9789173517768

Av Danielle Steel har utgivits Gyllene band För alltid …

Att våga älska igen Men det kommer en morgondag Drömmar Tid av lycka Och när sommaren är slut Löftenas hus Förhållanden Det är aldrig för sent Kanske en dag …

På kärlekens villkor En familjesaga Om och om igen Förändringar En gång i livet Vandringslust Kalejdoskop I ljus och skugga Hemligheter Palomino Star Zoya Pappa Hjärtat slår Brev från Vietnam Den största kärleken Lyckans lotteri Juveler Försvunnen Gåvan Kollisioner Vingar Blixt från klar himmel Fem dagar i Paris Med ont uppsåt Löftet

Steel En god kvinna.indd 2

Tyst stolthet En dyrbar gåva Ranchen En stråle av ljus Gengångaren Klonen och jag Den långa vägen hem Spegelbilder Granny Dan Bitterljuvt Obetvingliga krafter Huset på Hope Street Bröllopet Resan Våga språnget Fri som fågeln Kyssen Solnedgång över Saint-Tropez Villan Bönhörd Dejtingleken Den trygga hamnen Ängeln Johnny Kidnappad Ekon En andra chans En omöjlig kärlek Farliga ogifta män Mirakel Lyckans nyckel Ers Kungliga Höghet Balen Systrar Bungalow nr 2 Amazing Grace

11-07-05 10.50.28

En god kvinna

Översättning Britt-Marie Thieme

Steel En god kvinna.indd 3

11-07-05 10.50.29

Till de goda kvinnorna – de fantastiska kvinnorna!

De bästa kvinnor jag känner: Beatrix, Sam, Victoria, Vanessa och Zara.

Var och en speciell och unik, modig, kärleksfull, klok, påhittig, kreativ, uthållig, ärlig, rakryggad, älskvärd och med stark integritet.

Ni är mina hjältar, mina förebilder, mina skatter och min glädje.

Tack för allt ni lärt mig och för den gränslösa kärlek vi delar.

Med all min kärlek, Mamma/d.s.

Steel En god kvinna.indd 5

11-07-05 10.50.29

kapitel 1 På morgonen den 14 april 1912 satt Annabelle Worthington lugnt och läste i sina föräldrars bibliotek som vette ut mot den stora, muromgärdade trädgården. De första vårtecknen hade börjat visa sig, trädgårdsmästaren hade planterat blommor och allt var vackert ordnat inför hennes föräldrars hemkomst någon av de närmaste dagarna. Hemmet hon delade med dem och sin storebror Robert var ett stort, imponerande hus i norra änden av Femte Avenyn i New York. Familjen Worthington, liksom hennes mors familj Sinclair, var nära släkt med Vanderbilt och Astor, och något mer avlägset besläktad med de mest betydande familjerna i New York. Hennes far, Arthur, ägde stadens främsta bank.

Hans släkt hade varit bankirer i generationer, liksom hennes mors släkt hade varit det i Boston. Hennes bror Robert var tjugofyra och hade arbetat åt fadern de senaste tre åren.

Naturligtvis skulle han ta över bankrörelsen när Arthur en dag gick i pension. Både deras framtid och deras historia var förutsägbar, säkrad och trygg. Det var skönt för Annabelle att växa upp i deras skyddade värld.

Hennes föräldrar älskade varandra, och hon och Robert 7

Steel En god kvinna.indd 7

11-07-05 10.50.29

j Danielle Steel i

hade alltid stått varandra nära och kommit bra överens.

Ingenting hade någonsin hänt som kunnat rubba deras trygga tillvaro. De smärre problem som uppstod löstes alltid snabbt. Annabelle hade vuxit upp i en helig, gyllene värld, ett lyckligt barn bland vänliga, kärleksfulla människor. De senaste månaderna hade varit spännande för henne men även medfört en besvikelse. I december, strax före jul, hade hon presenterats för societeten på en storslagen bal som föräldrarna ordnat åt henne. Alla påstod att hennes debutbal var den mest eleganta och påkostade som skådats i New York på många år. Hennes mor älskade att hålla stor­stilade fester. Trädgården hade försetts med tak och värme. Balsalen i deras hus var utsökt. Orkestern var stadens mest eftertraktade. Där hade varit fyrahundra gäster, och Annabelle hade haft en klänning som fått henne att likna en sagoprinsessa.

Annabelle var spröd och älvalik, ännu mer kortväxt än sin mor. Hon hade långt, blont hår, mjukt som silke, och stora blå ögon. Hennes händer och fötter var små och anletsdragen perfekta. När hon var barn brukade fadern säga att hon liknade en porslinsdocka. Vid arton års ålder hade hon en slank, välproportionerad figur och en medfödd grace.

Hon utstrålade den aristokrati som var hennes arvedel och som hon och alla hennes anfäder och släktingar hade fötts till.

Familjen hade firat en härlig jul tillsammans efter balen.

Men efter all upphetsning med bjudningar och utekvällar i tunna aftonklänningar i vintervädret hade Annabelle blivit sjuk. Första veckan i januari låg hon till sängs med svår influensa. Föräldrarna var djupt oroade när den övergick 8

Steel En god kvinna.indd 8

11-07-05 10.50.29

j En god kvinna i

till bronkit och närmade sig lunginflammation. Tack vare sin ungdom och allmänt goda hälsa återhämtade hon sig lyckligtvis. Men hon hade varit svag och lidit av feber på kvällarna i nästan en månad. Läkarna hade sagt att det vore oklokt av henne att ge sig ut på resa i det tillståndet. Familjen hade nämligen i flera månader planerat att resa till Europa och hälsa på vänner, och Annabelle var fortfarande inte helt frisk när hennes föräldrar och hennes bror gick ombord på Mauretania i mitten av februari, ett fartyg som hon själv hade rest med flera gånger. Hennes mor hade erbjudit sig att stanna hemma hos henne, men då det var dags för avresa var Annabelle så pass frisk att man vågade lämna henne ensam kvar. Och hon hade hävdat att mamma inte fick avstå från en resa som hon sett fram emot så länge. Alla tyckte det var tråkigt att resa ifrån henne, och Annabelle var djupt besviken, men hon måste erkänna att hon inte kände sig pigg nog för en flera månader lång utlandsresa. Hon försäkrade sin mor, Consuelo, att hon skulle sköta om huset medan de var borta, och de litade fullständigt på henne.

Annabelle var inte den sortens flicka man måste oroa sig för. Hon skulle inte dra fördel av deras frånvaro. Tappert vinkade hon av dem vid Cunards kaj i februari och återvände nedslagen hem till det tomma huset. Men hon höll sig sysselsatt med att läsa och starta små projekt som hon visste att hennes mamma skulle gilla. Hon var duktig på att sy och ägnade timmar åt att laga deras finaste säng- och bordslinne. Hon orkade inte riktigt gå ut och delta i sällskapslivet, men väninnan Hortense kom ofta och hälsade på. De två flickorna hade varit bästa vänner ända sedan de 9

Steel En god kvinna.indd 9

11-07-05 10.50.29

j Danielle Steel i

var små, och Hortense hade också debuterat den vintern.

