9789144097213 by Smakprov Media AB

TINGET ÅTERSTÄLLT En introduktion till actor-network theory BRUNO L ATOUR

Originalets titel: Reassembling the Social – An Introduction to Actor-Network-Theory © Bruno Latour 2005. Boken publiceras enligt avtal med Oxford University Press.

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 38249 ISBN 978-91-44-09721-3 Upplaga 1:1 © För den svenska utgåvan Studentlitteratur 2015 www.studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Översättning: Linnea Kjellberg Fackgranskning: Hans Kjellberg, Barbara Czarniawska Omslagslayout: Francisco Ortega Omslagsbild: Wikimedia Commons, Lyubov Popova: ”The model. Standing figure”. Printed by Graficas Cems S.L., Spain 2015

INNEHÅLL

Förord 9 Introduktion: Att återuppta arbetet med att spåra associationer 13 Del I Att använda sig av kontroverser kring den sociala världen Introduktion till del I: Att hämta näring ur kontroverser 35 Första osäkerhetskällan: Ingen grupp, bara gruppbildning 41

En lista över de spår som gruppbildningen lämnar efter sig 44 Ingen grupp utan arbete 49 Medlare kontra mellanhänder 52 Andra osäkerhetskällan: Handlingen övertas 59

En aktör är det som förmås att agera av många andra 62 En undersökning av praktisk metafysik 67 En lista för att kartlägga kontroverser kring verkande kraft 69 Att få någon att göra något 76 Tredje osäkerhetskällan: Även objekt kan vara verkande krafter 81

Den typ av aktörer som verkar bör utökas 82 Att göra objekt till deltagare i handlingsförlopp 89 Objekt bidrar bara emellanåt till att spåra sociala kopplingar 93 Ett antal situationer där ett objekts aktivitet görs väl synlig 98 Vem har glömt bort maktförhållanden? 102

Innehåll

Fjärde osäkerhetskällan: Frågor som rör fakta kontra frågor som berör 109

Konstruktivism kontra social konstruktivism 110 Vetenskapssociologins lyckosamma fördärv 116 Det behövs ingen social förklaring 123 Översättning kontra transport 130 Erfarenheten är mer än den verkar 133 En lista som underlättar bruket av frågor som berör 141 Femte osäkerhetskällan: Att skriva riskabla redogörelser 147

Vi skriver texter, vi tittar inte bara ut genom fönstret 148 Äntligen: en definition av nätverk 155 Vi tar det från grunden: en lista med anteckningsböcker 160 Användning i stället för kritik 163 Det svåra med att vara en ”myra”: Ett interludium i dialogform 169

Del II Att göra associationer spårbara igen Introduktion till del II: Varför är det så svårt att spåra det sociala? 189 Att se till att det sociala förblir platt 197 Första draget: Att lokalisera det globala 207

Från panoptikon till oligoptikon 209 Panoraman 218 Andra draget: Att omfördela det lokala 227

Uttalare och lokaliserare 229 Interaktion ansikte mot ansikte – en osannolik position 236 Plugins 241 Från aktörer till anknytningar 252

Innehåll

Tredje draget: Att sammankoppla platser 259

Från standarder till samlande påståenden 262 Äntligen: om medlare 274 Plasma: de saknade massorna 283 Slutsats: Från samhälle till kollektiv – kan det sociala sättas ihop igen? 291

Vilken typ av politisk epistemologi? 294 Ett ämne bland andra 298 En annorlunda definition av politik 303 Referenser 309 Person- och sakregister 327

INTRODUK TION: AT T ÅTERUPPTA ARBETET MED AT T SPÅRA ASSOCIATIONER 1

Denna boks huvudargument kan uttryckas väldigt enkelt: när samhällsvetare lägger adjektivet ”social” till ett fenomen, avser de ett stabiliserat tillstånd, ett knippe förbindelser som senare kan mobiliseras för att förklara ett annat fenomen. Det är inte fel att använda ordet på det sättet, så länge man avser något som redan är hopsatt, utan att göra några överflödiga antaganden om det hopsattas karaktär. Problem uppstår däremot när adjektivet ”social” börjar betyda en typ av material, som om det var jämförbart med termer som ”trä~”, ”stål~”, ”biologisk”, ”ekonomisk”, ”mental”, ”organisatorisk” eller ”lingvistisk”. När det sker, bryter ordets betydelse samman, eftersom det nu avser två helt olika saker: å ena sidan, en rörelse vid en sammanfogningsprocess; å andra sidan, en särskild sorts beståndsdel som antas skilja sig från andra beståndsdelar. Vad jag vill göra i denna bok är att visa varför det sociala inte kan betraktas som en sorts material eller en särskild domän, samt att ifrågasätta försöken att ge en ”social förklaring” till andra typer av tillstånd. Även om dessa försök har varit produktiva och förmodligen nödvändiga i det förflutna, är de inte längre det, delvis på grund av samhällsvetenskapernas framgångar. I det nuvarande skedet av deras utveckling är det inte längre möjligt att överblicka exakt vilka beståndsdelar som ingår i sammansättningen av det sociala. Jag vill därför omdefiniera begreppet social genom att gå tillbaka till dess ursprungliga betydelse och på så sätt åter göra det möjligt att spåra förbindelser. Då kan vi återuppta samhällsvetenskapernas traditionsenliga mål, men med verktyg som är bättre anpassade för uppgiften. Efter det omfattande arbete som gjorts för att förstå det naturligas ”hopsättning”, tror jag att det är nödvändigt 1 Ett kortare referensformat används i fotnoterna; den fullständiga bibliografin återfinns i slutet av boken. Denna något allvarliga text kan läsas parallellt med den mycket lättare Bruno Latour och Emilie Hermant (1998), Paris ville invisible, som försöker täcka in mycket av samma område genom en rad fotografiska essäer. Den finns tillgänglig online på engelska (Paris the Invisible City, 2004) på www.bruno-latour.fr/sites/default/files/ downloads/PARIS-INVISIBLE-GB.pdf

