TOM CLANCY
Hans öronsnäcka pep till. Jack knackade på den med fingertoppen. ”Jack här.” ”Ryan?” Det var Chavez. ”Du skulle ha avlagt din rapport vid det här laget. Hur har det gått?” ”Förlåt. Jag blev lite försenad. Mål fem är ute ur leken.” ”Har du stött på några problem?” ”Nej.” ”Har du satt dig i säkerhet?” ”Inte ännu. Jag tankar över en massa underrättelsematerial från offrets dator. Jag är klar om en halv minut.” ”Nej, Ryan. Lämna kvar allt. Dra därifrån. Du har inget understöd från oss.” ”Okej, uppfattat.” Ryan slutade klicka sig igenom mejlen, men ett nytt mejl dök upp i Kartals inkorg. Instinktivt dubbelklickade han på den bifogade mappen och JPEG-foton öppnades i ett rutnät på en av skärmarna framför honom. ”Tänk om vi kan använda det här materialet?” frågade han med lätt frånvarande röst medan han förstorade det första fotot i rutnätet. ”In och ut, det var vad vi sade, Ryan.” Men Jack lyssnade inte längre på Chavez. Först skrollade han hastigt igenom bilderna, men sedan lugnade han ner sig och tittade mer noggrant på dem. Och sedan hejdade han sig. ”Ryan? Är du kvar?” ”Å, herregud”, sade han lågt. ”Vad är det?” ”Det är ... det är vi. Vi är brända, Ding.” ”Vad pratar du om?” Bilderna på skärmen framför Ryan verkade ha tagits av övervakningskameror, och kvalitén på fotona varierade, men de var ändå allihop tillräckligt bra för att han skulle känna igen sina kolleger. John Clark som stod i dörröppningen till en lyxrestaurang.
36