Sarah Butler
TIO SAKER jag lärt mig
OM KÄRLEK Översättning: Eva Johansson
ISBN 978-91-1-304717-1 © Sarah Butler 2013 och Norstedts, Stockholm 2013 Originalets titel: Ten things I’ve learnt about love Översättning: Eva Johansson Omslagsform: Nina Leino Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2013 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Tio saker som jag ska säga till pappa 1. Jag träffade en man i Singapore som luktade som du – cigarettrök och mocka. 2. Jag kommer ihåg vår semester i Grekland – alla evinnerliga ruiner och hur du hela tiden var tvungen att förklara skillnaden mellan doriska, joniska och korintiska pelare. 3. Jag önskar att du hade pratat om mamma. Jag önskar att du hade behållit något som tillhörde henne. 4. Jag har fortfarande kvar boken som du gav mig när jag fyllde tio, när jag ville bli astronaut – En resa genom solsystemet. 5. Jag vet att du alltid hoppades att någon av oss skulle bli läkare, som du. 6. Jag har en återkommande dröm. Jag står utanför ditt hus. Det pågår en fest där inne, jag hör människor som pratar och skrattar. Jag ringer på och det tar en evighet innan du öppnar. 7. Det var jag som snodde fotografiet från ditt arbetsrum. 8. Jag brukade spionera på dig – när du arbetade i trädgården eller satt i din fåtölj eller vid skrivbordet med ryggen mot dörren. Jag ville alltid att du skulle vända dig om och få syn på mig. 9. Förlåt att jag har varit borta så mycket. 10. Snälla, du får inte – 9
Min pappa bor ensam i ett stroppigt radhus nära Hampstead Heath. Husen där omkring är fläskiga och självgoda, de stenlagda uppfarterna är som långa påkostade tungor och trädgårdsmurarna är precis lagom höga för att ingen ska kunna kika in. Det är idel burspråk och tunga gardiner, klematis och blåregn. Jag står i taxikön utanför ankomsthallen och röker tre cigaretter medan jag väntar. När det äntligen blir min tur sätter jag mig i bilen och upptäcker att jag är yr och illamående av nikotinet. Föraren spelar Mozarts Requiem. Jag vill be henne att stänga av men vet inte hur jag ska förklara, så jag sträcker ut benen i utrymmet där min ryggsäck skulle ha stått, lutar huvudet mot dörren och sluter ögonen. Jag försöker komma ihåg den exakta färgen på ryggsäcken, någon sorts smutsig marinblå nyans – jag har kånkat runt på den i åratal, jag borde veta vad den har för färg. Inuti ligger jeans, shorts, linnen, en regnjacka. Tio paket ryska cigaretter. Ett par broderade tofflor till Tilly. Mascara. Ett läppstift som snart är slut. En nästan helt rund sten – jag plockade upp den för att ge den till Kal och blev förbannad på mig själv för att jag grät. En oanvänd reseguide om Indien. En pannlampa. Ett foto på hela familjen inklusive mamma från innan jag kan minnas, det är det enda jag skulle sörja om det försvann. Vi kommer fram för tidigt. Jag betalar föraren och kliver ut på trottoaren. När hon svänger ut i gatan vill jag sträcka ut handen och säga stopp, jag har ändrat mig, vi åker någon annanstans, vart som helst, och sedan skulle jag sitta i baksätet igen som i en lucka i tiden och titta på London genom bilrutan. Trappan upp till pappas hus har elva steg. Längst ner står två vissnande träd i bulliga blåglaserade krukor. Ett stort lagerträd 11
skymmer det mesta av vardagsrumsfönstret, men jag hoppas ändå se honom sitta i soffan med en cigarett som sakta blir till aska i ena handen. Han är inte där. Jag har ont i magen, det smakar sågspån och sömn i munnen. Jag rycker loss ett blad från ett av träden i krukorna – fläckat och blekt gulgrönt – och river sönder det längs mittnerven. Pappas ytterdörr är mörkt rödbrun, som levrat blod. Två avlånga vattrade fönsterrutor – omgärdade av späda slingor murgröna – avslöjar ingenting av det som finns innanför. När jag var tretton skickade han mig till en skola i Dorset. Jag kommer ihåg när jag kom hem efter första terminen. Han hade varit tvungen att arbeta, så Tilly kom och hämtade mig, med fingrarna nervöst krampande om ratten och det splitternya körkortet instoppat i handskfacket. Jag stod på översta trappsteget och tittade på samma dörrklocka i mässing som jag tittar på nu, medan Tilly rotade efter nycklarna. Jag tyckte inte att dörren såg ut som vår ytterdörr och ringde på för att höra hur signalen lät utifrån. Jag tar upp en cigarett ur fickan trots att tiden är knapp. Tändaren skrapar mot tummen. Jag drar in röken för snabbt och hostar till – en tunn rökhosta – och trycker handen mot bröstet.
