9789113034089

90 mm

174 mm

174 mm

T

ext

Dick Harrison

pokkk

EN MEDELTIDA STORSTAD H I STO R I E N O M S Ö D E R K Ö P I N G

FOTO: CATO LEIN

Söderköping skydds._Layout 1 2011-09-28 16.19 Sida 1

DICK HARRISON är professor i

historia vid Lunds universitet sedan 2003, efter att tidigare ha varit verk-sam i Uppsala och Linköping.

Han har skrivit ett trettiotal böcker, framför allt med medeltidshistoriska ämnen, och fick år 2000 Augustpriset i fackboksklassen för Stora döden. 1996 erhöll han Cliopriset, 2001 Hertig Karls pris.

Omslag: Carl Åkesson Omslagsbilden visar en interiör från Skoklosters slott. Foto Ralf Turander.

www.norstedts.se isbn 978-91-1-302994-8

359460_00 Sรถderkรถping Framvagn 1-15_Layout 1 2012-02-13 11.56 Sida 6

359460_00 Söderköping Framvagn 1-15_Layout 1 2012-02-13 11.56 Sida 7

Dick Harrison

EN MEDELTIDA STORSTAD HISTORIEN OM SÖDERKÖPING

A

NORSTEDTS

359460_00 Söderköping Framvagn 1-15_Layout 1 2012-02-13 11.56 Sida 8

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052, 103 12 Stockholm WWW.NORSTEDTS.SE Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2012 Dick Harrison och Norstedts, Stockholm Formgivning: Carl Åkesson Redaktör: Annika H Löfvendahl Bildredaktör: Monica Stangel Löfvall Omslagsfoto: Thomas Petterson Prepress: Elanders Fälth & Hässler, Värnamo Tryckt inom EU 2012 ISBN 978-91-1-303408-9

359460_00 Söderköping Framvagn 1-15_Layout 1 2012-02-13 11.56 Sida 11

INNEHÅLL Förord 12 En tidsmaskin till medeltida eld 16 Söderköping före Söderköping 24 Ett rike uppstår 40 Sudhercopia 68 Grundaren eller grundarna 88 Hus, gator, torg och broar 100 Konvent och välgörenhetsinrättningar 118 Birger jarls era 128 Kungarnas och drottningarnas stad 148 Grannarna i norr 166 Lag, råd och ämbetsmän 174 Pest, eld och krig 184 Hantverkarnas och köpmännens stad 196 Orostid 206 Borgmästare och fogdar i medeltidens höst 220 En medeltida stad går under 234 Källor och litteratur 242 Register 248

359460_00 Söderköping Framvagn 1-15_Layout 1 2012-02-13 11.56 Sida 12

FÖRORD

Detta är en bok om den medeltida staden Söderköping, varken mer eller mindre.

Boken handlar inte om Söderköping i dess helhet – inte om perioden efter 1523, inte om brunnskulturen, inte om Göta kanal, inte om nutiden.

Ej heller gör jag anspråk på att i detta sammanhang behandla medeltiden som fenomen, utan endast de aspekter som är nödvändiga att tillägna sig på det att det medeltida Söderköping skall bli begripligt. Boken har skrivits ur ett medvetet mikroperspektiv, med fokus på en enda svensk orts uppgång och blomstring från dess ännu föga utredda vikingatida begynnelse till Gustav Vasas maktövertagande.

Idén till boken kommer från Söderköpings kommun, som inte hade några svårigheter att övertyga mig om projektets relevans. Den senaste monografin om Söderköpings medeltid, Sven Ljungs Söderköpings historia intill 1568, utkom 1949 och har alltså betydligt mer än ett halvt sekel på nacken.

Tack vare arkeologins vetenskapliga expansion och de många utgrävningarna i staden under andra hälften av 1900-talet och början av 2000-talet har våra kunskaper om Söderköpings medeltida utseende och stadens funktion som centrum för handel och hantverk kraftigt ökat. Dessutom har den historiska forskningen förskjutit vår uppfattning om medeltida städer och riken betydligt. Dagens historiker och arkeologer ställer andra frågor än föregångarna, letar i andra dokument och betraktar fynden ur andra synvinklar.

