SLAVERIETS HISTORIA Dick Harrison
historiska media
Slaveriets historia är en omarbetad och uppdaterad utgåva baserad på trebandsverket som gavs ut åren 2006–2008: • Slaveri I. Forntiden till renässansen • Slaveri II. 1500 till 1800 • Slaveri III. 1800 till nutid
Historiska Media Box 1206 221 05 Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se
© Historiska Media och Dick Harrison 2015 Sättning: Stilbildarna i Mölle/Frederic Täckström Omslag: Johan Laserna Omslagsbild: Harry Roseland, ”To The Highest Bidder”, 1906 Författarfoto: Karolina Rosenqvist Kartor: Svante Ström Tryck: ScandBook, Falun 2015 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN: 978-91-7545-174-9
Till Nala
Om jag kränkt min slavs eller slavinnas rätt när de varit i tvist med mig, vad skulle jag säga när han ställer mig till svars? Han har ju skapat oss alla i moderlivet, en och densamme formade oss i modersskötet.
Job 31:13–15
Innehåll Förord
13
Slaveri 15 Vem är slav?
Forntiden och antiken
Krig och fattigdom Slavarna i Mesopotamien Gammaltestamentligt slaveri Slavarna i Athen Romarna och slaveriet Vägen in i och ut ur slaveri Slavarna reser sig Kejsarens slavar Förakt och mildhet Slaveriet och kristendomen
15
19
19 21 27 30 33 35 38 42 44 46
Medeltiden 49 På Totos och Lucius tid Patricius och Balthild Tidigmedeltida slavhandel Träldomen i Norden Slaveriet överlever i söder Den medeltida paradoxen
49 51 55 59 61 67
Islam 70
Islamisk ofrihet 70 Arbetare, tjänarinnor och sexobjekt 72 Mamlukerna 74 Slavsoldaterna tar makten 78 Slavsoldaternas samhälle 80 Devşirme 85 Haseki och valide sultan 88 Korsarerna 90 Hur man blev slav i Nordafrika 92 Vägen till frihet 94
En värld av ofrihet
Slavkaravanerna i Sahara Kanem, Bornu och Songhai Sydasiatiskt slaveri Östasiatiskt slaveri Aztekernas slaveri
Den atlantiska tragedin
Den söta kryddan Portugiserna upptäcker Afrika Nya världen Sockerrevolutionen och triangelhandeln Portugisernas århundrade Holländarnas korta storhetstid Britterna och fransmännen gör entré Slavhandeln kulminerar på 1700-talet Karavaner och nätverk Fort, handelsplatser och skepp Lançados och tangos maos Resan över Atlanten Slavhandeln i Amerika Nordisk slavhandel Bokslut över en mardröm
98
99 102 107 111 115
120
121 122 127 129 133 139 141 142 145 152 156 160 164 167 171
Afrika 173 Hur påverkades Afrika av slavhandeln? Kongorikets uppgång och fall I skuggan av Luanda Asante och Oyo Guld, elfenben och slavar Det gick att säga nej
173 178 183 186 190 193
Amerika 195
Plantagernas värld 195 Slaveriet i det spanska Amerika 200 En skärseld för vita, ett helvete för svarta 202 Från Barbados till Jamaica 205 Fransmännen i Saint-Domingue 209 Nordiska slavkolonier 213 Nordamerika 215 Flykt, motstånd och bestraffning 217
Marooner och revolutionärer
221
Kriget börjar
238
Västindien och Latinamerika på 1800-talet
248
Den amerikanska Södern
262
1800-talets Afrika
297
Maroonsamhällen 221 Cimarrones 223 Det afroamerikanska kungariket Palmares 226 Maroonkrig på Jamaica 230 Mose och Stono River 233 Skymning över Saint-Domingue 235 Abolitionisterna 238 Polis på världshaven 241 Förbud mot slaveri 244 Frihet i Afrika 245 Slaveriet attackeras i Västindien … 248 … men överlever på Kuba 252 … och i Brasilien 256 Rasism 260 Världens största slavsamhälle skapas 262 Sydstatsplantagen 267 Arbete och fritid i The Cotton Kingdom 272 Livet i ”stora huset” 275 Slavhandel och slavfamiljer 279 Massa och nigger 282 ”Passagerare” och ”konduktörer” 285 Denmark Vesey och Nat Turner 288 Abolitionismen i USA 291 Från Missourikompromissen till Harpers Ferry 293 Slaveriet i Egypten 298 Muhammad Ali erövrar Sudan 302 Zariborna i Bahr al-Ghazal 306 Egyptisk imperialism och brittisk abolitionism 309 Historien om al-Zubayr 312 Mahdin 314 Swema, alias Marie Antoinette 317 Plantageslaveriet på Maskarenerna 319 Slavhandel i Lissabons och Muskats skugga 321 Kryddnejlikeslaveriet 323
Vid Zambezi och de stora sjöarna Tippu Tip och hans värld Slaveriet i Sokotokalifatet Det nygamla slaveriet i Bornu De sista slavimperierna på savannen
