EVA-MARIE LIFFNER , född 1957 i Göteborg,
FOTO: DANIEL PEDERSEN
”Eva-Marie Liffner är en naturbegåvad intrigjonglör …” DN
Sagt om Imago: ”Eva-Marie Liffner har packis i magen. Säkert, stadigt och helt på egna villkor berättar hon en fantastisk historia i tre nivåer …” Expressen ”’Imago’ … är en mycket suggestiv roman … som definitivt placerar Liffner i främsta raden av svenska författare.” DN
Sagt om Drömmaren och sorgen: ”Eva-Marie Liffner har skrivit en flerskiktad och spännande roman där berättelsen vävs ihop till ett intrikat spindelnät där allt hänger samman och där varje tråd är ett konstverk i sig.” SvD
n om: Lacrimosa är historie nas Almqvist till hur Ros följer Carl Jo ren i Klara Stockholm och kvarte sell Emilie Högqvist, hur Ros lär känna mam a mnar vid den Kunglig möter kärleken och ha Teatern nner sig själv vid en hur Ros till slut återfi kust långt borta nik och en rättelse om tårar, arse be en å ks oc är t de en m olöst 1800-talsgåta. a litteran om en av den svensk ma ro tiv es gg su en är Lacrimosa a-Marie lter, Tintomara, och Ev sta ge de an er cin fas st turens me minerade efter den Augustprisno st om rk åte de gta län er Liffners eft maren och pmärksammade Dröm up n de h oc o ag Im n berättelse sorgen.
L A C R I M OS A
Sagt om Camera:
n vill äga, Carl imal coeleste, är vad ha an ett r, dju kt els mm hi Ett mänska eller varelse som vare sig är En t. vis mq Al ve Lo s Jona s det sådana? djur, fågel eller fisk. Finn gård i Finland. formator på Fagerviks in g un m so är t vis mq Al rkliga naturalier, derkammare finns mä stu s re iva tsg be ar ns I ha ste varelsen av alla år kryper den underliga ssn ro rn tö ts lle sta i n me forma i Rousvildunge att fostra och En et. rn ba s lla ka s Ro . kring er gosse ... d, ännu varken flicka ell bla t ive kr os ett , da an s seau
E VA - M A R IE L IF F N E R
debuterade 2001 med romanen Camera som belönades med både Polonipriset och Flintyxan. Hennes andra roman Imago nominerades till Augustpriset 2003 och 2006 kom den uppmärksammade Drömmaren och sorgen. Lacrimosa är Liffners fjärde roman.
E VA - M A R IE L IF F N E R
LACRIMOSA
Roman
Då jag slog in på Klara Södra Kyrkogata begynte hjärtat att slå hårt. Rakt fram kunde jag skymta gallerverken till kyrkogården, höga och dystra. Här hade jag tillbragt mina ungdomsår i egenkära drömmerier, här hade jag sett Emilie gå med otåliga steg, mer lik en budpojke än en ung dam, här … nu var jag framme vid grinden, bevekande de rostiga järnvindlingarna att släppa in mig. Gömda och glömda, tänkte jag. Jag kunde höra min lärare läsa Horatius för mig på vår kammare, Non omnis moriar, Icke helt och hållet skall jag dö, men de stackare som hade sina gravar på Gamla Klara skulle få minnas. Jag gick långsamt mellan de spruckna vårdarna, somliga hade sjunkit, andra stått upp ur jorden, som om Domedagen redan varit och tomhänt gått sin väg.
ISBN978-91-27-12729-6 978-91-27-12729-6 ISBN OMSLAG: SARA R. ACEDO
9 789127 127296
Liffner_Lacrimos_ORIG.indd 1
2011-03-02 09.23
10-86 N&K Liffner 22 feb.indd 4
11-02-22 11.43.40
Bleka döden
Grav N:o 555 /se även A (Almqvist) samt H (Haartmann) Arbetsbeskrivning* / offic. herr Frisch, Heerdenthor Friedhof, Bremen/ grav N:o 555, prof. Karl Westermann/ C. J. L. Almqvist, † 26 sept. 1866, Humatio pauperis, omärkt grav, nordöstra sektorn, Lilla fältet. 30 sept. /Exhumatio 12 okt. Kistan öppnad för pos. identifikation, Maria Almqvist (dotter) + Portlandsten ++ inskription: Carl Jonas Ludvig Almqvist/ Tempus omnia revelat (tiden avslöjar allt) i lat. snitt. Ceremoni enkel = 15 Mark, 7 Schilling, bet. Ny ant. okt. 1901 /grav N:o 555 Exhumatio, offic. herr Müller, graven stängd/kontrakt. term. Kistan öppnad 27 okt. Stoftet undersökt, Heerdenthor Friedhof, herr prof. Karl-Otto Haartmann**/ stoftet avfört till Sverige 6 nov. 1901. * Registerkort, Heerdenthor Friedhof (översättning från tyskan) **Kassett; brev, bilagor, Heerdenthor Friedhof
5
10-86 N&K Liffner 22 feb.indd 5
11-02-22 11.43.40
Brev till herr Sebastian Wenger, Friedrichstrasse N:o 12, Berlin. Arkiverat under H, Haartmann, Karl-Otto, medicine doktor, professor i patologi, Bremen. 15 april, 1902 Wenger, bäste svåger! Blott några rader författade i all hast på färjan ut till Helgoland! Vi är båda så glada att du är hemma igen i din lya på Friedrichstrasse! Hur var Amerika, hur var Boston? Var du mycket sjösjuk? Berätta noggrant då vi ses, vilket jag hoppas blir mycket snart. Vi är hemma igen om måndag, senast – tidigare om jag får råda. Ursäkta plumparna, men den goda havsvinden kommer i pustibus, den griper ideligen efter min hatt och Rosalies kappa och die Lange Anna siktas redan! Jag fortsätter från pensionatet, så snart Rosa kommit i ordning på solterrassen! Senare på rummet. Som du säkert minns, erhöll vi i vår goda lilla stad in medio av maj förra året en förfrågan från Stockholm. Ett brev med sju prunkande underskrifter från Kungliga Akademien, mycket snyggt och fint alltsammans, och der Geist var att vi hyste en av Sveriges Litterära Giganter på vår kyrkogård Heerdenthor Friedhof och kunde vi tänka oss att mot en skälig ersättning släppa liket? Vielen Dank! Ja, du vet säkert att jag drygar ut min kassa med en del likbesiktningar på Friedhofen – dessutom ger det mig möjligheter att förkovra mig inom patologin och dess avarter, då H.F. tar emot såväl Hospitalets som Stadsfängelsets olycksbarn. Nå, denna grav var ingen
6
10-86 N&K Liffner 22 feb.indd 6
11-02-22 11.43.40