Det finns följaktligen goda skäl att skriva en bok om det medeltida Söderköping. Därtill kommer att det är en både historievetenskaplig och narrativ utmaning. Vad händer med vår historia om vi medvetet utgår från det lilla samhället, från byn och staden snarare än riket och kulturkretsen, för att tolka det förflutna? Hur kan vi förstå Sverige och Nordeuropa om vi sätter ned foten i just Söderköping och relaterar stadens utveckling till det framväxande medeltida samhället?

Denna ambition har lett till att boken i lika hög grad fokuserar på Söderköping i mycket konkret bemärkelse – soptippen, kjorteln, keramikskärvorna, kavelbroarna, latrinerna, pilbågen – som på stadens och stadsbornas 12

359460_00 Söderköping Framvagn 1-15_Layout 1 2012-02-13 11.56 Sida 13

roller i den värld som formades mellan 1000-talet och 1500-talet med Östersjön som nav. Istället för att söka förstå Söderköpings uppkomst och utveckling som en följd av nordtysk handelsexpansion, vilket länge har varit det normala, har jag strävat efter att se staden även ur andra perspektiv – östgötska stormannavälden, svensk riksbildning, kamp mot sjörövare, krig i Baltikum.

Boken hade omöjligen kunnat skrivas utan stöd från Norstedts förlag, Söderköpings kommun och människor som beredvilligt har bistått mig under arbetets gång. Jag vill framför allt ta tillfället i akt att erkänna mitt beroende av Mats Magnusson, antikvarie vid Östergötlands museum i Linköping, som har varit till ovärderlig hjälp. Manuskriptet har nagelfarits av fil.mag. Carl-Johan Ivarsson, som kommit med värdefulla synpunkter.

Monica Stangel Löfvall (Söderköpings kommun) har varit till stor hjälp vid bildsättningen. Min fru, Katarina Harrison Lindbergh, har dessutom granskat hela manuset ur både innehållslig och språklig synvinkel. Tack!

Åkarp den 22 januari 2012 Dick Harrison

359460_01 Söderköping En tidsmaskin 16-23_Layout 1 2012-02-16 13.15 Sida 16

En tidsmaskin till medeltida eld

D

ET VAR I BÖRJAN av 1960-talet. Inför byggandet av bostadshus i kvarteret Gillet vid Vintervadsgatan genomfördes en ovanligt omfattande arkeologisk undersökning, som avslöjade århundraden av kvartershistoria. Hela området grävdes ut och analyserades av arkeologer. Lämningarna var tillräckligt omfattande och tydliga för att generationer av mänskliga aktiviteter från 1200-talet till 1500-talet skulle uppdagas.

Idag är det lag på att sådana utgrävningar skall ske i samband med exploateringar. När en ny väg skall byggas, en parkeringsplats stakas ut eller grunder läggas till nya bostäder måste ekonomiska medel skjutas till för en arkeologisk förundersökning. Historiskt sett är detta högst besynnerligt.

Det vanliga i alla mänskliga civilisationer före modern tid har snarare varit att arbetarna och hantverkarna röjer undan all gammal bråte utan en tanke på att man därmed förstör såväl fasta fornminnen som värdefulla lösfynd.

I bästa fall kanske ett och annat värdeföremål har fångat folks intresse och avlägsnats från platsen i egenskap av souvenir. Så var fallet när Göta kanal grävdes på 1800-talet, något som orsakade stor förstörelse i norra Söderköpings kulturlager.

Men på 1960-talet var det annorlunda. Arkeologer kallades in och fick göra sitt jobb. Söderköpings undre värld, i bokstavlig bemärkelse, blev åter tillgänglig för våra blickar.

