9789176830000 by Smakprov Media AB

Prolog De två männen befann sig i ett kalt rum, med väggar, golv och tak av ett skimrande material. Rummet var format som en tårtbit och det fanns endast en ingång. I rummet fanns männen, en portal, ett skrivbord och en stol. Den ena mannen grå, hukande, oansenlig, vid skrivbordet där han precis satte punkt i en bok med läderpärmar. Den andre lång, reslig, med rak hållning och ett skimmer omkring sig stod, svävade, bredvid. Portalen mitt i rummet var formad som en välvd båge. Från bågen strömmade ljus och det såg ut som om någon skurit loss en bit av solen och placerat den mitt i. Neirvad tittade på texten han skrivit. Skulle det duga åt mästaren? Han visste att det var magi som var orsaken, men kunde ändå inte låta bli att känna att hans livs mening var att göra mästaren nöjd. “Har du nedtecknat berättelsen?” sa Xuolian och Neirvad uppfylldes av viljan att vara mästaren till lags. “Ja, mästare.” “Läs upp!” “Xuolian stod redo …” “Stopp! Vad har jag sagt?” Det högg till i bröstet. Varje gång mästaren var missnöjd med honom kom en intensiv smärta. “Att aldrig använda enbart ditt namn, mästare.” “Ta det från början, och gör rätt den här gången.”

Neirvad strök inledningen och skrev med skakande händer en ny. “Xuolian, mästarnas mästare, den främste världen någonsin skådat, stod redo. Redo att ta nästa steg.” “Det är bättre. Fortsätt.” “Iklädd dräkten för rådets mästare, en tunika i den lila färg som enbart var tillåten för medlemmar i rådet och ett gyllene bälte som visade att han var högst i rang, stod han framför Besökaren, portalen han precis öppnat. Den sken lika starkt som Xuolians intellekt. Snart skulle världen förändras, förbättras. I handen höll han Omställaren, det föremål som skulle låta mästarnas mästare kanalisera all magi till sig. Det skulle inte längre råda någon konflikt mellan magiker. Ingen skulle kunna ifrågasätta vem som var den som hade rätt att leda, styra, och forma världen.” “Det är bra, men skriv om delen om att ifrågasätta. Du får det att låta som om någon skulle våga utmana mig.” “Ja, mästare. Mina ursäkter, mästare”, sa Neirvad och gjorde några snabba anteckningar. “Fortsätt.” “För länge hade det funnits en konflikt mellan olika synsätt, mellan olika läror, mellan olika gudar. Det skulle nu bara finnas en gud, mästarnas mästare Xuolian, och hans vilja skulle bli lag …” “Varför stannar du?” “Får jag ställa en fråga, mästare?” sa Neirvad och vred sina händer. “Fatta dig kort. Jag har väntat länge nog som det är.” “Vad händer med oss, dina närmaste tjänare?” “Det borde vara tillräckligt att ni är mina närmaste tjänare och att ni får hjälpa till att skapa en gud, men ni kommer att bli väl kompenserade för er lojalitet.”

“Jag förstår, mästare”, sa Neirvad och hans bröst fylldes av värme, av glädje över att få hjälpa mästaren. “Läs nu upp slutet så jag kan ge mig av.” “Inom några få år skulle all magi vara samlad hos mästarnas mästare. Tillräckligt för att kunna uppfylla det han var ämnad för. Han skulle bli mer än en gud bland andra. Alla andra gudar skulle förtvina och det skulle enbart ﬁnnas en gud. Den guden var mästarnas mästare, Xuolian.” “Inte var. Är. Fortsätt.” “Under dessa år skulle det säkerligen uppstå konﬂikter, men till slut skulle det bli en fredlig värld, en värld formad enligt viljan hos mästarnas mästare. En mycket bättre värld. En värld utan kaos. Beslutet var fattat. Mästarnas mästare klev in i portalen, Besökaren, redo att möta sitt öde. Redo att göra världen till sin.” “Det duger. Glöm inte att dölja ingången till det här rummet så ingen annan än mina tjänare kan hitta det.” Xuolian klev in i Besökaren och ljuset från portalen slocknade bakom honom. Neirvad blinkade några gånger för att vänja sig vid det dunkel som rådde. Han slog ihop boken och lämnade rummet genom dörren, som han förseglade efter sig. *** Mannen satt i sitt arbetsrum i staden Zoream. Efter många experiment hade de till slut fått föremålet att fungera och nu skulle de snart lyckas kommunicera med mästaren. Det såg anspråkslöst ut. Svart, cylindriskt och gjort i ett material som han aldrig sett. I tio år hade han dagligen utfört den magiska ritualen och laddat det med mer kraft. Äntligen sken det på samma sätt som beskrivningen i boken sagt att

föremålet skulle, när det var redo. De svarta sidorna pulserade i regnbågens alla färger. Han tryckte till lätt, mitt på cylindern. Ett ljud, som någon som drog med naglarna över ett trumskinn, hördes. “Mästare? Hör du mig, mästare?” “Vem? Vad … var är jag? ” sa en röst från cylindern. Mannen önskade att cylindern kunde förmedla bilder. Mästaren hade beskrivits som en imponerande gestalt, som kunde få vem som helst att lyda, men cylindern kunde enbart förmedla ljud. “Du är mästaren. Hur kan du inte minnas? Du klev in genom Besökaren, redo att ställa om magin. När dina tjänare inte hört av dig på ﬂera månvarv blev de oroliga. Det har tagit över hundra år att ta reda på vad som verkligen hände, och ytterligare hundra år att hitta ett sätt att kommunicera med dig.” “Har det verkligen gått tvåhundra år?” “Ja. Men …” “Vad?” “Varför har du försakat dina tjänare? Varför har du inte återvänt?” “Ifrågasätter du mig?” “Nej, mästare. Självklart inte, mästare. Förlåt min ignorans, mästare, men jag har inte samma kunskaper som den tjänare som skrev ned din berättelse”, sa mannen och kunde förnimma den rädsla hans företrädare hade beskrivit. En rädsla blandad med respekt och en vilja att vara honom till lags. “Vet du hur en Besökare fungerar?” “Nej, mästare.” “Besökaren tar oss utanför tid och rum. En person här åldras inte på samma sätt, även om vi kan uppleva den tid som

förﬂyter i den vanliga världen. Den låter oss studera hur världen ser ut, men det krävs magi för att överleva här inne.” “Mästare. Hur kan någon så kraftfull som du sitta fast?” “Jag sitter inte fast. Omställaren har förändrat hur allt, även magi, fungerar här. För mig har det snarare varit tvåhundra dagar. Många gånger har jag varit inne i en Besökare, men aldrig tidigare har effekten varit som nu. Jag är mycket tröttare. Jag har bara en kort stund av medvetande varje dag och inte tillräckligt för att öppna vägen tillbaka. Omställaren suger kraft från mig.” “Kan du inte ta dig därifrån?” “Med tillräckligt med tid kan jag klara vad som helst. Det kommer ta mig tusentals år att hitta en lösning. Det skulle gå snabbare om ni öppnar från er sida.” “Det är tyvärr omöjligt. Kunskapen om var Besökaren ﬁnns är försvunnen och vi kan bara upprätthålla kontakten i en klockringning. Det tog över tio år av upprepade magiska ritualer för att ens skapa den och det kommer dröja ytterligare tio år innan vi kan talas vid igen. Jag ber om ursäkt, mästare, men vår tid är nästan slut. Nästa gång är det antagligen min son som kommer att prata med dig.” “Har du åtminstone ett namn?” “Mitt namn är Neirvad, mästare.” “Neirvad? Samma namn som den tjänare som nedtecknade min berättelse?” “Ja, mästare. Han var min förfader. Äldsta sonen får alltid namnet Neirvad och är den som för vidare tjänarnas arbete. Det var den första Neirvad som skrev ned instruktionen vi följer, och det är från honom ringen härstammar. Ringen som är symbolen för att vi är mästarens utvalda.” “Det är du sannerligen”, sa Xuolian och för första gången lät han nöjd. “Vad har hänt med resten av mitt råd?”

