9789172995673

S t efan C a s ta

under tiden le genden om den grĂśna cirkeln

opal

Fristående fortsättning på: Den gröna cirkeln

www.opal.se www.stefancasta.se © Text: Stefan Casta, 2012 Omslag: Niklas Lindblad/Mystical Garden Bokförlaget Opal AB Tryckt hos ScandBook, Falun, 2012 ISBN: 978-91-7299-567-3

Stefan casta LEGENDEN OM DEN GRÖNA CIRKELN

UNDER TIDEN

Opal

Det jag nu ska berätta för dig är en märklig historia. Den dyker upp med jämna mellanrum i olika delar av världen och – konstigt nog – i olika tider. Det har hänt att den kallats för en vandringshistoria. Men det stämmer inte. En vandringshistoria är i grunden osann, och bygger på rykten eller missförstånd. Den här historien är unik. Men den finns i olika versioner som skiljer sig åt en del. Den jag har valt är den som anses vara den ursprungliga. Någon detalj kan säkert ha blivit fel. Jag ber i så fall om ursäkt för det. Muntliga berättelser är så luriga. De förändras en aning av varje person som återberättar dem.

Men, så här var det.

STADEN

Du, ser pojken vid vallgraven? Den ljushyade gossen som sitter och metar. Bakom honom reser sig de mörka slottsmurarna. De löper runt hela borggården. Murarna gör slottet till en ointaglig borg, vilket naturligtvis är meningen. Det är en grå dag. Vinden river i trädkronorna. Mycket få människor rör sig i gränderna kring slottet. Men pojken bryr sig inte om människor eller slott. Han är i sin egen värld, förtrollad av näverbiten som guppar på den mörka vattenytan. Han sitter orörlig, som en sfinx nästan. Men just när du tänkt detta om sfinxen, om vad en sådan egentligen är, börjar pojken hosta häftigt. Han hostar tills han inte längre får luft. Han kastar

7

ifrån sig metspöet, kroppen dras samman i kraftiga ryckningar. Det pågår en lång stund. Men när anfallet är över fortsätter han att fiska som om ingenting hänt. Det är Li Li. Han är ett av de barn som bär världen på sina axlar. Du kommer att förstå detta senare.

Den natten drar ett våldsamt åskväder in över staden. Blixtarna skär sönder himlen i guldkantade pusselbitar, innan de fräsande kastar sig ner i det svarta vattnet. De lyser upp det mörka slottet och hela den tysta staden som vilar som ett sovande djur vid havets strand. Ett djur med ena örat på skaft.

Nästa morgon ser du honom igen. Li Li. Du minns namnet? Bra. Han sitter på samma ställe på kajen med sitt metspö. Det här är hans plats. Metspöet är skuret ur ett alträd och slipat så noga att det är lent som en hermelins päls. Det är Aron som har gjort det.

Nu lägger du också märke till ämbaret av trä som står bredvid pojken. Däri ska han lägga fisken, den dagen han får någon. Träkajen är mörk av fukt efter nattens oväder. Stenarna i slottsmuren framför Li Li blänker som mörka trollögon. Allt i staden är renspolat, ännu gråare än dagen före och de svarta fåglarnas hesa röster ekar högre än vanligt när de lämnar hustaken och singlar ut över staden.

Så hör du barnen som sjunger. De måste vara många, för sången bärs över staden. De ljusa rösterna lyfter liksom den dystra himlen en liten aning. Sången kommer från en innergård. Barnen sjunger i kör, i två stämmor. Du känner igen sången, och ändå inte. Det är en vanlig visa, en sådan som barn sjungit i alla tider. Titta! Nu ser du dem komma ut genom järngrinden. Små barn, hand i hand.

Klädda i likadana kjortlar av grovt grått tyg och med huvorna vilande på ryggarna. De går längs den kullerstensbelagda gränden, bort mot marknadsplatsen och stadens rådhus. Du ser hur vinden fingrar i kjortlarna. Det är ännu en blåsig dag på Jorden. Vädret

8

är så kyligt att barnen är röda om kinderna, trots att det är mitt i sommaren.

