Page 1


RÖTT HOT TOM CLANCY MED MARK GREANEY ÖVERSATT AV ULF GYLLENHAK


BOOKMARK FÖRLAG bookmark@stockholmtext.com Originalets titel: Threat Vector © 2012 Rubicon, Inc Bookmark Förlag, Stockholm 2013 All rights reserved including the right of reproduction in whole or in part in any form. This edition published by arrangement with G.P. Putnam’s Sons, a member of Penguin Group (USA) Inc. through Ulf Töregård Agency AB. Översättning: Ulf Gyllenhak Tryck: CPI, Tyskland, 2013 978-91-7547-013-9


PERSONGALLERI

USA:s regering • • • • • • • • • •

John Patrick ”Jack” Ryan: USA:s president Arnold van Damm: presidentens stabschef Robert Burgess: försvarsminister Scott Adler: utrikesminister Mary Patricia Foley: underrättelsechef Colleen Hurst: nationell säkerhetsrådgivare Jay Canfield: CIA-chef Kenneth Li: USA:s ambassadör i Kina Adam Yao: fältagent, National Clandestine Service, CIA Melanie Kraft: analytiker, CIA (utlånad till Office of the Director of National Intelligence) • Darren Lipton: FBI-agent, National Security Branch, Counterintelligence Division

Amerikanska militärer • Amiral Mark Jorgensen: USA:s flotta, befälhavare Stilla havsflottan • General Henry Bloom: USA:s flygvapen, befälhavare för Cyber Command • Kapten Brandon ”Trash” White: marinkåren, pilot, knuten till division F/A-18C Hornet


• Major Scott ”Cheese” Stilton: marinkåren, pilot, knuten till division F/A-18C Hornet • Sergeant Michael Meyer: insatsledare för SEAL Team Six

Kollegiet • Gerry Hendley: chef för Hendley Associates, chef för Kollegiet • Sam Granger: operativ chef • John Clark: fältagent • Domingo ”Ding” Chavez: fältagent • Dominic Caruso: fältagent • Sam Driscoll: fältagent • Jack Ryan Jr: fältagent, analytiker • Rick Bell: analyschef • Tony Wills: analytiker • Gavin Biery: datachef

Kineser • Wei Zhen Lin: president för Folkrepubliken Kina, generalsekreterare för det kinesiska kommunistpartiet • Su Ke Qiang: ordförande för centrala militärkommissionen • Wu Fan Jun: underrättelseagent, Ministeriet för statssäkerhet • Doktor Tong Kwok Kwan, alias ”Center”: operativ chef för Spökskeppet • Zha Shu Hai, alias ”FastByte22”: cyberbrottsling som eftersöks av Interpol • Crane: ledare för ”Vancouvercellen” • Han: fabriksägare och pirattillverkare av högteknologisk utrustning


Ytterligare personer • Valentin Olegovitj Kovalenko: före detta SVR (ryska underrättelsetjänsten i utlandet) och biträdande rezident på Londonstationen. • Todd Wicks: försäljare på Advantage Technology Solutions • Charlie ”DarkGod” Levy: amatörhacker • Doktor Cathy Ryan: hustru till president Jack Ryan • Sandy Clark: hustru till John Clark • Doktor Patsy Clark: hustru till Domingo Chavez, dotter till John Clark • Emad Kartal: före detta agent för den libyska underrättelsetjänsten, kommunikationsexpert


K I N A O C H S Y D K I N E S I S K A H AV E T N

Shanghai

KINA

Guangzhou

TA I WA N

Hongkong Macao

Hanoi L AOS

Hainan Paracelöarna (Xishaöarna)

THAILAND

Manila Bangkok

VIETNAM

Sydkinesiska havet

K A MBODJA

FILIPPINERNA

Phnom Penh Ho Chi Minh-staden Spratlyöarna BRU NEI

M

A

L

A

Y

S

I

A

© 2012 Jeffrey L. Ward


PROLOG DET VAR SVÅRA DAGAR för före detta agenter från säkerhets-

organisationen Jamahiriya, den fruktade nationella underrättelsetjänsten i Libyen under Muammar al-Gaddafi. De medlemmar av Jamahiriya som hade lyckats överleva revolutionen i sitt hemland var nu skingrade och hade gått under jorden och fruktade den dag då deras grymma och brutala förflutna skulle hinna ikapp dem på ett mycket grymt och brutalt sätt. Efter att rebeller med västerländskt stöd ett år tidigare hade intagit Tripoli hade några Jamahiriya-agenter stannat kvar i Libyen och hoppats att de genom att byta identitet skulle kunna rädda sig undan vedergällning. Detta fungerade dock sällan, eftersom andra kände till deras hemligheter och gladeligen angav dem för de revolutionära huvudjägarna för att ge igen för gamla oförrätter eller för att vinna nya favörer. Al-Gaddafis spioner i Libyen greps var de än gömde sig, de torterades och sedan dödades de. Med andra ord drabbades de av ett öde som inte var värre än vad de förtjänade, även om väst hade gjort naiva förespeglingar att rättvisa rättegångar för begågna brott skulle bli dagens lösen när rebellerna tog makten. Men nej, barmhärtighet stod lika lite på programmet efter al-Gaddafis död som före. Säg hej till den nye chefen, han är likadan som den förre. De smartare agenterna från Jamahiriya såg till att lämna landet innan de greps, och några sökte sig till andra afrikanska nationer.

9


TOM CLANCY

Tunisien låg nära, men här såg man inte med blida ögon på Mellanösterns galne hund, ett passande öknamn som al-Gaddafi fått av Ronald Reagan. Tchad var utarmat och intog också en fientlig hållning mot libyerna. Några lyckades ta sig till Algeriet och några fler till Niger, och på bägge platser hittade de ett visst mått av trygghet, men som gäster hos dessa utfattiga regimer var deras framtida möjligheter ytterst begränsade. Men det fanns en grupp före detta Jamahiriya-agenter som klarade sig bättre än de övriga jagade kollegerna eftersom de hade en definitiv fördel. Under flera år hade denna lilla cell spioner inte bara arbetat med al-Gaddafis bästa för ögonen, utan också för att sko sig själva. De åtog sig uppdrag på fritiden, både i Libyen och utomlands, och utförde jobb åt organiserade kriminella element, åt al-Qaida, för Umayyadernas Revolutionära Råd och till och med för några av de andra underrättelsetjänsterna i Mellanöstern. Under dessa uppdrag hade gruppen drabbats av förluster också innan deras regering störtats. Flera hade dödats av amerikanska agenter ett år före al-Gaddafis död, och under revolutionen dog ytterligare flera av medlemmarna i Tobruks hamn i samband med ett flygangrepp från NATO:s sida. Två andra togs tillfånga när de gick ombord på ett plan i Misrata och torterades med elchocker innan de hängdes upp nakna i köttkrokar på stadens marknadsplats. Men cellens sju överlevande medlemmar lyckades fly landet, och även om deras frilansuppdrag inte hade gjort dem rika, kunde de tack vare sina internationella kontakter sätta sig i säkerhet likt råttor när det fartyg som kallades ”socialistiska folkliga libyska arabiska Jamahiriya” började sjunka. De sju männen sökte sig till Istanbul i Turkiet där de fick hjälp av kriminella element som var skyldiga dem en tjänst. Kort därefter lämnade två av medlemmarna gruppen och övergick till hederligt arbete. Den ene blev säkerhetsvakt hos en juvelerare och den andre fick jobb på en plastfabrik i staden.

