9789113028132

M I KAE L

TIMM

Sรถderns sรถtma

M i kae l

TiMM

Sรถderns sรถtma

Av samme författare: Ansikten av idag 1987 Trollspegel 1989 Ögats glädje 1995 Livet som konst, konsten som liv 1998 Liten handbok för tveksam resenär 2001 Dröm och förbannad verklighet 2003 Ulf Wahlberg – Ett konstnärskap 2005 Evert Taube (CD-box) 2006 Lusten och dämonerna 2008 Om Suzanne Nessim 2009 Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2011 Mikael Timm och Norstedts, Stockholm Omslag: Pär Wickholm Kartor: Stig Söderlind Tryckt hos Bookwell, Finland 2011 isbn 978-91-1-302813-2

Innehåll

En utgångspunkt 7 1. Chicago 12 2. Ett motell vid Highway 61 31 3. Dagen efter i morgon 59 4. Mjukostens motsättningar 93 5. Friars Point 109 6. Vidare, vidare … mot Clarksdale 12 7. Mellanspel i Memphis 147 8. Faulkner Land 154 9. Vicksburg 172 10. Söderns russin – Natchez 198 11. Jackson Blues & Mound Bayou 215 12. Flodfarare 246 13. Över floden till Idyllien 257 14. Franska myggan 281 15. Angola 296 16. Hem till New Orleans 304 17. Vid vägs ände 332 Platserna jag dröjt vid 347

10. söderns russIn – natChe z

Det egendomliga med staten Mississippi är att floden som givit staten dess namn är så frånvarande. USA:s största flod slingrar sig från Minnesota till Mexikanska golfen, över 370 mil lång. Hundratals indianstammar, franska, engelska och spanska nybyggare – allt det som amerikansk mytologi närs av är förbundet med floden. Lik förbannat är den frånvarande.

Jag hade trott att jag skulle korsa den ständigt, men under större delen av resorna ser jag slätter, inte vatten. Jag minns det första intrycket av New Orleans då jag följde en av Springsteens turnéer: En glödande solig dag åker jag ut på en kryssning. Huden svider, det vitnar framför ögonen. Hettan är uppe i närmare fyrtio grader. En alligator – först tror jag att den är konstgjord som i Hollywood, men det är en riktig alligator – stirrar slött på oss medan jättelika containerfartyg glider förbi någon sjömil bort.

Jag minns den ledsna blicken från malen som kaptenen på en turistbåt metad upp vid Vicksburg. Jag ser trista bryggor där de jättelika flodångarna ligger fastkedjade som strandade urtidsdjur i tröstlös väntan på att ännu en gång få lägga ut. Men jag ser definitivt inte den mytiska floden som så besjungits och diktats fram så många gånger.

Den store flodskildraren är förstås Mark Twain som visste vad han talade om. Det finns oändligt många berättelser om ”River rats” – jägare, fiskare och alla andra marginella figurer som le198

ver på stränderna, men Mark Twains historia finns kvar i hjärtat, kanske därför att han var så precis i sina skildringar. De fyra år han arbetade som lots (eller snarare lotslärling) formade hans syn på livet och han förblev livet ut stoltare över sin lotsexamen än över sin litterära berömmelse.

Under arbetet med den här boken ska jag flytta ett par kartonger. Ur en av dem ramlar det ut en modell till en flotte. Med kniv har jag skurit några pinnar balsaträ som jag sotat över gaslågan och bundit ihop med bast. Försiktigt har jag skurit ut ett litet roder. Masten har försvunnit någonstans under åren men modellen flyttar mig tillbaka till barndomen och ett sommarlov när jag sträckläste Mark Twains böcker. Han förvandlade Mälaren till Mississippi, åtminstone när jag låg i solen på en brygga och blundade för kolonistugeägarna omkring och i stället tänkte på hur oförutsägbart sandbankar rör sig. För flodälskare är det inte så viktigt vilken flod det handlar om. Alla floder är lika för flodälskaren. De utgör en enda flod, en väg ut ur vardagen, mot det där andra livet. Det riktiga. Det viktiga.