“De övriga gav upp för länge sedan. Dina tjänare är numera Neirvad, och enbart Neirvad.” Kontakten bröts och Neirvad lutade sig tillbaka. Han hade undrat varför mästaren försakat dem, men nu förstod han. Det var upp till honom och hans efterföljare att återställa ordningen där världen styrdes av magiker. Han själv, och hans söner, skulle uppfylla det uppdrag de fått. Den här dagen skulle han vila, men dagen efter skulle han visa sin son hur ritualen gick till, så han kunde påbörja arbetet att fylla på föremålet med ny kraft. *** “Mästarnas mästare?” “Neirvad?” “Ja, mästarnas mästare.” “Det räcker att du kallar mig mästare. Du är inte samma Neirvad som förra gången.” “Nej, mästare. Det var min farfar.” “Farfar? Varje kontakt tidigare har varit med tio års mellanrum.” “Far svek oss för trettio år sedan, mästare. Svek dig och vårt uppdrag. Men han kunde inte hindra farfar från att avslöja sanningen innan han dog. Tack vare detta vet jag nu vad han visste och han gav mig den ring som är symbolen för mästarens utvalda. För att hedra honom har jag tagit namnet Neirvad. ” “Har vi kommit närmare en lösning?” Neirvad svalde hårt. Skulle han våga berätta om profetian? Skulle mästaren tolka innehållet som kritik? “Jag tror det, mästare. Jag hittade en obskyr text som utger sig för att vara en profetia. Den anger att en pojke ska

födas femhundra år efter att magin förändrades, och att han är nyckeln till att befria den som fastnat mellan världar, vilket borde vara du, mästare.” “Och hur långt är det kvar till dess?” “Ungefär hundra år, vilket …” “Fortsätt.” “Vilket innebär att inte heller jag kommer bli den som får äran att möta dig, mästare, när du befrias”, sa Neirvad och hans hjärta sjönk. “Finns det en plan klar? Jag bad Neirvad … din farfar, att skapa en sådan.” “Ja. Den ﬁnns. Det första steget var att se till att dina tjänare återigen blir tio. Vi har nått halvvägs, mästare.” “Innebär det att jag kommer tala med någon annan nästa gång?” “Nej, mästare. Bland tjänarna sker all kommunikation genom Neirvad.” “Fick du ett skrin av din farfar?” “Ja, mästare. Jag har inte kunnat öppna det.” “Om du använder en svag stråle av jord mot skrinets undersida och samtidigt en svag stråle av eld mot ringen kommer en symbol att lysa på ringen och skrinet. För dem mot varandra och skrinet öppnas. I det ﬁnns ett antal ringar.” “Ringar, mästare?” “Ge ringarna till rådets medlemmar. Det är symbolen för att de är dina utvalda. Att de tjänar dig, och därigenom mig.” “Ja, mästare.” “Fortsätt arbeta på planen.” “Självklart, mästare. Får jag fråga vad målet är? Förutom att befria dig?” “Hämnd är det första målet. Att uppfylla mitt syfte är det

andra. Att skapa en bättre värld är det tredje.” “Hämnd på vem, mästare?” “På dem som kallar sig Skaparens kyrka. Finns de kvar?” “Ja, mästare. De har blivit oerhört kraftfulla. Att söka hämnd på dem kommer att bli svårt.” “Inte för mig.” Efter att kontakten brutits såg Neirvad sig omkring. Hans farfar hade berättat hur kontakterna tidigare skett inifrån ett ämbetsrum i Zoream, men han befann sig istället i en enkel stuga långt söder om staden. En dag skulle hans ättlingar återta sin plats som närmast förtrogna till den mäktigaste mannen i världen, men just nu var han nöjd med att han fått föremålet att fungera. Farfar hade dött innan kontakten var öppen, men han hade hunnit lära sig tillräckligt innan dess. Han skulle inte få uppleva det själv, men hans barnbarnsbarn skulle få chansen att träffa en levande gud. *** “Mästare?” “Är det samma Neirvad som senast?” “Ja, mästare.” “Vad är vår status?” “Allt är på plats. Alla är på plats, inklusive pojken som är förutspådd.” “Innebär det …?” “Ja, mästare. Nästa gång vi talas vid kommer att vara utanför Besökaren.” “Jag ser fram mot det. I femhundra år har jag väntat på att kunna använda magi igen. Min kropp längtar så mycket att det gör ont.” “Kommer jag få min belöning?”

“Du kommer få lära dig all magi jag kan, allt som glömts bort under femhundra år. Du ville börja med hur man kan orsaka obeskrivbar smärta?” “Ja, mästare.” “Det är enkelt att lära ut, så länge jag kan visa på någon. När jag väl är fri från Besökaren blir det enkelt.” “Tack, mästare.” “För tio år sedan nämnde du en komplikation?” “Ja. Vi kommer behöva hjälp av de kvinnliga magikerna också.” “Men hur?” “Jag har sett till att de fått information och den ledde en av dem i en fälla. Det kommer att tvinga de kvinnliga magikerna att hjälpa oss, när de tror att de egentligen hjälper hon som sitter i fällan.” “Hon är redan på plats?” “Ja, mästare. Om du ser dig omkring borde du se henne.” Kontakten bröts och Neirvad reste sig och gick bort till en av de tre Besökare som stod i grottan. Försiktigt rörde han vid en av dem. När far hittade den första femtio år tidigare hade han trott att det skulle vara tillräckligt, att de skulle kunna släppa ut Xuolian genom den, men det hade inte fungerat. Far hade nästan blivit indragen i Besökaren och ﬁck komma på en annan plan. Far borde ha förstått att det inte skulle fungera utan pojken som var förutspådd, men han kunde förstå honom. Far hade trott att han skulle få en chans att befria mästaren och så snart besvikelsen släppt hade han formulerat en ny plan, en som snart skulle vara genomförd.

Fiskardottern Ella hade varit på skolan i några veckor och idag skulle de ha sin första lektion. Hon hade blivit besviken över att de inte skulle få börja med magi direkt, utan istället med magins och gillets historia, men sex veckor kunde hon stå ut med. Vad som helst var bättre än att sitta på rummet och vänta. Från centrala tornet hördes den dubbla klockringningen, den som signalerade att dagens första lektion skulle börja om ytterligare en. De hade fått instruktionen att vänta utanför rummet, så skulle de bli visade till sitt klassrum. I korridoren fanns fler noviser, många av dem jämngamla med henne, men några var yngre och några äldre. Hon hade inte lärt känna någon av dem. En lärare bad dem följa efter och de gick gemensamt mot klassrummet. Ella hade fortfarande inte lärt sig hitta. Gångar svängde än åt ena, än åt andra hållet och hon hade inte sett en enda korridor eller vägg som utgjorde en rak linje. Eftersom hon tidigare gått vilse försökte hon noggrant memorera vägen, vilket gjorde att hon var bland de sista noviserna in i rummet. I rummet fanns bänkar och stolar som stod så noviserna skulle sitta två och två. Det fanns flera lediga platser för Ella att välja på och hon valde en långt bak i rummet. “Den platsen är redan upptagen”, sa flickan som satt bredvid.

“Men”, sa Ella, “den ser ledig ut.” “Jag säger ju att den är upptagen. Flytta på dig.” Ella reste sig igen. Kanske flickan lovat att hålla den åt någon? Hon väntade tills alla andra satt sig för att inte råka ta någons plats. Det fanns fortfarande flera lediga och hon gick bort till en av dem. Hon skulle precis sätta sig, när flickan som satt bredvid vände sig mot henne: “Den är upptagen.” “Men …”, sa Ella och kände hur underläppen darrade lite. Hon bet till den så det inte skulle märkas och fortsatte till nästa plats. Likadant var det där, och på nästa, och nästa. Till slut var det bara en plats kvar, absolut längst fram. Hon kunde bara se ryggen på flickan som satt bredvid, men fascinerades över hennes hår, som var spikrakt och kolsvart. Inte alls som Ellas hår, som var ljust rött med lockar som krävde en hel del arbete när man borstade det på morgonen. “Ursäkta”, sa Ella till flickan, som stängde boken hon satt och läste innan hon vände sig mot Ella och gav henne ett leende. Det var ett varmt leende, och det första någon gett Ella sedan hon lämnade hembyn. Flickan hade bländande vita tänder som nästan lyste upp hennes långsmala ansikte. “Ja? ” sa flickan och tittade på henne med sina blå ögon, den mörkaste blå ögonfärg Ella någonsin sett. Ella önskade att hennes ögon såg ut så, istället för den tråkiga gröna färg de hade. Samma gröna färg som alla i hennes hemby. “Får jag …? ” sa Ella och förväntade sig att bli avbruten, men flickan verkade vänta på att hon skulle bli klar, “… sitta här?” “Självklart”, sa flickan och klappade inbjudande på den tomma stolen. “Mitt namn är Wasa. Vad heter du?” “Jag heter Ella”, sa Ella och slog sig tacksamt ned.

