FRANCES HARDINGE Översättning: Ylva Kempe
www.wahlstroms.se Text © Frances Hardinge 2015 First published 2015 by Macmillan Children’s Books, an imprint of Pan Macmillan, a division of Macmillan Publishers International Limited Cover Design © James Fraser Svensk utgåva © 2017 B. Wahlströms Bokförlag, Massolit Förlagsgrupp Omslagsanpassning Cecilia Danneker Originalets titel The Lie Tree Sättning Kapish produktion Tryck Livonia, Lettland 2017 ISBN 978-91-32-17575-6
Kapitel 1: I exil
Båten rörde sig i en obehaglig, monoton rytm, som när nå gon tuggar på en rutten tand. Och öarna som nätt och jämnt skymtade i dimman såg också ut som tänder, tänkte Faith. Inte rena, raka Dovertänder, utan missfärgade, trasiga tänder som stack upp hur som helst i den oroliga grå vattenytan. Postbåten dunkade envist på genom vågorna medan den fyllde himlen ovanför med smutsig rök. ”Titta, en fiskgjuse”, sa Faith. Hon frös så att hon hackade tänder. Hennes sexårige lillebror Howard vred på huvudet, men för långsamt för att han skulle hinna se den stora fågeln innan dess bleka kropp med de svartkantade vingarna försvann in i dimman. Faith gjorde en grimas av smärta när han flyttade på sig i hennes knä. Men han hade i alla fall slutat skrika efter sin barnjungfru. ”Är det dit vi ska?” frågade han och kisade mot de spöklika öarna framför dem. ”Ja, How.” Regnet slog mot det tunna trätaket ovanför deras huvuden. Den kalla vinden blåste in från däck och stack Faith i ansiktet som nålar. Trots oväsendet runt omkring var hon säker på att hon kunde 4
höra svaga ljud inifrån lådan hon satt på. Frasande rörelser, oro liga slingranden. Det plågade henne att tänka på faderns lilla kinesiska orm där inne, försvagad av kylan, hur den rullade ihop sig och rätade ut sig i panik varje gång båten krängde till. Bakom henne hördes höjda röster som kämpade för att överrösta måsarnas skrikande och ljuden från båtens stora sko velhjul, dunk-dunk-dunk. Nu när det hade börjat regna var alla på väg mot aktern för att tränga ihop sig under taket där. Ut rymmet räckte till för passagerarna, men inte för alla väskor. Faiths mamma Myrtle gjorde sitt bästa för att se till att famil jens bagage fick tillräckligt med utrymme, och hon hade tämli gen god framgång med det. När Faith kastade en snabb blick över axeln såg hon Myrtle vifta med armarna som en dirigent, medan två besättningsmän släpade familjen Sunderlys väskor och koffertar på plats. Idag var Myrtle blek av trötthet och insvept upp till hakan i sjalar, men hon pratade och gestikulerade ogenerat över och förbi alla andra, van att förlita sig på sin skönhet och på andras hjälplösa ridderlighet. ”Tack så mycket, där borta, och där … Jag beklagar verkli gen, men det kan inte hjälpas … På sidan, om det går bra … Nå, jag tycker att er koffert ser väldigt tålig ut … Jag är rädd att min makes papper och material inte klarar vädret, så … Ja, pastor Er asmus Sunderly, den berömde naturforskaren … Det är mycket vänligt av er! Jag är så glad att ni inte har något emot det …” Bakom henne satt morbror Miles i sin stol, med det runda ansiktet rofyllt sänkt. Han sov, oskyldigt som en hundvalp på en matta. Faiths blick gled förbi honom, till den långa, tysta gestalten där bakom: Faiths pappa i sin svarta prästrock och med sin bredbrättade hatt som skuggade den höga pannan och den böjda näsan. 5