Twain håller en munter ton, men Huckleberry Finns öden är betydligt mörkare än Sigfrid Siwertz Mälarpirater. Klassmotsättningarna är större, buspojken i Mälarpirater är visserligen en framtida brottsling vilket den svarte pojken inte är hos Twain, men bakgrunden till äventyret är mörkare. Twain försöker maskera hårdheten med sin godmodighet, men lyckas inte. Redan som barn förstod jag att Huckleberry Finn var ett drama. Siwertz skriver med den bildade ironikerns ironi och passerar elegant förbi livets svårigheter. Twain är mindre sofistikerad, det är förmodligen därför både Hemingway och Faulkner beundrade honom. Hos Twain är äventyret på allvar, därför irriterar det mig att jag nu ser så lite av Mississippi. När jag då och då lyckas ta mig 199

ner till floden under resan från Memphis till New Orleans slås jag av att den faktiskt kan vara skrämmande. Jag måste ha sett fel filmer. * En varm lördagseftermiddag för några år sedan såg jag Jean Renoirs film Boudu flyter förbi och beslöt mig omedelbart för att lämna Paris innerstad och bege mig ut på landet. Jag var övertygad om att jag skulle hitta ett trevligt värdshus där jag kunde hyra metspö, att det skulle bli dans utomhus på kvällen och att en underbar söndagslunch skulle dukas fram under vajande löv. Det var bara att köpa tågbiljett och åka ut. Hade jag tänkt efter skulle jag kommit på att filmen trots allt var gjord på 30-talet och att Paris ändrat skepnad.

Jag steg av tåget, en smula irriterad över att det var elektriskt och inte koleldat. Stationshuset såg ut som på 30-talet med det enda undantaget av att där inte fanns någon annan än jag. Inga familjer på utflykt, inga busiga grabbar från byn. Jag borde ha vänt tillbaka när jag upptäckte att byns enda kafé var stängt. Dagen fortsatte i ödslighetens tecken. Jag hittade vackra flodkrökar där träden sträckte sig ut över det glittrande vattnet. Jag hittade restauranger men de var stängda. De enda vackra kvinnor jag såg satt på reklamaffischer. Scenografin från Renoirs film fanns kvar men människorna hade lämnat scenen.

Jag minns från Renoirs film hur skådespelaren Michel Simon (som jag alltid haft ett gott öga till sedan jag av en slump flyttade in i en liten bostad den åldrade Simon en gång hyrt åt sin sista älskarinna) lättjefullt sträcker ut sig på stranden, befriad från borgerlighetens kostym och konventioner. Renoir gjorde under sina 200

år i USA också en film om en bondefamilj i Södern, The Southerner, och jag minns en amerikansk film om en galen präst som förföljer två barn som flyr i en liten båt längs floden (The Night of the Hunter, den enda film Charles Laughton regisserade). Jag minns bilden av stjärnorna ovanför båten. Det är mycket mörkt på jorden och människan är väldigt liten bredvid den väldiga floden. Men jag minns inte alltid Mississippi från mina senare resor.

Egentligen borde jag fortsätta från Vicksburg direkt till Alabama och forska i medborgarrättsrörelsens historia. Mississippi är inte USA:s lyckligaste stat, ingen skulle komma på att kalla den solskensstaten även om solen lyser. Men Alabama är värre: Montgomery, Birmingham, Huntsville – Alabamas stadsnamn manar fram bilder av våld och död.

Men i stället för att vika västerut bestämmer jag mig för att se den ljuva Södern. Natchez. Det är mörk kväll och jag har parkerat bilen vid motellet och bestämt mig för att ta mig ned till floden.

