Förord Jag vet precis när det hände. Jag och fotografen Ronald Ver hoeven var på reportageresa i Kenya. Som vanligt hade vi på SVT:s nyhetsredaktion i förväg gjort upp om vilka intervjuer som skulle göras. Och som vanligt var det en lista över kriser och problem: massajernas ändrade livsstil till följd av klimat förändringarna, flyktinglägren, vattenbristen. Vi körde ner i den majestätiska Rift Valley, med sugande, hisnande perspektiv av oändlig savann. Röd jord, gulnat gräs som doftade sött i den torra vinden, maraboustorkar som seglade ovanför oss, här och där stod enstaka graciösa akacior, och termitmyrornas höga torn avtecknade sig mot den klar blå himlen. Inne i massajernas by skulle vi intervjua kvinnorna om vattenbristen, vi hade hört att de fick vandra allt längre för att hämta vatten. På gräset bakom sina hyddor satt Ruth och hennes grannkvinnor och tillverkade traditionella konst hantverk – halsband, armringar och örhängen av svarta, röda, gula och gröna pärlor. Kvinnorna var barfota och iklädda sedvanliga skynken, armringar och stora halssmycken. Ronald börjar filma. Hantverkande massajer blir ju fina 9
tv-bilder. Jag förbereder mina intervjufrågor. Så här i efter hand inser jag att jag närmade mig dessa »exotiska« kvinnor med västvärldens förutfattade meningar. I min föreställning var deras konsthantverk en liten sidoinkomst för ett utsatt folk. Vi pratar om vilka pärlor de använder, Ruth visar mig ett enormt halsband med meterlånga pärlhängen som används enbart vid bröllop. Och då säger hon i förbifarten: »Vi expor terar våra smycken över hela världen. Affärerna går extra bra sedan vi var med på en modemässa i Paris.« Där och då förändrades min världsbild. Export över hela världen? Massajkvinnor på ett flygplan? Till Paris? Jag bör jade ställa helt andra slags frågor. Som journalist lämnade jag min föreställning om dessa kvinnor som passiva offer och bemötte dem istället som de aktiva resursstarka personer de är. Och jag lärde mig flera saker. Framför mig hade jag skickliga affärskvinnor. Smyckestillverkningen är ingen sido inkomst. Massajerna må leva sina liv på savannen med sin bo skap, i enkla hyddor utan el, men – Ruth visar sig ha en mobil invirad i sitt höftskynke, hon lever ett traditionellt liv men är också uppkopplad, precis som miljarder andra globala med borgare. Hon berättar att hon dagligen får uppdateringar om exportmarknader för deras eftertraktade etniska smycken. I den här boken skildrar jag en väldig kontinents resa mot välstånd, men jag beskriver också min egen resa. Det fattiga och krisande Afrika som ständigt skildras i våra nyhetssänd ningar är bara en bild av verkligheten. På grund av medias 10
Förord
ständiga fokus på negativa nyheter har jag och mina jour nalistkollegor förbisett den större bilden, nämligen hur ett annat Afrika faktiskt växt fram mitt framför ögonen på oss. Media har fastnat i ett perspektiv där Afrika blivit synonymt med en offerroll och med konflikter. Efter mötet med massajkvinnan Ruth reste jag hem och började göra research med en helt ny inriktning. Ruth hade gjort mig mer ödmjuk och fått mig att inse att jag hade stora kunskapsluckor när det gällde den snabba förändringen som pågick på kontinenten. Jag sökte och fann helt andra slags nyhetsreportage. När jag sedan reste iväg igen, var det med nyväckta frågor i bagaget. Och aldrig tidigare har den kana densiske journalisten John Sawatskys intervjuteknik kom mit till större nytta: att ställa öppna och effektiva frågor så att man som journalist får reda på saker man inte har en aning om. Jag ställde nu alltså enbart frågor som inte kan be svaras med ett ja eller ett nej, till exempel »hur ser dina fram tidsplaner ut?« eller »vad har du för alternativa handlings möjligheter?«. På så sätt fick jag syn på ett nytt Afrika, ett annat Afrika som existerar sida vid sida med de allt mer säl lan förekommande kriser som media alltjämt ägnar stort ut rymme åt. I årtionden har medias rapportering från Afrika handlat om krig, folkmord, sjukdomar och svält. Nyhetsjournalister skickas till krishärdar som inbördeskriget i Sierra Leone, Mali eller till flyktinglägren i Kenya. Vi blir inte utsända för att göra reportage om växande ekonomiskt välstånd, en explosiv IT-utveckling i till exempel Ghana eller för att be 11