rättssak per se, åtminstone inte såsom sakerna stod, för även om Carl Jonas Ludvig Almqvist verkligen varit efterspanad en gång i tiden, så dog den stackars professorn i armod 1866, så processen var gammal. Nu till saken. Ja, jag vet ju att du vurmar för Poe och Hoffmann och här ska du få dig en märklig historia serverad. Den 25:e oktober 1901 erhöll jag en not från herr Moritz Müller, den herre som sköter så grannlaga ting som gravöppningar, om att mina tjänster erfordrades på H.F. Jag anade att saken gällde Almqvist-graven, så jag stoppade förtänksamt en flaska karbol mot gammal smitta i väskan, då kistan enligt kyrkogårdens kartor fanns i den nordöstra sektorn, samman med Bremens koleraoffer. Jo, jag hade förresten sökt luska reda på vad karlen egentligen dog av, men i attesten fanns bara ordet Sehnsucht (längtan) noterat och det gjorde mig ej mycket klokare! Nå, aftonen den 27:e drog jag, herr Müller och min assistent Max Fuchs i fält. Det var en regntung stormkväll och vi tvingades gå ett långt stycke med inget annat än lyktor att lysa oss med, en rätt vådlig vandring längs med djupa lerschakt, då hela nordöstra sektorn av Friedhof är i omvandling. Herr Müller ledde vägen, med stormlyktan gungande högt ovan sitt huvud. Den olycklige Max var vid en smal passage nära att störta ned i ett hål, men räddades av undertecknad i sista stund! E.T.A. Hoffmann kunde ej ha tecknat den scenen bättre, det försäkrar jag dig! Nå, gravgrävare väntade oss på platsen, två präktiga karlar, vilka redan frilagt kistan och påpassligt spänt kanvas runt gropen, ifall den måste öppnas i det fria. (Jag skall ej besvära dig med historier om gaser och annat otrevligt!) En av karlarna drog mig genast åt sidan
7
10-86 N&K Liffner 22 feb.indd 7
11-02-22 11.43.40
och mumlade att han minsann redan varit öppnad, men jag lugnade honom med att det visste jag redan, det var bokfört. Nå, stackars Max fick hoppa ned i graven för att bedöma träets kondition. Skulle han gå att lyfta? Och nu, svåger, kommer jag till det kuriösa … Kistan hade verkligen varit öppnad och därpå tillsluten så slarvigt, att kanterna ej helt passade mot varandra och en smal spalt av mörker lurade i dess vänstra sarg. Max ropade till mig, herrrr doktorrr Haaaartmaann!, jag lånade lyktan av herr Müller och steg så själv ner i graven, medan vinden tjöt som tusen djävlar runt kanvasen. Där fanns inga skruvar kvar i träet och på det grova locket var namnet Karl Westermann karvat, det nom de plume under vilket den stackars professorn jordats nära fyrtio år tidigare. Inget underligt med det, om ej ristningen varit så färsk, att ljust (!) furuträ lyst i lyktskenet. Jag ropade till herr Müller, är vi på rätt ställe?, medan Max försiktigt sökte glänta på locket. Det lyckades inte. Minns du alla de spökhistorier vi berättade för varandra på Wangerooge förra sommaren, Rosalie, du, jag och lilla Liebchen? Jag kan försäkra dig att de alla dök upp i mitt minne i den stunden, objudna och ovälkomna. Nu ropar Rosa! Mer senare. Vi har just spisat rökt Hering och moskokta kartoffler och surkål i grädde, allt nersköljt med ljust Bier och det i en sådan förfärlig röra att hjärtat bankar och magen bullrar. Men skön Rosa är övertygad om att luften här ute som vanligt kommer att göra oss gott och jag är inte den som säger emot min kloka hustru. Grav N:o 555. Jo, där var vi och höststormen rasade vredgat vidare ovanför våra arma huvuden. Dies iræ,
8
10-86 N&K Liffner 22 feb.indd 8
11-02-22 11.43.40
dies illa! Den gode Moritz Müller hukade bakom kanvasen, noga aktande sig för att kliva ner i graven. Vis av erfarenhet, nicht wahr? Den tunga jorden släppte ifrån sig en mustig järndoft – helt säkert kom den sig av alla de kroppar mullen tvingats smälta och Max Fuchs, som fortfarande är grön i läkaryrket och ny i likgrävarskrået, undvek bleknost att se vare sig åt höger eller vänster i humusbanken. Vi tog emellertid båda ett stadigt tag om locket och drooog, men de grova planken vägrade att låta sig rubbas, som om någon osynlig makt hållit emot underifrån … I denna dystra stund begynte det att ösregna och alldeles som om vattnet besuttit en besynnerlig trollkraft släppte träet sitt grepp, locket for upp, pang!, och tog den stackars Max med sig. Han kravlade en stund på alla fyra, täckt av jord, ögon och mun ganz igenmurade, en veritabel golem. Herr Müller vände stadigt ryggen till. Själv sänkte jag lyktan. Handen darrade. Hjärtat slog. Jag beredde mig på en obehaglig syn, men i kistan fanns inget lik, ej heller minsta spår av något, vare sig professor eller menig. Utbredd i sin fulla längd låg istället en vacker, klargrön sammetsklänning. Kaffe och konjak i salongen, Karl-Otto! ropar Rosalie. Klänningen var emellertid ej ensam i kistan. Där fanns en pigas enkla huvudduk, slagen i knop, och något som liknade ett manuskript, allt snustorrt, som om det ej legat i graven mer än några timmar. Och kanske var det så, fastän de två karlarna rapporterat att jorden varit orörd och mullen hårt packad ovanpå kistlocket. Se där var väl ett mysterium, lieber Wenger. Kan en apa ha tagit sig ner som på Rue Morgue, eller en glupsk varelse med en mullvads hjärta och en vargs sinnelag? Hur som
9
10-86 N&K Liffner 22 feb.indd 9
11-02-22 11.43.40
helst rafsade jag som av en underlig ingivelse ned allt i min väska, för att därpå ropa högt och upprört till de andra: Liktjuvar ha varit här! Graven är tom! Nu blev det fart på Moritz Müller, ty Heerdenthor Friedhof är hans fögderi, liken hans ansvar. Med ett oväntat vigt och kattlikt språng var han nere vid kistan och knackade och undersökte med fingertopparna var brädtum – och här kommer det sista och mest kuriösa; likt en trollkarls kabinett saknade lådan botten – där fanns fyra sargar och en motsträvig plankdörr, inget mera. Skam till sägandes finns där ett Nachspiel. Rosalie har gått till sängs och faktiskt blygs jag över att skriva detta, när jag ser hennes kära, troskyldiga ansikte snusa in i örngottet. Wenger, det hela rör sig naturligtvis om liv och egendom! Gör det inte alltid det, käre svåger, då man dagtingar med rätt och fel? Bli nu inte rädd, jag har inte mördat någon, bara begått eine kleine bedrägeri, som ej skadat en levande själ och där kan du tro mig på bokstaven. Två dagar efter vårt debacle på kyrkogården skrev den formidabla Fräulein Ellen Key till Stadens Råd och undrade hur hederssaken med Almqvist avlöpt. Var befann sig Stoftet nu? Kunde man beställa katafalk och flor, vita liljor och tuberoser, lagerkransar, plymer och sex vita springare för Triumftåget ut till Solna? Frågan vidarebefordrades till mig. (Rosalie har ständigt alla Keys böcker liggande på nattygsbordet, så du kan tro att hon blev hissig när hon hörde om det brevet. Aber der Almqvist, was ist er? Ein Erlkönig?) Vad skulle jag svara Fräulein Key och min hustru? Att professor Almqvist rymt sin väg, men lämnat en klänning kvar? Nein, så kan man inte göra. Mitt rov låg dessutom på