Det går inte, sluttningen är för brant för att jag ska kunna se var jag sätter fötterna. I stället stannar jag uppe på kullen. Mot min vilja kommer jag att tänka på filmen med den sataniske prästen som jagar barnen. Till höger om mig en väldig bro för järnvägen och motorvägen. Nedanför mig är floden bred som en sjö.

Lanternorna från fraktfartygen syns tydligt och det mullrar från de jättelika motorerna. Här och var kilar lotsbåtarna fram, precis som Mark Twain har skildrat dem.

För Twain var Mississippi ett förlorat paradis som han försökte vinna tillbaka, vilket framgår av hans pseudonym. Lotsarna ropade ”mark twain” när det var två famnars djup under båten. Det fanns också en notisskrivare som i tidningen publicerade notiser om floden under rubriken Mark Twain. Samuel Langhorn Clemens tog uttrycket till artistnamn och fattade pennan. Floden 201

blev hans litterära universum och han fortsatte att skriva om Mississippi också när han som celebritet reste runt i Europa.

Det är något med floder som när drömmarna. Min far och jag metade i Väddö kanal och tittade längtande efter båtarna som långsamt puttrade genom kanalen ut mot havet. Han skulle nog ha känt sig hemma här.

Det som fascinerade mig mest i Twains berättelser om Tom Sawyers och Huckleberry Finns äventyr var indianen Joe, kallad halvblodet. Som vuxen möter jag honom på nytt som den väldige indianen i Gökboet. Är Jack Nicholson och Huckleberry Finn egentligen en och samma person?

Indianerna kring Mississippi – enbart i delstaten Mississippifanns det mer än tjugo stammar – måste vara bland de mest bortglömda i USA. När en ny bild av indiankulturen växte fram på 70-talet med filmer som Little Big Man och boken I Burried My Heart in Wounded Knee glömdes Sydstaternas indianer bort.

Och så har det förblivit. Medan andra delstater om inte annat för turismens skull visar upp den indianska kulturen negligeras den i Södern. Utanför Vicksburg finns faktiskt lämningar av en liten indianby. I ett mycket litet museum visas teckningar av hur byn kan ha sett ut. En handfull montrar rymmer några få föremål.

Höga träd omringar vackra ängar, en wigwam är uppbyggd, mer är inte kvar av indianernas kultur. Det är ändå mer än vad andra städer kan visa upp. I många samhällen i Sydstaterna är det enda som återstår av indianernas kultur deras namn som vi inte vet hur vi ska uttala.

Jag lägger mig på rygg i gräset trots att det är fuktigt denna natt, ser på stjärnorna och tänker att just dessa stjärnbilder såg en gång indianerna. I Kalifornien har jag sovit utomhus under stjärnorna och lyssnat till Stilla havets andning. Det går inte att göra 202

här. Floden är oroligare. Lastfartygens dovt dunkande motorer under mig säger att jag ska bry mig om nuet, det som varit kan jag ändå aldrig förstå.

När jag tröttnat på att se flodbåtarna återvänder jag till motellet där nu alla har gått och lagt sig. Över mig är himlen stjärnklar.

Det är underbart vackert men alla sover. * Dagen därpå tar jag mig in till Natchez. Det är fullt med människor vid alla sevärdheter – och de är många. Natchez är en pärla som visas fram av turistguider, böcker och glansiga tidskrifter.

Kanske skulle man kunna kalla staden för ett arkitektoniskt russin – litet, skrynkligt och sött.

Själv har jag aldrig drömt om att få leva som huvudpersonerna i Borta med vinden men det ointresset är jag uppenbarligen ganska ensam om. Natchez gator är fulla av människor som vill vara Scarlett O’Hara och Jeff, åtminstone för en dag. De har kommit till rätt plats. Guiderna berättar om livet på de stora plantagerna och vi fotograferar vackra burspråk, bestick, blomsteruppsättningar, trappor, fönsterbrädor. Allt tycks oss underbart.

