Deborah Moggach
Tulpanfeber Översättning Lena Torndahl
I_Moggach_Tulpanfeber_s1-4.indd 3
2012-07-30 15:37:00
www.fenixbok.se Originalets titel Tulip Fever Copyright © 1999 by Deborah Moggach Omslagsfoto © Jill Battaglia/Arcangel Omslagsdesign Renée Lundvall Första svenska utgåva Bokförlaget Forum 2000 Fenix 2012 Tryckt hos UAB PRINT IT, Litauen 2012 ISBN 978-91-7525-034-2
I_Moggach_Tulpanfeber_s1-4.indd 4
2012-07-30 15:37:00
Även denna bok tillägnas Csaba
Människorna lever lugnt och fridfullt ovanpå; under är det deras skuggor som rör sig . . . Det skulle inte förvåna mig om skuggorna av människor ur det förgångna, män med stora pipkragar och kvinnor med hätta, fortfarande reflekterades i kanalernas vattenspegel . . . Städerna tycks inte vila på marken utan på sina egna spegelbilder; dessa rena och prydliga gator verkar ha stigit upp ur drömmarnas bottenlösa djup . . . Karel Cˇapek, Letters from Holland, 1932 Ja, jag kände väl till fattigdomens och fulhetens värld, men jag målade bara utsidan, den glittrande ytan, det yttre skenet hos saker och ting: de sidenklädda damerna och de fina herrarna i oklanderligt svart. Jag beundrade dem för att de kämpade så hårt för ett liv som var endast obetydligt längre än det som de var ämnade för. De skyddade sig med modeplagg, skräddarsydda tillbehör, ett vackert krås, sinnrika manschetter . . . vilken detalj som helst som kunde ge dem möjlighet att leva vidare ett litet tag till innan de – och även vi – uppslukades av den svarta bakgrunden. Zbigniew Herbert, Still Life with a Bridle Det är inte vår uppgift att lösa gåtor, men att vara medvetna om dem, att böja våra huvuden inför dem och även att förbereda blicken på ständig förtjusning och förundran. Om ni emellertid absolut kräver upptäckter, kan jag berätta att jag till min glädje har lyckats kombinera en osedvanligt intensiv koboltblå färg med en lysande, citronaktig gul och dessutom har jag fångat reflexerna av solen som står i söder och tränger igenom tjockt glas och återspeglas på en grå vägg . . . Låt oss fortsätta vår uråldriga ritual med att säga några försoningens ord till omvärlden och tala om glädjen i den återställda harmonin och om den eviga längtan efter besvarad kärlek. Brev, tillskrivet Jan Vermeer
1
SOPHIA Skenet bedrar. Jacob Cats, Moral Emblems, 1632
Vi äter middag, min man och jag. En bit purjolök har fastnat i hans skägg. Jag ser hur den rör sig upp och ner när han tuggar. Den ser ut som en insekt som fastnat i gräset. Jag betraktar den lojt, för jag är en ung kvinna och lever enkelt, i nuet. Jag har ännu inte dött och blivit pånyttfödd. Jag har ännu inte dött en andra gång – för i världens ögon kommer detta att betraktas som en andra död. I mitt slut är min begynnelse, ålen slingrar runt och sväljer sin egen stjärt. Och i begynnelsen är jag fortfarande i livet, och ung, även om min man är gammal. Vi höjer våra höga, smala vinglas och dricker. På mitt glas är några ord etsade: Människans hopp är skört som glas och därför är också livet kort, en inristad moralpredikan genom den minskande vätskan. Cornelis bryter en bit bröd och doppar det i sin soppa. Han tuggar en liten stund. ”Det är något jag vill diskutera med dig, käraste.” Han torkar av läpparna med servetten. ”Längtar vi inte alla efter att bli odödliga i detta förgängliga liv?” Jag stelnar till eftersom jag förstår vad som komma ska. Jag ser på mitt kuvertbröd som ligger på bordduken. Det har spruckit vid bakningen och särat på sig som läppar. Vi har varit gifta i tre år men jag har inte nedkommit med något barn. Det beror inte 9
på bristande försök. Min man är fortfarande i sin fulla kraft i detta avseende. Om nätterna bestiger han mig; han särar på mina ben och jag ligger där som en uppochnedvänd skalbagge, klämd under en sko. Av hela sitt hjärta längtar han efter en son – en arvinge att skutta omkring med på dessa marmorgolv, en arvinge som kan ge en framtid åt detta stora, ekande hus på Herengracht. Hittills har jag emellertid svikit hans förhoppningar. Jag underkastar mig hans omfamningar naturligtvis, för jag är en lydig hustru och kommer alltid att vara honom tacksam. Världen är bedräglig och han räddade mig, precis som vi räddar vårt land från havet, vi torrlägger marken och omger den med vallar för att skydda den, för att hindra den från att gå under. Jag älskar honom för detta. Och sedan överraskar han mig. ”Därför har jag tagit en konstnär i min tjänst. Han heter Jan van Loos och är en av de mest lovande målarna i Amsterdam i fråga om stilleben, landskap och