beredd att betala för till och med småsmulor av tid med allt man har vunnit genom livet: värdighet, ställning, principer. Det är då man måste gräva i djupet, förbi det förvirrade, förblindande ljuset. In till det kalla, förklarande mörkret. Och känna den hårda kärnan. Sanningen. För det var det jag måste hitta. Det var det jag fann. Det som gör en person till mördare.

Och hur blir det med mitt eget liv, tror också jag att det är en obruten havsyta av tid?

Inte alls. Snart kommer också jag att ligga på dödens sophög tillsammans med de andra skådespelarna i detta lilla drama. Men oavsett vilket stadium av förruttnelse min kropp kommer att befinna sig i, om så bara skelettet återstår, kommer det att le. Det är detta jag lever för nu, mitt enda existensberättigande, min möjlighet att renas, befrias från all skam.

Men detta är bara början. Nu tänker jag släcka och gå ut i dagsljuset. Det lilla som återstår.

13

kapitel 3

Hongkong

upp i första taget. Och inte heller i andra. Det gav sig helt enkelt inte alls. Det var vått och ljumt, vecka efter vecka. Marken var mättad på vatten, motorvägar rasade samman, flyttfåglarna struntade i att flytta, och det rapporterades om insekter man aldrig tidigare hade sett så långt norrut. Kalendern visade att det var vinter, men Oslos grönområden låg inte bara snöfria, de var inte ens bruna.

De var gröna och inbjudande som konstgräsplanen i Sogn där uppgivna motionärer hade börjat jogga i sina Dæhlietrikåer medan de förgäves väntade på skidföre runt Sognsvann. På nyårsafton låg dimman så tät att ljudet av raketerna hördes från centrala Oslo och ända ut till Asker utan att man såg en skymt av dem trots att man sköt upp dem från gräsmattan i den egna trädgården. Ändå fyrade norrmän av fyrverkeripjäser för sexhundra kronor per hushåll den kvällen, enligt en undersökning som också visade att antalet norrmän som realiserade drömmen om en vit jul på Thailands vita stränder hade fördubblats på bara tre år. Men också i Sydostasien verkade det som att vädret gick på något; hotande snabel-a:n man vanligtvis bara såg på väderkartan under tyfonsäsongen låg nu på rad över Sydkinesiska havet. I Hongkong, där februari vanligtvis är en av årets torraste månader, forsade regnet ner denna morgon, och bristen på sikt gjorde att Cathay Pacific Airways flight 731 från London tvingades ta en extra runda innan den gick ner för landning på Chek Lap Kok. ”Var glad över att vi inte ska landa på den gamla flygplatsen”, sa passageraren med det kinesiska utseendet till Kaja Solness som höll R EGN ET GAV INTE

14

så krampaktigt i armstöden att hennes knogar vitnade. ”Den låg mitt i staden, vi hade flugit rakt in i en av skyskraporna.”

Det var de första ord mannen yttrat sedan de hade lyft tolv timmar tidigare. Kaja tog begärligt chansen att fokusera på något annat än det faktum att hon befann sig i flyktig, och för ögonblicket ganska turbulent, luft: ”Tack, sir, det var lugnande. Är ni engelsman?”

Han ryckte till som om hon hade gett honom en örfil, och hon förstod att hon hade förolämpat honom rejält genom att anta att han tillhörde den före detta kolonialmakten: ”Eh … kines, kanske?”

Han skakade bestämt på huvudet: ”Hongkongkines. Och ni, fröken?”

Kaja Solness funderade ett ögonblick på om hon skulle svara ”Hokksundnorsk” men begränsade sig till ”norsk” som Hongkongkinesen funderade på en stund innan han med ett triumferande ”a-ha!” ändrade sig till ”skandinav!” och frågade vad hon hade för ärende i Hongkong. ”Hitta en man”, sa hon och tittade ner bland de blågrå molnen i hopp om att fast mark snart skulle uppenbara sig. ”A-ha!” upprepade Hongkongkinesen. ”Ni är mycket vacker, fröken. Och tro inte allt ni hör om att kineser bara gifter sig med andra kineser.”

Hon log trött. ”Hongkongkineser, menar ni?” ”Särskilt Hongkongkineser”, nickade han ivrigt och höll upp en ringlös hand. ”Jag sysslar med mikrochips, familjen har fabriker i Kina och Sydkorea. Vad gör ni i kväll?” ”Sover, hoppas jag”, gäspade Kaja. ”Och i morgon kväll?” ”Då hoppas jag att jag har hittat honom och är på väg hem igen.”