10
10-86 N&K Liffner 22 feb.indd 10
11-02-22 11.43.40
kliniken, ännu nedknölat i väskan, och allra först ville jag undersöka det. Jag väntade till sent. Max Fuchs låg alltsedan stormkvällen hemma i neurasteni, så jag behövde bara vänta ut städfrun, Frau Lust. Klockan nio gick hon iväg, beskäftigt skramlande med sin hink och sin kvast. Jag började med klänningen. Det var som sagt en vacker sak, fastän rätt urmodig. Det kom för mig att den var ett teaterplagg, för allt var glänsande och tjockt, som om en sjöjungfru eller ett skogsrå skrämt ömsat skinn i mina darrande händer. Mitt i dekolletaget, på hjärtats plats, hängde en lös tråd, som om något fattades. Jag la klänningen åt sidan och vaskade händerna noga i sprit innan jag gick på kluten. Den visade sig vara en gordisk knop och efter att ha kämpat i halvannan timma, tog jag en sax och klippte upp henne. Snipp. Ur det tarvliga tyget rullade en pärla, så blank och schön att man aldrig sett dess make! Ej helt rund utan droppformad. Värd en hel förmögenhet, Wenger! Aldrig att jag ägt något sådant och här var den nu och inte en levande själ visste om den. Utom jag, utom du nu … Allt Moritz Müller sett var en tom låda, en pinsamhet, en skandal. Något att tiga om, nicht wahr? Men pärlan låg inte ensam i tyget. En smal pappersremsa, lik ett kronblad, hade legat vikt runt skatten. Där fanns något skrivet, ord jag sedan fått uttydda av vår vän Richard, filologen, en liten rad är det. Till min Far, i fall jag hade någon, står det. Är det inte en rent hoffmannsk gåta, så säg? Jag satt länge med pärlan i handen och kände hur dess sammetslena hjärta värmdes. Det var faktiskt som om det bultade i min handflata likt ett grodhjärta, en svag, men ändå tydlig puls. Jag är din, du är min, viskade dess
11
10-86 N&K Liffner 22 feb.indd 11
11-02-22 11.43.40
rytm. På dess runda kind fanns en liten svart prick, en skönhetsmouche, som de krutkorn jag ibland plockar ur Hubertus-jägares skinn. Vad var dess historia? Jag gick ut i tvättrummet, sköljde ansiktet i iskallt vatten och när jag såg mig i spegeln ovanför vasken låg pärlans glatta grålyster över ögonen hur jag än blinkade. Klockan var fyra på morgonen då jag äntligen vaknade ur min lotussömn och yrvaket bestämde mig för att snarast ordna en tête-à-tête med herr Müller. Vi fann en passande död i Stadsfängelsets källare. En blek och härjad karl, ett vrak som visserligen dött bara någon vecka tidigare, men så nedgången var kroppen att han gott kunde gälla för ett halvsekelgammalt lik. Märkningen runt den blåsvarta tån höll honom för en Dråpare, kanske mördare?, då han satt en vedyxa i huvudet på sin hustru och dött av hjärtslag i samma stund, men ingen visste om muskler och nerver ryckt på egen hand och karlen redan varit död, då yxan så olyckligt slant. Var och en som sett en nackad höna rusa runt i cirklar begriper den rättsliga och galvaniska nöten, men död var han likafullt. Han hette Franz Ecker då han levde och nu skulle han alltså byta namn till Herr Professor Almqvist och bli en bildad karl! Vi klädde honom i väst och svart syrtut, kammade testarna med grå zinkpasta och lade honom i en snyggt polerad kista i rummet intill värmepannan, och då fyra punschbeskänkta herrar anlände från Stockholm en vecka senare, lämnade vi över vår Franz under högtidliga former och fick en anvisning på trehundra Mark i byte, samt ett personligt och innerligt tack från en Freiherr von Heidenstam oder so … Man öppnade aldrig kistan.
12
10-86 N&K Liffner 22 feb.indd 12
11-02-22 11.43.40
Manuskriptet, säger du … och pärlan. Ja, hon har fått en lödig guldinfattning och glänser nu vid min Rosalies barm, så snart vi är på teatern eller ute i vår lilla stads sällskapsliv. Rosa skojar och säger att pärleägget hittades i sanden på Wangerooge, så dit ut lär det bli rusning i sommar! Manuskriptbunten i Richards översättning sänder jag efter detta brev, då du, Wenger, som är en litterär och studerad karl, bättre förstår sådana ting, än en enkel landsortsmedikus som är nöjd med att vila i der kleine Welt. Kanske känner du också till professor Almqvist sedan tidigare? Historien heter Lacrimosa, såsom ordet för tårar, och det är ett underligt och rätt sorgligt stycke dikt. Din alltid tillgivne svåger Karl-Otto Haartmann P. S. Rosa hälsar! D. S.
13
10-86 N&K Liffner 22 feb.indd 13
11-02-22 11.43.40
Lupus in fabula – I Mr Ross hus
En mänska blir den hon utger sig för att vara. Kung eller trashank, enfaldig eller klok. Är det inte ett märkligt förhållande, så säg? Utsagan blir en Nessosmantel genom livet, den gamla sagans smärtsamma skrud döljer vem du egentligen är. Det är som att betrakta sig själv genom en förvrängd spegel, alltid med omsorgsfullt ordnade anletsdrag. Bilden liknar dig, men inte mer. Svagt hörs malmtonen från klockorna i San Lorenzos medeltidstorn. Det är middagstid. En dödlig feber härjar i fattigkvarteren och rädda mänskor samlas vid katedralen för att beveka helgonet, också vid dagens hetaste timme. Det var länge sedan jag vågade mig dit ner i dagsljus. Endast natten skonar mina sönderbrända ögon. Mina böner behåller jag för mig själv och idag väntar jag en gäst. Jag kan skymta den unge mannen på avstånd nu, eller snarare hans ljusa sommarhatt på mödosam klättring uppför La Superbas steniga backar. Jag vet snarare än ser, att varje steg framkallar ras längs stigen, vass skärv som rutschar utför den spruckna stenläggningen innan den försvinner ner i djupet. Vägen till mitt hus går över så branta raviner, att inte ens de seniga åsnorna förmår dra en trilla hit upp. Dammiga citrusträd slokar över halvt raserade 14
