Emma Vall
Upp i rรถk
Opal
Vill du veta mer om Emma Vall? Hemsida: go.to/emmavall eller maila: emma.vall@hotmail.com www.opal.se
© Maria Herngren, Eva Swedenmark, Annica Wennström, 2008 © Omslag av Christina Alvner Bokförlaget Opal AB, Bromma Printed in Finland, 2008 ISBN 978-91-7299-276-4
Emma Vall
Upp i rรถk
NYHETSPRESSEN BARNDOMSKLUBB FÅR
OSMANS
DIAMANTBOLL Bonde vann
27 miljoner på lotto
Vädret fram till Valborg
Gå ned
10 kilo
till midsommar
Kapitel 1 ”Kom!” Sixten ropade ivrigt på Dao. ”Här finns en massa burkar och flaskor vi kan samla.” Dao kom springande. Hans leende lyste vitt i det smala ansiktet. Mössan hade han dragit långt ner över det raka, tjocka svarta håret och jeansen hängde på höfterna. Sixten började ösa ner burkar i plastsäcken. ”Det blir bra med pant på alla dom här. Några måste ha haft riktig fest i backen.” De var ute och vårstädade. Deras fotbollsklubb, BK Hoppet, hade fått områdena Hopparbacken och runt tunnelbanestationen att rensa från skräp. Några i laget hade med sig föräldrar, men de flesta var ensamma som Sixten och Dao. Klubben fick pengar för att de röjde kommunens områden och dessutom pantade de flaskor och burkar de hittade. ”Det ska bli en stor fest i klubbhuset, vet du det? Zarah Osman kanske kommer dit!” Dao såg triumferande ut. Det var en riktig nyhet han levererade. ”Jag vet det för att min storebror hörde det av en av ledarna. Hon skänker två signerade matchtröjor och Diamantbollen som hon fick för att hon är Sveriges bästa spelare. Den ska auktioneras ut och vi ska få pengarna! För att 5
det var i våran klubb hon började spela.” Dao hade en viktig min. Det var inte så många år sedan Zarah varit stjärnan i laget. Sedan hade hon värvats av en större klubb, spelat i landslaget och nu var hon proffs i USA. ”Vet du hur mycket pengar hon tjänar! Hon är säkert miljonär.” sa Sixten ivrigt. De jagade varandra runt platsen där det tydligen varit fest för bara några kvällar sedan. En gång hade det funnits en skidbacke där, men det var så länge sedan att ingen mindes det längre. Platsen hette bara så, Hopparbacken. Det var samlingsplats för många olika gäng. ”På kvällen är det nog ganska mörkt och skumt här!” Sixten såg sig omkring. ”Ja, så därför måste dom väl elda”, svarade Dao. ”Dumbom, dom eldar för att det är mysigare, en varm eld en kall kväll och en massa öl.” ”Och tjejer va?” sa Dao. ”Dom har säkert en massa snygga tjejer som är med dom.” Tjejer! Sixten kom att tänka på Sunna. Han sa ingenting till Dao. Men han gjorde en liten paus, han hade fått en idé. Snabbt skickade han ett mess till Sunna. Det var dags att de träffades. Sunna kände en kittling i bakfickan. Mobilen. Hon hade glömt att sätta den på ljudlös. Men tack och lov var det bara ett sms. Hon försökte låtsas som ingenting. Inte bry sig 6
om att fröken spanade runt i klassen, irriterad över ljudet. Fick hon reda på vems mobil det var skulle den hamna hos rektorn, och Sunna skulle inte få tillbaka den förrän efter hans samtal med hennes föräldrar. Kinderna hettade. Sunna tittade ner i boken och låtsades läsa för att inte dra uppmärksamhet till sig. Hon var nyfiken på vem som skickat messet. Hon hörde frökens tysta skor närma sig. Om rektorn fick telefonen nu, näst sista lektionen, måste hon vänta tills imorgon innan hon fick veta vem som messat. Hon hoppades att det var Sixten. De hade planerat att göra så mycket i vår, efter sitt makalösa jullov. Men Sunna hade fullt upp med skolan, fotbollsträningen och sina gamla kompisar. Samma med Sixten. När han någon gång hade varit på sin pappas pizzeria och ringt på hos Sunna hade hon alltid varit borta. I början hade de försökt hålla kontakt. Nu skulle Sixten snart försvinna för alltid, flytta med sin familj till Split, där hans pappa tänkte öppna restaurang. På påsklovet hade de varit där och hälsat på Sixtens farmor och farfar och andra släktingar och börjat titta på lokaler. Sixten och Dao plockade ivrigt ihop tomflaskor och ölburkar och fyllde sina plastsäckar. När de var på väg tillbaka kom några stora 7