327 329 333 338 340
Kriget kulminerar
343
Kriget fortsätter
371
Amerikanska inbördeskriget Kontraktsarbetare från Asien Slaveriets undergång i Latinamerika Afrika under Paris Afrika under London Slaveriet angrips i Östafrika Britterna i Indien Slaveri och tvångsarbete i Sydöstasien Uppsvinget för sexslavhandel Varför seger? Från NF till ILO Det koloniala Afrika Slaveriet överlever i Mauretanien … … och återuppstår i Sudan Arabvärldens slaveri Tvångsprostitution och bonded labour På vår egen bakgård
343 346 348 350 354 358 360 363 367 369 371 373 375 377 380 384 386
Epilog 390 Källor och litteratur
399
Bildkällor 415 Register 417
Kartor 1. Mesopotamien 21 2. Tidigmedeltida slavhandel i Europa 56–57 3. Senmedeltida slavhandel i Europa 64–65 4. Kanem-Bornu 103 5. Songhai på 1500-talet 105 6. Slavhandeln på Atlanten 134–135 7. Slavexporterande regioner i Västafrika 175 8. Kongoriket 179 9. Slavbefolkningen i USA 1830 och 1860 263 10. Egypten och Sudan 303 11. Östra Centralafrika 330 12. Västafrika
334–335
Tabeller 1. Romerska krigsfångar åren 262–142 f.Kr.
34
2. Slavhandel över Sahara åren 650–1800
106
3. Transatlantisk slavhandel 1450–1900
172
4. Transatlantisk slavhandel 1701–1800. Slavexporterande regioner
174
5. Befolkningsutveckling på Saint-Barthélemy 1787–1819
214
6. Slavars brottslighet i Peru 1560–1650
219
7. Slavexport från Costa da Mina till Bahia 1801–1850
243
8. Folkökningen på Kuba 1774–1841
253
9. Slavars yrken i Brasilien år 1872
257
10. Slavar och fri svart befolkning i USA:s sydstater år 1850
265
11. Slavhandel i Zanzibar 1859–1872
326
Förord Denna bok är en kraftigt förkortad version av min trilogi Slaveri – en världshistoria om ofrihet, som publicerades åren 2006–2008. Om trilogins syfte var att skapa en heltäckande och djuplodande bild av ofrihetens historia på jorden är avsikten med denna bok en annan: att på ett koncentrerat sätt fokusera på de stora och avgörande linjerna i en av mänsklighetens största tragedier och att visa på hur rötterna till dagens situation kan spåras i det förflutna. Där inget annat anges är de citatöversättningar som förekommer i boken mina egna, gjorda från den källutgåva som anges, det vill säga antingen från originalspråket eller från en annan översättning. Bibelcitat är hämtade från Bibelkommissionens översättning (Bibel 2000). Diani, Kenya, den 3 april 2014 Dick Harrison
13
Slaveri Termen slaveri är ett av få ord i alla nutida språks vokabulärer som uteslutande ger negativa associationer. Det finns sjukdomsromantiker, korstågsromantiker, slumromantiker, medeltidsromantiker, strapatsromantiker och krigsromantiker, men bortsett från en och annan sadistisk galenpanna finns det ingen slaveriromantiker. I de romantiseringar av slavsamhällen som förvisso är legio – till exempel boken och filmen Borta med vinden – är slaveriet förvandlat intill oigenkännlighet. Att försvara slaveri, att längta tillbaka till slaveriets forna dagar, är så politiskt och etiskt inkorrekt att ingen utom den mest reaktionäre misantrop tänker tanken. Trots att det än idag finns gott om slavar på jorden är slaveriet otänkbart som ekonomiskt och socialt system. Däremot tänker vi sällan på hur slaveri uppstod eller när och var det skedde. Att vi sällan grubblar över dylika ting beror på att vi tar slaveriet för givet. Slaveriet behöver inte förklaras; det är en statisk form för allmän mänsklig vedervärdighet som vi nöjer oss med att i moraliskt nit fördöma och bespotta. Men då gör vi slavarna en björntjänst. Endast genom att noga granska systemet och spåra dess historia bakåt genom seklerna har vi en rimlig chans att göra skillnad, att leverera nyttig kunskapsammunition till de män och kvinnor som arbetar hårt för att utrota det slaveri som ännu blomstrar. Slaveriet får inte reduceras till skamfylld historia. Vi måste reda ut begreppen för att bättre kunna se ofrihetens historiska ramar. Slaveriet måste problematiseras.