10-86 N&K Liffner 22 feb.indd 14
11-02-22 11.43.40
terrasser, som om rötterna förtvivlat sökte hålla fast jorden med grå fingrar. Lagerbärsträd och mimosa bildar täta, vedartade snår, väldoftande men ogenomträngliga. Villan ligger med Apenninernas sista utlöpare i ryggen och berget har sina egna bastioner. Här är vildkatternas rike. Bergsrövarnas. Kungsörnarnas. Hit slipper ingen in utan att först bli noga prövad och ett illa rivet skinn är lösenordet. Jag skärper blicken. Den unge mannen bär bestämt på en väska, en platt portfölj. Är han min fars levnadstecknare? Om inte, vad är egentligen hans ärende? Jag har endast fått ett brev med en spretig namnteckning som jag med möda kan tyda. Klockorna tystnar, dolce, som om de tvekade över att någon alls hört dem. Jag blinkar med torra ögon. Den heta sommarluften framkallar spöksyner över Genuabukten. Disbleka fartyg kryssar ledigt förbi kustbatterierna vid San Giuliano, men istället för att skjuta lösen upplöses skrov och segelmassor i intet, i vatten och havssalt i denna kung Neptuns armada, som seglar utan mänsklig befallning. Sjöfåglarnas vingar skär rakt genom töcknet. En svag bris rör sig sömnigt genom de uråldriga vinrankor som inramar min terrass. Brevet blåser ur min hand och ner på marken, får den gamla kattan att förskräckt spritta till i sömnen. Men hon vaknar inte så lätt, Bastet, inte av prasslet från en papperssvala eller av löftet om budbärare från glömda land. Se, nu hejdar han sig. Av med hatten, fram med näsduken, badda med linnet över panna och hjässa. Ja, det är verkligen hett, det ser jag på ljuset. Vitt, vitt. Han har en kal fläck uppe på huvudet, Lysander. Se, 15
10-86 N&K Liffner 22 feb.indd 15
11-02-22 11.43.40
där kom namnet då jag släppte tanken på att få fatt i det, så är det alltid … Inte så ung alltså, eller åldrad i förtid av bekymmer, livets knog och strider. Sådant kan hända. Lysander var bestämt befälhavare över Spartas flotta, så kanske såg jag fel. Var det verkligen en skuggarmada som anlöpte hamnen? Nu är han snart uppe. Hur jag skall presentera mig? Som Mr Ross, naturligtvis. Vi dricker te i salongen. Jag hade föredragit något starkare, men det gäller att hålla huvudet nyktert. Sofia vankar missnöjt mellan köket och salongen, mumlande ohörbara förebråelser. Kroppen med de tunga höfterna vaggar. Hon är inte van vid att jag har gäster. Hon och hennes son Nino hjälper mig med det mesta av livets elementa. Matlagning och byk. De är enkla mänskor, som nöjer sig med att oroa sig för hetta, vind och regn och snällt lämnar mig ifred med mina underliga böcker och minnen. Nu försvinner hon ut i köket med en sista förargad knyck på nacken. Lämnar ett fat hårda, vita helgonkakor bakom sig. Jag tar en San Bartolomeo och doppar sockerdegen i koppen innan jag låter den smälta på tungan. Klockan på spiselkransen tickar torrt, salongen ligger i skymning bakom till hälften stängda fönsterluckor. Lysander sitter med knäna tätt ihop på schäslongen, likt en ängslig mö i väntan på sin friare. Skorna har blivit illa skavda och dammiga av den långa klättringen, linnekostymen är blöt och missfärgad av svett. Inte en man från Sparta, trots allt. Jag tillåter mig att slappna av, men inte för mycket. Lysander harklar sig nervöst, ställer ifrån sig koppen på fatet, porslinet klirrar oroligt i stillheten. Kattan, som 16
10-86 N&K Liffner 22 feb.indd 16
11-02-22 11.43.40
också tagit sin tillflykt till den malätna bädden, slinker ut till solskenet igen. Själv väntar jag tåligt. ”Bartolomeo blev flådd levande, visste ni det, professor Lysander?” Jag håller upp den halvätna kakan till påseende. En vit man utan huvud. Uppfrätt. Lysander ler nervöst. Ställer ifrån sig kopp och fat på det rangliga bordet. Det känns främmande att tala svenska. Orden hårda och otympliga. Jag stoppar resten av kakan i munnen och sväljer utan att tugga. Där. Kristi lekamen. Sofia skulle korsa sig om hon kunde höra mig tänka. ”Ni är mycket vänlig som tar emot mig, Mr Ross”, säger Lysander till slut. Jag nickar uppmuntrande, väntar på att han skall fortsätta. ”Jag har förstått att ni kände vår store författare?” Jag avvaktar, säger ingenting. ”Törnrosens diktare. Almqvist?” ”Jo, det är riktigt.” Jag väljer ett helgon till, på måfå den här gången. Lysander följer nervöst mina rörelser. Det är något oaptitligt över hans iver. Som glupskheten hos den som aldrig ätit sig mätt. Aldrig blivit riktigt varm. Karlen är likblek och gråaktig i synen, förutom en röd rand över den höga pannan där hatten skavt. Kanske tycker jag inte om att se in i en spegel … Jag släpper kakan på fatet igen, plötsligt äcklad av dess kväljande sötma. ”Jo, jag kände verkligen Carl Jonas Love Almqvist.” Så blir det åter tyst en stund. ”Och får jag fråga om omständigheterna kring er … bekantskap?” Lysander har fått fatt i portföljen nu, knyter upp remmarna för att göra notater. Skriva historia. 17
10-86 N&K Liffner 22 feb.indd 17
11-02-22 11.43.40
Jag funderar en stund innan jag svarar. Si jag äger det förflutna nu. ”Almqvist gav mig livet, lärde mig allt och tog ifrån mig mitt livs kärlek”, säger jag till slut. ”För det hatar jag honom.”
18
10-86 N&K Liffner 22 feb.indd 18
11-02-22 11.43.40
Odi et amo – Vid Finska viken
När Lysander är borta slår jag upp fönsterluckorna, släpper in det liguriska ljuset. Ut far känslan av instängd rädsla och fåfäng längtan mannen burit med sig. Nej, han är inte jag. Inte nu, inte då. Solen värmer mitt ansikte, luckorna knarrar torrt för en omärklig bris. Jag stoppar handen i kavajens djup. Manuskriptet är ännu tunt, ja, hela historien ryms faktiskt i min ficka. Jag får upp den bläckiga bunten, stänger först dörren för Sofia, så fram med brillor, bläckhorn och penna. Det är tid att arbeta!