Hortie hade redan en kavaljer, och Annabelle hade slagit vad med henne om att James skulle fria före påsk. Hon vann vadet – paret hade tillkännagivit sin förlovning en vecka tidigare. Annabelle kunde knappt bärga sig tills hon fick tala om det för sin mamma. Snart skulle de vara hemma.

De skulle anlända den sjuttonde april efter att ha avseglat från Southampton fyra dagar tidigare på en ny båt.

Annabelle hade saknat dem under de två månader de varit borta. Men hon hade fått tillfälle att helt återfå sin hälsa och att läsa en mängd böcker. När hon var färdig med sysslorna i huset tillbringade hon varje eftermiddag och kväll i biblioteket. Hennes älsklingsböcker handlade om framstående personer eller om vetenskap. Hon hade aldrig varit särskilt intresserad av de romantiska böcker som hennes mor läste, och ännu mindre av dem som Hortense lånade henne. Dem ansåg hon vara rena smörjan. Annabelle var en intelligent ung kvinna som sög i sig världshändelser och kunskaper som en svamp. Det gav henne mycket att prata om med brodern Robert, som i hemlighet tillstod att hennes kunskapsnivå ibland överträffade hans egen. Han hade ett gott huvud för affärer och var extremt ansvarsfull, men på fritiden gick han helst ut med vänner och roade sig. Annabelle föreföll sällskaplig på ytan, men i själva verket var hon allvarsamt lagd och hyste en djup passion för böcker, lärdom och vetenskap. Husets bibliotek var hennes älsklingsrum där hon tillbringade det mesta av sin tid.

På kvällen den fjortonde låg hon i sin säng och läste till långt in på natten och sov ovanligt länge nästa morgon.

Hon steg upp, borstade tänderna, kammade håret och tog 10

Steel En god kvinna.indd 10

11-07-05 10.50.29

j En god kvinna i

på sig en morgonrock innan hon gick ner för att äta frukost.

Huset var egendomligt tyst och hon såg inte till någon av personalen. I köket fann hon dem samlade kring en tidning som de snabbt vek ihop när hon kom. Deras trogna hushållerska Blanche hade gråtit, det såg Annabelle genast.

Hon var så vekhjärtad att hon kunde gråta åt varenda sorglig historia om djur eller barn som stod i tidningen, och Annabelle väntade sig att få höra en sådan när hon log och sa god morgon. Då brast även butlern William i gråt och lämnade hastigt köket. ”Men kära nån, vad har hänt?” Annabelle tittade häpet på Blanche och de två pigorna och upptäckte att de grät alla tre. Hennes hjärta hoppade över ett slag. ”Vad är det som pågår?” Hon sträckte sig instinktivt efter tidningen och Blanche tvekade innan hon lät henne ta den.

Annabelle såg den feta rubriken då hon vek upp bladet: Titanic hade sjunkit under natten. Det var ju det splitter nya fartyget som hennes familj hade tagit från England! Med uppspärrade ögon läste hon snabbt detaljerna. Man visste tydligen inte mycket mer än att Titanic hade förlist, att passagerarna hade tvingats gå i livbåtarna och att White Star Lines fartyg Carpathia hade skyndat till undsättning. Där stod ingenting om omkomna eller överlevande, bara att man kunde förmoda att ett så stort och nybyggt skepp måste ha gett passagerarna gott om tid att komma i liv­båtarna.

Förhoppningsvis hade alla kunnat räddas. Tidningen rapporterade att det gigantiska fartyget hade kolliderat med ett isberg, och trots att det påstods vara osänkbart hade det sjunkit några timmar senare. Det otänkbara hade inträffat.

11

Steel En god kvinna.indd 11

11-07-05 10.50.29

j Danielle Steel i

Annabelle skred omedelbart till verket och bad Blanche se till att chauffören körde fram bilen. Hon var redan halvvägs ute ur köket för att springa upp till sitt rum och klä på sig då hon ropade att hon måste till White Stars kontor och skaffa nyheter om Robert och sina föräldrar. Det slog henne inte att hundratals andra skulle göra samma sak.

Med darrande händer tog hon på sig strumpor och skor, drog en enkel, grå ylleklänning över huvudet, grep kappan och handväskan och sprang tillbaka nerför trappan utan att ens ge sig tid att nåla upp håret. Med håret flygande åt alla håll såg hon ut som ett barn då hon rusade ut genom ytterdörren och den slog igen efter henne. Huset och dess invånare verkade redan som förstenade i ett tillstånd av för­väntad sorg. Medan Thomas, faderns chaufför, körde henne mot White Stars kontor i början av Broadway stred Anna­belle mot en våg av tyst panik. I ett gathörn stod en tid­nings­pojke och ropade ut den senaste nyheten. Han sålde en senare upplaga av tidningen, och Annabelle fick chauffören att stanna och köpa en.

I tidningen stod det att ett okänt antal människor mist livet och att Carpathia telegraferade in rapporter om över­ levande. Annabelles ögon fylldes med tårar medan hon läste. Hur kunde det här hända? Det var ju det största och nyaste skeppet på haven. Hur kunde ett skepp som Titanic förlisa, på sin jungfruresa? Och hur hade det gått med hennes föräldrar, hennes bror och så många andra?

Väl framme vid White Stars kontor såg hon hundratals människor som trängdes för att komma in. Hon begrep inte hur hon skulle lyckas knuffa sig fram genom mängden.

Den stadige chauffören hjälpte till, men det tog henne ändå 12

Steel En god kvinna.indd 12

11-07-05 10.50.29

j En god kvinna i

en timme att ta sig in. Hon förklarade att hennes bror och hennes föräldrar befann sig bland förstaklasspassagerarna på det ödesdigra skeppet. En jäktad ung kontorist tog deras namn medan andra satte upp listor med överlevande på husväggen utanför. Namnen telegraferades in från radio­ opera­tören på Carpathia, assisterad av radiooperatören från Titanic som överlevt. Högst upp på listorna stod att namnlängden än så länge var ofullständig, vilket gav många hopp när de inte fann namnen de sökte.

Annabelle höll en av listorna i sina skälvande händer och kunde knappt läsa den genom tårarna. Mot slutet fann hon ett efterlängtat namn: Consuelo Worthington, första klass.

Hennes far och bror fanns inte nämnda. För att lugna sig påminde hon sig att listan var ofullständig. Det var förfärande få namn som stod där. ”När får ni besked om de övriga?” frågade hon kontoristen när hon lämnade tillbaka listan. ”Om ett par timmar, hoppas vi.” Andra ropade och skrek bakom henne. Folk grät och grälade och fler försökte tränga sig in. Allt var kaos, fasa och förtvivlan. ”Räddar de fortfarande människor från livbåtarna?” frågade Annabelle och tvingade sig att hoppas. Nu visste hon åtminstone att mamma levde, fast vem visste vilket skick hon var i. Men om hon hade klarat sig måste väl de andra två ha gjort det också! ”Man plockade upp de sista halv nio i morse”, svarade kontoristen med allvarlig uppsyn. Han hade redan hört berättas om kroppar som låg och flöt i vattnet, om människor som skrek förtvivlat på räddning innan de dog, men den historien ålåg det inte honom att återge. Han hade 13

Steel En god kvinna.indd 13

11-07-05 10.50.29

j Danielle Steel i

inte modet att tala om för dessa anhöriga att hundratals liv hade gått förlorade, kanske ännu fler. Listan på överlevande omfattade bara drygt sexhundra, och Carpathia meddelade att hon tagit ombord över sjuhundra, men än hade man inte alla namn. Om det var allt betydde det att över tusen passagerare och besättningsmän hade omkommit. Kontoristen ville inte tro att det var så illa. ”Vi borde ha den fullständiga listan inom ett par timmar”, sa han medlidsamt.