rätta att Rwanda har en fungerande statsförvaltning – bara nitton år efter folkmordet. Medias dramaturgi, där en nyhet nästan alltid är en nega tiv händelse, ett problem eller en kris, är en av förklaringarna till att många länder på den afrikanska kontinenten sedan mitten av 1990-talet i tysthet genomgått en dynamisk ut veckling som helt hamnat utanför västmedias radar. Hur sensationell utvecklingen faktiskt är, finns sammanfattat i FN:s senaste Human Development Report från 2013, som har rubriken »The Rise of the South«: »Syds uppgång sak nar historiskt motstycke i hastighet och omfattning. Aldrig har levnadsförhållanden och framtidsutsikter för så många människor förändrats så snabbt och dramatiskt.« Naturligtvis ska journalister bevaka en statskupp i Mali eller en svältkatastrof i Somalia, men jag efterlyser en själv kritisk debatt inom kåren: Vilket ansvar har vi för den större bild som förmedlas av oss? När det gäller Afrika är det min fasta övertygelse att vi gjort ett historiskt misstag. Orsaken är den medielogik vi lyder under – den traditionella nyhets värderingen. Vi har bara sett konflikterna och kriserna och underlåtit att rapportera om det andra Afrika. Som icke- afrikaner tycks vi ha varit oförmögna att se hur tragik kan existera sida vid sida med snabba, oväntade framsteg. En konsekvens av detta – även om vi journalister ska vara »kon sekvensneutrala« – är att det tagit extra lång tid för svenska företag och myndigheter att få upp ögonen för de möjlig heter som öppnar sig i de afrikanska tillväxtekonomierna.
12
Förord
Aldrig tidigare har den afrikanska kontinenten haft en sådan tillväxt under så många år. År 2001 utnämnde den brittiska tidningen The Economist Afrika till den »förlorade konti nenten«. Decennier av korruption och ineffektivt bistånd där miljarder dollar gått förlorade hade lett till fyrtio för lorade år av ekonomisk tillväxt, menade man. Men 2010 bad tidningen om ursäkt och ägnade Afrika ett helt temanum mer med rubriken »Afrika reser sig«. Många jämför det som nu sker i Afrika med Sydostasien i början av 1980-talet, då Asiens ekonomier lyfte. Enligt den amerikanska NGO:n Freedom House räknas tio av Afrikas länder som stabila demokratier, medan en majoritet, fyrtio fyra länder, räknas som helt eller delvis fria och håller rela tivt demokratiska val. Andelen konflikter har sjunkit mar kant, från tjugo till fem, statskupperna blir också färre, om det skriver jag i det första kapitlet. Idag är det fem länder som anses vara riktigt problematiska: Kongo-Kingshasa, Somalia, Tchad, Centralafrikanska Republiken och Sudan, även om Somalia nu börjar bli mer stabilt. Utvecklingen ställer de rika ländernas biståndsansvariga inför helt nya utmaningar. För det första är det svårt att be visa att biståndet fyllt en central roll när det gäller att lyfta afrikaner ur fattigdom; det är tack vare ekonomisk tillväxt och ökad handel som välståndet ökar. För det andra kommer de allra fattigaste, enligt FN:s prognoser, i framtiden att leva antingen i länder med svaga statsbildningar eller i länder som uppnått medelinkomststatus. I bägge fallen ställer det biståndsgivarna inför ett dilemma: medelinkomstländer be 13