Han fyllde alltid Faith med vördnad. Till och med nu stir rade han mot den grå horisonten orörlig som en staty, med en blick som aldrig vek undan, och skapade ett avstånd mellan sig själv och det kyliga regnet, stanken av slagvatten och kolrök och det ständiga grälandet och stöket. I vanliga fall såg hon honom oftare i predikstolen än hemma i huset, så det kändes märkligt att nu kunna titta på honom varje gång hon vände på huvudet. Det stack till i bröstet av medkänsla. Han var berövad sitt rätta element, ett gyllene galalejon i en regngrå, obetydlig biroll. Myrtle hade beordrat Faith att sätta sig på familjens störs ta koffert för att förhindra att någon försökte släpa ut den ur lastrummet igen. I de flesta sammanhang lyckades Faith smälta ihop med bakgrunden, eftersom ingen lade märke till en fjor tonårig flicka med alldagligt ansikte och smutsbrun fläta, och nu var hon plågsamt medveten om alla ilskna blickar. Den sor tens förlägenhet var något helt främmande för Myrtle. Faiths mamma hade placerat sin nätta gestalt vid ingången för att förhindra att någon annan tog med sitt bagage in under tak. En lång, kraftig man med tillbucklad näsa såg ut att vara på väg att tränga sig förbi henne med sin väska, men hon förekom honom med ett leende. Myrtle blinkade två gånger och de stora blå ögonen vidgades och fick en ivrig glans, som om hon just fått syn på personen framför sig ordentligt. Trots den rödfrusna nästippen och de bleka kinderna, lyckades hon göra leendet ljuvt och förtroligt. ”Tack för att ni är så förstående”, sa hon. Det fanns en anty dan av trötthet i rösten. Det var ett av Myrtles trick för att handskas med män, ett litet koketteri hon tog fram lika lätt och naturligt som hon öpp nade sin solfjäder. Varje gång det fungerade, sög det till i Faiths mage. Och det fungerade nu också. Mannen rodnade, nickade 6
kort och drog sig tillbaka, men Faith kunde se att han var miss nöjd. Faktiskt misstänkte Faith att hennes familj hade retat upp nästan alla på båten. Howard dyrkade storögt deras mor, och när Faith var yngre hade hon sett henne i samma gyllene ljus. Myrtles korta besök i barnkammaren var nästan outhärdligt fantastiska, och Faith hade till och med älskat rutinerna som föregick dem, då hon kammades och kläddes och gjordes fin inför mötet med mo dern. Myrtle hade känts som en varelse från en annan värld: varm, glad, vacker och onåbar, en solgudinna med fantastiska, moderiktiga klänningar. Men under det senaste året hade Myrtle bestämt sig för att börja ”ta sig an” sin dotter, vilket verkade innebära att avbryta Faiths lektioner utan förvarning och släpa med henne på spon tana visiter eller resor in till stan, för att sedan lämpa av henne i barnkammaren eller skolrummet igen. Och under året hade dessa nya vanor gjort det som vanor brukar göra, de hade slitit bort förgyllningen ett lager i taget. Faith hade börjat känna sig som en trasdocka som ömsom lyftes upp, ömsom kastades bort av ett otåligt och lynnigt barn. Det hade lugnat sig i passagerarutrymmet nu, och folk drog sig undan. Myrtle slog sig ner på en stapel med tre koffertar, uppenbart nöjd med sig själv. ”Jag hoppas verkligen att huset som mr Lambent har ordnat åt oss har en prydlig salong”, kommenterade hon. ”Och att tjä narna vet vad som krävs. Jag står inte ut med tanken på en fransk kokerska. Hur ska jag kunna sköta ett hushåll om kokerskan väljer att missförstå mig så fort det behagar henne …” Myrtles röst var inte obehaglig, men den porlade ständigt, som en liten bäck. De senaste dagarna hade hennes pladder va 7
rit familjens ständiga följeslagare, som hon också presenterat för kusken som kört deras vagn till järnvägsstationen, stations karlarna som hade stuvat in deras bagage på tåget till London, den surmulna innehavaren av det kylslagna värdshus där de hade tillbringat natten och nu för kaptenen på denna rykande postbåt. ”Varför ska vi åka dit?” avbröt Howard. Hans blick var glasartad av trötthet. Vad som nu skulle följa var antingen en påtvingad sovstund eller ett okontrollerat utbrott. ”Det vet du ju, älskling.” Myrtle lutade sig fram och strök försiktigt det våta håret ur Howards ögon med ett behandskat finger. ”Det finns några