10


RÖTT HOT

De andra fem fortsatte arbeta som spioner och hyrde ut sina tjänster som en ytterst erfaren grupp underrättelsespecialister. De var också oerhört noga med såväl sin personliga som operativa säkerhet eftersom de visste att endast rigorös personlig och operativ säkerhet kunde säkerställa att de inte utsattes för vedergällning från den nya libyska regeringens agenter på andra sidan Medelhavet. Att de var så noga med säkerheten gjorde att de under några månader klarade sig utan att ådra sig libyernas uppmärksamhet, men sedan slappnade de av. En av dem blev övermodig och höll sig inte till vad man hade kommit överens om. Han bröt mot reglerna för den personliga säkerheten och kontaktade en gammal vän i Tripoli. Denne gamle vän, som för att undvika att bli likviderad hade bytt sida och nu var lojal med den nya regeringen, rapporterade kontakten till Libyens nya och knappt flygfärdiga underrättelsetjänst. Även om Tripolis nya grupp spioner blev upphetsade av nyheten att flera av deras gamla fiender hade spårats till Istanbul, saknade de möjlighet att omsätta denna kunskap i handling. Att smyga in en insatsgrupp i en utländsk huvudstad med målet att mörda/ta till fånga var inte ett uppdrag som lämpade sig för en oerfaren organisation som just hade börjat ta sina första stapplande steg. Men en annan organisation snappade upp uppgiften, och denna organisation hade både medlen och motivet att göra något åt saken. Snart blev de före detta medlemmarna av den libyska underrättelsetjänsten i Istanbul måltavlor. Men inte måltavlor för de libyska revolutionärerna som ville utplåna de sista resterna av al-Gadaffis regim. Inte heller blev de måltavlor för någon västerländsk underrättelsetjänst som ville göra upp räkningen med medlemmarna i en före detta fientlig organisation.

11


TOM CLANCY

Nej, de fem libyerna blev måltavlor för ett hemligt mordkommando från USA. Över ett år tidigare hade en medlem i Jamahiriya skjutit och dödat en man som hette Brian Caruso, bror till en av amerikanerna och vän till de övriga. Skytten hade dött kort därefter men hans cell levde vidare. Den hade hållit ut genom revolutionen och dess medlemmar levde och hade hälsan i Turkiet. Men Brians bror och Brians vänner hade inte glömt. Och inte heller hade de förlåtit.

12


ETT hade hållit sig passiva i det nedgångna och dunkla hotellrummet i flera timmar och väntat på skymningen. Ett varmt skyfall slog mot rutan. Regnet var det dominerande ljudet i det dunkla rummet eftersom männen knappt talade med varandra. Det här hotellrummet hade fungerat som operativt center för gruppen, även om fyra av de fem männen hade bott på andra hotellrum runtom i staden under sin veckolånga vistelse. Nu när förberedelserna var klara hade dessa fyra agenter checkat ut från sina rum och samlats med all sin utrustning hos den femte mannen i gruppen. Även om de just nu bara satt i stillhet, hade de varit fullt upptagna under den föregående veckan. De hade spanat på sina måltavlor, utformat en operativ plan, hittat gömställen, memorerat tre alternativa flyktvägar och koordinerat logistiken beträffande det uppdrag som nu väntade. Men nu var förberedelserna klara, och det fanns ingenting de kunde göra förutom att sitta där och vänta på mörkret. Ett åskväder dundrade in från söder. En blixt som slog ner långt ute i Marmarasjön lyste för ett ögonblick upp de fem statyerna i rummet innan de sveptes in i mörkret igen. Hotellet låg i området Sultanahmet i Istanbul och man hade valt det som gömställe på grund av att det hade en parkeringsplats inne på området där de kunde ställa sina fordon och för att det låg på ungefär samma avstånd från de olika platser där DE FEM AMERIKANERNA

13


TOM CLANCY

operationerna skulle utföras senare på kvällen. De hade däremot inte valt hotellet på grund av sängöverkasten i vinyl eller de sjaskiga korridorerna eller den surmulna personalen eller stanken av hasch som sökte sig upp från vandrarhemmet på bottenvåningen. Men amerikanerna klagade inte över sin inkvartering, de tänkte bara på den uppgift som låg framför dem. Klockan sju på kvällen tittade gruppens ledare på kronografen han bar på handleden, den var fastsatt över bandaget som täckte hela handen och en del av överarmen. När han reste sig upp från trästolen han suttit på, sade han: ”Vi går härifrån en åt gången. Med fem minuters mellanrum.” De andra – två som satt på en säng som var fläckig av råttlort, en som lutade sig mot väggen vid dörren och ytterligare en som stod vid fönstret – nickade. Ledaren fortsatte: ”Jag gillar verkligen inte att dela upp uppdraget på det här sättet. Det är inte rätt metod. Men ärligt talat ... omständigheterna gör oss så illa tvungna. Om vi inte avrättar de här svinen så gott som samtidigt, kommer ryktet att sprida sig och de där kackerlackorna kommer att skingras.” De andra lyssnade utan att svara. De hade redan pratat om det här otaliga gånger under den senaste veckan. De var väl medvetna om svårigheterna, de var väl medvetna om riskerna och de var väl medvetna om sin ledares förbehåll. Ledaren hette John Clark. Han hade sysslat med den här sortens uppdrag redan innan den yngste medlemmen i hans grupp hade fötts och därför vägde hans ord tungt. ”Mina herrar, jag har sagt det förut, men jag vill ändå poängtera det igen. Här handlar det inte om några stilpoäng.” Han hejdade sig. ”In och ut. Snabbt och kallblodigt. Ingen tvekan. Ingen nåd.” Allihop nickade igen. Clark slutade prata och tog sedan på sig en blå regnrock över sin tredelade kritstrecksrandiga kostym. Han gick bort till fönstret

14


RÖTT HOT

och sträckte fram vänsterhanden. Han fattade tag i Domingo ”Ding” Chavez utsträckta vänsterhand. Ding var klädd i en trekvartslång läderrock och en kraftig läderkeps. Det stod en kanvasväska vid hans fötter. Ding såg svett i sin läromästares ansikte. Han förstod att Clark hade ont, men han hade inte klagat på hela veckan. Chavez frågade: ”Är du verkligen i form för det här, John?” Clark nickade. ”Det ordnar sig.” Sedan sträckte John ut handen mot Sam Driscoll, som reste sig upp från sängen. Sam var klädd i jeansjacka och jeans, men han hade också på sig knä- och armbågsskydd och på sängen där han hade suttit låg en svart motorcykelhjälm. ”Mr C”, sade Sam. John frågade: ”Är du beredd att mosa de där skitstövlarna?” ”Så redo som jag kan bli.” ”Allt handlar om inställningen. Har man bara rätt inställning och går in för det, ordnar det sig.” Sam bara nickade samtidigt som ytterligare en blixt lyste upp rummet. John gick bort till Jack Ryan Jr. Han var klädd i svart från topp till tå: bomullsbyxor, stickad tröja och en stickad mask som var upprullad över ansiktet så att den såg ut som en keps av ungefär samma slag som den som Chavez hade på sig. Dessutom hade han på sig skor med mjuka sulor; de såg ut som svarta tofflor. Clark skakade den tjugosjuårige Ryans hand och sade: ”Lycka till, Junior.” ”Jag kommer att klara av det.” ”Det vet jag.” Till sist gick John runt sängen och här skakade han Dominic Carusos vänsterhand. Dom var klädd i en fotbollströja i rött och gult och runt halsen hade han en guldfärgad halsduk med orden Galatasaray i rött. Hans klädsel avvek tvärt från de dämpade