höver inte bistånd och de svagaste statsbildningarna har svårt att tillgodogöra sig bistånd. De allra fattigaste får nu också stöd via olika slags socialstödsprogram, mer om det skriver jag i kapitlen som handlar om biståndets roll i det nya Afrika och om hur man börjar bygga välfärdsstater. För även om fattigdomen sjunker och andelen utbildade blir större så pekar en viktig kurva nu åt fel håll – i det nya Afrika växer inkomstskillnaderna snabbt. Den som reser på den afrikanska kontinenten kan nästan förnimma skillnaden mellan nu och då. Tanzania och Etio pien är de länder jag besökt flest gånger. Första gången jag reste runt i Tanzania var 1987, och den senaste resan var våren 2013. Resan 1987 hade Sida organiserat för en liten grupp miljöjournalister som skulle studera svenska mark vårdsprojekt. Vi anlände till Arusha och gjorde, som bruk ligt, en artighetsvisit hos distriktschefen innan vi åkte ut till en by för att träffa jordbrukare. Jag glömmer aldrig det mö tet. Distriktschefen var en äldre, mycket vänlig man i en all deles för stor, trådsliten kavaj och ett par uttrampade sanda ler. Golvet i hans ödsliga kontor var nedgånget och därinne fanns ett skrivbord med några papper och två tomma bok hyllor. Trasiga gardiner hängde för fönstret och de kala cementväggarna pryddes av ett ensamt foto av presidenten. Över alltsammans låg ett tunt lager rött damm. Mannen höll en lång och omständlig presentation i den tryckande hettan, hans röst andades stagnation och uppgivenhet. Tanzania 2013. Vi gör ännu en artighetsvisit, den här gången hos en distriktschef i Bagamoyo, innan vi ska ut till 14
Förord
en by för att göra ett reportage om de sociala trygghetssyste men för de allra fattigaste som nu växer fram i flera afrikanska länder. Vi tas emot av en grupp statsanställda experter klädda i moderna kostymer och med sina Ipads och mobiler i högsta hugg. De meddelar oss att de bara har tjugo minuter på sig, sedan måste de vidare. Vi tar plats i ett konferensrum och på läsplattorna visar de en presentation som summerar projek tets viktigaste mål och hur man mäter dess framsteg. Sedan hastar de iväg till nästa möte. Hos många afrikaner jag möter finns just den här känslan av otålighet som säger att resan mot välståndet har börjat, att alla siffror pekar i rätt riktning och att nu är det dags. Samma optimism möter jag i Nigeria, Liberia, Malawi, Mo çambique, Rwanda och Ghana, för att bara nämna några länder. Resan har visserligen börjat från en mycket låg nivå, men framgång föder framgång, och stoltheten och framtids tron är påtagliga. När jag kom hem från min resa till Kenya beslöt SVT:s utri keschef Ingrid Thörnqvist och jag att 2010 inleda reportage serien Det Nya Afrika. Det var just utifrån insikten att vi un der fyrtio års tid ensidigt rapporterat om ett Afrika i kris och att vi för att återskapa ett slags balans borde rapportera om det som idag verkar vara en afrikansk renässans. För mig per sonligen var det också en moralisk fråga att göra serien ut ifrån självkritik: som journalist har jag bidragit till den en dimensionella bilden av kontinenten. Sedan början av 1980talet har jag rest i tjugotre afrikanska länder och rapporterat 15
först i Dagens Nyheter och sedan på SVT med fokus på kri ser: regnskogsskövling, klimatförändringar, konflikter, jord erosion, orättvisa handelsregler – med undantag för ett och annat positivt reportage, som det om det framgångsrika ar betet med att få slut på traditionen med kvinnlig omskärelse i Senegal och arbetet med att rädda utrotningshotade arter i Kameruns regnskogar – men i dessa fall var det alltid bistånds organisationer från väst som stod bakom framstegen. Reportageserien Det Nya Afrika, som delvis också ligger till grund för den här boken, resulterade i ett trettiotal repor tage, med resor till Rwanda, Kenya, Liberia, Nigeria, Mada gaskar, Malawi, Tanzania, Ghana, Moçambique och Zam bia. Jag har träffat