9789170921810

Ögonblick som förändrar livet Annika Östberg

Genom skuggorna

Ikväll gick jag ut i skogen med Alice, en liten svart och vit springerspaniel som jag skött om den senaste tiden. Det var dagens sista promenad. Klockan närmade sig åtta. Det är december, så mörkret hade fallit. Jag ogillar att gå in bland träden om kvällarna när det är mörkt, även om jag har med mig en ficklampa. Det syns mig som om skuggorna utanför skenet av lampan blir djupare, mörkare och hotande som om det fanns något där; som att någonting kanske gömmer sig. Därför håller jag mig till vägen där det finns gatlyktor, jag går från en sjö av ljus till en annan. Men det finns ställen där ljuset slocknat och när jag kommer dit, när jag ser att ljuset är borta, vänder jag om.

Men ikväll när jag gick med Alice och tittade på mitt hemland i vinterskrud, såg jag hur ljuset reflekterades i snön och förvandlade landskapet till något varsamt glittrande; gåtfullt men inte hotfullt eller skrämmande. Jag passerade gatlyktan vid ljusets gränsland. Skenet avtog gradvis från en gråaktig ljusstrimma till ett helomfattande mörker. När ljuset försvann syntes skogen omkring mig inte längre mörk och skrämmande, utan snarare som en fast punkt mot vilken stjärnornas ljus och till och med den lilla, avlägsna staden kunde reflekteras. Mörkret var inte hotfullt. Jag kände ingen rädsla. Jag kastade inga blickar omkring mig mot 9

g e nom skuggorna

skuggor som plötsligt rört sig. Istället omfamnades jag av en trygghet. Jag uppskattade den gnisslande snön under mina fötter. Ifrån en snödriva kunde jag se Alice vickande svans, den enda del av henne som gick att urskilja när hon dök ner i snön vid sidan av vägen på jakt efter något hon känt lukten av.

Det fanns ingen rädsla i mörkret och detta förundrade mig för ett ögonblick. Det fick mig att inse att spökena från det förflutna kanske slutligen funnit ro. Kanske dröjer de inte längre i min närvaro, kanske är det jag som släppt taget om dem; kanske har jag i mig själv funnit någon sorts frid som gör att jag inte längre känner mig förföljd av dem. Vad det än var, så fanns i mörkret inte längre någon rädsla, snarare en stillhet, ett uppvaknande till en ny form av skönhet; en ny form av underverk och magi.

Det var inte så här jag trodde att boken skulle börja. Jag trodde att den skulle ta sin början i någon avgörande och omvälvande händelse i mitt liv, såsom känslan jag fick då man meddelade att planet som skulle ta mig hem lämnat amerikanskt luftrum, när vi landade i Reykjavík eller när planet slutligen tog fast mark i Sverige. Ändå känns friden i kvällens promenad som en mer passande början. Det är inte början på min resa hem; det är inte ens slutet på den långa, mörka vägen som 28 år i fängelse inneburit utan snarare en sorts milstolpe i mitt sökande efter mig själv, min inre frid, mitt land, mitt hem, mitt liv och min framtid. I den stunden insåg jag att det inte fanns rädsla i mörkret; inte längre några osaliga andar. Det var ett nytt blad som vändes på samma sätt som dagen då jag landade i mitt hemland. Ögonblicket kom efter att jag varit hemma i mer än ett 10

genom skuggorna

år. Ett år under vilket jag fått lära mig så mycket nytt och uppleva världen; fått röra vid underbara ting som jag tidigare bara sett på tv. Ändå var den verkliga uppenbarelsen promenaden ikväll. Känslan av ro. Upplevelsen av att mörkret inte längre innefattade något som hotade mig. Att det förflutnas andar äntligen funnit ro. Precis som jag.

Kanske är det på sin plats att den här boken inte börjar med någon monumental händelse utan snarare den subtila, gradvisa förändringen. Mitt liv har i mycket definierats av omvälvande, traumatiska händelser som kommit att utgöra min resas vägskäl. Men dessa händelser utgör bara kulmen av de mindre, till synes obetydliga skeenden som tillsammans leder fram till de katastrofala händelserna. Det är när jag nu ser tillbaka och får en chans att reflektera som jag inser det avgörande i det till synes obetydliga.