15


TOM CLANCY

färgerna de andra i rummet bar, men hans uppsyn var betydligt dystrare än hans färgval. Med ett allvarligt ansiktsuttryck sade Dom: ”Brian var min bror, John. Jag behöver inte ...” Clark avbröt: ”Har vi inte talat om det här?” ”Jo, men ...” ”Oavsett vad våra fem måltavlor här i Turkiet har för sig, handlar operationen om betydligt mer än bara hämnd för din bror. Men samtidigt ... är vi alla Brians bröder i dag. Det här är en gemensam operation.” ”Jo, det stämmer, men ... ” ”Jag vill att du koncentrerar dig på uppdraget. Ingenting annat. Vi vet allihop vad vi ska göra. De där asen från Jamahiriya har begått andra brott mot sitt eget folk och mot USA. Och av det vi har tagit reda på framgår tydligt att de fortfarande håller på med skumma saker. Ingen annan kommer att stoppa dem. Det är vår sak att sätta punkt för deras verksamhet.” Dom nickade halvt frånvarande. Clark tillade: ”De där asen får bara vad de förtjänar.” ”Jag vet.” ”Är du beredd?” Nu höjde den unge mannen sin skäggiga haka. Han såg Clark i ögonen. Med en bestämd nick sade han: ”Absolut.” Och efter det grep John Clark, med sin icke bandagerade hand, tag i sin portfölj och lämnade rummet utan ett ord. De fyra återstående amerikanerna tittade på sina klockor och satt eller stod sedan stilla utan att säga något och lyssnade på hur regnet slog mot fönstret.

16


TVÅ hade döpt till Mål ett satt vid sitt vanliga bord på utomhusserveringen vid May Hotel på Mimar Hayrettin. De flesta kvällar, när vädret var bra, stannade han till här för att ta sig ett eller ett par glas raki som han drack med kallt, kolsyrat vatten. Vädret den här kvällen var bedrövligt, men den långa markisen som personalen på May hade hängt upp över trottoaren innebar att han slapp bli blöt. Det fanns bara några få gäster vid de andra borden under markisen, par som satt och rökte och drack tillsammans innan de antingen gick upp till sina rum på hotellet eller fortsatte till diverse nöjesställen i Gamla stan. För Mål ett hade kvällsglaset med raki blivit en central del av livet. Den aniskryddade, mjölkvita drycken var gjord på druvor och alkoholhaltig. Den var förbjuden i hans hemland Libyen och i andra länder där den mer liberala hanafitiska skolan av islam inte är förhärskande, men den före detta spionen från Jamahiriya hade varit tvungen att emellanåt dricka alkohol under sina uppdrag utomlands för att inte avslöja sig. Nu när han hade blivit en eftersökt man, hade han börjat förlita sig på spritens lätta bedövning för att kunna slappna av och kunna sova, även om inte ens den liberala hanafitiska skolan tillåter att man berusar sig. Bara ett fåtal fordon rullade förbi på den kullerstensbelagda gatan tre meter från hans bord. Gatan var inte särskilt livligt trafikerad, inte ens under molnfria helgkvällar. Men det fanns en MANNEN SOM AMERIKANERNA

17


TOM CLANCY

del fotgängare på trottoaren vid sidan av honom och Mål ett njöt av att betrakta Istanbuls vackra kvinnor där de gick förbi under sina paraplyer. De enstaka anblickarna av en sexig kvinnas ben i kombination med rakins varma bedövande känsla gjorde att den här regniga kvällen var särskilt njutbar för honom där han satt på utomhusserveringen.

K lockan nio på kvällen körde Sam Driscoll lugnt och försiktigt

sin silverfärgade Fiat Linea genom kvällstrafiken som pulserade in i Gamla stan i Istanbul från områdena längre ut. Stadens ljus glittrade mot hans blöta vindruta. Trafiken blev allt glesare ju längre in han kom i Gamla stan, och när amerikanen stannade vid ett rödljus, sneglade han på sin GPS på instrumentbrädan. När han återigen bekräftat avståndet till sitt mål, sträckte han sig mot passagerarsätet och grep tag i sin motorcykelhjälm. Medan trafikljuset växlade om rullade han med huvudet för att nackmuskulaturen skulle slappna av. Sedan satte han på sig hjälmen och sänkte ner visiret för ögonen. Han lyckades inte hejda en rysning inför vad som väntade. Trots att hans hjärta dunkade och nästan varenda synaps i hans hjärna arbetade för att han skulle koncentrera sig på uppdraget, klarade han av att samla sig tillräckligt för att ruska på huvudet och tala med sig själv. Han hade genomfört en hel del kusliga uppdrag under sin tid som soldat och agent, men detta var något han aldrig hade gjort. ”Dags att mosa skitstövlarna.”

L ibyern tog den första munnen av kvällens andra glas raki sam-

tidigt som en silverfärgad Fiat snabbt kom körande längs gatan ungefär åttio meter norrut. Mål ett tittade åt andra hållet där en

18


RÖTT HOT

vacker turkisk flicka, med ett rött paraply i vänsterhanden och ett koppel till sin dvärgschnauzer i högerhanden, gick förbi på trottoaren. Han hade en fantastisk utsikt mot hennes långa och muskulösa ben. Men ett rop på vänster sida fick honom att rikta blicken mot korsningen rakt fram, och där såg han den silverfärgade Fiaten som passerade trafikljuset i hög hastighet. Han betraktade hur fyradörrarsbilen kom åkande uppför den lugna gatan. Han förväntade sig att den bara skulle fortsätta rakt förbi. Han höjde glaset till läpparna, han var inte orolig. Inte förrän bilen svängde tvärt åt vänster med ett skrik från de blöta däcken, och han stirrade rakt mot den framrusande bilens grill. Mål ett reste sig snabbt upp men hans fötter var som fastgjutna i trottoaren. Han höll fortfarande det lilla glaset i handen. Han hade ingenstans att fly. Kvinnan med dvärgschnauzern skrek till. Den silverfärgade Fiaten körde rakt in i mannen vid kafébordet och träffade honom framifrån. Han vräktes omkull och trycktes hårt in i tegelväggen utanför May Hotel. Han pressades bakåt med halva kroppen under och halva kroppen framför fordonet. Libyerns bröstkorg krossades, revbenen flisades sönder och vassa benbitar trycktes in i hans vitala organ likt en salva från ett gevär som används vid kravallbekämpning. Vittnen på kaféet och på gatan runtomkring berättade senare att mannen bakom ratten i den svarta motorcykelhjälmen lugnt backat ut sitt fordon och att han till och med kontrollerat backspegeln innan han körde tillbaka till korsningen och fortsatte norrut. Han betedde sig inte annorlunda än en man som var ute på en söndagstur och som just hade kört in på en parkeringsplats utanför stormarknaden, när han insåg att han hade glömt plånboken hemma och vänt för att hämta den.