12
Tio ord som andra människor skulle kunna använda om mig 1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9. 10.
Lösdrivare. Lodis. Hemlös. Utslagen. Uteliggare. Missanpassad. Slödder. Marginaliserad. Utanför. Vilse.
13
Jag är en gammal man med dåligt hjärta, inget snack om saken. Och faktum är att jag känner mig mer hemma här vid flodkanten – där det är gyttjigt och skräpigt – än på tjusiga torg som det där vid tunnelbanestationen, med sin storbildsskärm och sina säkerhetsvakter. Jag håller mig i rörelse. Det är så nära jag kommer någon sorts strategi. På varje plats ser jag dig framför mig. Jag har inte mycket att gå på, även om jag kan gissa mig till en del – hårfärg, längd, ålder. Och jag vet vad du heter; jag skulle kunna ropa på dig och se hur du vänder dig om. Vi skulle stå här och låta cyklisterna skynda förbi och lyssna till det klocklika ljudet när pråmarna stöter emot varandra, och vi skulle prata. Förra veckan, när jag trodde att jag skulle dö, var du det enda jag kunde koncentrera mig på. Det är inte lätt att koncentrera sig på någonting över huvud taget när det känns som om en fullvuxen man sitter på ens bröstkorg, men du räddade mig – det har du alltid gjort. Det hände uppströms härifrån, på Victoria Embankment mittemot parlamentsbyggnaden – vid den där höga muren nära sjukhuset, där bänkarna har armstöd utformade som fågelhuvuden och står på stensocklar så att man kan se ut över vattnet. Jag var på väg västerut, med en vag plan om att gå så långt som till Albert Bridge och leta upp någonstans att sova i Chelsea. Polisen är lite knepig där, men om man väljer en undanskymd plats händer det att de låter en vara. Jag var bara ute och gick. Doktorn sa att det kan utlösas av upprörda känslor, men jag tycker inte att jag var upprörd den dagen, inte speciellt. Jag lutade mig mot muren med båda händerna mot bröstet och 14
med tårar i ögonen som om jag var en liten unge och inte en snart sextioårig man som vet hur man överlever på gatan. Hade du varit där hoppas jag att du hade stannat och frågat hur det var fatt, men det var du inte och jag är hur som helst van vid att folk inte bryr sig. Jag stod och tittade på floden och jag tänkte på dig och att du så vitt jag visste redan kunde vara död. Världen är trots allt en farlig plats. Bilolyckor. Knivar. Blodproppar. Cancer. Jag fortsatte att betrakta floden, tänkte på hur livet hade kunnat bli och trodde att jag skulle dö vilket ögonblick som helst. Kanske inte så konstigt att jag bröt ihop – jag menar inte att jag skrek och gick an, det är inte min stil, och förresten är det klokt att så att säga hålla en låg profil när man lever som jag gör. Nej, jag bara bölade som en barnunge. Missförstå mig rätt, jag är inte sådan jämt. Jag tycker om att ta en öl i glada vänners lag. Jag tycker om att ligga på trottoaren och titta på stjärnorna. Det var bara det att jag trodde att jag höll på att få en hjärtattack; jag trodde att jag skulle dö utan att ha hittat dig. Jag tänkte på henne också, hon med det blodröda namnet. Vi reste bort en gång – en helg i Brighton – stulen tid; perfekt. Vi åt glass och fish and chips. Vi – det känns fel att säga det här till dig – men vi älskade med varandra i ett billigt hotellrum med utsikt mot havet. Jag ljuger när jag säger att det var perfekt. Det var grått och dystert. Jag släppte fram min ilska: hårda ord i ett lånat rum. Hennes sätt att knipa ihop ögonen, det spända draget över munnen. Kanske var det lika svårt för henne. När jag väl har börjat älska någon är det näst intill omöjligt att sluta; det har jag lärt mig om mig själv. Det bäddar inte för ett enkelt liv. *** 15