väldigt viktiga grottor på den där ön, där några herrar har upptäckt massor av intressanta fossil. Och ingen vet mer om fossiler än vad din pappa gör, så därför har de bett honom att komma och titta på dem.” ”Men varför måste vi följa med?” envisades Howard. ”Vi följde inte med till Kina. Eller Indien. Eller Afrika. Eller Mon gia.” Det senare var hans bästa försök att uttala Mongoliet. Det var en bra fråga, och en fråga som ett antal personer förmodligen ställde sig just nu. Igår måste en storm av små kort med ursäkter och sista minuten-avbokningar ha dragit över hushållen i familjen Sunderlys församling, som beklagande, rek tangulära snöflingor. Och vid det här laget hade ryktet om fa miljens oplanerade avfärd säkert spridit sig som en skogsbrand. Sanningen att säga hade Faith också gärna velat veta svaret på Howards fråga. ”Men vi hade aldrig kunnat åka till sådana ställen!” sa Myrt le och gjorde en vag rörelse med handen. ”Med ormar och sjuk domar och människor som äter hundar. Det här är annorlunda. Det kommer att bli som en liten semester.” ”Var det Skalbaggsmannen som gjorde att vi måste resa bort?” 8
frågade Howard och skrynklade ihop ansiktet i koncentration. Pastorn, som dittills inte hade visat några tecken på att lyss na till samtalet, drog plötsligt in luft genom näsan och släppte ut den igen i en ogillande fnysning. Han reste sig. ”Regnet har lättat och det är för trångt här inne”, förklarade han och stegade ut på däck. Myrtle gjorde en liten plågad grimas och tittade bort på morbror Miles, som sömnigt gned sig i ögonen. ”Jag borde kanske, hm, ta en liten bensträckare jag också.” Morbror Miles kastade en blick på sin syster och höjde menan de på ögonbrynen. Han slätade till mustaschen kring leendet och följde efter sin svåger ut ur passagerarutrymmet. ”Vart gick pappa?” pep Howard och sträckte på halsen för att kunna titta ut på däck. ”Får jag följa med? Kan jag få min pistol?” Myrtle blundade ett ögonblick, och läpparna rörde sig i nå got som liknade en tyst bön om tålamod. Så öppnade hon ögo nen igen och log mot Faith. ”Åh, Faith, tack och lov för att du är så pålitlig.” Leendet var detsamma som det hon alltid gav Faith. Ömt, men med en anstrykning av trött uppgivenhet. ”Du är kanske inte det livli gaste sällskap man kan ha … men du ställer åtminstone aldrig några frågor.” Faith lyckades få fram ett intetsägande leende. Hon visste vem Howard menade med ”Skalbaggsmannen” och misstänkte att hans fråga hade kommit farligt nära sanningen. Den senaste månaden hade familjen levt i det outsagdas ky liga dimma. Blickar, viskningar, knappt märkbara förändring ar i uppträdandet och diskret avståndstagande. Faith hade lagt märke till förändringen, men inte riktigt kunnat gissa vad som var anledningen till den. 9
Och sedan, en söndag när familjen promenerade hem från kyrkan, kom en man i brun filthatt fram till dem för att presen tera sig med mycket bugande och bockande och ett leende som aldrig riktigt nådde ögonen. Han hade skrivit en avhandling om skalbaggar, och kunde den vördade pastor Erasmus Sunderly möjligen överväga att skriva ett förord? Det kunde den vördade pastorn inte, och han reagerade med kylig ilska när besökaren framhärdade. Främlingen trängde sig på utan tillstymmelse till känsla för vad som var passande, och till slut sa pastorn det åt honom rent ut. Skalbaggsentusiastens leende förvandlades till något betyd ligt mindre trevligt när han hörde det, och Faith mindes fortfa rande hur giftet hade droppat om hans lågmälda svar. ”Förlåt mig för att jag föreställde mig att er hövlighet skulle vara lika stor som era kunskaper. Med tanke på vad ryktet säger, hade jag nästan trott att ni skulle bli glad att hitta en annan ve tenskapsman som fortfarande var villig att skaka hand