9789113038742

För ingen av oss kommer undan, moderskapet når oss på djupet. I sin överväldigande närvaro eller lika överväldigande frånvaro. Alla har vi en relation till mödrar, om inte annat till vår egen.

www.norstedts.se

Foto: Christer Ehrling

Patricia Lorenzoni Mama Dolly

Patricia Lorenzoni är idéhistoriker­ vid ­Göteborgs universitet och ­skriver regel­bundet för kulturdelen i ­Helsingborgs ­Dagblad och i diverse kulturtidskrifter såsom Glänta och Ord&Bild.

Få saker är lika laddade som moderskapet – det mest gudalika och mest kroppsliga i männi­ skan. I Patricia Lorenzonis Mama Dolly samsas jungfru Maria med fåret Dolly, den mexikanska gråterskan La Llorona med Alienfilmernas ­Ellen Ripley, Medea med Loretta Lynn. Vi får läsa om bortbytingar och aborter, fertilitets­symboler och -demoner, manliga ­mammor och danska sperma­banker. Och mitt i denna kulturhistoriska betraktelse – som spänner över ­årtusenden och kontinenter – hittar vi även en djupt personlig ­berättelse om rädslan för och längtan efter barn.

Mama Dolly Bilder av moderskap från jungfru Maria till Alien

Patricia Lorenzoni

Goddess © 1991 Alfred J. Quiroz, Professor, School of Art, University of Arizona, Tucson, Arizona Omslagsdesign: Johannes Molin

MAMA DOLLY Bilder av moderskap fr책n jungfru Maria till Alien

Patricia Lorenzoni

Just for positioning!

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2012 Patricia Lorenzoni och Norstedts, Stockholm Omslag: Johannes Molin, Bild: Alfred J. Quiroz Tryckt hos Bookwell, Finland, 2012 ISBN 978-91-1-303874-2

INNEHÅLL Jag väntar mitt eget barnbarn . . . . . . . . . . . . . 7 Mama Loretta, Mama Dolly . . . . . . . . . . . . . 13 Hysteria och vagina dentata . . . . . . . . . . . . . 25 Makten över livmodern . . . . . . . . . . . . . . . . 37 Längtan efter barn I . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 47 Bortbytingar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 55 Alienation . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 71 Mylingadans . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 83 Längtan efter barn II . . . . . . . . . . . . . . . . . . 95 Manliga mödrar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 99 Välsignad är din livsfrukt . . . . . . . . . . . . . . 109 Mamma . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 117 Anmärkningar till texten . . . . . . . . . . . . . . . 119 Bilder . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 129

Mama Loretta, Mama Dolly Fåret Dolly klonades från en bröstcell. Därav har det fått sitt namn, med en ironisk blinkning västerut, mot countrydrottningen som kanske mer än någon annan förkroppsligar den amerikanska drömmen.

När jag var i puberteten slog jag på mina bröst för att få dem att sluta växa. De slutade inte växa. Jag skulle bli en storbystad kvinna. Jag är en storbystad kvinna. När bröstförstoringsindustrin exploderade även i Sverige upphörde behåinköp att vara ett närmast omöjligt projekt. Jag kunde inte låta bli att vara tacksam, hur obegripligt jag än fann det att kvinnor alldeles frivilligt gjorde sina bröst större.

Som barn hade jag uttryckligen bett om små bröst. Önskat det när jag blåste ut ljusen på födelsedagstårtor. När jag såg en stjärna falla. Bett till Gud. De fick se ut hur som helst, bara de var tillräckligt små för att jag skulle kunna fortsätta att passera som pojke. På teve gick Sköna Söndags gympapass och jag satt och slukade Susanne Lanefelt med blicken, beundrade hennes kropp och hennes platta bröst som bara knappt putade ut under den tajta rosa bodyn. Hon var så vacker. Jag försökte föreställa mig henne i manskläder. Senare skulle jag läsa Maria Gripes Skuggan över stenbänken och lika mycket som Berta förtrollas av Carl/Carolin.

