9789137140469

Katarina Bivald

L채sarna i Broken Wheel rekommenderar

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Katarina Bivald 2013 Omslag Studio E Tryckt 2013 hos ScandBook AB i Falun ISBN 978-91-37-14046-9

Sara Lindqvist Kornvägen 7, 1 tr 136 38 Haninge Sverige Broken Wheel, Iowa, den 15 april 2009 Kära Sara, Jag hoppas att du kommer att ha glädje av Louisa May Alcotts En gammaldags flicka. Det är en charmerande historia, men kanske en aning mer öppet moraliserande än Unga kvinnor.

När det gäller betalningen behöver du inte tänka på det, jag har haft dubbletter av den boken i åratal. Det är bara roligt att den nu har hittat ett nytt hem, och till och med kommer att få resa hela vägen till Europa. Jag har själv aldrig varit i Sverige, men jag är säker på att det är ett väldigt vackert land. Är det inte lustigt att ens böcker kommer att ha rest längre än man själv? Trösterikt eller oroväckande, det vet jag faktiskt inte.

Med vänliga hälsningar, Amy Harris

5

Böcker vs livet: 1–0

Den främmande kvinnan på Hopes huvudgata var så alldaglig att det nästan var upprörande. En tanig, tråkig figur klädd i en höstkappa som var alldeles för varm och grå för årstiden. En ryggsäck låg vid hennes fötter, och mot ett smalt ben stod en gigantisk resväska lutad. De invånare som råkade bevittna hennes ankomst kunde inte låta bli att känna att det var oartigt att bry sig så lite om sitt utseende. Som om den här kvinnan inte hade det minsta intresse av att göra ett gott intryck på dem.

Hennes hår var obestämbart brunt, varken riktigt ljust eller riktigt mörkt. Det hölls tillbaka med ett slarvigt uppsatt hårspänne och föll bakåt över hennes axlar i orediga lockar. Där hennes ansikte borde ha funnits syntes istället Louisa May Alcotts En gammaldags flicka.

Det verkade faktiskt som om hon inte brydde sig det minsta om att hon var i Hope. Som om hon bara hade hamnat där, rätt upp och ner med bok och packning och okammat hår och allt, och lika gärna hade kunnat vara i vilken annan stad som helst. Hon stod på en av de vackraste gatorna i Cedar County, kanske den vackraste i hela södra Iowa, men det enda hon såg var den där boken.

Helt ointresserad kunde hon ändå inte vara. Då och då kikade ett par stora gråa ögon upp över kanten på boken, likt en präriehund som stack upp huvudet för att ta reda på om kusten var klar.

Boken sänktes lite till, och hon såg först skarpt åt vänster för att sedan svepa med blicken så långt åt höger som hon kunde 6

komma utan att vrida på huvudet. Så höjde hon boken och såg ut att försjunka i berättelsen igen.

I själva verket hade Sara vid det här laget memorerat nästan varenda detalj av gatan. Även med boken framför ansiktet kunde hon återge hur den sista kvällssolen blänkte i polerade stadsjeepar, hur till och med trädkronorna verkade prydliga och organiserade, och hur frisörsalongen femtio meter bort hade en reklamskylt i laminerad plast som gick i patriotiskt röd-vit-blårandiga färger. Över alltihop låg den kväljande doften av nybakad äppelpaj. Den kom från kaféet bakom hennes rygg, där några medelålders kvinnor betraktade hennes läsning med öppet ogillande. I alla fall verkade det så för Sara. Varje gång hon såg upp från boken rynkade de på ögonbrynen och skakade lätt på huvudet, som om hon bröt mot någon oskriven etikettsregel genom att läsa på trottoaren.

Hon tog upp mobiltelefonen igen och ringde upp det senast lagrade numret. Nio signaler gick fram innan hon la på.

Så Amy Harris var lite försenad. Det fanns säkert en rimlig förklaring till det. Ett punkterat däck, kanske. Slut på bränsle. Det var lätt att bli – hon såg ner på mobildisplayen igen – två timmar och trettiosju minuter försenad.

Hon var inte orolig, inte än. Amy Harris skrev riktiga brev på helt äkta, gammaldags brevpapper; tjockt och mjukt gräddfärgat.

Det fanns ingen chans i världen att en person som skrev brev på riktigt, gräddfärgat brevpapper skulle överge en vän i en främmande stad, eller visa sig vara en psykopatisk massmördare med sexualsadistiska inslag, alldeles oavsett vad Saras mamma hade sagt. ”Ursäkta mig, raring.”

En främmande kvinna hade stannat upp bredvid henne. Hon hade den sortens falskt tålmodiga blick som människor brukade få när de redan hade frågat Sara om något flera gånger. ”Kan jag hjälpa till med något?” frågade kvinnan. En brun 7

papperskasse med matvaror vilade mot hennes höft och en konservburk med Hunt’s tomatsoppa vippade vårdslöst nära kanten. ”Nej tack”, sa Sara. ”Jag väntar på någon.” ”Minsann.” Tonfallet var roat överseende. Kvinnorna på uteserveringen följde intresserat hela konversationen. ”Första gången i Hope?” ”Jag är på väg till Broken Wheel.”

Kanske var det inbillning, men kvinnan såg inte alls ut att vara nöjd med svaret. Konservburken hoppade till på ett farligt sätt.