framför allt porträtt. Han kommer på rekommendation av Hendrick Uylenburgh, som är en omdömesgill människa som du vet – Rembrandt van Rijn, som nyligen kom hit från Leiden, är en av hans skyddslingar.” Min man föreläser på det här viset för mig. Han berättar mer för mig än vad jag vill veta men i kväll landar hans ord ljudlöst omkring mig. Vi ska låta måla vårt porträtt! ”Han är trettiosex, lika gammal som vårt sköna nya sekel.” Cornelis tömmer sitt glas och fyller det på nytt. Han är berusad av drömbilden av oss, förevigade på målarduk. När han dricker öl somnar han, men när han dricker vin fylls han av kärlek till fosterlandet. ”Vi bor i världens vackraste stad som ligger i det bästa landet på jorden.” Det är bara jag som sitter mitt emot honom, men han vänder sig till ett större auditorium. Ovanför hans gulnade skägg lyser kinderna röda. ”Vondel beskriver ju Amsterdam på följande vis: ’Vilka vatten skuggas icke av hennes segel? På vilka torg säljer hon icke sina 10
varor? Vilka folk ser hon icke belysta av månen, hon som själv stiftar lagarna på hela oceanen?’” Han väntar sig inte något svar, ty jag är bara en ung hustru som knappt sticker näsan utanför dessa väggar. Kring min midja hänger nycklar endast till linneskåpen, för allt annat hålls fortfarande inlåst och förborgat för mig. Egentligen funderar jag på vilka plagg som jag ska bära vid porträttmålningen. Det är storleken på min värld än så länge. Glöm det där med oceaner och världsvälden. Maria bär in ett fat med sill och drar sig snörvlande tillbaka. Dimman rullar in från havet och hon har hostat hela dagen. Det har inte dämpat hennes goda humör. Jag är säker på att hon har en hemlig älskare; hon gnolar i köket och ibland kommer jag på henne med att stå framför en spegel och rätta till håret under hättan. Jag ska ta reda på det. Vi är förtrogna, åtminstone så pass förtrogna som omständigheterna tillåter. Efter det att jag lämnade mina systrar är hon den enda jag har. Målaren ska komma hit i nästa vecka. Min man är konstkännare, vårt hus är fullt med tavlor. Bakom honom på väggen hänger en målning, den heter ”Susanna och gubbarna”. De gamla männen plirar nyfiket på flickan medan hon badar. I dagsljus kan jag se deras lystna ansikten men nu, i skenet från de levande ljusen, har de dragit sig tillbaka in bland skuggorna; det enda som jag kan urskilja är hennes fylliga, bleka hull ovanför min mans huvud. Han lägger en fisk på sin tallrik. Han samlar på vackra ting. Jag ser oss som på en tavla. Cornelis, den vita spetskragen mot det svarta, skägget som guppar när han äter. Sillen som ligger på min tallrik, det glimmande, skårade skinnet är uppskuret så att köttet inuti blottas; de särade läpparna på mitt kuvertbröd. Vindruvor, trinda och ogenomskinliga i eldsljuset; tennstopet blänker matt. Jag ser oss där vi sitter orörliga vid middagsbordet – vårt eget frusna ögonblick innan allting förändras. 11
Efter middagen läser han högt för mig ur Bibeln. ”Allt kött är gräs, och all dess härlighet såsom ett blomster på marken. Gräset torkar bort, blomstret förvissnar, när Herrens andedräkt blåser därpå. Ja, folket är gräs!” Men jag hänger redan på väggen och betraktar oss.
12
2
MARIA Hon måste hålla ett vaksamt öga på tjänarnas uppförande, vilka möten och hälsningar, vilka kittlingar och skämtsamheter och vilka ord och miner som växlas mellan betjänter och tjänsteflickor, ty om detta blir försummat leder det till lättsinne, ja dårskaper, i husen vilket är en stor skam för husbondfolket. J. Dod och R. Cleaver, A Godly Forme of Household Government, 1612
Dåsig av kärlek putsar tjänsteflickan Maria värmekruset av koppar. Hon är tung av åtrå; hon känner sig trög, som om hon rör sig under vattnet. Ansiktet, förvrängt av den bukiga metallen, ler tillbaka mot henne. Hon är en storvuxen, rödblommig lantflicka med frisk aptit. Också hennes samvete är ett sunt anpassningsbart organ. När hon låter Willem komma till sig i sängen drar hon för sängomhänget för att utestänga Guds ogillande. Ur syn ur sinn. När allt kommer omkring ska Willem och hon gifta sig så småningom. Hon drömmer om detta. Hon drömmer att husbonden och frun i huset har dött – att de har lidit skeppsbrott ute till havs – och att hon och Willem bor i det här huset med sina sex rara barn. När hon städar, gör hon rent inför hans hemkomst. När frun är ute stänger Maria underhalvorna på fönsterluckorna så att hon inte kan ses från gatan. Förmaket läggs i mörker, som om 13