En man som var högröd i ansiktet hotade honom med stryk om han inte räckte över listan, vilket han omedelbart gjorde. Folk var hysteriska, livrädda och okontrollerbara i sin desperata jakt på upplysningar och lugnande besked.

Kontoristerna delade ut och satte upp så många listor de hann få fram. Till slut återvände Annabelle och Thomas till bilen för att vänta på fler nyheter. Han erbjöd sig att skjutsa hem henne, men hon sa att hon ville stanna på platsen för att kunna kontrollera varje lista som kom upp de närmaste timmarna. Hon kunde inte tänka sig att befinna sig någon annanstans.

I tystnad satt hon i bilen, ibland med ögonen slutna, och tänkte på sina föräldrar och sin bror, försökte tvinga sig att tro att de hade överlevt. Mitt i ångesten var hon tacksam för att hennes mor stod på listan. Hon varken åt eller drack på hela tiden, och varje timme gick de tillbaka för att se på listorna. Klockan fem fick de veta att listan nu var fullständig, med undantag för några små barn som inte kunnat identifieras. Men alla andra som tagits ombord på Carpathia fanns med på listan. ”Har några tagits upp på andra båtar?” frågade någon.

Kontoristen skakade tyst på huvudet. Trots att det fanns 14

Steel En god kvinna.indd 14

11-07-05 10.50.29

j En god kvinna i

andra fartyg som bärgade kroppar ur det iskalla vattnet var Carpathia den enda som lyckats rädda levande människor, de flesta ur livbåtarna och några få ur vattnet. Nästan samtliga som låg i det isiga vattnet hade dött innan Carpathia kommit, trots att räddarna hunnit dit inom två timmar efter det att Titanic gick till botten. Så länge överlevde man helt enkelt inte i så kallt vatten.

Annabelle kontrollerade listan än en gång. Det var 706 överlevande. Hon såg sin mors namn på nytt, men ingen annan Worthington, varken Arthur eller Robert. Allt hon kunde göra var att hoppas på ett misstag. De kanske var medvetslösa och inte kunde uppge sitt namn.

De fick veta att Carpathia skulle angöra New York om tre dagar, den artonde. Till dess måste Annabelle hålla hoppet vid liv och vara tacksam för att hennes mor hade klarat sig.

Hon vägrade att tro att hennes far och bror var döda. Så kunde det helt enkelt inte vara.

Hon låg sömnlös hela natten och kunde inte få i sig någon mat. Hortense kom och tillbringade natten hos henne. De sa inte mycket, höll bara varandra i handen och grät.

Hortense försökte lugna, och hennes mor tittade också in för att trösta Annabelle. Men det fanns inga ord som kunde mildra det som hänt. Hela världen befann sig i chock efter nyheten. Det var en tragedi av enorma proportioner. ”Tack och lov att du var för sjuk för att följa med”, viskade Hortie då de låg tillsammans i Annabelles säng efter det att Horties mamma hade gått. Det var hon som föreslagit att Hortense skulle sova över, till och med stanna hos sin vän tills Annabelles mor kom hem. Hon ville inte att Annabelle skulle behöva vara ensam. Annabelle bara nickade.

15

Steel En god kvinna.indd 15

11-07-05 10.50.29

j Danielle Steel i

Hon kände sig skuldmedveten för att hon inte varit med på båten, undrade om hennes närvaro skulle ha hjälpt på något sätt. Kanske skulle hon ha kunnat rädda åtminstone den ena av dem, eller någon annan.

De följande tre dagarna strök hon och Hortie omkring i huset som spöken. Hortie var den enda hon ville träffa eller ens tala med i sin chock och sorg. Trots hushållerskans trugande ville Annabelle inte äta någonting. Alla gick omkring och snyftade. Till slut gick Annabelle och Hortie ut för att få en nypa frisk luft. James kom och eskorterade dem, och han var mycket snäll mot Annabelle och beklagade djupt och uppriktigt det som drabbat henne. Hela staden, hela världen, kunde inte tala om någonting annat.

Det kom inte mycket underrättelser från Carpathia, förutom bekräftelse på att Titanic verkligen hade sjunkit och att listan på överlevande var komplett och oförändrad. Det var bara de överlevande småbarnen som inte stod på listan; de skulle identifieras av sina anhöriga i hamnen – om de var amerikaner. I annat fall måste de skickas tillbaka till Southampton och Cherbourg och sina oroliga familjer. Ett halvdussin av dem hörde inte till de vuxna överlevande och var för små för att kunna säga vad de hette. Det fanns inget sätt att ta reda på vilka de var, och de togs om hand av andra människor så länge. Men alla övriga, även sjuka och skadade, fanns med på listan. Trots dessa försäkringar kunde Annabelle alltjämt inte tro det då Thomas skjutsade henne till Cunardlinjens kaj på kvällen den artonde. Hortie ville inte följa med, rädd att tränga sig på, så Annabelle gick ensam till pir 54.

Den väntande folkmassan såg Carpathia långsamt kom16

Steel En god kvinna.indd 16

11-07-05 10.50.29

j En god kvinna i

ma stävande in i hamnen bakom bogserbåtarna, strax efter klockan nio. Annabelle iakttog henne med bultande hjärta.

Till allas överraskning lade fartyget till vid White Stars pirer 59 och 60 i stället. Och där, inför allas ögon, sänkte hon sakta ner de kvarvarande livbåtarna från Titanic, återlämnade det enda som återstod av henne till White Star Line. Fotograferna trängdes i en hel flottilj av småbåtar och försökte få bilder på livbåtarna och de överlevande som stod längs relingarna. Atmosfären var till hälften begravningslik och till hälften cirkusaktig medan de överlevandes anhöriga väntade i ångestfylld tystnad på att få se vilka som steg i land och reportrar och fotografer hojtade åt varandra och trängdes om de bästa positionerna och de bästa bilderna.

Efter att ha lastat av livbåtarna rörde sig Carpathia långsamt till sin egen plats vid pir 54 och förtöjdes. Sedan lades landgången äntligen ut. Med aktning och under hjärt­ slitande tystnad släpptes Titanics passagerare av först. Passa­ gerarna från Carpathia kramade några av dem och tryckte deras händer. Tårar föll men inte många ord blev sagda då de överlevande kom i land en och en, de flesta med tårarna strömmande och många fortfarande i chock efter de fruktansvärda syner och upplevelser de genomlidit den ödesdigra natten. Ingen av dem skulle någonsin glömma skriken och jämmern från vattnet, ropen på hjälp som klingade för­gäves då människor dog. De som satt i livbåtarna hade inte vågat dra upp folk av rädsla för att själva kapsejsa, så att ännu fler drunknade än de som var dödsdömda i vattnet.