Mannen rynkade pannan: ”Så bråttom, fröken?”

Kaja tackade nej till mannens erbjudande om skjuts och tog en buss, en dubbeldäckare, in till staden. En timme senare stod hon ensam i 15

en korridor på hotellet Empire Kowloon och andades djupt. Hon hade tryckt in nyckelkortet i dörren till hotellrummet hon fått och nu återstod bara att öppna. Hon tvingade handen att trycka ner dörrhandtaget. Sedan ryckte hon upp dörren och stirrade in i rummet.

Det var ingen där.

Naturligtvis var det inte det.

Hon gick in, ställde resväskan vid sängen, gick fram till fönstret och tittade ut. Först ner på människovimlet på gatan sjutton våningar under sig, sedan på skyskraporna som inte direkt liknade sina graciösa eller pompösa systrar på Manhattan, i Kuala Lumpur eller Tokyo. Dessa såg ut som termitstackar, avskräckande och imponerande på en och samma gång, som groteska vittnesbörd om människoartens förmåga att anpassa sig när sju miljoner måste få plats på lite drygt hundra kvadratkilometer. Kaja kände tröttheten smyga sig på henne, sparkade av sig skorna och kastade sig på sängen. Trots att det var ett dubbelrum och hotellet hade fyra stjärnor upptog den hundratjugo centimeter breda sängen så gott som hela golvet. Och hon tänkte att bland dessa termitstackar skulle hon nu hitta en särskild person, en man som, enligt alla tecken, inte var direkt intresserad av att bli hittad.

Hon funderade en stund på alternativen: blunda eller börja. Sedan tog hon sig i kragen och klev upp igen. Tog av sig kläderna och gick in i duschen. Efteråt stod hon framför spegeln och fastslog att Hongkongkinesen hade rätt: hon var vacker. Det var inget hon trodde, det var så nära ett faktum som skönhet kunde vara. Ansiktet med de höga kindbenen, de korpsvarta och markerade, men fint formade, ögonbrynen ovanför de nästan barnsligt stora ögonen med gröna irisar som strålade med en mogen, ung kvinnas intensitet. Det honungsfärgade håret, de fylliga läpparna, den breda munnen. Den långa, smala halsen, den lika smala kroppen med små bröst som inte var mer än upphöjningar, dyningar på en havsyta av perfekt om än vinterblek hud. Höfternas mjuka rundning. De långa benen som hade fått två modellagenturer i Oslo att åka förbi när hon gick på 16

gymnasiet i Hokksund, och skakande på huvudet accepterade hennes nej. Och det hon hade varit mest nöjd med var när en av dem till avsked hade sagt: ”Bra, men kom ihåg, kära du: du är ingen perfekt skönhet. Dina tänder är små och spetsiga. Du borde inte le så ofta.”

Efter det hade hon haft ännu lättare att le än förr.

Kaja drog på sig ett par kakibyxor, en tunn regnjacka och svävade viktlöst och ljudlöst i hissen ner till receptionen. ”Chungking Mansion?” sa receptionisten frågande och undertryckte bara nästan ett höjt ögonbryn och pekade: ”Kimberley Road till Nathan Road och sedan till vänster.”

Alla härbärgen och hotell i Interpols medlemsländer var tvungna att registrera utländska gäster, men när Kaja hade ringt den norska ambassadsekreteraren för att kontrollera den senaste platsen mannen hon letade efter hade registrerats på, hade ambassadsekreteraren förklarat att Chungking Mansion varken var ett hotell eller något mansion i betydelsen gods. Det var en samling butiker, gatukök, restauranger och antagligen över hundra certifierade och ocertifierade härbärgen med allt från två till tjugo rum fördelade på fyra stora höghus. Rummen som hyrdes ut kunde karakteriseras som allt från enkla, rena och acceptabla till råtthål och enstjärniga fängelseceller. Och viktigast: på Chungking Mansion kunde en man utan för höga krav på livet sova, äta, bo, arbeta och föröka sig utan att ens lämna stacken.

Vid Nathan Road, turiststråket med märkesbutiker, fina fasader och stora skyltfönster, hittade Kaja ingången till Chungking. Och steg in.