Introduktion: Att återuppta arbetet med att spåra associationer

att noggrannare granska det exakta innehållet i det som satts ihop under samhällets tak. För mig ter sig detta som det enda sättet för sociologin – denna ”vetenskap om att leva tillsammans”2 – att vara trogen sina gamla plikter. Ett sådant projekt innebär dock en omdefiniering av vad som vanligen förstås som sociologi. Översatt både från latin och från grekiska betyder ”socio-logi” ”det socialas vetenskap”. Detta uttryck skulle vara utmärkt om det inte vore för de två orden ”social” och ”vetenskap”. De dygder vi i dag är beredda att tillskriva de vetenskapliga och tekniska projekten, har inte mycket gemensamt med det som grundarna av samhällsvetenskaperna tänkte sig när de uppfann sina discipliner. Under modernitetens glansdagar var vetenskapen en stark strävan, som skulle fortsätta verka på obestämd tid utan några betänkligheter som kunde bromsa dess utveckling. Samhällsvetenskapens pionjärer hade ingen aning om att dess utbredning skulle kunna göra den så intimt förknippad med resten av de sociala förbindelserna Det de avsåg med ”samhället” har genomgått en lika radikal förändring, till stor del tack vare själva spridningen av vetenskapens och teknikens framsteg. Det är inte längre givet att det finns förhållanden som är tillräckligt specifika för att kunna kallas ”sociala”, och som kan sammanfogas till en särskild domän som i sig kan fungera som ”ett samhälle”. Det sociala verkar finnas utspätt överallt och samtidigt just ingenstans. Alltså: varken vetenskapen eller samhället har varit tillräckligt stabila för att kunna uppfylla löftena om en stark ”socio-logi”. Trots denna dubbla förvandling är det få samhällsvetare som har dragit den extrema slutsatsen att såväl målet som metoden för samhällsvetenskaperna borde modifieras. Trots den långa raden av besvikelser, hoppas de fortfarande på att en dag nå det förlovade land där en sann vetenskap om en verklig social värld existerar. Inga forskare är mer medvetna om denna plågsamma tvekan än de som, liksom jag, har ägnat åratal åt följande motsägelsefulla vetenskapliga projekt: ”vetenskapssociologi”. På grund av de många paradoxer som detta livliga mer än lovligt avvikande underområde utlöser, samt de många förändringar 2 Uttrycket förklaras i Laurent Thévenot (2004), ”A science of life together in the world”. Denna logiska ordning – samhällets hopsättningar efter naturens – är den raka motsatsen till hur jag kom att tänka på saken. Tvillingböckerna – Bruno Latour (1999), Pandora’s Hope: Essays on the Reality of Science Studies och Bruno Latour (2004), Politics of Nature: How to Bring the Sciences into Democracy – skrevs långt efter det att mina kollegor och jag hade utvecklat en alternativ social teori för att hantera de nya gåtor som framkom som resultat av vårt fältarbete inom naturvetenskap och teknik.

Introduktion: Att återuppta arbetet med att spåra associationer

som betydelsen av ”vetenskap” har genomgått inom det, menar jag att det har blivit dags att modifiera betydelsen av ordet ”social”. Jag vill därför utforma en alternativ definition av ”sociologi”, och samtidigt behålla denna användbara etikett och förhoppningsvis förbli trogen dess traditionsenliga kall. Vad är ett samhälle? Vad betyder ordet ”social”? Varför sägs vissa aktiviteter ha en ”social dimension”? Hur kan man påvisa att ”sociala krafter” är i rörelse? När är en studie av samhället, eller andra sociala grupperingar, en bra studie? Hur kan ett samhälles bana förändras? För att besvara dessa frågor har två vitt skilda synsätt tillämpats. Endast ett av dem har blivit allmänt vedertaget – det andra är denna boks föremål. Den första lösningen har varit att förutsätta att det finns en särskild sorts fenomen som omväxlande kallats ”samhälle”, ”samhällsordning”, ”social praktik”, ”social dimension” eller ”social struktur”. I utvecklingen av sociala teorier under det senaste århundradet, har det varit viktigt att skilja denna domän från andra domäner som ekonomi, geografi, biologi, psykologi, juridik, vetenskap och politik. En given egenskap påstods vara ”social” eller ”samhällsrelaterad” om den uppfyllde vissa krav: en del negativa – den fick inte vara enbart biologisk, lingvistisk, ekonomisk, naturlig; andra positiva – den måste uppnå, förstärka, uttrycka, upprätthålla, reproducera eller omstörta samhällsordningen. När den sociala domänen väl definierats kunde den, oavsett hur vag definitionen var, användas dels för att belysa specifikt sociala fenomen – det sociala kunde förklara det sociala – dels för att ge en särskild typ av förklaring till det som andra domäner inte kunde redogöra för – genom att åberopa ”sociala faktorer” kunde ”sociala aspekter” av icke-sociala fenomen förklaras. Till exempel: även om det är allmänt vedertaget att juridiken har sin egen kraft, skulle vissa aspekter av den kunna förstås bättre om man lade till en ”social dimension”; även om ekonomiska krafter följer sin egen logik, finns det också sociala element som skulle kunna förklara kalkylerande aktörers något oberäkneliga beteende; även om psykologin utvecklas enligt sina egna inre drivkrafter, kan vissa av dess mer förbryllande aspekter sägas bero på ”socialt inflytande”; även om naturvetenskapen har sina egna drivkrafter, är dess inriktning till viss del ”bunden” till forskares ”sociala begränsningar” som bestäms av att de är ”omslutna av sin tids sociala kontext”; även om konsten till stor del ”är autonom”, påverkas den också av sociala och politiska ”hänsynstaganden” som skulle kunna förklara vissa aspekter av dess mest kända mästerverk; och även om organisationsteorin lyder under sina egna regler, kan det © S t ud e n t li t t e r a t u r

Introduktion: Att återuppta arbetet med att spåra associationer

vara klokt att också överväga ”sociala, kulturella och politiska aspekter” som möjliga förklaringar till varför vissa sunda organisationsprinciper aldrig tillämpas i praktiken. Man kan hitta många andra exempel eftersom denna version av den sociala teorin har blivit standardinställningen för vår mentala programvara. Utrustade med den utgår vi från att det finns en social ”kontext” i vilken icke-sociala aktiviteter äger rum; att denna kontext utgör en särskild domän av verkligheten; att den kan användas som en särskild sorts kausalitet för att förklara de återstående aspekter som andra domäner (psykologin, juridiken, ekonomin etc.) inte kan hantera fullt ut; att den studeras av specialiserade forskare som kallas sociologer eller socio-(x) – där ”x” fungerar som platshållare för de olika disciplinerna; att vanliga aktörer, eftersom de alltid är ”omslutna av” en sådan social kontext, i bästa fall kan agera ”informanter” om den värld de befolkar, och i värsta fall kan vara blinda för dess existens, vars fulla betydelse endast är synlig för samhällsvetarens mer disciplinerade ögon; att det, oavsett hur svårt det är att bedriva dessa studier, är möjligt för samhällsvetare att imitera naturvetenskapernas framgångar genom att vara lika objektiva som andra forskare, tack vare användningen av kvantitativa verktyg; att man, om detta visar sig omöjligt, bör utveckla alternativa metoder, som tar hänsyn till de ”mänskliga”, ”avsiktliga” eller ”hermeneutiska” aspekterna utan att för den skull överge vetenskapens etos; och att någon sorts politisk relevans kan tänkas uppstå från samhällsvetares studier när de ombeds ge expertråd beträffande social ingenjörskonst eller till stöd för social förändring, men inte förrän tillräcklig kunskap har ackumulerats. Denna standardinställning är allmänt vedertagen inte bara av samhällsvetare, utan också av vanliga aktörer via tidningar, högskoleutbildning, partipolitik, krogkonversationer, kärlekshistorier, modemagasin etc.3 Samhällsvetarna har spridit sin definition av samhället lika effektivt som samhällsnyttiga företag levererar el och telefonitjänster. Att tillhandahålla kommentarer om den oundvikliga ”sociala dimensionen” av vad vi och andra gör ”i samhället” har blivit lika bekant för oss som att använda en mobiltelefon, beställa en öl eller åberopa Oidipuskomplexet – åtminstone i i-länderna. Det andra synsättet tar inte de grundläggande lärosatserna i det första för givna. Det påstår att det inte finns något som är specifikt 3 Spridningen av ordet ”aktör”, vars betydelse jag tills vidare kommer låta vara otydlig (se s. 62) är i sig ett av många tecken på detta inflytande.