Gripes romanfigur närde mina drömmar om att resa iväg till nå13

gon ny plats, börja ett nytt liv som pojke. Ty flickvärlden syntes mig trång och ogenerös.

Men så började min kropp att förändras.

Det överrumplade mig när jag redan börjat slappna av, börjat tro att kusten var klar. Min pubertet kom sent. I omklädningsrummet efter skolgymnastiken hade jag suttit och tittat på de flickor vars kroppar mognat tidigt. Och jag hade tänkt, tacksamt och aningen triumfatoriskt: så där ser inte jag ut. Det kändes därför som ett straff när brösten till slut började växa, när höfter och rumpa följde med av bara farten. Det var Gud som straffade mig för min förmätenhet, för den tillfredsställelse med vilken jag jämfört min egen kropp med mina jämnårigas. Jag grät och slog på mina ömma tonårsbröst, men det hjälpte inte. Under hela senare delen av högstadiet, ja många år därefter, gömde jag brösten i min fars bylsiga skjortor. Få saker fick mig att känna mig så vulgär som att vara klädd i bikini. Vare sig jag ville det eller inte skulle de där brösten puta ut, bjuda ut min kropp. Jag hukade mig över dem, kurade ihop min rygg och försökte glömma mina fantasier om Carl/Carolin.

Detta sår som är mitt kön. Flickans pubertala kropp är, säger Simone de Beauvoir, en kropp som undflyr henne, en främmande kropp. Med blickar och kommentarer naglar andra fast denna kropp och gör den till ett ting som inte är hennes. Hon vill bli osynlig, hon är, säger de Beauvoir, ”rädd för att bli kött och rädd för att visa sig som kött”.

Vulgär. Ordet kommer från latinets vulgatus, som helt enkelt betyder ”allmänt bekant”, ”utbrett”, ”vanligt”. Men det var inte det som var vanligt på mig som fick mig att känna mig vulgär. Det var det som var ovanligt, som stack ut. Ordets etymologi speglar en elits förakt för det folkliga. Vulgaritet är ingenting man förväntas sträva efter. I mina bröst kändes det som om min kropp förrådde mig. För att slippa känna mig vulgär dolde jag dem.

14

Dolly Parton brukar berätta en historia från sin barndom. Den handlar om den grannaste kvinnan i trakten, hon som alltid var sminkad, hade glittrande smycken och tjusiga kläder. En prinsessa för det lilla barnet Dolly.

Kvinnan var byhoran, men för ett litet barn som inte förstod vuxenvärldens normer var hon förtrollande. Lilla Dolly såg på henne och tänkte: så vill jag se ut!

Detta är den berättelse med vilken Parton förklarar sig själv och sitt spektakulära yttre. Sitt blonderade hår, sitt hårdsminkade ansikte, sin getingmidja och, framför allt, sina ofantliga bröst.

Som en parodi på en bröstfixerad modersfantasi travar hon runt på långa smala ben och skrattar sitt barnsligt pärlande skratt. Jag tänker på mina bylsiga tonårsskjortor och kan inte hjälpa att Parton fyller mig med beundran. Varje millimeter av hennes uppenbarelse är som ett oberört skratt mot den goda smak som dömer ut det vulgära. Det är en komisk maskerad, och hon går in för den med liv och lust.

Det var ett helt annat slags maskerad Nina Björk på 1990-talet talade om i Under det rosa täcket. Genom att plöja igenom skönhetsreportage i tidningen Elle tecknade Björk bilden av det hon kallade för den ”naturliga maskeraden”: förklädnadens framgång mäts i dess grad av osynlighet. Den sanna kvinnan söks i naturen, skönhetsreportagen uppmanar därför sin läsare att låta ansiktet ”förbli omaskerat”; bara täcka det med ett tunt lager puder, välja färgtoner som harmonierar med ansiktets grundtoner, endast försiktigt markera ögonen. Allt bör se ”naturligt” ut. Så skapas en förklädnad med anspråk på äkthet, kvinnlighetens essens målas omärkligt på ytan. Det får aldrig se konstgjort ut. Kvinnan är, det är Björks poäng, den som uppmanas att klä ut sig till sig själv, bli sig själv genom att sätta på sig en mask som förnekar sig själv som mask.