De omgavs av den fasansfulla åsynen av flytande lik medan de väntade på att undsättningen skulle nå dem.

Där var kvinnor med små barn, och några kvinnor ännu i 17

Steel En god kvinna.indd 17

11-07-05 10.50.29

j Danielle Steel i

aftonklänning efter den sista festkvällen ombord på Titanic, med en filt över. Några hade varit så uppskakade att de inte orkat byta kläder under de tre dagarna på Carpathia, utan hade hela tiden suttit hopkrupna i utrymmena som tilldelats dem i matsalarna och salongerna. De reguljära passagerarna och besättningen hade gjort allt de kunnat för att hjälpa, men ingen kunde ju göra något åt den förfärande höga döds­siffran, förlusten av så många liv under omständigheter som ingen kunnat förutse.

Annabelle vågade knappt andas innan hon fick syn på sin mor framme vid landgången. Consuelo gick långsamt, i lånade kläder och med huvudet värdigt högburet trots att ansiktet var förvridet av sorg. Av hennes ansiktsuttryck förstod Annabelle allt. Ingen välkänd gestalt syntes intill henne, varken far eller bror. Annabelle spanade åter bakom henne med förtvivlans hopp, men Consuelo var helt ensam i ett hav av andra överlevande, mest kvinnor. De få männen såg nästan förlägna ut när de steg i land med sina hustrur.

Fotoblixtar korsade luften då fotograferna förevigade så många återföreningar de hann med. Plötsligt stod modern framför henne, och Annabelle slog armarna om henne så hårt att de knappt kunde andas. Snyftande klängde de sig fast vid varandra mitt i strömmarna av folk. Så småningom lade Annabelle armen om sin mors axlar och drog henne med sig därifrån. Det regnade, men ingen brydde sig om det. Consuelo var klädd i en grov ylleklänning som var för stor, och sina aftonskor och det diamanthalsband med örhängen som hon haft kvällen då skeppet gick under. Hon hade ingen kappa, och Thomas gav snabbt Annabelle bilfilten att svepa om henne.

18

Steel En god kvinna.indd 18

11-07-05 10.50.29

j En god kvinna i

De hade inte kommit långt från landgången när Annabelle ställde frågan hon var tvungen att få svar på. Hon kunde redan gissa, men hon måste få bestämt besked. ”Robert och pappa …?” viskade hon till sin mor.

Consuelo skakade bara på huvudet och grät häftigare.

Annabelle ledde henne vidare till bilen. Modern verkade med ens så spröd och så mycket äldre. Hon hade blivit änka vid fyrtiotre års ålder men såg ut som en gammal gumma då Thomas varsamt hjälpte henne in i bilen och bredde filten över henne. Consuelo såg på honom med tårfyllda ögon och sa tack. Hon och Annabelle satt tysta och höll om varandra under färden hem. Consuelo sa inte ett ord till förrän de var framme vid huset.

Hela personalen väntade i hallen för att krama om henne och, när de såg att hon var ensam, beklaga sorgen. Inom en timme satt en dystert svart krans på ytterdörren. Man såg många sådana i New York den kvällen, nu när det stod klart vilka som inte kommit hem och aldrig skulle göra det.

Annabelle hjälpte till att ge sin mor ett bad och klä henne i nattlinne, och Blanche pysslade om henne som ett barn.

Hon hade skött om Consuelo sedan denna var liten och hjälpt till då både Robert och Annabelle föddes. Medan de stoppade Consuelo i säng och puffade upp hennes kuddar måste Blanche ideligen torka sig i ögonen. Hon bar upp en bricka med te, gröt, rostat bröd, buljong och Consuelos älsklingskakor, men Consuelo ville inte äta. Hon satt bara och stirrade tomt, oförmögen att få fram ett ord.

Den natten låg Annabelle i sin mammas säng, men ingen av dem kunde sova. Under nattens mörkaste timmar darrade Consuelo i hela kroppen och berättade slutligen för sin 19

Steel En god kvinna.indd 19

11-07-05 10.50.29

j Danielle Steel i

dotter vad som hänt. Hon hade gått i livbåt nummer fyra tillsammans med sin kusin Madeleine Astor, vars make inte heller hade överlevt. Livbåten hade bara varit halvfull, men Arthur och Robert hade vägrat att sätta sig i den. De ville stanna och hjälpa andra och ge plats åt kvinnor och barn.

Men det skulle ha funnits gott om plats för dem. ”Om de bara hade satt sig i båten!” jämrade sig Consuelo. Wideners, Thayers och Lucille Carter, alla bekanta till henne, hade också varit med i livbåten. Men Robert och Arthur hade envist stannat ombord för att hjälpa andra att komma i båtarna. Consuelo talade om en man vid namn Thomas Andrews, som hade varit en av hjältarna den natten, och hon framhöll för Annabelle att hennes far och bror hade varit oerhört modiga. Men det var inte till stor tröst.

De pratade i timmar. Consuelo återupplevde de sista stunderna ombord, och hennes dotter höll om henne och grät medan hon lyssnade. Till slut, då gryningsljuset trängde in genom gardinerna, somnade Consuelo äntligen.

20

Steel En god kvinna.indd 20

11-07-05 10.50.30

kapitel 2 Det förekom hundratals begravningar den veckan, både i New York och på andra ställen. Tidningarna var fyllda av gripande berättelser och skakande skildringar. Det började stå klart för alla och envar att många av livbåtarna hade lämnat fartyget halvtomma, med enbart förstaklasspassagerare i, vilket chockerade hela världen. Den prisade hjälten var kaptenen på Carpathia som hade skyndat till undsättning och plockat upp de överlevande. Varför Titanic sjunkit hade man ännu ingen förklaring till. När hon väl krockat med isberget hade man inte kunnat hindra att hon gick till botten. Men man frågade sig varför fartyget hade fortsatt att pressa sig fram genom fältet av isflak trots att man blivit varnad. Lyckligtvis hade Carpathia uppfattat deras nödrop via radion, annars kanske inte en enda hade överlevt.

Läkaren kom för att undersöka Consuelo och fann att det inte var något fysiskt fel på henne, hon var bara chockad och tyngd av sorg. All livsglädje tycktes ha lämnat henne.

Det blev Annabelle ensam som fick ordna alla detaljer med faderns och broderns begravning. Den gemensamma guds21

Steel En god kvinna.indd 21

11-07-05 10.50.30

j Danielle Steel i

tjänsten skulle hållas i Trinity Church, som varit Arthurs favoritkyrka.

Ceremonin var enkel och värdig. Hundratals sörjande hade kommit för att betyga sin vördnad. De båda kistorna var tomma eftersom ingen av kropparna hade återfunnits. Av de 1 517 personer som omkommit kunde man bara bärga femtioen kroppar. De övriga hade uppslukats av havets våta grav.