Introduktion: Att återuppta arbetet med att spåra associationer

för samhällsordningen; att det inte finns någon social dimension över huvud taget, ingen ”social kontext”, ingen distinkt domän av verkligheten som kan förses med etiketterna ”social” eller ”samhälle”; att det inte finns någon ”social kraft” som kan ”förklara” de resterande egenskaper som andra domäner inte kan redogöra för; att deltagande aktörer mycket väl vet vad de gör även om de inte formulerar det på ett sådant sätt att de som iakttar dem blir nöjda; att aktörer aldrig är inneslutna i en social kontext och på så vis alltid är mycket mer än ”bara informanter”; att det således inte finns någon mening i att lägga ”sociala faktorer” till andra vetenskapliga specialiteter; att politisk relevans som uppnås genom samhällsvetenskaplig forskning inte nödvändigtvis är önskvärd; och att ”samhället”, snarare än att vara den kontext ”inom vilken” allt är inramat, ska uppfattas som ett av alla de förbindningselement som cirkulerar i ytterst små kretsar. Något provocerande skulle denna andra skola kunna använda Thatchers berömda uttalande som slogan (men av helt andra anledningar!): ”Det finns inte något samhälle.” (”There is no such thing as a society.”) Om dessa två synsätt nu är så olika, hur kan de båda göra anspråk på att vara sociala vetenskaper och använda ”sociologi” som etikett? Av allt att döma borde de vara inkommensurabla, eftersom den andra ståndpunkten anser att det största mysteriet som måste lösas är det som den första ser som lösningen, nämligen förekomsten av specifika sociala förbindelser som avslöjar den dolda närvaron av lika specifika sociala krafter. Utifrån en alternativ synvinkel är inte ”social” ett lim som kan laga allt, inklusive det som inga andra lim kan laga; det är det som satts ihop med hjälp av många andra typer av kontakter. Medan sociologer (eller ekonomiska sociologer, sociolingvister, socialpsykologer etc.) ser sociala grupperingar som det givna som skulle kunna belysa resterande aspekter av ekonomin, lingvistiken, psykologin, organisationsteorin och så vidare, anser de andra forskarna tvärtom att sociala grupperingar är det som borde förklaras av de specifika associationer som ekonomin, lingvistiken, psykologin, juridiken, organisationsteorin, och så vidare, förser oss med.4 Likheterna mellan de två synsätten framstår dock mycket tydligare om man undersöker ursprunget till ordet ”social”. Även om de flesta 4 Jag kommer använda uttrycket ”samhället eller andra sociala grupperingar” för att täcka det spektrum av lösningar som getts på det som jag nedan kallar den ”första osäkerhetskällan” och som handlar om sociala gruppers karaktär. Jag syftar inte specifikt på de ”holistiska” definitionerna eftersom vi kommer se att de ”individualistiska” eller ”biologiska” definitionerna är precis lika giltiga. Se s. 41.

Introduktion: Att återuppta arbetet med att spåra associationer

samhällsvetare skulle föredra att kalla ”social” för något homogent, är det fullt acceptabelt att med samma ord avse ett spår av associationer mellan heterogena element. Eftersom ordet i båda fallen behåller samma ursprung – i den latinska roten socius – är det möjligt att förbli trogen samhällsvetarnas ursprungliga uppfattningar genom att omdefiniera

Den ständigt krympande betydelsen av ordet social

Det finns en tydlig etymologisk trend i de successiva variationerna av den ”sociala” ordfamiljen (Strum och Latour 1987). Den rör sig från det mest omfattande till det ytligaste. Ordets etymologi är också upplysande: roten är seq-, sequi och den första betydelsen är ”att följa”. Latinets socius betecknar en följeslagare, en bundsförvant. I de olika språken har betydelsen av ordet ”social” utvecklats från att först betyda att följa någon, sedan att värva eller alliera sig med någon, och till sist, att ha något gemensamt. Nästa betydelse av social är att ha en del i ett kommersiellt åtagande (jämför engelskans business associate, ö.a.). ”Social” som i det sociala kontraktet är Rousseaus uppfinning. ”Social” som i sociala problem och den sociala frågan är en betydelse som tillkom under 1800-talet. Parallella begrepp som ”social kompetens” syftar på färdigheter som ger individer möjlighet att fungera väl i samhället. Som man kan se av ordets betydelseglidning, krymper med tiden betydelsen av ordet social. Om vi ursprungligen hade en definition som omfattade alla typer av associationer, har vi nu i allmänt språkbruk en betydelse som är begränsad till vad som återstår efter det att politiken, biologin, ekonomin, juridiken, psykologin, organisationsteorin, tekniken etc. har gjort anspråk på sina specifika associationer. På grund av denna gradvisa men stadiga krympning av ordets betydelse (socialt kontrakt, social fråga, socialarbetare), tenderar vi att begränsa det sociala till människor och moderna samhällen, medan vi glömmer att det socialas domän är mycket mer omfattande än så. De Candolle var den förste att skapa scientometrics – användningen av statistik för att mäta vetenskaplig aktivitet – och, liksom sin far, växtsociolog (Candolle 1873/1987). För honom är koraller, babianer, träd, bin, myror och valar också sociala. Denna utökade betydelse av social är väletablerad inom sociobiologin (Wilson 1975). Tyvärr har just denna idéströmning bara bekräftat samhällsvetares värsta farhågor vad gäller att utöka betydelsen av ordet social. Det är dock fullt möjligt att behålla den utökade definitionen av ordet utan att tro alltför mycket på den högst begränsade definitionen av verkande kraft som ges åt organismer i många sociobiologiska beskrivningar.