med er.” När Faith mindes de orden blev hon alldeles kall inom bords. Hon hade aldrig kunnat föreställa sig att få höra någon förolämpa hennes far rakt upp i ansiktet. Och vad som var ännu värre var att pastor Sunderly bara hade vänt sig bort från man nen i rasande tystnad, utan att kräva en förklaring. Den kyliga dimman kring Faiths misstankar började ta fastare form: Det gick rykten utomlands, och hennes pappa visste vad de gällde, även om inte hon gjorde det. Myrtle hade fel. Faith var full av frågor, frågor som slingrade sig inom henne lika oroligt som ormen i sin låda. Men jag kan inte. Jag får inte ge efter för det. I Faiths tankar kallade hon det alltid bara det. Hon gav det aldrig något annat namn, av rädsla för att det då skulle få ännu 10
mer makt över henne. Det var ett beroende, så mycket visste hon. Det var någonting hon borde ge upp, fast hon aldrig gjor de det. Det var själva motsatsen till henne själv så som världen såg henne. Faith, den snälla flickan, en klippa av pålitlighet. Tråkiga, ansvarsfulla Faith, som man alltid kunde lita på. Det var de oväntade tillfällena som var svårast att stå emot. Ett obevakat kuvert där brevet stack fram, vitt och lockande. En olåst dörr. Ett oförsiktigt samtal utan tanke på tjuvlyssnare. Det fanns en hunger i henne, och flickor skulle inte vara hungriga. De skulle ta små tuggor vid middagsbordet, och deras sinnen skulle också nöja sig med en sparsam kost, var det meningen. Några avslagna lektioner med en ointresserad guvernant, tråkiga promenader, sysslor som inte krävde någon tankeverksamhet. Men det var inte tillräckligt. All kunskap – vilken kunskap som helst – ropade på Faith, och det fanns en ljuv, beroendeframkallande njutning i att stjäla den till sig när ingen såg. Just nu hade hennes nyfikenhet dock ett fokus och en ange lägen skärpa. I just detta ögonblick talade kanske hennes pappa och morbror Miles om Skalbaggsmannen, och om anledningen till familjens plötsliga avresa. ”Mamma … får jag gå ut på däck en liten stund? Min mage …” Faith lyckades nästan övertyga sig själv med sina ord. Det sög faktiskt till i hennes mage, även om det berodde på spänning och inte på båtens krängande. ”Nåväl – men svara inte om någon pratar med dig. Ta med dig paraplyet, var försiktig så att du inte faller överbord och kom tillbaka innan du drar på dig en förkylning.” När Faith långsamt gick längs relingen med det lätta regnet trummande mot paraplyet, medgav hon för sig själv att hon gav efter för det igen. Blodet pumpade mörkt och upphetsat genom 11
hennes ådror och skärpte hennes sinnen till det yttersta, tills det nästan gjorde ont. Hon gick långsamt tills hon var utom synhåll för Myrtle och Howard, och stod sedan stilla, mycket medveten om varje blick som riktades åt hennes håll. Men en och en trött nade blickarna och gled vidare. Nu hade hon sitt tillfälle. Ingen tittade längre. Hon sned dade snabbt över däcket och gled in mellan de stora lårar som stod staplade nedanför båtens vibrerande, sotiga skorsten. Luf ten smakade salt och skuld, och hon kände sig levande. Hon smög från det ena gömstället till det andra medan hon höll kjolarna samlade så att de inte skulle fladdra i vinden och avslöja henne. De breda, kantiga fötterna som blev så klumpiga när någon försökte tvinga på dem ett par moderiktiga skor, rör de sig med tyst smidighet över golvbrädorna. Mellan två lådor hittade hon ett gömställe från vilket hon kunde se sin pappa och sin morbror bara några meter bort. Att se fadern utan att själv bli sedd kändes som ett särskilt helgerån. ”Att fly från mitt eget hem!” utbrast pastorn. ”Det visar bara att jag är feg! Miles, jag skulle aldrig ha låtit dig övertala mig att lämna Kent. Vad gör det för nytta att vi ger oss iväg? Rykten är som hundar. Försöker man springa från dem väcker man bara deras jaktinstinkt ännu mer.” ”Rykten är som hundar, det har du helt rätt i, Erasmus.” Morbror Miles kisade genom sin pincené. ”De jagar i flock, och de jagar det de har framför sig. Du behövde komma därifrån ett tag. Nu när du är borta kommer de att hitta något annat att jaga.” ”Genom att fly i skydd av mörkret, Miles, har jag gett dem precis vad de vill ha. Det kommer att användas som bevis mot mig.” ”Det är mycket möjligt, Erasmus”, svarade morbror Miles 12
