9789174990324

L A R S G U S TA F S S O N

En kakels채ttares eftermiddag

Modernista stockholm

Samlade arbeten

To r s t e n B e r g m a n hette en man, vithårig och tunn. Han var kakelsättare, född 1917. Och alltså den grå novembermorgon år 1982 då denna berättelse utspelas, i Uppsala, redan 65 år gammal. Han sov i en säng, som en gång hade varit äktenskaplig och dubbel. Nu var den ensam och med lakanen föga tvättade.

Gamla tidningar och ett par tomflaskor låg utströdda lite här och var över golvet, och borta i hörnet var den nedhårade gamla svarta matta där hunden brukade sova.

Dagen började på det enda sätt den kunde: Gräset redan stunget av den första frosten, hunden sedan dagar bortsprungen, allt liv oklart, och hans eget mest. Trädgården skräpig, landskapet skevt. Villan var gammal, av en gång grönmålat trä, nu nästan gråblått och flagnande. Trötta grenar från tunga gamla äppelträd hängde hotfullt in över den ruttnande verandan. Trädgården ett nedskräpat, bökigt monument över hans livs alla samlade arbeten. Och någon skulle kanske ha sagt: misslyckanden.

Morgonljuset, ännu grått och fyllt av naket iskallt dropp från nattens regn, och fläckat av obeskrivligt grå och vaga drömmar, bromsades något emot rummets tunga gula rullgardin.

Villans trädgård, som sanningen att säga inte var så mycket till trädgård längre, hade sedan femton år ett staket av korrugerad plåt i stället för det gamla utav trä. När tidningsbudet, på väg till grannens brevlåda mellan fem och sex på morgonen, stötte mot det med cykelstyret ett ögonblick, gick det som ett cymbalslag genom staketets hela längd; han avskydde detta ljud som varje morgon påminde honom om nödvändigheten att stiga 19

upp, att åter leva. Hur mycket hellre hade han inte stannat i sina drömmar, där grå och obestämda skuggor rörde sig!

Han hade så mycket hellre föredragit att inte finnas till framför att finnas till. Om någon hade frågat honom till råds.

Det var in i detta rum telefonen ringde, med en skarp och genomträngande drill, klockan halv sju en torsdagsmorgon i Uppsala i november 1982. Det var början till en torsdag utan egentligt slut. Men det kunde ännu inte någon veta.

Han hade inte någon lust att se ut genom fönstret. Han visste alltför väl vad som fanns där utanför.

Fördelen med ett stängselplank, en palissad, av korrugerad plåt, var att det inte ruttnade som de spröda trästaket som ett drömskt sekelskifte en gång hade utrustat dessa små arbetarvillor med. Det stod sig gott. En gång hade husen varit avsedda för dem som var anställda hos Ekeby Bruk. Men det bruket fanns inte längre kvar. Det gjorde däremot planket. Det höll tjuvar ute och småpojkar, och framför allt kunde man i dess hägn samla ihop de saker som man ville ha där. Det var inte nödvändigt att ha blomrabatter, nu, när man ändå inte hade fru.

En gammal rörmokarbänk, inte mindre än tre olika skottkärror, en motorbåt av trä, som inte varit i Ekolnsfjärden sedan femtiotalet, när hans hustru Britta gick ur tiden. Den hade blivit till något av en sten, en av trädgårdens fasta beståndsdelar.

Sedan dess låg den täckt av presenning, och var sannolikt numera ingenting annat än ett gömställe för råttor, och följaktligen lika älskad av traktens många feta och vältränade huskattor. Vad mera? En hel hög stamrör av gjutjärn, som han en gång fått i byte för någonting annat, och som var avsedda för ett rörstambyte som det säkert redan var för sent för. Tegel, skyddat under masonitskivor, virke som sedan länge gick att smula sönder mellan fingrarna, och längst ner en gräsklippningsmaskin som hade köpts och första gången knattrat över vårgrönt gräs år 1947 när sonen föddes.