Introduktion: Att återuppta arbetet med att spåra associationer

sociologin, inte som ”det socialas vetenskap”, utan som spårandet av associationer. I denna betydelse avser adjektivet ”social” inte en sak bland andra saker, som ett svart får bland vita får, utan en typ av koppling mellan ting som inte är sociala i sig. Till en början framstår denna definition som absurd eftersom den riskerar att späda ut sociologin till att avse alla sorters aggregat, från kemiska bindningar till juridiska band, från atomkrafter till organisatoriska enheter, från fysiologiska till politiska sammanslutningar. Men det är precis det som är poängen med denna alternativa gren av den sociala teorin, eftersom alla de där heterogena elementen skulle kunna sättas ihop på nytt i ett givet tillstånd. Långt ifrån att vara en svindlande hypotes, är detta tvärtom den vanligaste upplevelsen vi har då vi möter det socialas förbryllande ansikte. Ett nytt vaccin marknadsförs, en ny arbetsbeskrivning tillhandahålls, en ny politisk rörelse skapas, man upptäcker ett nytt solsystem, man röstar igenom en ny lag, en ny katastrof inträffar. I varje sådant fall måste vi förändra vår uppfattning om vad som hålls samman eftersom den tidigare definitionen till viss del har blivit irrelevant. Vi är inte längre säkra på vad ”vi” betyder; vi verkar vara förbundna med varandra genom något som inte ser ut som vanliga sociala förbindelser. Därmed ifrågasätts den övergripande idén om vad det är tänkt att vi ska göra tillsammans. Känslan av tillhörighet genomgår en kris. Men för att kunna registrera denna kriskänsla och följa dessa nya kopplingar måste begreppet ”social” förnyas. Dess innebörd måste vara mycket vidare än vad som vanligtvis avses med den beteckningen, men fortfarande strängt begränsad till spårandet av nya associationer och utformandet av deras hopsättningar. Detta är anledningen till att jag kommer att definiera det sociala, inte som en speciell domän, en specifik sfär eller en särskild sorts sak, utan bara som en mycket egendomlig rörelse som syftar till att associera och sätta ihop på nytt. Från ett sådant perspektiv ska till exempel inte juridiken ses som något som utöver sin inre logik ska förklaras av ”social struktur”; tvärtom kan dess inre logik kanske förklara vissa delar av vad som gör att en association varar och når längre. Vad skulle vi veta om att placera en fråga i ”ett större sammanhang” utan prejudikatens förmåga att sammankoppla enskilda fall med en generell regel?5 Naturvetenska5 Patricia Ewick och Susan S. Silbey (1998), The Common Place of Law samt Silbeys bidrag till Bruno Latour och Peter Weibel (2005), Making Things Public: Atmospheres of Democracy.

Introduktion: Att återuppta arbetet med att spåra associationer

pen behöver inte ersättas av sitt ”sociala ramverk”, – format av ”sociala krafter” liksom av sin egen objektivitet – eftersom dess föremål i sig rubbar varje given kontext genom de främmande element som forskningslaboratorier förenar på nya och oförutsägbara sätt. De personer som sattes i karantän till följd av SARS-viruset blev smärtsamt varse att de inte längre kunde ”socialisera” med föräldrar och partners på samma sätt beroende på en mutation i denna lilla organism, vars existens avslöjades av den omfattande forskningsinstitution som går under namnet epidemiologi och virologi.6 Religionen behöver inte ”förklaras” av sociala krafter, eftersom den genom sin själva definition – ja, till och med genom sitt namn – länkar ihop enheter som inte är en del av den sociala ordningen. Ända sedan Antigones dagar vet alla vad det innebär att sättas i rörelse av påbud från gudar som politiker som Kreon inte kan förminska. Organisationer måste inte sättas i ett ”vidare socialt sammanhang” eftersom de i sig skänker en synnerligen praktisk betydelse åt vad det innebär att ingå i ett ”vidare” sammanhang. När allt kommer omkring: vilken flygresenär skulle veta vilken gate hon ska gå till utan att upprepade gånger titta ängsligt på numret på sitt boarding pass, inringat i rött av en flygvärdinna? Det kan vara meningslöst att avslöja de ”mörka, gömda samhällskrafterna” som verkar bakom politikers ytliga prat, eftersom en stor del av det vi ser som beståndsdelar i grupper skulle gå förlorat utan just detta prat. Vem skulle kunna skilja vän från fiende i det ”ockuperade” eller ”befriade” Irak, utan de krigförande parternas motsägelsefulla svada i Bagdad? Detsamma gäller alla andra domäner.7 Medan varje aktivitetssfär – juridik, naturvetenskap, teknik, religion, organisationsteori, politik, företagsledning, och så vidare – enligt det första synsättet kan relateras till och förklaras av samma sociala aggregat som ligger bakom dem alla, existerar enligt den andra versionen av sociologin ingenting bakom dessa aktiviteter, även om de kan vara sammanlänkade på ett sätt som skapar ett samhälle – eller som inte skapar ett. Det är den avgörande skiljelinjen mellan de två synsätten. Att vara social är inte längre en säker och oproblematisk egenskap, det är en rörelse som kan misslyckas med att spåra en ny förbindelse eller med att omforma en välformad hopsättning. Som vi kommer att upptäcka under bokens gång har det 6 Trots att studier av vetenskaplig praktik har varit den huvudsakliga drivkraften för denna alternativa definition av det sociala, kommer de att diskuteras först senare, när den fjärde osäkerheten har definierats, se s. 109. 7 Inte förrän i del II, s. 280, kommer vi att se hur vi kan omformulera denna motsägelsefulla situation på ett mer subtilt sätt än genom att vända på orsak och verkan.

Introduktion: Att återuppta arbetet med att spåra associationer

som kallas en ”social förklaring”, efter att tidigare ha gjort oss många tjänster, blivit ett kontraproduktivt sätt att avbryta associationers rörelser i stället för att återuppta dem. Enligt det andra synsättet blandar anhängare av det första helt enkelt ihop det de borde förklara med själva förklaringen. De inleder med samhället eller andra sociala aggregat, när man egentligen borde avsluta med dem. De trodde att det sociala huvudsakligen bestod av sociala förbindelser, fastän associationer egentligen utgörs av förbindelser som i sig är icke-sociala. De föreställde sig att sociologin är begränsad till en specifik domän, medan sociologer i själva verket borde bege sig varthelst nya heterogena associationer skapas. De trodde att det sociala alltid redan finns där till deras förfogande, fastän det sociala inte är en sorts sak som är synlig eller kan tas för given. Det enda som gör det sociala synligt är spåren det lämnar efter sig (under prövningar) när en ny association produceras mellan element som i sig inte på något sätt är ”sociala”. De insisterade på att vi redan behärskades av ett samhälles kraft, när vår politiska framtid ligger i uppgiften att avgöra vad som binder oss alla samman. Kort sagt gör den andra skolan anspråk på att återuppta det arbete med förbindelse och samling som abrupt avbröts av den första. Det är för att hjälpa intresserade forskare med att åter sätta ihop det sociala som denna bok skrevs. Under bokens gång kommer vi lära oss att skilja det socialas standard sociologi från en mer radikal underfamilj som jag kommer att kalla kritisk sociologi.8 Den senare grenen definieras av följande tre karaktärsdrag: inte nog med att den begränsar sig själv till det sociala, den ersätter det som ska studeras med en annan substans gjord av sociala relationer; den påstår att denna ersättning är outhärdlig för de sociala aktörer som behöver leva i en illusion av att det finns någonting ”annat” än det sociala där; och den anser att aktörernas invändningar mot dess sociala förklaringar är det bästa beviset på att dessa förklaringar är riktiga. För ökad tydlighet kommer jag att kalla det första synsättet (inklusive kritisk sociologi) för ”det socialas sociologi” och det andra för ”associationssociologi” (jag önskar att jag kunde använda ”associologi”). Jag är medveten om att det är mycket orättvist att på detta sätt bunta ihop 8 Beträffande skillnaden mellan kritisk sociologi och kritikens sociologi, se Luc Boltanski och Laurent Thévenot (2006) On Justification: Economies of Worth; Luc Boltanski och Laurent Thévenot (1999), ”The Sociology of Critical Capacity”; och särskilt Luc Boltanski (1990), L’amour et la justice comme compétences. Även om jag finner det nödvändigt att etablera en viss kontinuitet med det socialas sociologi, kommer jag att vara mer konfrontativ mot kritisk sociologi och dess ”illusion av en illusion”.