Efter någon minut sa hon: ”Jag är rädd för att det inte är mycket till stad, Broken Wheel. Känner du någon där?” ”Jag ska bo hos Amy Harris.”

Tystnad. ”Jag är säker på att hon är på väg”, sa Sara. ”Det verkar som om du har blivit övergiven här, raring.” Hon såg förväntansfullt på Sara. ”Seså. Ring henne.”

Sara tog motvilligt fram telefonen igen, och försökte låta bli att dra sig undan när den främmande kvinnan tryckte sin kind mot hennes öra för att kunna lyssna på signalerna som gick fram. ”Verkar inte som om hon svarar, tycker jag.” Sara la tillbaka telefonen i fickan och kvinnan lutade sig tillbaka något. ”Vad ska du göra där?” ”Ha semester. Jag ska hyra ett rum.” ”Och nu har du blivit övergiven här. Just en snygg start. Jag hoppas att du inte har betalat i förskott.” Kvinnan bytte arm för matkassen och knäppte med fingrarna mot kaféets uteservering. ”Hank”, sa hon högt till den enda mannen. ”Skjutsa tjejen här till Broken Wheel, okej?” ”Jag har inte druckit upp kaffet.” ”Men ta med dig det då.”

Mannen grymtade till, men han reste sig lydigt upp och försvann inåt lokalen. ”Om jag var du”, fortsatte kvinnan till Sara. ”Skulle jag inte lämna ifrån mig de där pengarna på direkten. Jag skulle betala 8

precis innan jag åkte hem. Och jag skulle hålla dem väl gömda till dess.” Hon nickade så häftigt att burken med tomatsoppa hoppade till igen. ”Jag säger inte att alla i Broken Wheel är tjuvar”, tillade hon för sakens skull. ”Men som oss, det är de inte.”

Hank kom tillbaka med en ny kopp kaffe i pappmugg, och Saras väska och ryggsäck hivades in i baksätet av hans bil. Sara själv placerades vänligt men bestämt i framsätet. ”Kör henne dit, Hank”, sa kvinnan och klappade två gånger på biltaket med sin lediga hand. Hon lutade sig fram mot det öppna fönstret. ”Om du ångrar dig kan du alltid komma tillbaka hit.” ”Broken Wheel, alltså”, sa Hank ointresserat.

Sara knäppte händerna ovanför boken och försökte se avslappnad ut. I bilen luktade det billigt rakvatten och dyrt, mörkrostat kaffe. ”Vad ska du göra där?” ”Läsa.”

Han skakade på huvudet. ”Som en semester”, förtydligade hon. ”Vi får väl se”, sa Hank olycksbådande.

Utsikten utanför hennes bilfönster förändrades inför hennes ögon. Gräsmattor blev till åkrar, de glittrande bilarna försvann och de prydliga husen avlöstes av en massiv mur av majs som tornade upp sig på båda sidorna om vägen. Vägen fortsatte rakt fram med bedövande regelbundenhet. Då och då korsades den av andra, också de helt raka, som om någon en gång hade sett ut över de väldiga fälten och dragit upp vägarna igenom dem med linjal. En metod lika god som någon annan, tänkte Sara. Men allteftersom de fortsatte framåt blev de andra vägarna färre och färre, tills det kändes som om det enda som fanns runtomkring dem var kilometer efter kilometer av majs. ”Kan inte vara mycket till stad kvar”, sa Hank. ”En vän till mig växte upp där. Säljer försäkringar i Des Moines nu.”

9

Hon visste inte vad hon skulle säga om det. ”Vad trevligt”, försökte hon sig på. ”Han trivs bra”, instämde mannen. ”Betydligt bättre än att försöka ha ett familjejordbruk i Broken Wheel, det är då säkert.”

Han sa ingenting mer efter det.

Sara lutade sig fram mot bilrutan som om hon spanade efter staden från Amys brev. Hon hade hört så mycket om Broken Wheel att det nästan kändes som om miss Annie när som helst skulle komma åkande på sin flakmoped, eller Jimmy plötsligt stå vid vägkanten och vifta med det senaste numret av sin tidning. Ett tag kunde hon nästan se dem framför sig, men så suddades de ut och yrde iväg i dammet bakom dem. En tilltygad lada dök upp och doldes återigen av majsen, som om den aldrig hade funnits där. Det var det enda hus hon hade sett på en kvart.

Skulle staden se ut som hon hade föreställt sig den? Sara glömde till och med bort sin oro över att Amy inte svarade, nu när hon äntligen skulle få se den.

Men när de väl kom fram till Broken Wheel skulle hon ha kunnat missa hela staden om inte Hank hade saktat in. Den dök plötsligt upp längs med den breda, nästan trefiliga vägen. Byggnaderna var så låga att de verkade försvinna mot all asfalt.

Huvudgatan bestod av ett fåtal hus på båda sidor om vägen. De flesta verkade nedsläckta och oanvända, gråa och deprimerande i den sista eftermiddagssolen. Flera av butikerna hade trasiga eller förspikade fönster, men en diner var fortfarande öppen. ”Så hur vill du göra?” frågade Hank ointresserat. ”Ska jag skjutsa tillbaka dig?”

Hon såg sig omkring. Dinern var definitivt öppen. Ordet Diner lyste svagt i röda neonbokstäver och en ensam man satt vid bordet närmast fönstret. Hon skakade på huvudet. ”Som du vill”, sa han med samma tonfall som om han hade sagt ”skyll dig själv”.