Vem är slav? Flertalet forskare som ägnat sig åt frågan har koncentrerat sig på tre variabler, som alla visar på slavens grundläggande tragedi. Ingen av variablerna är dock oproblematisk. För det första är slaven inte att betrakta som människa utan som en sälj- och köpbar vara. Det är detta som Nationernas förbunds konven15
sl averiets historia
tion från 1926 sätter i centrum för sin slaveridefinition. Till skillnad från hunsade lönearbetare och livegna bönder äger slaven inte sin kropp och kan därför säljas av sin herre. Slaven är socialt sett död. Problemet med denna variabel är att ägandet är svårdefinierat. Olika kulturer har olika egendomsbegrepp. I vissa historiska samhällen har själva ägandet av saker, jordplättar och människor varit odefinierat, för att inte säga obegripligt. I andra kulturer har mängder av gradskillnader inom äganderätten gjort sig gällande. Så är det i vår egen kultur: vi kan äga enskilt, vara delägare, hyra, leasa och så vidare. Fenomenet ”att äga en slav” har alltså inneburit olika saker beroende på vilken rätt till ett ting eller en person som våra förfäder har lagt in i termen. För det andra brukar man betona att slaven är en främling, en person som saknar en given plats i ett familjebaserat socialt nätverk. Men även denna variabel är besvärlig. I vissa slavsystem har slaven och hans efterkommande för evigt stått utanför det samhälle i vilket de arbetar, men i andra samhällen har det skett en successiv integration av inkommande slavar. För det tredje gäller att slaven är slav till följd av våldsutövande, att slavsystemet inte kan fungera utan hot om ännu mer våld. All ofrihet bygger på hotet om maktutövning. Därmed inte sagt att slaven alltid blir dåligt behandlad, men utan våld skulle de flesta slavar förr eller senare lämna sina ägare och söka friheten. Dessa tre variabler, i olika formuleringar och olika kombinationer, brukar finnas med i försöken att avgöra vad som utmärker en slav. Det finns emellertid gott om slavsystem som inte passar in i mönstret. Historiska avvikelser är legio. Paradexemplet på en svårdefinierad ofrihet är det slaveri som skapas av att en människa sätter sig i skuld. Här rör det sig inte om främlingar utan om människor som ingår i samhället. Armodet sätter friheten på spel. Inte sällan har omfattande skuldsättning inneburit en väg rakt in i slaveri. Ibland är skuldslaveri ärftligt, ibland inte. Ofta har den som satt sig i skuld möjlighet att arbeta av skulden, men ibland finns en tidsbegränsning som innebär att slaveri inträder om arbetet inte är fullgjort inom ett visst antal år. Ett annat exempel på svårigheten att dra en gräns mellan frihet och ofrihet utgörs av de system för tvångsarbete under en myndighet – något som med en fransk term brukar kallas corvée – som kan spåras ända tillbaka till bronsålderns högkulturer. Denna typ av tvångsarbete är slavar vanligtvis befriade från; slavar ägs ju av någon eller några utom16
sl averi
stående individer och ingår inte i de frias juridiska samhällssystem och dess förpliktelser. På punkter liknande dessa två glider slaveri och icke-slaveri lätt ihop. Eller rättare sagt: vi får bättre insikter om ett historiskt samhälle om vi analyserar statligt förtryck av undersåtar överhuvudtaget än om vi bara analyserar slavsystemet. I den här boken är det dock slavarna som står i fokus. Om det skall vara någon poäng med att analysera just slaveri och inte tvång i allmänhet måste en bestämd gräns dras mot andra former av underordning. Vem som helst kan inte kallas slav blott för att vederbörande är förtryckt. Den mest belysande gränsen utgörs av den första variabeln ovan: skiljelinjen mellan fri och ofri. Ju mer vi skärskådar ofriheten i historiska civilisationer, desto mer uppenbar blir komplexiteten. I det antika Rom vilade en stor del av administrationen i slavars händer. I det klassiska Athen utgjordes en viktig del av ordningsmakten av skytiska slavar. I flera islamiska länder har slavarna dominerat inom armén. Sistnämnda slaveri resulterade i att slavarna blev en politisk maktfaktor. Komplexiteten har omöjliggjort en grundläggande förståelse av vad som förenar alla slavar och allt slav ägande. Den enda gemensamma nämnaren är ofriheten, den formella bristen på mänskliga rättigheter. * En vanlig indelning av historiskt slaveri är i jordbruksslavar och