Plötsligt hajar du till, för nu upptäcker du mannen som går alldeles bakom barnen. Han bär en svart hatt och en svart mantel hänger ner från hans axlar. Hans stövlar ekar mot stenläggningen.

Donk. Donk. Donk. Det är trollkarlen, tänker du. Fel. Säger jag.

Du får ge dig till tåls lite. Du vet ju inte ens vem jag är!

Men den här dagen är annorlunda. När barnen suddats ut ur din blick och sången skingrats av vinden, kommer en skara pilgrimer lunkande över kullerstenarna. De går böjda, med tunga steg, huvudena täckta av grå kåpor. På väg mot slottet? Nej, varför skulle de vara det? De lägger sig bara på slänten nedanför slottsmuren för att sova några timmar. De har färdats så länge. Och de vet inte hur lång tid som återstår innan de når sitt mål. De vet inte om de någonsin gör det, eftersom de inte är säkra på vad som är deras mål.

De söker efter något. Vadsomhelst egentligen. Bara det bekräftar att det fortfarande finns hopp.

En av pilgrimerna betraktar Li Li med stort intresse. Hon pekar mot honom med sin vandringsstav. Men när hon vänder sig om för att se reaktionen hos sina följeslagare märker hon att alla redan sover djupt. Och när hon på nytt spanar mot pojken lägger hon märke till hans bleka hy. Hon suckar och lägger ner staven. Sträcker på sin ledbrutna kropp, innan hon kryper ned bland de andra. Och i samma ögonblick som hon lägger sitt huvud mot den fuktiga marken somnar även hon.

Det är nu det blir annorlunda. När pilgrimerna gått till vila får Li Li syn på något ute på vallgravens mörka vatten. En flaska? Han kan inte urskilja vad det är för vattenytan är krusad av vinden. Men han tycker att han ser en näverbit som då och då sticker upp ur vattnet. Hans ögon följer det främmande föremålet som flyter på vattenytan. Han ser att det driver mot kajen, påhejat av den friska vinden. Som om det färdats länge över djupa vatten och nu nått sin

9

hamn. Och efter en stund, när föremålet kommit närmare, ser Li Li att det faktiskt är en näverbit.

Den är nästan likadan som den han själv använder i sitt enkla mete. Men den nya hör inte till ett mete som slitit sig loss från en fiskare någonstans. Nu när den ligger och guppar i vattnet precis nedanför honom ser Li Li att näverbiten sitter ordentligt fast i något under vattenytan. Den är nerkörd i halsen på en flaska. Och redan när han böjer sig ner och sträcker sig efter flaskan ser han att det ligger något inuti den.

10

Det är natt på jorden nu. Därför ser du inte så bra.

Det du skymtar i mörkret är en lägerplats. En boplats skulle man kunna säga. Där finns några hyddor. Några inhägnader. En öppen plats kring en eldstad. Det är allt.

LÄGRET

Ett skrik, skär sönder nattens tunga tystnad. Sedan hörs ett skrik till och ännu ett. Det är förfärliga skrik, höga vrål av förtvivlan. Sådana man bara släpper ifrån sig när man är alldeles utom sig. Av smärta, av djup fruktan.

Det är en flicka som skriker. Hon ligger naken inne i långhyddan. Bredvid henne sitter en grupp ungdomar. Några av dem är bara barn. De ser på den nakna flickan. Försöker trösta henne så gott de kan, men det kan de ju inte. Ett av barnen, en flicka som är mindre än de andra, sitter närmare den skrikande flickan, och böjer sig mot henne. Baddar hennes ansikte med en fuktig tygtrasa.

Viskar, ”Det kommer att gå bra.”

Men den skrikande flickan lyssnar inte. Hon kastar sig av och an på en bädd av slitna, smutsiga fårskinn. Den lilla flickan vid hennes sida vänder sig mot en pojke, ”Hämta mer vatten, David!”

11

Han som heter David tar emot träkärlet och reser sig upp och går ut ur hyddan och bort mot en stor tunna. Den råa nattluften slår emot honom och han drar sin mantel tätare om sig, skyndar på stegen. En mörk skugga har rest sig upp och följer efter honom.