Hon klev ur bilen, öppnade dörren till baksätet och släpade ut sitt bagage med pocketboken fastklämd under armen. Hank 10

körde iväg i samma sekund som hon stängde dörren. Han gjorde en skarp U-sväng vid det enda trafikljuset i staden.

Det hängde ut från en vajer i mitten av gatan och visade rött.

Sara stod framför dinern med resväskan mot sitt ena ben, ryggsäcken slängd över axeln och boken hårt i famnen.

Det kommer att gå bra, sa hon till sig själv. Allt kommer ordna sig. Inga katastrofer … Hon ändrade sig: inga fullständiga katastrofer kan hända så länge man har böcker och pengar. Hon hade tillräckligt med pengar med sig för att ta in på ett vandrarhem om det skulle behövas. Förutom det att hon var rätt säker på att det inte fanns något vandrarhem i Broken Wheel.

Hon sköt upp dörrarna – äkta saloondörrar, vilken absurd detalj – och gick in. Dinern var tom sånär som på mannen vid fönstret och en kvinna bakom disken. Mannen var tunn och senig och hela hans kroppsspråk och utstrålning verkade be om ursäkt för att han existerade. Han tittade inte ens upp när hon kom in, utan fortsatte bara att snurra sin kaffekopp i händerna, långsamt fram och tillbaka.

Kvinnan däremot vände genast hela sin uppmärksamhet mot dörren. Hon vägde minst hundrafemtio kilo och hennes väldiga armar vilade mot den höga disken framför henne. Antingen var disken specialbyggd för henne, eller också hade hon jobbat där så länge att hon hade anpassats efter den. Den var gjord av mörkt trä och såg ut att höra hemma i en bar. Men där det borde ha funnits ölunderlägg fanns istället hållare i rostfritt stål för pappersservetter och laminerade menyer med plastiga bilder på alla de olika sorters fett som serverades.

Kvinnan tände en cigarett med samma självklarhet som om den var en förlängning av hennes kropp. ”Du måste vara turisten”, sa hon. Cigarettröken träffade Sara rakt i ansiktet. ”Sara.” ”Du valde en jäkla dag att komma hit.”

11

”Vet du var Amy Harris bor?”

Kvinnan nickade igen. ”En jäkla dag.” Lite aska föll från cigaretten och landade på disken. ”Jag heter Grace”, sa hon. ”Eller om sanningen ska fram heter jag Madeleine. Men det är ingen idé att försöka kalla mig det.”

Sara hade inte en tanke på att kalla henne någonting alls. ”Och nu är du här.”

Sara fick en bestämd känsla av att Grace-som-inte-hette-det njöt av ögonblicket. Hon drog ut på stunden. Nickade tre gånger för sig själv, tog ett djupt bloss av cigaretten, och lät röken långsamt sippra ut ur ena mungipan. Så lutade hon sig fram över disken. ”Amy är död”, sa hon.

I Saras minne skulle Amys död alltid vara förknippad med ljuset från för starka lysrör, med cigarettrök och matos, men just då fick det bara allting att verka overkligt. Hon stod i en diner i en amerikansk småstad och informerades om att en kvinna som hon aldrig hade träffat hade dött. Hela situationen var alldeles för drömlik för att vara läskig, alltför konstig för att ens vara en mardröm. ”Död?” sa hon, en alldeles ovanligt dum kommentar, till och med för att komma från henne. Hon sjönk ner på en barstol.

Hon hade ingen aning om vad hon skulle göra nu. Hon tänkte på kvinnan i Hope och undrade om hon borde ha följt med tillbaka dit ändå.

Amy kan inte vara död, tänkte Sara. Hon var ju min vän. Hon tyckte om böcker, för guds skull.

Det var inte sorg Sara kände, men hon påmindes om hur tillfälligt livet var, och känslan av surrealism blev starkare. Hon hade kommit till Iowa från Sverige för att få en paus från livet, för att komma undan livet till och med, men knappast för att möta döden.

Hur hade hon dött? En del av henne ville fråga, en annan ville inte veta.

12

Grace fortsatte innan hon hade hunnit bestämma sig: ”Begravningen pågår nog för fullt. Inte särskilt festliga tillställningar det där, nuförtiden. För mycket religiöst skitsnack, om du frågar mig. Annat var det när min mormor dog.” Hon kollade på klockan. ”Men du borde nog sticka dit nu. Någon som kände henne bättre vet nog vad vi ska göra med dig. Jag försöker låta bli att dras in i den här stadens problem, och du är definitivt ett av dem.”

Hon fimpade cigaretten. ”George, skjutsar du Sara här till Amys hus?”

Mannen vid fönstret tittade upp. För ett ögonblick såg han lika paralyserad ut som hon själv kände sig. Så reste han sig upp och till hälften bar, till hälften släpade hennes väskor till bilen.

Grace högg tag i hennes armbåge när hon var på väg ut efter honom. ”Det där är Stackars George”, sa hon och nickade mot hans rygg.

Amy Harris hus var stort nog för att köket och vardagsrummet på bottenvåningen skulle vara någorlunda rymliga, men tillräckligt litet för att den lilla grupp som slutit upp efter begravningen skulle få det att verka fullt. Ugnsformar med mat stod på bordet och köksbänken, och någon hade ställt fram skålar med sallad och bröd och stuckit ner bestick och servetter i dricksglas.