Många är här på grund av ett genuint historiskt intresse, för andra är det kanske viktigare att fly nuet än att lära sig mer om det förflutna. Här finns pittoreska restauranger och hotell som signalerar att de står utanför samtiden. Bara några hundra meter längre bort sover uteliggare medan deras olyckskamrater (ett gammaldags ord som passar bra eftersom allt här är rotat i historien) letar efter något ätbart bakom hamburgerrestaurangen, lika enträget som jag själv rotar efter lämningar av det förflutna.

En gång hade Natchez flest miljonärer av alla amerikanska stä203

der och det syns. Natchez är en kultplats för den som drömmer om ”Hemmet”, stället där ondskan aldrig ringer på. Staden är en gobeläng av blommor, verandor, hem med soffor, kristallglas, musikinstrument, dukar och draperier.

Efter att ha vandrat omkring en dag i all denna skönhet börjar jag känna att de berömda antebellumhusen är en mardröm av överpyntad instängdhet. Hur det var för slavarna säger inte guiderna mycket om. Eller också är det vår fantasi som inte fungerar. Vi kan känna doften av magnolior och grillat kött, men inte doften av svettig hud och hembränt. Bob Dylan som när sin diktning av amerikansk historia har skissat bilden av den unge, rike alkoholisten som vandrar i blomsterdoften medan bluessångaren ser på från sin fattigdom.

See them big plantations burning Hear the cracking of the whips Smell that sweet magnolia blooming See the ghosts of slavery ships I can hear them tribes a moaning Hear that undertaker’s bell Nobody can sing the blues like Blind Willie McTell

I Natchez byggdes de herrgårdsliknande husen i staden, medan odlingarna ofta låg på andra sidan floden, vilket gjorde att herrar och slavar inte alltid var inom synhåll för varandra. Men när jag besöker ett par av egendomarna slår det mig att alla måste ha vetat allt om varandra. Natchez var ett rikt samhälle, men det var ingen stor stenstad, snarare en ömtålig planta. När jag vandrar genom husen och hör hur fruktansvärt varma de var på sommaren och hur hög dödligheten var både för vita och svarta syns en 204

primitiv sida av Södern. Husen är större på utsidan än inuti, mitt i all lyx fanns lantlig enkelhet. Maten lagades i separata byggnader på grund av rädslan för eldsvåda och man trodde att malariasmittan kom från jorden. Jämfört med miljonärspalatsen i New York från samma tid, där arkitekterna återskapade renässansens Florens eller slott inspirerade av Walter Scotts romaner, är palatsen i Södern autentiska eftersom de uttrycker en livsstil. Men de förmedlar också känslan av sprödhet och död.

Kriget måste ha påmint invånarna om hur bräcklig deras rikedom var. Men tecknen på sönderfall fanns där redan innan krigsutbrottet. Slavar rymde via speciella smuggelrutter till Nordstaternas frihet. De handlade om massflykter, ofta organiserade av vita färdledare från norr. Under de fem år kriget varade förstod de flesta Sydstatsbor att förändringar var oundvikliga men man förberedde sig inte för livet efter nederlaget. Vi turister är lika selektiva i vårt seende som en gång plantageägarna och de rika handelsmän. Vi ser möjligen de svartas liv – fast ingen frågar om det under guideturen och inte enda gång hör jag indianerna nämnas, trots att deras handel med de vita var en förutsättning för stadens blomstring. Ändå är spåren så lätta att se. Dagen innan har jag följt den gamla indianvägen. The Natchez Trace Parkway är indianernas gamla handelsväg som går att följa från Nashville till Natchez. Där hämtade indianerna salt och längs vägen skedde sedan byteshandeln. Kanske är detta Söderns vackraste väg. Tung trafik är förbjuden och inte många bilister väljer att åka den oerhört stillsamma landsvägen, kanske därför att det inte finns några bensinstationer eller affärer längs vägen. I stället kan man slå sig ner vid vägkanten, höra bäcken porla och löven rassla. Det känns som om samtiden försvunnit och min egen bil är den sista på jorden.