Till matos från snabbmatskök, hammarslag från skomakare, muslimska böneutropare ur radioapparater och trötta blickar från secondhandklädbutiker. Hon log snabbt mot en förvirrad backpacker med Lonely Planet i handen och vita, frusna ben som stack ut ur de överoptimistiska kamouflagefärgade shortsen.

En vakt i uniform tittade på lappen som Kaja visade för honom, sa ”lift C” och pekade bort mot en korridor.

Kön framför hissen var så lång att hon kom med först den tredje 17

turen, bara för att stå inklämd i en knarrande och skakande järnkista som fick Kaja att tänka på zigenarna som begravde sina döda vertikalt.

Härbärget hade en turbanklädd muslimsk ägare som snabbt och med stor entusiasm visade henne en liten låda till rum där de på något mirakulöst vis hade fått plats med en teve på väggen ovanför sängens fotände och en rosslande luftkonditioneringslåda ovanför huvudänden. Ägarens entusiasm sjönk när hon avbröt hans marknadsföring genom att visa honom en bild som föreställde en man samt mannens namn enligt passet, och frågade var han befann sig nu.

När Kaja såg reaktionen skyndade hon sig att upplysa honom om att hon var hustrun. Ambassadsekreteraren hade förklarat för henne att vifta med en officiell legitimation på Chungking skulle vara ”kontraproduktivt”. Och när Kaja för säkerhets skull la till att hon och mannen på bilden hade fem barn ihop ändrades hållningen hos ägaren till härbärget radikalt. En ung hedning från västerlandet som redan hade satt så många barn till världen ingav respekt. Han suckade tungt, skakade på huvudet och sa med gnällig staccatoengelska: ”Tråkigt, tråkigt, frun. De kom och tog hans pass.” ”Vilka?” ”Vilka? Triaden, frun. Alltid Triaden.” ”Triaden?” utbrast Kaja.

Naturligtvis kände hon till organisationen, men hade väl en föreställning om att den kinesiska maffian först och främst hörde hemma i tecknade serier och karatefilmer. ”Sätt er ner, frun.” Han drog skyndsamt fram en stol som hon satte sig på. ”De letade efter honom, han var borta, de tog hans pass.” ”Passet? Varför det?”

Han tvekade. ”Snälla, jag måste få veta.” ”Jag är rädd att er man spelade på hästar.” ”Hästar?” ”Happy Valley. Galoppbanan. Det är en styggelse.”

18

”Har han en spelskuld? Till Triaden?”

Han nickade och skakade på huvudet flera gånger för att växelvis bekräfta och beklaga detta faktum. ”Och de tog passet?” ”Han måste köpa tillbaka sitt pass genom att betala skulden om han vill lämna Hongkong.” ”Ett nytt pass kan han ju bara skaffa på det norska konsulatet.”

Turbanen vaggade från sida till sida. ”Javisst. Och du kan låta göra ett falskt för åttio amerikanska dollar här på Chungking. Men det är inte passet som är problemet. Problemet är att Hongkong är en ö, frun. Hur kom ni hit?” ”Med flyg.” ”Och hur tänker ni åka härifrån?” ”Med flyg.” ”En enda flygplats. Flygbiljetter. Alla namn i datorn. Många kontrollpunkter. Många på flygplatsen som får lite betalt av Triaden för att känna igen ansikten. Förstår ni?”

Hon nickade långsamt. ”Det är svårt att sticka.” Ägaren skakade leende på huvudet. ”Nej, frun. Det är omöjligt att sticka. Men man kan gömma sig i Hongkong. Sju miljoner. Lätt att försvinna.”

Kaja kände av sömnbristen och blundade. Ägaren måste ha missförstått, för han la en tröstande hand på hennes axel och mumlade ett: ”Såja, såja.”

Han tvekade, sedan lutade han sig fram och viskade: ”Jag tror att han fortfarande är här, frun.” ”Ja, jag förstår det.” ”Nej, jag menar här på Chungking. Jag har sett honom.”

Hon tittade upp. ”Två gånger”, sa han. ”På Li Yuan. Han äter. Billigt ris. Berätta inte för någon vad jag sa. Er man är en bra man. Men problem.” Han himlade med ögonen så att de nästan försvann upp i turbanen. ”Stora problem.”