När jag sitter här och blickar ut genom mitt fönster över det snötäckta landskapet som färgas av små röda stugor – precis som på alla de vykort jag fått genom åren – kan jag inte låta bli att slås av hur annorlunda mitt liv var för mind­re än 24 månader sedan. Då hade jag bara den smalaste strimma av hopp om att någonsin få se det jag nu ser. Jag är inte ens säker på att jag hade något hopp. Jag tror att jag slutligen accepterat att jag skulle leva och dö i den värld där jag då befann mig. I den hade jag levt längre än jag gjort på ”utsidan”. Därför var insikten om att det nu var över en sådan chock. Det kan tyckas som en paradox att något som man längtat och hoppats på blir en chock då det inträffar, men sådan är verkligheten bakom murarna. En motstridig känsla som gör att man pendlar mellan hopp och uppgivenhet. Till och med när jag höll papperet som bekräftade min 11

g e nom skuggorna

förflyttning i min hand, var jag osäker på om det var på riktigt.

Den övergripande känslan var rädsla – rädsla för att våga omfamna och tro på att jag skulle få lämna fängelset. Rädsla för att klamra sig fast vid någonting som med tiden, likt alla tidigare förhoppningar, skulle gå upp i rök och bara göra min förtvivlan ännu djupare. Det var denna känsla som dominerade även då jag påbörjade min resa hemåt, rädslan var ständigt närvarande. Rädsla för att någonting skulle inträffa, rädsla för att jag plötsligt återigen skulle befinna mig i min cell, rädslan för att även det som nu skedde skulle försvinna. Denna rädsla var jag ett med från mars 2009 fram till natten mellan den 7 och 8 april då piloten på det lilla planet kom in i passagerarkabinen och sa: ”Nu, Annika, har vi lämnat amerikanskt luftrum.” Inte förrän i det ögonblicket kände jag mig säker.

Det var i det ögonblicket jag insåg hur mycket rädslan vägt. Jag kände en fysisk lättnad över bröstkorgen, som om jag tidigare andats med en stor tyngd. Som om elefanten som suttit på mitt bröst äntligen rest sig upp; så tydligt var det. Jag tog ett djupt andetag, mitt första fria på nära 30 år.

Nej, jag var inte fri, det visste jag, men jag var fri från mardrömmen och det sjuka systemet, fri från förtvivlan, fri från rädsla, fri från vetskapen om att morgondagen återigen skulle vara mer av detsamma och att det värsta fortfarande låg framför mig. Frihet från så mycket sköljde över mig.

Rädslan varje gång jag hörde ljudet av nycklar, osäkerheten om vad som skulle ske härnäst, vad jag skulle berövas, hur länge celldörren skulle förbli låst… så mycket i den världen som varit så svårt att uthärda; hur svårt visste jag egentligen 12

genom skuggorna

inte förrän i det ögonblick då jag återigen kunde andas.

Fritt.

Jag såg den stjärnbeströdda himlen flyga förbi, prydd med små moln långt där nere. När vi flög in i natten var det plöstligt soluppgång och jag kände att den var bara för mig.

En ny dag och ett nytt liv grydde; ett liv fyllt av hopp, möjligheter och en framtid: Hem. Jag skulle vara hemma nästa gång solen gick ner. En känsla bortom det som går att beskriva.

13

Kapitel 8

Fängelseregler

Orange County var vid den tiden ökänt för sina fördomar mot svarta. Jag tror att de ingrep, dels på grund av min cellkamrats övertygelse om min oskuld, dels på grund av den rasism som förekom. Hur som helst skaffade jag mig efter denna händelse en kopia av domen, vilket fick till följd att deras ingripande ansågs vara korrekt, och min status ändrades på ett dramatiskt sätt från barnamördare till snutmördare. Det var inte en benämning som jag var stolt över, och definitivt innebar den en risk vad gällde vakternas beteende, men på kort sikt gav den mig ett visst mått av respekt, förutom det faktum att jag aldrig hade dragit mig undan från konfrontationerna och slagsmålen, hur dåliga oddsen än var.

Jag kände inte till fängelsereglerna särskilt väl förutom vad jag hade lärt mig av Chris och hans vänner, men det var ytliga kunskaper eftersom de inte diskuterat de besvärliga detaljerna när det gällde tillvaron inne i fängelset. Men jag kunde lätt se den samhörighet och de regler som höll ihop Chris och hans kumpaner. En del av reglerna var förstås samma som för livet på gatan fast mycket striktare upprätthållna. I stort sett var alltihop nytt för mig, och det var bara 97

8 . fängelseregler

min gatusmarthet och mina instinkter som kunde vägleda mig genom denna labyrint av intrikata regler. Till och med språket var nytt; man rörde sig med uttryck som jag inte förstod.

