9789172993105 by Smakprov Media AB

Bisse Falk

Lennart Eng

Rovdjursboken

Opal

ROVDJURSBOKEN

De fyra stora Bisse Falk & Lennart Eng

Opal

LO Lynx lynx

Lodjuret är det enda vilda kattdjuret i Sverige. Lon är släkt både med tamkatten och puman. Svansen är kort, öronen har tofsar och när den står ser den lite framåtlutad ut eftersom bak benen är längre än frambenen. Lon lever ensam i skogen där den fångar rå djur – om det finns några. Bor den i fjällen jagar den renar. Finns det varken ren eller rådjur går det bra med harar och fåglar. När lodjuret jagar smyger det sig så nära bytet det bara kan. Så tar det några jättestora språng – de kan vara sju meter långa – och kastar sig över sitt byte. Om lon misslyckas ger den genast upp. Men om den har lyckats och fångat ett rådjur el ler annat stort djur, lägger den sig först med by tet inom synhåll och vilar, innan den griper in på det. De små bytena äter den upp direkt. En hona med sina två ungar äter upp ett rådjur på unge fär tre dagar. Fast om köttet fryser och blir riktigt hårt har lon svårt att äta med sina svaga tänder. Då får den fånga ett nytt. Lon är den skickligaste ensamjägaren av alla våra rovdjur. Lodjur kan bli ganska gamla – man har hittat några som blivit 17 år.

Lodjurets namn Förr kallade man lodjuret för göpe som betydde slukhals, eftersom det ibland fångar fler byten än vad det orkar äta. Namnet lodjur antar man kommer från ett gammalt ord för ljus eftersom lodjuret har så gnistrande ögon. Det latinska ordet Lynx tror man har ungefär samma betydelse.

Visste du att ... – Lodjurets svans är kort för att det inte ska förlora sin kroppsvärme på vintern när det är kallt. – Lon inte kan ryta som de stora kattdjuren lejon och tigrar. – Morrhåren hjälper lon när den jagar i mörkret. – Lon kan döda ett byte som är fem gånger så tungt som den själv.

– Trampdynorna har massor av hår för att lon inte ska frysa om fötterna på vintern. – I en omröstning i teveprogrammet Mitt i Naturen om Sveriges populäraste djur vann lon. – Lodjuret härstammar från urlodjuret som levde i Afrika för sju miljoner år sedan.

Lodjursprat Det är mest lodjurshonan som pratar. Hon jamar till ungarna eller talar till dem så det nästan låter som små fågelpip. Men när lodjuren är brunstiga i mars eller april – då det är tid för honan och ha nen att para sig – kan man höra hanen och honan skrika till varandra. Först skriker de lite svagt, sen högre och högre. Det låter nästan som när berguven hoar. Om honan inte har hittat en hane, skriker hon högt för att locka till sig en. Blir lodjuret argt morrar den mullrande el ler fräser som en vanlig tamkatt. Mår den riktigt gott kan den spinna. Lodjuret pratar inte bara med ljud, den an vänder också sina färger för att tala om för andra lodjur vad den tycker. På öronens baksida finns en mörk fläck som den hotande visar när den träffar ett lodjur av samma kön. Den svarta tof sen på öronen förstärker hennes hot. Tack vare färgen runt ögat ser ögonen större ut än vad de egentligen är.

Lon kan höra en människa vissla på fyra och en halv kilometers håll! Om en ren gräver i snön efter mat hör den det på flera hundra meters håll.

Lon ser jättebra på nat ten. Det beror på att den kan se mer ljus än vad som finns på riktigt efter som ljuset reflekteras inne i lodjurets öga. Där för gnistrar lodjursögon precis som andra katters ögon om man lyser på dem med en ficklampa.

Av alla djur som forskare studerat har lon det allra bästa luktsinnet.

Lodjurspår Lons spår ser ut som jättestora kattspår. Precis som tamkatten kan den dra in klorna för att de inte ska skadas. Ändå ser man ofta klor i spårav trycken. För att hålla klorna riktig vassa, vässar lon dem genom att klösa på trädstammar. Vid kinderna och mellan tårna på tassarna har lodjuret doftkörtlar. När den stryker huvudet mot något eller vässar klorna mot en trädstam fastnar doften där och visar för andra lodjur att hemområdet är upptaget.