Hon hann inte mer än sätta sig innan en äldre kvinna kom in i rummet. Hon var i sextioårsåldern och oavsett vilken hårfärg hon haft från början var håret nu grått och hon hade satt upp det i en knut bak. Med en pekpinne rappade hon till flickan som satt närmast på fingrarna. “På mina lektioner är ni tysta, utom när jag ställer en fråga.” Det sorl som gick igenom rummet tystnade snabbt och någonting, som möjligen var ett leende, kunde ses i kvinnans ena mungipa. “Det var bättre. Jag heter Estsuldra, men ni förväntas kalla mig Mor Estsuldra. Är det förstått?” Ella, och resten av rummet, nickade. “Bra. Under sex veckor ska vi gå igenom magins historia. Varje dag är likadan. Vi inleder med förhör av er läxa. Sedan går vi igenom viktiga händelser från historien och sedan avslutas dagen med att ni får nästa läxa. Idag är enda dagen ni slipper läxförhör.” Ella räckte upp handen. “Ja? Vad vill du fråga om?” “Kommer vi få lära oss de magiska underverk som finns i landet, Mor Estsuldra? Jag skulle så gärna se dem i framtiden.” “Vad ska du ut där och göra? Allt vi behöver finns här, och här finns också världens största bibliotek, med tusentals böcker om magi och magins historia”, sa Estsuldra med en fnysning. “Dessutom”, fortsatte hon och pekade på Ella med pekpinnen, “behöver du klara av utbildningen först, och jag är inte säker på att en fiskardotter har det som krävs.” Det brände till innanför ögonlocken men Ella lyckades hålla tårarna inne. Det blev inte lättare av de fnissningar

som hördes bakom hennes rygg. *** Dagen därpå stannade Ella i sängen. Hon ville inte gå på fler lektioner. Ända sedan hon fick antagningsbeskedet, från rekryteraren, hade hon sett fram så mycket mot att få komma hit och lära sig magi, att det varit värt den mödosamma resan. Först en lång resa med båt till Wamecacu, huvudstaden i Oldena, och vidare norrut. Båtresan borde ha varit avkopplande, men sjösjuka gjorde att hon var sängliggande den första veckan. Hon undrade vad hennes far, fiskaren, skulle sagt om att ha en dotter som blev sjösjuk. Det tog ytterligare en vecka innan hon kände sig pigg igen. När hon väl mådde bättre blev hon istället uttråkad, eftersom det inte fanns någonting att göra. Trots sjösjukan var båtresan ändå bättre än det som kom sedan. De kunde inte komma längre med båt på grund av isbildning och fick fortsätta till häst och till fots, genom ökande mängder snö och ett väder som blev kallare för varje dag. För Ella, som växt upp i ett område där vintrarna var milda, var det en stor omställning. Hon var inte van vid kylan och hade inte rätt kläder. Det enda hon hade var de varma traditionella färgglada kläder som var vanliga hos fiskare och vanliga arbetskläder. De varma kläderna hade legat nedpackade sedan hon förstått hur illa sedda fiskare var inåt landet och arbetskläderna skyddade dåligt mot kyla. Det blev en väldig kall upplevelse. Hon hade konstant känt sig frusen och större delen av resan var hon förkyld. Det var en prövande tid, och hon kunde fortfarande minnas glädjen när hon såg siluetten av Sadalino, staden där skolan låg, på avstånd.

Trots att hon låg i den varma sängen rös hon till när hon tänkte tillbaka. Hon drog täcket över huvudet och kröp ihop. Helst skulle hon vilja sova och glömma hur ledsen hon kände sig, men det var fortfarande dag. Dessutom började hon bli hungrig. Det knackade på dörren. Vem kunde det vara? Var det någon lärare som kom för att fråga varför hon inte varit på lektionerna? Hon huttrade när hon tog sig ur sängen och stack fötterna i ett par tofﬂor. Utanför stod Wasa och Ella blinkade några gånger. “Vad gör du här?” “Du var inte på lektionen så jag ville se hur du mådde. Jag sa till Estsuldra att du var sjuk”, sa Wasa och klev in i rummet. En svag doft av lavendeltvålen som hon använt spred sig i rummet. “Har du legat i sängen hela dagen? ” sa Wasa och tittade först på Ella, som stod där i nattsärk, och sedan på den obäddade sängen. Wasa var iklädd den klänning alla noviser hade: fotsid i ljusblå ull, med ett läderbälte i midjan. Till det hörde ett par robusta läderkängor och en färgglad sjal. “Ja”, sa Ella och återvände till sängen. “Är du sjuk? Ska jag hämta en lärare?” “Nej”, sa Ella och skakade på huvudet. “Jag vill aldrig mer gå på lektionerna.” “Är det”, sa Wasa och slog sig ned på sängkanten bredvid henne, “för det Estsuldra sa?” “Inte bara”, sa Ella med en svag röst och tårarna brände bakom ögonlocken igen. “Vad är det mer? Är det någonting jag kan göra?” ”Är det sant …?” sa Ella med en röst som inte ville bära. ”Är vad sant?” sa Wasa ”Att … att jag luktar ﬁsk?”

Wasa gav henne en kram, vilket en kort stund fick Ella att stelna till. Wasa avslutade kramen, men höll kvar i axlarna och tittade henne rakt in i ögonen innan hon svarade: ”Nej. Självklart inte. Är det någon som sagt det?” Alla tårar Ella hållit inne varje gång någon sagt att hon luktade fisk, eller föraktfullt kallat henne fiskardotter, rann ur henne. ”Alla andra”, snyftade hon, ”säger att jag luktar fisk, eller kallar mig för fiskardottern. Du är den enda i vår klass som aldrig varit elak mot mig. Ingen annan vill sitta bredvid mig. Ingen vill äta morgonmål med mig. Första dagen här, när jag satte mig i matsalen, flyttade alla andra bort från mitt bord.” Wasa höll om Ella tills tårarna slutade rinna. “Får jag ställa en fråga som kanske är lite korkad?” sa Wasa, samtidigt som hon torkade bort tårarna från Ellas ansikte. “Du ställer väl aldrig korkade frågor, men du får fråga vad du vill.” “Varför kom du hit, till Sadalino?” Ella tittade förvånat på Wasa. Det var faktiskt en ganska korkad fråga. “För att lära mig magi, givetvis.” “Och vill du inte längre lära dig magi?” “Det är klart jag vill. Vad är det för fråga?” “Då kan du väl inte låta deras dumma ord hindra dig. Eller hur?” Ella skakade på huvudet. “Bra”, sa Wasa och pekade på en bok hon lagt ifrån sig på skrivbordet när hon kom in. “Jag tog med den läxa Estsuldra ville att vi skulle göra. Vi kanske kan göra den tillsammans?” Ella nickade. Eftersom hon missat dagens lektioner skulle

det bli enklare om hon gjorde läxan tillsammans med Wasa. “Innan vi gör läxan”, sa Wasa och reste sig upp från sängen, “borde du äta lite. För du har väl inte ätit idag?” Ella skakade på huvudet och magen kurrade högljutt. “Om du klär på dig kan vi gå och äta sedan. Tror du …”, sa Wasa. “Tror jag vad?” “Att jag skulle kunna få fläta ditt hår? Det är så vackert med sina ljusa röda lockar.” “Om det ska flätas måste jag borsta det först, och det tar lång tid.” “Men efter att vi ätit och gjort läxan. Om vi inte är alltför trötta? Det skulle framhäva ditt ansikte och göra dig ännu sötare. Särskilt tillsammans med dina fräknar.” *** Det hade blivit sent igår. Efter att de ätit och gjort läxan Wasa haft med sig, hade Ella gått med på att låta Wasa fläta hennes hår. Precis som hon sagt hade det tagit lång tid att borsta igenom håret och sedan fläta det, men efter flera olika flätor hade Wasa verkat nöjd med resultatet. Hon hade börjat med en vanlig fläta, men sedan ändrat sig och gjort en inbakad fläta. Wasa hade precis blivit klar med den när hon ändrade sig igen och gjorde dubbla inbakade flätor. Vid det laget höll Ella på att somna och när Wasa frågat om de inte skulle prova med tre inbakade flätor istället hade hon sagt nej. Hon behövde sova och hade inte ens orkat lösa upp flätorna innan hon gick och la sig. Nu vaknade hon av att det knackade på dörren.

