Kapitel 1
– Vad tycker du om drömfångaren Tess? Det var mamma som ropade från köket. Jag la ner pennan på skrivbordet och såg mig omkring i rummet. Det hängde något i ett snöre från gardinstången. Någon slags ring med nät i. Och en massa fula bruna fjädrar. Jag suckade. Det var så himla typiskt mamma. Hon brukade hitta all möjlig bråte på loppisar och i skumma små butiker. Och så prydde hon mitt rum med det. Utan att fråga mig om lov förstås. Så hade det varit i Stockholm där vi bodde förut och så skulle det tydligen bli här i Falinge också … – Den är skitful! gastade jag, och tog upp pennan igen. Mamma brydde sig inte om att svara. Hon slamrade bara lite högre med grytorna i köket. Jag såg ner i mattehäftet. Jag fattade inget av läxan den här veckan heller. Men marginalerna var vackert fullklottrade. Ringar, hjärtan och blommor med snirkliga stjälkar och blad. Vera stod det i flera av cirklarna. Jag fick genast en isklump i magen. Dumma Vera. Hon hade inte hört av sig på chatten eller på mobilen på två hela veckor. Kunde man inte vänta sig mer av någon som varit ens bästa vän sen förskolan? Jag skulle just slå igen mattehäftet när jag fick syn på något otroligt. Max, stod det med min finaste skrivstil i ett stort hjärta. Va? Jag hade inte ens märkt att jag skrivit det. Så himla puckat! Bli kär i klassens mest ouppnåelige kille redan efter tre veckor. Sannolikheten för att han och jag skulle bli ihop var ungefär lika stor som att Carina, vår fröken, skulle glömma ge oss matteläxa en vecka. Jag skyndade mig att sudda. Sen la jag häftet under en trave 1
böcker. Ibland hittar man inte saker som hamnar under boktravar nämligen. Jag vet, för det har hänt mig förr. Sen visste jag inte riktigt vad jag skulle göra. I Stockholm hade jag alltid haft en massa att hitta på. Basket, fritidsgården och street dance ibland. Ja, och så kören då. Tills jag förstod att det inte var någon idé för mig att gå där ... Och så hängde ju Vera och jag alltid. Nu när jag tänkte efter så hade hon verkat konstig när vi sa hej då utanför hennes dörr, när mammas och mitt flyttlass skulle gå. Varför hade jag inte fått gå in? Tänk om hon redan hittat en ny bästis som satt i hennes rum och såg på Kim Possible och käkade hemmagjorda chokladbollar. Jag svalde. Måste sluta tänka på Vera nu! Den där isklumpen blev bara större annars. Jag flyttade ner fötterna från hjulen på skrivbordsstolen till de yviga öglorna i garnmattan. Det är konstigt, när man flyttar från ett ställe till ett annat är det precis som ens liv tar slut. Ja, så kändes det i alla fall för mig. Jag såg på fotot, av pappa, som satt på väggen precis bakom skrivbordslampan. Mamma hade inte tyckt om att jag satt upp det, men aldrig i livet att hon skulle erkänna det. Jag knep runt några lösa garnöglor med tårna. Pappa hade också gillat att vara barfota. Kanske var det därför de skilt sig? För att han slängde sina svettiga strumpor under soffbordet hela tiden? Mamma hade blivit galen på det. Jag reste mig och gick bort till fönstret. Ställde mig att glo på vyn med Konsum och radhuslängan mittemot och några smala björkar där löven börjat bli gula. Bakom Konsum såg man korsningen. Med trafikljus. De enda trafikljusen i den här hålan. Jag hade först trott att mamma skämtade när hon berättade 2
att vi skulle flytta till lilla Falinge. Hon som alltid pratat om hur mycket hon älskade storstan! Mina fingrar kramade fönsterbrädan. Kanske det fanns någon slags föråldringsdryck, ungefär som i Harry Potter, så att man illa kvickt kunde bli nitton, sluta skolan och flytta hemifrån? Jag mindes tydligt kvällen för precis en månad sen. Kvällen då vi flyttade in. Kallt och ruggigt som mitt på hösten fast det fortfarande varit sommar då. Just vår lägenhet, vår lilla bit av radhuslängan, var förstås fulast och gråast. Vår grind var förstås sönder. Ja, det är den ännu. Mamma fastnade när hon skulle ta sig igenom med två stora gula IKEA-kassar. Hon kom inte loss och började nästan gråta. Men jag bara skrattade. Fast allt var så sorgligt. Jag skrattade så att jag kissade på mig. På riktigt. Och sen började mamma också skratta. Till sist kom hon i alla fall igenom den där grinden och vi praktiskt taget ramlade in genom dörren till vårt nya hem. Jag sprang in på toa och bytte trosor medan mamma hickade och skrattgrät ute i hallen. Sen letade vi upp en kastrull bland flyttlådorna och fick i oss lite varm choklad. Det var svinkallt i lägenheten. Nu hade det börjat skymma utanför fönstret. I köket slamrade mamma fortfarande med grytorna. Det luktade ganska gott, Korv Stroganoff med ris. Drömfångaren virvlade sakta runt i vinddraget från fönstret. Nu när jag såg på den från nära håll såg jag att den var fint gjord. Ovandelen var en stor cirkel av hårt sammanflätade smala kvistar och i den var det fäst ett finmaskigt nät av ett grått tunt snöre. Nätet hängde lite neråt som en strut. Från tre ställen på cirkeln hängde det knippor av brungrå fjuniga fjädrar. Alldeles intill nätets mittpunkt, där det var ett litet hål, var en bild fastsatt. Jag lutade mig framåt för att se bättre. Mitt hjärta hoppade till 3
av förvåning. Bilden var en utstansad figur i tunn plåt, 4 - 5 cm hög, och målad i klara färger. Figuren föreställde en indianflicka som satt på huk. Hon hade svart hår i två långa flätor och en klarblå kjol. På hennes vita blus skimrade en liten röd pärla som en brosch. Jag bestämde mig genast för att drömfångaren skulle få hänga kvar i mitt rum. Min blick svepte över de smutsgula väggarna i rummet. Det behövdes verkligen fler tavlor och affischer här inne. Konstigt att jag inte tänkt på det förut. Så ropade mamma att maten var klar. Medan jag gick mot köket kastade jag en sista blick över axeln och såg på drömfångaren. Det måste varit inbillning. Men det hade precis sett ut som om indianflickan blinkat åt mig …
4