19

Li Yuan var en disk, fyra plastbord och en kines som log uppmuntrande mot henne när hon efter sex timmar, två portioner stekt ris, tre kaffe och två liter vatten vaknade med ett ryck och lyfte huvudet från den feta bordsytan och såg på honom. ”Tired?” skrattade han och visade en ofullständig uppsättning framtänder. Kaja gäspade, beställde sin fjärde kopp kaffe och fortsatte vänta. Två kineser kom och satte sig vid disken utan att prata eller beställa något. De bevärdigade henne inte med en blick och hon var glad för det. Hennes kropp var så stel av att ha suttit det senaste dygnet att smärtan skar genom henne oavsett vilken ställning hon satt i. Hon rullade huvudet från sida till sida för att försöka få igång en viss blodcirkulation. Sedan bakåt. Det knakade i nacken. Hon stirrade på de blåvita lysrören i taket innan hon sänkte huvudet igen. Och tittade rätt in i ett jagat blekt ansikte. Han hade stannat framför en av de nedfällda järnjalusierna i korridoren och skannat Li Yuans lilla etablissemang. Hans blick stannade vid de två kineserna vid disken.

Sedan skyndade han vidare.

Kaja reste sig upp, men ena benet hade somnat och vek sig nästan under henne. Hon tog väskan och haltade efter mannen så fort hon kunde. ”Welcome back”, hörde hon Li Yuan ropa bakom sig.

Han hade sett så mager ut. På bilderna hade han varit stor och jättelång, och i den där pratshowen i teve hade han fått stolen han satt i att se ut som om den var tillverkad för pygméer. Men det rådde inget tvivel om att det var han: Den kortklippta, buckliga skallen, den markerade näsan, ögonen med spindelnät av blodådror och de alkoholurvattnade ljusblå irisarna. Den bestämda hakan med den överraskande mjuka, nästan vackra munnen.

Hon ramlade ut på Nathan Road. I skenen från neonljusen fick hon syn på en skinnjacksrygg som höjde sig ovanför människomassan. Han verkade inte gå fort, ändå var hon tvungen att småspringa för att hålla jämna steg. Han svängde av från turiststråket och hon ökade avståndet när de kom in på trängre, mindre folkstinna gator.

20

Hon registrerade en gatuskylt med namnet Melden Row. Det var frestande att gå bort till honom och presentera sig, att få det gjort.

Men hon hade bestämt sig för att hålla sig till planen: att ta reda på var han bodde. Det hade slutat regna och plötsligt blev det en reva i molntäcket, och himlen där bakom var hög och sammetssvart med knappnålsstora, blinkande stjärnor.

Efter att ha gått i tjugo minuter stannade han abrupt vid ett hörn, och Kaja var rädd att hon blivit upptäckt. Men han vände sig inte om, plockade bara upp något ur jackfickan. Hon tittade förvånat. En nappflaska?

Han svängde runt hörnet.

Kaja följde efter och kom ut på en stor öppen plats fylld av människor, de flesta unga. I änden av den öppna ytan, ovanför breda glasdörrar, lyste skyltar på engelska och kinesiska. Kaja kände igen titlarna på en av de nya filmerna hon aldrig skulle hinna se. Hennes blick fann hans skinnjacka och hon hann se att han ställde ifrån sig nappflaskan på den låga sockeln till en bronsskulptur som föreställde en galge med en tom snara. Han fortsatte förbi två fullsatta bänkar och satte sig på den tredje där han plockade upp en tidning. Efter cirka tjugo sekunder reste han sig igen, gick tillbaka till bysten, tog nappflaskan i farten, stack tillbaka den i jackfickan och fortsatte gå samma väg som han hade kommit.

Det hade börjat regna igen när hon såg honom gå in i Chungking Mansion. Hon började så smått förbereda sig på sitt tal. Det var inte längre kö vid hissen, ändå fortsatte han upp för en trappa, svängde höger och försvann in genom en svängdörr. Hon skyndade sig efter och befann sig plötsligt i en förfallen folktom trappuppgång med en genomträngande lukt av kattpiss och fuktig betong. Hon höll andan, men allt hon hörde var droppande ljud. I samma ögonblick som hon hade bestämt sig för att fortsätta upp hörde hon en dörr slå igen längre ner. Hon sprang ner för trapporna och hittade det enda som kunde ha låtit, en bucklig metalldörr. Hon la handen på handtaget, kände darrandet komma, blundade och svor inom sig. Sedan ryckte 21

hon upp dörren och klev in i mörkret. Det vill säga: ut.