Ella steg upp och öppnade för Wasa som klev in i rummet. Wasa hann inte ta många steg innan hon stannade upp, med ett förvånat ögonbryn höjt mot Ella. “Varför har du inte klätt på dig än? Eller bäddat sängen? Hur ska vi hinna äta morgonmål om du inte är klar när det är dags att gå?” En underton av irritation hade smugit sig in i Wasas vanligen vänliga röst. Ella kände mest för att sticka ut tungan mot henne och återvända till sängen; hennes vän verkade inte förstå hur trött hon var på morgonen. Men, hon hade inga andra vänner än Wasa och det var inte roligt att äta morgonmål ensam. Hon försökte med en undanﬂykt. “Jag vill inte äta. Maten luktar så mycket här och jag är inte hungrig.” Ella skulle mycket väl kunna tänka sig att äta någonting, men hon ville inte lämna den varma sängen när det var så här kallt på morgnarna. Hon sov gärna en extra klockringning, eller två, eftersom lektionerna började för tidigt och idag var hon tröttare än vanligt. Nu var det inte längre förvåning som präglade Wasas ansikte. Rynkan vid ögonbrynen och hennes avsmalnande ögon visade snarare irritation. “Nu är du bara fånig. Du är bara bekväm. Seså. Klä på dig så vi kan äta.” Med den kommentaren vände sig Wasa mot Ellas säng och började i rask takt att bädda den. Ella muttrade, men erkände sig besegrad genom att dra av nattsärken och sätta på sig en klänning. Eftersom Ella aldrig haft någon sjal innan ﬁck hon hålla tillgodo med den blåvitrandiga som ingick i standardklädseln. Hon undrade vad de gjorde med kläderna, eftersom de kändes mycket lenare mot huden än hennes vanliga.

Hon tittade på sig själv i spegeln. Flätorna såg något tillplattade ut, men hon skulle inte hinna kamma ut håret eller fläta om dem. Det fick duga. Hon snörade på sig kängorna och gäspade stort för att poängtera att hon behövt sova en bra stund till. “Är du säker på att du inte ska göra någonting med håret? Flätorna är inte lika fina som de var igår.” “Jag trodde vi hade bråttom.” Till hennes förvåning fick svaret Wasa att tystna. Men tystnaden varade inte länge utan snart började Wasa prata om dagens lektioner och gårdagens läxa som handlade om hur gillet såg ut innan splittringen för femhundra år sedan. När de närmade sig matsalen slog doften av stekt fläskkött emot henne, vilket fick henne att bli lätt illamående. Hon hade inte vant sig vid den. Det var annars en av få bra saker med vintern: det var inte lika många dofter. Ella kunde inte förstå den fäbless för fläskkött som kocken tycktes ha. I hennes by åt man oftast fisk eller andra djur från havet eller floden. Grisar var det ingen som hade och de få korna höll man för mjölkens skull. Det var sällan man kände doften av någonting som stektes i byn. Däremot åt de fisk i alla möjliga former: kokt, torkad, inlagd, jäst, rå eller grillad. Ella kände hur munnen vattnades när hon tänkte på maten hemma i byn, men hade slutat hoppas på fisk i matsalen. En av de första dagarna hade hon bett kocken tillaga det, men fått svaret att fisk var fattigmanskost och sådant befattade han sig inte med. Ella fick hålla till godo med gröt och färsk frukt. Så här års, i den norra delen av landet, fanns inte mycket att välja på, men magikerna hade ett flertal växthus och kunde åtminstone erbjuda olika typer av citrusfrukter och äpplen.

Mellan tuggorna slängde hon ett öga på Wasas morgonmål och noterade att vännen lastat upp flera olika korvar tillsammans med både stekta och kokta ägg. Även om Ella under hela sin uppväxt fått höra att det var insidan som räknades och att man inte skulle fokusera på någons utseende, kände hon ändå ett styng av avund över hur Wasa kunde vara så smal med tanke på att hon åt mer än Ellas farbror, som haft en ansenlig rondör så långt tillbaka hon kunde minnas. Medan de åt tittade Ella ut över matsalen. Ett flertal elever, både noviser och sådana som kommit längre i sina studier, satt i grupper kring de runda borden. Här och var kunde hon se en enstaka lärare, men de få som åt sitt morgonmål i matsalen satt oftast för sig själva. Bortsett från kocken och dessa lärare fanns inga andra vuxna i matsalen och samtalen kring borden verkade handla om olika läxor inom magin och hur de löst dessa. Morgonmålet sköljde hon ned med klart källvatten och efter att ha konstaterat att även Wasa ätit färdigt reste hon sig och plockade undan. De kunde höra den dubbla klockringningen och tillsammans styrde de stegen mot lektionssalen. Dagens lektion var på många sätt lika jobbig som den första varit. Flera gånger upplevde hon att Estsuldra var mycket hårdare mot henne och vid två tillfällen kallade hon henne för fiskardottern. Samtidigt var det inte lika jobbigt den här gången. Hon började vänja sig vid att många inte verkade gilla fiskare, och varje gång Estsuldra gav sig på henne kände hon stödet från Wasa, som tog tag i hennes hand, som om hon ville dela med sig av sin styrka. ***

Äntligen hade det gått sex veckor. Precis som alla andra dagar hade Wasa kommit förbi på morgonen. Ibland hade Ella fortfarande legat i sängen, och även om Wasa inte längre brukade säga någonting kunde Ella se hur besviken hon blivit varje gång. Idag hade Ella varit både vaken och påklädd. Medan hon knutit kängorna hade Wasa bäddat hennes säng. De hade avslutat morgonmålet lagom till att de kunde höra den dubbla klockringningen och tillsammans styrde de stegen mot lektionssalen. På vägen dit hade Wasa pratat om dagens lektioner och hur roligt det skulle bli att äntligen få lära sig magi efter alla lektioner om magins och gillets historia. Det var först när de satt sig ned i salen som Wasa slutade prata om magi. “Vad gör hon här?” Ella förstod först inte Wasas fråga. Inte förrän hon vred huvudet i den riktning Wasa pekade. Genom dörren kom Estsuldra in. Ella kom på sig själv med att stirra innan hon vände sig mot Wasa igen: “Jag vet inte. Hon sa att vi skulle få en annan lärare i praktisk magi.” En harkling från Estsuldra och sorlet i klassrummet tystnade omedelbart. “Idag skulle ni ha haft er första lektion i praktisk magi, men jag är inte övertygad om att ni verkligen lärt er tillräckligt för att gå vidare med utbildningen. Istället kommer vi ha ett litet förhör.” Magen knöt sig. Det här skulle blivit en bra dag, trots den tidiga morgonen, men nu kändes det som om det kunde bli den värsta i hennes liv. Estsuldra ställde fram två mörka skålar på bordet.

“Reglerna är väldigt enkla. I den ena skålen ﬁnns alla de frågor jag ställt under mina lektioner, och i den andra ﬁnns lappar med era namn. Jag kommer läsa frågan, och den person vars namn jag dragit ska svara.” Flera av eleverna skruvade på sig och Ella misstänkte att hon inte var den enda som var orolig. “Om ni svarar rätt skriver jag ett plus på er lapp och lägger tillbaka den i skålen. När ni fått tre plus har ni klarat kursen och ni går då in i rummet här bredvid och där kommer sedan introduktionskursen i praktisk magi hållas av Sofyn, som blir er nya lärare. Svarar ni istället fel kommer jag skriva ett minustecken på er lapp och lägga tillbaka den. Den som får tre minustecken har misslyckats med kursen och går ut genom den andra dörren, där det kommer avgöras om ni ska få en ny chans eller skickas härifrån som de misslyckanden ni är.” Det gjorde rejält ont i magen och Ella var tvungen att lägga händerna mot den. Samtidigt blev hon alldeles kall inombords. Varför hade Estsuldra tittat på henne när hon sagt att de skulle skickas härifrån? Det här var allt hon någonsin drömt om och att skickas hem igen så snart? Hem till vad? Hennes föräldrar hade inte tillåtit henne att resa hit. Istället hade hon rymt hemifrån och tagit med sig det lilla hon ägde, plus de små besparingar som mor gömt i en kruka. Det hade varit tillräckligt för att komma hit, men nu fanns ingenting kvar. Hon skulle inte kunna resa någonstans och även om hon på något sätt tog sig hem skulle mor och far aldrig förlåta henne. Dessutom hade hon ljugit för dem. Den lapp hon lämnat i krukan sa att hon tänkte ge sig av till Wamecacu. Även om hennes föräldrar letade skulle de inte hitta henne. Smärtan i magen började släppa, men den isande käns-

lan var som en klump med snö som sakta rann ned för ryggraden. Visste Estsuldra att hon rymt hemifrån? Hennes lärare hade flera gånger kallat henne för lat och omotiverad i klassen, trots att hon inte misslyckats med fler frågor än andra och trots att hon verkligen ansträngde sig. Den enda som jobbade mer med sina studier var Wasa. Ibland kändes det som om Estsuldra hade någonting emot henne personligen och många gånger hade hon kallat Ella för fiskardottern. Det som fick henne att samla sig var minen. Ett hånleende spelade på Estsuldras läppar. Här satt Ella och led och Estsuldra njöt av det. Aldrig i livet att hon kunde gå med på det. Hon skulle klara provet på något vis. Tröttheten ersattes av kampvilja.