Jag går inte gärna till doktorn, men efter det som hände på Victoria Embankment tvingade jag mig själv att gå. Mottagningen luktade som ny heltäckningsmatta, sött och skarpt. Jag satte mig bredvid en kvinna i fyrtioårsåldern och hon reste sig upp och gick över till andra sidan rummet. Jag försöker att inte ta illa vid mig av sådant. Jag plockade upp en hög med tidningar och började leta efter dig. Ingenting. Läkarens namn hade samma färg som solvarm sandsten. Hon hade snälla ögon och hennes händer, när hon tog i mig, var mjuka och svala. Det är naturligt att känna sig uppskakad, sa hon, klart att du blev rädd – första gången tror alla att de ska dö. Jag grät igen, där i hennes lilla rum med britsen som var överdragen med skyddspapper. Hon log och gav mig en pappersnäsduk. Jag grät lika mycket av hennes beröring som av själva attacken eller kvinnan i väntrummet, och jag tror att hon förstod det. Hon ställde alla frågor som läkare ställer till en sådan som jag, men det är aldrig de frågorna som är de viktiga. Hon gav det ett namn, angina pectoris, isande blått följt av vitt. Hon visade mig en liten röd burk och sa att det skulle hjälpa – om jag sprejade lite under tungan skulle jag inte behöva stå och flämta mot en mur med händerna tryckta mot bröstet. Jag tog receptet och gick. Och jag fortsatte att göra det jag har gjort i åratal. Jag har skrivit ditt namn fler gånger än jag kan minnas. Jag börjar alltid med ditt namn.
16
Tio saker jag vet om min mamma 1. Hon hette Julianne – uttalat som om hon var fransk, fast det var hon var inte. 2. Hon var vacker (jag hittade ett foto i pappas arbetsrum, med de två och oss tre. Jag håller henne i handen och blickar upp mot henne. Jag tog det med mig när jag åkte till internatskolan och han nämnde det aldrig. Det ligger i min ryggsäck, som är försvunnen). 3. Jag har samma färg på håret som hon. 4. Pappa älskade henne – han hittade aldrig någon annan. 5. Hon var en sådan som gjorde saker utan att tänka sig för. Det vet jag för när jag var fjorton klättrade jag upp i ett träd på Hampstead Heath med olämpliga skor som inte gav något grepp. Jag klättrade för högt, föll och bröt benet. På väg till sjukhuset sa pappa: ”Du är precis som din mamma, Alice. Varför kan du aldrig tänka dig för?” 6. När hon dog packade pappa ner allt som hade med henne att göra i stora svarta sopsäckar, inklusive de turkosa och guldfärgade kuddarna som Cee och Tilly älskade, och körde iväg med dem i bilen. Han kom inte tillbaka med dem. 7. På sommaren fick hon fräknar på kinder och axlar, precis som jag (det berättade pappa för mig och sedan rodnade han, något jag aldrig hade sett honom göra förut, och jag visste inte vad jag skulle säga). 8. Hon och pappa grälade mycket (enligt Cee; Tilly på17
står att hon inte minns, men hon har alltid varit en sådan som varken säger bu eller bä). 9. Hon hade en Citroën GSA och hade haft körkort i fem månader och tjugoen dagar. Utredningen kom fram till att det var en olyckshändelse. Tanken att det kunde ha varit något annat är för hemsk att tänka. 10. Hade det inte varit för mig skulle hon över huvud taget inte ha kört den dagen.