Det som jag framför allt lärde mig under de första veckorna var att allianser var viktigare än allt annat, och att allianser bildades i första hand efter county och sedan efter undergrupper på basis av geografisk närhet. Många mexikaner kom från östra Los Angeles, och alltså var Los Angeles ”deras county”; men inom östra Los Angeles fanns också gatukvarter som försvarades obönhörligt, och sådana grupper höll ihop. Även inom Orange County-gruppen fanns geografiska indelningar, även om man inte stred om och försvarade dem så hårdnackat som de svarta och de mexikanska internerna.

Orange County markerades med en stjärna på höger armbåge, och många andra ”neighborhood” hade sina egna markeringar. En annan viktig skiljelinje gick mellan norra och södra Kalifornien. En Nortená skulle aldrig gå nära en Surená. De här grupperingarna kunde växla, delas upp eller gå samman alltefter vad man tyckte att förhållandena krävde. Den värsta striden på fängelsegården som jag fick se under senare år var nord mot syd. En del av de här grupperna hade kopplingar och lojalitetsband till diverse gäng i mansfängelser.

För stunden hade jag alltså ”adopterats” av Orange County. Både Stockton och Lakeport är mycket små samhällen och hade inga egna grupper. De flesta kvinnor som inte kom från något större county togs antingen upp av någon county-grupp eller var ”enslingar” som alltid stod utan98

8 . fä n g e l s e re g l e r

för och var mer eller mindre osynliga. Men på den tiden var de väldigt få.

En mört i en hajtank Efter nästan tre månader i mottagningsenheten förflyttades jag till ”stora gården”, eller till de vanliga internerna. Jag hade lyckats se en liten del av gården från mitt fönster i SPU, och den såg alltid så grön och inbjudande ut. Jag hade sett kvinnorna promenera längs gångarna i solskenet. Gården hade varit ett mål för mig under vad som kändes som en mycket lång tid. Så tydligt perspektivet på allting blir när det enda man önskar är en större bur! Även om jag också kunde se en del av vägen som gick förbi fängelset då jag var utomhus på vår lilla SPU-gård, kunde jag aldrig föreställa mig själv där.

Mitt mål låg åt andra hållet – den gård som skulle bli mitt hem under åtminstone de kommande tio åren (trodde jag då). Jag var angelägen om att gå vidare och fortsätta med nästa fas, vad den nu kunde innebära. Jag blev tillsagd att ”packa ihop”, vilket är fängelsespråk för ”du ska flytta”. Jag la de få saker jag ägde, främst hygienartiklar och ett par skor som jag hade fått lov att behålla, i ett örngott och väntade.

Jag minns att gården tycktes mig väldigt stor. Om mottagningsenheten hade verkat jättelik efter frigivningen från min lilla bur i SPU, verkade detta som en hel värld i jämförelse. När jag hade släppts igenom säkerhetsgrinden mellan mottagningsenheten och stora gården blev vi som skulle flyttas tillsagda att gå på led. Så snart vi hade kommit runt hörnet och gården låg utbredd framför oss, började kvinnor 99

8 . fängelseregler

där ropa till vänner i ledet. De välkomnade dem; sa att den och den är också här, och det blev en allmän uppdatering för alla. Jag kände mig väldigt utanför bland alla de här människorna och deras hälsningar.

Vi kom till den första korsvägen, som också är själva ingången till vad som kallas ”cirkeln”, eller det område där kvinnorna fick gå, sitta eller spela spel. Det var ett brett, gräsbevuxet, rundat område som till höger avgränsades av en cementyta med en pool (ja, en mycket liten men riktig pool) och några picknickbord.

Vid borden satt kvinnor och spelade spel, drack kaffe, eller låg utsträckta på gräset på handdukar eller lakan. Vädret var varmt tack vare Sydkaliforniens ständiga solsken. Medan jag gick gångvägen fram mot enheten med örngottet i famnen var jag medveten om de nyfikna blickar som riktades mot mig. ”New fish”, sa en kvinna när jag gick förbi. Fisk var benämningen på förstagångare. Just då kände jag mig som en mört i en hajtank.

