Kråkan började springa fram och tillbaka i lagårn. Han stannade framför Mamma Mu. – Varför springer jag?
– Jag vet inte. Du sa julafton ... – Ja, och jag har inte en endaste julklapp till mig. – Men mu, till dig? Ska du ge julklappar till dig själv? Kråkan rusade vidare.
– Javisst. Det är enda sättet, jag får aldrig några paket annars! Måste skynda, måste hem. Hej då!
Mamma Mu cyklade genom mörka skogen. Kråkan satt på styret. – Du får inte titta förrän jag säger till, sa Mamma Mu. Hon stannade cykeln mitt i skogen framför Kråkans stora gran. – Ett, två tre. Nu!
På ett ögonblick tändes hundra små julgransljus i granen. Hela skogen lystes upp. Kråkan blev alldeles stilla. – Mumma Ma… min gran … den lyser. – God Jul Kråkan! Det är din julklapp, sa Mamma Mu milt.
– Me… men hur? Hur har det gått till? – Hönorna hjälpte mig att sätta upp ljusen. De kan ju också flyga. Kråkan ställde sig på styret och vände sig till Mamma Mu och hönorna. Han bugade sig högtidligt. – Krack! Jag menar … Tax nicka ha … Jag menar, tack ska ni ha! Hönorna kacklade vänligt. – Jag måste hem! ropade Kråkan och flög upp till sitt bo.
Kråkan började springa fram och tillbaka i lagårn. Han stannade framför Mamma Mu. – Varför springer jag?
– Jag vet inte. Du sa julafton ... – Ja, och jag har inte en endaste julklapp till mig. – Men mu, till dig? Ska du ge julklappar till dig själv? Kråkan rusade vidare.
– Javisst. Det är enda sättet, jag får aldrig några paket annars! Måste skynda, måste hem. Hej då!