Ett viktigt resultat av grävningarna var att man kunde konstatera kvartersindelning i det medeltida Söderköping. Husen har inte varit byggda huller om buller utan följt en någorlunda ordnad plan. När kvartersfolket har rest sina hus, vilka tillverkats av timmer och inte av sten eller tegel, har de utgått från ett gatunät. Dessutom har de kunnat vandra genom kvarteret på omsorgsfullt träbelagda leder, så kallade kavelbroar. Och arkeologerna 16

359460_01 Söderköping En tidsmaskin 16-23_Layout 1 2012-02-16 13.15 Sida 17

På 1960-talet genomfördes en stor arkeologisk undersökning i kvarteret Gillet.

konstaterade mer än så. Fynden i kvarteret Gillet var så talrika att en förvånansvärt detaljerad bostads- och yrkeshistoria kunde kartläggas.

Ursprungligen, på 1200-talet, beboddes kvarteret av en slaktare och en silversmed. Fem små byggnader stod på silversmedens lilla tomt. Bostadshuset, med två rum och en svalgång på två sidor, låg mitt inne i kvarteret, 17

359460_01 Söderköping En tidsmaskin 16-23_Layout 1 2012-02-16 13.15 Sida 18

Romansk bänkgavel, funnen i kvarteret Gillet.

medan verkstaden, där smeden arbetade och mötte sina kunder, låg alldeles invid gatan. Åtskilliga rester efter produktionen har bevarats, däribland en gjutform till silverspännen, ett fingermått, en försilvrad järnsked samt diverse verktyg, slagg och annat avfall. Slaktarens verkstad och bostad låg närmare Lillån. Bostaden utgjordes av ett 22 kvadratmeter stort rum, där en bänkgavel i romansk stil hade bevarats i kulturlagret. I den gamla slaktarboden hittade arkeologerna ett stort träkar, en slaktkubb, en klubba, en pall och slaktbågar för upphängning av djuren.

Av fynden att döma har de små 1200-talshusen eldhärjats. Vi vet inte vilket år, men kvarteret blev utan tvivel offer för en av de många stadsbränder som med ojämna mellanrum lade betydande delar av Söderköping i aska.

Två sekler senare, på 1400-talet, låg här fyra hus runt en gårdsplan som var täckt av kavelbroläggning. Bondgården – ty en sådan förefaller det ha varit – ägdes säkert av en lokal markägare innan olyckan var framme. Även nu har en stadsbrand orsakat ödeläggelse i kvarteret. De byggnader som varit vända mot gatan förstördes helt av elden. Arkeologerna gissade att gården har rymt en verkstad, detta eftersom man hittade slaggklumpar under utgrävningen. Brända sädeskorn visade var logen legat och en koskälla avslöjade ladugården. En av ladugårdsväggarna hade faktiskt bevarats intakt, liggande över husresterna – antagligen har desperata Söderköpingsbor rivit ned den i ett försök att kväva elden.

Ytterligare hundra år framåt i tiden, på 1500-talet, tog två stadsgårdar den brända bondgårdens plats vid de stenlagda gränderna mellan Vintervadsgatan och Lillån.

Närmast gränden uppförde man ett femton meter långt och fem meter brett hus, som både rymde en verkstad och ett bostadsrum. Det senare hade trägolv och tegelspis. Granngården, som låg tätt intill, hade en parstuga, ett uthus och en stenlagd gårdsplan. I stallet fanns plats för två hästar. Arkeologerna hittade bitar av stigbyglar och betsel.

359460_01 Söderköping En tidsmaskin 16-23_Layout 1 2012-02-16 13.15 Sida 19

En försilvrad sked och en degel, rester efter silversmedens verksamhet i kvarteret Gillet.

Situationen vid Vintervadsgatan är typisk för Söderköping. Med arkeologins hjälp kan vi bokstavligt talat förflytta oss åtta sekler tillbaka i tiden, ända till 1200-talet, och bekanta oss med hantverkare, köpmän och bönder som följt på varandra i samma kvarter, i kulturlager på kulturlager. Ofta har de kämpat en fåfäng kamp mot eldens kraft. I utgrävningsrapporterna avslöjas obarmhärtigt den ena personliga katastrofen efter den andra. Förstörda verkstäder, ruinerade familjer, lämningar efter redskap, skattgömmor, klädesplagg, sopor och vägbeläggningar. Under markytan är Söderköping en tidsmaskin. Enbart i området vid Vintervadsgatan sträcker sig kulturlagren – resterna efter mänsklig aktivitet, efter bränder, rivningar och markutjämningar – mellan tre och fyra meter ned i marken.