205

* I Natchez som var den första storstaden vid Mississippi och två år äldre än New Orleans, möttes immigranterna och urinvånarna.

Nu är bara immigranterna kvar.

På kvällen äter jag middag i en restaurang i en gammal järnvägsvagn. Kocken lagar mat som för hundra år sedan: Grillad catfish med brödfukt som bränns i järnpanna ovanpå en vedeldad spis. Maten är stark och välsmakande men vi är inte många gäster.

De flesta som är ute denna kväll föredrar en elegant restaurang på andra sidan gatan. Här finns den nya Södern. Rummen är vackra, människorna likaså. Mobiltelefonerna piper, isbitarna skramlar i de välputsade glasen. Framtidstron får alla att se självsäkra ut, till och med de som av åldersskäl har framtiden bakom sig.

Jag kommer i samspråk med den äldre man jag har nämnt tidigare, som tyckte att högerpolitikern George Wallace var alltför vänstervriden. Han kan sin historia och omgiven av optionshandlare, dataexperter och fastighetsmäklare berättar han om sin barndom på 30-talet som präglades av att Sydstaterna förlorade inbördeskriget för mer än 100 år sedan. Han är vänlig, också när jag markerar åsiktsskillnader eller gör direkta invändningar. Han är en levande illustration av talesättet att sydstatsbon har goda relationer med individer, men dåliga med grupper.

Också denna kväll hamnar jag på en sluttning ovanför floden.

Det är lika stjärnklart, fartygen fortsätter att sträva uppför floden med rytande motorer, långtradare dånar fram på motorvägarna långt borta. Jag känner mig lite skuldmedveten. Egentligen borde jag sitta på hotellrummet och läsa röststatistik, men jag kan inte slita mig från utsikten över Mississippi. Varför?

Svaret finns någonstans i barndomen. En hembyggd flotte 206

som först sjösattes i dammen i parken och senare i Mälaren. En barnslig dröm om ett annat liv. Senare själfull musik och så under den första resan hit: dofter, smaker, mättade färger. Tänker jag på New York så tänker jag på konst, teaterföreställningar och föreläsningar och på människor jag har träffat i sådana sammanhang.

I Södern har jag inte så nära kontakter, jag förblir en främling och landskapet förblir mytiskt och på ett dunkelt sätt förbundet med en barndomsdröm om äventyr och upptäckter. * När jag var tonåring besökte faktiskt en upptäcktsresande min skola. Så stod det i alla fall på den lilla affischen på anslagstavlan. ”Upptäcktsresande” var inte ett ord som tillhörde min generation och jag tror att jag var den ende i publiken som inte var pensionär när upptäcktsresanden någon kväll senare visade bilder och talade om främmande länder. Vad han berättade om minns jag inte, möjligen handlade det om Afrika. Men vad som fastnade var bilden av någon som hade givit sig själv i uppgift att fastställa hur världen såg ut. Så här bor folk; det här äter de; så här tänker de.

Bilderna var naturligtvis usla, så i stället vilade jag blicken på den märklige vuxne som stod där framme. Behållningen av kvällen var inte att betrakta de länder han berättade om utan att betrakta upptäcktsresanden själv. Jag fick ett bestämt intryck av att detta var värt att komma ihåg. Att jag hade sett en sorts människa som var i utdöende.

1900-talets reseskildrare har ofta varit ironiker vilket har fått genren att överleva. Alain de Botton, som skriver om flygplatsen Heathrow och ordnar gruppresor där han visar terminalerna och vänthallarna innan bussen åker tillbaka igen, är det tydligaste ex207

emplet på att resan inte längre är en fysisk förflyttning utan ett mentalt – möjligen idéhistoriskt – tillstånd. Bruce Chatwin reste verkligen och han skriver bättre ju längre bort (från London) han kommer.