Fången Det första Marmat gjorde när han vaknade var att gå bort till anteckningsboken som låg öppen på skrivbordet. I den hade han skrivit talet 624, igår. Han strök det och skrev 623. Det var så många dagar han hade kvar här. Det var så många dagar han skulle vara fånge. Han lämnade anteckningsboken öppen, som en påminnelse. Han såg sig omkring. Han var i ett rum som var tre gånger fyra steg. Där fanns en säng, en byrå med en spegel och ett tvättfat. I ett hörn stod det lilla skrivbord anteckningsboken låg på. De kallade det ett rum, han kallade det en cell. En gäspning och tre steg senare tittade han sig själv i spegeln. Han hade inte tvättat sig sedan resan vilket syntes tydligt. Efter lite tvål och vatten kunde han återigen se fräknarna och gnuggningen gav ansiktet en rödlätt ton som snabbt återgick till sin normala vinterbleka färg. Ovanför fräknarna fanns två ljusblå ögon och ett kortklippt kastanjebrunt hår som stod åt alla möjliga håll. Han blötte ned och kammade det så gott det gick. Precis som utlovat knackade det på dörren efter dagens första klockringning. Mannen, som presenterat sig som Hairal, hade varit förbi igår med lite mat. Det var då Marmat fått veta att han kunde lämna det här stället när han fyllde sexton, vilket var om 624 dagar. Nej, 623. Han öppnade.

Hairal var runt sextio år, med grånat, kortklippt hår och ett välansat skägg i samma grå ton. Marmat hade förväntat sig att magiker skulle ha någon form av kåpa med intrikata mönster och kanske någon konstig hatt. Det var åtminstone så hans farbror sett ut den enda gången han mött honom. Hans farbror, som var den enda magiker han träffat innan rekryteraren kommit till byn och hävdat att han hade anlag för magi. Istället hade Hairal enkla bomullsbyxor, med ett rep som höll dem uppe och en tunn tröja i samma material. Marmat tyckte att det borde bli kallt på vintern. “Du har fortfarande dina vanliga kläder på dig?” sa Hairal frågande och rynkade näsan. “Jag sa väl att det finns nytvättade, rena kläder i byrån? De är bättre anpassade till klimatet här.” “Hur ska jag klara mig utan vinterkläder? De kläder ni har här skyddar inte mot kyla”, sa Marmat och drog demonstrativt i sin tjocka tröja. “Har du ens provat dem? ” Hairal öppnade upp fönstret. “Om du känner efter är det inte särskilt kallt här, inte ens på vintern. Du har haft de där i flera veckor och de behöver tvättas.” “Kanske”, sa Marmat och la armarna i kors. Hairal suckade och tittade på Marmat en stund innan han fortsatte: “Kanske?” ”Jag tittade i byrån”, sa Marmat och drog ut en låda. ”Det finns inga varma kläder att byta om till ifall jag fryser.” “Om du väntar här en stund”, sa Hairal med ytterligare en suck, “och tvättar dig och byter om, så kommer jag tillbaka med rena vinterkläder i din storlek som du kan ha medan dina kläder är på tvätt. Kan vi göra så?” “Hur lång tid tar det?” sa Marmat och rodnade. “Tänk om

jag är naken när du kommer tillbaka?” “Dörren går att låsa. Sa jag inte det igår? Nyckeln finns i lådan i skrivbordet. Dessutom går jag aldrig in i någons rum utan att knacka först”, sa Hairal och lämnade rummet. Marmat klädde av sig och slängde kläderna i en hög på golvet innan han tvättade sig även nedanför halsen. Även om han var van vid kallare väder var vattnet kallt och fick honom att huttra. Som Hairal sagt, fanns det rena kläder i byrån. Både underkläder och samma typ av byxor och tröja i bomull som Hairal haft. Repet fyllde ingen större funktion för honom, eftersom byxorna satt bra ändå. Han hittade ett par sandaler under byrån, och även dessa passade perfekt. De var precis lika sköna som de såg ut. Lagom tills han var klar knackade det på dörren igen. På andra sidan stod Hairal med ett knyte med kläder i famnen. “Får jag komma in?” Hairal räckte över kläderna. “Ja”, svarade Marmat, som packade upp knytet och kollade att det var rätt sorts kläder och storlek. “Nu när du inte luktar och faktiskt är klädd för det väder vi har här, kanske vi kan prata lite? ” sa Hairal och slog sig ned på stolen som fanns vid skrivbordet. “Det finns tid för dig att äta morgonmål efter att vi är klara.” Marmat nickade och satte sig på kanten av sängen. “Som jag sa igår”, sa Hairal och pekade mot Marmats anteckningsbok, “kan vi inte ha kvar dig efter att du fyllt sexton år. Jag ser här att du redan räknat ut att det är 623 dagar kvar till dess.” “Men, varför”, sa Marmat och knöt fingrarna, “ska jag vara fånge här till dess?” ”Nej”, sa Hairal och skakade på huvudet. “Du är inte en fånge. Du kan röra dig fritt på skolan och du väljer själv om du vill delta i utbildningen eller inte. När du väl slutfört den

bestämmer du själv om du vill stanna eller inte.” Skillnaden mellan den beskrivningen och att vara en fånge framstod som hårfin. Marmat kunde inte gärna förlora mer och kunde därmed vara ärlig. Han knöt händerna hårdare, så hårt att fingrarna och knogarna vitnade och rösten fick en ton han inte kände igen hos sig själv: “Jag är inte intresserad av att lära mig knep för hur man lurar andra. Jag vet att magi bara är en bluff.” Hairal förde upp två fingrar till näsroten, som han masserade en kort stund. Något osynligt nöp till i Marmats ena öra. “Var det där också en bluff?” frågade Hairal. “Är du säker på att du inte vill lära dig?” ”Jag säger ju att jag inte vill lära mig hur era trick fungerar.” Marmat slog den ena knutna handen mot sängkarmen. “Jag vill bli soldat, som min kusin. Varför ska jag vara här?” ”Din fallenhet för magi är uppenbar”, sa Hairal och lät väldigt trött. “Det är vår plikt att ge dig möjligheten att dra nytta av din talang. All vår utbildning bygger på frivillighet och vi kan aldrig tvinga någon att lära sig. Vill du slösa bort din talang är det ditt val.” “Och mina föräldrar då?” spottade Marmat ut. “Vad säger de om att ni håller deras son fånge här?” “Hm, ja, angående det”, sa Hairal och såg nästan förlägen ut. “Det här var deras förslag. Det var de som föreslog att vi skulle ta med dig hit trots att du vägrade.” “Va? ” Marmat reste sig ur sängen. Han lutade sig fram mot Hairal. “Du ljuger! Säg att du ljuger.” “Lugna ned dig”, sa Hairal och gjorde en handrörelse mot sängen. “Om du sätter dig igen kan jag försöka förklara. Men först måste du svara på några frågor.”

“Alltid en massa undanﬂykter”, sa Marmat och la armarna i kors, “Men jag ska svara på dina frågor.” “Vad hände för två år sedan, när du ﬁck höra att en person från skolan här i Zoream skulle komma till byn?” “Jag gömde mig”, sa Marmat, med en viss stolthet i rösten. Det hade tagit byns jägare en vecka att hitta honom. “Dina föräldrar beskrev det som att du rymde hemifrån”, sa Hairal och sänkte rösten. “Hade du inte skrivit en lapp om att du aldrig skulle komma tillbaka?” “Kanske”, sa Marmat och rodnade. “Vad hände förra året, när uttagningen skulle äga rum?” “Jag gömde mig”, sa Marmat men blev avbruten av Hairal: “Rymde, menar du väl? Var du inte borta i fyra veckor innan du kom tillbaka?” “Kanske”, sa Marmat med en viskning. “Vad hände i år? ” sa Hairal, som reste sig och la handen på Marmats axel. “Jag försökte göm… rymma”, sa Marmat, som sjönk ihop och inte längre hade nävarna knutna. “Förstår du då inte”, sa Hairal och gick ned på huk så han var i huvudhöjd med Marmat, “att dina föräldrar är oroliga? Att de är rädda att du ska skada dig när du rymmer hela tiden. För det där är väl inte enda gångerna du rymt, eller hur?” Marmat skakade på huvudet. Han hade aldrig menat att skrämma sina föräldrar, men de hade så mycket regler hela tiden. “Jag tänker fortfarande inte lära mig magi”, viskade han. “Det är upp till dig”, svarade Hairal och släppte axeln. “Men du kan väl åtminstone passa på att utforska området, och göra någonting av din tid här?” Marmat nickade.