Några hundra av begravningsgästerna följde med till Worthingtons hem där dryck och förfriskningar serverades. Somliga begravningsträffar kunde vara riktigt festliga, men inte den här. Robert hade varit tjugofyra och hans far fyrtiosex, båda i blomman av sin ålder, och deras död var en tragedi. Annabelle och Consuelo var klädda i svart, Annabelle med en klädsam hatt och hennes mor med slöja. På kvällen, när alla hade gått, var Consuelo alldeles slut. Hon var så förkrossad att Annabelle inte kunde låta bli att undra hur mycket av hennes mor som egentligen fanns kvar. Hennes humör och livsvilja tycktes ha dött med de två männen, och Annabelle var djupt orolig för henne.

Två veckor efter begravningen gjorde Consuelo vid frukosten ett tillkännagivande som fyllde Annabelle med lättnad: Hon ville åka till sjukhuset där hon brukat arbeta som volontär. Hon trodde att det skulle göra henne gott att tänka på andra ett slag, och Annabelle höll med. ”Men är det säkert att du orkar, mamma?” frågade hon bekymrat. Hon ville inte att modern skulle bli sjuk, fast det var nu ändå början av maj och vädret var varmt. ”Ja då, jag mår bra”, svarade Consuelo sorgset. Så bra som hon kunde förväntas må för lång tid framöver.

22

Steel En god kvinna.indd 22

11-07-05 10.50.30

j En god kvinna i

De båda kvinnorna tog på sig sina svarta klänningar och vita sjukhusförkläden och begav sig till St. Vincents Hospital, där Consuelo hade utfört frivilligarbete i många år. Annabelle hade varit med sedan hon var femton. De arbetade framför allt med fattiga och mer med skador och sår än med infektionssjukdomar. Annabelle hade alltid varit fascinerad av arbetet och ägde en naturlig fallenhet för det, och hennes mor hade ett vänligt uppträdande och ett varmt hjärta. Men den medicinska aspekten var det som mest fängslade Annabelle. Hon tog varje tillfälle att läsa medicinska böcker som förklarade behandlingarna de såg.

Hon hade aldrig varit sjåpig, till skillnad från Hortie som svimmat den enda gången då Annabelle övertalat henne att följa med. Ju mer krävande situationen var, desto bättre trivdes Annabelle. Hennes mor föredrog att bära omkring matbrickor, men Annabelle assisterade sköterskor så fort hon fick chansen, bytte förband och rengjorde sår. Patienterna brukade säga att hon var häpnadsväckande lätt på handen.

Efter en arbetsam eftermiddag kom de hem uttröttade, och senare i veckan återvände de till sjukhuset. Om inte annat hjälpte det till att skingra tankarna på deras dubbla förlust. Våren som skulle ha blivit Annabelles mest spännande tid hade förvandlats till en tid av sorg och ensamhet.

De skulle inte tacka ja till några inbjudningar på ett helt år, vilket oroade Consuelo. Medan Annabelle satt hemma i svarta kläder skulle alla andra unga debutanter förlova sig.

Hon var rädd att tragedin som drabbat dem skulle påverka hennes dotter på ännu ett beklagligt sätt. Men det fanns ingenting att göra åt saken. Annabelle verkade inte ägna 23

Steel En god kvinna.indd 23

11-07-05 10.50.30

j Danielle Steel i

en tanke åt tillfällena hon gick miste om. Hon brydde sig långt mer om familjens förlust än om sin framtid och sitt sällskapsliv.

Hortie kom ofta och hälsade på, och i mitten av maj firade de stillsamt Annabelles nittonde födelsedag. Vid lunchen var Consuelo ledsen och sa att hon själv hade gift sig när hon var arton, strax efter sin debut, och Robert hade fötts när hon var lika gammal som Annabelle var nu.

Hon brast i gråt vid tanken och lämnade de två flickorna ensamma. De gick ut i trädgården. ”Stackars din mamma”, sa Hortie medlisamt, ”och stackars dig. Jag är så ledsen för er skull, Belle. Allting är så hemskt.” Hon hade så dåligt samvete för sin egen lycka att det tog två timmar innan hon fick ur sig att hon och James hade bestämt datum för sitt bröllop. Det skulle bli i november och man planerade redan en storslagen mottagning. Annabelle blev uppriktigt glad för sin väns skull. ”Bekommer det dig verkligen inte att du inte kan gå ut någonstans?” frågade Hortie. Själv skulle hon ha blivit galen av att sitta hemma ett år. Men Annabelle accepterade det utan vidare. Hon hade blivit mer vuxen under den månad som gått sedan hennes fars och brors död. ”Det gör mig inget”, förklarade hon. ”Och så länge mamma är villig att arbeta på sjukhuset har jag någonting att göra när jag följer med henne.” ”Usch, prata inte om det där”, rös Hortie. ”Jag mår illa.”

Men hon visste att hennes väninna älskade det. ”Ni ska väl till Newport i sommar i alla fall?” Worthingtons hade ett vackert hus där, på Rhode Island, granne med Astors. ”Ja, mamma säger det. Vi kanske reser dit redan i juni 24

Steel En god kvinna.indd 24

11-07-05 10.50.30

j En god kvinna i

i stället för att vänta till juli när säsongen börjar. Jag tror att det kommer att göra henne gott.” Moderns välbefinnande var Annabelles enda bekymmer just nu, till skillnad från Hortie som hade ett bröllop att planera, mängder av fester att gå på och en fästman som hon var vansinnigt kär i. Hennes tillvaro var som Annabelles borde ha varit. Men Annabelles värld hade tvärt avstannat och skulle aldrig mer bli sig lik. ”Vi får i alla fall vara tillsammans i Newport”, sa Hortie glatt. Båda flickorna älskade att bada i havet. De pratade ett tag om bröllopsplanerna och sedan gick Hortie hem.

För Annabelles del hade det varit en mycket stillsam födelsedag.

Under veckorna efter begravningen fick Consuelo och Annabelle många besök. Många vänner till Robert tittade in, ett flertal gamla änkenåder kom och beklagade sorgen, och några av Arthurs medarbetare från banken. En av dem hade Consuelo träffat flera gånger och tyckte mycket om.

Han hette Josiah Millbank, var trettioåtta år och åtnjöt stor respekt på Arthurs bank. Han var en stillsam man med vänligt sätt, och han berättade flera historier om Arthur som Consuelo inte hade hört förut och som fick henne att skratta.

Det förvånade henne hur mycket hon uppskattade Josiahs besök. Han hade varit där en timme när Annabelle kom in från en åktur med Hortie. Annabelle kom ihåg att hon träffat Josiah tidigare, men hon kände honom inte så väl. Han tillhörde faderns generation snarare än hennes egen och de hade inte mycket gemensamt. Men i likhet med sin mor tog hon intryck av hans vänlighet och artiga uppträdande.