Introduktion: Att återuppta arbetet med att spåra associationer

den traditionella samhällsvetenskapens många nyanser, men det kan godtas i en introduktion som måste vara mycket precis när det gäller de obekanta argument den väljer att beskriva i sin översikt av en för övrigt välkänd terräng. Jag kanske kan förlåtas denna grovhet eftersom det också finns många ypperliga introduktioner till det socialas sociologi men, såvitt jag vet, ingen till detta lilla underområde inom social teori9 som har kallats – förresten, vad ska det kallas? Tyvärr är det historiska namnet actor-network theory – ett namn som är så klumpigt, så förvirrande och så meningslöst att det förtjänar att behållas. Även om det står en författare till exempelvis en reseguide fritt att tillfoga nya kommentarer om den plats han presenterar, så har han definitivt inte rätt att ändra dess mest välkända namn eftersom den enklaste vägvisaren är den bästa – ordet ”Amerikas” ursprung är trots allt ännu mer obekvämt. Jag var beredd att överge denna etikett för andra mer komplicerade varianter som ”översättningssociologi”, ”aktant-rhizomontologi”, ”innovationssociologi”, och så vidare, tills någon påpekade att akronymen ANT passade en blind, myopisk, arbetsnarkomaniserad, spårsniffande och kollektiv resenär. En myra10 som skriver för andra myror, det passar mitt projekt utmärkt!11 Under idealiska förhållanden skulle begreppet sociologi fungera bäst, men det kan tyvärr inte användas förrän betydelsen av dess två komponenter – vad som är socialt och vad som är en vetenskap – har förnyats. Under bokens gång kommer jag dock använda det allt oftare, och samtidigt reservera begreppet ”det socialas sociologi” för den repertoar som andra samhällsvetare, enligt min åsikt, alltför lättvindigt begränsar sig till. Det är sant att det i de flesta situationer inte bara är förståndigt utan också oumbärligt att ta till det socialas sociologi, eftersom den erbjuder ett sammanfattande begrepp för att beteckna alla de beståndsdelar som redan godtas i den kollektiva sfären. Det vore både löjligt och pedantiskt att avstå från att använda termer som ”IBM”, ”Frankrike”, ”Maorikultur”, ”uppåtsträvan”, ”totalitarism”, ”socialisering”, ”undre 9 En nyare guide presenteras i John Law (2004) After Method: Mess in Social Science Research. Andrew Barry (2001), Political Machines: Governing a Technological Society och Annemarie Mol (2002), The Body Multiple: Ontology in Medical Practice (Science and Cultural Theory) kan också ses som en bra introduktion tillsammans med Bruno Latour (1996), Aramis or the Love of Technology. 10 Engelskans ant. Ö.a. 11 Jag måste be om ursäkt för att jag här intar den rakt motsatta ståndpunkten mot den i Bruno Latour (1999c), ”On Recalling ANT”. Medan jag då kritiserade alla delar av detta förfärliga begrepp, inklusive bindestrecket, kommer jag nu att försvara dem allihop, inklusive bindestrecket!

Introduktion: Att återuppta arbetet med att spåra associationer

Hur man hittar i litteraturen under rubriken actor-network theory

Huvuddelen av den relevanta bibliografin finns på den utmärkta webbsidan ”The Actor Network Resource” som sköts av John Law. Ursprunget till detta synsätt finns i behovet av en ny social teori anpassad till studier av naturvetenskap och teknik (Callon och Latour 1981). Utvecklingen började dock på allvar med tre texter (Latour 1988b; Callon 1986; Law 1986b). Det var vid denna tidpunkt som icke-människor – mikrober, musslor, stenar och skepp – framträdde på ett nytt sätt för den sociala teorin. Som jag kommer att förklara på s. 109, när jag redogör för den fjärde osäkerheten, var det första gången som naturvetenskapens och teknikens mål för mig blev, så att säga, social-kompatibla. Den filosofiska grunden för detta argument presenterades i den andra delen av Latour 1988a, fastän i en form som gjorde den svår att begripa. Sedan dess har den rört sig i många riktningar, och samtidigt blivit granskad och kritiserad i många av de artiklar som står med på Laws webbsida. Även om det inte finns något inträdesprov för ANT-medlemskap kan man hitta på några provisoriska ad hoc. Självfallet representerar denna tolkning av ANT bara min åsikt. Denna bok syftar inte till att ge en mer kollektiv presentation, bara en som är mer systematisk. Här är några av de tester som jag har funnit mest användbara. Ett av dem är den precisa roll som beviljas icke-människor. De måste vara aktörer (se definitionen på s. 82) och inte bara olyckliga bärare av symbolisk projektion. Men deras aktivitet bör inte begränsas till den typ av verkande kraft som hittills associerats med faktafrågor eller natur föremål. Alltså: om en redogörelse använder sig av antingen en symbolisk eller naturalistisk typ av kausalitet så finns det ingen anledning att inkludera den i ANT-korpusen, även om den kanske gör anspråk på att få vara med. Å andra sidan får alla studier som ger icke-människor en typ av verkande kraft som är mer öppen än den traditionella, naturliga kausaliteten – men mer effektiv än den symboliska – vara en del av vår korpus, fastän några av författarna inte på något sätt skulle vilja förknippas med detta synsätt. Till exempel kan en bok inom biologi (Kupiec och Sonigo 2000) tillhöra ANT på grund av den nya och mer aktiva roll den tillskriver gener. Ett annat test är att kontrollera i vilken riktning förklaringen rör sig. Är listan över vad som är socialt i slutändan samma begränsade repertoar som utnyttjats för att (bort)förklara de flesta elementen i en situation? Om det sociala fortsätter att vara stabilt och utnyttjas för att förklara ett tillstånd så är det inte ANT. Till exempel skulle inte den tradition som kallats Social Shaping of Technology (Bijker 1995) vara en del av korpusen, oavsett hur upplysande den varit för oss alla. Skälet är att det sociala hela tiden hålls stabilt och förklarar den tekniska