husslavar. De förra, produktionens ofria, är de vi vanligtvis tänker på när vi visualiserar ett slavsamhälle. Vi ser framför oss stora mängder slavar som arbetar i grupp, vad som med engelsk terminologi kallas gang slavery. Då bortser vi från att endast en minoritet av världshistoriens jordbruk har antagit formen av stora gods och plantager, och det är endast inom sådana enheter som massanvändning av slavar har ägt rum. Inom husslaveriet har det funnits många olika slavfunktioner och slavtyper. I antikens Grekland och i det gamla Rom, liksom i det äldre islamiska samhället, var husslavar vanliga. De fanns i Asien, Afrika och Amerika, både före och efter Columbus. De arbetade som betjänter, vakter, kökspersonal, servitörer, trädgårdsarbetare, sexslavar och statussymboler. Andra former av husslaveri har varit nära knutna till samhällsekonomin. 17
sl averiets historia
Ett exempel är den ofrihet som arbetare, ägda av hantverkare och köpmän, har lidit under. I åtskilliga fall har det endast rört sig om tjänare i hemmet som ålagts att hjälpa till i ägarens hantverksbod eller springa ärenden, men därifrån har slavarbetet stundom utvecklats till avancerade former. Det säger sig självt att ofria med specialistkunskaper inom handel och hantverk har varit värda mer på marknaden än slavar utan utbildning, och många av dessa slavar har förr eller senare köpt sin frihet för pengar som de tjänat ihop under sitt ofria yrkesliv. Sistnämnda fall har ibland förlett oss att se alltför ljust på historiskt slaveri. Förvisso har det funnits gott om slavar som har haft vad vi idag skulle beteckna som goda liv, men de har likväl varit ofria. Ingen slav, med undantag för en och annan mäktig osmansk administratör, har varit nöjd med sin lott. Miljontals slavar i världshistorien har på ett eller annat vis sökt undfly sitt elände genom att göra motstånd, med yttersta mål att erhålla friheten. Slaveriets historia är därför också en historia om kamp, men motståndet och kampen har tagit sig former och uttryck som inte alltid är de vi förväntar oss att finna. Uppror har varit vanliga bara i en speciell fas av slavarnas liv: under resan från födelse- eller försäljningslandet till slavlandet. När slavarna väl kommit fram till destinationsorten och satts i arbete har de sällan gjort uppror, särskilt inte om de hamnat i privata hushåll. Det krävdes ovanligt stora slavmängder, ovanligt förtryckande slavägare samt militärt svaga myndigheter för att en upprorskultur skulle växa fram bland de ofria. Före 1500-talet tillhörde slavuppror något folk i gemen uppfattade som överraskande, varför vi också vet påfallande mycket om de få uppror som bröt ut. Oväntade oroligheter tilldrog sig historieskrivarnas intresse. Däremot har slavar funnit på oräkneliga alternativa metoder för protest. De har förstört redskap, misshandlat dragdjur, stulit från ägarna, förhalat arbetet och gjort dåligt ifrån sig, stympat sina kroppar för att slippa arbeta, systematiskt vägrat att sätta avkomma till världen genom abort och utsättning av barn, begått självmord och så vidare. Framför allt har de försökt fly, i regel förgäves. Betydligt fler människor har undsluppit slaveri på legal väg. Slavägarna har inte sällan tillåtit sina ofria en viss grad av assimilering med den dominerande samhällsgruppen. Slavar har fått friheten till skänks, vanligtvis genom testamente, eller tillåtits köpa sig friheten för hoptjänade medel. Både inom kristendomen och inom islam har frigivning av slavar framhållits som ett fromt och behjärtansvärt ändamål. 18
Forntiden och antiken Hur uppkom slaveriet? När, var och varför föddes idén i människans hjärna att andra människor kan och bör betraktas som levande verktyg, som ting? Eftersom slaveri återfinns i urgamla källor från högkulturer över hela jordklotet är det rimligt att utgå från att ofriheten har uppstått i samtliga civilisationer i vilka någon form av avancerad maktrelation upprättats, att människan, då hon utvecklades till samhällsvarelse, förr eller senare också uppfann slaveriet. Om vi går vidare till frågorna ”hur” och ”varför” har vi nog med material för att ge kvalificerade hypoteser som svar. Låt oss därför vända blicken mot våra äldsta skriftliga källor om slaveri: de kilskriftstexter som nedtecknades i Mesopotamiens stadsstater under 2000-talet och 1000-talet f.Kr.