19


TOM CLANCY

E n kilometer sydöst om denna incident parkerade Driscoll Fiaten

på en privat uppfart. Den lilla bilens motorhuv var bucklig, grillen och kofångaren var hoptryckta och böjda, men Sam ställde bilen så att skadorna inte skulle synas från gatan. Han klev ur och gick bort till en skoter som stod fastkedjad några meter bort. Innan han låste upp skotern och körde därifrån i den regniga natten, sände han ett kort meddelande över radioenheten i sin krypterade mobiltelefon. ”Mål ett ute ur leken. Sam är oskadd.”

Ç irağanpalatset är en ståtlig byggnad som uppfördes på 1860-talet

åt Abdülaziz I, en sultan som härskade mitt under Osmanska rikets långa nedgångsperiod. Efter att hans omåttliga spenderande försatt hans land i skulder, avsattes han och ”uppmanades” att ta livet av sig med hjälp av en sax. Inte på någon annan plats framgick den extravagans som hade bidragit till Abdülaziz fall lika tydligt som i Çirağanpalatset. Nu var det ett femstjärnigt hotell och dess välskötta gräsmattor och kristallklara simbassänger löpte från palatsets ytterväggar ner till Bosporens västra kust, det sund som skiljer Europa från Asien. Restaurangen Tuğra på första våningen i Çirağanpalatset har fantastiska rum med högt i tak och fönster varifrån man har en storslagen utsikt över hotellets park och sundet längre bort. Till och med i det hällregn som dröjde sig kvar den här tisdagskvällen kunde middagsgästerna vid sina bord klart och tydligt se de kulörta ljusen på de förbipasserade lustjakterna. Förutom de många förmögna turisterna som njöt av sina utsökta måltider, fanns här också ganska många affärsmän och affärskvinnor från hela världen, vilka antingen satt ensamma eller i grupper av varierande storlek i restaurangen. John Clark smälte in bra. Han satt ensam vid ett bord dukat

20


RÖTT HOT

med kristallglas, exklusivt benporslin och guldpläterade bestick. Han hade fått ett litet bord nära ingången, långt bort från panoramafönstren med utsikt över vattnet. Hans kypare var en stilig medelålders man klädd i svart smoking, måltiden han serverade var överdådig, men även om amerikanen inte kunde påstå att han inte uppskattade maten, hade han uppmärksamheten riktad mot ett bord på andra sidan rummet. Några ögonblick efter att John tagit en första tugga av den mjälla marulken, visade hovmästaren fram tre arabiska män i dyrbara kostymer till bordet vid fönstret, och en kypare tog emot deras drinkbeställningar. Två av männen bodde på hotellet. Detta var något som Clark visste som en följd av gruppens bevakning och det hårda arbete som hade lagts ner av underrättelseanalytikerna i hans egen organisation. De var omanska bankirer och helt ointressanta för honom. Men den tredje mannen, en femtioårig libyer med grått hår och välansat skägg, var av stort intresse. Han var Mål två. Medan Clark åt med gaffeln i vänsterhanden, något som den högerhänta amerikanen hade varit tvungen att lära sig efter sin skada, använde han sig av en mycket liten hudfärgad hörapparat i högerörat för att koncentrera sig på männens röster. Det var svårt att urskilja just deras röster från det övriga sorlet i rummet, men efter några minuter lyckades han höra vad Mål två sade. Han riktade återigen uppmärksamheten mot marulken och väntade. Ett par minuter senare tog kyparen emot beställningen från araberna vid fönsterbordet. Clark hörde att hans måltavla beställde kolgrillad kalv och att de andra männen valde andra rätter. Det var bra. Hade omanerna beställt samma rätt som deras libyske sällskap, skulle han ha varit tvungen att välja plan B i stället. Plan B var tänkt att genomföras ute på gatan, och ute på gatan skulle

21


TOM CLANCY

Clark ha fått betydligt fler okända variabler att laborera med än här inne på Tuğra. Men alla männen hade beställt olika rätter, och Clark tackade tyst sin lyckliga stjärna. Sedan tog han ut hörapparaten ur örat och stoppade ner den i fickan. När John Clark hade ätit klart smuttade han på ett glas portvin medan männen vid måltavlans bord serverades kall soppa och vitt vin. Amerikanen undvek att titta ner på sin klocka. Han var underkastad ett exakt tidsschema men visste bättre än att avslöja sin nervositet eller upphetsning. I stället njöt han av sin port och räknade minuterna för sitt inre. Kort innan soppskålarna dukades bort från bordet där de arabiska männen satt, bad Clark sin kypare att peka var toaletten låg och blev anvisad att gå förbi köket. På toaletten smet han in i ett bås och satte sig ner. Därefter avlägsnade han snabbt bandaget runt underarmen. Bandaget var ingen bluff. Hans hand var skadad och det gjorde riktigt ont. Ett par månader tidigare hade den slagits sönder av en hammare och sedan dess hade han genomgått tre operationer för att få benen och lederna att fungera igen, men han hade inte fått en natts ordentlig sömn efter att han blivit skadad. Men även om bandaget var på riktigt, tjänade det ytterligare ett syfte. Under alla lagren med gasbinda, mellan de två spjälor som fixerade pekfingret och långfingret, hade han gömt undan en liten injektionsspruta. Den var placerad på ett sådant vis att han kunde trycka ut den smala spetsen genom bandaget med tummen, avlägsna hättan som skyddade spetsen och sticka in sprutan i offret. Men det var plan B, det mindre önskvärda tillvägagångssättet, och John hade bestämt sig för plan A. Han lossade sprutan från gömstället och stoppade ner den i fickan. Sedan virade han långsamt och försiktigt om handen med bandaget igen.

22


RÖTT HOT

Sprutan innehöll tvåhundra milligram av en särskild sorts suxametongift. Dosen i plastsprutan kunde antingen injiceras i offret eller intas oralt. Bägge metoderna var dödliga även om det, inte så otippat, var betydligt mer effektivt om giftet injicerades. John lämnade toaletten med sprutan gömd i vänsterhanden. Hans tajming var inte bra. När han kom gående ut från toaletten och gick förbi dörren till köket, hade han hoppats att få se hur hans offers kypare klev ut genom dörren med maträtterna, men korridoren var tom. John låtsades titta på målningarna som hängde på väggarna och sedan den förgyllda, utsirade bröstlisten i korridoren. Till sist dök kyparen upp med en bricka på axeln full med övertäckta rätter. John Clark stod mellan mannen och matsalen, och han krävde att kyparen skulle ställa ner brickan på ett litet serveringsbord som stod där och att han skulle gå och hämta köksmästaren. Kyparen dolde sin irritation bakom en fasad av artighet och gjorde som han hade blivit tillsagd. När mannen försvann in genom svängdörren, kontrollerade Clark snabbt rätterna, hittade den kolgrillade kalven och sprutade sedan in giftet mitt i det tunna köttstycket. Ett par genomskinliga bubblor dök upp i såsen, men merparten av giftet återfanns nu i själva köttet. När köksmästaren infann sig några ögonblick senare, hade Clark redan satt tillbaka locket ovanpå rätten och stoppat ner sprutan. Han tackade köksmästaren översvallande för en utsökt middag, och kyparen skyndade iväg för att servera sina rätter så att inte gästerna skulle avvisa maten för att den hade hunnit bli kall. Några minuter senare betalade John notan och reste sig upp för att lämna bordet. Kyparen hämtade hans regnrock, och när han tog på sig den sneglade han bort mot Mål två. Libyern åt just upp den sista biten av kalvköttet och var djupt försjunken i samtal med sina omanska följeslagare.