Introduktion: Att återuppta arbetet med att spåra associationer

förändringens form. Däremot skulle McNeill (1985) uppfylla kraven, fastän han inte på något sätt är en ANT-författare, eftersom det som ska associeras modifieras genom att råttor, virus och mikrober inkluderas i definitionen av det som ska ”samlas” i ett imperium. Resonemanget gör också en bok som Cronons (1991) till ett riktigt mästerverk inom ANT eftersom ingen gömd social kraft läggs till för att förklara den pågående sammansättningen av själva metropolen. Detsamma gäller det arbete som gjorts inom distribuerad kognition (Hutchins 1995). Detta är också vad som gjort mycket av den naturvetenskapliga och tekniska historien viktig för vår agenda, och anledningen till att konstsociologin har varit en ständig följeslagare, särskilt genom Hennions (1993) inflytande. Ett tredje, svårare test vore att kontrollera om en studie syftar till att åter sätta ihop det sociala eller om den fortfarande insisterar på att skingra och dekonstruera. ANT har blandats ihop med den postmoderna betoningen på kritik av ”stora berättelser” och en ”eurocentrisk” eller ”hegemonisk” ståndpunkt. Det är dock en mycket missvisande bild. Skingring, förstörelse och dekonstruktion är inte de mål som ska uppnås utan det som måste övervinnas. Det är mycket viktigare att undersöka vad de nya institutionerna, metoderna och begreppen kan samla, och att återansluta till det sociala (Callon et al. 2001; Latour 2004b).

medelklass”, ”politisk kontext”, ”socialt kapital”, ”nedskärning”, ”social konstruktion”, ”individuell aktör”, ”omedvetna drifter”, ”grupptryck” etc. Men i situationer då innovationer sprider sig, då gränserna mellan grupper är osäkra, då urvalet av element som ska tas med i beräkningen varierar, kan det socialas sociologi inte längre spåra aktörers nya associationer. I detta läge är det sista man bör göra att på förhand begränsa formen, storleken, heterogeniteten och kombinationen av associationer. Man måste i stället ersätta de bekväma, sammanfattande sociala begreppen med de underliggande associationernas smärtsamma, kostsamma och långa form. Vilket i sin tur innebär att samhällsvetarnas plikter förändras därefter: det är inte längre tillräckligt att begränsa aktörernas roll till att agera informatörer inom ramen för redan välkända typfall. Man måste i stället åter erkänna deras förmåga att bilda sina egna teorier om vad det sociala är uppbyggt av. Uppgiften är inte längre att införa ordning, att begränsa urvalet av acceptabla enheter, att lära aktörerna vad de är, eller att lägga reflexivitet till deras blinda praktik. För att använda en välkänd ANT-slogan: man måste ”följa aktörerna”! Det vill 24

Introduktion: Att återuppta arbetet med att spåra associationer

säga, försöka hinna ifatt deras ofta vilda innovationer för att kunna lära sig av dem vad den kollektiva existensen har blivit i deras händer, vilka metoder de har utarbetat för att få den att gå ihop, vilka redogörelser som bäst kan definiera de nya associationer som de har tvingats etablera. Om det socialas sociologi fungerar bra för att studera det som redan satts ihop, fungerar den däremot inte så bra när det gäller att åter samla deltagarna i det som inte – inte ännu – utgör en sorts social sfär. Ett mer extremt sätt att ställa de båda skolorna i relation till varandra är att dra en något krånglig parallell till fysikens historia och säga att det socialas sociologi fortfarande är ”förrelativistisk”, medan vår sociologi måste vara helt och hållet ”relativistisk”. I de flesta normala fall, till exempel situationer som förändras långsamt, fungerar det förrelativistiska ramverket bra och vilken fast referensram som helst kan registrera handlingar utan alltför stor förvrängning. Men så snart saker och ting accelererar, när innovationer sprider sig och enheter flerdubblas, genererar ett fast och absolut ramverk data som blir hopplöst tilltrasslade. Det är här som en relativistisk lösning måste utformas för att vi fortfarande ska kunna röra oss mellan referensramar och återvinna någon form av jämförbarhet mellan spår som härstammar från ramar som rör sig med väldigt olika fart och acceleration. Eftersom relativitetsteorin är ett välkänt exempel på en större förändring i vår mentala apparat som sattes igång av mycket grundläggande frågor, kan den användas som en bra parallell för hur associationssociologin generaliserar och vänder upp och ned på det socialas sociologi. I det som följer är jag inte ute efter polemik – att bevisa att andra sociala teorier har fel – utan efter förslag, uppslag, idéer. Hur långt kan man komma genom att upphäva den allmänt vedertagna hypotesen att existensen av en social sfär skulle erbjuda en legitim referensram för samhällsvetenskaperna?12 Om fysiker i början av det förra seklet lyckades göra sig av med den allmänt vedertagna lösning som bestod av en absolut stel och obegränsat plastisk eter, kan då sociologer upptäcka nya färdvägar genom att överge föreställningen om en social substans som en ”överflödig hypotes”? Eftersom ståndpunkten är så marginell och chanserna att lyckas så små, ser jag inte någon anledning att vara 12 Om min behandling av det socialas sociologi verkar hård och om jag framstår som verkligt outhärdlig vad gäller kritisk sociologi, är det bara tillfälligt. Vi kommer så småningom att lära oss hur vi ska återfinna det som var riktigt i deras ursprungliga uppfattningar. Medan nyckelbegreppet standarder (del II, s. 262) tillåter oss att göra det socialas sociologi rättvisa, så är jag rädd att den kritiska sociologin måste vänta till Slutsatsen, då frågan om politisk relevans kommer angripas.

Introduktion: Att återuppta arbetet med att spåra associationer

rättvis och noggrann i förhållande till de helt rimliga alternativ som närsomhelst skulle kunna krossa den. Alltså kommer jag att vara påstridig och ofta partisk för att tydligt demonstrera kontrasten mellan de två synsätten. Som kompensation för denna orättvisa ska jag försöka vara så konsekvent som möjligt i att dra så extrema slutsatser som möjligt utifrån den ståndpunkt jag valt att experimentera med. Utmaningen blir att se hur många nya frågor som kan dras fram i ljuset genom att man håller fast vid alla de skyldigheter som denna nya utgångspunkt tvingar på oss. Det slutgiltiga testet blir att i slutet av denna bok kontrollera om associationssociologin har kunnat ta över den sociala sociologins stafettpinne genom att följa olika typer av nya och mer aktiva kopplingar, och om den har kunnat ta över allt det som var legitimt i den sociala sociologins ambition. Som vanligt blir det upp till läsaren att bedöma om jag har lyckats eller inte. För dem som tycker om att spåra en disciplin tillbaka till en ärevördig stamfader, är det värt att notera att denna distinktion mellan två kontrasterande sätt att tolka samhällsvetenskapens plikter inte är något nytt. Den fanns på plats redan i disciplinens begynnelse (i alla fall i Frankrike) i den tidiga dispyten mellan den äldre Gabriel Tarde och Émile Durkheim, den yngre vinnaren.13 Tarde beklagade sig alltid över att Durkheim hade övergivit uppgiften att förklara samhället genom att blanda ihop orsak och verkan, och därmed ersätta förståelsen av den sociala länken med ett projekt som syftade till social ingenjörskonst. Mot sin yngre utmanare vidhöll han ihärdigt att det sociala inte var en särskild domän av verkligheten, utan en kopplingsprincip; att det inte fanns någon anledning att separera ”det sociala” från andra associationer, som biologiska organismer eller till och med atomer; att inget brott med filosofin, och särskilt metafysiken, behövdes för att det skulle bli en samhällsvetenskap; att sociologin i själva verket var en sorts interpsykologi;14 att studiet av innovation, och särskilt av naturvetenskapen och tekniken, utgjorde tillväxtområdet för social teori; och att ekonomiämnet behövde göras om i grunden i stället för att utnyttjas 13 Den enda omfattande introduktionen till Tarde på engelska är Gabriel Tarde och Terry C. Clark (1969), On Communication and Social Influence. För ett senare perspektiv, se Bruno Latour (2002), ”Gabriel Tarde and the End of the Social”. En äldre översättning av Gabriel Tarde (1899/2000), Social Laws: An Outline of Sociology, finns online. (Nu finns även Bruno Latour och Vincent Antonin Lépinay (2009), The Science of Passionate Interests: An Introduction to Gabriel Tarde’s Economic Anthropology. Ö.a.) 14 I motsats till intrapsykologi, som han var nästan helt tyst om, se Gabriel Tarde (1895/1999), Monadologie et sociologie.