Krig och fattigdom Mesopotamien, ”landet mellan floderna” Eufrat och Tigris, bevittnade under seklerna kring 3000 f.Kr. uppkomsten av en blomstrande stadscivilisation med centrum i södra delen av nuvarande Irak, sumerernas land. Grunden för stadsstaternas rikedom var jordbruk, vilket möjliggjordes av konstbevattning med dammar och kanaler. Huvuddelen av slitet utfördes av bönder som ålades arbetsplikter. Under 2000-talets lopp spred sig denna stadscivilisation till allt fler bygder och folk, och omkring 2300 f.Kr. skapades en kortlivad stormakt under härskarna av Akkad. Senare upprättades nya maktcentra i mellersta Mesopotamien med centrum i Babylon, inte långt från dagens Bagdad, och i norr, i Assyrien. Nya folk slog sig in i kulturområdet och grundade egna dynastier och välden. Vi känner dem under benämningar som hurriter, hettiter, kassiter, araméer med flera. Även vid Medelhavets kust uppkom blomstrande stadscivili sationer. Flera av dessa rikens härskare lät nedteckna lagar och förordningar som gör det möjligt för oss att idag, tusentals år senare, studera deras samhälle – och deras slavar. 19
sl averiets historia
I de mesopotamiska källorna kännetecknas ofriheten av två grundläggande faktorer, båda lika olyckliga och båda lika vanligt förekommande i mänsklighetens historia. Förutsättningarna gav upphov till två olika former av slaveri. Den första faktorn är krig. När fältherrar drar ut i strid tas krigsfångar. Det vanligaste ödet för en krigsfånge i historisk tid var att han eller hon blev slav. I regel blev även fångens ättlingar slavar tills familjen antingen dött ut eller blivit så assimilerad med befolkningen att ofriheten blivit ett minne blott. Den andra faktorn är fattigdom. Människor som hamnar i skuld och inte förmår betala tillbaka vad de är skyldiga försätts många gånger i slaveri. Olika former av skuldslaveri förekommer redan i den mest berömda av alla mesopotamiska lagsamlingar, Hammurabis babyloniska lag (1700-talet f.Kr.), liksom i stadslagen från Eshnunna (cirka 1900 f.Kr.) och i Moseböckerna. Följaktligen är det ingen avancerad slutsats att den mänskliga ofrihetens uppkomst är länkad till å ena sidan vår förmåga att utöva våld i organiserad form, å andra sidan uppkomsten av social och ekonomisk ojämlikhet. Vad förenar nederlag i krig och fattigdom? Ingenting, förutom att den besegrade och den fattige båda, mot sin vilja, hamnar i en situation i vilken de blir mindre värda än segraren och den rike. Segraren och den rike upplever sig mer värda än motparten: de har tillskansat sig en ointaglig social ledning. Upplevelsen av ojämlikhet, av triumferande överlägsenhet respektive förödmjukande underlägsenhet, är grunden för all mänsklig ofrihet. Den yttersta förödmjukelsen av en besegrad människa – bortsett från att döma henne till döden – är att reducera henne till ett ting. Därmed sätter vi en juridisk stämpel på vår upplevelse och inbillar oss att det är så det skall vara. Förloraren/den fattige får skylla sig själv som mister sin frihet. Logiken är lika obarmhärtig som enkel. Om du sköter dig illa, eller om gudarna, makterna eller slumpen hemsöker dig med alltför stora plågor, förtjänar du ett liv i ofrihet. Naturligtvis är det orättvist. Men livet är orättvist, och det är ingen idé att du försöker räkna ut varför. Herrens vägar äro outgrundliga. När detta sätt att tänka vinner insteg i människans hjärna tar slaveriets historia sin början. En grundläggande förutsättning är naturligtvis makt. Utan stabila maktrelationer är det meningslöst att berätta för nyblivna krigsfångar och fattiglappar att de är ofria. Om folk inte vet att frukta 20
forntiden o ch antiken
kommer de att ignorera sanktionen, rymma, göra uppror eller leva vidare som om inget hänt. Slaveriet institutionaliserades alltså i utvecklade samhällen som bestod av tusentals individer som erkände en gemensam ledning. Inte förrän så mycket spannmål, eller så stora mängder boskap, producerades och sköttes av underkuvade bönder och herdar att präster, kungar och krigare kunde sätta makt bakom sina krav blev det möjligt att förvandla slaveri till en permanent realitet.
