9789163397578

L

ångt inne i storskogen står träden så tätt att solljuset nästan aldrig når in. Där, djupt inne bodde en gång en stor trollfamilj.

Det var Trollmor, Trollfar, Trollfars bror och många andra släktingar. En hel hop trollungar hade de.

En av dem hette Turali.

Tura hette hon för de trodde hon förde tur med sig.

Li fick hon heta för att hon var så liten.

Turali var ovanligt liten för att vara ett skogstroll, men det var inte det enda som var annorlunda.

En stor kalufs hade hon, men den var inte svart som hos de andra trollen utan gnistrande guldröd.

Och ögonen var inte svarta de heller utan ljust bruna med ett slags glitter i.

Men det konstigaste var nog att hon inte tyckte om favoritmaten, grodben och ormhuvud, som alla troll älskar. När sådana läckerheter serverades slogs de andra om maten, men inte Turali. Hon tyckte det såg äckligt ut.

9

Det mest underliga var i alla fall att Turali tyckte om att tvätta sig, särskilt om fötterna och hon var inte ett dugg rädd för vatten! Tvärtom. Varje morgon sprang hon ner till bäcken och stoppade fötterna i det klara vattnet. Sen satt hon där och njöt och pratade med sina vänner träden, och de förstod precis vad hon sa och ibland viskade de och susade till svar.

Men där fick hon inte sitta ifred, för de andra trollungarna retade henne. Jämt retades de: – Tura, tura, liten som inte trivs i skiten maten spelar ingen roll för Tura är inget riktigt troll!

Så skrek de, skrattade och pekade finger. Turali blev både ledsen och arg när de höll på så där.

– Varför säger ni jämt att jag inte är riktig? Jag är visst riktig! Om ni inte är snälla skvätter jag vatten på er, hojtade hon tillbaka. Och det var det bästa hon kunde säga för de andra var, som troll brukar, livrädda för vatten.

10

Nu var det inte bara trollungarna som tyckte Turali var konstig. Hennes mor hade väldiga bekymmer med hennes uppförande.

– Vad är det för fel på ungen? Ingenting äter hon, grubblade Trollmor medan hon grävde efter småkryp i en grop utanför grottan.

– Och jag som gjorde en så god ormsoppa häromdan, med paddemage och spindelben i, som är så gott …

Men tror nån ungen åt? Nähä, hon fryner bara.

Trollmor skrynklade ihop näsan i en konstig grimas som härmade hur Turali brukade se ut när maten serverades.

Det var annorlunda med Turali alldeles från början.

Det visste Trollmor. Något var så konstigt att man inte skulle komma ihåg det och bara därför hade hon glömt det. Men nu ville hon minnas vad det var som var så konstigt med ungen.

– Om jag bara hade minne! Var kan man få tag i lite minne tro? Plötsligt upphörde Trollmor med sitt grävande och lyste som en sol i sitt trollansikte.

– Kanske hon, skogshäxan, Malliga Märta! Hon kan ju allt, nog kan hon ordna fram lite minne till mej. Det var en god idé. Jag skickar Turali så ungen gör nån nytta.

– Turali, kom hit! Nu skall du göra mor din ett ärende.

Men huvva! Har du nu varit i bäcken igen? sa Trollmor förfärat. Du blir ju alldeles blek i skinnet av allt det där tvätteriet! Trollmor ryste vid tanken på vatten.

13