*

20

Av rösten i telefonen begrep han först ingenting alls. Han hade allt svårare att förstå sådant som sades till honom i telefon, och allra helst på morgnarna. Och inte sällan var han i sådana situationer frestad att vresigt slänga tillbaka luren när han inte riktigt hann med att fatta vem det var som talade eller vad den ville.

Röster i telefoner brukade förutsätta alltför mycket som självklart. Först när han kom underfund med att denna röst bröt på finska blev den begriplig.

Det var inget särskilt med den som ringde. Och inget särskilt med vad han ville heller. Den rösten hörde till en rörmokare, elektriker, ja lite av varje, som hette Pentti. Torsten kände honom på sätt och vis väl. De hade varit i lag med varandra på en massa byggen förr i tiden. Det senaste var när det skulle göras nytt köksgolv till en sådan där firma som gjorde mat till flygpassagerare ute på Arlanda flygplats.

Det hade varit ett äckligt jobb, men det hade betalat sig. Han hade knappast haft en nykter dag i tre veckor efteråt. Tagit taxi till Luthagens systembolag för att slippa trängas med kärringar på bussen. Sedan ett par år tyckte han alltmer illa om att åka buss; allting som tvingade in honom tillsammans med andra människor gav honom en känsla av att han höll på att kvävas. Han blev då lätt vresig och aggressiv.

Det stora flygbolagets portionskök var oerhört stort, och där sprang en massa små livliga, högljudda och djupt obegripliga utlänningar, eller vad tusan de annars kunde vara, som hela tiden med samma mekaniska energi som hos plåtgubbar uppskruvade med nyckel i ryggen fortsatte att koka och steka vid stora restaurangspisar i ena halvan, medan man slet upp de gamla gummimattorna i den andra så att damm och klisterrester rök.

Det var meningen att det skulle sättas kakel, och Torsten och Pettersson från Gottsunda hade fått jobbet svart. Han gjorde numera ingenting annat än svarta jobb sedan han väl hade lyckats bli sjukpensionär på magen sin. Pettersson från Gottsunda hade svurit att aldrig göra ett lagligt jobb mera när fogdedjäveln satte 21

åt honom med en eftertaxering på femtiotusen 1973, och det löftet hade han hederligt hållit. Tyvärr hade han försvunnit från det här jobbet efter ett par dagar, och bara Torsten hade blivit kvar. Hjärtat hans hade blivit alltför vresigt. Det var i och för sig inte så konstigt.

Under de där gummimattorna fanns en jäsande halvt organisk massa, en kompost, skulle man kanske kunna säga, av matrester eller såsrester eller vad tusan det var; spill från allt sådant misslyckat flygpassagerarkok sedan femtiotalet, som bildade en obeskrivligt äcklig klisterliknande massa. Den hade han varit tvungen att skotta ut med spade och skottkärra. Den var ljusgul som hundpiss och den stank på ett sätt som språket knappast hade ord för att beskriva. Det var en blandning av gammal sås och lukten av en rävfarm, pissoar med rutten surmjölk i.

Aldrig i hela sitt liv hade han varit med om något så avskyvärt äckligt. Gång på gång hade han blivit tvungen att rusa ut och spy som en räv i snöhögarna utanför det hangarliknande köket.

Och hela tiden hade de där araberna, eller vad tusan det nu var för några svarthyade små människor, fortsatt att steka på stora äckliga stekhärdar och koka i jättelika grytor i detta helveteskök, medan dammet och skiten rök omkring dem. Till slut hade han fått ut det värsta och kunnat hälla ut golvspacklet och få på sina finska kakel. Då luktade det inte fullt så äckligt längre.

I stället var det ett helvete att hindra dessa djävla människor från att stiga på det nysatta kaklet. Det tycktes inte hjälpa hur man än försökte att tala med dem. Kanske hade de aldrig sett kakel förut? Det sprack och det lossnade i fogarna och det hade sig på alla möjliga sätt. Ibland undrade han om kakelfix och fogmassa i stillhet och på något halvt omärkligt sätt hade blitt utbytta mot något sämre på senare år.