18
Cancern sitter i pappas bukspottskörtel. Cee berättade det i telefon på en knastrig ledning – jag stod i en hotellreception i Ulan Bator och hon i pappas hall. Jag vet fortfarande inte riktigt vad en bukspottskörtel är, men det skulle jag aldrig erkänna för Cee. Cee tycker att jag är ett hopplöst fall. Du kastar bort din begåvning, säger hon, när du flänger jorden runt på det där viset. Tiden kommer att springa ifrån dig, säger hon – vilket betyder att jag borde se till att skaffa barn innan äggstockarna skrumpnar ihop. Du fattade rätt beslut angående Kal, men du måste börja tänka på att stadga dig, säger hon. Man kan väl ändra sig, tänka om, fast det säger jag inte. Vad var det förresten för fel på Kal? frågar jag. Hon bara suckar så där som hon jämt gör, så där som får mig att känna mig som fem igen. Jag fimpar cigaretten och ringer på. Det är Tilly som öppnar och det är jag tacksam för. Hon är klädd i smala jeans och en oformlig orange t-shirt. Ansiktet är trött och blekt. Hallens svartvita schackrutor breder ut sig bakom henne, och jag minns när vi ritade upp en hage med krita och skrattade åt att klinkerplattorna kändes så kalla mot fotsulorna. ”Alice.” Tilly brer ut armarna. Hon är mjuk som marshmallows. Jag lutar pannan mot hennes bröst en stund, andas in den milda, somriga doften av hennes parfym. Cee kommer gående nerför trappan. Snygga vita tygskor, svarta linnebyxor och en ärmlös turkos blus. Håret ser nyklippt ut – färgat i en kemiskt röd nyans. Hon har pappas ögon, lika mörkt bruna som trädgårdsmylla. Jag lär ha mammas ögon. Jag tänker inte gråta. Jag lösgör mig från Tilly. Cee står med ett 19
tomt vattenglas i ena handen, ansiktet är rödsvullet under makeupen. ”Du borde ha ringt”, säger Tilly. ”Jag kunde ha hämtat dig. Jag har bilen här och det är ju inte roligt att sitta i en taxi och bli sönderpratad.” ”Ingen fara”, säger jag. Vi står där, besvärade, tysta. Jag sneglar mot trappan. ”Han sover”, säger Cee och jag känner en välbekant vrede blossa upp. Vi står för nära inpå varandra. Det är ingen trång hall, men jag får plötsligt svårt att andas. ”Hur var flygresan?” frågar Tilly. ”Jag kollade upp avståndet – sju tusen kilometer. Helt otroligt.” Det jag älskade över allt annat med Mongoliet var horisonten – den mest vidsträckta jag någonsin sett. Ett oändligt landskap, en oändlig himmel. Jag skjuter igen ytterdörren. Jag hade glömt att den kärvar. ”Man måste …” börjar Cee. ”Jag vet.” Jag drar den mot mig, trycker upp handtaget och smäller igen den. Cee tittar på mitt handbagage – en liten, svart väska – och sedan bakom mig. ”Är det där det enda du har?” Jag ser bagageutlämningen framför mig – lysrörsbelysningen, de melerade golvplattorna, rullbandets rispade svarta gummi. Där stod jag och väntade på att min ryggsäck skulle dyka upp. Folk ryckte åt sig sina väskor och skyndade iväg. Jag väntade tills bara fyra saker cirkulerade runt, runt på bandet: två svarta resväskor, ett långt paket inslaget i tidningspapper och maskeringstejp samt en rosa tygväska med nötta handtag. Jag stod där tills skärmen växlade till ett annat flightnummer och stadsnamn och en ny samling människor flockades omkring mig. En ny uppsättning väskor började dyka upp på bandet. Jag funderade på att helt enkelt ta en och gå därifrån med den, men det gjorde jag inte. 20