hon är ute och går på havsbotten. Hon sätter på sig fruns blå sammetsjacka, kantad med skinn på kragen och manschetterna, och vandrar omkring i huset och fångar då och då en glimt av sig själv i speglarna. Det är en enkel dröm. Vad är det för ont i det? Nu ligger Maria på alla fyra i förmaket. Hon håller på att skrubba de blåvita kakelplattorna runt golvlisten. Varje kakelplatta föreställer ett lekande barn – ett med ett tunnband, ett annat med en boll. Ett barn, hennes favorit, sitter på en gunghäst. Rummet är kantat med hennes fantasibarn. Hon torkar ömt av dem med en trasa. Genom väggen hör hon ljuden från gatan – fotsteg, röster. Uppvuxen på landet som hon är häpnar hon fortfarande över larmet på Herengracht, över hur nära gatan trycker på mot hennes hemliga värld inomhus. Blomförsäljaren ropar, hans röst låter lika kuslig som en tofsvipas skri. Mannen från tenngjuteriet skramlar med sin burk, kommenderar ut kärl som ska repareras som om han kallade syndare till sig. Någon, förbluffande nära, harklar sig och spottar. Och sedan hör hon hans klocka. ”Fisk, färsk fisk!” Willem sjunger omelodiskt; han har en förskräcklig röst. ”Mört–braxen– sill–torsk!” Sedan ringer han i sin klocka. Hon är lika uppmärksam som en herdinna på dingdångandet från sin älskling mitt i flocken. Maria kommer snabbt på fötter. Hon torkar näsan på förklädet, slätar till kjolen och drar upp dörren. Det är en dimmig morgon; hon kan knappt urskilja kanalen på andra sidan trottoaren. Willem dyker upp i dimman. ”God morgon, min sköna.” Ansiktet spricker upp i ett leende. ”Vad har du för något?” säger hon. ”Får jag se!” ”Vad vill du ha, Maria, raring?” Han stöder korgen mot höften i stället. ”Vad sägs om en fin, fet ål?” ”Hur vill du ha den?” 14
”Du vet hur jag vill ha den”, skrattar hon. ”Vad tycks om stuvad med aprikoser och söt vinäger?” ”Mm.” Hon suckar. Hon hör att tunnor lastas av från en pråm ett stycke längre bort på gatan. De faller ner på gatan, dunkdunk, dunkandet av hennes hjärta. ”Hur skulle det vara med en sill?” frågar han. ”Hur skulle det vara med en kyss?” Han kliver uppför trappan, närmare henne. Dunk-dunk. ”Hysch!” Hon drar sig undan några steg. Folk går förbi. Willem hänger bedrövad med huvudet. Han är en enkel människa med ett långt, dystert, rödblommigt ansikte, den sortens ansikte som väcker andras munterhet. Hon älskar när läpparna plötsligt dras till ett leende. Han är en underbar, oskuldsfull man och han får henne att känna sig världserfaren. Hon! Så oskuldsfull är han. Willem kan inte tro att hon älskar honom. ”Jag kom förbi i går. Varför öppnade du inte dörren?” ”Jo, grönsaksförsäljaren visade mig sina morötter.” ”Retas du med mig?” ”Jag var på torget.” Hon ler mot honom. ”Det är dig jag älskar. Jag är som en mussla, innesluten i mitt skal. Du är den ende som kan öppna mig.” Hon tar ett steg bakåt och släpper in honom i huset. Han ställer ifrån sig korgen med en duns och slår armarna om henne. ”Usch! Dina fingrar!” Hon leder honom genom voorhuis, korridoren fram, nedför trappan till köket. Han nyper henne i baken när de snubblar fram till vasken. Hon rycker i handtaget. Vatten forsar ut ur kranen, ner på hans utsträckta händer. Han står där, lika lydig som ett barn hos sin mor. Hon gnuggar hans fingrar torra och sedan luktar hon på dem. Han trycker sin kropp mot hennes; han pressar in sitt knä mellan hennes lår – hon är nära att svimma – och kysser henne. ”Du kan inte stanna länge”, viskar hon. ”De är hemma bägge två.” Hon drar honom med sig, ner i sin väggfasta säng. De faller 15
över träramen och sjunker skrattande ner på madrassen. Så varmt det är här – den varmaste sängen på hela stället. När de äger huset ska de fortsätta sova här nere eftersom det är hennes lya, medelpunkten i hennes tillvaro. Han viskar ljuva ord i hennes öra. Hon kittlar honom. Han tjuter. Hon hyssjar åt honom. Hon tar hans hand och för upp den mellan sina ben; de har ingen tid att förlora. De fnissar som barn, för de har bägge två som små sovit tätt tryckta mot sina bröder och systrar, de har kurat ihop sig, vridit sig av och an och stött emot knän. ”Vad finns det för något här nere då?” viskar hon. ”Är det någonting spännande?” Långt borta hörs ett bultande på ytterdörren. Maria sätter sig kapprak. Hon knuffar undan Willem och krånglar sig upp ur sängen. En liten stund senare öppnar hon andfådd och rodnande klinkan på ytterdörren. En man står utanför. Han är kortvuxen och mörk och har blanka, svarta lockar, blå ögon och en sammetsbasker på huvudet. ”Jag är väntad”, säger han. ”Jag har kommit hit för att måla ett porträtt.”
16