—1—
VAD ÄR LUCIA? 7 LUCIAS BLANDADE BAKGRUND 11 Legender i Europa och Sverige 11, Vintersolstånd och fastlagstradition 12, Lucianattens frosseri 13, Onda väsen och spådom 16, Lussebrudar och lussegubbar 17 Stjärngossar och djäknar, sångängeln och Kinken Jes 19
SÅ FORMADES LUCIAFIRANDET 27 Lussebruden och herrgårdsluciorna 27 Den första ljuskrönta lucian 33, Manliga lucior på universitet och andra ställen 34
LUCIA BLIR OFFENTLIG 39 Luciafirande på Skansen och i föreningslivet 39 Lucia som tävling 42, Att lära sig fira 45 Lucia – en nykomling i kyrkan 47
LUCIATÅGET 53 Lucias kännetecken 53, Följeslagarna 58
LUCIA I UTLANDET 63 NÅGRA LUCIADEBATTER 67 TRADITIONENS KARAKTÄR 75 KÄLLOR OCH LITTERATUR 78
—6—
VAD ÄR LUCIA?
Säg lucia eller luciatåg och många ser framför sig en vitklädd gestalt med ljuskrona som högtidligt skrider fram, åtföljd av tärnor, stjärngossar och möjligen någon tomte. De har tända ljus i händerna och sjunger jul- och luciasånger innan de tågar ut samma väg som de kom in. Ungefär så ser det ut på skolor, arbetsplatser, sjukhus, äldreboen den, i många hemmiljöer och inte minst i tv. Många uppfattar detta som en sedan länge oförändrad tradition. Bilder som dessa är emellertid sentida och kan dateras till 1900- talets mitt, när luciafirandet blev allmänt i Sverige. Högtidens historia är äldre än så och visar upp betydligt mer varierade bilder. Plockar man isär den i sina beståndsdelar så finner man bland annat ett italienskt helgon, medeltida karnevaler, en napolitansk båtsång, brud tärnor och pepparkakor. På samma gång har högtiden ett ursprung i Västsverige, varifrån den under 1900-talet har spridit sig över hela landet och så småningom till övriga Norden och ut i världen med emigranter och utlandssvenskar. Från att ha varit en lokal tradition av ett annat slag än vad vi kanske väntar oss har den blivit något av en nationell symbol. Akvarell, från början av 1900-talet, som troligen föreställer Skansens lucia som serverar glögg ur en bålskål. Modellen heter Gudrun Biller. Av Emelie von Walterstorff, Nordiska museet. Foto: Hans Koegel, © Nordiska museet —7—
Luciasedens ursprung är med andra ord komplext. Mot den bakgrunden är det inte särskilt förvånande att den också kan vara kontroversiell. I dag diskuteras emellanåt till och med ifall luciafirandet har någon framtid. Anledningen är att det finns mer eller mindre oförenliga åsikter om hur ett luciatåg bör se ut. I skolor förekommer det att rektorer förbjuder pepparkaksgubbar, tomtar och manliga lucior med hänvisning till en både bestämd och obestämd ursprunglighet. Även lucias utseende har varit ämne för debatt. Men varifrån kommer det blonda idealet och vad är ett ”ursprungligt” luciafirande? Finns det egentligen? Hur kommer det sig att denna dag, tillägnad ett katolskt helgon, överhuvudtaget har fått en så framträdande plats i vårt sekulariserade land? Frågorna är många och boken ger inga slutgiltiga svar. Ambitionen är att ge nya perspektiv och bjuda in till fortsatt och fördjupad diskussion.