23


TOM CLANCY

När Clark gick iväg mot lobbyn, lossade Mål två på slipsen. Tjugo minuter senare stod den sextiofemårige amerikanen under sitt paraply i parken Büyükşehir Belediyesi på andra sidan gatan mittemot hotellrestaurangen och betraktade hur en ambulans kom körande fram till entrén i hög hastighet. Giftet var dödligt, det fanns inte en ambulans i hela världen som kunde ha ett motgift med sig i sin låda med läkemedel. Antingen var Mål två redan död eller så skulle han vara det inom kort. Läkarna skulle uppfatta det som att han drabbats av en hjärtinfarkt, så förmodligen skulle man inte utreda vilka andra gäster som råkat sitta och äta på Tuğra vid tidpunkten för den olyckliga, men fullt naturliga, händelsen. Clark vände sig om och gick iväg mot Muvezzigatan, femtio meter västerut. Där tog han en taxi och sade till chauffören att köra honom till flygplatsen. Han hade inget bagage, bara sitt paraply och en mobiltelefon. När taxin körde iväg i natten, tryckte han in Push To Talk-funktionen på mobilen. ”Mål två är ute ur leken. Jag är oskadd”, sade han lågt innan han kopplade bort samtalet. Sedan stoppade han in vänsterhanden under regnrocken och lade telefonen i bröstfickan på kostymen.

Domingo Chavez tog emot samtalet från Driscoll och sedan det från Clark och koncentrerade sig nu på sin egen del av operationen. Han satt ensam på den gamla statsägda passagerarfärjan mellan Karaköy på den europeiska sidan av Bosporen och Üsküdar på den asiatiska sidan. På bägge sidor om honom i salongen på den väldiga båten fanns röda träbänkar fulla med män och kvinnor som färdades långsamt men säkert till sina mål och gungade i takt med dyningarna i sundet. Dings måltavla var ensam, precis som övervakningen av honom givit vid handen att han skulle vara. Den korta överfarten, som

24


RÖTT HOT

bara tog fyrtio minuter, innebar att Chavez skulle bli tvungen att göra slut på honom här på färjan, såvida måltavlan inte fick reda på att hans kolleger hade blivit mördade och vidtog försiktighetsåtgärder för att skydda sig. Mål tre var trettiofem år gammal och kraftigt byggd. Han satt på bänken vid fönstret en liten stund och läste i en bok, men efter en kvart gick han ut på däck för att röka. Efter att Chavez först kontrollerat att ingen annan i den stora salongen ägnade libyern någon särskild uppmärksamhet, lämnade han sin plats och gick iväg mot en annan dörr. Det regnade ihållande, det låga molntäcket hindrade ens det allra minsta månsken från att tränga igenom och Chavez gjorde sitt bästa för att röra sig i skydd av de långa skuggorna som kastades av ljusen längs det smala nedre däcket. Han gick iväg mot en punkt vid räcket, ungefär femton meter akterut om sitt mål. Där ställde han sig i dunklet och tittade ut mot de glittrande ljusen inne vid kusten och den svarta skuggan från en katamaran som passerade under Galatabron framför ljusen. I ögonvrån betraktade han hur hans måltavla stod och rökte vid relingen. Övre däck skyddade honom från regnet. Ytterligare två män uppehöll sig vid räcket, men Chavez hade följt efter måltavlan i flera dagar och han visste att libyern skulle stanna kvar här ute en stund. Chavez väntade i skuggan och till sist gick de andra tillbaka in. Han började långsamt närma sig mannen bakifrån. Mål tre hade börjat slarva med den personliga säkerheten, men han skulle aldrig ha överlevt så länge som han hade gjort både som agent för sin statliga underrättelsetjänst och frilansande spion om han hade varit en idiot. Han var på sin vakt. När Chavez var tvungen att passera en utomhuslykta för att ta sig fram till sin måltavla, såg mannen hur Chavez skugga rörde sig, och han snärtade iväg sin cigarrett och vände sig om. Han stoppade ner handen i fickan på sin rock.

25


TOM CLANCY

Chavez vräkte sig framåt mot sin måltavla. Med tre blixtsnabba steg var han framme vid relingen och sköt ut vänsterhanden för att hindra den store libyern från att få tag i vapnet han försökte nå. Med högerhanden slog han sedan till mannen i vänster tinning med en blydagg i en svart läderpåse och mannen sjönk ihop medvetslös mellan räcket och Chavez. Amerikanen stoppade ner blydaggen i fickan igen och sedan lyfte han upp den medvetslöse mannens huvud. Han såg sig snabbt omkring för att förvissa sig om att han var ensam, och sedan bröt han nacken av mannen med en snabb, brutal rörelse. Chavez lyfte upp libyern på relingen och lät honom rulla ut över kanten. Kroppen försvann ner i natten. Det enda som hördes över ljudet från havet och färjans mullrande motorer var ett svagt plaskande ljud. En liten stund senare gick Chavez tillbaka in i salongen och satte sig på en annan plats på den röda bänken. Han skickade ett kort meddelande från sin mobil. ”Mål tre är ute ur leken. Ding är oskadd.”

Den nya arenan Türk Telecom har en publikkapacitet på drygt

femtiotvåtusen åskådare och fylls till sista platsen när Istanbuls fotbollslag Galatasaray spelar. Trots att det regnade den kvällen var åskådarna torra eftersom de skyddades av ett tak som bara blottade själva fotbollsplanen. I kväll var det derbymatch mot lokalkonkurrenten Beşiktaş och läktarna var fulla av Istanbulbor, men det fanns en utlänning i publiken som inte ägnade spelet där nere på planen någon större uppmärksamhet. Dominic Caruso, som egentligen inte kunde något alls om fotboll, hade i stället siktet inställt på Mål fyra, en trettioettårig skäggig libyer som hade kommit hit för att titta på matchen i sällskap med en grupp turkiska bekanta.