jordbrukare, bankchefer, präster, lärare, entreprenörer, arbetslösa i slummen, modedesigners, presi denter, hövdingar, biståndsarbetare, forskare – röster som tillsammans beskriver en framtidens kontinent. Som en röd tråd genom alla intervjuerna löper vreden över hur den afri kanska kontinenten fortfarande skildras i väst, en bild som media men också biståndet svarar för. Det Afrika som idag är uppkopplat till mobiler, internet och sociala medier vet vilka bilder som förmedlas. Man är trött på bilden av en kon tinent fast i misär och krig, med ändlösa flyktingläger och offer för sjukdom och svält. Verkligheten låter sig sällan fångas i larmande rubriker. Inte ens då vi åkte till Ghana för att göra reportage om elek tronikskrottippen i Accra, var miljökatastrofen så enkelt ondskefull som tidigare hade rapporterats. »Uttjänta datorer dumpas i Afrika, förgiftar barn«, löd rubrikerna i den svenska 16
Förord
kvällspressen. Visst fann vi på plats att soptippen är ett hel vete osande av brinnande bildäck där barn bränner elskrot medan de andas in den stickande röken. Men när jag besökte de lokala miljöorganisationerna var det ingen av dessa som krävde att västvärlden skulle sluta exportera uttjänta datorer och mobiler till Afrika. Ingen av dem betraktade det som »dumpning«. – Vi vill återvinna era datorer, mobiler och tv-apparater, vi lär oss mycket av att plocka isär och reparera era gamla el produkter, fick jag höra. Organisationerna menade istället att ansvaret för den vidriga soptippen ligger hos myndigheterna i Ghana, inte hos oss i Europa. Och mycket riktigt; i utkanten av soptip pen låg små verkstäder på rad där produkterna reparerades och såldes vidare. Jag fick ompröva mina förutfattade me ningar – igen. Ännu idag finns också det traditionella, orörda Afrika, där människor lever som de gjorde på 1300-talet, och under mina resor möter jag människor som tycks vara helt opåver kade av den nya tiden. Men lika sann är bilden av moderna afrikaner, de som fått smeknamnet »geparderna«. Många av dessa har utbildat sig i väst och reser över jordklotet, och i allt högre grad återvänder de hem för att bidra till utveck lingen och rör sig där lika hemtamt i sina tidlösa hembyar som i sina västerländskt möblerade bostäder inne i storstä derna. I väst råder uppenbara kunskapsbrister om vad som just nu sker på den afrikanska kontinenten, liksom om varför det 17
sker. De svenska skolornas läroböcker i geografi och sam hällskunskap framställer ett Afrika som halkat efter i utveck lingen där det urbana Afrika knappt syns alls, visar en medie undersökning Sida lät göra 2013. Kontinenten förekommer sällan när framsteg inom IT eller ekonomi skildras, istället fokuserar man på barn och unga, betonar deras sårbarhet och relaterar den till fattigdom och katastrofer. En inkorrekt och föråldrad medierapportering ger konse kvenser. Svenskar är dåligt informerade om utvecklingen och tror exempelvis att analfabetismen är långt mer spridd idag än den faktiskt är. Och en av tre unga i Europa tror att Afrika är ett land, enligt en EU-undersökning. Min drivkraft att skriva den här boken är viljan att bidra till att fylla igen dessa kunskapsluckor. På så vis hoppas jag också kunna besvara ett antal frågor: Hur stabil är utveck lingen? Vilka är utmaningarna i det nya Afrika? Finns det nya, okända hotbilder som vi rapporterar för lite om? Jag hoppas också kunna inspirera fler att resa och arbeta i afri kanska länder med en uppdaterad bild av den utveckling som pågår. Tre faktorer driver på den snabba utvecklingen: tillgång en till globala marknader, en effektivare och tydligare statlig styrning och nya och innovativa sociala program och refor mer. Lägg därtill en i stort sett avskriven skuldbörda, en tek nisk revolution med mobiler och IT, ökade råvarupriser, växande handelsförbindelser mellan de afrikanska länderna, öppnare ekonomier, färre konflikter och ett genombrott för demokratins principer. Kinas handel med och bistånd till 18