—8—
SÅ FORMADES LUCIAFIRANDET
Lussebruden och herrgårdsluciorna Den västsvenska lussebruden hade mycket lite gemensamt med det italienska helgonet, jungfrun Sankta Lucia. Hon skiljer sig också en hel del från dagens högtidliga luciagestalt. Lussebruden beskrivs ibland som god, vacker och eftertraktad men ibland som ful, lösaktig och förtjust i karlar. 1800-talets lussebrud kunde vara klädd i det värsta de kunde hitta på, men hon kunde också kläs i det ”grannaste de hade” och kallas omväxlande lussebrud, lucia och lucibrud. Från 1800-talets mitt berättas från Södra Kedum i Västergötland: I min ungdom kläddes ”lussebrud”. Hon skulle vara klädd i vitt. Ett gryn såll hade hon på huvudet, och i sållet var sex talgljus fastsatta. Bruden kom först in och sade: ”God morgon, god morgon, båd’ kvinna och man, säg får vi på eder nu lussa ett grand”. Så var det en annan, som hade själva fäg naden: kaffe, fyrahjuling eller lussekatt, som de här kallade dövelskatt. [2] Lucedagen på Koberg 1848 är den äldsta kända bilden av en lucia. En yrvaken man, med drag av konstnären själv, uppvaktas med kaffebricka. Lucian är en äldre kvinna iklädd en tidstypisk ljus klänning med halskläde och en luciakrona med grönt ris. Akvarellerad tuschteckning av Fritz von Dardel. Foto: Anne-Marie Eriksson — 27 —
Koberg. Lucedagen 1851. Lucia med följe uppvaktar ett par i sängen. Lucias följe består av utklädda figurer i olika åldrar, troligen med inslag av könsöverskridande utklädsel. Till höger syns en liten flicklucia med ljus i håret. Kobergs slott ligger i Västergötland. Tuschteckning av Fritz von Dardel. Foto: Anne-Marie Eriksson
I äldre tid tycks det ha betraktats som ”lite skamligt” att vara lussebrud och det var inte alltid lätt att få någon flicka att åta sig rollen. Det finns många tecken på att hon riskerade att bli stämplad som lättsinnig och oanständig. I Bohuslän sade man att ”den som en gång varit Lussebrud, hon får aldrig brudeskrud”. Från Bohuslän och Värmland finns uppgifter om att man som lussebrud gärna valde en flicka som hade ”oäkta” barn. Alla skulle dansa med henne – precis som med en riktig brud på hennes bröllop. — 28 —
En vanligt förekommande tankefigur även i forskning från 1900- talets första hälft är att lussebruden sågs som en kvarleva av förkristen kult och fruktbarhetssymbolik. Lussebruden, menade man, var i själva verket en representation av kärleks- och fruktbarhetsgudinnan Freja. Dagens forskning har omvärderat synen på förkristna samband och konstaterar att vetenskapliga belägg saknas. I uppteckningar från landskapen kring Vänern från slutet av 1700-talet finns uppgifter om en lussebrud även i herrgårdsmiljöer, vars uppgift var att servera lussebeten till gårdsfolket. I kontrast mot allmogens stimmiga lussefirande mitt i natten ägde lugna herrgårdslusse rum under morgontimmarna. Den här lucian tiggde inte utan kom med en frukostbricka med kaffe och bröd eller en bålskål med glögg. Den tidigaste kända uppgiften om en lussebrud eller lucia av detta slag är från år 1764, då den skånske prosten C. F. Nyman var på resa och övernattade på Horns boställe i Väster götland. Han berättar senare om en för honom överraskande händelse: Rätt som jag låg i min bästa sömn, hördes en vocal-musique utanför min dörr, hvaraf jag väcktes. Strax derpå inträdde först ett vitklätt frun timmer med gördel om livet, liksom en vinge på vardera axeln, stora tända ljus i hwar sin stora silverljusstake, som sattes på bordet, och strax derpå kom en annan med ett litet dukat bord, försett med allehan da kräseliga, äteliga och våta varor, som nedsattes mitt för sängen. Det kallar de Lussebete. … jag trodde att jag var död och kommen till him melriket. [3]
Den här beskrivningen nämner inte kronan med brinnande ljus på huvudet. Änglavingarna påminner om stjärngossarnas sångängel. — 29 —
NÅGRA LUCIADEBATTER
Programmet ”Luciamorgon” har sänts i Sveriges Television sedan 1960-talet. Det är populärt och visar ett luciatåg i en kyrka eller en äldre byggnad. För många, framförallt de som inte har små barn, är tv-sändningen dagens enda luciatåg. Vid speciellt två tillfällen har tittare protesterat mot framträdandet eftersom de har ansett att det inte har varit tillräckligt traditionellt. ”Svenska folket rasar mot Sveriges Televisions luciatåg” var rubriken när en upprörd tittare citerades på kvällstidningen Afton bladets hemsida på luciadagen 2004: ”Det är skandal. Man ska hålla på traditionerna. Lucia är en unik tradition. Jag tror många kände som mig i morse. En lucia ska vara vitklädd och ha ljus i håret. Nu fick man inte ens höra luciasången.” Bakgrunden var en iscensättning inspirerad av ett luciatåg från 1860-talets Malung i Dalarna. På 1800-talet var inte luciaklädseln lika enhetlig och homogen som den senare blev under 1900-talets lopp. Lussebruden kunde vara klädd i ortens vanliga brudstass, som ofta var sockendräktens finaste plagg.