Sara fick en papptallrik med mat och lämnades sedan mer eller mindre i fred. George fanns fortfarande vid hennes sida, och hon blev rörd över detta oväntade tecken på lojalitet. Han verkade inte alls vara en särskilt modig person, inte ens jämfört med henne själv, men han hade följt med henne in och nu gick han runt där lika tvekande som hon.

I den skumma hallen stod en mörk byrå där någon hade placerat ett inramat fotografi på en kvinna som hon antog hade varit Amy, och två slitna bordsflaggor, den amerikanska och så Iowas delstatsflagg. Vår frihet uppskattar vi, och våra rättigheter kommer att upprätthållas, proklamerade den sistnämnda med broderade 13

bokstäver i guld, men den röda färgen var urblekt och den ena kanten hade börjat fransa sig.

Kvinnan på fotografiet var en fullständig främling. Hon var kanske tjugo år gammal, hennes hår var åtdraget i två tunna flätor, och hennes leende bara ett helt vanligt, stelt kameraleende, likt tusentals andra. Kanske fanns det något i hennes ögon, en skrattande glimt som sa att hon visste att allt bara var på skämt, som Sara kunde känna igen från hennes brev. Men det var allt.

Hon ville sträcka fram handen och röra vid fotografiet, men det kändes alldeles för framfusigt. Istället blev hon stående där i den mörka hallen, försiktigt balanserandes papptallriken och boken.

Hennes väskor hade försvunnit iväg någonstans, men hon orkade inte oroa sig över det.

För tre veckor sedan hade hon känt sig så nära Amy att hon hade varit beredd att bo tillsammans med henne i två månader, nu var det som om varje spår av deras vänskap hade dött med henne. Hon hade aldrig trott på att man måste ha träffats för att vara vänner – många av hennes mest givande relationer hade varit med personer som inte ens existerade – men plötsligt kändes det falskt och nästan vanvördigt att hålla fast vid bilden av att de på något sätt hade betytt något för varandra.

Runt omkring henne rörde sig människor långsamt och obeslutsamt genom rummen, som om de undrade vad sjutton de gjorde där, vilket var nästan exakt vad Sara tänkte. Ändå verkade de inte chockade. De såg inte förvånade ut. Ingen grät.

De flesta tittade nyfiket på henne, men någonting, kanske respekt för situationen de befann sig i, fick dem att låta bli att närma sig henne med direkta frågor. Istället cirklade de omkring henne och log varje gång hon råkade möta deras blick.

En kvinna materialiserade sig ur mängden och fångade in henne i hallen, mitt emellan vardagsrummet och köket. ”Caroline Rohde.”

Hållningen och handslaget var militäriska.

Kvinnan framför Sara var mycket vackrare än hon hade före14

ställt sig henne. Hon hade djupa, mandelformade ögon, och ansiktsdrag lika markerade som på en staty. I ljuset från taklampan var hennes hud nästan skimrande vit över de höga kindbenen. Hennes hår var tjockt med gråa slingor som mest påminde om flytande silver.

Runt halsen hade hon en svart scarf i tunt, kyligt siden som skulle ha sett malplacerad ut på någon annan, till och med på en begravning, men på henne mest verkade vara tidlös och snudd på glamorös.

Hennes ålder var svår att bestämma, men hon hade utstrålningen hos en person som aldrig varit riktigt ung. Sara fick en stark känsla av att Caroline Rohde inte hade mycket till övers för ungdom.

När hon pratade tystnade alla omkring henne och hennes röst matchade hennes utstrålning; bestämd, beslutsam, rakt på sak.

Det fanns kanske en antydan till välkomnande leende i rösten, men det nådde aldrig mungiporna. Om något fick det bara linjerna runt munnen att hårdna. ”Amy berättade att du skulle komma”, sa hon. ”Jag kan inte påstå att jag tyckte att det var en bra idé, men det var inte min sak att säga något om det.”

Hon tillade, som en eftertanke: ”Kanske borde jag inte ha sagt något till dig heller, men du måste hålla med om att det har lett till en något … opraktisk situation.” ”Opraktisk”, ekade Sara. Fast hur Amy hade kunnat veta att hon skulle dö förstod hon inte.

Andra slöt upp runt omkring dem i en spridd halvcirkel så att de alla hamnade bakom Caroline, vända mot Sara, som om hon var en cirkus på tillfälligt besök. ”Vi visste inte hur vi skulle kontakta dig när Amy … gick bort.

Och nu är du här”, sammanfattade Caroline. ”Nåja, vi får se vad vi kan göra av dig.” ”Jag skulle behöva någonstans att bo”, sa Sara. Alla lutade sig fram för att höra vad hon sa.

15

”Bo?”, sa Caroline. ”Självklart ska du bo här! Huset är ju tomt, eller hur?” ”Men …”

En man i prästkrage log vänligt mot Sara och följde tyvärr upp det med att säga: ”Amy bad oss särskilt hälsa till dig att ingenting hade förändrats när det gällde det.”

Ingenting hade förändrats? Hon visste inte om det var Amy eller prästen eller hela Broken Wheel som var galen. ”Det finns ett gästrum, naturligtvis”, sa Caroline. ”Sov där i natt, så får vi se vad vi ska göra med dig sen.”