Den vakt som eskorterade mig tog in mig på kontoret (eller ”cop shop” som jag senare fick veta att det kallades) och presenterade mig för den handläggare som satt där. ”Det här är Barbara”, sa hon och pekade mot den kraftiga svarta kvinnan i stolen bakom skrivbordet. Hon hade civilkläder på sig och såg inte alls ut som en vakt. Naglarna var mycket röda och mycket långa och matchade läppstiftet, och hon hade stora guldringar i öronen och en guldkedja med ett kors runt halsen. När hon reste sig, såg jag att hon hade en kjol med ett brett bälte, men inte det vanliga ”Sam Browne”, bara ett vanligt bälte. Vakten gav Barbara ett registerkort med mitt foto på, tillsammans med 100

8 . fä n g e l s e re g l e r

anklagelserna mot mig. ”Följ med mig så ska jag visa dig din cell.”

Jag följde Barbara till första cellen på vänster sida i den vänstra flygeln. Jag såg många dörrar på rad längs korridoren, var och en med en liten öppning, som ett litet titthål, vilket faktiskt var vad öppningarna kallades. Dörren var olåst. Cellen hade en våningssäng. Den stod längs fönsterväggen, så att fönstret liksom delades av den övre britsen.

Till höger fanns en kombination av garderob/bord/lådor i trä och en trästol. Till vänster var en toalett innesluten i en lådartad struktur som fungerade som sits när den var stängd och som avslöjade toaletten när locket fälldes upp åt höger.

Det dolde också den person som eventuellt satt där. På en hylla stod foton och små prydnadssaker, och på bordet låg en liten virkad duk. Det fanns en matta på golvet, och det hela såg mycket hemtrevligt ut jämfört med de nakna cellväggar jag var van vid.

Min nya cell ”Du får överslafen. Du har en rumskamrat, men hon är inte här just nu, så lägg bara dina grejor ovanpå sängen och vänta tills hon kommer tillbaka och kan tala om för dig vilka lådor som är dina. När du har lagt undan dina grejor kan du komma tillbaka till mig så ska jag ge dig ett pass till tvätteriet så att du kan få egna sängkläder. Om du har några problem så säg till mig”, sa hon och gick. Jag tog försiktigt av mig skorna eftersom jag inte ville gå med dem på mattan och gick in i mitt nya ”hem”, la örngottet på den nakna men till synes mjuka och tjocka madrassen i den övre britsen.

101

8 . fängelseregler

Det kändes som om jag hade invaderat någons hem, och jag ville inte vara där ensam. Jag gick tillbaka till Barbara och bad om sängkläderna. Hon tog fram en liten papperslapp och frågade efter mitt W-nummer. Denna lilla papperslapp skulle komma att dominera mina förflyttningar under de kommande 28 åren, eftersom den var nödvändig för att man skulle kunna ta sig från en del av fängelset till en annan, särskilt när det handlade om att komma in i någon annan byggnad. Barbara talade om hur jag skulle gå till tvätteriet. ”Visa dem passet så får du lakan, filt och kudde.”

Vägbeskrivningen gjorde att det kändes som om jag skulle ta mig genom en hel stad. Jag kommer ihåg att jag lyckades ta mig till tvätteriet, men sedan var jag väldigt osäker på hur jag skulle komma tillbaka. Jag gick fel några gånger med sängkläderna under armen innan jag hittade rätt. Det enda jag visste att jag aldrig skulle göra, var att fråga någon om vägen. I mottagningsenheten hade jag hört hur folk skrattande berättade historier om kvinnor som frågade om vägen och skickades till alla möjliga tokiga ställen i fängelset medan de som hade vilselett dem tittade på under stor munterhet. Därför frågade jag INTE om vägen tillbaka.

Väl tillbaka fann jag min nya rumskamrat ”hemma”.