“Utmärkt”, sa Hairal med ett leende. “Du kommer att märka att skolans område faktiskt kan vara trevligt att vara på, och att det är omöjligt att rymma härifrån.” Hairal lämnade rummet och stängde dörren efter sig. Marmat funderade på om han skulle se påståendet om att det inte gick att rymma som en utmaning. Men, just nu var han hungrig. Hairal hade nämnt att det fanns morgonmål någonstans. Han öppnade dörren och blinkade förvånat några gånger när han såg korridoren. Han kände inte igen sig och det såg helt annorlunda ut dagtid. Det var fortfarande senvinter, eller möjligen tidig vår, men här i Zoream var det redan lika varmt som en vårdag i hans hemby. Han undrade om man skulle känna sig varm om man vistades i solen. Den såg lika vinterblek ut som hemma. Ena sidan av korridoren hade en lång rad med dörrar, med fem stegs avstånd. Mellan dem hängde hållare med släckta facklor i. Den andra sidan såg inte alls ut som Marmat väntat sig. Korridoren var fyra steg bred, men på den andra sidan, där Marmat förväntat sig en vägg fanns istället ett antal valv som öppnade upp mot en innergård. Nyﬁket rörde han sig mot valven och tittade ut och ned på ett öppet torg. Runt om löpte valven i en fyrkant. På bottenvåningen verkade det vara samma konstruktion, även om delar av valven där doldes av stora grönskande buskar. Mitt på torget fanns en fontän. Den porlade ut i två bäckar åt vartdera hållet och delade innergården i två delar, där den närmare halvan hade ett antal träbord uppställda. Vid träborden satt pojkar i olika åldrar och åt morgonmål. Det verkade trevligt att kunna äta under bar himmel så här års, men han undrade en kort stund hur de gjorde när det regnade eftersom innergården inte hade något

tak. När han tittade uppåt såg han enbart klarblå himmel med något enstaka moln. Han drog ett andetag och alla funderingar kring arkitekturen försvann snabbt. Särskilt lukten av stekt fläsk väckte hungerkänslorna. Han beslöt sig för att leta upp en trappa. Precis där korridoren svängde fann han det han sökte och tog sig snabbt ned. Maten låg uppdukad så man själv kunde välja vad man ville äta. Marmat, som var uppväxt i norr och van vid proteinrika morgonmål, slevade snabbt upp stekt fläsk, några korvar och äggröra på en tallrik och letade upp en ledig plats. Medvetet valde han en där han skulle få sitta ensam, eftersom han inte var det minsta sugen på att prata med andra. Han tyckte sig se en ljushårig flicka några bord bort, men insåg att han måste ha sett fel eftersom Hairal sagt att enbart pojkar studerade här. Maten försvann med rasande fart. Med hungern någorlunda stillad tog han en andra portion, som åts under lugnare former. Samtidigt tog han sig tid att studera omgivningen. Runt ett trettiotal pojkar, mellan tolv och sjutton år, satt och åt utspridda vid fem av borden. I bortre änden av innergården fanns ytterligare ett bord, där han trott sig se en flicka, men det var tomt nu. I korridorerna på andra våningen kunde han se fler pojkar och på gården fanns en medelålders man, kanske kocken, som fyllde på maten. Detta från en vagn som såg ut att sväva ovanför marken. Det måste vara en synvilla. Mätt och belåten, så belåten man kunde vara när man kände sig som en fånge, bestämde han sig för att fortsätta utforska området. På andra sidan gården fanns ett område med planteringar och bänkar. Längre bort fanns ett stort valv som verkade vara en utgång. Raskt begav han sig ditåt

och efter att ha passerat genom valvet befann han sig utanför byggnaden. Han rös till när han kom ut eftersom innergården hade skyddat mot den kyliga vinden. Till höger fanns en försvarsmur, rakt fram en likadan byggnad som den han nyss lämnat och till vänster ytterligare två byggnader. Vad som fanns bortom dem kunde han inte se från sin plats. Nu var det inte byggnaderna som intresserade honom, utan muren. En försvarsmur innebar åtminstone en port och en port erbjöd en möjlighet att lämna området. Ju mer han tänkte på det, desto mer kändes Hairals påstående som en utmaning. Han behövde inte följa muren särskilt länge innan han kom fram till ett valv med två rejäla dörrar i ett material han aldrig sett förut. Det såg ut som om någon tagit bränt trä och polerat det tills det glänste. När han kände på det var materialet kallt som is och hårt som det harnesk hans kusin haft. Han skulle aldrig kunna öppna dem själv, men som tur var fanns det en mindre dörr – i mer mänsklig storlek – vid sidan av. Efter att ha öppnat dörren kom han in i ett stort valv som sträckte sig ﬂera steg genom muren. Längre bort såg han ett likadant par dörrar, av samma rejäla storlek, och antog att det var själva utgången. Raskt stegade han iväg med förhoppningen att det även där skulle ﬁnnas en mindre dörr som han kunde gå ut igenom. Han kom inte mer än ett steg innan en beväpnad vakt kom ut från ett sidorum och barskt kommenderade honom att stanna. ”Ange namn och ärende!” “Mitt namn är Marmat”, sa Marmat och tänkte snabbt. “Köket skickade iväg mig för att handla mer grönsaker till morgonmålet.” “Ni magiker är alltid likadana”, sa vakten och satte ett

pekfinger i bröstet på Marmat. “Kommer hit och tycker alla andra är så korkade att ni kan lura i oss vad som helst.” “Men …”, försökte Marmat flika in. Han var verkligen ingen magiker. “Ge dig av härifrån innan jag slänger in dig i arresten. Du vore inte den första.” Marmat såg hur vakten la ena handen på svärdsfästet och insåg att han inte skulle kunna prata sig förbi honom. Dessutom var han inte det minsta nyfiken på hur arresten såg ut. Med nedsjunkna axlar återvände han innanför muren.

Rättegången “Tystnad!” Domaren bankade klubban i bordet och sorlet tystnade. Tirandim satt på de anklagades bänk, tillsammans med mor och syster. Under ﬂera dagar hade olika anklagelser lästs upp mot mor. Berättelser om vad far gjort och lögner om mors inblandning. Det hade påståtts att far gömt undan de pengar han tvingat byborna att betala i skatt och att mor visste var han gömt dem. Anklagelsen var löjlig. Om mor gömt undan pengar, varför hade de sällan mat på bordet? “Som jag sa när rättegången inleddes”, sa domaren, “ska åhörarna vara tysta under rättegången. Vi har nu hört alla anklagelser och innan dom avkunnas får den anklagade en chans att förklara sig, eller försvara sig, eller be om nåd. Vilket väljer du?” Allas ögon vände sig mot mor som reste sig upp. “Jag väljer att försvara mig.” En susning gick igenom rummet och sorlet återvände. “Tystnad! Jag sa tystnad!” sa domaren, som frenetiskt bankade klubban i bordet. “Det var bättre. Alla anklagade har rätt att välja och om man väljer att försvara sig har man rätt att göra så utan att bli avbruten eller störd. Även vid grova brott. Du har fram till solnedgången”, sa domaren och pekade på mor.

“Ni känner alla mig”, sa mor, med samma röst hon brukade ha när hon lärde ut sömnad och handarbete. Det var en röst som ﬁck allting att verka självklart. “Jag är uppväxt i den här byn, tillsammans med er, och ni vet alla att det inte var mitt val vem jag skulle gifta mig med.” Hon tystnade en stund och såg sig omkring i salen, sökte ögonkontakt men ingen mötte hennes blick. “Det var aldrig mitt val att gifta mig med Galvid. Han var tjugo år äldre än jag, och som ni andra var jag rädd för honom. När jag försökte säga nej var det ingen av er som hjälpte mig, ingen försökte hindra honom. Jag tvingades gifta mig med den man alla fruktade, alla hatade, den magiker som länge plågat vår by.” Återigen en tystnad och ingen mötte mors blick. Flera tittade ned i golvet. “Mitt äktenskap med Galvid var femton år av lidande och jag har bara två glada minnen av det. Det ena minnet är Eylana och det andra är Tirandim.” Tirandim kände en värme inombords när mor tittade på henne. Av alla i rummet var det bara hon och Eylana som mötte mors blick. “Ni påstår”, fortsatte mor, “att jag skulle ha varit delaktig i Galvids plågande av byn, att jag skulle ha tagit del av allting han stal med undanﬂykten att det skulle ha rört sig om skatt till magikernas centrum i Zoream. Över två år har gått sedan han försvann och vi har levt i fattigdom sedan dess. Eftersom ingen av er ville köpa de klädesplagg jag skapat, blev jag till slut tvungen att sälja sällskap till männen i byn för att mina barn inte skulle behöva svälta ihjäl. Om jag haft Galvids pengar hade jag kunnat köpa mat för dem.”