För vad är mer vulgärt än ett spacklat ansikte?

Det sägs att ingen har lyckats fotografera Dolly Parton utan hennes mask. Att hennes ansikte under lagren av smink är hen15

nes bäst bevarade hemlighet. Hennes är den maskerad som aldrig låtsas vara någonting annat än en maskerad. Om sina bröst säger hon i en av sina väl invanda repliker: ”De är visst mina, jag har betalat för dem alldeles själv!” Finns det någon annan kvinna som så intimt, av så många människor, förknippas med sina bröst som Dolly Parton?

Om man relaterar kvinnobröstet främst till dess biologiska funktion att producera mjölk, blir det hos Parton djupt parodiskt.

Freud pekade ut modersbröstet som det späda barnets första sexuella begärsobjekt, amningen som en erotisk tillfredsställelse.

Senare i barnets utveckling kommer detta begär att förskjutas; det något äldre barnet gör modern, inte bara hennes bröst, till sitt kärleksobjekt.

Barnet, det är pojken. Den lille pojken.

Visserligen går Freud även in på flickans utveckling, men huvudsakligen som en inverterad upprepning av pojkens. Liksom pojken drömmer om att äkta sin mor – ja, i enlighet med den borgerliga kärleksideologi Freud själv var ett barn av, att äga henne – vill flickebarnet äkta sin far och röja sin mor ur vägen. Freud beskriver hur den lilla flickan koketterar framför sin far för att få hans uppmärksamhet, till och med, tycks det, försöker förföra honom. Liksom pojken gör med sin mor. Men om oidipuskomplexet – denna oundvikliga konflikt i utvecklingen, detta predikament – medför en inre splittring för pojken, tycks denna splittring skära så mycket djupare i flickan. För pojken finns det ursprungliga begärsobjektet i modersbröstet kvar som en del av det nya kärleksobjektets kropp. Pojken kan därmed ge sig hän åt sin dragning till det primära objektet, genom sitt nya kärleksobjekt. Flickan däremot, av henne krävs att hon ska förskjuta detta objekt; moderns bröst är en del av det som hindrar hennes tillgång till fadern. Det är moderns bröst som väcker faderns begär så mycket starkare än vad flickan själv förmår.

Det tycks för Freud tämligen självklart att den lille pojken 16

begär sin mor, den lilla flickan sin far. Oavsett de primitiva begärens mångformiga riktningar, kommer kulturen med nödvändighet att disciplinera in dem för att passa naturens reproduktionsbehov. I ett komplext och tvingande samspel mellan natur och kultur blir genital heterosexualitet det enda rimliga och önskvärda valet för människan. I den process Freud beskriver löser både flickan och pojken sina inre konflikter genom identifikation.

I flickans fall innebär det att bli (som) den mor hon svartsjukt drömt om att röja ur vägen. Men till skillnad från hos pojken, är hennes tillgång till det ursprungliga objektet som begärsobjekt för alltid bruten. Skoningslöst har infunnit sig en spricka mellan hennes späda bebisjag och hennes mognare jag.

Kanske skulle Freud ha betraktat Dolly Partons bröst som en bekräftelse på sin teori, ett tecken på den manliga längtan efter det ursprungliga begärsobjektet, den kvinnliga längtan att vara detta begärsobjekt.

I Matokodakwa, en liten by i sydvästra brasilianska Amazonas, mötte jag människor för vilka tanken på att det blottade bröstet skulle signalera nakenhet var främmande. De små barnen hade fri tillgång till kvinnornas bröst, amningen var lika odramatisk som att äta majs eller maniok. Det var inte i brösten nakenheten satt.

Var visar du dina bröst? Vem får ta ditt bröst i sin mun? Och på vilken plats får det ske?