26


RÖTT HOT

Caruso hade betalat en man som suttit ensam bara ett par rader ovanför målet att byta plats med honom, så nu hade amerikanen bra utsikt mot sin måltavla och dessutom nära till utgången alldeles intill. Under den första halvleken fick han finna sig i att hurra när de runtomkring honom hurrade, och resa sig upp när de reste sig upp, vilket skedde mer eller mindre hela tiden. I halvlek tömdes så gott som alla platser när fansen gav sig iväg för att köpa mat eller dryck eller gå på toaletten, men Mål fyra och de flesta av hans kompisar satt kvar, och därför gjorde Caruso samma sak. Trots att Galatasaray var tillbakapressat lyckades man göra ett mål i början av andra halvlek och publiken hurrade och skrek. Kort därefter, när det var trettiofem minuter kvar av matchen, tittade libyern på sin mobiltelefon och sedan vände han sig om och gick iväg mot trappan. Caruso rusade uppför trappan före sin måltavla, mot den toalett som låg närmast. Han ställde sig utanför utgången och väntade. Knappt trettio sekunder senare klev Mål fyra in på toaletten. Caruso tog snabbt upp en vit pappersskylt ur jackan som han tejpade fast på utsidan av toalettdörren. På papperet stod det Kapah eller ”stängt”. Han tog därefter upp en identisk skylt och tejpade fast den på entrédörren. Han klev in på toaletten och stängde dörren bakom sig. Mål fyra stod vid en rad pissoarer bredvid två andra män. De två männen var i sällskap och de gick bort till handfaten och tvättade sig och sedan gick de därifrån. Caruso hade gått bort till en pissoar fyra pissoarer bort från sin måltavla, och medan han stod där sträckte han ner handen mot framfickan på sina byxor under jackan och tog upp sin stilett. Mål fyra drog upp gylfen och gick iväg mot raden med handfat. När han passerade mannen som var iförd tröja och halsduk

27


TOM CLANCY

med Galatasarays emblem snurrade mannen plötsligt runt mot honom. Libyern kände hur han träffades av något i magen innan främlingen tryckte honom bakåt, hela vägen in i ett av båsen i den bortre änden av toaletten. Han försökte nå kniven som han hade i fickan, men hans angripare pressade honom bakåt med sådan kraft att han var fullt upptagen med att hålla sig på benen. Sedan föll bägge männen rakt in i båset över toaletten. Det var först då som den unge libyern sänkte blicken mot den punkt i magen där han hade fått ett slag. Handtaget på en kniv stack ut från magen. Han greps av panik och blev därefter alldeles matt. Hans angripare tryckte ner honom på golvet bredvid toaletten. Han lutade sig framåt mot libyerns öra. ”Det här är för min bror, Brian Caruso. Du och ditt anhang dödade honom i Libyen, och i kväll kommer ni allihop att få plikta för det med era liv.” Mål fyras ögon smalnade i förvirring. Han talade engelska, så han förstod vad mannen sade, men han kände inte någon som hette Brian. Han hade dödat många människor, men de var libyer, judar och rebeller. Fiender till överste al-Gaddafi. Han hade aldrig dödat en amerikan. Han hade ingen aning om vad den här Galatasarayanhängaren talade om. Mål fyra dog hopsjunken på golvet i ett bås inne på fotbollsarenans toalett, helt övertygad om att det här måste ha varit ett fruktansvärt misstag.

C aruso drog av sig sin blodiga fotbollströja och en vit T-shirt

blottades. Han tog av sig den också och under den hade han ännu en fotbollströja, den här gången i lokalkonkurrentens färger. Beşiktaş svarta och vita färger skulle hjälpa honom att smälta in i folksamlingen precis som han hade gjort i Galatasarays röda och gula färger.

28


RÖTT HOT

Han stoppade ner T-shirten och Galatasaraytröjan innanför byxlinningen, tog upp en svart keps ur fickan och satte den på huvudet. Han stod och tittade ner på den döde mannen ytterligare några ögonblick. Förblindad av hämndens vrede ville han spotta på den döda kroppen, men stod emot sin impuls eftersom han visste att det skulle vara rent idiotiskt att lämna DNA på platsen. I stället vände han sig bara om och gick ut från toaletten. Han rev ner bägge skyltarna med ordet Kapah från dörrarna och sedan började han gå mot arenans utgång. När han gick igenom vändkorset vid utgången och lämnade arenans skyddande tak och kom ut i det kraftiga regnet, drog han upp mobiltelefonen från sidan på sina säckiga arbetsbyxor. ”Mål fyra ute ur leken. Dom är oskadd. Det var en enkel match.”

29


TRE JACK RYAN JR HADE fått i uppgift att eliminera den måltavla

som omgavs av minst frågetecken. En ensam man som satt vid sitt skrivbord i sin lägenhet – eller det var i alla fall vad deras bevakning av mannen gav vid handen. Det borde alltså vara kvällens lättaste uppdrag, något som Jack förstod mycket väl, liksom han förstod att han fick detta uppdrag av det enkla skälet att han fortfarande var den som befann sig allra längst ner i den operativa hierarkin. Han hade utfört ytterst riskabla underjordiska operationer runtom i hela världen, men ändå färre uppdrag än de fyra andra agenterna i hans enhet. Till en början var det meningen att han skulle ha genomfört uppdraget på Çirağanpalatset och likviderat Mål två. Man ansåg nämligen att kvällens lättaste uppdrag borde vara att injicera gift i ett köttstycke. Men Clark fick det uppdraget i stället eftersom en sextiofemårig man som satt och åt ensam inte skulle uppfattas som det minsta underligt på en femstjärnig restaurang, medan en ung västerlänning som bara var i tjugoårsåldern tvärtemot skulle tilldra sig personalens uppmärksamhet på ett sådant ställe. Kanske skulle någon till och med minnas den ensamme matgästen om myndigheterna trots allt skulle ställa frågor med anledning av att en annan gäst hade fallit ihop död ett par bord bort. Alltså fick Jack i uppdrag att likvidera Mål fem, en sambandsspecialist för den före detta Jamahiriyacellen vid namn Emad

30


RÖTT HOT

Kartal. Det var ingalunda någon bagatell men männen på Kollegiet hade kommit fram till att Jack skulle vara uppgiften vuxen. Kartal tillbringade bokstavligen varenda kväll vid sin dator, och till sist var det denna vana som hade komprometterat hans cell. Sex veckor tidigare hade han skickat ett meddelande till en vän i Libyen och det meddelandet hade snappats upp och dechiffrerats. I slutändan hade Ryan och hans kolleger på den analytiska avdelningen i USA fått tag på informationen. De hade därefter ytterligare exponerat mannen och hans cell genom att hacka sig in i röstmeddelandena på hans mobiltelefon. Detta hade givit dem möjlighet att lyssna på samtalen mellan cellmedlemmarna. Härigenom hade de förstått att gruppens medlemmar fortfarande arbetade tillsammans. Klockan elva på kvällen gick Ryan, med hjälp av ett förfalskat nyckelkort som hade tagits fram av de tekniska snillena i hans organisation, in i hyreshuset där hans måltavla bodde. Byggnaden låg i området Taksim inom synhåll från den femhundra år gamla moskén Cihangir. Det var en förhållandevis exklusiv byggnad i ett förhållandevis exklusivt bostadsområde, men själva lägenheterna var små och identiska. Det låg åtta lägenheter på varje våningsplan och Jacks måltavla bodde på tredje våningen i mitten av den fem våningar höga byggnaden. Ryans order för uppdraget hade varit mycket kortfattade. Ta dig in i måltavlans lägenhet, bekräfta måltavlans identitet visuellt, och skjut honom sedan tre gånger i bröstet eller huvudet med underljudskulor avlossade från en pistol med kaliber .22 som var utrustad med ljuddämpare. Ryan gick uppför trätrappan i sina skor med mjuk sula. Medan han gjorde detta drog han ner den svarta skidmasken av bomull över ansiktet. Han var den ende mannen i kväll som var utrustad med mask helt enkelt för att han var den ende medlemmen i gruppen som inte skulle genomföra sitt uppdrag ute