I vilket rum jag är född vet jag inte. Mina första skrik kan ha hörts i ett uthus eller en vindskammare, det kan göra detsamma, men säkert är att jag aldrig kände min mor. Jag minns vare sig hennes röst eller känslan av att bli vyssad, ingen doft eller kvinnlig smekning har bevarats åt mig, trots att jag nog var några månader gammal då hon övergav mig – vid landsvägskanten, om jag ska tro vad som berättats för mig. En skugga är hon. Nej, mina första minnen kommer från Långa längan på godset Fagervik i Finland, och det är ljuden av hovskrap och hundskall, morrningar och gnägganden som är mina tidigaste 19
10-86 N&K Liffner 22 feb.indd 19
11-02-22 11.43.40
hågkomster. Halm som prasslar och sticker, spindlar som väver sina nät ovanför mitt ansikte, sjövinden som viner kring stenväggarna, allt det minns jag. Långa längan var namnet på ryttmästare Hisingers stall. Här fanns fem halvblod uppstallade, jämte ett koppel präktiga engelska jakthundar och därtill två drängar, far och son, vilka alltid höll vakt på loftet för att hålla sjötjyvar och annat löst folk borta från de värdefulla djuren. Min stackars mor lämnade mig i stallporten och jag överlevde som av en sinkadus eller kanske tack vare drängarna Simon och unge Matti, vilka motvilligt tog sig an mig. Kärlek gav de mig ingen, men väl mat och ett slags tanklös omvårdnad, ungefär så som man tar sig an en strykarkatt bara för att den plötsligt finns där. Långa längan låg nere vid Finska viken likt ett sjövärn från urtiden. Blott ett kort stycke från herrskapshuset, men där stod en hel värld och fem oroliga tidevarv mellan de två byggnaderna. Herrgården var ljust målad med skira sniderier och fönsterluckor, medan stallets kropp var hopfogad av väldiga gråbumlingar, dess tak rest av trä nu så gammalt och sargat att det kunde ha burits på Lemminkäinens eller den väna Vasilisas ryggar och fönstren var snäva som skottgluggar. Längs stallets väggar växte täta törnrossnår, så vildvuxna att knappt ens gårdens katter vågade sig in där. Därinne i dunklet hölls jag då jag blivit lite äldre, väl förtrogen med de smala gångar djur banat genom törnena, fullt nöjd med att betrakta livet genom det taggiga grenverket. Där fick jag också vara ifred för sparkar och 20
10-86 N&K Liffner 22 feb.indd 20
11-02-22 11.43.41
okvädningsord, ty Simon och unge Matti kom med åren att betrakta mig mer som ett otyg än en mänska med känslor och hjärta och Hisingers barn brukade kasta småsten på mig så snart de kom åt. Jag var en besynnerlig byting, varken mänska eller djur, gosse eller flicka, och mina enda vänner var stallets hästar och hundar. Den gamla hyndan Diana lät mig mer än en gång sova mot hennes mage och hästarna undvek nogsamt att trampa på mig när jag nystat ihop mig i en spilta. Så levde jag – ett oskäligt djur ända tills mitt femte levnadsår, ty sådan var min natur vid denna tid. Jag var en liten vilde, vare sig lycklig eller olycklig, god eller ond, klok eller dum. Man kallade mig Ros. Var höst reste ryttmästare Hisinger sin kos med hela sin familj och de flesta av tjänarna. Koffertar packades, möblerna fick vita dok, luckorna skalkades noga mot vinterstormarna, Fagerviks portar låstes och så for man med postbåten över Finska viken till en plats som kallades Stockholm, bara för att återvända med vårvindarna året därpå. Vart år detsamma. Just en sådan blek vår, i en april som följde på en ovanligt hård och istyngd vinter – det var 1814 och ute i Europa skalv ännu den gamla kungamakten efter den galne Bonapartes fångfärd till Elba, medan en fransk marskalk hastigt närmade sig Sveriges tron, men om detta visste jag inget – nej, i denna kyliga vårvinter återvände familjen med ännu en medlem i sitt hushåll, en ung informator åt Hisingers barn. Denna aprilmorgon kom magister Almqvist till 21
10-86 N&K Liffner 22 feb.indd 21
11-02-22 11.43.41
Fagervik. Louis. Det var också den morgon då jag för första gången klev ut i mänskornas värld. Den morgon då rosen verkligen föddes.
Jag lägger ifrån mig stålpennan. Handen har skakat och retfullt stänkt bläck över papperet. Jag reser mig upp, stänger luckorna mot solen och havsdiset nere i bukten. I dunklet är jag för ett ögonblick blind. Kan man bli bländad av mörkret? Nej, det är solen som gör det, vita fläckar dansar framför ögonen, som älvorna över ängarna vid Fagervik en tidig morgon. Jag stegar fram och åter över golvet, sätter mig så ner och tänder arbetslampan, skruvar upp veken, låter stickan skrumpna och dö mellan fingertopparna. Se, nu är handen alldeles stadig, men ljuset kastar en skugga över väggen, får mig att likna ett vidunder i min gamla mössa.
Han hade läst Rousseau och bar hela verket med sig. Carl Jonas Ludvig, kallad Love eller Louis av dem som likt ryttmästaren på egen hand djärvt studerat de franska encyklopedisterna. Då Louis klev ner från vagnen med en kappsäck och traven med böcker i en rem som gepäck, var det som om tiden höll andan. Den snåla vårsolen tycktes med ens klarare och dess värma smälte bort all frost ur gräset. En ung man med halvlångt hår och lysande ögon, klädd 22
10-86 N&K Liffner 22 feb.indd 22
11-02-22 11.43.41
i fin vit kråsskjorta, tillika byxor och en blå rock som nog sett bättre dagar. På fötterna satt tunna skodon för stadsbruk och gårdsleran dolde dem genast. Jag kröp så nära jag kunde och smatt bara undan då den unge mannens falkande ögon for över stallbyggnaden. ”En mäktig byggning”, sa han till Hisinger. ”Åldrig? Kanske från själva sagatiden?” Stämman var så varm och skön att den lockade mig än närmare, ungefär som en låg vissling kan mana fram en hund. Ryttmästaren kom nu kravlande ur vagnens dunkel, det hårda ansiktet upplivat av en osedvanlig rodnad. ”Åh, nog är hon gammal alltid. Men vänta tills han får se stora huset”, sa han, ”det är då en rar byggnad! Men stallet böjer sjövinden för oss … det skall medges.” I samma stund kom den andra vagnen körande, fort så att det stänkte från hjulen, och snart var allt höga röster och avlastning och koffertar som bars hit och dit. Jag såg allt på avstånd, hela tiden spejande efter den unge mannen med den loppätna blå rocken. Till slut tog en underlig längtan makten över mitt unga sinne och jag satte av mot gårdstunet, krypande på alla fyra så som jag lärt mig. Louis stod mitt bland tjänare, barn, hundar, Hisinger och hans hustru och alla tycktes de betrakta honom, medan han själv tycktes alldeles oberörd av en sådan uppmärksamhet, nej, en sådan dyrkan. Han strök håret bakåt och fru Hisinger blundade, han betraktade herrgårdsbyggnaden och ryttmästaren skyndade sig att visa någon skön detalj, han smekte barnen över huvudena med förströdd min och de suckade lyckligt. Jag hade nu 23
10-86 N&K Liffner 22 feb.indd 23
11-02-22 11.43.41
kommit helt nära och då Hisinger såg sig om för att finna någon ny pärla att förevisa föll hans blick på mig. ”Ah, la petite sauvage. Gott! Det här kommer säkert att intressera er, herr Almqvist. En naturvarelse, nästan som hos Rousseau … det är verkligen en flickunge under all den där smutsen, tro det eller ej. Hit, Ros!” Och till Almqvist. ”Stalldrängarna har lärt henne att tala, enkla fraser bara.” Där hade han fel, ty vetgirig som jag var hade jag lärt mig tala rätt så väl. Barnen sprang genast undan med tillgjorda skrik, som om de varit rädda att komma i närheten av mig. Själv satt jag kvar i lersörjan, osäker på vad jag nu skulle göra. Fastän jag blev behandlad som en hund ägde jag en egen vilja. Barnen hatade jag, men den här unge mannen ville jag vara nära. ”Ros. Det var ett vackert namn.” Den unge mannen hade satt sig ner på huk och nu sträckte han ut en hand. Han var verkligen en rätt vacker ung man, med långt smalt ansikte och en fint formad nos, men ögonen satt för tätt över roten och det gav honom ett lurigt drag när han inte log. Gamla Diana hade morrat åt honom, men jag kunde inte låta bli att krypa närmare för att insupa hans doft. Söt svett och en lukt som ännu var okänd för mig. Metallisk, syrlig och kall. Ingenstans i Rosens gångar hade jag mött den … ”Kom!” sa Louis mjukt och jag kröp upp i hans famn, alldeles som om jag aldrig gjort annat. Hisinger skrattade högt och barnen klappade händer. ”Se, han är en djurtämjare också! Nå, låt se vad han kan göra av Ros som ett spökeri. Är han en vadslagarman? 24
10-86 N&K Liffner 22 feb.indd 24
11-02-22 11.43.41
Vasa? En ny rock åt unge herr skolmäster om han lär vildrosen att gå som en mänska inom en månad. Nå? Vad säger han? Går han in på det?” Men Louis Almqvist svarade inget och när vi satt så, mitt huvud pressat mot hans bröst som om det gällt själva livet, kunde jag höra hans hjärta slå. Långsammare än hyndans och med en spändare ton klappade det. Lyssna nu på Lemminkäinens trolltrumma, slog det, du är jag och jag är du. Skjortan var len som mårdpäls mot mitt öra. Jag slöt ögonen och i min slummer började Almqvist att sjunga, alltmedan han strök mig över huvudet såsom ingen förut gjort och min toviga ragg blev till lent hår under hans fingertoppar. ”Mig finner ingen”, nynnade han i mitt öra, ”ingen jag finner. Vem är du, min unge? Vad är du?”