Det hade, Gud vet varför, blivit allt svårare att få kakel att sitta kvar uppe på väggarna nu för tiden. Om det nu var väggarnas eller kaklets fel är inte så lätt att säga. Det var ett jobb som alla andra. Det var inget särskilt märkvärdigt med det egentligen.

22

Jobb var aldrig särskilt trevliga. Om man kunde få dem avklarade utan att betala skatter och sådan skit var de åtminstone meningsfulla. Annars hade det ju ingen mening alls.

Men hur som helst var nog Pentti, den där rörmokarkillen som knappt kunde svenska, en hjälpsam och anständig människa.

När Torsten kallsvettades som värst och tog sig åt gubbhjärtat, hade Pentti gått ifrån sina rörarbeten, bundit en våt handduk för näsa och mun, hittat en cementskyffel till, och hjälpt honom att skotta ut den värsta skiten. De där unga killarna som hela tiden körde mat i truckar till väntande charterpassagerare, hade skrattat vilt åt dem.

Den här gången skulle det inte bli lika roligt, sade Pentti i telefon. Det gällde kakel som skulle upp i en tvåvåningsfastighet som var under renovering. Badrum och våtutrymmen.

Det var tydligen så att någon hade satt igång att renovera en stor gammaldags villa. Två rejäla lägenheter med kraftiga badrum och tvättutrymmen skulle det bli, om man fick tro Pentti.

På övervåningen fanns det tydligen någon boende kvar i det gamla. Men den skulle ut, och det var tydligen en historia med hyresnämnden. Så det var inte särskilt klart när och hur det hela skulle kunna avslutas. Och till råga på eländet hade det tydligen blivit något problem med kakelsättarna.

De hade utan vidare spisning gett sig i väg med allting halvfärdigt som skulle ha gjorts på undre botten, badrum och våtrum och bastu och tvättstugan i källaren. Kanske hade de hittat på något bättre att göra. Eller kanske de hade kommit ihop sig med byggherrn, eller med varandra. Det var inte så lätt att veta. Det fanns så mycket löst folk som kom och gick från den ena dagen till den andra nu för tiden. Noga taget visste man väl inte ens om de var kakelsättare till yrket, dessa försvunna föregångare.

Det kunde ju vara så att de hade supit ner sig fullständigt allt eftersom de hade fått pengar till kakelfix, golvspackel och annat material, till den grad att de inte hade kunnat hålla i tång, hammare eller spatel mera. Eller kanske var förklaringen att bygg23

herrn var så in i helvete snål eller besvärlig att det över huvud taget inte hade gått att komma till tals med honom.

Om honom visste Pentti inte så mycket. Så mycket var nog i alla fall klart att det nog inte var frågan om sådant där folk som tar upp ett energilån från staten på trettiotusen kronor, sedan ställer värmeväxlaren att rosta i höstregnen ute på gården, och reser till Mallorca för installationspengarna. Sådant hade ju Pentti också upplevt i sina dagar, och det på så nära håll som hos grannen här ute i Graneberg där Pentti höll hus.

Pentti var den slags typ som man nu, ännu år 1982, kunde komma på med att slå grönt gräs till sina trädgårdskaniner kring traktens vägrenar i vårkvällarna och föra hem det i en säck på pakethållaren. Han var inte direkt närig, men han hade en viss förmåga att ta vara på sig själv. Pentti gillade inte alls den sortens människor som använde statens energilån till att fara till Mallorca.

Om sådant folk var det här inte fråga. Men det trodde sig Pentti kunna utlova med full säkerhet, att sådana människor som begärde kvitton och skickade uppgifter om vad de hade betalat ut till myndigheter och fogdar, det var det inte fråga om.