Han nämnde att han som vanligt skulle till Newport i 25

Steel En god kvinna.indd 25

11-07-05 10.50.30

j Danielle Steel i

juli. Där ägde han ett enkelt men bekvämt hus. Ursprungligen kom han från Boston, från en släkt lika aktningsvärd som deras och med ännu mer pengar. Han förde emellertid en enkel tillvaro och skyltade inte med sitt välstånd. Han frågade om han fick besöka dem i Newport, och Consuelo svarade att han alltid var välkommen. När han hade gått lade Annabelle märke till en vas med vita syrener som han hade haft med sig. ”Vad trevlig han är”, sa Consuelo och beundrade blommorna. ”Din pappa tyckte mycket om honom, och jag förstår varför. Jag undrar varför han aldrig har gift sig.” ”En del gör inte det”, svarade Annabelle obekymrat. ”Och alla behöver inte gifta sig, mamma”, tillade hon med ett leende. Hon började undra om hon själv skulle bli en av dem. Hon kunde inte tänka sig att lämna sin mamma ensam nu och följa med en man. Och det föreföll henne inte som någon tragedi om hon förblev ogift. Hortie skulle ha tyckt det, men inte Annabelle. Nu när hennes pappa och bror var borta och hennes mammas värld hade vänts upp och ner tyckte hon att hon hade större ansvar hemma, och det grämde henne inte för ett ögonblick. Att ta hand om sin mor skänkte hennes liv en mening. ”Om du antyder att du inte vill gifta dig”, sa Consuelo som brukade kunna läsa sin dotters tankar, ”så slå det ur hågen med en gång. Vi ska ta oss igenom sorgeåret, som det passar sig, och sedan ska vi hitta en make åt dig. Det är vad din far skulle ha velat.”

Annabelle mötte allvarsamt hennes blick. ”Pappa skulle inte ha velat att jag lämnade dig ensam.” Hon lät själv lika bestämd som en förälder.

26

Steel En god kvinna.indd 26

11-07-05 10.50.30

j En god kvinna i

Consuelo skakade på huvudet. ”Dumheter! Jag är fullt kapabel att ta hand om mig själv.” Men hennes ögon blänkte av tårar, och Annabelle blev inte övertygad. ”Vi får väl se.” Hon lämnade rummet för att se till att en tebricka bars till Consuelos rum. När hon kom tillbaka lade hon armen om sin mamma och förde henne varsamt uppför trappan till sovrummet och fick henne att lägga sig på den säng som hon delat med maken hon älskat. Hans död hade krossat hennes hjärta. ”Du är alldeles för snäll mot mig, raring”, sa hon förläget. ”Inte alls!” protesterade Annabelle glatt. Hon var den enda kvarvarande solstrålen i huset och bringade sin mor inget annat än glädje. Och nu hade de bara varandra. Annabelle bredde en tunn sjal över Consuelo och gick ner för att läsa en stund i trädgården. Hon hoppades att hennes mamma skulle orka till sjukhuset nästa dag. Det var hennes enda sysselsättning utanför hemmet, och den hade blivit viktig för henne.

Hon kunde knappt bärga sig tills hon fick åka till Newport om en månad.

27

Steel En god kvinna.indd 27

11-07-05 10.50.30

kapitel 3 Annabelle och hennes mor gav sig av till Newport en hel månad tidigare än brukligt var. Där var otroligt vackert den här tiden på året. Personalen hade som vanligt rest dit i förväg och ställt huset i ordning efter vintern. Säsongen i Newport brukade vara bländande, men i år tänkte de ta det lugnt. Folk fick gärna komma och hälsa på dem, men eftersom det bara gått två månader sedan Arthur och Robert dog var det otänkbart att de själva skulle gå ut. De numera välbekanta svarta banden sattes upp på ytterdörren för att visa att man hade sorg i huset.

Det året fanns ett flertal familjer i Newport som befann sig i samma situation, bland annat Astor. Madeleine Astor, som mist sin make John Jacob på Titanic, väntade barn och nedkomsten beräknades till augusti. Tragedin hade slagit hårt mot New Yorks societet; det hade ju varit fartygets jungfruresa och många aristokrater hade funnits med ombord. Alltjämt kom det fram upprörande nyheter om brister i besättningens förmåga att evakuera passagerarna. Nästan samtliga livbåtar hade gått halvtomma. En del män hade tvingat sig i dem tillsammans med kvinnor 28

Steel En god kvinna.indd 28

11-07-05 10.50.30

j En god kvinna i

och barn. Och praktiskt taget ingen från tredje klass hade blivit räddad. Det skulle bli offentliga förhör om saken så småningom.

Det var mycket lugnt i Newport hela juni, men i juli blev det livligare då människor från Boston och New York började anlända och inta sina ”stugor”. Det som Newports överklass kallade ”stugor” var i själva verket hus som på alla andra platser skulle ha ansetts enorma. De innehöll bal­salar, gigantiska kristallkronor, marmorgolv, ovärderliga antikviteter och parkliknande trädgårdar som gränsade till havet. Hela västkustens societet hade byggt upp ett märkligt samhälle, ett vattenhål för de extremt förmögna. Här hörde Worthingtons hemma; deras hus var ett av de största och vackraste i stan.

När Hortie hade kommit började Annabelle få roligt.

De smet i väg till stranden och promenerade, och Horties fästman James följde ofta med dem på lunch i det gröna.

Ibland hade han några vänner med sig, vilket Annabelle uppskattade och Consuelo inte låtsades om. Bara de inte gick på fester hade hon inget emot att Annabelle träffade andra ungdomar. Det var hon verkligen värd efter all omsorg hon slösade på sin mamma. Consuelo hoppades att någon av James vänner eller Roberts gamla kumpaner skulle fånga Annabelles intresse. Hon ängslades allt mer för att sorgeåret skulle fördärva Annabelles framtid. Efter julsäsongen då alla flickorna debuterat hade sex stycken i Annabelles ålder förlovat sig. Men Annabelle skulle inte träffa någon om hon bara satt hemma med sin mor. Efter de två månader som gått sedan katastrofen verkade hon redan äldre och mer mogen än de andra. En sådan egen29

Steel En god kvinna.indd 29

11-07-05 10.50.30

j Danielle Steel i

skap kunde skrämma bort unga män. Mer än något annat önskade Consuelo att hennes dotter skulle bli gift. Men Annabelle bekymrade sig inte för det utan roade sig med Hortie och de andra utan att bli det ringaste intresserad av någon av de unga männen.

Josiah Millbank kom på besök när han anlänt till Newport. Han hade alltid en present med sig när han kom – blommor i New York och frukt eller konfekt i Newport.

Han och Consuelo kunde sitta och prata i timtal i gungstolarna på den breda verandan. Efter hans tredje visit kunde Annabelle inte låta bli att retas lite med sin mor. ”Jag tror han är förtjust i dig, mamma!” ”Var inte fånig.” Consuelo rodnade. Det sista hon ville ha var en friare. Hon ämnade förbli trogen sin makes minne, och det talade hon om för alla som ville höra på. Hon var minsann inte en sådan änka som genast började se sig om efter en ny make, även om hon förtvivlat gärna ville att Annabelle skulle få en. ”Han är bara vänlig mot oss”, fortsatte Consuelo bestämt och trodde själv på vad hon sa. ”Hur som helst är han yngre än jag, och om det är någon som intresserar honom så är det du.” Men hon måste medge att ingenting tydde på det. Josiah verkade lika glad åt att tala med både mor och dotter, och han var aldrig flirtig, bara vänlig. ”Han är inte ett dugg intresserad av mig”, vidhöll Annabelle med ett brett leende. ”Och han är bara fem år yngre än du, mamma. Gammal nog att vara min pappa.” ”Många flickor i din ålder gifter sig med män i hans”, svarade Consuelo lugnt. ”Så himla ålderstigen är han inte!