Förord
afrikanska länder – som får mycket kritik av politiska analy tiker i väst – har också tveklöst bidragit till det afrikanska lyftet. Här i boken fokuserar jag på de afrikanska länderna söder om Sahara, och främst ägnar jag mig åt de sjutton länder vars ekonomier växer fortast och som också gör störst framsteg inom demokratiområdet. Oljeländerna har sin egen dyna mik och problematik, och Sydafrika, kontinentens gigant, har jag också utelämnat. Varför behöver vi då veta vad som händer i Afrika? Vi behö ver Afrika mer än Afrika behöver oss. Detta är framtidens kontinent och den rymmer enorma möjligheter. Europas stagnerande ekonomier måste vara med när lejonekonomi erna sätter fart. Idag är det Kina, Brasilien, Indien och Tur kiet som är på plats och investerar i det nya Afrika. Europa och USA har hamnat på efterkälken. De afrikanska ländernas självförtroende växer. År 2011 ordnade Afrikanska Unionen en konferens i Etiopiens hu vudstad Addis Abeba med rubriken »Så kan Afrikas växande marknader hjälpa Europas stagnerande ekonomi«. Arbets lösa portugiser på jakt efter jobb flyttar idag till sina forna kolonier Angola och Moçambique, två av Afrikas snabbast växande ekonomier. Söder om Sahara väljer fyrtioåtta länder olika vägar att gå, men fram till nu är det mer som förenar dem än som skiljer dem åt: dessa femtio år gamla stater har genomgått befrielsen, det kalla kriget, råvarukris, skulder och bistånds 19
beroende, Kinas inträde på scenen och globaliseringen. Men nu väljer länderna som sagt olika vägar: en del präglas av stark statlig styrning och brist på demokrati, som Etiopien och Rwanda, andra är mer marknadsliberala, som Kenya och Ghana. Gemensamt för alla länderna är dock att de sat sar på bättre samhällsstyrning, teknisk utveckling och ut bildning. Till sist. Att skriva en bok om Afrika innebär att ha en stän dig följeslagare, och det är rädslan för att fastna i klichéer. Det är svårt att beskriva det jag, i likhet med många andra, upplever under resorna: humorn och värmen i mötet med människor, den intensiva närvarokänslan då man som rese när ständigt får improvisera eftersom man aldrig vet i vilket skick vägarna är och ingenting går att tidsberäkna. En gång stod jag trött, svettig och lite modstulen efter en intensiv och krånglig arbetsdag – utan lunch som vanligt – och väntade medan min kollega filmade klart. Jag lutade mig mot ett träd. Då passerade en man, han stannade till och frå gade: – Är du trött, syster? – Ja, svarade jag, jag är trött. Mannen stod stilla ett tag. Inget mer blev sagt, det var som att han beredde rum åt min trötthet. Sedan gick han vidare. Jag kan knappt minnas nå gon annan gång som jag ordlöst känt mig så tröstad. Afrika har idag många ansikten och många fönster och rör sig framåt och bakåt på en och samma gång, det är en makalös utveckling som sker just nu, men den har ingen 20
Förord
given start och inget givet slut. Jag har skrivit boken fullt medveten om den plågsamma fattigdomen, vattenbristen och hungern som ännu råder – om detta finns redan tusen tals böcker. Den här boken handlar om det andra Afrika som växer fram. Det jag hoppas på om ytterligare tio år är ett Afrika där ingen längre hungrar, där »Made in Africa« slår igenom när industrialiseringen har satt fart och skapar välbehövliga jobb, att Afrikas enorma jordbrukspotential tas tillvara och att ett storskaligt men miljöanpassat jordbruk blir ryggraden i den globala matförsörjningen. Jag hoppas på ordentliga vägar och järnvägar som gör att transporterna flyter, främst hoppas jag på skickliga politiska ledare som fullt ut omfam nar idén om folkstyre