Så började min vänskap, nej, min kärlek till Carl Jonas Love Almqvist. Han blev far och mor och allra käraste vännen. Han blev bror och kanske syster. Hatet kom senare, långt senare. Kärlek alltså. Och vad fann han i mig? En spegel? Hund och mänska i en och samma varelse? Eller någonting mera? Början på en tanke, ett œuvre. Jag lutar mig tillbaka i stolen och sluter ögonen precis som bytingen Ros för länge sedan. Kyla och värme kryper genom kroppen. Det är natt, månen lyser och strået rasslar. Är jag där nu?
25
10-86 N&K Liffner 22 feb.indd 25
11-02-22 11.43.41
Det hade gått förbi midnatt då hästarnas oro och hundarnas gläfsanden väckte mig. Jag for upp med ett djurs instinkt. Var det vådeld? Var det finnrövare som landat i viken i tron att gården låg övergiven? Eller var det Tsarens män som knackade på portarna för att kräva fräcka trohetseder? Vildare saker hade skett på Fagervik. Jag väntade. Nej, allt tycktes lugnt förutom att Simon och Matti var i rörelse på loftet. ”Ta bössan”, viskade Simon. ”Vart är krutet?” väste Matti. Jag förnam en rörelse bakom min rygg och då jag snodde runt såg jag Almqvist med en stängd blindlykta höjd över huvudet, pekfingret över de smala läpparna. Han log mot mig och blinkade, en gång, två gånger, som om vi haft en signal, en ljuslåga över sjövatten. ”Vem går där?” ropade Simon. Almqvist tecknade åt mig att svara. Jag funderade på att dra hästfilten över huvudet och låta honom klara sig själv, men gjorde honom ändå till viljes. ”Ingen”, ropade jag och rösten lät karskare än jag kände mig. ”Det är den jävla tattarungen”, sa Matti. ”Imorgon skall jag döda ’na, ja, de ska jag, skära av den där halsen, ja, de ska jag.” Jag visste att han gjorde ett tecken mot den gamla sotiga Madonnamålningen när han sa det. En kyss och ett signeri, så gavs man fri lejd. Den ryska Frun hängde från taknocken, ansiktet svart och sprucket av allt fult hon upplevt. 26
10-86 N&K Liffner 22 feb.indd 26
11-02-22 11.43.41
”Tss”, sa Simon, som hade ett sävligare sinnelag. ”Låt henne nu va. Kölden tar henne nog snart … eller så får hon soten eller så drar vi in på fodret hennes. Lägg dig nu och håll käften bara.” Matti fortfor att svära en stund, men så blev det tyst. Almqvist kröp försiktigt in i spiltan och satte sig till rätta vid min sida. Blindlyktan stod vid våra fötter med luckan ännu haspad, men ljuset läckte ändå ut och ritade ett hjul på stenen. ”Tack”, sa han enkelt. ”Månskenet väckte mig och jag visste i samma stund att du också var vaken. Det var mycket underligt.” Det sista sa han liksom för sig själv, som om han var ovan vid att tänka på någon annan. Det lät ensamt. Jag teg, men kröp ändå en smula närmare. Återigen fick jag doften av metall i näsan. Inte blod utan syrligare. Den unge mannen tog upp en skrynklig lapp ur sin rockficka. Där var något kretat på den, i blått alldeles som magisterns lopprock. ”Se, här är ditt namn tecknat. ROS.” Han räckte mig papperslappen som om den varit något dyrbart, ett stycke fläsk eller ett sockrat äpple. Jag grep den nyfiket och höll papperet mot nosen. Där var doften! ”Har den kraft”, frågade jag och prövade att suga på den. Papperet smakade just ingenting, men de blå figurerna ägde en bitter järnsmak. ”Oändlig kraft”, sa Almqvist. ”Se, R:et är en tjock godsherre som tar ett steg, O:et är månen, smal och längtande innan hon blir full, S:et är huggormen som ringlar borta vid gärdesgården …” 27
10-86 N&K Liffner 22 feb.indd 27
11-02-22 11.43.41
”Åh, fy”, sa jag och släppte papperet. ”Vad har Rosen med sådant att göra. För slikt har hon lärt att passa sig.” Jag hörde gamla Diana morra och sänkte genast rösten. ”Kraften är tecknen då de kommer samman och bildar ord eller namn”, fortsatte Almqvist. ”Som solitärer förmår de ej mycket, men tillsammans äger de världen, om man bara förstår att rätt handskas med dem.” Jag tog upp lappen och stoppade den under filten. Almqvist såg belåten ut. ”Vem är din far?” sa jag. ”Var är din mor? Är de ute på vägarna? Far de dit nosen tar dem?” ”Min mor är död”, sa Almqvist. ”Min far talar jag just aldrig om.” ”Då är vi rätt lika”, sa jag. ”Ensamma i världen.” Här såg han rätt brydd ut, det kunde jag märka fastän månskenet strömmade in i längan och förvandlade hans ansikte till en isblå mask. ”Jag menar …”, sa jag osäkert, ”att man kan vara vem man vill. Ingen är ens herre.” Jag tänkte på mina ensamma timmar i rosensnåren. Drottning över jordgångarna. Kung över törnetaggarna. Varken lycklig eller olycklig, men alltid mig själv. ”Vem är du då?” sa Almqvist. Han lät allvarligare nu, som om han talat till en riktig person och inte en bortbyting. Plötsligt blev jag rädd att jag givit bort för mycket. ”Åh, en prins kanske, kvarglömd av Vasilisa eller någon annan.” Hisinger hade två döttrar och en son, men det var bara sonen som fick röra sig bortom tunet. Det var han som rodde ut i viken. ”En pys, alltså, men då måste du också se ut som en.” Jag nickade allvarligt. 28
10-86 N&K Liffner 22 feb.indd 28
11-02-22 11.43.41
Sofia kommer in, ger ifrån sig ett högt rop då hon ser de uppslagna fönsterluckorna. Hon rusar fram och drar igen dem medan hon mumlar för sig själv. ”Che pazzo! I denna hetta!” Almqvists slitna linneskjorta löses upp i fint stoft medan jag viker ihop manuskriptet och gömmer det i fickan. Jag känner hur hon ser på mig ur ögonvrån. ”Signor Ross, förlåt mig”, säger hon med en röst som är långt ifrån ursäktande, ”Nino har slaktat en av kaninerna till middagen. Jag har skördat lök, tomater, morötter, salvia och timjan och förberett en gryta.” Hon räknar upp förtreten på de korta, tjocka fingrarna, griper den hårt om tumme och pekfinger. Ett, tu, tre, händerna vana vid att hacka i Liguriens magra jord, knäcka en nacke och dra huden av ett slaktat djur. Som ingenting. Mig äcklar det, jag går aldrig ut i köket. ”Jag trodde att er gäst tänkte stanna kvar.” Sofia ger mig en slug blick med sina smala, gulaktiga ögon. Ser jag annorlunda ut? Jag tvingar mig att inte se in i den stora venetianska spegeln som hänger ovan den öppna spisen. Glaset är förresten så åldrat och mörknat att det knappt återger någon bild. Etthundra maskeradbaler har fyllt dess spruckna gamla hjärta tills det inte finns rum för något mer. ”Signora Sofia.” Jag slår ihop händerna i en urskuldande gest. Det är som om vi spelade teater, Commedia dell’arte. Arlecchino söker beveka den fräcka Colombina. ”Ni är mitt hjärta, min hjärna och min mage! Jag skulle ha sagt något. Den utländske herrn kunde inte 29
