När en kvinna faller djupt, så faller hon djupare än en man. Men när hon är underbar finns det ingen som är så underbar som en kvinna. Anstaltsdirektör Carl Emil Gülich
Mistluren stönar. Överröstar dunket mot rälsen. Så plötsligt – väntan är över. Fångtransporten har lösgjort sig ur det täta grå, anlänt Landskrona järnvägsstation. Männen tränger på. Längst fram de som betalat tjugofem öre för hästskjuts från sin by. Nu vill de ha valuta för pengarna. Nu vill de se ”de ämabla damerna”. Poliskonstapel Strand och två vaktfruar skyndar ut på perrongen. Fram till anstaltsdirektör Gülich. Han stramar upp sig, rätar på ryggen, lyser vit i sin sjökaptensuniform. En kort stund av stillhet. Så slås dörrarna upp till det specialinredda plåtskåpet. Ut stapplar kvinnor, stela i lederna efter två dygn från Stockholm. Tolv kvinnor, åtta med bojade handleder, alla med en liten koffert i handen. En svag doft av parfym letar sig fram. Möts av visslingar. Karbidlampor sträcks upp i luften, ljuskäglorna spelar som insekter. Men dimman är barmhärtig. En sköld mot alltför hårda blickar. ”Visa pattarna!” Svordomar och spottloskor. Anstaltsdirektören viftar med sin spatserkäpp, skyndar på kvinnorna. Motar bort dem till Svarta Maja, den ombyggda T-forden med fångbur på flaket. I täten en mörk skönhet, med klockad röd hatt. Rak i ryggen, stolt, som ledde hon ett triumftåg. Så lastas de in, en efter en. Unga trotsiga kroppar och tunga trötta. Sist, en mager ung kvinna med blonda hårtestar. Hon tittar in i ljuset. Som ett skrämt rådjurskid. 9
Konstapel Strand kör mot havet. Ner mot Öresund och de tutande ångfartygen. Han kör mot Landskrona Citadell. Den danske kungen Kristian III:s renässansslott med murar och vallar och dubbla vallgravar. Nu svävar det i tjockan med sitt stora torn. Strand kör med van hand. Ett rutinuppdrag. Varannan vecka hämtar han ”flickor” på stationen. Men han har blivit försiktigare, har fortfarande ärr på vänstra handleden. Nu markerar han direkt, tornar upp sina 125 kilo mot bitande kvinnor. Han saktar in, smyger fram över ”Suckarnas bro” med sin last. Trägrinden öppnas. Han fortsätter fram till den stora porten där en vaktfru väntar på vardera sidan. Stadiga kvinnor med statens tre kronor i broschen och väldiga nyckelknippor på höften. Konstapel Strand kör in Svarta Maja på den stenlagda borggården. Porten slås igen och nyckeln vrids om i låset.
10
En ”lugn och manligt fast disciplin … den enda framkomliga vägen till en karaktärsförbättring för dessa försummade och efterblivna individer”, skriver anstaltsläkaren Nils Sjöberg i sin årsberättelse för 1923. Efterblivna individer. Är det en sinnesslöanstalt? Nej, det är det inte. Det är Statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona. Sedan 1919 landets enda för kvinnliga lösdrivare och ledd av Socialdepartementet i stället för Justitiedepartementet. Det är inte längre ett fängelse. Nu är dessa ”bakgatornas kvinnor” infångade, kan inte längre driva omkring utan att ärligen försörja sig eller leva ett osedligt liv. Nu ska de lära sig att arbeta. Veta hut. En kvinnlig lösdrivare – är det en luffare? En vagabond? Nej, förklarar Olof Kinberg, docent i rättspsykiatri. Han skriver 1924 i sin socialmedicinska studie Om s.k. lösdrivare och deras behandling: Sådana kvinnor som hemfalla under lösdrivarlagstiftningen äro sålunda inga lösdrivare i ordets egentliga betydelse, utan mer eller mindre stationära individer, vilka öppet eller hemligt bedriva prostitution … det lär knappast förekomma att de härvid, som de manliga luffarna, förflytta sig genom att traska längs landsvägarna. […] Snarare påminna de, i den mån de icke förbli helt
11
stationära, till sina levnadsvanor om ”strykfåglarna”, som visserligen förflytta sig från ort till ort, men vanligen uppehålla sig en längre tid på varje ställe.