När arkeologer ånyo satte spaden i jorden vid Vintervadsgatan 1985, i samband med en av de största systematiska utgrävningarna i Söderköpings historia, kunde de konstatera att gatan haft samma sträckning under medeltiden som idag, men att det ständiga gåendet, slitaget och arbetet i kvarteret hade resulterat i inte mindre än 17 gatunivåer: kavelbroar, sten och grus, allra underst små kantiga stenar på en bädd av granris. Kanske har den medeltida stenläggningen i sin tur föregåtts av en väl upptrampad väg, 19

359460_01 Söderköping En tidsmaskin 16-23_Layout 1 2012-02-16 13.15 Sida 20

Gjutform och fingermått från silversmedjan i kvarteret Gillet.

Slaktarens pallsits, med inristat kvarnspel, funnen i kvarteret Gillet.

Kubb, tråg, klubba och slaktbåge funna i slaktarens hus.

359460_01 Söderköping En tidsmaskin 16-23_Layout 1 2012-02-16 13.15 Sida 21

en så kallad hålväg, som lett ned till marknadsplatsen vid vattnet. Eftersom många gatubeläggningar ändrade karaktär var åttonde meter drog arkeologerna slutsatsen att de även hade påträffat spår av gamla tomter och att varje tomtägare varit ansvarig för underhållet på sin lilla del av gatan, med ännu avläsbara skillnader som resultat. Tomtägarnas egna trähus, som man fann åtskilliga rester av, hade varit byggda på olika sätt, vissa med knuttimring, andra med skiftesverksteknik. Fynd av hantverksrester gjorde att arkeologerna drog slutsatsen att Vintervadsgatans hus hade hyst ett flertal skomakare. Inte långt därifrån skall det tidigare ha funnits en Skomakargata.

Så här kan vi fortsätta länge. När ett nytt bostadshus skulle uppföras i kvarteret Norrtull fann arkeologerna 1986 omfattande rester efter medeltida byggnader som eldhärjats. De hittade också mynt, en mungiga, ett spänne och keramikskärvor. I synnerhet keramiken var en god tidsmarkör.

Den visade att området varit bebyggt redan på 1200-talet och inte först på 1300-talet, vilket man tidigare hade trott. Nya fynd vid Vintervadsplan och i kvarteret Gillet gjordes i samband med arkeologiska förundersökningar åren 2000–2002, vid schaktning för fjärrvärme. Byggnadsrester (kraftiga grundmurar) och lämningar efter stenlagda gator och kavelbroar kom i dagen, vilket fördjupade våra kunskaper om denna del av Söderköping ytterligare.

* Att Söderköping står i en klass för sig i det medeltida svenska kungarikets arkeologihistoria har två orsaker. För det första stannade staden i växten på 1600-talet, eftersom hamnen blev obrukbar. Detta räddade Söderköpings gamla gatunät. Det fanns inga skäl att riva, bygga nytt och expandera.

För det andra vilar bebyggelsen på tät blålera som inte släpper igenom mycket syre. Detta får till följd att föremål – även läder-, trä- och metallföremål – har bevarats ovanligt väl. På vissa håll är kulturlagren till och med mer än fyra meter tjocka, fulla av välbevarade artefakter. Saker som grävs upp av arkeologer i Söderköping ser inte sällan nytillverkade ut, trots att de har legat i jorden i hundratals år. För skandinaviskt vidkommande är detta ovanligt. Endast i Lund, det medeltida danska rikets kyrkliga metropol, kan de arkeologiska förutsättningarna jämföras med situationen i Söderköping. Ett känt exempel på vad dessa omständigheter har lett till är fyndet 21

359460_01 Sรถderkรถping En tidsmaskin 16-23_Layout 1 2012-02-16 13.16 Sida 22

Scen frรฅn undersรถkningen av Vintervadsgatan 1985.