10-86 N&K Liffner 22 feb.indd 29
11-02-22 11.43.41
stanna. Det kom helt plötsligt … jag är själv förvånad. Han reser med en engelsk skonert morgon bittida och ville nödvändigt gå ombord redan i eftermiddag.” Jag visar henne mina tomma händer som ett tecken på att jag är utan skuld. Sofia rycker på axlarna, fortfarande förnärmad, men efter att ha gått några varv runt i salen, flyttat på saker som inte alls behöver flyttas på, tågar hon iväg mot köket igen och lämnar mig ensam. Hon märker aldrig brickan med det sönderslagna porslinet. Resterna av helgonkakorna har jag redan kastat i den öppna spisen. ”Kanin låter verkligen mycket gott”, ropar jag efter hennes breda rygg, men hon hör mig inte. Middagshettan har övergått i aftonens svalka. Jag har just dinerat på kaningryta, med en mogen Port de Christo och en klase mörkröda druvor till dessert. Nino tassar runt i huset, han sjunger för sig själv medan han tänder lamporna. Sången handlar om amore och odio, om kärlek och hat, som alla visor. Han har en mycket vacker röst, Nino, honungslen och innerlig. Ibland lockar hans stämma kvinnor upp till berget, de gör sig ärenden runt terrasserna, lika oblyga som vildkatterna, men de springer alltid sin väg då pojken visar sig. Nino må se ut som ett vilddjur, men han sjunger som en gud, säger Signora Sofia. Då hon väntade honom, för tjugo år sedan nu, hörde hon en natt bergslejonen ryta. Därför blev Ninos ansikte ett lejons, med strävt guldfärgad man, bred, köttig näsa och moderns smala, gulspräckliga ögon – men där moderns är ogenomskinlig ser pojken alltid 30
10-86 N&K Liffner 22 feb.indd 30
11-02-22 11.43.41
på mig med klar och öppen blick. Hans steg är också de ett djurs och han rör sig ljudlöst på nakna fötter. Mer än en gång har han överraskat mig, men Nino förstår sällan vad han ser. Dessutom älskar han mig – troget och utan förbehåll, på lejons vis. Nerifrån staden hörs ett svagt hummande ljud; det är mänskor som mist sina anhöriga i febern som nu samlas till själamässor i stadens alla tempel. Sorlet stiger och sjunker likt ljudet av en retad bisvärm. Det ryktas om att garnisonerna på de Sperone och Crocetta, Begato och Belvedere börjat vända sina kanoner in mot staden – så ängsliga är alltså Genuas rika styresmän att fattigt folks förtvivlan skall leda till oroligheter. Febern tycks ha jäst i stadens brunnar, i urgamla romerska cisterner som borde ha tömts och rensats för länge sedan. Gång på gång har pengar satts undan för att sedan användas på annat vis, till handelshusens långa stenpirer eller La Superbas försvar, som nu alltså kan komma att vändas mot stadens eget hjärta – hamnkvarteren. Husets dricksvatten kommer från bergen, från ungdomens källa att döma av dess beska, järnhaltiga smak. Jag slår upp ett bräddfyllt glas ur lerkannan och tömmer det i ett enda drag.
Jag var sådär en fem år då jag satt till bords för första gången. Ja, inte vid Hisingers taffel, utan vid det låghalta bordet i informatorns vindskammare. Men där låg en vit duk över bordskivan och där fanns en bucklig tenntallrik och en kniv, en sked och en gaffel, samtliga ting som jag 31
10-86 N&K Liffner 22 feb.indd 31
11-02-22 11.43.42
dittills aldrig skådat. Tronande på tallriken låg två vackra kokta potäter jämte en rova och dem skulle jag nu skära i små tärningar och äta opp, snyggt och redigt. Som belöning hade Almqvist skaffat ett stycke torkat björnkött, men det läckra bytet låg ännu utom räckhåll för mig. Jag satt försiktigt balanserande på en pall, allvarlig och stel inför uppgiften, för första gången i mitt unga liv vaskad och avlusad. Almqvist hade själv värmt vatten till det stora bykkaret, skrubbat mig ren med gamla trasor och ett stycke pimpsten och allra sist dränkt kalufsen i ättika. Efteråt kunde han omöjligt reda ut trasslet och klippte därför mitt långa, ljusa hår till en kort stubb, en päls jag nu ej kunde låta bli att försiktigt känna på. Ättikan sved fortfarande i hårbotten och lusbetten lyste illande röda, det hade jag sett i rakspegeln på kammaren. Men jag såg också något mer … jag var helt enkelt en ny mänska, inte längre en trollunge eller ett vildbarn, utan en liten, välväxt pys, prydligt klädd i mörkblå bussarong och ett par slitna, gammaldags knäbyxor som informatorn fiskat upp ur en klädlår då ingen såg det. Jag var fortfarande Ros, men samtidigt en annan, bättre. Émile och ej Eloisa, viskade Almqvist i mitt öra. Bordsskicket följdes snart av andra och svårare övningar. Jag lärde mig läsa och skriva och därefter gick vi över på latinet. Trahit sua quemque voluptas, var och en har ett mål för sin åtrå. Vetgirigheten var som en hunger i mig! Under denna tid lärde jag mig att föra mig, att alltid gå på två ben och aldrig sticka kniven i mun. Ja, jag vill ogärna skryta, men jag var verkligen en mycket läraktig elev och så klok för min ålder att Louis 32
10-86 N&K Liffner 22 feb.indd 32
11-02-22 11.43.42
häpnade. Ryttmästaren lät oss hållas så länge påfunden ej inkräktade på sonens bildning eller de gåsaktiga döttrarnas dagliga duvning i salongsfranska. Antagligen var Hisinger nyfiken på vart informatorns pedagogiska idéer skulle bära hän, även om jag en gång hörde honom klandra Louis för att sätta sig över naturens över- och underordning, den kristeliga rangordningen mellan man och kvinna. ”Det är djärvt, min herre”, sa Hisinger, ”mycket djärvt och för den djärvheten kan själva Hin ta honom, men jag tänker ändå inte resa något hinder för hans experiment. Naturen kommer att göra sig gällande – om inte nu, så senare. Man kan inte skapa eld av lera.” Men ryttmästaren hade trots allt själv ponderat över Rousseaus Émile och i sitt arbetsrum hade han ett högt skåp med glasdörrar, ett naturaliekabinett jag flera gånger givits lov att glutta in i. Där fanns bland mycket annat, ett sprucket lerkärl som Almqvist förklarade innehöll finmalt mumiepulver, inhandlat av Hisinger på en marknad i Kairo så som livselixir och afrodisiakum. Det lilla kärlet var förseglat med ett strävt, svart hårstrå och en gulaktig vaxdroppe. ”Så du ser, Ros”, sa min lärare, ”en liten, simpel kruka kan faktiskt rymma en kung.” Jag såg på den lilla behållaren, slipad len av sanden, vitnad av en obegripligt het sol. Jag lyfte blicken, betraktade arbetsrummet med dess mörka väggar och låga tak, fönstren med spröjsar likt gallerverk och för första gången kände jag mig instängd. Känslan kom först nu då jag var varmt klädd och välnärd. När jag lärt mig att se och höra och tänka. Och jag förnam att det fanns en annan värld bortom gården och vikens vattenspegel, större och bättre än 33