12
ORDNINGSREGLER
1. Allt svärjande och osedligt tal är förbjudet. 2. Spottning är förbjuden. 3. Den största renlighet och snygghet skall iakttagas. 4. Endast lågmält tal är tillåtet. 5. På promenaderna få endast två och två gå tillsammans, men ej arm i arm. 6. Absolut tystnad så snart klockan ringt. 7. Fullkomlig tystnad och stillhet i kyrkan. 8. Inga oberättigade klagomål få förekomma. 9. All aktsamhet om anstaltens böcker och andra tillhörigheter måste iakttagas. 10. Efter kaffedrickningen skall var och en skyndsammast begiva sig till sin arbetsplats. 11. Klädseln skall vara vårdad, kläderna få på intet sätt ändras. 12. Hårkamningen skall vara enkel, lockning får icke förekomma. 13. Buldantofflorna [ett slags grov säckväv, min anm.] få icke användas utomhus. 14. Ingen får utan lov gå in i den andres cell eller på annans logement. 15. All möjlig ordning, punktlighet och disciplin måste upprätthållas. 16. Överträdelse av ordningsreglerna medför straff. Landskrona i juli 1922 DIREKTÖREN
13
De nyanlända strykfåglarna står under observation. De är badade, deras fjädrar plockade och samtliga klädda i anstalts kläder. De hålls åtskilda, inspärrade i varsin isoleringscell i Stora snurran. Våning på våning, en cirkel av celler i Östra tornet. Och längst ner i källaren, två madrasserade celler för de våldsamma. Nu ska de iakttagas, bedömas till karaktär och beteende. Och bestraffas i tillämpliga fall. Vaktpersonalen för anteckningar i dagboken: Anlände från Sthlm N° 238 Rydblom. Hon tyckes ha lidit mycket o förefaller hård o bitter. N° 102 Jonasson är slö och likgiltig för allt. N° 85 Andersson oförskämd varför hon miste kaffet under en veckas tid.
Nya kaffelistor ställs samman varje dag. Anmäls på kontoret och i köket. Nummer 85 Andersson känner kaffedoften, hör skramlet av koppar. Hennes huvudvärk blir värre för varje dag.
14
Tv책 intagna blickar ut genom Citadellets port
15
Andersson förde ett förfärligt liv inne i sin cell och slog våldsamt på dörren. Hon fördes på middagen ner i källaren. Flera flickor blevo oroliga för Anderssons bråk, men sedan hon kommit i källaren har allt varit lugnt och tyst.
Vem var nummer 85 Andersson? Tio kvinnor promenerar på isoleringens rastgård. En och en. Tysta. Vaktfrun är nervös. Nya flickor är alltid oroligt, vad är det för personer? Vad kan de ta sig till, är de farliga? Direktör Gülich har beordrat henne att gå ner tre gånger per natt i källaren och titta genom spjälorna. Varje gång är hon lika rädd. Rädd att svimma för hon har aldrig sett det själv, men de erfarna vakterna säger att ibland hänger en flicka sig i lakanet, fäster det högt uppe i taket och ställer sig på sängen. Lugnt och tyst på morgonen, Andersson i källaren bad om tvättvatten, filt och brom, emedan hon kände sig nervös. I närvaro av uppsyningsmannen sattes dessa saker, samt maten, in till henne och sedan hördes hon ej av före klockan 11.
Andersson skriker. Hon skriker så högt att direktörens barn som leker runt innerfästningen stannar till. De springer mot tornet. På eftermiddagen voro flickorna åter oroliga troligen på grund av att Andersson på middagen försökt skära av sig pulsådern. N° 2 Svensson som ännu sitter i källaren har blivit betydligt fogligare och lovat vara snäll, om hon får komma upp.
16
Tio kvinnor går fram och tillbaka, fram och tillbaka, i var sin gång på rastgården. Vingklippta, det behövs inget nät över gården. Det är en solig dag, men kyligt för att vara början av mars. Ett fågelstreck drar över himlen. De tittar upp. Är det tranor? Ska de iväg till dans?
17
BROTTSLINGAR OCH ANDRA UNDERMÅLIGA
Jag glömmer inte blicken. Den äldre kvinnan med flätor som en indianhövding tittade på mig. Jag försökte väja undan, men hennes ögon naglade fast mig. Hon såg rakt igenom mig – och jag slog ihop det tunga albumet. Lämnade källaren i skam. Femton år har gått sedan jag satt i Uppsala universitetsbibliotek med Rasbiologiska institutets fotoalbum. I ”M6. Från tvångsarbetsanstalten i Landskrona” fanns kvinnan med flätorna. Naken, liksom de andra kvinnorna i albumet. Fotograferad i helbild, halvbild, profil, framifrån och bak ifrån. Samhällets ”bottensats” dokumenterad. Och monterad i tunga, skinnklädda album med tryckknappsslejfar och stora mässingsskruvar i ryggen. Chefen för bildarkivet sa ”en gång glömde jag en person här nere”, låste dörren och lämnade mig under de skarpa lysrören. Ensam med ”nordiska typer, lappar, judar, zigenare, tvillingar och trillingar, brottslingar och andra undermåliga, kåtor och stugor, främmande rastyper …” Hur hamnade jag där? Jag var själv förvånad. Jag hade suttit på ett bibliotek, skulle skriva om förtidspensionärer eller rättare sagt om angivarna. Grannar som ringer Försäkringskassan när de ser någon förtidspensionär som ser för pigg ut. Så plötsligt kände jag farfars knackning mot mitt huvud. Han hade varit död i tjugo år, men nu knackade han mig igen med 21