359460_01 Söderköping En tidsmaskin 16-23_Layout 1 2012-02-16 13.16 Sida 23

av den så kallade Söderköpingskjorteln, en sensationellt välbevarad dräkt från 1200-talets mitt (se vidare s. 114–116).

När vi idag söker göra oss en bild av hur medeltidens svenskar levde spelar följaktligen Söderköping en mycket stor roll. Söderköpingsfynden har en vetenskaplig betydelse som vida överstiger fynden i flertalet övriga svenska medeltidsstäder. Detta gäller framför allt den mest dynamiska fasen i stadens historia, som inföll på 1200-talet, mellan Sverker Karlssons och Birger Magnussons regeringstider, då Birger jarl och hans släkt omformade det svenska kungariket i grunden. Ju längre fram i tiden vi blickar, mot 1400-talet och 1500-talet, desto mer avtar kulturlagren, och desto allvarligare har senare ingrepp i stadsbilden saboterat våra möjligheter att skriva Söderköpings materiella historia.

Vikt svärdsslida, dekorerade knivslidor, träläster och medeltida skor funna vid utgrävningar av Vintervadsgatan.

359460_02 Söderköping före Söderköping 24-39_Layout 1 2012-02-13 12.13 Sida 24

Söderköping före Söderköping

S

ÖDERKÖPING BETYDER »marknadsplatsen i söder«, vilket lättast kan förklaras med att de anonyma medeltida namngivarna har utgått från en annan marknadsplats i motsatt väderstreck – det vill säga Norrköping.

Vi vet inte hur gamla något av de båda ortnamnen är. Tidigast kan de ha uppkommit på 1000-talet, mer sannolikt på 1100-talet. I vilket fall som helst lär de vara äldre än städerna, i städernas strikt juridiska bemärkelse. Det är troligt att namngivarna utgick från Vikbolandet, vars inbyggare förmodligen sökte sig till både Norrköping och Söderköping för att hålla marknad och umgås. Att uppkalla orter efter deras marknadsfunktion var vanligt i medeltidens Sverige, såsom framgår av stadsnamn som Jönköping, Linköping, Falköping, Enköping, Nyköping, Lidköping och Köping; sistnämnda ort hette för övrigt ursprungligen Laglösaköping. Motsvarigheter finns i utlandet, som de danska Nykøbing och Sakskøbing.

Men historien börjar inte där. Långt innan bönder och handelsmän flockades i det framväxande Söderköping för att byta varor var området scen för människors strävan och kamp. Om vi vill förstå varför staden grundades, expanderade och under några sekler blomstrade likt få andra svenska orter måste vi inleda vår historia betydligt längre tillbaka i tiden.

* Allt började på Ramunderberget. Det reser sig över staden och Göta kanal, 93 meter över havet, som en lika effektiv mur mot urban expansion idag som på medeltiden. När det nuvarande stadsområdet låg under vatten eller utgjordes av obebodd sankmark var Ramunderberget lika framträdande 24

359460_02 Söderköping före Söderköping 24-39_Layout 1 2012-02-13 12.13 Sida 25

Dagens Söderköping, sett från Ramunderberget.

som nu, ett landmärke och en utgångspunkt för envar som önskade få en vid blick över det omgivande landskapet.

En östgötsk sägen gör gällande att berget i forna tider beboddes av en jätte eller sjörövare vid namn Ramunder. När berget skildrades i lärda skrifter på 1500-, 1600- och 1700-talen noterades att det var rikt på hälsosamma källor och kristaller, men att det likväl vilade en mörk skugga över dess historia. Här hade lagbrytare i forna tider torterats och tagits av daga. Ännu i slutet av 1600-talet lär man ha kunnat se en galge samt dödskallar efter avrättade brottslingar på Ramunderberget.