För första gången slog mor ned blicken och Tirandim tyckte sig se att hon rodnade innan hon knöt händerna och fortsatte: “Ni vet alla vad jag pratar om. Nästan alla män härinne har köpt sällskap av mig och ni har dragit nytta av att jag varit tvungen att acceptera hur lite ni än velat betala.” Mor vände sig mot domaren och pekade på honom: “Särskilt du. Du lovade att du skulle hjälpa mig att lämna byn och få ett nytt liv någonstans där ingen hört talas om Galvid om jag bara gav mitt sällskap gratis till dig. Först var det fem gånger, som blev tio gånger, som blev femton gånger. Aldrig tillräckligt, aldrig någonsin höll du ditt löfte.” Tirandim förstod inte vad mor pratade om. Varför skulle någon betala för sällskap? Däremot kunde hon se att domaren och många i rummet förstod precis vad mor pratade om. Domaren blev högröd i ansiktet och tittade bort, samtidigt som arga ansikten riktades mot honom. “Hur kan ni”, sa mor och vände sig mot åhörarna, “påstå att jag skulle ha varit inblandad i Galvids brott?” Så fort mor slutade prata blev rummet tyst som i graven. Inte ens en harkling och många av åhörarna tittade ned på golvet. “Jag vet inte”, sa mor och höjde rösten, “var Galvid gömt pengarna. Till mig sa han alltid att han skickade dem till Zoream, de få gånger han ens svarade på mina frågor. Jag vet inte varför han lämnade byn och jag är glad att han är borta. Jag har ingenting att be om nåd eller förlåtelse för. Det är ni som borde be mig om nåd, för att ni aldrig hjälpte mig, för att ni lät mig plågas av honom i femton år, för att jag aldrig ﬁck uppleva annan kärlek än den jag har till mina döttrar.” En tår rann ned för mors högra kind.

“Inte en enda ursäkt för mitt lidande har jag fått, och nu har ni mage att anklaga mig för vad Galvid gjorde. Det enda rätta ni kan göra är att be mig och mina döttrar om förlåtelse och hjälpa oss att komma härifrån.” Mor satte sig ned och salen var helt tyst. Domaren harklade sig och frågade om mor var klar, vilket möttes av en nickning. “Vi har alla hört anklagelserna, liksom hur den anklagade svarat. Jag själv, tillsammans med klokemor och byäldsten kommer lämna rummet för att diskutera det vi hört. Vi återkommer när vi fattat ett beslut. Vakterna och fångarna stannar här så länge.” *** Dörren till sidorummet öppnades och de kom tillbaka igen. Tirandim svalde hårt. De hade varit borta länge. Var det för att de varit oense? För att de inte ville straffa mor och att de äntligen skulle släppas fria? Ett hopp tändes medan blicken följde domaren, som satte sig. Domaren bankade klubban i bordet och sorlet tystnade. “Vi har noggrant diskuterat allt som sagts under de dagar vi varit här. Både från de som anklagat och från den som försvarat sig”, sa mannen och tittade rakt på mor. “Trots att vi verkligen försökt, kan vi inte komma till någon annan slutsats än att den anklagade är skyldig.” Domaren avbröts av ett jubel i salen och Tirandim kunde se hur deras grannar stämde in i jublandet. Tårar vällde upp. “Tystnad!” sa domaren och bankade återigen klubban i bordet. “Vi ser inga skäl till att visa nåd eller förlåtelse och dömer den anklagade till döden. Straffet ska verkställas

omedelbart.” Rummet började snurra och Tirandim kunde se hur mor sjönk ihop. Vakterna som stod bakom dem tog tag i dem och släpade ut alla tre till baksidan av det värdshus där rättegången hållits. På somrarna brukade värdshusets gäster uppsöka den svalka det stora trädet utanför erbjöd, men på vintern var alla bord och stolar bortplockade. Två vakter bar mor, hopsjunken mellan dem, bort till trädet där någon hängt ett rep över en bastant gren. Öglan på repet träddes över mors hals och sedan drogs hon upp i luften. Flera gånger försökte Tirandim titta bort, men varje gång vred en av vakterna hennes huvud så hon tvingades titta. Hon försökte blunda, men ögonlocken tvingades upp. Hon var tvingad att se mor sprattla och kämpa emot. Hon såg hur mor sparkade frenetiskt och blev allt blåare i ansiktet. Samtidigt ljudet av byborna som hurrade och applåderade, de sista förolämpningarna mot mor. Smärtan och skräcken hon kunde se i mors ögon. Till sist hade det tagit slut. Mor kämpade inte emot längre utan hängde livlös. Hon själv, och systern hade släpats tillbaka till det förråd som användes som fängelse. Efter att vakterna låst dörren och lämnat dem där kunde hon inte hålla tillbaka tårarna längre. Hon sjönk ihop på det kalla och smutsiga golvet och grät okontrollerat. Systerns hand på hennes axel ﬁck henne att titta upp. Hur kunde hon vara lugn och samlad nu? Mellan tårarna ﬁck hon ut att hon inte ville dö och att byborna skulle döda dem också. “Oroa dig inte. De kommer inte döda oss”, sa Eylana, med en röst som lugnade. Hon kröp upp mot systern och la huvudet i hennes knä. “Men hur?” sa hon och kände hur tårarna kom igen.

“Jag ordnar det”, sa Eylana och strök hennes hår. Hennes röst hade en självsäkerhet, som om hon verkligen trodde på vad hon sa. Tirandim låg där länge, medan Eylana strök hennes hår och gång på gång sa att hon skulle ordna allting. Till slut trodde även Tirandim på det och somnade. *** Hon vaknade ensam, i mörker. Bristen på fönster och ljus utifrån gjorde det svårt att bedöma om det var natt eller dag. Det var helt tyst. Antagligen var det fortfarande natt. Lite ljus sipprade in under dörren och det var tillräckligt för att kunna se konturer. Hennes blick sökte efter Eylana. Hjärtat nästan stannade när hon inte var där. Rättegången skulle inte fortsätta förrän solen gick upp. Hon borde fortfarande vara kvar i rummet. Hade de tagit henne någon annanstans? Hade de hoppat över rättegången och gått direkt på mördandet? Levde hon fortfarande? I samma stund, när hon trodde att det inte skulle kunna bli värre öppnades dörren. Var det hennes tur att dö nu? Hon ville verkligen inte dö; hon hade inte ens börjat leva än. Skulle hon kunna göra ett flyktförsök? En spänning byggdes upp i kroppen när hon gjorde sig redo för ett desperat försök att fly; det fick bära eller brista. Spänningen släppte i samma stund som hon såg siluetten i dörren; det var en ung kvinna. Ett litet hopp tändes i hjärtat. Kanske Eylana fortfarande levde? Hon hörde systerns välbekanta röst som viskade åt henne att komma, och att skynda sig på. För första gången på länge kände hon glädje. “Vad händer?” frågade hon.