Något sprang över hennes fötter, men hon varken skrek eller rörde sig.

Först trodde hon att hon hade kommit in i ett hisschakt. Men när hon tittade upp skymtade hon svartsotiga stenväggar täckta av ett myller av vattenrör, ledningar, förvridna metallstumpar och rostiga järnräcken.

Det var inte en gård, bara några kvadratmeter mellanrum mellan höghusen. Det enda ljuset kom från en liten fyrkant med stjärnor högt där uppe. Trots den molnfria himlen öste det ner mot asfalten och hennes ansikte där nere och hon insåg plötsligt att det var kondenserat vatten från de små rostiga luftkonditioneringsaggregaten som stack ut från fasaderna. Hon drog sig tillbaka, lutade ryggen mot dörren.

Väntade.

Och till slut kom det ur mörkret: ”What do you want?”

Hon hade aldrig tidigare hört hans röst. Jo, hon hade hört den i den där pratshowen där de pratade om seriemördare, men det var något helt annat att höra den i verkligheten. Det fanns en trött heshet där som fick honom att låta äldre än de knappa fyrtio hon visste att han var. Men samtidigt ett tryggt, självsäkert lugn som rimmade illa med det jagade ansikte hon hade sett utanför Li Yuan. Djup, varm. ”Jag är norsk”, sa hon.

Det kom inget svar. Hon svalde. Hon visste att de första orden skulle vara de viktigaste. ”Jag heter Kaja Solness. Jag har fått i uppdrag att leta reda på dig.

Av Gunnar Hagen.”

Ingen reaktion på namnet på hans chef på våldsroteln. Hade han gått? ”Jag arbetar som mordutredare för Hagen”, sa hon in i mörkret. ”Grattis.” ”Inget att fira. Inte om du har läst norska tidningar de senaste månaderna.” Hon kunde ha bitit sig i tungan. Stod hon där och försökte vara rolig? Det måste vara sömnbristen. Eller nervositeten.

22

”Jag menar grattis till väl utfört uppdrag”, sa rösten. ”Jag har blivit funnen. Nu kan du åka hem igen.” ”Vänta!” ropade hon. ”Vill du inte höra vad jag vill?” ”Helst inte.”

Men orden hon hade skrivit ner och övat in ramlade ur henne: ”Två kvinnor har dödats. Rättsmedicinska fynd tyder på att det är samma gärningsman. Utöver det står vi utan spår. Trots att pressen har fått minimalt med detaljer har de sedan länge skrikit sig hesa om att en ny seriemördare är lös. Vissa har skrivit att han kanske är inspirerad av Snömannen. Vi har hämtat hem expertis från Interpol utan att de har kommit någon vart. Pressen från media och myndigheter …” ”Det betyder nej”, sa rösten.

Det small i en dörr. ”Hallå? Hallå? Är du där?”

Hon trevade sig fram och hittade en dörr. Öppnade den innan rädslan hann få fäste och stod i en annan, mörk trappuppgång. Hon skymtade ljus längre upp och tog tre trappsteg i taget. Ljuset kom genom glaset i en svängdörr, och hon sköt upp den. Kom in i en enkel, kal korridor där man hade gett upp om den flagnande putsen, och fukten stod som dålig andedräkt ur väggarna. Lutade mot fukten stod två män med cigaretter dinglande ur mungipan och en söt doft kom drivande mot henne. De tittade på henne med slö blick. För slö, hoppades hon. Den korte var svart, av afrikansk härkomst, antog hon.

Den långe var vit och hade ett pyramidformat ärr i pannan, som en varningstriangel. Hon hade läst i tidskriften ”Politiet” att Hongkong hade nästan trettiotusen poliser på gatorna och räknades som världens tryggaste miljonstad. Men det var alltså på gatorna. ”Looking for hashish, lady?”

Hon skakade på huvudet, försökte le tryggt, försökte göra så som hon hade rått unga flickor på den tiden hon hade åkt runt i skolor: att se ut som en som visste vart hon var på väg, inte en som hade kommit bort från flocken. Inte ett byte.