Det sa sig nästan självt. Men vem som ägde bygget och vem som skulle flytta in på undre våningen före november månads slut – ja, det var inte lika lätt att säga. Den saken var något som Torsten nog måste finna ut på egen hand. Liksom vem som skulle betala honom. Pentti ansåg över huvud taget att man inte skulle haka upp sig för mycket på detaljerna här i livet. Det gällde att hålla sig till de stora sammanhangen.

Själv skulle Pentti inte dit. Inte denna gång. Han var så att säga bara en hjälpande hand, en hallick och en larmcentral för katastrofer, och allt i samma andedrag. Det var nämligen så att när det blev trubbel med den andra kakelsättaren, hade det ungefär samtidigt blivit något slags kattrakande med rörmokaren. Och Pentti hade fått hoppa in i hans ställe ett par dagar, mest därför att den förste rörmokaren hade råkat ut för skäll och bråk på sitt ordinarie landstingsjobb för att han allt oftare 24

föll i sömn på arbetstid där. Han hade tydligen jobbat med den här förbaskade villan till långt in på nätterna. Med tung andning och svetten rinnande över en redan böjd rygg, där enstaka vita hårstrån redan syntes, strävade och stretade Torsten med en eländig gammal blyertspenna för att få ner adressen och vägen dit – så gott det nu gick – på en lösriven bit av telefonkatalogens omslag innan den jäktade finnen hann lägga på luren. Den gamla huvudvärken bultade redan i tinningarna, den nakna glödlampan på nattygsbordet ville borra sig in i honom – skärmen hade fallit under sängen och att sträcka sig efter den skulle bara vara ännu plågsammare. Inte efter ovanligheten hade han druckit en hela boxarbrännvin kvällen före sittande framför en allt otydligare tv-skärm. Nu kom den igen. Men huvudvärken hade kunnat komma lika väl utan brännvin.

Den hade blivit vanligare på senare år; kom plötsligt och vitglödande, ibland när han böjde sig fram efter något, ibland när han vaknade upp på morgonen. Och försvann inte sällan lika snabbt som den kom, egendomligt nog.

Sådan den nu kunde vara, stod saken klar: De hade haft en kakelsättare där, men med den hade det hänt någonting, och nu stod alla och stampade för att få upp kaklet på väggarna. Ett kakel som förmodligen låg i högar av uppblött masonit och med mjuk metalltråd omkring sig ute på gården i höstleran. Varför hade de så bråttom då? Gällde det verkligen bara att flytta in så fort som möjligt? Det var troligen så att det inte skulle gå att få något nytt lyft i lånet om inte byggnadsinspektören hade varit där ute och sett till att något blivit gjort sen sista lyftet.

Och Torsten Bergman, han funderade. Ett litet snyggt jobb som inte tog alltför många dagar i anspråk skulle vara på tiden.

Räkningarna hopade sig uppe på kylskåpet. Inte ens tv-licensen och bilförsäkringen var betalda.

Och kakel hade han ju, om det nu ville sig så illa att det skulle saknas något där ute. Kakel låg i högar, som minnen av hans arbete, som hans samlade arbeten skulle man kunna säga, både 25

här och var. Klinkers i olika tjocklekar i trädgården, eftersom de tålde vinterkylan bättre, kakel i källaren.

Han gick numera ogärna dit ner, och när denna hedniskt tidiga telefonsignal nu en gång hade skruvat sig in i hans värkande huvud, och ville övertala honom att för kanske sista gången ta ett kakeljobb, var det tanken på att behöva gå ner i källaren som avhöll honom mest.

Sedan klosetthelvetet i källaren frös sönder förra vintern, stod det alltid ganska mycket vatten där nere, och det var inte roligt att sticka ner händerna i det iskalla vattnet för att plocka fram vad man ville ha. Det var alltid lika förbannat besvärligt när man skulle hämta någonting där. Kakel till exempel.