”Jag går upp”, säger jag och går förbi dem, tätt intill väggen så att våra kroppar inte ska nudda varandra. ”Han sover nu, Alice.” Cee lägger handen på min arm. ”Jag sätter på kannan – vi kan ta en kopp te.” Tillys fingrar plockar med fållen på t-shirten. Jag befriar armen ur Cees grepp. ”Jag ska inte väcka honom.” Nu har jag nått fjärde trappsteget. Trappan är vitmålad och den röda mattan som löper mitt på är fästad med smala mässingsstänger. Kal skämtade om den första gången han kom hit – en evighetslång och plågsam söndagslunch. Jag känner mig betydelsefull varenda gång jag går upp till toaletten, sa han, och jag skrattade eftersom jag aldrig hade sett det på det viset förut. Jag önskar att han gick bredvid mig och höll min arm. Jag har kvar hans nummer i mobilen. Ibland sitter jag bara och tittar på det. ”Alice.” Det är Tillys röst. Hennes ansikte är hopskrynklat i en bekymrad min. ”Du måste …” Hon kramar sina händer. ”Du måste vara beredd, raring.” *** Pappas rum ligger på framsidan av huset, en trappa upp. Det har två höga fönster med utsikt mot gatan, över den höga röda tegelmuren på andra sidan och in på gården bakom. Jag öppnar dörren så tyst jag kan och stiger in. De tjocka gröna gardinerna är fördragna mot dagsljuset och golvlampan bredvid soffan kastar en varm gul cirkel på mattan. Jag vill inte titta på sängen. I stället vänder jag blicken mot garderoben: de små trianglarna av ljusare trä längs kanten, den ovala spegeln, de matta gångjärnen. Jag tittar upp på den fula takrosetten med sin billiga ljuskrona, sex konstgjorda ljus instuckna i dammiga hållare. Cee berättade en gång att innan jag föddes, i det andra huset, fick hon och Tilly komma in i våra föräldrars sovrum på lördags21
morgnarna. De brukade krypa ner mellan mamma och pappa och kräva att få höra sagor. När han inte jobbade brukade pappa stiga upp efter sagoberättandet, sätta på sig morgonrocken över sin blå pyjamas och gå ner till köket. Tilly och Cee rullade runt på den varma plats han hade lämnat och väntade på hans fotsteg i trappan, klirret från brickan. Lördagssagor och frukost på sängen upphörde när de flyttade hit och jag föddes. När jag frågade varför snörpte Cee bara på munnen och ryckte på axlarna, som om det på något vis var mitt fel. Rummet luktar hud och svett. Det är för varmt. Jag vilar huvudet mot soffryggen och lyssnar: ett stilla tickande i rören, en fågel som kvittrar till sin partner utanför fönstret, ljudet av pappas andetag. Senast jag såg honom var ett par dagar innan jag flög till Moskva. Vi åt middag på ett nytt spanskt ställe i South End Green. Tapas, ett fylligt rödvin. Vi är på väg mot en lågkonjunktur, Alice, sa han, jag vet inte om det är så klokt att säga upp sig just nu. Det är bara ett vikariat, sa jag, och jag har pengar på banken. Jag måste härifrån. Du måste alltid härifrån, sa han, hur kan det komma sig? Jag berättade om Kal, men det förklarade inte alla andra gånger. Nu försöker jag erinra mig om han såg blek ut, eller avmagrad, om han hade verkat sjuk eller orolig. Jag minns inte. Mannen i sängen ser inte ut som pappa. Min pappa har ett kraftfullt ansikte, markerade käkar, tjocka buskiga ögonbryn. Han är en storvuxen man: reslig, inte tjock men kraftig. Han är bred över både axlar och bringa. När man får en kram av honom – vilket inte är så ofta, men det händer – känner man styrkan i hans armar. Den här mannen är för liten för att vara min pappa. På golvet till höger om sängen ligger en liten blåvit låda. Det går en smal slang från lådan och in under lakanet som täcker mannen i sängen. En annan slang utmynnar i en sådan där plast22