och såg ovanligt allvarlig ut, ”men vill du inte hellre bli dömd här på en avlägsen ö av några fåraherdar, än hemma i England av män med makt? Utgrävningen på Vane Island var den bästa ursäkt jag kunde hitta för att få iväg dig, och jag är fortfarande glad att du valde att lyssna på mina argument. Igår morse lästes säkert den där artikeln i Intelligencer högt vid alla landets fru kostbord. Om du hade stannat kvar, hade du tvingat alla om kring dig att bestämma om de skulle stödja dig eller vända dig ryggen, och att döma av de rykten som gått är det inte säkert att du hade uppskattat deras val. Erasmus, en av landets mest lästa och respekterade tidningar har fördömt dig som en skojare och bedragare. Om du inte vill utsätta Myrtle och barnen för allt hån och alla prövningar som följer med en skandal, så kan du inte återvända till Kent. Inget gott väntar dig där innan ditt namn är rentvått.”
13
Kapitel 2: Vane
En skojare och bedragare. Orden surrade omkring i Faiths huvud medan hon fortsatte sin promenad på det fuktiga däcket. Frånvarande betraktade hon öarna som gled förbi. Hur kunde någon misstänka hennes pappa för bedrägeri? Hans dystra och skrämmande ärlighet var hela fa miljens plåga och välsignelse. Man visste var man hade honom, även om man befann sig i skottlinjen för hans missnöje. Och vad menade morbror Miles med ”bedragare” över huvud taget? När hon återvände till passagerarutrymmets skydd var mor bror Miles och hennes pappa tillbaka på sina platser. Faith satte sig på ormlådan igen utan att möta någons blick. Morbror Miles kisade mot ett regnstänkt sjökort genom sin pincené, precis som om familjen verkligen var på semester, och vände sedan blicken mot vattnet. ”Där!” Han pekade. ”Det där är Vane!” Ön de var på väg mot såg först inte tillräckligt stor ut, men Faith insåg snart att det bara var spetsen på den de kunde skym ta. Inte förrän färjan navigerade runt ön och började röra sig längs med dess kust, kunde Faith se hur mycket större den var än resten av öarna i skärgården. Stora svarta vågor krossades mot höga mörkbruna klippor och spydde ut kaskader av skum. 14
Här bor ingen, var hennes första tanke. Ingen skulle någonsin välja att bo här, inte frivilligt. Kanske de utstötta – kriminella, deporterade, som fångarna i Australien. Och så de som flyr, som vi. Vi är i exil. Kanske måste vi stanna här för alltid. De passerade skrovliga, gropiga klippuddar och djupa vikar där enstaka byggnader hukade längs strandlinjen. Så saktade båten ner, vände sig mödosamt för att sedan spottande och frä sande ta sig in i en ännu djupare bukt med en hamn omgiven av en hög mur. Bortom muren klättrade hus längs bergssidan, med tomma ögon och blanka, våta skiffertak. Dussintals små fiskebåtar guppade och krängde omgivna av en spöklik dimma. Måsarna skrek öronbedövande, alla med samma hesa tonläge. Folk började röra sig på färjan, andades ut och började förbere da sitt bagage för avlastning. Just när färjan lade till vid kajen ökade regnet igen. Besätt ningen ropade, kastade över rep och lade ut landgångar, och mitt i allt ståhej släppte morbror Miles ner ett par mynt i några handflator, och familjen Sunderlys bagage bars i land. ”Pastor Erasmus Sunderly med familj?” En magerlagd man i svart rock stod