Det är ett djur. Kanske en hund. Pojken och kanskehunden går förbi eldplatsen där en tunn grå rökpelare borrar ett hål genom det kompakta mörkret. Men David ser inte det. När han fyllt kärlet med vatten böjer han sig ner och stryker djuret på huvudet.

Men han gör det frånvarande, för hans tankar är hos den skrikande flickan i hyddan. Det är hennes kind han stryker. Han reser sig och skyndar tillbaka in i hyddan. ”Här”, säger han när han sträcker fram vattnet.

Den lilla flickan tar emot det utan ett ord. Hon doppar ner tygtrasan och kramar ur den och stryker den sedan över flickans panna. ”Det kommer att gå bra.”

Den nakna flickan svarar med ett nytt skrik, mer förtvivlat och ännu starkare än de tidigare. Hennes kropp dras samman i en våg av smärta. Hon slår med händerna i luften. Spänner kroppen i en båge, som ett valv av eld. ”Bra!” ropar den lilla flickan. ”Fortsätt!”

Den nakna flickan försöker slå henne med sina knutna händer.

Så avbryts hon av en ny smärtvåg som sköljer över henne som en tsunami. Hon spänner kroppen, vrålar rakt ut i luften. ”Bra!” ”Vad händer?” viskar pojken som heter David. Hans röst skakar av rädsla.

Den lilla flickan svarar inte. Men efter en stund vrider hon på huvudet. ”Håll hennes händer!”

David böjer sig fram mot den nakna flickan och försöker få tag i hennes armar. Han får flera slag i ansiktet innan han lyckas hålla fast henne.

12

”Kom igen nu!” viskar den lilla flickan.

Den nakna flickan ger henne ett avgrundsvrål till svar. Hon spänner åter kroppen som en bro och i hyddans dunkel blänker den av svett. ”Fortsätt!”

Den nakna flickan kastar sig av och an. Hon vill försöka komma loss från det som håller fast hennes händer. Hon vill härifrån, bort från denna våldsamma smärta. Hon är säker på att hon kommer att dö. Och när hon förstår att döden är den enda vägen bort från smärtan släpper hon taget och gör sig redo att möta den.

Det är då hon ser ljuset, det starka vita skenet som lyser henne rakt i ögonen. Hon ser ingenting. Bara det bländade ljuset. ”Jag vill inte!” skriker hon. ”Jag vill inte dö!”

Kroppen drar ihop sig i värkar. De kommer snabbt nu, som pulsslagen på en budbärare som färdats långa sträckor. Hennes kropp lever sitt eget liv. Den vet vad den ska göra, drar ihop sig, skjuter ifrån. Flickan flämtar som ett djur som springer i ödemarken. ”Bra!” ropar den där rösten hon hört flera gånger. ”Nu händer det något!”

Hon förstår inte innebörden av orden. Vet inte vad det är som händer. Bryr sig inte om det heller. Hon är upptagen av att försöka hålla sig kvar i sin egen kropp. Hon känner hur nära döden hon är, hur hon balanserar på en skarp kant ytterst nära det starka ljuset.

När som helst kommer jag att falla, tänker hon. När som helst kommer jag att falla ner. ”Jag vill inte dö!” skriker hon i ett sista försök att överrösta smärtan. Den piskar henne med en glödande taggtråd och då känner hon att hon bara vill släppa taget, lämna livet, hoppa. ”Nu!” ropar rösten vid hennes sida. ”Nu kommer den!”

Hon struntar i rösten. ”En gång till!”

Hon känner hur hennes kropp liksom stegrar sig som en häst,

13

som en vild häst som vill kasta av sin ryttare, och sedan vräker den sig iväg rakt framåt i rasande galopp. Nu dör jag, tänker hon. Äntligen dör jag.

Det blir alldeles tyst omkring henne. Hon märker faktiskt det.

Det där absoluta lugnet som plötsligt lägger sig runt henne. Precis när hästen kastade av sin ryttare, tänker hon. Hon märker att hon är bortom smärtan, äntligen förbi den, men kvar i en diffus värld av mörker och dimma. ”Hur gick det?” säger David.