och demokrati. Om tio år tror jag inte heller att en sådan här bok är möj lig att skriva. Då kommer de femtiofyra ländernas kulturellt utmärkande drag vara så kända att det vore lika märkligt som att idag skriva en bok om Asien, omfattande såväl Indien som Japan och Vietnam. Under arbetet med boken har en rad personer erbjudit mig sin tid. Utöver alla dem som tålmodigt stått ut med mina intervjufrågor på plats i afrikanska länder vill jag tacka dem som varit mina samtalspartners: Fantu Cheru, Abela Mpo bela Agnarson, Hans Rosling, Ali Mufuruki, Robert Keller, Mari Albihn, Ingrid Thörnqvist, Richard Dowden, Kumerra Gemechu, Peter Stein, personalen på The School of Oriental and African Studies vid London University, Svante Weyler, 21
Katja Sohlman, Cecilia Bodström, mina ständigt lika inspi rerande som ifrågasättande kollegor på SVT:s utrikesredak tion samt min man Anders Malmén, som tålmodigt stöttat och uthärdat. Kolartorp den 6 juni 2013 Erika Bjerström
Afrika reser sig
En lugn villagata kantad av ljusgröna flamboyantträd med köttiga röda blommor. Blänkande SUV:ar parkerade på upp farterna. Dyrbara krukor med växter. Prydnadslejon av be tong på de välklippta gräsmattorna. På varje hus sitter skyltar med vaktbolagens namn och information om att här patrul lerar väktare var tionde minut. Det skulle kunna vara en för ort till Buenos Aires eller Kapstaden, men det är Lagos, en av Afrikas megastäder med snart tjugo miljoner invånare. Här bor Alice, hon är en av de »svarta diamanterna«; hon är ung, målmedveten och välutbildad och tillhör den fram växande urbana medelklass som har råd att kunna bo i ett sådant här område. Alice anländer till huset samtidigt som vi, hon är för senad efter ett möte och är klädd i röd klänning och eleganta skor. Hon och hennes man äger två bilar, ett stängsel runt tomten ökar säkerheten och på bakgården finns ett diesel aggregat. Nigeria plågas av återkommande strömavbrott, och landets elbolag NEPA, National Electricity Power Autho rity, kallas i folkmun för No Electric Power Anytime. Några kvarter bort tar en annan värld vid – en av helve 23
tets förgårdar på jorden. Lagos är byggd på ett träsk och det väldiga slumområdet Makoko vilar på stillastående, stinkan de vatten, där enkla hyddor står på höga styltor. Samma vat ten som barnen fiskar och lär sig simma i fungerar också som öppna latriner och där sköljer kvinnorna sin tvätt. Små båtar lastade med varor åker runt i de små kanalerna och säljer di rekt över relingen. Samtidigt för kommunalanställda ren hållningsarbetare i neongröna västar en ojämn kamp mot de växande sopbergen. Ovanför löper trafiken uppe på broar. Bilkaoset fortsätter sitt ständiga tutande, dieselavgaserna ligger som ett blått dis, kvävande tunga i den fuktiga hettan. En man på moped kommer för nära en stor Mercedes. Den rasande mannen i kostym hoppar ur sin bil, sliter bort mannen från mopeden och börjar sedan att hoppa på den. Det skulle vara komiskt om inte mannen med mopeden såg så förtvivlad ut. Ett gäng poliser ser på, de skrattar, men ingriper inte. Gatorna smälter samman till en enda lång utomhusbutik där det bjuds ut alltifrån svulstiga fåtöljer i sammet, säng gavlar, kläder och andrahandskläder från väst till frukt, grön saker, levande höns och blomkrukor i senaste leopardmönst rade designen. Det är en ofattbar mängd människor, alla är på väg, det är nervigt och intensivt – hit strömmar männi skor från hela den afrikanska kontinenten på jakt efter jobb. Här tvingas jag som utsänd från SVT arbeta med beväp nade livvakter. Lagos är våldets stad. Alla slåss för att över leva. FN har räknat ut att Lagos befolkning går mot en för dubbling – fyrtio miljoner människor. 24
Afrika reser sig