genomdränkt på kajen. Vattnet droppade från brättet på hans hatt. Han var välrakad och hade ett vänligt, lite bekymrat ansikte som för tillfället var en aning blåblekt av kylan. ”Jag ska hälsa från mr Anthony Lambent.” Han bugade formellt och räckte över ett fuktigt kuvert. När han gjorde det lade Faith märke till den stärkta vita kragen runt hans hals och insåg att han var präst precis som hennes far. Pastor Sunderly läste brevet. Så nickade han kort och sträck te fram handen. ”Mr … Tiberius Clay?” ”Det stämmer, sir.” Clay skakade respektfullt hans hand. ”Jag är adjunkt här på Vane.” Faith visste att en adjunkt var en 15
sorts under-präst som var anställd för att hjälpa en kyrkoherde som hade för många församlingar att sköta. ”Mr Lambent bad mig att framföra hans ursäkter. Han hade önskat att ta emot er i egen person, men det här plötsliga regnet …” Clay gjorde en liten grimas upp mot de blytunga molnen. ”De nya hålen riskerar att fyllas av vatten, så han är där och ser till så att allt är ordentligt övertäckt. Men vill ni inte vara så vänliga och låta mig ordna några män som hjälper er med bagaget? Mr Lambent har skickat sin vagn för att ta er och er familj och era tillhörig heter till Bull Cove.” Pastorn log inte, men hans frammumlade samtycke var inte utan värme. Adjunktens formella artighet hade tydligt vunnit hans gillande. Familjen drog redan blickarna till sig, det var Faith säker på. Hade ryktena om den mystiska skandalen redan nått Vane? Nej, det räckte förmodligen med att de var främlingar och hade absurt mycket bagage med sig. Hon hörde folk mumla omkring dem, men kunde inte urskilja några ord. Sorlet var bara en gröt av ljud utan konsonanter. Med vissa svårigheter staplades familjen Sunderlys bagage till ett lutande torn på taket till den stora men slitna vagnen. Det såg vanskligt ut, men man surrade fast det så gott det gick. Inne i vagnen fanns det nätt och jämnt plats för adjunkten att tränga sig in tillsammans med familjen. Hjulen satte sig i rörel se över den ojämna stenläggningen och skumpandet fick det att vibrera i Faiths tänder. ”Är ni också naturvetare, mr Clay?” frågade Myrtle, och ig norerade modigt gnisslandet från hjulen. ”I ett sådant här sällskap vågar jag inte kalla mig mer än en amatör.” Clay bugade sitt fuktiga huvud i riktning mot pas torn. ”Men mina lärare vid Cambridge lyckades väl banka in 16
en liten aning geologi och naturhistoria i min tjocka skalle.” Faith blev inte förvånad över att höra det. Många av hennes pappas vänner var präster som snubblat över naturvetenskapen på samma sätt. Unga män av god familj som skulle viga sitt liv åt kyrkan skickades till ett bra universitet där de fick en respek tabel gentlemannautbildning – klassisk litteratur och musik, grekiska, latin och ett litet smakprov naturvetenskap. Ibland var det där smakprovet tillräckligt för att de skulle bli fast. ”Mitt främsta bidrag till utgrävningarna är att jag fotogra ferar – det är ett av mina stora intressen.” Adjunktens tonfall ljusnade när han nämnde sin hobby. ”Tyvärr hade mr Lambents tecknare oturen att bryta armen första dagen, så min son och jag har dokumenterat fynden med min kamera.” Vagnen rullade ut ur den lilla ”staden”, som i Faiths ögon mer såg ut som en by, och började ta sig uppför en ojämn, sling rande väg. Varje gång vagnen krängde till grep Myrtle nervöst om fönsterkarmen, vilket gjorde stämningen lite spänd. ”Byggnaden där ute på udden är telegraftornet”, kommen terade Clay. Faith kunde nätt och jämnt urskilja en kraftig, grå brun cylinder. Ögonblicket efter passerade de en liten kyrka med spetsig spira till vänster. ”Prästgården ligger alldeles bakom kyrkan. Jag hoppas verkligen att ni gör mig äran att komma och dricka te hos mig medan ni är på Vane.” Vagnen verkade få kämpa för att ta sig uppför kullen, och det knakade och gnisslade om den så att Faith nästan trodde att ett hjul skulle lossna. Till slut stannade den helt och det knack ade hårt två gånger på taket. ”Ursäkta mig.” Clay öppnade dörren och klättrade ut. Så följde en upprörd diskussion där uppe, på en blandning av eng elska och franska som Faiths otränade öra inte kunde få någon ordning på. 17