påse som de har på sjukhus, till hälften fylld av en gul vätska. Mannen i sängen andas som en gammal människa. Ansiktet är utmärglat, huden spänd över en skalle vars form jag inte känner igen. Det står en stol på sängens vänstra sida. Någon måste ha burit upp den från matsalen. Den ser fel ut här inne, med sin höga rygg och smala stoppade sits. Även matsalen måste se skev ut, en man kort. När jag slår mig ner på stolen knarrar den högt. Jag håller mig stilla. Han vaknar inte. Jag vill röra vid hans hand men den ligger under täcket, så jag sitter och tittar på mina egna fingrar – lager på lager med silverringar, nerbitna naglar. ”Jag kom precis”, säger jag. Min röst låter tunn, ostadig. ”Från Mongoliet. Jag kom alldeles nyss.” Med ens känner jag hur trött jag är. ”Jag vet inte ens vilken dag det är.” Jag skrattar, men det låter fel så jag slutar. ”Jag kom så fort jag kunde, jag hade ingen mottagning på mobilen på en vecka – över en vecka.” Hans hår är tillrufsat mot kudden, läpparna spruckna och torra. Jag känner hur jag andas högt och ytligt i bröstet. Jag vill gråta. Jag vill lägga mig på golvet och blunda. Jag vill fly. ”Jag kom så fort jag fick meddelandet.” Jag minns hur jag satt i baksätet på en jeep i Mongoliet med ett par från Sverige och en kille från Palestina, mobilen obrukbar och bortglömd längst ner i ryggsäcken. Vi kastades fram och tillbaka på den knaggliga vägen – det var knappt en väg – och runt omkring oss fanns ingenting. Mil efter mil av ingenting. Vilken lycka. ”Det är så mörkt här inne, pappa. Tycker du inte att det är mörkt?” Jag reser mig upp och drar ifrån gardinerna. Det har börjat regna, ett tunt strilande på andra sidan rutan. ”Vi har en härlig engelsk sommar igen ser jag”, säger jag. ”Alice?” Jag snurrar runt. ”Pappa?” Jag står kvar där jag är, med ena 23
handen om kanten på gardinen. Jag önskar att jag inte hade dragit ifrån dem. Ljuset framhäver formen på hans ansikte, skapar djupa skuggor där kinderna har sjunkit in. Hans hud har fel färg – för mycket gult. ”Pappa, hur mår…” ”Uruselt.” Han låter som om han är förkyld – skrovlig och hes. ”Jag hade ingen mottagning på mobilen”, säger jag. Han hostar och jag ser på honom att det gör ont. ”Vad kan jag göra? Ska jag hämta något?” Han vrider huvudet åt vänster. ”Den här?” Jag går fram till nattduksbordet och tar upp en träpinne med en rosa kub i änden. ”Doppa den – i glaset”, säger han. Glaset innehåller en skvätt rosa vätska. Jag doppar ner kuben och ger pinnen till pappa. Han baddar sig i munnen med svampen. Jag kan urskilja vartenda ben under huden. Vi kanske fick lära oss om bukspottskörteln i skolan. Jag har för mig att den är mörkt rödviolett, att den smalnar av i ena änden. Jag kommer inte ihåg vad den är till för. ”Förlåt … att jag förstör … din semester”, säger han. Efter vart och vartannat ord tar han ytliga, rosslande andetag. Den rosa svampen faller ner på lakanet och sprider en våt fläck på tyget. Jag plockar upp den och lägger tillbaka den på nattduksbordet. ”Det var ingen …” Jag hejdar mig, sätter mig på matsalsstolen igen och lägger ena benet över det andra. Jag vet inte vad jag ska göra av händerna, så jag stoppar in dem under låren. Ringarna skaver mot mina ben. ”Visste du att ingen äger mark i Mongoliet? Det finns inga staket”, säger jag ”Följde den där … mannen … med dig?” ”Kal?” ”Den där … indiern?” ”Han är engelsman, pappa. Jag berättade ju, vi gjorde slut. Det har jag ju sagt.” Jag reser mig och går bort till fönstret, lutar huvu24