Lagos är också urban flärd, hemvist för Afrikas »Nolly wood«, som producerar dokusåpor som följs av afrikaner över hela jordklotet. Där finns karnevaler, hippa ställen som Peppersoup Joint, Boost Juice Bar, The Jazzhole Coffee Shop, klädaffärerna Ethnikologie, Jewel by Lisa, där finns gym där man kan prova på »Zulurobics«, biografer, spa-in rättningar, shoppinggallerior och chica små hotell. De som bor i denna megastad talar gärna om att de för enas av »the Lagos attitude« – självförtroende, listighet, aggressivitet i förening med optimism och humor. Inne i vardagsummet hos Alice är det svalt, luftkonditio neringen susar, marmorgolvet blänker och på väggen hänger bilder av barnen i silverramar. Alice har sitt kontor i ett eget litet hus bakom villan, hon jobbar med PR och kommuni kation och har en anställd assistent. Hon är den första i sin släkt som läst på universitet. Som så många andra medel klassfamiljer har hon och hennes man en privat sjukförsäk ring och ett hembiträde som hjälper till med hushållsarbete och barnens läxläsning. Barnen går än så länge i en kommu nal skola, men Alice hoppas senare få råd att skicka barnen utomlands för högskolestudier, så att de blir »exponerade«, som hon uttrycker det. Alice och hennes man är som alla medelklassfamiljer jag möter fyllda av framtidsoptimism. De är övertygade om att deras barn materiellt sett kommer att få det ännu bättre än de själva har det. Helt i motsats till Europa, där det idag är ytterst få femtio- och sextiotalister som vågar hoppas på att barnen ska få det lättare med jobb och anställning än föräldra 25
generationen. Här i Lagos genomsyras alla samtal av fram tidstro. – Vi har hört om krisen i Grekland, att det finns männi skor som tar livet av sig för att de är utblottade, säger hennes man, kan det verkligen vara så illa i Europa? Jag vet inte vad jag ska svara, dagstidningarna i Nigeria är vid tillfället då jag är där, 2011, fyllda av berättelser om det krisande Europa, om misären. Lite överdriven rapportering faktiskt, tänker jag »Europa-lojalt«. Men jag förstår sam tidigt att det är en spegel som hålls upp mot mig. Precis så överdrivet rapporterar europeiska medier om olika kriser i afrikanska länder. Alice berättar för oss om sina föräldrar som fortfarande lever och bor i enkla hyddor med stråtak ute på landsbygden. Jag tänker att det skulle vara som om jag, född på 1960-talet, hade en mormor och morfar som levde i en statarstuga på landet, utan el och vatten. Den svenska välståndsresan tog hundra år. I Afrika kan den ske på trettio. Det gäller inte hela Afrika, men det pågår en imponerande förändring. Tillväxten är hög i många länder, i genomsnitt drygt 5 procent för Afrika söder om Sahara under de senaste femton åren. Utvecklingen leds av de sjutton så kallade lejon ekonomierna. Sju av världens tio snabbast växande ekono mier finns idag i denna del av Afrika, och de växer snabbare än Kina. Bilden av Afrika som den tragiska kontinenten har kom mit på skam. Men ända fram till år 2010 rådde en negativ 26
Afrika reser sig
syn. Inkomsterna hade sjunkit som en sten efter 1970-talets tillfälliga tillväxttopp. Västvärlden hade pumpat in tre hundra miljarder dollar i bistånd med klent resultat. Till det kom aidsepidemin, som drabbade likt en förbannelse av närmast bibliska mått. Men så hände något, och det gick väldigt fort. När Världs banken gör en opinionsundersökning bland två tusen aka demiker världen runt och ställer frågan hur många medel inkomstländer de tror finns i Afrika söder om Sahara, blir svaret fem. Det är fel. Rätt svar är tjugotvå, tjugotre, om man räknar med Sydsudan. Statistikerna halkar efter den snabba utvecklingen och hinner inte med. Idag är den vanligaste analysen bland na tionalekonomer att man snarare underskattar tillväxten i de sjutton mest framgångsrika länderna. Det beror på omoderna undersökningsmetoder som enbart