Han hade bestämt inte satt foten där sedan klosetten frös där nere. Han föredrog att hålla dörren stängd. Det enda han i detta ögonblick kunde minnas lite mera konkret var annars en trälåda med tio specialkakel som var formade som tvålkoppar. Det var förbjudet numera att sätta in dem i badrum, eftersom äldre personer möjligen kunde skada sig på dem när de halkade i badkaren.

Man var ju så intresserad av alla otäcka olyckshändelser som folk kunde råka ut för nu för tiden. Det var synd; de var så underbart olika allt annat han hade att bjuda. Och aldrig ville någon ha dem. Han drömde ibland om hur det skulle bli om man satte dem mycket tätt intill varandra, och med regelbundna mellanrum, på en enda vägg. Det skulle då se ut som den sågtandade ryggen på något slags ovanligt farligt havsvidunder eller drake.

Men sådana upptåg var kanske inte vad som väntades av honom.

Finskt, lite tungt, vackert enfärgat kakel från sextiotalets rekordår. Han hade fått ett stort tungt lastbilslass av dem hemkörda, någon gång i sextiotalets allra första år, och det typiska för dem var att de var så tunga att de med åren hade sjunkit djupt ner i källarens vattensjuka jordgolv. Han skulle ha behövt gräva upp dem med spade om han någon gång hade behövt dem. Men det gjorde ju inte så mycket nu.

26

Han hade verkligen massor av kakel i denna källare bara han orkade ta sig ner i den och vågade trotsa kloakdofterna och öppna på dörren. Även om han inte alltid visste så noga var han skulle söka efter vad. De äldsta, från Uppsala-Ekeby, från trettiotalet och framåt. Alla diskret hemstulna, några bara en eller två åt gången bakpå cykeln, i matsäckslådan. Och det var verkligt vackra kakel. Han hade alltid tyckt så mycket om sina kakel.

De äldsta av dem var numera så fina att de efterapades av de finaste italienska kakelfabriker i Florens, Lucca och Vicenza, och importerades dyrt. Varför fint kakel skulle importeras för dyra pengar utifrån, medan det gamla vittfrejdade brukets lokaler nu bara skulle användas till terapeutiska pysselverkstäder för avsigkommen ungdom och missbrukarkliniker för traktens alkoholister – ja, det var något han inte så väl begrep.

Efter ganska invecklade förhandlingar med Det Allmänna angående magen var han sedan ett par år sjukpensionär, och lyfte postanvisning en gång i månaden på kontoret vid Rackarbacken.

Där hade han sprungit med magra slantar för att klara hypotekslånet på det välsignade fyrtiotalet. Man var lyckligare då, brukade han säga, mycket lyckligare än någonsin förr eller senare.

Eller var man kanske ännu mycket lyckligare som liten pojke?

Fastän han bodde sådär femtonhundra meter ifrån Bruket, som så länge hade gett bröd åt honom och hustrun och pojkarna, hade han inte på åratal satt foten där ute bland de halvt övergivna byggnaderna. Det gjorde honom melankolisk och skygg bara att komma i närheten och se småbjörk och tistlar skjuta upp mellan järnvägsspåren där en gång tippvagnar, lastade till bredden med tung uppländsk lera, hade gått. Ty det påminde honom på ett allmänt och obestämt sätt om en tid då hans liv ännu varit befolkat.

Han hävde sig upp på armbågen mot en ännu obefintlig gryning. Ljudet av tödropp från de murkna gamla äppelträden där ute i trädgården lösgjorde med demonisk långsamhet och 27

försiktighet – som om det hade varit meningen att han skulle känna av den ordentligt – en kylig rysning som gick från ryggkota till ryggkota.

Allt var värld, och ingenting i denna värld var på allvar hans.

Så började Torsten Bergmans torsdag.

Huset

D e t var kanske mindre kallt än han hade väntat, men luften fuktig och rå. När han fick ut näsan genom farstudörren började huvudvärken redan släppa. Den släppte ibland egendomligt snabbt, ungefär som om den hade hittat någon annan att intressera sig för. Skulle den hitta hem igen efter sin utflykt?