Reseskildringar från Sydstaterna är mer sällsynta. Det går inte riktigt att vara ironisk här och också den minsta håla här tillhör västvärlden. Evelyn Waugh är mördande när han skriver om Hollywood. Hans mer intellektuella efterföljare har fortsatt att förlöjliga amerikansk smaklöshet med hjälp av europeisk sarkasm.

Men i Södern fungerar det inte. Bredvid mig i kön till en av de vackra villorna står en vithårig medelålders man med hustru. De blir nyfikna när de hör att jag kommer från Sverige och berättar att de varit i Stockholm på en forskarkongress och bland annat besökt Waldemarsudde och Strindbergsmuseet, två hem. Vad söker de i den vackra plantagen? ”Något som förklarar varför USA har blivit som det är. Något som förklarar skillnaderna här. Men också något som försvann”, säger biologen lågmält, nickar och drar sig undan.

Jag hör liknande ordval av andra jag frågar. Men vad är ”det som försvann”? Först tolkar jag det som nostalgi, något som det finns mycket av i amerikansk kultur. I köerna till de vackra husen står de mest skilda besökare. De studerar plantagelivet men längst bort finns något annat: drömmen om en gemenskap utan frågetecken.

Södern var ett hierarkiskt samhälle men precis som i Europa fanns platser och ögonblick när hierarkin upphörde. I Europa var det karnevalerna, i Södern helgkvällarna där musik och dans för några ögonblick gjorde att klass- och rasgränserna kunde överskridas.

Södern som festplats ska inte underskattas. Bluesfestivalerna 208

är inte lika stora som rockfestivaler men tillräckligt stora för att de ska vara ekonomiskt viktiga och bluesturisterna är tillräckligt många för att det ska löna sig att göra speciella reseguider, tvprogram och tidskrifter om dem. Ännu viktigare är musiken för den glada Södern. New Orleans och Lafayette lever på sin musikglädje. Gång på gång saluförs myten med bilder på människor som dansar på gatorna. Orkanen Katrina visade ett annat Södern och efter flera år har turistindustrin ännu inte hämtat sig. För om inte dessa delar av USA är glada – var finns då lyckan?

Bluesfestivalerna verkar stabilare. Om New Orleans är en ständig karneval är bluesfestivalerna ständiga djupdykningar i klingande smärta. I Helena (Arkansas) hålls varje år en stor bluesfestival där tusentals besökare under några dagar samlas för att lyssna till de bästa bluesbanden. Staden är ganska ful men det bekymrar ingen. Bland trista tegelbyggnader öppnar gatukök och provisoriska barer. I gathörnen står bluesmusiker som är på nedersta steget i karriären och försöker få ihop lite pengar av dem som promenerar förbi med en drink och lite grillad kyckling i handen.

I återvändsgränder, på små scener, uppträder artisterna som kommit ett steg längre upp. De spelar och hoppas sälja några skivor mellan seten. De flesta artisterna är män och klagar, för att inte säga gnäller, på svekfulla kvinnor. Men det är en ritual.

I grunden är detta är en kollektiv fest. När banden spelar på den stora scenen jublar publiken. Här finns både de nya artisterna som vill ta sig in på topplistorna för rock- eller countrymusik, och de verkligt gamla artisterna som inte behöver bevisa mer än att de fortfarande orkar spela.

Pianisten Sam Perkins närmar sig hundra och har bestämt sig för att inte längre uppträda på söndagar, vilket han berättar med 209

ett snett leende. Det kan ju vara på tiden att tänka på nästa liv (kanske ett klokt beslut, han avled 2011, 98 år gammal). Han rör sig med möda men också med elegans, klädd i röd kostym, röda skor och röd keps. Han sjunker ned på en stol och signerar skivor och låter sig gärna dras in i samtal, speciellt om den som frågar är en ung kvinna. Lite trött sitter han i skuggan av turnébussen.