Prästen nickade och på något sätt var det bestämt: hon skulle bo ensam i Amy Harris öde hus.

Hon sveptes med upp på övervåningen. Caroline gick längst fram, som en härförare i krig, tätt följd av Sara och så George som en stöttande, tyst skugga. Efter dem kom de flesta av de andra gästerna. Någon bar hennes väskor, hon visste inte vem, men när hon var framme vid det lilla rummet dök både ryggsäcken och resväskan mirakulöst upp. ”Vi kommer att se till att du har allt du behöver”, sa Caroline från dörröppningen, inte alls ovänligt. Så föste hon iväg alla och vinkade lätt till Sara innan hon stängde dörren efter sig.

Sara sjönk ner på sängen, plötsligt ensam igen, med papptallriken med mat fortfarande i handen och en ensam bok liggande övergiven på sängöverkastet bredvid sig.

Sjutton också, tänkte hon.

16

Sara Lindqvist Kornvägen 7, 1 tr 136 38 Haninge Sverige Broken Wheel, Iowa, den 3 juni 2009 Kära Sara, Tack så mycket för din vänliga gåva! Det var kanske inte en bok som jag skulle ha köpt själv, och just därför så mycket mer välkommen. Men det var en läskig historia. Jag hade ingen aning om att sådana saker hände i Sverige. Fast varför det inte skulle göra det vet jag inte. Enligt mig är små städer mer fyllda av våld, sex och skandaler än storstäderna, och om det är sant för städer borde det väl också kunna gälla för små länder? Jag antar att det beror på att folk kommer närmare varandra där. Vi har definitivt haft vår beskärda del av skandaler här i Broken Wheel.

Men någon Lisbeth Salander, det har vi sannerligen inte. En remarkabel kvinna. Som jag förstår finns det två böcker till i serien. Skulle du vilja göra mig tjänsten att skicka de resterande två? Jag kommer inte kunna sova förrän jag fått reda på hur det har gått för henne, och för den där överspände unge herr Blomkvist också, förstås.

Självklart betalar jag för dem. Jag skickar med Harper Lees To Kill A Mockingbird som en första delbetalning, apropå småstäder, mord och sex.

Med vänliga hälsningar, Amy Harris 17

Broken Wheels nyhetsbrev

Du har fyra nya meddelanden. Togs emot noll-fem-tretton: ”Älskling! Det är din mamma. Va? Ja, ja. Och din pappa förstås.

Vi har precis kommit hem från Anders och Gunnel. Du vet, de som bodde grannar med oss förut men sen flyttade till en helt förtjusande villa i Tyresö. Hur är det med dig? Har du kommit fram ännu? Hur är det ute på vischan? Är Amy en fullkomlig galning? Lyckades du hitta rätt buss? Jag förstår inte varför du nödvändigtvis vill åka till …”

Togs emot noll-fem-femton. Hennes mamma fortsatte som om hon aldrig hade blivit avbruten: ”Till landet. Vänta, jag har inte pratat klart. Jaja, här kommer din far, som absolut vill säga ett par ord, trots att jag inte alls är klar här.”

Kort paus, allvarlig harkling. ”Sara! Jag hoppas att du inte bara sitter inne och läser. Du måste våga dig ut och prata med människor. Det är en fantastisk möjlighet, att resa. Jag kommer ihåg när din mor och jag …”

Togs emot noll-fem-arton. ”Vad är det med de här telefonsvararna? Varför låter de mig inte tala till punkt? Ja, adjö då så länge. Vänta. Din mor vill säga något igen.” ”Du vet att om du ångrar dig kan du alltid åka till New York istället. Eller Los Angeles. Och betala inte i förskott.”

Meddelandet bröts igen, och nästa hade inte spelats in förrän tre timmar senare. Hennes mamma igen: 18

”Sara! Varför svarar du inte när vi ringer dig? Är Amy en massmördare? Jag vet nog hur det är i USA. Om du ligger styckad någonstans kommer jag aldrig att förlåta dig. Om du inte ringer upp oss ögonblickligen kommer jag att ringa CIA.” Hennes fars röst mumlade något i bakgrunden. ”FBI. Whatever.”

Hennes mamma hade inte lugnat ner sig när Sara väl fick tag på henne. ”Jag gillar inte alls det här med en småstad”, sa hon. De hade haft den här diskussionen förut.

Sara gned sig i pannan och sjönk tillbaka ner på sängen. Rummet hon låg i var litet, kanske tre gånger fem meter. Förutom sängen fann det en fåtölj precis under fönstret, ett nattduksbord och en liten byrå. Det var allt. Tapeterna var ljust blommiga och såg ut att vara åtminstone ett par decennier gamla. Gardinerna gick i ett helt annat blommönster och verkade ha satts upp inför att hon skulle komma. De var säkert en decimeter för korta för fönstret. ”Småstäder är så … tråkiga. Du hade kunnat åka vart som helst i världen.”

Det var faktiskt ironiskt. Saras mamma hade alltid tjatat på henne om att resa, och när hon väl gjorde det betedde hon sig som om Sara hellre borde ha stannat hemma i Haninge. ”Och utsatta. Vem vet vilka galningar som gömmer sig där?”

Det var oklart vilket som var värst, tråkigheten eller risken att stöta på någon av alla galna massmördare som gömde sig i varenda lada. Orden väckte något i Saras minne. ”Det är för att folk kommer närmare varandra där”, sa hon. ”Ärligt talat, vad vet du om människor? Om du inte hade näsan i en bok hela tiden …”

Också det en diskussion de hade haft för många gånger.