Den lilla flickan svarar inte. Hon håller något i sin famn och lindar ett torrt tygstycke omkring det. Det är alldeles tyst i hyddan.

Så tyst, så tyst, efter de senaste timmarnas kalabalik. ”Den är död.” säger David till slut.

Ingen svarar honom.

Den nakna flickan ser sig om. Hon känner att hon faktiskt är bortom smärtan, att hon verkligen lyckades ta sig förbi den. ”Vad är det som händer?” säger hon.

Innan någon hinner svara henne hörs ett nytt skrik. Men det är av en annan sort än de vrål som omgett dem denna natt. Det är ett mycket litet skrik. Det är en ynklig, späd röst. Ett barns skrik. ”Det lever!” ropar den lilla flickan. ”Det lever!”

14

Jag vet inte om du kan förstå vad detta betydde. Det var ett mirakel.

Det är varje barn som föds. Men det här var också ett tecken. Det var väl det som det var mest av allt. De hade letat så länge efter ett sådant.

Alla gjorde ju det. Alla gick omkring och sökte efter något.

3.

När, morgonen gryr är det tyst på boplatsen. Inte ett tecken på liv någonstans. Till och med det vakande djuret har somnat utanför hyddan. Den fuktiga nattluften hänger kvar som ett osynligt blött lakan. Allting dryper av väta. Det droppar från de döda träden.

Men först när den klara solen stiger upp och dess varma strålar slickar i sig nattfukten märks de första tecknen på liv i långhyddan. Då hörs det där lilla skriket igen. Det nya ljudet. Det nyfödda barnets skrik. Det stiger upp genom hyddans stråtak och ett sådant skrik har ingen vetskap om vikten av att hålla sig tyst och stilla. Det vecklar ut sig, öppnar sig helt ogenerat som en vacker och sällsynt blomma i en främmande värld. Och just där och just då blir det så tydligt att det är någonting så oväntat och annorlunda med detta barnskrik. Det blir så uppenbart att det inte stämmer med verkligheten utanför hyddans väggar.

Och därför, de snabba rösterna där inifrån, ”Schyss, schyss”, viskar Judit.

15

”Ge henne mat”, viskar den lilla flickans röst.

Barnets skrik tystnar plötsligt. ”Bra”, säger rösten som heter David.

Skynket som hänger i långhyddans öppning dras åt sidan och en annan pojke kommer ut. Han sitter på huk en stund i öppningen. Hans bara överkropp är mager och senig. Han drar en hand genom det långa ljusa håret några gånger, som om han kammar det. Så knycker han till med huvudet och kastar håret bakåt så att det lägger sig över skuldrorna. Så som han brukar göra.

Han heter Gabriel. Han ser sig omkring för att kontrollera att allt är som det ska. Hans blick synar eldplatsen där den sista flämtande röken kämpar mot det växande dagsljuset. Han ser staplarna med kärl och den egendomliga höga träkonstruktionen som reser sig bakom eldplatsen. Det är lugnt, tänker Gabriel. Allt är som det ska. Ingen har varit här. ”Okej”, säger han lågt inåt hyddan och reser på sig.

Ett nytt ansikte dyker upp i öppningen. Det är Dinah. Hon gnider sömnen ur ögonen samtidigt som hon tittar sig omkring.

Som ett djur som ska lämna sitt gryt. Dinah har inget hår. Hennes hjässa är kal och hårt bränd av solen. Hon bär ett stycke grått tyg som är svept om kroppen. Hon går fram till eldplatsen och sätter sig på en av stenarna och börjar försiktigt röra i askhögen med en lång käpp. Grå rök bolmar upp från eldstaden och när hon kastar ner ett par nävar med ris dröjer det bara en kort stund innan den första lågan flämtar till.

Två andra barn kommer ut ur boningshyddan. Det är Tiss, den lilla flickan som denna natt hjälpt Judit att föda. Tiss kallades en gång för Tissan, och ibland för Lilla Tissan. Ursprungligen var hennes namn Tisdag. Men ingen tänker längre på det, ingen säger något annat än Tiss. Hon är yngre än de andra, och utstrålar kraft och glädje.