Bara trettioåtta, om jag minns rätt.”

30

Steel En god kvinna.indd 30

11-07-05 10.50.30

j En god kvinna i

”Han skulle passa dig mycket bättre”, skrattade Annabelle.

Det var en het, solig dag och hon och Hortie ville gå och bada, och James hade lovat att komma över senare. Det skulle bli stor fest hos Schuylers den kvällen, och James och Hortie och alla deras vänner skulle dit – utom Annabelle, naturligtvis. Hon skulle inte drömma om att göra sin mor upprörd genom att fråga om hon fick gå.

Men när de satt på verandan på kvällen hörde de musiken på avstånd och såg fyrverkerierna. Consuelo visste att de firade en av döttrarna Schuylers förlovning, och hennes hjärta värkte för Annabelle när de satt och lyssnade.

Till deras förvåning dök Josiah upp sent på kvällen och hade med sig några bitar tårta från festen. Han var på hemväg, och båda kvinnorna blev rörda över hans omtänksamhet. De bjöd honom på ett glas lemonad, men sedan måste han gå eftersom han hade en gäst som väntade hemma. De tackade honom och han lovade att titta in snart igen. Den vänliga gesten gjorde ett djupt intryck även på Annabelle.

Hon hyste inget som helst romantiskt intresse för Josiah, men på ett underligt sätt kändes det som om han kunde ersätta hennes bror. Hon tyckte om att prata med honom, och han småretades med henne på samma sätt som Robert brukade göra och som hon saknade så mycket. ”Undrar varför han inte tog med sin gäst till festen”, funderade Consuelo då de bar ut glasen och lemonadkaraffen till köket. ”Det kanske är någon opassande”, skämtade Annabelle. ”En chockerande kvinna. Han kanske har en älskarinna.”

De fnissade båda två. Med tanke på hur väluppfostrad och 31

Steel En god kvinna.indd 31

11-07-05 10.50.30

j Danielle Steel i

artig Josiah var föreföll tanken på en älskarinna enbart komisk. Och han skulle förstås inte ens ha nämnt gästen om det var så det låg till. ”Du har en högst opassande fantasi”, förebrådde Consuelo.

De gick uppför trappan under vänskapligt samtal om Josiah och hur snällt det var av honom att komma till dem med tårta från festen. Det här var första gången som Annabelle faktiskt beklagat att hon inte kunde gå ut. Alla hennes vänner hade varit där och det lät som om det hade varit ett rejält firande, med fyrverkerier och allt. Det skulle bli en mycket ensam sommar för henne med bara de trogna Hortie och James, och för all del några andra vänner.

Josiah kom tillbaka dagen därpå, och Consuelo erbjöd honom att följa med Annabelle och Hortie på en picknick.

Josiah föreföll väl till mods med båda flickorna, trots att Hortie var fnittrig och ofta lite fånig. Han berättade att han hade en halvsyster i deras ålder, från sin fars andra äktenskap sedan han blivit änkling. Annabelle kunde fortfarande inte tänka sig Hortie som en gift kvinna, vilket hon ju skulle vara om fyra månader. Hon var så barnslig på många sätt, men hon var tokig i James, och på tu man hand med Annabelle fällde hon ibland fräcka kommentarer om bröllopsnatten och smekmånaden, vilket fick Annabelle att himla med ögonen. Lyckligtvis sa Hortie inget olämpligt inför Josiah. Han talade om att hans halvsyster gift sig i april och nu väntade barn. Han verkade helt hemmastadd med unga flickors tillvaro, sysselsättningar och intressen, och de uppskattade båda att prata med honom.

Nu berättade han om sin gäst – det var en klasskamrat 32

Steel En god kvinna.indd 32

11-07-05 10.50.30

j En god kvinna i

från Harvard som kom till honom varje sommar, en flitig, tystlåten man som helst undvek fester och tillställningar.

Josiah stannade till sent på eftermiddagen, och när Hortie gått hem följde han med Annabelle till huset där Consuelo satt på verandan och pratade med en väninna. Både mor och dotter tyckte att det var roligare här än i stan, det var mycket mer liv och rörelse omkring dem, och i synnerhet Annabelle fasade för att återvända till New York. Det enda hon såg fram emot där var arbetet på sjukhuset. Hon hade berättat om det för Josiah. ”Jag antar att du vill bli sjuksköterska när du blir stor”, sa han retsamt och visste lika väl som hon att något sådant aldrig skulle ske. Det närmaste hon kunde komma var att arbeta som volontär, men hon älskade att läsa allt hon kom över om medicinska ämnen. Det var hennes hemliga passion. ”Faktum är att jag hellre vill bli läkare”, sa hon sanningsenligt. Hon drog sig inte för att vara uppriktig mot Josiah.

Det kändes som om hon kunde berätta vad som helst för honom utan att han skulle skratta åt henne. Han hade blivit en god vän till både henne och hennes mor. Men nu såg han överrumplad ut. Hon var en långt mer seriös person än han anat, och han såg i hennes ansikte att hon menade precis vad hon sa. ”Det var en imponerande ambition”, sa han allvarligt. ”Tror du att det kan bli verklighet?” ”Mamma skulle aldrig tillåta det. Men jag skulle så gärna vilja bli läkare. Jag läser massor av böcker om medicin och anatomi. Jag förstår inte allt, men jag har lärt mig mycket intressant. Medicin är ett fascinerande ämne. Och numera finns det många fler kvinnliga läkare än förr.”

33

Steel En god kvinna.indd 33

11-07-05 10.50.30

j Danielle Steel i

Det var över sextio år sedan kvinnor börjat få tillträde till läkarutbildningar, men Josiah kunde inte föreställa sig Annabelle på den banan. Han trodde att hon hade rätt om sin mors attityd. Consuelo skulle få slag. Hon önskade ett långt mer traditionellt liv åt Annabelle, att hon skulle gifta sig och få barn. ”För min del har jag aldrig velat bli läkare”, anförtrodde han, ”men när jag var i tio-tolvårsåldern önskade jag inget högre än att gå med i en cirkus.” Annabelle skrattade; det var ett så lustigt erkännande. ”Jag älskade djuren och jag ville alltid bli trollkarl så att jag skulle kunna trolla bort mina läxor. Jag var inte direkt någon lysande elev.” ”Det tror jag inte på, du gick ju på Harvard”, sa hon, fortfarande skrattande. ”Men det där med cirkus låter roligt.

Varför gjorde du det inte?” ”Din far erbjöd mig anställning i stället, fast det var ju senare förstås. Jag vet inte, jag kanske inte hade tuffheten som krävdes. Men så ambitiös som du har jag aldrig varit.