Kanske var det inte så konstigt att hennes mamma såg sin äldsta dotter som en prövning. Hennes lillasyster Josefin jobbade som jurist på tingsrätten i Södertälje. Så småningom skulle hon bli advokat, ett socialt gångbart yrke som utfördes i passande dyra 19

kostymer. Sara däremot. En bokhandel. I ett förortscentrum. Det var bara marginellt bättre än att vara en arbetslös före detta bokhandelsexpedit som hon var nu. Och när hon väl tagit sig utomlands var det till en liten håla på den amerikanska landsbygden, för att bo hos en äldre dam.

Sara brukade inte bry sig om att hennes mamma så uppenbart tyckte att hon var tråkig. Hennes mamma hade en poäng. Sara hade aldrig i hela sitt liv gjort något som var det minsta äventyrligt. Men de ständiga påhoppen på Amy hade börjat gå henne på nerverna redan innan hon reste iväg, och nu, med den tragiska begravningen i så färskt minne, fick det henne att svara kort och enstavigt på mammans alla kommentarer.

Hennes mamma verkade känna på sig att hon hade gått för långt, för hon sa: ”Nåja, du är i alla fall inte styckmördad.” Hennes tonfall var så oförställt pessimistiskt att hon inte ens behövde tillägga än. ”Hur är Amy då? Är hon snäll mot dig?” ”Amy är …” Sara kom av sig. ”Hon är trevlig.”

Hon var det. Det var bara det att hon också var död.

Sara smög sig ut från sitt rum och genom den mörka korridoren som en nervös inbrottstjuv. Precis utanför hennes rum fanns en smal korridor som även ledde till ett badrum och Amys rum.

Caroline hade pekat ut det när hon guidade henne till gästrummet. Hon gick snabbt förbi och försökte låta bli att titta på den bistert stängda dörren. Hon undrade om någon någonsin skulle öppna den igen. Hon hade i alla fall ingen tanke på att göra det.

Vid trappan stannade hon upp och lyssnade. Så gick hon långsamt ner för den.

Inför varje nytt rum tvekade hon och kikade försiktigt in genom dörröppningen. Hon visste inte vad hon förväntade sig egentligen.

Några stadsbor gömda bakom vardagsrumssoffan. Arga släktingar till Amy i hallen, som anklagade henne för att bo i huset utan att betala hyra, eller Amys spöke i köket. Men allt var tomt och öde.

Hon gick runt i Amys hem, kände med handen över ytor som 20

Amy hade rört vid, i rummen där hon hade levt. Stillheten i huset skrämde henne, små ögonblicksbilder av stelnat vardagsliv överrumplade henne när hon var som minst förberedd för det.

I köket hade någon ställt fram en vattenkokare, en burk med Nescafé och en flaska mjölk. Det fanns bröd över från gårdagen, och när hon öppnade kylskåpet upptäckte hon att det också fanns mat i överflöd, prydligt inplastad och märkt med vilken maträtt det var och gårdagens datum.

Hon åt brödet utan någonting på och satte på vattenkokaren, innan hon smög sig upp igen till badrummet för att duscha. Själva duschen var en antik historia ovanför ett ovalt litet badkar. Hon tog av sig alla kläder, vek ihop dem i en prydlig hög och la dem på en sliten pall som stod i ena hörnet mitt emot toaletten. Hon hoppades att de skulle förbli torra där, men varken avloppet eller duschdraperiet såg särskilt tillförlitliga ut.

Rörledningarna gav ifrån sig ett vinande, klagande ljud och vattnet blev aldrig varmare än knappt ljummet.

Det var faktiskt inte så här det skulle bli, tänkte Sara. Hennes hår var inlindat i en handduk som hon hittat i badrummet, och hon hade precis packat upp sina väskor och dragit sig tillbaka till köket igen. Hittills hade hon inte tillbringat mer än tjugo minuter i något rum förutom gästrummet hon sovit i. På något sätt kändes det säkrare att röra på sig.

Själva uppackningen hade tagit tretton minuter, så nu var klockan halv elva och hon hade ingenting alls att göra. Utomhus började det redan bli kvavt. Från den öppna köksdörren kom doften av torr jord och kvävande grönska. Den tävlade mot lukten inne i huset, av instängdhet och trä och gamla mattor.

Hon sjönk ner på köksstolen och letade efter något slags tecken på att Amy hade levt där, men det enda hon såg var avskavda skåpluckor och döda krukväxter i fönstret.

Det här skulle ha varit hennes äventyr. Hon och Amy skulle ha suttit här, kanske på precis de här stolarna, och pratat om böcker 21

och staden och människor som Amy hade känt, och det skulle ha varit trevligt. ”Amy”, sa hon. ”Vad sjutton har du gått och gjort? Vi skulle ju bli vänner på riktigt.”

Vid köksdörren som ledde ut till verandan stod två par gummistövlar i olika storlekar. Gräset var högt och gulnat av sommarsolen, och själva köksträdgården för länge sedan vildvuxen.

Förmodligen fanns där en hel del som inte kunde ses för allt gräs, men Sara kunde identifiera två krokiga äppelträd som inte verkade ha beskurits på åratal, en liten plätt med förvildade kryddor som var väldigt likt ogräs, och ett par gigantiska tomatplantor.