Sedan är det Plister, som sitter bredvid Dinah vid eldstaden och hjälper henne att koka vatten. Plister är ungefär lika gammal som

16

Tiss. Men han är kortare, ännu tunnare. Det fanns ett ord som man brukade använda om sådana barn; spenslig.

En gång var de fler. Det fanns andra barn i Plisters ålder. Några av dem spolades överbord under en orkan. Ett annat blev uppätet av vildhundar. De sista barnen dog i den farsot som yttrar sig i form av svarta fläckar eller bölder på kroppen. Också Plister smittades men lyckades på något mirakulöst sätt överleva. Men det är som om hans kropp stannat upp i växten, som om den inte får tillräckligt med näring för att orka växa. Som om sjukdomen fortfarande finns kvar någonstans, inkapslad och dold i honom.

Men Plister är precis som Tiss ett sådant barn som tycks trotsa de sjukdomar och hinder som livet dukar fram. Det är som om de representerar en ny generation barn. De är mindre än barnen var förr, just spensligare, men härdade och rustade att motstå mycket mer. Nu reser sig Plister och går ner till stranden för att hämta alger.

Så kommer Judit ut, och det är som om allesammans hejdar sig ett litet ögonblick. Som om de håller andan, eller bara som en gest av respekt mot henne. Också hon är kal på huvudet men inte lika hårt bränd som Dinah. Hon ryser till av den råa morgonluften, sveper en stor sjal kring sin kropp. ”Den sover nu”, viskar hon.

När de samlats kring elden och blåser på den heta drycken som Dinah och Plister kokat av algerna känner de allesammans att det kan vara något nytt som har börjat. ”Tänk att vi fått ett barn”, säger Gabriel. ”Det kan vara ett tecken.”

De andra nickar, dricker. ”Det är det”, säger Tiss. ”Men vad betyder det?” ”Att livet är på väg tillbaka.”

Dinah skakar på huvudet. ”Det kan vara en ren slump”, säger hon. ”Kommer ni ihåg att

17

grisarna fick ungar en gång? Men det är länge sedan och det hände aldrig igen.” ”Jag vet. Men det kan kanske vara så här i början. Att det sker ryckvis och slumpartat.” ”Den stora frågan är hur vi ska få det att överleva”, säger David. ”Jag har mjölk”, säger Judit.

David nickar. Sedan skakar han på huvudet. ”Jag tror vi måste ge oss av”, säger han.

Judit suckar. ”Hur många gånger har vi gjort det?”

De sitter tysta en stund. De vet svaret på Judits fråga. De har brutit upp otaliga gånger. Dragit vidare i sökandet efter en ny, tryggare plats. En plats där liv är möjligt. ”Jag tror du har rätt”, säger Dinah. Vi måste försöka hitta en mer isolerad plats. Vi är inte säkra här. Inte med den där.” Hon pekar bort mot hyddan.

David nickar. ”Jag tror vi måste försöka hitta en ö”, säger han. ”Det har vi försökt, eller hur?” säger Gabriel. ”Alla öar är ockuperade eller förstörda.” ”Det finns fler, Gabriel. Det finns en massa öar. Jag tror vi ska försöka hitta en liten ö, en som ingen bryr sig om.” ”Det låter som en bra idé”, säger Plister. ”Jag vet inte om jag orkar bryta upp igen”, säger Judit.

Och precis när hon säger det kan de allesammans höra att den har vaknat igen. Och det späda skriket som tränger ut från hyddan är som en bekräftelse på det som de talar om.

Som om det bara finns ett svar. Det är dags att bryta upp. ”Vi måste skynda oss”, säger Dinah.

18

IV

När Li Li känner att han har flaskan i ett säkert grepp lyfter han snabbt upp den på kajen. Han kikar på den. Jo, visst ligger det något där inne. En pergamentrulle. Ett brev? Han ser sig om. Ingen verkar titta åt hans håll. Så stoppar han kvickt in flaskan under sina kläder. Han sitter kvar, som om ingenting hänt. Låtsas att han fortfarande metar. För han är medveten om pilgrimerna som slagit läger mitt emot honom på andra sidan vallgraven. Han vet att de håller ett öga på honom.