Lodjursbajs

Loungar

Lons bajs ser ut som vanligt kattbajs – men är mycket större. Och det har fjädrar, benrester och hår i sig. Ibland krafsar de över sitt bajs, precis som tamkatterna. Fast det händer att den bajsar på en stubbe eller sten, eller skvätter sitt kiss här och där, för att tala om för andra lodjur att den bor där och att de ska hålla sig därifrån.

Lodjurshonan är bara tillsammans med hanen när hon är brunstig – vill para sig – tidigt på vå ren. Efter någon vecka lämnar de varandra. I maj eller juni föder honan sina två, tre ungar under en gran eller i en klippskreva. Ibland måste hon gå ifrån ungarna för att jaga, då kan det hända att en räv smyger sig fram och dödar dem. Men de flesta lodjursungar som dör, dör av svält. De första två månaderna är ungarna stilla på boplatsen och diar sin mamma. När de blir lite större börjar mamman bära hem köttstycken till dem. Och så småningom får de följa med henne och lära sig jaga. När det nästa år är dags för ho nan att para sig igen, lämnar ungarna henne, för nu är de stora nog att klara sig själva.

Hemområde

Är lodjuret farligt?

Lodjuren bor i stora områden – hemområden – som de inte gärna lämnar, men inte heller försva rar mot inkräktare. Där kan lon varje dag vandra långt för att leta efter mat. Ofta går den på sina urgamla vandringsstråk, lodjursväxlarna. Finns det mycket mat behöver den inte ett så stort hemområde. Men om det är glest med rådjur el ler renar är hemområdena jättestora. Lon vill känna sig trygg där den bor. Finns det klippor och branta berg, vågar den leva ganska nära människor. Då kan det hända att den nyfi ket smyger in genom öppna dörrar i lador för att undersöka vad som finns där.

Du behöver inte bli orolig om du får syn på ett lodjur i skogen. Lon attackerar inte människor – den är alldeles för rädd för människan. Däremot kan den angripa hundar, även om det inte händer så ofta det heller. Då är det mest jakthundar som den ger sig på, ibland för att för svara sig när hunden börjat jaga den. Den kan också få för sig att ge sig in i fårhagar för att fånga får. I fjällen är lodjuret det rovdjur som dödar flest renar.

Jagad för skinnets skull I alla tider har folk uppskattat det vackra lodjurs skinnet. Det är så lent och fint att det till och med passade till sängkläder. När vikingarna åkte ut på sina vikingatåg hade de med sig lodjursskinn som de bytte mot andra varor. På Gustav Vasas tid fick man betala lika mycket för ett lodjurs skinn, som säden till en hel familj under ett år kostade. På 1800-talet började jägarna använda hagel bössor, nu blev det mycket lättare att jaga lo. I början av 1900-talet var lon nästan utrotad. För att rädda den fridlystes den 1927, då fick man inte längre jaga lodjur. Snart blev det allt fler och 1943 tyckte man att det fanns så många att jägarna åter kunde få börja skjuta lon. Men på 1970-talet fick lodjuren problem igen. Nu var det inte jägarnas fel, utan de blev smittade av en sjukdom som he ter rävskabb – små, små djur grävde sig in i deras skinn och gjorde att det kliade så mycket att den inte hade tid att fånga mat. Därför dog många av svält. 1991 fridlyste man lodjuret igen. Nu har det blivit ganska många lodjur igen och man kan åter jaga lodjur, men bara så många som myndighe terna varje år bestämmer. År 2007 fanns det ungefär 1400 lodjur i Sve rige.

Björn, varg, lo och järv – de är Sveriges fyra stora rovdjur. Människor har i alla tider fascinerats av dem. En del älskar dem medan andra hatar dem. I den här boken kan du läsa om hur rovdjuren lever, hur många de är, vad de äter. Du får även veta hur farliga rovdjuren är för människan och vad du bör göra ifall du möter ett av dem i naturen. Utöver all fakta finns det gamla berättelser, sådant som folk förr trodde om rovdjuren: Varför björnen har en kort svans, hur vallpojkarna skyddade sig mot vargen, om lodjurets lyckosten och annat. En bok för alla nyfikna naturvänner.

Opal

ISBN: 978-91-7299-310-5