10-86 N&K Liffner 22 feb.indd 33
11-02-22 11.43.42
den jag hittills upplevt. Ordet hopp hade jag ej lärt mig, men kanske anade jag att det kunde finnas. Till slut fick jag i alla fall min frihet och grep den med bägge händer. Efter elva år på Fagervik följde jag med Louis Almqvist till Stockholm hösten 1820. Jag tror knappt att gårdsfolket märkte att jag reste. Allt jag tog med mig var en griffeltavla och en illa medfaren trähäst, en leksak jag en gång fått av en vänlig nasare, simpelt snidad och målad i smutsvitt och blått, men med riktigt tagel i svans och man. Hästen hette Sömn. Jag gjorde mig ett sista ärende genom herrskapshuset. Överallt var det tyst och tomt, familjen Hisinger hade rest till Helsingfors för några dagar och tjänstefolket höll sig undan. Men ute i Långa längan stod de vackra hästarna med hängande huvuden och jag dröjde mig kvar i det varma, välbekanta dunklet i väntan på vagnen, strök med händerna över mjuka mular och flätade manar, viskade mina avskedsord i spetsiga öron som förstod allt och intet. I hundgården gnydde jakthundarna medan de slickade mina fingrar med sträva tungor och strök sig efter mina ben, alldeles som om de förstod att jag måste resa och nu gav mig råd i sista stund. Jag hade varit en av dem, det kom de ihåg, och en hund äter aldrig hundkött … Inte en mänska visade sig då jag klättrade upp på vagnen med mitt magra knyte, så kanske var folket på Fagervik glada att vara av med mig. Och gamle Simon och unge Matti skulle sannerligen ej sakna sin trollunge, även om jag på något förunderligt vis vart fäst vid dem. 34
10-86 N&K Liffner 22 feb.indd 34
11-02-22 11.43.42
Någon dag innan vår avresa hade jag i lönn smugit mig in i ryttmästarens arbetsrum. Väl där hade jag lirkat upp den lilla behållaren med mumiestoft och hällt hela härligheten i en strut jag vikt för ändamålet. Istället för Hisingers arcanum hällde jag malen peppar i det lilla kruset – ifall ryttmästare Hisinger skulle få för sig att undersöka hur pass verksamt kärlekspulvret var. Jag tog mig också tid att smälta en vaxdroppe över ett hästtagel som försegling, fastän hjärtat bankade allt hårdare för var minut jag blev kvar. Nu låg den lilla struten gömd mot mitt bröst och jag inbillade mig att ökenvarelsen faktiskt gav värme i den råkalla luften. Så svängde vi då äntligen ut genom grindarna mot Stora kustvägen, jag uppflugen på skjutsens tak och Almqvist djupt försjunken i en bok i vagnens inre.
35
10-86 N&K Liffner 22 feb.indd 35
11-02-22 11.43.42
EVA-MARIE LIFFNER , född 1957 i Göteborg,
FOTO: DANIEL PEDERSEN
”Eva-Marie Liffner är en naturbegåvad intrigjonglör …” DN
Sagt om Imago: ”Eva-Marie Liffner har packis i magen. Säkert, stadigt och helt på egna villkor berättar hon en fantastisk historia i tre nivåer …” Expressen ”’Imago’ … är en mycket suggestiv roman … som definitivt placerar Liffner i främsta raden av svenska författare.” DN
Sagt om Drömmaren och sorgen: ”Eva-Marie Liffner har skrivit en flerskiktad och spännande roman där berättelsen vävs ihop till ett intrikat spindelnät där allt hänger samman och där varje tråd är ett konstverk i sig.” SvD
n om: Lacrimosa är historie nas Almqvist till hur Ros följer Carl Jo ren i Klara Stockholm och kvarte sell Emilie Högqvist, hur Ros lär känna mam a mnar vid den Kunglig möter kärleken och ha Teatern nner sig själv vid en hur Ros till slut återfi kust långt borta nik och en rättelse om tårar, arse be en å ks oc är t de en m olöst 1800-talsgåta. a litteran om en av den svensk ma ro tiv es gg su en är Lacrimosa a-Marie lter, Tintomara, och Ev sta ge de an er cin fas st turens me minerade efter den Augustprisno st om rk åte de gta län er Liffners eft maren och pmärksammade Dröm up n de h oc o ag Im n berättelse sorgen.
L A C R I M OS A
Sagt om Camera:
n vill äga, Carl imal coeleste, är vad ha an ett r, dju kt els mm hi Ett mänska eller varelse som vare sig är En t. vis mq Al ve Lo s Jona s det sådana? djur, fågel eller fisk. Finn gård i Finland. formator på Fagerviks in g un m so är t vis mq Al rkliga naturalier, derkammare finns mä stu s re iva tsg be ar ns I ha ste varelsen av alla år kryper den underliga ssn ro rn tö ts lle sta i n me forma i Rousvildunge att fostra och En et. rn ba s lla ka s Ro . kring er gosse ... d, ännu varken flicka ell bla t ive kr os ett , da an s seau
E VA - M A R IE L IF F N E R
debuterade 2001 med romanen Camera som belönades med både Polonipriset och Flintyxan. Hennes andra roman Imago nominerades till Augustpriset 2003 och 2006 kom den uppmärksammade Drömmaren och sorgen. Lacrimosa är Liffners fjärde roman.
E VA - M A R IE L IF F N E R
LACRIMOSA
Roman
Då jag slog in på Klara Södra Kyrkogata begynte hjärtat att slå hårt. Rakt fram kunde jag skymta gallerverken till kyrkogården, höga och dystra. Här hade jag tillbragt mina ungdomsår i egenkära drömmerier, här hade jag sett Emilie gå med otåliga steg, mer lik en budpojke än en ung dam, här … nu var jag framme vid grinden, bevekande de rostiga järnvindlingarna att släppa in mig. Gömda och glömda, tänkte jag. Jag kunde höra min lärare läsa Horatius för mig på vår kammare, Non omnis moriar, Icke helt och hållet skall jag dö, men de stackare som hade sina gravar på Gamla Klara skulle få minnas. Jag gick långsamt mellan de spruckna vårdarna, somliga hade sjunkit, andra stått upp ur jorden, som om Domedagen redan varit och tomhänt gått sin väg.
ISBN978-91-27-12729-6 978-91-27-12729-6 ISBN OMSLAG: SARA R. ACEDO
9 789127 127296
Liffner_Lacrimos_ORIG.indd 1
2011-03-02 09.23