det mot glasrutan. Den känns kall mot huden. Jag föreställer mig att jag sitter utanför en jurta med Kal och ser solen färga jorden intensivt orangerosa. ”Det fanns örnar också”, säger jag. ”Väldiga örnar precis vid sidan av vägen – när det fanns en väg. De hade enorma klor. De kunde döda en mus bara genom att plocka upp den.” Jag hör hur han byter ställning i sängen och jag vänder mig om. Han ser på mig. Hans ögonvitor är matta och gula. ”Du vet väl … att jag älskar dig”, säger han. ”Lika mycket … som de andra.” Jag knyter handen om gardinen och kramar den hårt. Det är som om jag har en tyngd i magen, större än magen till och med. Jag hör hans andetag raspa i halsen. Tickandet i rören har upphört. ”Det är viktigt”, säger han. ”Det sa jag alltid … till din mamma … att det var viktigt.” ”Vad menar du?” ”Att du … att du skulle … veta det.” Han brukade köpa en pepparmintsmus åt mig varje fredagseftermiddag. Jag vet inte varför jag kommer ihåg det just nu, men det gör jag: prasslet av omslagspapperet, lyckan i att bita av nosen – mörk choklad med söt grön mint inuti. Ingen av oss säger något. Hans ögonlock fladdrar och snart blundar han och andas in med en svag snarkning. Jag går bort till sängen och tittar ner på honom. ”Du får inte, pappa”, säger jag. ”Snälla.” Det knackar på dörren. Jag förväntar mig att det ska vara Tilly eller Cee, men det är en sjuksköterska, en kort, bred kvinna iförd blå byxor och en löst sittande blå blus. ”Du måste vara Alice”, säger hon. ”Mr Tanner har pratat så mycket om dig.” ”Har han?” 25
Hon tränger sig förbi mig. ”Har vi somnat igen, Mr Tanner?” säger hon. ”Ska vi ta och byta den här kanske?” Jag backar bort från sängen. Hon tar plastpåsen och lyfter upp lakanet. ”Inga fördragna gardiner idag, ser jag. Det var inte dumt, lite ljus under arbetet. Och dottern har kommit, det var väl trevligt.” ”Vad sa han?” frågar jag. ”Han sover nu.” Hon sänker inte ens rösten. Jag ser pappas kropp – mager under bomullspyjamasen. ”Jag menar om mig.” Hon vrider om en kran på påsen och börjar lossa den från slangen. Jag ser hur den gula vätskan skvalpar mot sidorna. ”Jag måste …” Jag viftar med armen i riktning mot dörren. Hon tittar inte ens upp. ”Gör det du. Det är bra att du är här, han har sett väldigt mycket fram emot det.” Jag stänger dörren efter mig. Korridoren luktar som den alltid har gjort – bonvax och fuktigt murbruk. Jag börjar gå mot trappan som leder upp till vinden, men Tilly genskjuter mig. ”Träffade du Margaret?” säger hon. ”Sköterskan?” ”Hon är bra.” ”Okej.” ”Cee har bryggt te.” Kal brukade kalla Tilly och Cee ”Ordning och Reda”. Hur är det med Ordning och Reda, brukade han säga när jag kom hem efter att ha umgåtts med familjen. Oroliga och retliga, brukade jag svara och då skrattade vi, varenda gång. ”Jag skulle vilja …” jag kastar en blick mot vindstrappan. ”Åh, Alice.” Hon kramar om mig, låser fast mina armar. ”Han förstår väl? Det där med mobilen? Att det inte fanns någon mottagning. Tilly? Han tror väl inte …” Jag lösgör mig ur hennes omfamning och stirrar på strukturtapeten framför mig. Den ser smutsig och gammal ut. ”Jag vill inte att han ska tro …” 26
”Jag har bakat kakor”, säger hon. ”Havre.” Det är pappas favoritkakor. Jag föreställer mig hur han ligger i sängen och hör Tilly stöka i köket medan doften av bak sprider sig uppför trappan och in i hans rum. ”Kom.” ”Aj aj, kapten.” Jag sätter fingrarna mot pannan i en låtsashonnör. Tilly ger mig ett blekt leende, vänder sig om och går före mig nerför trappan.
27