killar på moped åkande över gräsmattan. Dao och Sixten visste vilka det var. Killarna i nian som ofta bråkade med dem på rasterna. De gick snabbt och försökte göra sig så osynliga de kunde. Inte lätt med tunga klirrande säckar. Abbe stannade sin moped framför dem, precis i deras väg. ”Och vilka har vi här då?” frågade han utan att vilja ha svar. De två pojkarna svarade heller inte. De blev snabbt omringade av de fyra äldre killarna. ”Ute på skattjakt eller?” En av dem sparkade till en av de svarta säckarna. ”Vi samlar skräp för idrottsklubben, faktiskt”, sa Sixten. ”Pengarna går till klubbhuset och till festen.” Han hoppades att killarna skulle låta dem vara om de fattade att det inte var till sig själva de samlade burkar. ”Men ni har plockat saker som inte tillhör er. Det är faktiskt våra flaskor och burkar ni samlat ihop”, sa Abbe och drog ner Daos mössa över ögonen på honom. Sixten längtade efter att några andra ur laget skulle dyka upp, gärna några som hade föräldrar med sig. ”Men meningen var att ni skulle ge oss pengarna när ni pantat, eller hur?” Abbes tonfall var obehagligt lent. ”Vi visste faktiskt inte att det var era!” vågade Sixten protestera. ”Dom bara låg där vid det där stället där dom eldar.” 8
”Tror du inte jag vet var jag har mina burkar och flaskor?” sa Abbe spydigt. ”Men det är okej om ni går och pantar dom och sen kommer tillbaka med pengarna till oss.” Han tittade på dem. ”Eller kanske vi ska säga att en av er stannar här medan den andra kilar iväg till affären och hämtar pengarna?” Dao såg livrädd ut. De andra killarna hade dragit sig litet bakom dem, som om de var på väg bortåt Hopparbacken. Men Abbe fortsatte tjafsa. Sixten och Dao tittade på varandra, det var rädsla i deras ögon. Det var inte länge sedan en av killarna i deras klass fått stryk av Abbe för att han hade rört hans moped, hade Abbe påstått. Sixten skymtade en grupp människor en bit bort, de var på väg åt deras håll, men Abbe kunde inte se dem. ”Jamen ta dom då om det är dina burkar!” sa han och tog säcken och kastade ut allting runt Abbes moped. Snabbt tog han sedan Daos hand och skrek: ”Spring!” De två pojkarna sprang allt vad de kunde och väntade bara på att höra mopederna knattra loss bakom sig och komma ifatt dem. Men de sprang i riktning mot Kenta, deras tränare, som Sixten fått syn på just innan han kastade säcken. När Abbe väl sparkat undan flaskorna och 9
burkarna och vände mopeden för att köra ifatt dem fick han också syn på den vuxne ledaren. Han gasade, vände och drog iväg efter sina kompisar i stället. ”Vi hittade flaskor och burkar, dom ligger där borta, kanske kan vi hjälpas åt att plocka upp dom, vi ville bara vara några fler.” Sixten var andfådd. Kenta tittade till på dem som om han ville fråga något. Men han sa bara: ”Det är coolt. Vi hjälps åt.” ”Dom kommer att straffa oss, du vet det, va?” sa Dao dystert till Sixten när de var på väg hem en stund senare. ”På ett eller annat sätt får vi igen det här. Dom är större än vi och starkare.” Sixten visste att det var sant. Ändå hade det varit en så bra känsla att bara slänga den där säcken på Abbe så burkarna och flaskorna skramlade ut. Han hade sett så löjligt snopen ut. Då hade det känts bra i alla fall. Just nu var det mindre kul att tänka på vad som skulle kunna hända. Sedan Abbe och hans kompisar blivit uteslutna ur BK Hoppet hade de varit riktigt jobbiga mot alla som var kvar i klubben och spelade fotboll. ”Dom straffar oss för att dom har straffat ut sig själv ur laget genom att vara så stökiga.” Dao suckade. ”Det är ju lätt för ledarna och dom som slängde ut dom, men det är ju oss dom ger sig på i stället.” 10
De ryckte till av ljudet från en moped. De var nästan framme vid Sixtens hus. Det var en av Abbes kompisar. Dao såg rädd ut. ”Micko bor i porten bredvid mig, han har aldrig gjort mig nåt”, sa Sixten lugnande. Inte hittills i alla fall, tänkte han. Men den tanken behöll han för sig själv. Och nog blängde Micko på honom när han steg av mopeden och tog av sig hjälmen.