Alla år av studier som krävs för att bli läkare skulle bli min död. Jag är alldeles för lat.” ”Det tror jag inte heller på”, sa Annabelle vänligt. ”Men jag vet att jag skulle älska det.” Hennes ögon lyste när hon sa det. ”Vem vet, en dag kanske du får användning för något du har läst dig till i ditt volontärarbete. Det är en beundransvärd sysselsättning.” ”Man får inte lov att göra så värst mycket”, sa Annabelle dystert. ”Vad skulle du vilja göra?” frågade han intresserat. ”Jag är duktig på att brodera, det säger alla. Någon gång 34

Steel En god kvinna.indd 34

11-07-05 10.50.30

j En god kvinna i

skulle jag vilja pröva den färdigheten på att sy ihop sår. Det är jag säker på att jag skulle klara.”

Han såg chockerad ut men log sedan. ”Påminn mig om att inte skära mig när du är i närheten, för då rycker du väl fram synål och brodergarn ur fickan!” ”Det skulle vara kul”, tillstod hon med ett okynnigt leende. ”Någon måste se till att lilla miss Worthington hålls sysselsatt, annars har jag en känsla av att du skulle kunna hitta på ofog.” ”Medicinskt ofog skulle passa mig bra. Tänk bara, om vi inte vore de vi är skulle jag kunna gå på läkarskola och göra vad jag ville. Är det inte irriterande?” Hon såg plötsligt ut som både en liten flicka och en kvinna, och utan att tänka sig för slog han armarna om henne som han skulle ha gjort med sin lillasyster. Det var så han kände för henne, precis som hon hade kommit att betrakta honom som en bror. Det var en varm vänskap som började växa fram dem emellan. ”Om du inte var den du var skulle du inte ha råd att gå på läkarskola”, påpekade han praktiskt. ”Det är sant. Men om jag vore man skulle jag kunna det.

Robert skulle ha fått lov till det om han hade velat. Ibland är det så svårt att vara kvinna. Det är så mycket man inte får göra, som anses opassande. Det är tråkigt, faktiskt!” Hon sparkade till en sten med tån, och han skrattade. ”Säg inte att du är en av de där kvinnorna som vill kämpa för rättigheter och frihet!” Det skulle ha förvånat honom, hon verkade inte vara den typen. ”Nej då, jag är fullt nöjd med allting som det är. Jag önskar bara att jag kunde få bli läkare.”

35

Steel En god kvinna.indd 35

11-07-05 10.50.30

j Danielle Steel i

”Jag önskar att jag kunde bli kung av England, men det kommer heller inte att inträffa. En del saker är helt enkelt utom räckhåll, Annabelle, och det måste man acceptera.

Du har väl ett bra liv som det är.” ”Ja, det har jag. Och jag älskar min mamma. Jag skulle aldrig vilja göra henne ledsen och besviken, och det skulle hon i högsta grad bli om jag envisades med att utbilda mig till läkare.” ”Ja, det skulle hon.” ”Hon har genomlidit så mycket i år, och jag vill bara försöka göra henne glad.” ”Det gör du”, sa Josiah tryggt. ”Det märks. Du är en underbar dotter, och en underbar människa.” ”Det är hon inte alls”, sa Hortie som plötsligt dök upp från ingenstans. Hon hade kommit tillbaka för att bada med Annabelle igen. ”En gång dissekerade hon en groda. Hon hade läst i en bok hur man gjorde. Det var det äckligaste jag någonsin sett. Hon är definitivt ingen underbar människa.”

Alla tre skrattade. ”Jag tror dig faktiskt.” Josiah började lära känna Annabelle bättre och stärktes i sin uppfattning att hon var en anmärkningsvärd ung kvinna på många sätt. ”Det är sant”, bekräftade Annabelle stolt. ”Jag gjorde precis som det stod i boken. Det var väldigt intressant. Jag önskar att jag fick dissekera en riktig människa. Ja, ett lik alltså, som på läkarutbildningen.” ”Du är inte klok!” Hortie såg svimfärdig ut och Josiah var både skakad och road. ”Bäst att ni hoppar i vattnet nu.” Han sjasade i väg dem och gick upp till verandan för att säga adjö till Consuelo.

36

Steel En god kvinna.indd 36

11-07-05 10.50.30

j En god kvinna i

”Vad pratade ni om?” frågade hon. ”Åh, det vanliga – fester, debuter, förlovningar, bröllop.”

Han ville inte avslöja Annabelle, för han visste att hennes mamma skulle svimma om hon kände till att Annabelle längtade efter att dissekera ett lik. Fortfarande småskrattande för sig själv fortsatte han hem till sig. Annabelle Worthington var sannerligen en intressant ung dam, helt annorlunda än andra nittonåriga flickor.

Han kom hem samtidigt som sin gäst, som varit bortbjuden på lunch. Henry Orson var en av Josiahs äldsta vänner, och han trivdes med att tillbringa varje sommar med honom. De hade hängt ihop ända sedan collegetiden.

Henry var en välbärgad och allmänt beundrad man. ”Hur var lunchen?” frågade Josiah.

Båda två såg bra ut och skulle kunna få vilken kvinna de än ville, men de var ansvarsfulla och drog aldrig fördel av det. Två år tidigare hade Henry varit förlovad men blivit djupt besviken då hans fästmö blev kär i en yngre man, en i hennes egen ålder. Sedan dess hade han inte haft något förhållande, vilket tände hoppet hos alla Newports mödrar. ”Tråkig”, svarade Henry. ”Själv då?” Han fann de flesta sammankomster tröttsamma och föredrog att diskutera affärer med andra seriösa män framför att flirta. ”Jag var på picknick med en ung dam som vill dissekera ett mänskligt kadaver.”

Henry skrattade högt och såg imponerad ut fast han låtsades bli skrämd. ”Jösses! Hon låter livsfarlig. Håll dig borta från henne!” ”Oroa dig inte”, skrattade Josiah när de gick in tillsammans. ”Jag ska akta mig.”

37

Steel En god kvinna.indd 37

11-07-05 10.50.30

j Danielle Steel i

Resten av eftermiddagen spelade de två männen kort medan de diskuterade tillståndet i finansvärlden, vilket var Henrys passion. Ämnet gjorde att kvinnor fann honom lång­tråkig, men män uppskattade honom eftersom han var extremt insatt och kunnig och hade ett intelligent perspektiv på saker och ting. Josiah hade skaffat honom en anställning i Arthur Worthingtons bank några år tidigare, och han var högt aktad av både kollegor och överordnade. Även om han inte var lika utåtriktad som Josiah gjorde han bra ifrån sig på banken. Han hade aldrig träffat Annabelle eller Consuelo, och Josiah föreslog att han skulle presentera dem under vistelsen i Newport, men Henry skakade på huvudet utan att lyfta blicken från sina kort. ”Inte om jäntan tänker hacka sönder mig som ett kadaver.” Han log triumferande när han bredde ut en vinnande hand. ”Fördömt.” Josiah log tillbaka. ”Var inte rädd, hon är bara barnet.”

38

Steel En god kvinna.indd 38

11-07-05 10.50.30