Clays ansikte dök upp i dörröppningen igen, och han såg mycket bekymrad ut. ”Jag ber verkligen om ursäkt. Det ser ut som om vi har ett problem. Huset ni har hyrt ligger i Bull Cove, och dit kan man bara ta sig via en väg längs strandkanten eller på stigen som går upp över åsen och ner på andra sidan. Jag fick just veta att den nedre vägen är översvämmad. Det finns en vågbrytare, men när tidvattnet är högt och bränningarna kraftiga …” Han rynkade olyckligt pannan med en ursäktande blick mot himlen. ”Jag antar att den övre vägen innebär en längre och trött sammare färd?” frågade Myrtle snabbt och tittade på Howard, som såg surmulen ut. Clay såg plågad ut. ”Det är … en väldigt brant väg. Kusken informerade mig faktiskt om att hästen omöjligt kan klara att dra vagnen där med dess, hm, nuvarande belastning.” ”Antyder ni att vi måste kliva ur och gå?” Myrtle stelnade till, och satte den välformade lilla hakan i vädret. ”Mamma”, viskade Faith, som befarade ett dödläge. ”Jag har mitt paraply, och jag har inget emot att röra på …” ”Nej!” sa Myrtle kort, precis tillräckligt högt för att få Faith att rodna. ”Jag tänker inte se ut som en dränkt katt första gången jag gör entré i mitt nya hus. Och ingen av er ska göra det heller!” Faith kände hur ilska och frustration vred om henne inifrån. Hon ville skrika: Vad spelar det för roll? Tidningarna sliter oss i stycken just nu – tror du verkligen att folk kommer att förakta oss mer om vi är blöta? Adjunkten såg besvärad ut. ”Då är jag rädd att vagnen måste köra två gånger. Det finns en gammal stuga i närheten – där fiskarna håller utkik efter sardinstim. Era väskor kan kanske lämnas där tills vagnen har möjlighet att återvända och hämta dem? Jag stannar gärna kvar och vakar över dem.” 18
Myrtles ansikte lyste tacksamt upp och hon öppnade mun nen, men hennes man avbröt henne. ”Omöjligt”, tillkännagav pastorn. ”Jag beklagar, men någ ra av de här lådorna innehåller oersättlig flora och fauna som måste installeras i huset så snart som möjligt om de inte ska bli förstörda.” ”Nå, jag har inget emot att vänta i den där stugan och bespa ra vagnen min vikt i alla fall”, meddelade morbror Miles. Morbror Miles klev ur, och familjens personliga väskor och koffertar lastades av en efter en tills det bara var lådorna med vetenskapliga föremål och exemplar kvar. Men till och med då skakade kusken på huvudet åt hur lågt vagnen gick och ges tikulerade för att visa att det fortfarande var omöjligt att ta sig uppför backen. Faiths pappa gjorde ingen ansats att kliva ur och göra de andra två männen sällskap. ”Erasmus …”, började morbror Miles. ”Jag måste se till mina exemplar”, avbröt pastorn skarpt. ”Vi kanske kunde lämna bara en av lådorna?” frågade Clay. ”Det finns en som är märkt ’diverse sticklingar’ och som är mycket tyngre än de andra …” ”Absolut inte, mr Clay.” Pastorns svar var snabbt och iskallt. ”Just den lådan är speciellt viktig.” Faiths pappa tittade värderande på sin familj. Blicken gled över Myrtle och Howard och stannade sedan vid Faith. Hon rodnade och visste att han bedömde hennes storlek och bety delse. Hon kände hur hon sjönk neråt, som om hon placerats i en vågskål. Faith kände sig illamående. Hon kunde inte vänta på föröd mjukelsen som skulle följa när han uttalade sitt beslut. Hon tittade inte på sina föräldrar när hon reste sig upp. Den 19