När tidskriften ETC i ett av sina nummer 2005 förespråkade manlig amning, haglade de förlöjligande kommentarerna. Ändå är manlig amning långt ifrån en nyhet. Hos det centralafrikanska akafolket kan vem som än håller ett litet barn erbjuda det sitt bröst – även en man. Huruvida män verkligen producerar mjölk annat än under mycket extrema förhållanden är ivrigt omdiskuterat, som om just mjölkproduktion är avgörande för hur man ska ställa sig till bilden av en man som bjuder ett barn sin bröstvårta. Intressantare än själva uppgifterna om manlig amning är kanske därför de inte sällan hårda reaktionerna dessa berättelser väcker; allt från 17

löje till tal om övergrepp. Av någon anledning väcker den manliga bröstvårtans närhet till det lilla barnet misstanke.

I västerlandet har just amningen blivit en stark symbol för intimitet mellan biologisk mor och barn. En väninna som för många år sedan samarbetade om amningen med en annan väninna berättar för mig att hon fortfarande är restriktiv med vem hon nämner det för: att hon ammat en annan kvinnas barn, att hon låtit denna kvinna amma hennes barn. Ändå var det inte länge sedan ammor var någonting självklart för högre samhällsklasser. Amningen som exklusiv stund av intimitet mellan mor och barn är en modern företeelse. Och även denna exklusiva intimitet bör, enligt vissa, hållas borta från andras blickar. Med jämna mellanrum tas frågan om offentlig amning upp i medierna, och kommentarsspalterna på tidningarnas nätupplagor fylls med upprörda inlägg: tänk om en man skulle fläka ut sin penis offentligt på det sättet!

Första gången jag stötte på argumentet var år 2000 när ägaren på ett centralt beläget café i Göteborg rättfärdigade att en ammande kvinna tvingats lämna lokalen. Men liknelsen med den blottade penisen dyker upp i nästan varje debatt som förs om offentlig amning i Sverige. Har du ett dibarn, så håll dig inne! lyder budskapet.

Alternativt, mata ditt barn på en stinkande (offentlig?) toalett.

I Matokodakwa var det blottade bröstet inte naknare än en handflata. Men varje kultur har sina gränser för vad som får och vad som inte får visas eller göras inför andras blickar. Diskussionerna om offentlig amning pekar ut kvinnobröstets plats på en skör och ömtålig gräns, ja, kanske utgör bröstet själva gränsen.

Den aggressiva fallocentriska reaktion (tänk om jag skulle fläka ut min penis!) det ammande bröstet framkallar, provoceras knappast fram av bikinilösa bröst på stranden en solig dag. Snarare än bröstet, tycks det vara själva amningen som uppfattas som obscen.

Kanske säger jämförelsen med penis mer än avsikten var. Penisens funktioner – som avfallskanal och sexuellt organ – förväntas hållas bortom det offentliga, eller åtminstone hanteras med ett visst mått av diskretion. Brott mot denna regel kan till och med motivera gri18

pande för förargelseväckande beteende. Men amning handlar varken om avfallshantering eller om sexuell fortplantning; den handlar om mat. Och äter gör vi gärna offentligt. Ändå sker något med blicken som med avsky ser på det ammande bröstet.

Kanske ligger det stötande i att den ammande kvinnan liksom håller upp en skylt framför mannens blick, en skylt som säger: inte för dig. Detta är vad som blir obscent, vad som provocerar den förödmjukade att hota med sin fallos. Ty den ammande kvinnan signalerar tydligt: mina bröst är inte dina. Du är bara den som tillhandahåller sperman för att jag ska kunna föda det barn som äger företräde till mina bröst, till min kropp. Är det viktigt om akamännen producerar mjölk eller ej? Amning är ett av de områden där kampen om vad som ska definieras som ”naturligt” ständigt förs. För antropologen Barry Hewlett blev erfarenheten av att leva bland aka en motivation till tvärkulturella jämförelser av olika praktiker i vården av de allra minsta. Hewlett påpekar att i Västerlandet, framför allt hos de urbana klasserna, är nyblivna föräldrar påtagligt okunniga om spädbarn. Sin egen bebistid minns man naturligtvis inte, och få förstagångsföräldrar har någon mer omfattande tidigare erfarenhet av att ta hand om småttingar. I icke-urbana kulturer är det ofta äldre syskon och andra familjemedlemmar som bär en viktig del av ansvaret för de små, detta långt innan dessa medvårdare själva får barn. I det moderna urbana samhället förlitar sig nyblivna föräldrar istället – eller förväntas förlita sig – på ”experters” riktlinjer; läkare, barnmorskor, psykologer.