Det är inte svårt för en nutidsmänniska att skapa sig en bild av vad som 25

359460_02 Söderköping före Söderköping 24-39_Layout 1 2012-02-13 12.13 Sida 26

Fornborgen nordost om Söderköping, inte långt från Oxtorpesjön.

mötte järnålderns spejare när de gick upp på berget och blickade ut över Slätbakens långsträckta vik och de omväxlande skogs- och åkerbygder som bredde ut sig bortom de trögflytande åarna, betydligt bredare då än vattendragen är idag. Här kunde en annalkande fiende upptäckas i god tid.

Här kunde man slå läger, tända eldar, skjuta pilar, eller bara känna sig tillfreds med att ha bygden för sina fötter. Låga och lättillgängliga, men likväl dominanta, berg har i alla tider fängslat människors fantasi och erbjudit dem en orienteringspunkt i tillvaron. För det land som utbreder sig i Söderköpingsnejden har Ramunderberget spelat denna roll långt innan 26

359460_02 Söderköping före Söderköping 24-39_Layout 1 2012-02-13 12.13 Sida 27

någon tog sig för att nedteckna människors öden och äventyr i skrift.

Berget har lockat till sig mänsklig aktivitet i tusentals år, något som de bevarade gravrösena från förhistorisk tid vittnar om.

När vår historia börjar, någon gång på 400-talet, 500-talet eller 600talet e.Kr., markerade inbyggarna i Östergötland sitt revir, sina ambitioner och sin fruktan genom att resa befästa anläggningar som i modern tid har fått samlingsnamnet fornborgar. Bristen på utgrävningar, och bristen på goda fynd i de jämförelsevis få fornborgar som har grundligt undersökts av arkeologer, gör det ofta svårt att uttala sig om när de uppfördes. Forskarna har dock antagit att flertalet restes under folkvandringstiden, det vill säga på 400-talet eller 500-talet. Vi vet att många svenska bygdesamhällen upplevde stora förändringar under dessa sekler, att nya typer av herravälden manifesterades och att mycket guld flöt in i landet. Det är högst sannolikt att denna utveckling, som säkert har resulterat i strider och allmän oro men som vi dessvärre inte kan följa i skriftliga källor, hade en direkt koppling till de politiska och militära urladdningar som ägde rum på kontinenten, i svallvågorna efter det västromerska rikets splittring.

Inom ramen för Söderköpings kommungränser finns omkring sexton fornborgar. Om vi endast fokuserar på skogstrakterna nordöst om staden känner vi till fyra försvarsanläggningar av denna typ. Den mest imponerande ligger på berget alldeles bredvid staden, inte långt från Oxtorpesjön.

Fornborgen på Borgberget, nordöst om Ramunderberget, mäter omkring 500 x 200 meter. Det gör den ovanligt stor, störst av alla de ca 125 kända fornborgarna i Östergötland. Det främsta skälet till att borgen anlades just här är geografin. De branta stupen gjorde att en fiende endast med största svårighet kunde nalkas borgens försvarare. Dessutom återstår än idag kallmurade stenvallar till en längd av omkring 660 meter, främst i västra delen av fornborgen, vilka har fungerat som komplement till stupen.

Längst i öster finns en välbevarad mur med grund till ett mindre torn. Förmodligen har murpartiet här varit överbyggt av träanläggningar.

Att uppföra fornborgens murar måste ha krävt en gemensam ansträngning från bygdens män och kvinnor. Här har man bemödat sig om att åstadkomma något stort och viktigt. En eller flera bygdeherrar – hövdingar eller småkungar – har förmått folk att gå samman, att släpa sten, att ordna fram mat, att stå redo med vapen i hand.

Vi vet inte om fornborgen var permanent befolkad eller om den endast fungerade som tillflyktsplats i orostider. Den mindre undersökning av 27

359460_02 Söderköping före Söderköping 24-39_Layout 1 2012-02-13 12.13 Sida 28

borgområdet som genomfördes 1935 resulterade inte i några fynd, vilket gör det omöjligt att avgöra huruvida människor någonsin har bott där en längre tid. På denna punkt är fornborgen utanför Söderköping inte ovanlig för svenska förhållanden. Detsamma gäller många andra framträdande fornborgar i kulturlandskapet, till exempel Torsburgen på Gotland och Tarsta fornborg i Närke.