sin doktorsring. Så som han brukade göra när jag var liten. Minnen från våningen i Uppsala blixtrade fram. Skallen på skrivbordet, en riktig människoskalle, där farfar lade gem och gummisnoddar. Lilla farmor som måste stå på en pall för att nå upp till spisen. Blommor i krukor, i glas, i kolvar. Hos farfar blommade det fast det var vinter. Det blev ingen text om förtidspensionärer. Jag var tvungen att fortsätta: Vem var farfar och varför hade han en skalle på skrivbordet? Jag läste hans skrifter och hans klippärm, fastnade i jubilarartikeln från Upsala Nya Tidning 1948 då farfar, professorn i botanik, fyllde sextio år. Hans stora insatser vid Rasbiologiska institutet i Uppsala lyftes fram. Min beundrade farfar. Hur var det möjligt? Vad gjorde han där – och vad var det för institut? Jag letade i arkiven. I albumet ”Rasbiologiska institutets personal” satt chefen Herman Lundborg i vit rock vid sitt skrivbord, med trälinjal i handen som om han vore beväpnad. Farfar fanns inte bland personalen. Alltid något. Men han hade varit flitig föreläsare. En av dem som hävdade att rasbiologi var vetenskap, att den nordiska rasen var mest värdefull. Och som fick politikerna att stifta lagar så att de med ”undermåliga” gener kunde tvångssteriliseras. Jag känner inte längre skuld, farfar får stå för sina gärningar. Jag skrev mig fri genom att publicera boken Farfar var rasbiolog 2002. Men jag blir nog aldrig färdig med frågan: Vem är värdefull och vem är undermålig? Och vems blick avgör? Enligt rasbiologerna är jag en B-människa och kan aldrig bli annat. För att ”avancera” till A-människa skulle jag behöva bli lång och blond och långskallig. Jag ser ut som min farmor som klassificerades som ”en märklig alpinsk ras”. Nej, jag har inte glömt blicken. Och nu återvänder jag till Carolinabiblioteket, till album M6 och de nakna kvinnorna. Jag vill veta. Vem var kvinnan som såg så anklagande på mig? Vilka var de andra kvinnorna? Hur såg deras liv ut 22
Album M6 från Rasbiologiska institutet
och hur hamnade de på Landskrona tvångsarbetsanstalt? Jag vill skriva berättelsen om ”bottensatsen”. Den här gången slipper jag källaren. Bibliotekarien Gunilla Eklund lägger fram de tunga albumen på stora praktiska bord. Hon sitter själv i lokalen, det är ombonat och tryggt med lummiga träd utanför fönstren. Inte långt härifrån ligger kyrkogården där farmor och farfar är begravda. I graven intill Herman Lundborg, vår ende professor i rasbiologi. Många vill se bilderna, berättar Gunilla Eklund. Häromåret var ett japanskt tv-team här och filmade. Romer och 23
samer kommer hit, blir starkt berörda när de hittar släktingar. Några album har blivit förbjudna och plockas inte fram överhuvudtaget. Det är sådana där det finns bilder på nakna barn. Klassificeringarna är desamma som på rasbiologernas tid och kvinnorna på Landskrona tvångsarbetsanstalt ligger kvar under beteckningen ”Brottslingar och andra undermåliga”. Jag beställer fram album L3 som också är från anstalten. Inga nakenbilder, utan porträtt av intagna kvinnor. De flesta är påfallande mörka. M6 och L3. Två tunga album. Med kvinnor som många tittat snett på, sett ner på eller kastat lystna blickar efter. Kvinnor som samhället ville gömma undan och uppfostra. Men samtidigt drogs de fram i ljuset av myndigheter och rasbiologer för att studeras och klassificeras. Blev även de steriliserade? Eller hann de komma upp i klimakteriet innan steriliseringslagen skärptes 1941 och ”asocialt levnadssätt” blev skäl för ingrepp. Ett stycke svensk bildhistoria. Men bevarad av en slump. Rasbiologiska institutet bytte namn till institutionen för medicinsk genetik och när de på 1980-talet skulle flytta till nya lokaler ringde en av cheferna till Carolinabiblioteket: ”Om inte ni hämtar de här bilderna, så slänger vi hela högen i Fyrisån.” Margareta Lindgren, dåvarande chef för bildavdelningen, kastade sig på cykeln och räddade samlingen, cirka 12 000 fotografier. Men många saknades. Kanske hade de redan hamnat i ån? Jag letar efter kvinnan med flätorna som gjorde så starkt intryck för femton år sedan. Det finns två kandidater. Jag är osäker, bläddrar fram och tillbaka. Nej, jag vet inte vilken det var. Men jag hittar den mörka kvinnan som kom i röd hatt med fångtransporten till Landskrona. Hon är fotograferad naken och liksom många av de andra kvinnorna, håller hon vänster hand över vänster bröst. Försöker hon skydda hjärtat? 24