Copyright © Staffan Nordstrand 2017 Opium Utgiven av bokfabriken, Malmö 2017 Omslagsdesign: Niklas Lindblad Grafisk form & sättning: Malin Hansson Tryck: ScandBook AB, Falun 2017 isbn: 978-91-76293-84-3 www.bokfabriken.se
4
BOKFABRIKEN
1 Klockan närmar sig elva på kvällen. Fredde står i baren på Hotell Malmen mitt emot Medborgarplatsen i Stockholm, med en öl i näven och flera redan i magen. Men han tål mer än många och är inte full utan bara lite skönt salongsberusad, med full koll på allt som händer i lokalen. Han spanar strategiskt ut över raden av följen i närheten. Vem kan han slå sig i slag med? Alla verkar upptagna redan. Men bara tanken på att ännu en gång tvingas åka ensam hem till ettan i Masmo, några tunnelbanestationer söder om IKEA i Kungens kurva, får honom att rysa. Han skruvar obekvämt på sig just när någon hört hans bön och två rätt snygga och glada kvinnor släntrar in genom dörren. Arm i arm och tydligt fokuserade på varandra pratar de ljudligt om några män de just verkar ha tagit farväl av, utan att ta någon notis om Fredde. Han vrider sig demonstrativt mot dem när de kommer fram till bardisken så att de ska titta åt hans håll. Kvinnorna beställer varsin vodka tonic och bartendern frågar dem, nyfiket men hövligt, om de är på väg in eller ut för kvällen. – In, svarar de samtidigt och brister ut i ett gemensamt skratt. Fredde står ungefär en meter ifrån dem. Den blonda står närmast honom, med ansiktet bortvänt. Den mörkhåriga, som har sitt långa hår i en ledig hästsvans och som Fredde snabbt bestämmer är den snyggaste av dem, står vänd mot sin väninna och indirekt även mot honom. Kvinnorna pratar mindre nu och Fredde väntar på rätt tillfälle att närma sig dem. När de får sina glas och höjer dem mot varandra i en skål passar han på att lyfta sin egen öl samtidigt som han spänner ögonen i den mörka kvinnan, som lite förvånande svarar med ett inbjudande leende – ett leende som får hennes vän att vända sig om emot honom och syna honom från topp till tå. Medan hon gör det tar han två små steg närmare dem båda. – Ja, det är väl dags för sista glaset så att man kommer hem i tid – annars blir kanske någon lite sur, säger han och håller övertydligt upp sitt glas inför kvinnorna igen.
5
– Nej, för sjutton, inte hos mig, svarar den blonda. – Inte hos mig heller, fyller den andra i. Såna relationer är vi färdiga med. Fredde kan inte undgå att se den mörkas himlande ögon medan hon säger det sista. På en sekund har han sin plan klar och vet precis hur han ska få henne på kroken. Som säljare kan han människor. Han läser oftast av dem, och allt deras bagage, på ett ögonblick. Nästan omärkligt glider han bort från bardisken och in framför kvinnorna i stället, som automatiskt delar lite på sig för att släppa in honom i gemenskapen. Nu är de ett och samma sällskap, och skålar med varandra igen. Fredde sträcker fram handen och presenterar sig. Kvinnorna hänger snabbt på. Favoriten heter Eva, den blonda Lena. – Ja, men barnen kan man ju inte utesluta, fortsätter Fredde luskande och tar en rejäl klunk. – Du har uppenbarligen barn? Eva ser intresserat på honom. – Ja, två flickor, svarar han. – Då måste du nog skynda dig hem nu, va? Lena ler lite lurigt mot honom. Han anar ett uns av motvilja från hennes sida men bryr sig inte om det eftersom Evas ansikte är desto mer öppet. – Nu kan jag ju inte gå, när jag äntligen fått så trevligt sällskap! Fredde höjer lockande på ett ögonbryn och Eva rodnar lite. – Det kommer inte att vara länge, för vi ska nog snart gå hem, konstaterar Lena torrt. Vi är rätt trötta efter dansen. – Dansen? frågar Fredde och söker Evas ögon. – Vi dansar salsa med våra kollegor på revisionsbyrån där vi jobbar, förklarar hon. Vi skulle bara ta en sista drink ihop nu innan vi sa hej då, Lena och jag, och här verkade det vara lagom trångt. Fredde nickar förstående, men ger inte upp så lätt. – Men en liten stund till skadar väl inte? Jag lovar att uppföra mig. Eva, som verkar mottaglig för smicker, ler igen och viker undan med blicken. Bingo. Henne ska jag ha. Eftersom alla tre verkar ha varit törstiga beställer Fredde snabbt in nya drinkar till Lena och Eva, Lenas protester till trots, och ännu en öl till
6
sig själv. Sedan ursäktar han sig för att gå på toaletten. Han har redan druckit sex stora stark och går hellre nu än en om en stund. Under tiden han är borta försöker Lena, som inte har någon lust att lära känna Fredde, övertyga Eva om att de ska gå därifrån. Men Eva, som trots sin skönhet är lite ovan vid den här sortens direkta uppvaktning, vill inte riktigt. För en gångs skull är det inte Lena männen flockas runt, och Eva behöver något annat än jobbet och framtiden att tänka på just nu, utled på att vara en fyrtiosexårig uttråkad ekonomikonsult som bara jobbar och aldrig har något riktigt flyt. När Eva lovat Lena att hålla kontakt med henne under resten av kvällen gör sig Lena beredd att lämna Malmen, utan att veta att Fredde stått på avstånd och tittat på henne och Eva en stund. När Fredde ser kvinnorna krama om varandra tar han sats och rör sig målmedvetet över hotellgolvet för att låta Eva veta att han väntat på henne. Flera beställningar och många skratt senare delar Eva och Fredde en taxi ut till Evas radhus i Älta. Fredde håller på att förföra Eva, som villigt låter honom eftersom hon är ledig dagen efter. Chauffören, som under många år kört pilska nattgäster hem, berörs inte av det vilt hånglande paret i baksätet. Framme vid rätt adress får han hosta flera gånger för att få deras uppmärksamhet. Fredde är först ut ur bilen för att slippa betala resan, men ursäktar sig för syns skull. – Jag måste ha luft, betalar du så får du pengar av mig sen? Medan Eva letar i handväskan efter sitt kort tittar sig Fredde omkring. I radhusområdet där Eva bor ser alla hus, säkert två hundra stycken, exakt likadana ut. – Jag skulle aldrig hitta dig igen i den här stacken, säger han och flinar när Eva kliver ut bilen. – Det behöver du inte heller. Du behöver bara hitta mig nu, svarar hon med ett pillemariskt uttryck. Fredde drar henne intill sig och kysser henne igen, hårt.
7