Slavarna i Mesopotamien Det äldsta kända slaveriet, det som möter oss i Bibeln och i de mesopotamiska skrifterna, kännetecknas av småskalighet och av nära relationer mellan slav och slavägare. Den typiske slaven arbetade i ett hushåll, som tjänare eller tjänarinna åt ägarfamiljen. Däremot tycks slavarna sällan ha ägnat sig åt de verkligt slitsamma och arbetskrävande uppgifterna i samhället, varken de krigiska eller de fredliga, de insatser som bar upp 21
sl averiets historia
stadsstaterna och gjorde det möjligt för kungar att utrusta arméer och bygga imperier. Dessa arbetsuppgifter vilade på de fria böndernas axlar. Eftersom det således redan existerade en storskalig fri tvångsarbetarklass som accepterade sitt öde fanns det inget behov att även bygga upp en stor slavarbetarklass. Blotta tanken på att låta slavarna ta huvudansvar för konstbevattningen eller rikets försvar måste ha tett sig absurd för en sumerisk eller babylonisk kung. För det första fanns det inte på långa vägar så många slavar att tillgå att de kunde ersätta de fria bönderna. För det andra saknades soldater för att kontrollera så stora mängder ofria arbetare som hade varit nödvändigt. Endast i de allra starkaste och mest krigiska mesopotamiska rikena, till exempel i Akkad på 2300- och 2200-talen f.Kr., i Babylonien på 1700-talet f.Kr. och i den assyriska stormakten på 700- och 600-talen f.Kr., blev tvångsarbete med förslavade krigsfångar ett realistiskt alternativ till fria människors dagsverken. Fattigdomen var den största och viktigaste vägen in i ofrihet, men krig var mer spektakulärt och är därför lättare att studera. Furstar älskade att skryta om lyckosamma fälttåg på kilskriftstavlor. Sumerernas tecken för slav och slavinna utgjordes av en kombination av tecknen nita och kur (åsyftande utländsk man) samt munus och kur (åsyftande utländsk kvinna). Detta ger vid handen att en typisk slav i den sumeriska världen var en utlänning som antingen förts direkt till landet som krigsfånge eller med en handelsman som antagligen hade köpt slaven av en lyckosam fältherre. Listan över mesopotamiska härskare som försatte sina besegrade fiender i slaveri är omfattande. Stundom noterar kungarna att de både dödat och förslavat motståndarna. Från den tredje dynastin i Ur (cirka 2100–2000 f.Kr.) har vi en lång förteckning av manliga och kvinnliga krigsfångar. När vi läser om krigsfångeslavar måste vi ha i minnet att de utgjorde exceptionella företeelser. Många var sannolikt endast ofria under en begränsad tid. Betydligt vanligare förekommande var de många inhemska mesopotamier som av ekonomiska skäl tvingades in under ofrihetens ok i fredstid. Det rörde sig om folk som lånat medel som de inte kunde betala tillbaka, om arbets- och medellösa män och kvinnor som sålde sig själva som slavar för att slippa svälta, om barn som antingen såldes av sina föräldrar eller försattes i så hopplösa situationer att slaveri var enda utvägen. 22