Hon hette Mandy, och hon var en ” little boy”. Det vill säga en kvinna som har anammat den manliga rollen i förhållanden. Det innebär kort hår och kläder som passar den rollen och bilden. Sådana kvinnor är mycket eftertraktade, och min rumskamrat var inget undantag. Jag fick en kylig blick när jag steg in och presenterade mig, blev anvisad två tomma lådor och en liten del av garderoben och fick höra 102

8 . fä n g e l s e re g l e r

att ”det här är ditt område. Du kan kliva upp på stolen för att komma upp (på sängen), men kliv inte på bordet”. Det betydde en rätt lång sträcka för att komma till sängen från stolen, men jag trodde nog att jag skulle klara det. ”Håll dig borta från mina grejor, lämna plats för mig och min kvinna, så ska vi nog komma överens.” Direkt efter att detta hade sagts for dörren upp och en mycket attraktiv ung kvinna stod i dörröppningen. ”Det här är min flickvän.” Jag log, hon stirrade, uppenbarligen inte alls tilltalad av min närvaro. Sedan gav sig båda två iväg. Jag stod kvar och funderade över hur jag skulle kunna bädda sängen utan att kliva på bordet eller hennes säng för att nå andra sidan av madrassen. Till sist klättrade jag upp och bäddade genom att krypa omkring på alla fyra.

Medan jag höll på med det la jag märke till att den ena kvinnan efter den andra kikade in på mig genom ”titthålet”. Jag försökte strunta i dem. Till sist knackade en av dem på och öppnade dörren. Hon presenterade sig och frågade mig omedelbart: ”Är det sant att du har 25 till livstid?” Jag bekräftade att det var så. Hon tittade på mig som bedövad. ”Du är den första 25-aren”, sa hon sedan. Den gamla livstidslagen var 7 år till livstid och de flesta kom ut efter 7–11 år. Detta nya straff var en stor avvikelse från ”normen”. Eftersom det fanns en annan kvinna som hade gått igenom mottagningsenheten med mig och fått samma straff, visste jag att det fanns minst en till, men jag kommenterade inte saken. ”Oj då”, var det enda jag fick fram som svar på denna iakttagelse, men det förklarade åtminstone de nyfikna blickarna genom titthålet.

103

8 . fängelseregler

Regler och åter regler Dagen därpå blev jag presenterad för en kvinna som hette Shari McGee, från Orange County. Shari tittade in för att träffa Mandy, och det slutade med att vi presenterade oss för varandra och pratade. ”Jag har hört talas om dig”, sa hon och upplyste mig om att nyheterna om händelserna på mottagningsenheten hade föregått mig. Under den följande veckan tog Shari mig under sina vingars skydd och presenterade mig för andra kvinnor och såg till att jag hade någon att gå till matsalen med. Matsalen hade sina egna mycket speciella ritualer och betydelser. Det var mycket viktigt vem man gick dit med och vem man satt tillsammans med. Att gå ensam till matsalen var i stort sett detsamma som att vara en utstött. Relationer skapades och bröts alltefter vilka man åt tillsammans med. Att sitta och äta med ”a little boy” mer än två gånger var ett säkert tecken på att ett förhållande var på gång, och alla kringstående iakttog i spänd förväntan hur det hela skulle utvecklas. Om det fanns en gammal flickvän i kulisserna kunde man vara säker på att någon skulle explodera. Genom hur man satt i matsalen ingicks förbund och allianser av kvinnorna själva, eftersom det inte förekom någon tilldelning av sittplatser (på den tiden).

Förutom att jag måste lära mig både fängelsets och fångarnas regler var jag också tvungen att lära mig språket.

Många av fängelsets olika delar omnämndes med akronymer. Det var en oändlig lista med initialer som man måste lära sig. Dessutom måste jag också lära mig slang och många nya termer. Där vi satt i grupper om fem eller sex vid picknickborden var jag för det mesta tyst, lyssnade och tog in.

Jag minns att ett samtal handlade om en flicka som hade 104

8 . fä n g e l s e re g l e r

fått en ”hit”. Det lät konstigt, så när vi kom tillbaka till enheten frågade jag Shari: ”Hur kan hon ha fått en hit? Har hon gjort en skiva?” Shari skrattade åt mig och förklarade att ”hitting” var den term som användes när någon fick in droger till fängelset.

Det var många uttryck som fascinerade mig. ”Skeet” var ett sådant uttryck. Det stod för en dos heroin. Även om jag tvivlar på att många ens kände till vad ordet egentligen betydde, så var användningen vettig om man visste det. En ”skeet” är en lerduva som kastas upp när man övar målskytte med hagelgevär. En skeet skjuter man alltså. En dos heroin injicerar man, vilket man kallar ”shooting up”, skjuta upp/in. Att skjuta skeet är ingen fattigmanssport, och jag undrade hur den termen hade vandrat över till fängelsemiljön.