11
Kapitel 2 De nästan ljudlösa skorna stannade intill Sunnas bänk. Hon hörde hennes fröken ta ett djupt andetag och öppna munnen. ”Jaha, klockan är visst redan två. Vi får fortsätta med matten imorgon.” Sunna tittade upp på sin fröken som redan var på väg tillbaka till katedern. Nu måste hon läsa sitt mess. Handen nuddade mobilen i fickan samtidigt som hon reste sig och skyndade ut ur klassrummet. Hon knappade fort fram meddelandet. Det var från Sixten: ”Är hemma hela helgen. Vet ett ställe. Kom!” Sen var det slut. Vad då för ställe, vad menade han? Sunna tänkte på hur det hade varit i julas, när de smugit omkring. Hon skyndade sig att messa tillbaka. ”Ses snart!” Snart, det var på lördag, i övermorgon. Med ens kändes två dagar väldigt länge. ”Måste du vissla hela tiden?” Sunna vände sig om. Det var Filip, en kille i klassen som alltid skulle lägga sig i. Vadå vissla? tänkte hon och insåg vad hon just hade gjort. Visslat en glad melodi. Precis som hennes pappa när han var på gott humör, som när han fixade med gamla möbler. 12
”På lördag tänker jag ha tjejträff”, sa Fanny när Sunna kom och satte sig hos henne. ”Mina föräldrar ska bort så alla kan sova över också.” ”Då kan vi se film hela natten”, sa Julia förtjust. Sunna sa inget. Men Julia överföll henne: ”Du kan väl ta med dig era gamla filmer: Grease och Saturday Night Fever.” ”Jag kan nog inte komma”. Sunna tänkte på Sixten och hans meddelande. Jag vet en plats. Det lät spännande. ”Men vad då?” Fanny lät besviken. Sunna log, det lät mysigt med en föräldrafri kväll hemma hos Fanny. Kanske skulle hon kunna hinna både och. ”Jag ska försöka komma.” När Sixten kom till träningen sent på eftermiddagen stod hela tjejlaget framför omklädningsrummets ingång. Ingen av killarna kom in. De stod i en klunga nedanför trappan tillsammans med tränaren Kenta. En av tjejerna hade ställt sig framför alla andra och tittade sig omkring. ”Vad är ni för jävla ynkryggar?” Hon var mörkhårig, kortklippt och såg arg ut. Sixten smög upp bredvid Dao. ”Vad är det som händer?” ”Tjejerna är sura för nåt.” Dao tog inte blicken från klungan med tjejer som spärrade av ingången till omklädningsrummen. Sixten sneglade på sin tränare. 13
”Vi ska ha hälften.” Den mörka korthåriga tjejen knep ihop munnen. ”Hälften av vad?” Sixten väste till Dao som inte svarade. ”Vi får dom sämsta träningstiderna, vi får ärva era tröjor och när ni får åka buss till matcherna åker vi tunnelbana. Ni får mellanmål, vi får ingenting. Det är inte rättvist.” Tränaren Kenta nickade. ”Jag håller med, men vad hjälper det er att ni stoppar oss från att träna?” Han såg trött ut. En liten tjej med stort lockigt hår stack fram sitt ansikte. ”Fattar du inte, det här en aktion. Antingen är ni med oss eller emot oss.” Tjejerna jublade. ”Bra, Päivi.” ”För fan syrran.” Det var en av Sixtens lagkompisar som skrek. Sixten kom av någon anledning att tänka på Sunna. Att det lika gärna kunde vara hon som stod där och var ilsken. ”Vad orättvist om det är så.” Sixten viskade till Dao som höll med. ”Vi försökte säga vad vi tyckte på årsmötet. Vi hade till och med skrivit en motion som vi röstade igenom, nu gills den inte helt plötsligt. Varför då? Jo, därför att ni inte sa ett skit när det behövdes.” Det var en tjej som Sixten visste hette Ramira som hade klivit fram. En stor man kom klivandes från parkering14