Introduktion: Att återuppta arbetet med att spåra associationer

som en vag metafor för att beskriva affärsberäkningar. Framför allt betraktade han det sociala som en cirkulerande vätska som borde följas med nya metoder och inte som en specifik typ av organism. Vi behöver inte acceptera alla Tardes egenheter – och det finns många – men i galleriet med porträtt av framstående företrädare är han, tillsammans med Harold Garfinkel, en av mycket få som trodde att sociologin kunde bli en vetenskap som redogör för hur samhället hålls ihop, i stället för en som utnyttjar samhället för att förklara något annat eller som en nyckel till någon av samtidens politiska frågor. Att Tarde blev hopplöst besegrad av det socialas sociologer – så till den milda grad att han reducerades till en sociologisk spökfigur under ett helt sekel – bevisar inte att han hade fel. Tvärtom gör det denna bok ännu viktigare. Det är min övertygelse att om sociologin hade ärvt mer från Tarde (för att inte tala om Comte, Spencer, Durkheim och Weber) skulle den ha varit en ännu relevantare disciplin. Den har fortfarande resurserna för att bli det, vilket vi kommer se i slutet av denna bok. De två traditionerna kan enkelt förenas, eftersom den andra helt enkelt är ett återupptagande av den uppgift som den första alltför snabbt ansåg vara avklarad. De faktorer som tidigare samlats under etiketten ”en social domän” är helt enkelt några av de element som ska sättas ihop i framtiden, i något jag kommer benämna som ett kollektiv snarare än ett samhälle.

Gabriel Tarde, en alternativ föregångare till en alternativ social teori

Gabriel Tarde (1843–1904) var domare och senare självlärd kriminolog och blev Bergsons föregångare på Collège de France. Några citat kommer att ge en uppfattning om den starka kontrasten mellan de två tankegångarna. Här är Tardes definition av samhället: Men detta innebär att allting är ett samhälle och att alla ting är samhällen. Och det är anmärkningsvärt att vetenskapen, genom en logisk följd av sina tidigare rörelser, konstigt nog tenderar att generalisera föreställningen om samhället. Den talar om cellsamhällen, varför inte om atomsamhällen? För att inte nämna stjärnsamhällen, solsystem. Alla vetenskaper verkar ödes bestämda att bli grenar av sociologin. (Tarde 1999: 58) Vad som är mest intressant är att Tarde under många år var chef för ett statistiskt institut och alltid trodde både på monografier och kvantitativa data. Han var emellertid oense med Durkheim om vilken typ av kvantum sociologin måste spåra.

Introduktion: Att återuppta arbetet med att spåra associationer

Genom att generalisera Leibniz monader, fast utan en Gud, vänder Tarde på länken mellan mikro och makro: Samma misstag framkommer alltid i en mängd former, fast i mindre skala, nämligen misstaget att tro att vi måste se bortom detaljerna för att kunna se en gradvis början på regelbundenhet, ordning och logik i sociala fenomen som i grunden är oregelbundna, och stiga högt nog för att kunna få en panoramavy över den generella effekten; att källan och grunden till varje social koordination är ett generellt faktum, från vilket den gradvis begränsar sig till specifika fakta, dock ständigt minskande i styrka; kort sagt att människan agerar, men att en evolutionens lag ledsagar henne. I viss mening, hävdar jag det motsatta. (Tarde 1899/2000: 75) Detta förklarar den radikala motsättningen i förhållande till Durkheim, som var en generation yngre än Tarde: Denna uppfattning är faktiskt nästan den helt motsatta uppfattningen hos dem som förespråkar linjär evolution och mot Durkheims föreställningar. I stället för att förklara allt med en evolutionslags förmodade överlägsenhet – som tvingar kollektiva fenomen att reproducera och upprepa sig i det oändliga i en särskild ordning snarare än att förklara mindre fakta med större och delen med det hela – förklarar jag kollektiva likheter hos det hela genom att samla ihop ytterst små elementära handlingar – det större med det mindre och det hela med delen. Detta sätt att betrakta fenomen är förutbestämt att åstadkomma en förvandling av sociologin lik den som infinitesimalkalkylens införande åstadkom inom matematiken. (Tarde 1899/2000: 35) Anledningen till att Tarde kan tas för en tidig stamfader till ANT är att han alltid använder historia och vetenskapssociologi som exempel på sociala kopplingar : Vad gäller vetenskapens struktur, förmodligen det mest vördnadsbjudande som mänskligheten byggt upp, finns det inget tvivel. Den skapades i historiens fulla ljus, och vi kan följa dess utveckling nästan ända från början och fram till våra dagar. … Allt har här sitt ursprung i individen, inte bara materialen utan även den generella utformningen av helheten och detaljskisserna. Allting började som ett enda sinnes hemlighet, även det som nu finns spritt bland alla kultiverade sinnen och till och med lärs ut i grundskolan. Därifrån skickade en liten, svag och flämtande