här gången sa Myrtle ingenting för att hejda henne. Precis som Faith hade hon uppfattat pastorns tysta beslut, och hon fogade sig fromt. ”Miss Sunderly?” Clay lät uppenbart förvånad över att se Faith kliva ur vagnen och sätta fötterna i en stor vattenpöl. ”Jag har paraply”, sa hon snabbt. ”Och jag behöver lite frisk luft.” Den lilla lögnen lät henne behålla ett uns av värdighet. Kusken granskade vagnens frigång igen och den här gången nickade han. När ekipaget skramlade iväg undvek Faith att titta på de två andra som stod där. Hennes kinder brann av skam trots den kyliga vinden. Hon hade alltid vetat att hon var värd mindre än Howard, som var en pojke, en son. Men nu visste hon att hon dessutom var mindre värd än en låda med ”diverse sticklingar”. Stugan stod intill klippväggen och vette ut mot havet. Den var byggd av grovt huggen sten, i den mörka, blanka bergart som fanns överallt omkring den, och hade sluttande skiffertak och små fönster utan glas. Golvet där inne var täckt av pölar med smutsigt vatten. Ovanför dem trummade regnet allt långsam mare mot taket. Morbror Miles och Clay släpade in familjens koffertar och lådor en i taget, medan Faith skakade regnet från sin våta bahytt. Hon kände sig bedövad och värdelös. Inte förrän hennes pappas kassakista landade vid hennes fötter med en duns levde hon upp lite. Nyckeln satt kvar i låset. Kistan innehöll alla hennes pappas privata papper. Hans dagböcker, hans forskningsanteckningar, hans korrespondens. Kanske innehöll den någon ledtråd till vad det var för en mys tisk skandal som hade tvingat dem att resa hit. Hon harklade sig. 20
”Morbror … mr Clay … min … sjal och mina kläder är väl digt blöta. Kan jag få lite tid att …” Hon avbröt sig och gjorde en gest mot sin genomvåta krage. ”Åh … naturligtvis!” Clay såg lätt förfärad ut, som gentle män ofta gjorde när något mystiskt som innefattade kvinnlig klädsel hotade att inträffa. ”Det ser ut som om regnet är på väg att lätta igen”, påpekade morbror Miles. ”Mr Clay, ska vi gå en liten promenad här utan för, så kan ni berätta mer om utgrävningarna?” De två männen lämnade stugan, och efter ett tag försvann ljudet av deras röster. Faith sjönk ner på knä framför kassakistan. Dess yta var hal under hennes fingrar, och hon funderade på att ta av sig sina våta, åtsittande glacéhandskar, men hon visste att det skulle ta för lång tid. Spännena på kistan satt hårt, med gav efter när hon slet i dem. Hon vred om nyckeln och öppnade locket. Där låg buntar med kuvert, adresserade med olika handstilar. Faith frös inte längre. Hennes kinder brann och det pirrade i händerna. Hon började öppna brev, lirkade ut dem ur kuverten och höll dem ytterst i kanterna för att inte skrynkla eller fläcka ner dem. Det var skrivelser från vetenskapliga tidskrifter. Brev från den förläggare som publicerade hennes pappas artiklar. Inbjud ningar från museer. Det var en lång, mödosam uppgift, och hon förlorade käns lan för tiden. Till slut fick hon tag i ett brev som fångade hennes uppmärksamhet. ”… ifrågasätter äktheten i inte bara en utan samtliga fossil som ni har lagt fram för den vetenskapliga världen och som hela ert anseende vilar på. De hävdar att de i bästa fall är medvetet förändrade, och i sämsta fall rena förfalskningar. Fyndet i New Falton, sägs det, består egentligen av två fossiler som satts ihop, och det har rapporterats om spår av lim i vingfästena …” 21
Det knackade på dörren och Faith ryckte till. ”Faith!” Det var hennes morbrors röst. ”Vagnen är tillbaka!” ”Ett ögonblick!” ropade hon tillbaka och vek hastigt ihop brevet. När hon gjorde det upptäckte hon en stor, blå fläck på sina våta vita handskar. Med förfäran insåg hon att hon hade smetat ut bläcket på ett ställe och i stället lämnat efter sig ett märke i form av ett tumavtryck.
22