31


TOM CLANCY

bland folk, där en maskerad man skulle dra till sig mer uppmärksamhet. Han gick upp till tredje våningen, och sedan klev han ut i den klart upplysta korridoren. Hans måltavla bodde tre dörrar bort på vänster sida, och när den unge amerikanen passerade de andra lägenheterna hörde han folk prata med varandra och ljud från teve- och radioapparater och brottstycken ur telefonsamtal. Väggarna var tunna, vilket inte var bra, men i vilket fall som helst åstadkom de andra hyresgästerna en hel del ljud själva. Jack hoppades att hans ljuddämpare och hans underljudsammunition, som lät mindre än annan ammunition, skulle fungera som utlovat. Vid dörren till måltavlans lägenhet hörde han ljudet av rapmusik inifrån rummet. Det lovade gott eftersom det skulle underlätta för Ryan att ta sig in i lägenheten. Måltavlans dörr var låst men Ryan hade fått beskrivet för sig hur han skulle ta sig in. Clark hade varit i byggnaden fyra gånger den senaste veckan i samband med sin spaning innan han hade bytt uppdrag med gruppens yngste medlem, och han hade lyckats dyrka upp flera av låsen till de tomma lägenheterna. Låsen var gamla och inte särskilt svårforcerade, så därför köpte han en liknande modell i en järnhandel i närheten och ägnade sedan en kväll åt att lära Ryan hur han snabbt och tyst skulle betvinga mekanismen. Clarks råd visade sig fungera alldeles utmärkt. Jack Ryan dyrkade upp låset på under tjugo sekunder och det enda som hördes var ett lågt skrapande ljud av metall mot metall. Han drog sin pistol och tog ett par steg bakåt, sedan öppnade han dörren. Den syn som mötte honom i den lilla lägenheten var den han förväntat sig. Innanför det lilla köket fanns vardagsrummet och vid den bortre väggen stod ett skrivbord vänt bort från ytterdörren. Vid skrivbordet satt en man med ryggen mot Ryan. Han hade tre stora platta datorskärmar framför sig och en massa annan ut-

32


RÖTT HOT

rustning, böcker, tidskrifter och andra föremål inom räckhåll. Kartonger i skumplast med kinesisk hämtmat stod i en plastpåse. Mannen hade påbörjat men ännu inte avslutat sin måltid. Ryan såg att det låg ett vapen bredvid matlådorna. Han kunde en hel del om handeldvapen, men lyckades inte genast identifiera den halvautomatiska pistol som låg bara tre decimeter från Emad Kartals högerhand. Ryan gick in i köket och stängde tyst dörren bakom sig. Köket badade i ljus men vardagsrummet där hans måltavla satt var försänkt i mörker med undantag för det ljus som kom från datorskärmarna. Han kontrollerade fönstren till vänster om sig för att förvissa sig om att ingen kunde se in från lägenheterna på andra sidan gatan. När han väl kände sig säker på att han inte skulle bli iakttagen tog han ett par steg framåt för att komma närmare sin måltavla så att skotten skulle avfyras i mitten av rummet och inte närmare korridoren än nödvändigt. Rapmusiken dunkade genom rummet. Kanske gav Ryan ifrån sig något ljud. Kanske kastade han en skugga över de blanka ytorna framför sitt offer, eller så avspeglades hans silhuett i datorskärmarna. För av någon anledning sparkade mannen från Jamahiriya plötsligt tillbaka sin stol och snurrade runt samtidigt som han desperat sträckte sig efter sin halvautomatiska turkisktillverkade Zigana 9-millimeterspistol. Han fick tag i vapnet med fingertopparna och höjde det mot inkräktaren medan han försökte få grepp om pistolen för att kunna skjuta. Ryan identifierade måltavlan från övervakningsfotona och avlossade en liten kula med kaliber .22 in i mannens mage, exakt där hans bakhuvud skulle ha befunnit sig om han inte hade rört sig. Libyern tappade pistolen och vinglade bakåt mot skrivbordet, inte på grund av kraften i träffen utan snarare som en naturlig följd av att vilja komma bort från den brännande smärtan som strålade ut från skottskadan.

33


TOM CLANCY

Ryan sköt igen och den här gången träffade han mannen i bröstet. Han sköt ännu ett skott och kulan trängde in mellan mannens bröstmuskler. Mannens vita underskjorta blommade ut i rött på överkroppen. Libyern grep sig om bröstet och stönade till samtidigt som han snurrade runt och sjönk ihop över skrivbordet. Hans ben bar honom inte längre och tyngdlagen gjorde sig gällande. Den före detta agenten från den libyska säkerhetstjänsten gled ner på golvet och rullade runt på rygg. Ryan gick snabbt bort till mannen och höjde sitt vapen för att sätta en sista kula i hans huvud. Men sedan kom han på bättre tankar. Han visste att den smäll som pistolen gav ifrån sig inte var särskilt hög men den var inte heller ljudlös precis och han visste också att den här lägenheten omgavs av andra lägenheter där det bodde folk. I stället för att åstadkomma ytterligare ett ljud som kanske skulle uppfattas av ett drygt tiotal potentiella vittnen ställde han sig på knä, kände på mannens halspulsåder och kom fram till att han var död. Ryan reste sig upp för att gå därifrån men hans blick råkade fastna vid datorn och de tre skärmarna som stod på skrivbordet. Han visste att hårddisken skulle vara en ren guldgruva och som analytiker fanns det inget i denna värld som var mer lockande för honom än möjligheten att komma över en hel skattkista med uppgifter. Tyvärr hade han fått order om att lämna allt som det var och sticka därifrån i samma ögonblick som han hade neutraliserat sitt mål. Jack stod stilla ett par ögonblick och lyssnade på ljuden från de andra lägenheterna. Inga skrik, inga rop, inga sirener. Han kände sig övertygad om att ingen hade hört skottlossningen. Kanske kunde han ta reda på vad libyerna arbetade med.

34


RÖTT HOT

Han och de andra hade bara lyckats skapa sig en fragmentarisk bild av deras verksamhet under övervakningen. De hade förstått att cellen var aktiv och förmodligen arbetade för ett syndikat utanför Istanbul. Kanske kunde han få fram tillräckligt många detaljer från Emad Kartals dator för att skapa sig en bättre bild. Fan också, tänkte Jack. Det kan handla om knark, trafficking eller kidnappningar. En och en halv minuts arbete vid den där datorn skulle kunna rädda liv. Han ställde sig snabbt på knä framför skrivbordet, drog till sig tangentbordet och lade handen över musen. Trots att han inte bar handskar var han inte det minsta orolig över att lämna fingeravtryck. Han hade målat fingertopparna med New Skin, en genomskinlig, klibbig substans som slutade klibba när den torkade och som användes som flytande plåster. Alla agenterna använde New Skin i situationer där handskar antingen var opraktiska eller skulle se fel ut. Ryan klickade fram en förteckning över filer och drog mapparna till skrivbordet på datorskärmen närmast sig. Blod från Kartals bröst hade stänkt ett diagonalt streck över skärmen, så han tog upp en smutsig servett från påsen med halvt uppäten kinesisk hämtmat och torkade bort det. Många av filerna var krypterade och Ryan visste att han inte hade tid att dekryptera dem här. I stället såg han sig omkring på skrivbordet och fick syn på en liten plastpåse där det låg flera USB-minnen. Han tog en av minnesstickorna och stoppade in den i en USB-port på framsidan av datorn, sedan började han kopiera filerna. När han såg att Mål fems mejlprogram var aktivt började han gå igenom breven. Många var på arabiska, ett såg ut att vara på turkiska och några var bara filer utan någon text eller något i ämnesraden. Ett efter ett öppnade han mejlen och klickade på bilagorna.