Dagens utomhusfirande beror ofta på platsbrist inomhus. Sjötorpsskolan i Huddinge 2015. Foto: Peter Segemark, © Nordiska museet — 67 —
*** Luciafirandet i skolan och förskolan är livaktigt i dag. Vanligtvis får barnen själva välja vilka figurer de vill vara i luciatåget eller så drar man lott. Flera lucior kan förekomma samtidigt, flickor kan vara stjärngossar och tomtar, pojkar kan vara lucior. Ibland uppstår debatt i tidningar och sociala medier när personalen försöker begränsa barnens valfrihet, antingen för att de vill ha tåget på ett särskilt sätt eller för att de vill undvika konflikt. Ett exempel är fyraårige Emil som år 2006 blev stoppad när han ville vara lucia på sin förskola. ”Tänk om han blir retad”, sa förskole personalen, som föreslog alternativ som pepparkaksgubbe, tomte eller stjärngosse. Slutligen fick Emil sin vilja igenom, ingen tyckte att det var konstigt och han blev inte retad. När en webbsida för ungdomar efteråt genomförde en omröstning om det är okej med en pojklucia svarade 40 procent att de var positiva medan 56 procent var negativa. Lika bra gick det inte för en niondeklassare i Motala år 2008. Trots att han vann en överväldigande seger i omröstningen till årets lucia ogiltigförklarade rektorn valet och påstod att eleverna i luciatåget ville ha ett traditionellt tåg. En flicka fick i stället vara lucia, vilket ledde till att flera elever hoppade av tåget. Åsikter framfördes också om att de pensionärer de lussade för kunde bli upprörda om det var en manlig lucia.
En liten pojklucia. Undantaget som bekräftar regeln? Eller något vanligare än så? Thure Axel ”Hjalmar” Carlander 1879, född i Stockholm 1876. Foto: A. Jensen, Västergötlands museum — 70 —
— 71 —
Luciafirandet den 13 december är en ljusglimt i vintermörkret. När dagarna bara knappt gryr på norra halvklotet kommer lucia med hopp om ljusare tider. Det högtidliga luciatåget med vitklädd lucia och å tföljande tärnor, stjärngossar och ibland tomtar blev vanligt på 1950-talet. Men historiskt sett är lucia en mycket äldre högtid än så och också en av de mest mångskiftande traditionerna i Sverige. Firandet härstammar från flera epoker, platser och religioner, och har genom åren varit både enkelt och överdådigt, skämtsamt och allvarligt, oskuldsfullt och oanständigt, heligt och profant, folkligt och aristokratiskt, privat och offentligt. Luciafirandet väcker debatt när många gör anspråk på att veta hur det bör genomföras, vilka som ska delta och i vilka roller. Den här boken sprider nytt ljus över en välkänd tradition och bjuder in till fördjupad diskussion.
LENA KÄTTSTRÖM HÖÖK är etnolog och intendent, med
ansvar för traditioner och högtider, vid Nordiska museet.
NORDISKA MUSEETS FÖRLAG ISBN 978-91-7108-588-7
— 82 —