mäter tillväxten i kända sektorer. Ghana uppgraderades till exempel över en natt från låginkomst- till medelinkomstland; man hade helt missat att räkna med mobilindustrin. Nigerias BNP är troligen också gravt underskattad och ska revideras under hösten 2013. Då forskarna gör hushållsintervjuer och mäter materiella tillgångar och investeringar i form av barnens skolgång, visar det sig att konsumtionsökningen är större än man trott. Och en studie i Kenya där man gjorde djupintervjuer i hushåll, vi sade att konsumtionsökningen vida översteg BNP per capita. Inkomstökningen i landet hade varit blygsam på 1990- och 2000-talen, men antalet hushåll som fick el fördubblades och antal hushåll som skaffade sig vattentoalett tredubblades. 27
Det beror på den informella sektorn, att de som livnär sig som jordbrukare, gatuförsäljare, bussförare inte betalar skatt. Dessa människor finns inte i statistiken, men de får det allt bättre, om än från en mycket låg utgångsnivå. Skälen till framstegen på den afrikanska kontinenten åter kommer jag till, men först behövs en sammanfattning av an ledningarna till att det senaste årtiondets ekonomiska till växt är så unik. Vad har till exempel gjort det möjligt för nära 70 procent av alla afrikaner att skaffa mobil, trots den ut bredda fattigdomen? I slutet av 1990-talet var de flesta invånarna lika fattiga eller fattigare än då kolonialismen upphörde och länderna blev självständiga. Årtionden av ekonomisk vanskötsel hade lämnat djupa spår, men i början av det nya årtusendet vände utvecklingen. Mellan 2002 och 2008 växte BNP i länderna söder om Sahara med i genomsnitt 5 procent per år. Det finns två vanliga invändningar när den ekonomiska tillväxten kommer på tal. Den första är att tillväxten är bräcklig eftersom den enbart beror på de höga råvarupriser na. Det stämmer inte, idag svarar råvaror för endast 16 pro cent av Afrikas totala BNP. Den andra invändningen är att tillväxten endast kommer ett fåtal till del. Det stämmer men är ändå inte hela sanningen. Efter att den genomsnittliga befolkningsökningen i Afrika räknats bort ligger välfärds ökningen på ungefär hälften, 2,4 procent. Många länder har därmed också en inkomstökning per capita. År 1990 levde nära sex hundra miljoner afrikaner i total 28
Afrika reser sig
fattigdom. Idag är siffran nere i trehundranittio miljoner människor som försöker överleva på 1,25 dollar om dagen. Tillväxtprognoserna ligger fast på 5 till 5,5 procent per år, vilket gör den afrikanska kontinenten till världens näst snab bast växande region efter Asien. Under 2013 väntas Moçam bique bli den snabbast växande afrikanska ekonomin, 8 pro cent, efter att man upptäckt en av världens största naturgas reserver utanför landets kust. Moçambique rymmer många av det nya Afrikas dimen sioner och är ett av de länder där växande välstånd och opti mism existerar sida vid sida med utbredd fattigdom. Ser man sig noga omkring i huvudstaden Maputo kan man än idag se kulhål i väggarna, som nere i det gamla tullmagasinet, de vittnar om landets koloniala förflutna liksom om den blodiga och långvariga frihetskampen. Moçambique har gått från krig till fred och från att vara en enpartistat till en demokrati. Mitt emot magasinet ligger Maputo Shopping Mall med biografer och flera våningsplan där butiker säljer allt från elektronik till mode och inredning, strax intill finns en nyöppnad butik som ägs av klädkedjan Zara. Den palmkantade strandpromenaden längs Indiska Oce anen är nyrenoverad, och Maputos silhuett av nybyggda sky skrapor i stål och glas ser på håll ut som vilken modern mång miljonstad som helst. Men bortom alla stormarknader och restauranger finns slummen. Andelen fattiga har visserligen sjunkit från 69 till 54 procent, ändå hör landet fortfarande till ett av världens tio fattigaste. 29