35


TOM CLANCY

Hans öronsnäcka pep till. Jack knackade på den med fingertoppen. ”Jack här.” ”Ryan?” Det var Chavez. ”Du skulle ha avlagt din rapport vid det här laget. Hur har det gått?” ”Förlåt. Jag blev lite försenad. Mål fem är ute ur leken.” ”Har du stött på några problem?” ”Nej.” ”Har du satt dig i säkerhet?” ”Inte ännu. Jag tankar över en massa underrättelsematerial från offrets dator. Jag är klar om en halv minut.” ”Nej, Ryan. Lämna kvar allt. Dra därifrån. Du har inget understöd från oss.” ”Okej, uppfattat.” Ryan slutade klicka sig igenom mejlen, men ett nytt mejl dök upp i Kartals inkorg. Instinktivt dubbelklickade han på den bifogade mappen och JPEG-foton öppnades i ett rutnät på en av skärmarna framför honom. ”Tänk om vi kan använda det här materialet?” frågade han med lätt frånvarande röst medan han förstorade det första fotot i rutnätet. ”In och ut, det var vad vi sade, Ryan.” Men Jack lyssnade inte längre på Chavez. Först skrollade han hastigt igenom bilderna, men sedan lugnade han ner sig och tittade mer noggrant på dem. Och sedan hejdade han sig. ”Ryan? Är du kvar?” ”Å, herregud”, sade han lågt. ”Vad är det?” ”Det är ... det är vi. Vi är brända, Ding.” ”Vad pratar du om?” Bilderna på skärmen framför Ryan verkade ha tagits av övervakningskameror, och kvalitén på fotona varierade, men de var ändå allihop tillräckligt bra för att han skulle känna igen sina kolleger. John Clark som stod i dörröppningen till en lyxrestaurang.

36


RÖTT HOT

Sam Driscoll som körde en skoter uppför en regnblöt gata. Dominic Caruso som gick genom en bred entréspärr av det slag som finns på idrottsarenor. Och Domingo Chavez som satt på en bänk och talade i mobiltelefon ombord på en färja. Jack insåg snabbt att de här bilderna hade tagits nu i kväll. Inget av fotona var äldre än en timme. När Ryan rätade på sig från sin knäsittande ställning, var han alldeles matt i benen som en följd av att han nästan hade gripits av panik efter insikten att hans kollegers uppdrag i Istanbul den kvällen hade övervakats. Ytterligare ett mejl dök upp i inkorgen. Jack nästan kastade sig fram mot musen för att klicka fram det. Mejlet innehöll en bild och han dubbelklickade för att öppna den. På bilden såg han en maskerad man som stod på knä framför ett tangentbord. Mannens koncentrerade blick var fäst på en punkt precis under kameran som tagit bilden. Ryan kunde också urskilja ett ben och en fot på en person som låg på golvet bakom den maskerade mannen. Han vände sig bort från skärmen, tittade över sin vänstra axel och såg hur ena foten på Mål fem stack upp. När han tittade på ovansidan av den mittersta bildskärmen fick han syn på den lilla kameran som var inbyggd i skärmkanten. Den här bilden hade tagits någon gång under den senaste minuten medan Ryan laddade ner data från hårddisken. Någon övervakade honom i detta ögonblick. Innan Ryan hann säga något mer, dånade Chavez röst till i hans högeröra. ”Dra därifrån nu, Jack! Det är en order för i helvete!” ”Jag är på väg”, sade han med en viskning. Han stirrade in i den lilla webbkamerans lins, och han undrade vem som fanns på andra sidan och just nu satt och tittade på honom. Han sträckte sig efter USB-minnet i datorn, men sedan slog det honom att alla bilder av hans grupp skulle sparas på hårddis-

37


TOM CLANCY

ken, och att dessa bilder lätt kunde öppnas av vem som än dök upp för att utreda mordet på Mål fem. Han lade sig snabbt på golvet, drog ut strömförsörjningskabeln till datorn och ryckte loss alla sladdar från baksidan av maskinen. Sedan lyfte han upp den femton kilo tunga apparaten och tog med sig den ut genom lägenhetsdörren, nerför trappan och ut på gatan. Han sprang genom regnet, vilket var ett passande yrkesmässigt knep. Att en man med en dator i famnen valde att springa när regnet vräkte ner skulle framstå som helt naturligt. Hans bil stod parkerad ett kvarter bort. Han ställde in datorn i baksätet och sedan körde han ut från Taksim i riktning mot flygplatsen. Medan han körde ringde han upp Chavez. ”Chavez här.” ”Det är Ryan. Jag är i säkerhet, men ... fan också. Ingen av oss går säkra. Alla fem har varit övervakade i kväll.” ”Av vem?” ”Jag har ingen aning men någon skuggar oss. De skickade bilder av hela gruppen till Mål fem. Jag tog med mig hårddisken med bilderna på. Jag är på flygplatsen om tjugo minuter och då kan vi ...” ”Nej. Om någon skuggar oss vet du inte om de har satt in en avlyssningsapparat i din bil eller en radiosändare. Du tar inte med dig den där skiten till vår samlingsplats.” Ryan insåg att Chavez hade rätt. Han tänkte snabbt igenom situationen. ”Jag har en skruvmejsel i min armékniv. Jag tänker köra till en allmän plats och ta loss hårddisken från datorhöljet. Jag kollar igenom den och lämnar resten av datorn där. Jag lämnar bilen också utifall att någon satte in något i den när jag var i måltavlans lägenhet. Jag får ta mig till flygplatsen på något annat sätt.” ”Rappa på, grabben.” ”Uppfattat. Klart slut.”

38


RÖTT HOT

Ryan körde genom regnet och passerade korsningar med trafikkameror monterade högt ovanför honom. Han hade en olustig känsla av att varje steg han tog iakttogs av ett outtröttligt öga.

39


www.bookmarkforlag.se


C L a N C Y S B ä S Ta S e D a N Ja K Te N På Rö D O K TO B e R

President Jack Ryan har knappt hunnit installera sig i Vita Huset förrän han ställs inför ett allvarligt hot från öst. Kina planerar en attack mot Taiwan och en ny typ av robotar hotar den amerikanska flottan. Den här gången är katastrofen närmare än någonsin och sonen Jack Ryan Jr, som arbetar vid den hemliga underrättelsetjänsten The Campus, kallas in. Det är bara ett problem: någon hotar att spränga deras täck­ mantel i småbitar. Som alla Clancys #1 New York Times bästsäljare är

röTT hOT

full av initierade detaljer och tätskrivna actionscener. Det är en otäckt realistisk thriller som läsarna korat till Clancys bästa på 2000­talet.

Tom Clancy kallas ibland författaren som skapade den internationella thrillergenren. Flera av hans böcker har blivit storfilmer och han är en av ytterst få som sålt över 2 miljoner exemplar i en första upplaga. Med Rött hot är han tillbaka på toppen.

9 789187 173592

9789175470139  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you