Hewlett har gått igenom etnografiska databaser och funnit både stora globala variationer i spädbarnsvården, och vissa mer eller mindre tydliga mönster. Ett av mönstren är att med urbanisering följer avstånd mellan kropparna. Det västerländska barnet i sin vagga eller vagn framstår som oändligt ensamt, avskilt och övergivet. Med långa intervaller mellan måltiderna och förväntan på lång sammanhängande sömn, disciplineras barnet in i en livsrytm 19

anpassad efter samhällets och arbetsmarknadens krav. Medan !kungmödrar ammar sina späda barn i genomsnitt mellan tre och fyra gånger per timme, ammas amerikanska spädbarn omkring var tredje timme. I mobila samlarsamhällen, såsom hos akafolket, behöver de minsta barnen aldrig befatta sig med marken; de befinner sig ständigt i någons famn.

Samtidigt som det västerländska barnet alltså kan tyckas övergivet, finns i västerländsk förlossnings- och spädbarnsvård en stark betoning på vissa specifika former av närhet. Hewlett tar upp både bruket att direkt efter förlossningen lägga den nyfödda på moderns kropp, och förväntan på att amningen ska komma igång så snart som möjligt. Både den omedelbara fysiska kontakten och den tidiga amningen ses som viktiga för anknytningsprocessen mellan mor och barn. Men det är slående, säger Hewlett, att i över 90 procent av världens kulturer är modern inte den första att ha hand om den nyfödda. I många kulturer är hon inte ens den första kvinna att amma barnet.

Hewletts jämförelser säger egentligen inte mycket om vad som är en ”god” eller ”riktig” spädbarnsvård. Det är inte heller hans ärende. Vad han visar är hur spädbarnsvårdens organisering, och kanske allra mest amningen, styrs av ett samhälles produktionssätt. Medan samlarsamhällets barn tar bröstet när och var det vill, tvingas jordbrukssamhällets eller det kalla klimatets barn att vänta. Allra mest tvingas det urbana barnet vänta. Detta gäckande bröst så långt utom räckhåll! Kanske ska den idoga emfasen på tidig kroppslig anknytning, på vikten av en fungerande amning, ses som en kompensatorisk reaktion på det avstånd som sedan trängs in mellan spädbarnets och dess vårdares kroppar, formaliserat i väl definierade mat- och sovtider. Bröstet, sade Freud, är den sexuella driftens första objekt. I Hewletts jämförelser mellan spädbarnens matvanor hos urbana medelklassfamiljer å ena sidan, och hos !kung och aka å den andra, tvingas det västerländska spädbarnets begär in i hårda och frustrerande tyglar.

20

Fåret Dolly fick alltså sitt namn efter bröstimplantatens drottning.

Under en vistelse i Förenta staterna förlorade jag mig i countryns mormödrar – framför allt Dolly Parton och Loretta Lynn, så lika och ändå så olika. Partons vibrato nostalgiskt sjungande in my Tennessee mountain home, life is as peaceful as a baby’s sigh, Lynn ilsket gormande your squaw is on the warpath om livet med en försupen make. Gemensamt har de den enkla arbetarklassbakgrunden. Och den sagolika karriären.

Om Parton med sitt tillgjorda koketteri strävar efter att se ut som byhoran, kan man få intrycket av att Lynn modellerat sig själv efter Laura Ingalls Wilders böcker, förlagorna till den folkkära tvserien Lilla huset på prärien. Hennes kroppsspråk på scen, de små nickarna av samförstånd till publiken, andas hemvävd präktighet.

Genom sin karriär har hon gärna klätt sig i puffiga kråsklänningar med gammeldags krage kyskt knäppt ända upp till hakan. Lynns texter är, liksom Dolly Partons, laddade med landsbygdsromantik; hyllningar till det enkla livet i den fattiga kolgruvestuga där hon växte upp. Men här finns också hård diskbänksrealism och revanschlusta från arbetarklasskvinnans perspektiv; hon som drabbats både av klassamhällets och patriarkatets förtryck.