En kvinna i tjugoårsåldern berömmer hans kostym. Kokett lyfter han ena benet över det andra och drar upp byxbenet och visar sina röda strumpor med glitter som matchar mössan och slipsen Perkins förkroppsligade rytmen i Deltat. Han föddes innan första världskriget bröt ut och ljudlandskapet från början av 1900-talet hörs ända till den sista skivan som gavs ut samma år han dog, 2011. Han hade ett mjukt anslag, en slags intimitet i spelet. Han mötte musiken innan elektriciteten, radion och högtalaren slagit igenom – och så fortsatte han att spela. Modern dog tidigt, han tillbringade bara tre år i skolan och påstod att han började dricka whisky och röka vid nio års ålder. Lunchen kunde bestå av rökt fisk, en whisky och en cigarett. Från början spelade han gitarr men efter att ha blivit knivhuggen på en klubb, förmodligen därför att han uppvaktat någons flickvän, kunde han inte längre hålla gitarren och övergick till piano. I hans musik hörs Deltat, han hade lärt sig att spela med en sträng spänd mellan två skruvar på ett bräde, som slavarna gjort på 1800-talet.

Som för så många andra stora bluesartister var musiken en del av livet, men inte helt dominerande. Under långa perioder försörjde han sig på andra arbeten, men klagade inte. Perkins spelade med Muddy Waters men det dröjde tills han fyllt 75 innan den första soloskivan kom och det var egentligen bara de sista två decennierna av livet som han hade stjärnstatus. När han dog, kort efter att ha vunnit ännu en grammis, visade det sig att han inte 210

hade några släktingar vid liv. Men han har oräkneliga arvtagare bland musiker och lyssnare.

Andra gamlingar är inte lika legendariska, här finns trummisar som närmar sig 90 och som har lite svårt att hålla takten – men vad gör det? Vi i publiken är inte heller så unga. På motellet träffar jag medelålders människor som åker från bluesfestival till bluesfestival. Deras kunskap är imponerande, flera skriver artiklar på Facebook om konserterna, en del ordnar bluesexpeditioner för sina vänner. Men intrycket blir ändå att de förhåller sig till blueskulturen på samma sätt som någon som lyssnar på en slinga Verdi i snabbköpet förhåller sig till operatraditionen i Venedig och Neapel. Det handlar om konsumtion i andra eller tredje led.

Ett försiktigt inmundigande av något som en gång var på dödligt allvar.

Eller tar jag fel?

Vi lever i en tid och en kultur där det blivit obligatorisk att vara nöjd. På väg till Jackson, en av Mississippis dystrare städer, stannar jag vid ett polkagrisrandigt motell. Jag är nästan ensam i den jättelika matsalen. Några servitriser torkar av borden, putsar glas och rättar till menyer. Jag äter en jättelik glass som ser ut som den ska göra men inte smakar något och jordgubbarna har förmodligen aldrig varit utomhus. Någon har glömt ett exemplar av New York Times på fönsterbrädet och jag börjar läsa familjesidorna och fastnar i en lång nekrolog över en person jag aldrig hört talas om. Det som fascinerar mig är hur den framstående person nekrologen ägnas åt undan för undan valde bort olika saker: resor i Europa, resor i USA, arbete, forskning, umgänge och till sist också familjen. Det är den enda nekrolog jag läst som varit genomgående kritisk mot den porträtterade. Jag tänker att det verkar som om den avlidna insett att hon inte längre hörde till samtiden och 211

steg för steg kapat alla band. Undrar om hon gillade blues.