Hon gick in igen, och ägnade en timme åt att sprida ut sina böcker över huset i ett försök att göra det hemtrevligt. Men tretton böcker räckte inte alls till för alla rummen.

Hemma hade hon nästan tvåtusen böcker och tre vänner. Om man nu kunde räkna de före detta kollegorna på bokhandeln som vänner?

Hon hade börjat i bokhandeln när hon var sjutton, först vid jul, bokrean och sommarlovet, sedan på heltid. Och där hade hon stannat. En halvtimme från platsen hon föddes på. Mer spännande än så hade det inte blivit.

En av tjejerna i bokhandeln hade en gång påstått att alla berättelser började med någon som anlände eller någon som lämnade.

Ingen hade någonsin kommit till Josephssons bokhandel, och det hade definitivt inte kommit någon till Saras tvåa i Haninge.

Ingenting förutom brev, vackert handskrivna. Ett tag hade Sara kunnat svära på att breven förde med sig en bit av Iowa, en svag men omisskännlig förnimmelse av äventyr, möjligheter, av ett annat, mer tidlöst liv.

Men när hon väl var här luktade det bara instängt trä och gamla mattor. ”Skärp dig, Sara”, sa hon. Det var lugnande att höra en mänsklig röst, även om det var hennes egen. De enda andra ljuden som hördes var förvuxna trädgrenar som slog mot ett fönster på övervå22

ningen och rörledningar som ibland rosslade till utan anledning.

Hur kunde man ha åkt tusentals mil och ändå vara samma person när man kom fram? Det förstod inte Sara.

Bortsett förstås från att hon nu hade tretton böcker och noll vänner. ”Skärp dig”, sa hon igen, men det lät inte tuffare den här gången.

Sara antog att de flesta som alls tänkte på henne trodde att hon använde böcker för att gömma sig från livet.

Och kanske var det sant. Hon hade upptäckt redan på högstadiet att få la märke till en om man satt gömd bakom en bok. Då och då hade hon behövt titta upp för att ducka för en linjal eller skolbok som kom flygande, men i allmänhet hade de inte kastats specifikt på henne, och oftast hade hon inte ens tappat bort var hon var i boken. Medan de andra i klassen hade mobbat eller blivit mobbade, ristat meningslösa tecken i borden eller klottrat på varandras skåp, hade hon upplevt himlastormande passion, död, skratt, främmande länder, svunna tider. Andra kanske hade varit fast i en sliten högstadieskola i Haninge, men hon hade varit geisha i Japan, vandrat tillsammans med Kinas sista kejsarinna i de klaustrofobiskt slutna rummen i Förbjudna staden, vuxit upp på Grönkulla med Anne och de andra, upplevt sin beskärda del mord och älskat och förlorat tillsammans med klassikerna.

Böckerna hade varit en skyddsmur, ja, men inte bara. De hade skyddat henne från omvärlden, men också förvandlat omvärlden till en sorts suddig kuliss för de verkliga äventyren i hennes liv.

Man hade kunnat tro att tio år i en bokhandel skulle ha förtagit något av böckernas magiska skimmer, men Sara tyckte att det var tvärtom. Nuförtiden hade hon två minnen av varje bok, minnet av att ha sålt den och minnet av att ha läst den. Hon hade sålt ändlösa mängder Terry Pratchett på bokrean varje år, innan hon för bara några år sedan hade kapitulerat, läst en, och stiftat bekantskap med en av de mest fantastiska, och helt klart mest pålitliga, författarna idag. Hon mindes sommaren när det 23

hade känts som om hon nästan bara sålde Ulla-Carin Lindqvists bok Ro utan åror och sommarkvällen tre år senare då hon hade läst den. Hon mindes att själva omslaget var en mörk siluett och gick i jordnära, dova färger, som en sommarkväll efter att solen precis gått ner, att själva boken var liten och späd och att alla som köpte den behövde kommentera den. ”Det är hon nyhetsankaret”, ”nyhetsuppläsaren som dog”, ”hon var så väldigt bra på tv”, som om det på något sätt hade krossat deras hjärta att någon från tv kunde dö. Sara trodde att det var en sådan bok som berörde folk innan de ens hade börjat läsa den.

Hon hade burit fler högar med Liza Marklund än hon egentligen ville tänka på, sålt Jan Guillous Hamiltonserie i åtminstone tre olika pocketutgåvor och sett det svenska deckarundret födas, växa och fortsätta för evigt. Hon hade inte riktigt noterat när Camilla Läckberg kom, men hon hade lagt märke till henne i pocket. Det var ofta så med Sara.

Hon måste ha sålt tiotusentals, kanske hundratusentals, böcker, men det var meningslöst att försöka hålla räkningen. Om hon skulle ha tänkt på sin framtid alls under de där åren, hade hon nog utgått ifrån att hon skulle bli gammal i bokhandeln, att hon gradvis skulle bli gråare och dammigare som de osålda böckerna på det lilla lagret, lugnt säljandes kopieringspapper på rulle och refiller till ballografpennor i evigheters evighet, och sedan dra sig tillbaka med en pension bestående till största delen av böckerna som hon under åren hade köpt för sin personalrabatt.