När jag äntligen lyckades komma hem till Sverige och folk förundrades över hur bra svenska jag talade, brukade jag svara att det inte var enkelt eftersom jag var tvungen att lära mig tre språk. Dels måste jag förbättra min svenska, dels lära mig kåkspråk och även kriminalvårdens terminologi eftersom jag då befann mig i fängelse fortfarande. De har var och en sin egen bestämda vokabulär precis lika mycket här som i USA. Att behålla förnuftet Jag kunde inte riktigt greppa tanken på hälften av 25 år.

Mina advokater försäkrade mig att 12,5 år var den tid jag skulle behöva tillbringa i fängelset.

Jag vet att jag delade in tiden i alla möjliga enheter, från 105

8 . fängelseregler

månader till veckor till dagar till timmar, i försök att förstå och bli på det klara med vad den innebar. Min son skulle snart fylla tretton, så till sist jämförde jag min tid med hela hans liv. Jag var inte säker på att jag skulle kunna överleva med förnuftet i behåll. För mig kändes det till en början som om jag, precis som Alice i Underlandet, hade fallit genom kaninhålet och hela världen var upp och ned. Hur behåller man sansen under sådana vanvettiga förhållanden, det var vad jag ville veta.

Det fanns ingen i fängelset som suttit lika länge som jag skulle göra. De kvinnor som satt av långa straff var där i fyra- eller femårsperioder och hade fortfarande stark anknytning till utsidan genom sina familjer, vänner, älskare och bekanta. För mig hade världen på den andra sidan upphört att vara verklig för länge sedan. Jag klippte banden med mina vänner. Jag ville inte att mina brott skulle spilla över på deras liv. Jag ifrågasatte om jag verkligen skulle överleva, och jag visste inte ens om jag ville.

Den enda kvinnan som suttit av lika lång tid som jag hade framför mig var Susan Atkins, den mest ökända av Mansonkvinnorna, som då var inne på sitt trettonde år. På den tiden gav hon fortfarande intervjuer och var en välkänd fånge både på in- och utsidan. Folks åsikter gick isär när det gällde henne. Vissa hatade henne och såg henne som en barnamörderska eftersom hon hade huggit ihjäl den gravida Sharon Tate. Sen fanns de som var lite rädda för henne, både på grund av hur våldsamt hennes brott var och för att hon var en ”stjärna”. Susan trivdes med uppmärksamheten.

Hon fick mängder av brev, gav intervjuer inne i fängelset vars regler kring kontakt med media var mycket generösare 106

8 . fä n g e l s e re g l e r

då. Susan hade gett ut en egen bok, för att inte nämna den mängd böcker som skrivits om fallet. Jag vet att det fanns kvinnor som kom och bad henne om autografer. Jag ville be henne om något annat.

Jag kände att jag behövde prata med henne för att se om hon var tillräknelig. Inte i medicinska termer kanske, utan med tanke på hennes erfarenheter i fängelset. Jag antar att jag ville ta reda på om hon kunde hålla en normal konversation och vara rationell (i det här sammanhanget). Jag minns att jag frågade någon hon kände om en introduktion.

På den tiden var Susan en vacker och livfull kvinna. Hon var medellång, hade långt brunt hår, ett lättsamt leende, jämna tänder och ljusbruna ögon. Hon spenderade mycket tid med att lyfta vikter och motionera och var därför i fin form. Hon klädde sig i högt sittande jeans, tajta linnen som slutade strax över naveln och hade ofta högklackade stövlar.

Hon sällskapade med en kvinna som hette Skip som var väldigt beskyddande mot Susan. Hon uppträdde som en blandning av agent, livvakt och älskarinna. Jag ville inte prata med Susan när Skip var i närheten, och när jag blev presenterad i matsalen sa jag bara hej och fortsatte. Skip var där då och jag tänkte att jag kunde närma mig på rastgården istället, eftersom presentationen redan var avklarad.

Jag satte mig bredvid henne ett par dagar senare, när Skip inte syntes till. Jag sa: ”Jag vet att det här låter kons­ tigt, men jag ville träffa dig för du är den enda här som redan suttit lika länge som jag kommer att göra. Jag antar att jag bara ville höra om det är möjligt att överleva. Kanske ville jag bara träffa en annan människa som har klarat av att vara här så länge.”

107