Eylana hyssjade henne och viskade så lågt att hon knappt hörde: “Jag förklarar sen. Följ mig.” Tirandim hade massvis med frågor: Vad hade hänt med vakten? Hur kunde de vara fria? Varför hade Eylana inte varit i rummet när hon vaknade? Men allvaret i systerns röst fick henne att låta bli frågorna. Åtminstone för tillfället. Istället följde hon tyst efter. Hon noterade att det inte fanns några vakter utanför heller, och att den första gryningen precis kommit. De smög ut ur byn och behövde inte röra sig många steg innan de var inne i skogen. Väl där kunde de börja springa. Eylana höll henne hårt i handen. I den andra handen höll hon en tygpåse. Tirandim var tvungen att springa så snabbt hon kunde för att hålla jämna steg och undvika att ramla omkull. De fortsatte springa medan natten övergick till dag. Vid det här laget hade nog alla i byn vaknat och deras flykt borde ha blivit upptäckt. Till slut kunde hon enbart koncentrera sig på att sätta det ena benet framför det andra, steg efter steg efter steg. Hjärtat slog snabbt och hårt men hon hade fortfarande krafter kvar. I ett ögonblick sprang hon och i nästa flög hon genom luften. Marken kom närmare och närmare, men hon hann inte föra upp armarna som skydd. Istället var det hennes ansikte — och då särskilt näsan — som fick ta smällen. Smärtan var så kraftig att hon en kort stund tappade medvetandet. När hon öppnade ögonen igen möttes hon av systerns oroliga ansikte. Eylana hade vänt henne på rygg och även om smärtan klingat av, gjorde det fortfarande rejält ont. Särskilt från näsan, som kändes helt täppt. Hon hade blodsmak i munnen och kände efter med tungan om alla tänder var kvar. Det var en lättnad att blodet verkade komma från näsan. Systern rev av en bit av sin redan trasiga klänning.

Området de befann sig i var sankt, så det var inga större problem för Eylana att hitta vatten att fukta trasan med innan hon torkade av det värsta i Tirandims ansikte. Av tygtrasan gjorde hon sedan ett bandage, som hon lindade runt näsan och ansiktet. ”Jag skulle gärna låta dig vila lite, men vi måste ta oss så långt bort från byn som möjligt. Orkar du gå en bit till?” Tirandim nickade och de gav sig av i raskt tempo. De sprang inte längre, men höll fortfarande hög fart. De färdades tills solen stod som högst på himlen, vilket betydde att det var dags för dagmål. Hon kände sig rejält hungrig. Eylana satte sig ned och signalerade åt henne att göra samma sak. Trots att det var vinter kände hon sig varm, både av den fysiska ansträngningen och av solen, som gav viss värme. Ur den bruna påsen tog systern fram en bit bröd, en liten bit ost, en korv och två enkla ﬁckknivar. Hon tog bort bandaget och kontrollerade Tirandims skada innan hon delade korven i två delar och överräckte den ena tillsammans med kniven till Tirandim. “Ät upp. Jag vet inte när vi kan få tag i mat nästa gång.” “Var har du hittat mat? Och knivar?” Hon ställde frågan samtidigt som hon tog en försiktig tugga av korven. Så länge hon åt försiktigt gjorde det inte alltför ont. “Jag ﬁck det av vakten, men jag vill inte prata om det just nu.” Svaret förvirrade henne; varför skulle vakten ge dem mat och knivar och varför ville hennes syster inte prata om det? “Men …” “Inte nu!” Eylana brukade aldrig snäsa av henne på det sättet, och det fanns en kyla i rösten. Någonting var väldigt fel, men

det var tydligt att det inte skulle hjälpa att ställa fler frågor. Resten av måltiden åts därför under tystnad innan de reste sig för att fortsätta flykten. Tirandim stoppade ned kniven i fickan. Det var inte mycket till kniv, men det var bättre än ingenting. De hade kommit en rejäl sträcka från byn och behövde inte längre hålla samma höga tempo. Även om situationen fortfarande var svår, kändes det som om de lämnat det svåraste bakom sig. Kanske skulle de kunna starta ett nytt liv i Certdar, staden Eylana sagt att de var på väg till. Det var då hon hörde det: röster och hundskall en bit bort. Hon blev alldeles kall; hade byns jägare lyckats spåra dem ända hit? Hon tittade på sin syster och kunde se samma skräck i hennes ansikte. ”Spring!” skrek Eylana, och sprang var just vad de gjorde. Egentligen hade de ingen chans. Två flickor, utan vana av vare sig skog eller jakt och dessutom inte klädda för att springa i terräng, mot byns jägare. Men systrarna vägrade inse hur liten chans de egentligen hade och sprang allt de orkade. Eylana verkade acceptera hur allvarligt läget var innan hon själv gjorde det och plötsligt upptäckte hon att Eylana stannat. Osäker på vad hon skulle göra stannade även Tirandim. ”Spring! Jag hindrar dem så du kan fly”, skrek Eylana. Hon stod där rådvill; hon kunde inte lämna sin syster. Hon skulle vara chanslös mot jägarna och de skulle snart släpa tillbaks henne till byn. Hon såg att Eylana tagit fram sin kniv. De små fickknivarna hade fungerat för att dela bröd och korv, men hur mycket nytta skulle de göra mot jägare med pilbågar och jaktknivar? ”Spring!” Eylanas röst hade en ton av panik men det fanns en bestämdhet i den som gjorde att Tirandim inte kunde säga emot. Hon sprang. I bakgrunden hörde hon röster som

skrek. Hennes systers röst var en av dem, men hon kunde inte höra vad de skrek och inte avgöra vad som hände. Hon kunde inte göra annat än att springa så snabbt hon orkade. *** Smärtan över mors öde, blandat med oro över vad som skulle hända med Eylana, fick ögonen att tåras igen och gjorde det svårt att se var hon var på väg. När hon väl såg stupet ned till floden var det knappt hon lyckades stanna i tid. Hon skulle precis vända och försöka hitta något ställe där hon kunde passera floden när hon återigen hörde röster och hundskall. Om hon vände nu skulle hon bli tillfångatagen, men om hon fortsatte genom att hoppa ned i floden fanns risken att hon drunknade. Hon kunde simma, men det var någonting hon gjort på somrarna. Aldrig i så här kallt vatten, aldrig så här strömt, aldrig med kläderna på. Ljuden kom allt närmare och hon behövde fatta ett beslut. Hon tog ett djupt andetag och hoppade ut från kanten, ned mot vattnet. Vattnet var iskallt och det var nära att hon inte lyckades ta sig till ytan igen. All snö som smält hade gjort att skogens bäckar och vattendrag var fyllda till brädden och hon kunde knappt hålla sig över vattenytan när floden forsade fram i hög hastighet. Hon var kall och trött och insåg att hon inte skulle klara sig länge. Desperat försökte hon simma in till stranden på den andra sidan, men strömmen var för stark; hon orkade inte. Dör jag nu? tänkte hon och kände hur kampviljan var på väg att lämna henne. Hon hade nästan gett upp, när hon såg ett nedfallet träd lite längre fram. Med lite tur borde hon kunna få tag i det och kanske ta sig in till stranden. Hon

använde all sin viljestyrka för att trycka bort trötthet och kyla. Hon hade en uppgift nu: få tag i en gren. Hennes första försök misslyckades och grenen rev henne på både armar och händer. Vid sitt andra försök lyckades hon nästan hålla kvar innan hon slutligen tappade greppet. Nu hade hon sänkt sin hastighet så mycket att hon borde kunna få ett bra grepp om nästa gren. Om hon inte lyckades skulle det vara för sent. Hon skulle svepas med i ﬂoden och drunkna. Trots kylan, smärtan och sår som blödde lyckades hon få ett ordentligt grepp. Långsamt, långsamt drog hon sig upp på stammen. Väl där lyckades hon sedan dra sig in till stranden och när hon äntligen kommit upp ur ﬂoden var hon utmattad. Helst skulle hon vilja ligga kvar på stranden och kanske sova en stund, men hon visste att det skulle vara en dödsdom. Hon var dyngsur och kall och skulle frysa ihjäl om hon inte gjorde någonting. Med en ansträngning reste hon sig upp och gick några steg in i skogen. Om jägarna följt efter skulle de inte se henne här. Hon tog av sina dyngsura kläder och försökte krama ur så mycket vatten som möjligt. Samtidigt försökte hon röra på sig för att få upp värmen. Hon hittade en liten glänta där hon kunde dra nytta av den lilla värme solen erbjöd och några av träden hade fortfarande kvar höstens löv, som gav henne en möjlighet att torka av sig lite i alla fall. Att ta på sig de blöta kläderna igen var inte lätt, men hon kunde inte gå omkring naken i skogen. Då skulle hon snabbt frysa ihjäl. Istället hoppades hon på att kläderna skulle torka när hon rörde på sig och började gå i den riktning hon trodde att Certdar låg. Framåt kvällen var kläderna fortfarande inte helt torra, men de var inte så fuktiga att de kylde ned henne längre. Hon tänkte att det kanske skulle vara bra att gå även på

natten, men hon var så trött att varje steg kändes som det sista hon orkade ta. Det skulle vara bättre att hitta någon sovplats nu än ramla ihop i en liten hög senare under natten. Hon hittade ett omkullvält träd, vars rötter erbjöd ett visst skydd mot vinden och en lövhög som var någorlunda torr gav lite värme. Hon var så trött att hon utmattad föll i en drömlös sömn.