Att anlägga en fornborg, och att vidmakthålla den under flera sekler, måste ha krävt både en solid maktbas och tillgång till ett nätverk av välvilliga stormän och bönder. Detsamma kan sägas om den för svenskt vidkommande mycket stora försvarsvall i Västra Husby, inte långt från Söderköping, som brukar kallas Götavirke. Allt som allt är denna anläggning – eller snarare anläggningarna, eftersom det rör sig om två komplementära vallar som delvis löper parallellt med varandra – omkring 3,5 kilometer lång. Den sträcker sig från Lillsjön i söder till sjön Asplången i norr. Tidpunkten för byggandet av Götavirke är okänd. Mot bakgrund av de analyser som gjorts har röster höjts för att vallen skall ha anlagts redan i början av vår tideräkning, under äldre järnålder, medan andra forskare menar att den tillkom först under yngre järnålder. Under alla omständigheter speglar Götavirke ett förhistoriskt maktsamhälle med såväl försvarsbehov som möjligheter att kanalisera arbetsresurser till storskaliga kollektiva prestationer. Det troligaste är att vallarna restes för att skydda bygderna för attacker från öster. Slättlandet i mellersta Östergötland skulle försvaras mot angrepp från havet.

Det är inte osannolikt att Götavirke har varit avsedd att fungera tillsammans med områdets fornborgar, som en del av ett större försvarssystem.

Vårdkasar på bergen, och kanske pålspärrar i Slätbaken, har gjort det möjligt för slättfolket att temporärt hejda ett angrepp och varsko grannbygdernas invånare om den annalkande faran.

Fornborgarna och vallarna vittnar om ett fungerande samhälle, en mosaik av bygder som hållits samman av storbönder och hövdingar långt innan den kristna kungamakten etablerades i det land som senare skulle få namnet Sverige. Vissa av dessa bygdeinvånare möter oss även personligen i de gravfält från järnåldern som finns i Söderköpings omedelbara närhet.

I Skönberga socken, inte långt från staden, har arkeologerna blottlagt intressanta fynd. I början av 1900-talet undersöktes ett gravfält vid Ljunga, där sex högar hade rests på en grusås under yngre järnåldern. Vid gravläggningen hade de döda förärats praktfulla gåvor, däribland bronsspännen och 28 Götavirke, den stora östgötska försvarsanläggningen från järnåldern.

359460_02 Sรถderkรถping fรถre Sรถderkรถping 24-39_Layout 1 2012-02-13 12.13 Sida 29

359460_02 Söderköping före Söderköping 24-39_Layout 1 2012-02-13 12.13 Sida 30

Järnåldersfynd från Ljunga gravfält: likarmat spänne och en spännbuckla , funna i en kvinnograv.

spännbucklor. De dyrbara föremålen vittnar om att förmöget folk ägt jord i närheten, och det är fullt möjligt att med utgångspunkt i fynden resonera vidare om förhistoriska storgårdar och centralorter.

Ett annat tecken på förhistorisk makt i östra Östergötland är de ortnamn som minner om husabyar. Under äldre medeltid fungerade husabyarna troligen som kungliga baser, i synnerhet för insamling av de skatter och tributer som kungen hade rätt att uppbära av folket. Även om husabyarna tillkom i ett senare skede av historien, förslagsvis på 1000-talet eller 1100talet, är det rimligt att anta att de grundades på platser som av hävd förknippades med herremakt. Om detta resonemang är korrekt vittnar ortnamnen Östra Husby (på Vikbolandet) och Västra Husby (vid Götavirke), liksom Husby i Mogata och Husby i Skönberga, om hövdingar, småkungar eller ovanligt starka storbönder i närheten av den ort som långt senare skulle få namnet Söderköping.

* 30