en. Han hade jeans och kavaj och en tjock tröja under. Fast han hade kort, snaggat hår kunde han inte dölja flinten mitt på huvudet. Han skrattade men det lät nervöst. Sixten visste att det var klubbens ordförande. Han hette Ulf men alla kallade honom Ulven. Han brukade komma förbi deras träning då och då, och hålla tal på höstavslutningarna. ”Lugna ner er nu tjejer. Hanna, vad är på gång?” Det var den korthåriga tjejen han vände sig till. ”Ska du fråga. Vi gillar inte att bli mobbade av vår egen klubb.” ”Ta det lugnt, jag förstår att ni menar er så kallade motion. Jag som ordförande och dom andra som sitter i styrelsen har ansvar för den här klubben. Det som hänt är för ert eget bästa. Ni drar inte in några pengar. Ni kostar. Okej. Ni kan inte komma här och diktera villkor när ni inte vet vad det handlar om.” Mannen såg obehaglig ut fast han försökte le. Sixtens tränare hade klivit fram. ”Lugn nu, Ulven.” Hanna tittade stridslystet ut över alla som stod framför henne. ”Det ska vara rättvist. Förresten tror jag inte Zarah Osman skänker sina priser för att pengarna från auktionen ska gå till killarna.” Ulven slog ifrån sig med händerna. ”Ni lyssnar ju inte.” Han gick därifrån. 15
Tjejerna samlades och viskade i en grupp och Sixten passade på att smita in i omklädningsrummet. Han var bekymrad. Han hade tagit för givet att det var lika för alla. Päivis ord ringde i hans huvud, är ni inte med oss är ni emot. Runt omkring honom pratade och skrattade alla, som om ingenting hade hänt. Han sneglade på Dao. Just då kom tränaren Kenta in. Han hade en grön magnettavla under armen. Det betydde att det skulle bli tekniksnack. Sixten suckade. Det var tråkigt. Kenta skrattade när han såg Sixtens uppsyn. ”Vad grubblar du på då?” ”Vad snackade dom om, tjejerna?” Kenta satte sig på bänken mitt i omklädningsrummet. ”I alla föreningar har man årsmöten, det är för att alla medlemmar skall kunna säga vad dom tycker. Tjejerna var jätteduktiga. Dom gick dit och sa att dom var trötta på att bli orättvist behandlade och att dom tyckte det var självklart att klubben skulle satsa lika mycket på tjejerna som på killarna. Eftersom hela tjejlaget var där lyckades dom rösta igenom sitt förslag trots att styrelsen var emot det. Ändå togs det bort.” ”Det är ju inte klokt.” Sixten spärrade upp ögonen. Sedan bet han sig i läppen. ”Är det inte konstigt att vara emot rättvisa?” Kenta suckade. ”Man kan tycka det.” Så tog han fram magnettavlan och visade hur laget skulle vara upp16
ställt om motståndarlaget fick en frispark strax utanför straffområdet. Sixten lyssnade inte, han tänkte på tjejerna och på vad arga de var. När han, Dao och de andra sprang ut på planen stod tjejerna kvar. Sixten saktade ned på stegen när han var i höjd med dem. ”Vi ger oss inte. Vi tar fighten.” Det var Hanna. Det såg ut som om de visste vad de skulle göra.
17
S
ixtens fotbollslag, BK Hoppet, har fått Sveriges bästa fotbollsspelare Zarah Osmans pris Diamantbollen. En auktion av priset ska ge klubben de pengar som den saknar. Sixten drar stolt med sig Sunna för att visa klubbhuset, men samma kväll slår någon sönder husets fönster och kvällen därpå brinner huset ner. Vittnen pekar ut Sixten som den skyldige. Varifrån kommer hoten? Hur ska Sunna och Sixten bevisa att han är oskyldig? Vem fanns i stugans närhet under kvällen som den brann? Sunna och Sixten försöker tillsammans att finna svaren på alla frågorna. Upp i rök är den andra boken i Emma Valls deckarserie om Sunna och Sixten. Första delen heter Spår i snö.
Omslag av Christina Alvner
Opal
ISBN: 978-91-7299-276-4