Men Josephssons bokhandel hade stängt, hon hade blivit arbetslös, och nu var hon ensam i USA. När en bil svängde in på uppfarten blev hon nästan tacksam för distraktionen. Prästen från begravningen steg ur den, och medan han gick fram mot huset provade hon tre olika leenden i spegeln i hallen. ”Var bara normal, Sara”, sa hon till sin spegelbild, men kvinnan som stirrade tillbaka på henne med uppspärrade ögon såg tragiskt 24

nog mest ut som en livrädd mus med turban. Hon hade gått runt i huset i över en timme och ändå glömt bort att ta av sig handduken som hon hade virat runt sitt hår.

Prästen var nästan framme vid verandan vid det här laget, så hon slängde in handduken i en garderob, försökte kamma igenom håret med fingrarna och gick ut på verandan.

Leendet, Sara, påminde hon sig själv.

Prästen såg lika nervös ut som hon kände sig. Den vita prästkragen borde ha varit tillräcklig för att skänka honom en viss värdighet, men intrycket förstördes av att det tunna håret vägrade ligga still och av att han hade en billig, orange täckjacka över skjortan. Den såg ut att vara inköpt på rea i en lågprisbutik på åttiotalet. ”Amys död var ett hårt slag för staden”, sa han. Han stod kvar framför verandan med ena foten lutad mot det nedersta trappsteget, som om han inte kunde bestämma sig för om han var på väg upp eller bort igen. ”Mycket hårt.” ”Ja”, sa hon. ”Hur … hur dog hon?”

Kanske var det påfluget att fråga det, men hon upptäckte att hon faktiskt ville veta. Men prästen mumlade bara något om ”sjukdom”. Inte en olycka, alltså. Men den måste ändå ha varit plötslig, döden. Så sent som för tre veckor sedan hade hon skickat alla detaljer om sin resa och inte fått något annat besked än att hon skulle bli mött i Hope.

Hon undrade om hon borde bjuda på kaffe. Vad var egentligen gästfrihetens lagar när man var en icke-betalande gäst i en död kvinnas hus? Vilket påminde henne: ”Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen”, sa hon. ”Ta vägen?” Prästen såg om möjligt ännu mer nervös ut. Foten togs bort från trappsteget. ”Men du bor ju här?” När det inte hade någon effekt på henne tillade han: ”Amy var mycket älskad, förstår du. Det är skönt för oss att se att hennes hus inte står tomt och övergivet. Behöver du någonting förresten? Du har mat?” ”För flera veckor, förmodligen.”

25

”Bra, bra. Och något annat? Du kommer att behöva en bil, antar jag?” ”Jag har inget körkort.”

Han hajade till. ”Nähä, okej. Och, hm, ja … Jag får helt enkelt prata med Caroline om det.” Han verkade lättad över att ha fattat ett beslut, och sa adjö innan Sara ens hade hunnit bestämma sig för om hon borde ha bjudit på kaffe.

Hon hade fortfarande inte löst kaffefrågan när nästa besökare kom. Men den här gången spelade det ingen roll.

Mrs Jennifer – ”Kalla mig Jen” – Hobson var en amerikansk hemmafru värdig vicepresidentskapet. Hon hade perfekt friserat mörkt hår som liksom verkade stå för sig själv, och det smått maniska leendet hos någon som umgicks mycket med små barn.

Hon tågade rakt in i köket, satte på vattenkokaren och tog fram två skedar till pulverkaffet. ”Jag är ansvarig utgivare för Broken Wheels nyhetsbrev”, sa hon över skramlet med kaffekoppar och skedar.

Hon öppnade ett underskåp och hittade sockret. Hennes hår gungade omkring henne när hon böjde sig ner. ”Vi skriver om alla stora händelser här. För bara några år sedan var en kille från Jersey på besök här. Någon sorts frilansare. Han skulle finna sig själv, men flyttade till Hope efter bara två veckor och vägrade att ställa upp på en intervju.”

Det var oklart vad det var som var värst, att flytta till Hope eller vägra en intervju. ”En vän till mig i Spencer släktforskade”, sa hon över axeln. ”Jag är från Spencer. Flyttade hit när jag gifte mig.”

Hennes ansikte fick något sammanbitet över sig. ”Nåja. Hon släktforskade. Hittade släktingar från Sverige. Hon var mycket nöjd med det. Mycket bättre än släktingar från Irland eller Tyskland, som jag också sa till henne. Alla människor har släktingar därifrån. Sverige är mycket mer exotiskt.”

Hon såg på Sara och skakade sedan snabbt på huvudet, för26

modligen i misströstan över att Sara själv var så alldaglig. ”Vad heter du i efternamn? Ni kanske är släkt. Konstigare saker har hänt, och så många människor bor det väl inte i Sverige?” ”Nio miljoner.” ”Har ni ekar?” ”Ekar?” ”Iowas statsträd. Vi har fantastiska ekar här.” ”Jo, vi … har ekar.” ”Har du kanske något litet uttalande du vill dela med dig av?”

Det hade inte Sara. ”Ingenting? Någon liten hälsning? Ett första intryck av staden, kanske?” ”Jag har bara varit på hamburgerstället.” ”Jag antar att jag helt enkelt får skriva ihop något”, sa Jen för sig själv. ”Jag är säker på att du kommer att älska staden när du väl lär känna den.” ”Oroa dig inte”, tillade hon. ”Du kommer att uttrycka dig fint i artikeln. Så fort jag har kommit på vad du ska säga.”

27