Han sneglar mot dem i smyg, ser att de vaknat igen efter sin vila. De sitter och småpratar med varandra. En eld brinner och han ser att några av dem lagar mat över den. Men han har också sett att en av dem har pekat mot honom och sagt något till de andra. I normala fall hade han rest sig upp och sprungit därifrån. Men han vill inte det.

Inte nu.

Inte när han bär på flaskan.

Det dröjer en evighet innan pilgrimerna bryter upp. De reser sig.

Borstar av sig. Tar upp sina stavar. Gör korstecken och tappar sina stavar. Hela tiden talar de med varandra och Li Li tror att de pratar om vägen. Om vart de ska gå. Själv bryr han sig egentligen inte.

19

Pilgrimer ser han nästan varje vecka. De kommer och går, de irrar omkring i sitt sökande.

Så ser han hur de drar kåporna över sina rakade huvuden och börjar röra sig bort från slänten. Han andas ut när han ser dem försvinna i en av gränderna. Men han sitter kvar. Det finns många ögon i staden. Först när han förvissat sig om att allt är som vanligt och att ingen verkar bry sig om vad han har för sig, reser han sig upp. Han knyter loss reven och sticker in metspöet på det vanliga gömstället under träkajen. En råtta som kilar på stenarna under brädläggningen stannar upp och iakttar honom med skarpa ögon.

Li Li ryser och drar kvickt upp handen.

Han lindar den svarta metreven om sin underarm och gör slutligen fast den smidda kroken i näverbiten så att metet sitter stadigt förankrat på armen. Där det alltid brukar sitta. Det är därför folk kallar honom för Li Li, fiskaren. Eller Li Li, den lille fiskaren.

Ibland ropar de efter honom, ”Har du fått någon fisk idag, Li Li?” I början hade det hänt att han svarade, ”Nej inte idag, Herrn.”

Men sedan började han lägga märke till skratten som följde med frågorna, och då slutade han svara.

Han har också hört att man talat om honom som glaspojken, för att han är så tunn att hans lemmar nästan är genomskinliga.

Nu känner han efter att flaskan ligger i säkert förvar under den grå kjorteln. Han klämmer fast den mot kroppen med sin vänstra arm. Sedan börjar han gå hemåt, så nonchalant som möjligt. Ingen som han möter ska kunna ana vilken hemlighet han bär på. Han går den vanliga vägen, bort mot marknadsplatsen och rådhuset. Sedan svänger han in i den långa gränden som leder ut ur stadskärnan och bort mot hans hem.

20

FRISTÅENDE FORTSÄTTNING PÅ DEN GRÖNA CIRKELN SOM VANN BARNENS ROMANPRIS 2011!

STEFAN CASTA

legenden om den gröna cirkeln

Den föräldralöse pojken Li Li lever i en farlig tid. Det är missväxt, folk svälter. Pesten härjar. Vädret är kallt, trots att det är sommar. När han en dag hittar en flaskpost i vallgraven vid slottet förändras hans värld.

Han undrar om brevet kommer från en annan tid.

Fyra ungdomar som överlevt en naturkatastrof söker efter en säker plats att slå sig ned på. De hittar en liten bortglömd ö. Men snart märker de att det händer underliga saker. På botten utanför ön vilar ett flera hundra år gammalt skepp, som ser alldeles nytt ut. Det är som om tiden har stannat. Eller – kan man hamna under tiden?

När jag började skriva blev jag förvånad. Vad tusan är det som händer, tänkte jag. Det var inte alls som jag trodde. Jag skrev boken nästan i ett sträck, för jag kunde inte släppa den.

Stefan Casta

under tiden

under tiden

STEFAN CASTA legenden om den gröna cirkeln

under tiden

opal opal

Under tiden-bokomslag.indd 1-3

opal

2012-07-05 12.38