23

De log tillbaka. Den enda andra dörröppningen i korridoren var igenmurad. De tog händerna ur byxfickorna, cigaretterna ur mungiporna. ”Looking for fun, then?” ”Wrong door, that’s all”, sa hon och vände sig om för att gå ut igen. En hand låste sig runt hennes handled. Rädslan kändes som aluminiumfolie i munnen. Hon kunde detta i teorin. Hade övat på det på en gummimatta i en upplyst gymnastiksal med en instruktör och kolleger samlade runt sig. ”Right door, lady. Right door. Fun is this way.” Andedräkten mot hennes ansikte stank av fisk, lök, marijuana. I gymnastiksalen hade det bara varit en enda motståndare. ”No thanks”, sa hon och försökte hålla rösten stadig.

Den svarte kom upp bredvid henne, grep den andra handleden och sa med en röst som gled in i och ut ur falsett: ”We will show you.” ”Only there’s not much to see, is there?”

De vände sig alla tre mot svängdörren.

Hon visste att det stod hundranittiofyra centimeter i hans pass, men där han stod i dörröppningen, som var byggd efter Hongkongmått, såg han ut som minst två och tio. Och dubbelt så bred som för bara en timme sedan. Hans armar hängde ner längs sidorna, lite ut från kroppen, men han rörde sig inte, stirrade inte, morrade inte, såg bara lugnt på den vite och upprepade: ”Is there, jau-ye?”

Hon kände den vites fingrar spännas och slappna av runt sin handled, märkte hur den svarte bytte tyngd från fot till fot. ”Ng-goy”, sa mannen i dörröppningen.

Hon kände deras händer tvekande släppa taget. ”Kom”, sa han och tog henne lätt under armen.

Hon kände hur det hettade i kinderna när de gick ut genom dörren. Värme producerad av spänning och skam. Skam över hur lättad hon var, hur trögt hennes hjärna hade fungerat i situationen, hur villigt hon hade låtit honom lösa problemet med de två ofarliga 24

haschpundarna som bara ville skrämma henne lite.

Han ledde henne upp två våningar och in genom en svängdörr där han placerade henne framför en hissdörr, tryckte på knappen med pilen som pekade ner, ställde sig bredvid henne och såg på den lysande siffran elva ovanför hissdörren: ”Gästarbetare”, sa han. ”De är ensamma och har bara tråkigt.” ”Jag vet”, sa hon trotsigt. ”Tryck G för Ground floor, ta till höger och gå rakt fram tills du är på Nathan Road.” ”Snälla lyssna på mig. Du är den ende på våldsroteln som har specialkompetens när det gäller seriemördare. Det var du som fångade Snömannen.” ”Stämmer”, sa han. Hon kunde se något röra sig i hans blick, och han drog ett finger längs käken under höger öra. ”Och därefter sa jag upp mig.” ”Sa upp dig? Tog tjänstledigt, menar du.” ”Sa upp mig. Som i ‘slutade’.”

Först nu såg hon att hans högra käkben stod ut på ett onaturligt sätt. ”Gunnar Hagen säger att när du reste från Oslo för sex månader sedan beviljade han dig tjänstledigt tills vidare.”

Mannen log och Kaja såg hur det förändrade hans ansikte fullständigt: ”Det är bara för att Hagen inte kan få in i huvudet …” Han tystnade, och leendet försvann. Blicken riktades mot siffran på hissdisplayen som nu var en femma. ”Jag jobbar hur som helst inte för polisen längre.” ”Vi behöver dig …” Hon andades in. Visste att hon var ute på tunn is men att hon måste agera innan han försvann igen. ”Och du behöver oss.”

Hans blick flyttade sig bort till henne. ”Vad i hela världen får dig att tro det?” ”Du är skyldig Triaden pengar. Du köper knark på gatan med nappflaska. Du bor …” Hon grimaserade. ” … här. Och du har inget pass.”

25

”Jag trivs här, vad ska jag med pass till?”

Det hördes ett pling, hissdörren gled knarrande upp och stinkande varm luft kändes från kropparna där inne. ”Den tar jag inte!” sa Kaja, högre än hon hade tänkt sig och la märke till ansiktena som tittade på henne med en blandning av otålighet och öppen nyfikenhet. ”Jo, det gör du”, sa han, placerade en hand mot hennes korsrygg och sköt in henne försiktigt men bestämt. Direkt omslöts hon av människokroppar som stängde till och gjorde det omöjligt att röra sig eller vända sig om. Hon vred på huvudet i tid för att se hissdörrarna glida igen. ”Harry!” ropade hon.

Men han var redan borta.

26