Introduktion: Att återuppta arbetet med att spåra associationer

låga ut sina strålar, till en början bara inom ett litet område, och till och med där stötte den på många hinder, men den lyste klarare ju längre den spred sig och blev med tiden till ett strålande sken. Om det nu verkar helt uppenbart att det var på detta vis som vetenskapen byggdes upp, är det inte mindre sant att uppbyggnaden av varje dogm, lagsamling, regering eller ekonomiskt system ägde rum på samma sätt; och om det finns något möjligt tvivel vad gäller språket och etiken, eftersom oklarheten kring deras ursprung och deras långsamma förvandlingar gjorde att de försvann utom synhåll under större delen av sitt förlopp, är det då ändå inte troligt att deras utveckling följde samma bana? (Tarde 1899/2000: 84–85) De enheter som Tarde behandlar är inte människor utan innovationer, förändringsmängder, som lever sitt eget liv: Detta är anledningen till att varje social produkt som har några tydliga karaktärsdrag – vare sig det är en industriprodukt, en vers, en formel, en politisk idé som en dag uppstod någonstans i hörnet av en hjärna, drömmar som Alexanders om att erövra världen – försöker mångfaldiga sig själv i tusentals miljoner kopior på varje plats där det finns människor, och aldrig kommer upphöra med detta förutom om den tyglas av en rivaliserande produkt som är lika ärelysten som den själv. (Tarde 1895/1999: 96) Vad som är mest användbart för ANT är att Tarde inte tvingar samhällsvetenskapen att bryta sig loss från filosofin eller ens metafysiken: Att existera är att vara annorlunda: det annorlunda är, på ett sätt, den väsentliga sidan av saker och ting, det som mest förenar dem och det som gör dem mest åtskilda. Man måste utgå från denna skillnad och avstå från att försöka förklara den, särskilt genom att börja med identiteten, som så många felaktigt gör. För identitet är ett minimum, och alltså en typ av skillnad, och en väldigt sällsynt typ dessutom, på samma sätt som vila är en typ av rörelse och cirkeln en typ av ellips. Att utgå från en primitiv identitet antyder att det i början skulle finnas en svindlande osannolik singularitet, eller också det oförklarliga mysteriet med en enkel varelse som sedan delar sig utan någon särskild anledning. (Tarde 1895/1999: 73)

Introduktion: Att återuppta arbetet med att spåra associationer

Denna bok om hur man använder ANT för att åter sätta ihop sociala kopplingar är organiserad i tre delar som motsvarar de tre plikter som det socialas sociologi har flätat samman av skäl som inte längre är hållbara: • Hur använder man sig av de många kontroverser som finns kring

associationer utan att på förhand begränsa det sociala till en specifik domän? • Hur gör man de medel fullt spårbara som tillåter aktörer att stabilisera dessa kontroverser? • Genom vilka metoder är det möjligt att åter sätta ihop det sociala, inte i ett samhälle, utan i ett kollektiv? I den första delen kommer jag att visa varför vi inte på förhand bör begränsa vilka slags varelser som befolkar den sociala världen. Samhällsvetarna har blivit alldeles för blyga vad gäller att använda sig av komplexiteten hos de associationer som de har stött på.15 Jag kommer att argumentera för möjligheten att, så att säga, hämta näring ur kontroverser och lära oss hur vi blir goda relativister – vilket är en nödvändig förberedelse innan vi beger oss in på nya områden. I den andra delen kommer jag att visa hur det är möjligt att göra sociala kopplingar spårbara genom att följa arbetet med att stabilisera de kontroverser som diskuterades i den första delen. Om jag lånar en metafor från kartografin skulle jag kunna säga att ANT har försökt göra världen så platt som möjligt för att säkerställa att bildandet av varje ny länk är fullt synligt. Jag kommer sedan att avsluta genom att visa varför uppgiften att sätta ihop det sociala är värd att fullfölja, men samtidigt hävda att den är det endast om vi överger den genväg som utgörs av samhället och ”sociala förklaringar”. Om det är sant att de perspektiv på samhället som det socialas sociologer presenterade främst var sätt att slå vakt om den civila freden då moderniteten gjorde sitt intåg,16 vilken sorts kollektivt liv och vilken sorts kunskap ska associationssociologer då samla ihop när

15 Jag har i denna bok bortsett från frågan om kvantitativ sociologi, inte för att jag tror mer på kvalitativa data, utan för att själva definitionen av vilket kvantum man bör mäta står på spel i de olika definitionerna av den sociala vektorn som jag kommer att följa här. 16 Den första förekomsten av orden ”sociologi” och ”samhällsvetenskaper” finns i den berömda pamfletten Qu’est-ce que le Tiers-Etat av Emmanuel Joseph Sieyès (1748–1836), där de används för att beteckna en sammansmältning av alla ”kamerala vetenskaper” till en regeringens konst, se Frédéric Audren och Jean-Louis Halpérin (2013), La culture juridique française: Entre mythes et réalités.

Introduktion: Att återuppta arbetet med att spåra associationer

moderniteten har ifrågasatts samtidigt som uppgiften att hitta sätt att leva tillsammans är viktigare än någonsin? I vissa avseenden liknar denna bok en reseguide genom en terräng som på samma gång är helt banal – den är inget annat än den sociala värld vi är vana vid – och helt exotisk – vi kommer behöva lära oss att stanna upp vid varje steg. Om seriösa forskare inte finner det värdigt att jämföra en vetenskaplig introduktion med en reseguide, vill jag vänligen påminna dem om att ”vart man ska resa” och ”vad som är värt att se där” rent ut sagt motsvarar vad som vanligtvis går under det pompösa grekiska namnet ”metod”, eller ännu värre ”metodologi”.17 Fördelen med en reseboksmetod framför en ”metodutläggning” är att den inte kan blandas ihop med området som den täcker. En guide kan användas och glömmas bort, läggas ned i en ryggsäck, bli nedfläckad av fett och kaffe, klottrad i, dess sidor kan rivas sönder för att tända en grill. Kort sagt ger den råd snarare än tvingar sig på läsaren. Med detta sagt är detta ingen vacker blädderbok för soffbordet som erbjuder glansiga vyer av landskapet för besökare som är för lata för att resa. Den riktar sig till utövare som en ”hur-göra”-bok, för att lära dem hur man orienterar sig när väl de väl kört fast i området. För övriga är jag rädd att den kommer att förbli helt oklar, eftersom de sociala förbindelser som ska spåras aldrig kommer att likna dem som de har övats i att registrera.

17 ”gående efter, metá, efter. (h)odós, gång, väg”, Elof Hellquist (1989), Svensk etymologisk ordbok, Första bandet. Ö.a.

Bruno Latour är verksam som professor och forskningsansvarig vid Institut d’études politiques de Paris.

TINGET ÅTERSTÄLLT En introduktion till actor-network theory Tinget återställt, skriven av en av världens ledande sociala teoretiker, ger en grundläggande introduktion till actor-network theory (ANT). Boken utmanar på djupet vår uppfattning av samhället och ”det sociala”. ”Syftet med Tinget återställt är bedrägligt enkelt: den ska underlätta förståelsen för, beskrivningen och förklaringen av det sociala – på ett icke-traditionellt sätt. För att göra detta, säger Latour, måste forskarna överge idén om att ’socialt’ är en egenskap som kan upptäckas och mätas, och återgå till ordets etymologi.’Socialt’ betyder att något är anslutet eller sammansatt. Frågan för samhällsvetenskapen är därför: Hur blir saker, människor och idéer anslutna till varandra och hopsatta i större enheter? Actor-network theory är en guide till hur man kan svara på sådana frågor. Det är inte en teori om det sociala, utan en teori om hur man studerar det. Boken riktar sig till alla samhällsvetare, det vill säga de forskare som vill förstå och förklara hur människor och ting håller samman.” Barbara Czarniawska, professor vid GRI, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet

Art.nr 38249 ISBN 978-91-44-09721-3

www.studentlitteratur.se

9 789144 097213