I dag är det ett stilbrott att visa sin sorg, att säga att en smärtsam upplevelse verkligen inte har några positiva sidor. Den som är med sin tid bör hävda att vad som än händer har det något positivt med sig. Människor som just petats från offentliga uppdrag låter sig intervjuas med muntra miner. I nöjesvärlden är det än mer synligt. På en dansskola i New York rättade läraren de elever som såg ansträngda eller allvarliga ut. ”Le, du måste komma ihåg att le. Annars vill ingen anställa dig.” Bluesen är nästan den enda musikform i nöjesvärlden där det fortfarande är godkänt att vara dyster och plågad. Och kanske är Mississippi, Louisiana och Alabama de enda stater som inte är leende. Inte undra på att jag trivs här. Hemma är jag alltför leende, alltför beredd att skratta högt.

Men på dessa stilla barer är det tillåtet att vara tyst, ledsen och försjunken i sin sorg. * Hur många tusentals timmar tysta män sitter på amerikanska barer vet jag inte. Själv har jag svårt att sitta stilla så länge utan att tala. I Italien är det bara att kasta sig in i ett samtal om politik eller sport. Även om jag är främling lyssnar man till mig och svarar som om jag hade varit stamgäst. På en tysk Kneipe har jag blivit indragen i ett givande samtal om Nietzsche utan att ha bett om det. På franska kaféer kan det vara tystare, men det är avgjort lätt att tala om dagens händelser. Men i USA? Lika välkomnande som människor jag intervjuar om musik är, lika tystlåtna är männen på barerna. Det är ett tigandets kultur, och aldrig tycks mig tystnaden lika massiv som i de sakta borttynande industristäderna. ”The thrill is gone”, sjunger B.B. King om en utslocknande kär212

leksrelation men tillståndet kan överföras på hela samhällen.

Få saknar väl på allvar bomullsplockartiden, men Södern har inte hämtat sig från den avfolkning som blev resultatet när miljoner svarta flyttade norrut efter andra världskriget. Men så finns de unga killarna (för det är nästan bara män) som envisas med att spela blues, fast så få av deras generationskamrater bryr sig om musiken. De har som så många andra grupper i USA mutat in en egen hörna där de envist fortsätter med sin kultur utan att bry sig om hur världen ändras. Det finns något obstinat med bluesmusiken. Något fanatiskt konservativt. Ständigt samma teman.

Ständigt denna övertygelse att livet måste sjungas.

Och så ljuden: puttrandet från grytorna med bönor, fräsandet från BBQ-grillarna, suset från gummidäck på den varma asfalten.

Och i bakgrunden sirenerna från polisbilen som far förbi långt där bort mot uppfarten till Highway 61. Det finns en melodi av Louis Armstrong, ”Struttin’ the BBQ”, och jag föreställer mig att det är just det jag gör när jag en sen kväll vandrar genom den fula staden Helena. Matstånden står tätt, i gathörnen är det fullt av musiker som alla hoppas att någon ska ge dem en chans att slå igenom.

På en av dessa bluesfestivaler besöker jag ett hembygdsmuseum som visar bilder från hur städer byggts med möda, brunnit ned, översvämmats och övergivits. ”The most southern place on earth”. Den må inte se likadan ut men det är lika omöjligt att tänka sig USA utan Sydstaterna som det är att tänka sig himlen utan mörka moln. Man kanske inte alltid vill se dem. Men de finns där.

Författaren Corman MacCarthy skriver i Blodets Meridian om gränsstriderna mellan USA och Mexiko. Det är fruktansvärt blodig berättelse som präglas av Texas ödslighet. De mörka molnen över Deltat är av ett annat slag. Det är inte USA:s vackraste land213

skap men även om det är glest befolkat är det inte folktomt. Berättelsen om Deltat är berättelsen om människor. Och som Göran Tunström sade: en plats består inte av geografin utan de människor som finns där. Och som den gamle mannen på den eleganta baren i Natchez sade: ”Vi människor består av det som har hänt.”

Jag är inte klar med Natchez ännu men jag behöver en dos samtid.

214