Både Parton och Lynn växte upp i fattiga familjer med stora barnaskaror. Med sina osannolika klassresor förkroppsligar de den amerikanska drömmen: Till och med en dotter till en kolgruvearbetare, till och med en dotter till en analfabet, kan bli rik nog att köpa sig en miljon ljuvliga kråsklänningar eller Amerikas största bröst. Och bägge är de, någonstans, benhårt trogna den knappa värld de växte upp i. Även om Partons barnsliga förtjusning i byhoran skulle vara en efterkonstruktion, fortsätter den att bestämma hennes uppenbarelse. Hennes tillskurna och designade kropp säger till betraktaren: Där jag kommer ifrån är det så här man vill se ut. Och så här ser jag ut. Fuck den goda smaken! Sina ofantliga rikedomar investerar Parton omväxlande i alfabetiseringsprojekt, omväxlande i sin kropp. Vet ni hur mycket det kostar att se så här billig ut? säger hon på scen, skjuter ut rumpan, puffar upp bysten.

21

Vem vågar se denna kvinna i ögonen och säga att hon är vulgär?

Här finns ingen naturlig maskerad. Här finns bara trohet; vägran att förneka de drömmar som drömdes av en fattig flickunge i Tennessee.

Men Lynn, hon var barnbruden, gift vid knappa 14 års ålder.

I hennes egen skildring liknar det äktenskapliga livet i mycket ett systematiskt utnyttjande av en ung flickas oförmåga att stå emot vad hon får veta förväntas av henne som hustru. Barnen kom i snabb takt efter bröllopet – vid 18 var hon redan fyrabarnsmor.

Sex barn hade hon fött fram innan hon på 1970-talet kunde sjunga om den frihet en kvinna fann i p-pillret, och som resultat blev hon bannlyst från flera amerikanska radiostationer. I en liveinspelning av ”The Pill” framförs den tillsammans med en annan av hennes kontroversiella sjuttiotalssånger, ”One’s on the Way”: The girls in New York city they all march for women’s lib / and Better Homes and Gardens shows the modern way to live / and the pill may change the world tomorrow, but meanwhile today / here in Topeka the flies are abuzzin’ / the dog is abarkin’ and the floor needs a scrubbin’ / one needs a spankin’ and one needs a huggin’ / Lord, one’s on the way. Lynn sjunger om en arbetarklassverklighet hon känner allt för väl från tiden innan karriären tog fart, i vilken till och med själva möjligheten att gå ut och demonstrera för hett efterlängtade rättigheter framstod som utopisk.

Hon låter trött, flickan som hade barnbarn innan hon var trettio fyllda, och som bar föräldraskapets bördor på egen hand medan hon täckte upp för en alkoholiserad make. Hon är närmare fyrtio när hon sjunger om p-pillret, och hon kan glädja sig åt det preparat som kommer att bespara andra yngre kvinnor det hårda liv hon själv levt. Mammaklänningarna åker ner i soporna, minikjolarna åker på, så många år att ta igen för! Loretta Lynn sjunger om kvinnans makt över sin egen reproduktion, och de starka reaktioner hon mötte visar bara alltför tydligt hur kontroversiell frågan om den makten var. Och är än idag. I många delar av världen, inklusive USA, är rätten till preventivmedel en politisk stridsfråga. Och 22

flera amerikanska delstater har, i strid med federala beslut, försökt kräva att make samtycker för att en gift kvinna ska få göra abort.

Parton har inte fått föda några barn, och detta har hon beskrivit som en av sorgerna i sitt liv. Hennes kropp balanserar mellan att vara ett artificiellt ofruktsamt och estetiserat objekt, och en överflödande fruktsam modersfantasi. I hennes jättelika tuttar kan män drömma om att få sjunka in och återvända, uppslukas.

Med en Dolly vyssjande som säger there there. Bröst som inte är sprängfyllda med mjölk, men väl med silikon.

23