De aldrig uppsopade höstlöven hade börjat bilda en sammanhängande matta i trädgården, och ur den steg en bitter lukt av brunst, förfall och död. Nu gällde det om han skulle lyckas få fart på sin gamla PV 444, som han härom året i nåder hade fått överta av brorsonen. Den stod i lövhögarna nästan som om den vore en del av förfallet. Han blev faktiskt tvungen att krafsa undan en hel hög löv för att få upp den gnisslande dörren.

En frän lukt av gammal ruttnande stoppning, seg och härsknande maskinolja och murbruk slapp fram ur bilens inre som om det varit dess egen dåliga andedräkt.

Den hade krok och släpvagn, men det var mycket tveksamt om han någonsin hade fått släpvagnens blinkljus och bromslyktor att fungera som de skulle.

Torsten Bergman begagnade aldrig bil annat än när han skulle frakta verktyg och material. Annars föredrog han att cykla, något som på mer än ett sätt lämnade honom friare.

Det gamla täcke som låg över motorhuven var möjligen sådana här morgnar mer till skada än nytta. Men i fukten under detta sällsamma himmelstak trivdes åtminstone några; tusenfotingar och kackerlackor; alla möjliga slags baggar och kringkrypande varelser av den svårbenämnda sort som bara mörker och fukt 29

kan åstadkomma. Utan ceremonier slängde han täcket på toppen av trädgårdskomposten, försökte med rockärmen dra den värsta imman av vindrutan, och slog sig ner inne i bilens källarlukt. Det visste väl bara fan om den kunde starta. Han hade inget som helst minne av när han hade kört den sist.

Till hans uppriktiga förvåning drog bilen genast igång; det var trots allt en hygglig och snäll gammal bil. Det stod ett egendomligt vitt rökmoln från brända ventilkappor ur avgasröret, och snart tycktes det fylla hela trädgården innanför plåtstaketet, men motorn gick som ett urverk, och det var det väsentliga.

Komma ut med släpvagnen genom grinden var inte alltid det lättaste. I de leriga spår som var infarten till själva bakgården var det smalt, och nu om hösten så förbaskat slirigt att det var mera tur än skicklighet om man kunde få släpvagnen med sig utan att något av dess hjul tog i plåtstaketet. Och när man körde den hördes det till varenda djävla granne över hela Kungsgärdesplan.

Då hette det att han söp så mycket att han inte längre kunde hantera sin bil ens i nyktert tillstånd. Och något lite djävligare hade det ju faktiskt blivit med åren att komma ut. Inte så mycket därför att han söp; något som han utan tvivel ibland också gjorde, utan därför att han började se så förbaskat illa. Ögonen bakom de gamla nickelbågade glasögonen som slingrade sig med sina skalmar in bakom hans stora frusna öron var rödkantade; ständigt rinnande och irriterade. Varför det måste förhålla sig på det sättet visste han inte så noga.

Kanske var det för att han aldrig putsade de nickelbågade glasögonen nu för tiden. Sedan frugan dog fanns det sällan en näsduk i fickan. Gamla tidningspapper ville inte duga riktigt lika bra.

Det här var en bra morgon så till vida att bilfan kom ut så att säga på den rätta leden ifrån början. Nu stod den där i all sin stolta rostighet på gatan, väntade och upptog plats och gjorde hela kurvan farlig. Med släpvagn och allt. Först när han hade kommit ut med den började han fundera. Skulle han verkligen inte ha med sig åtminstone ett par verktyg? Ta med kakel ur 30

den våta källaren var väl ingen idé? Och om det någonsin skulle behövas, skulle det bli ett helsikes jobb att få upp dem på kärran.

Men inte var det någon mening med det nu; innan han visste hur mycket som behövdes och vad det skulle användas till.

Bättre vore att få ett par hundralappar i förskott för att kunna ordna upp ett och annat och få igång arbetet på ett mera systematiskt sätt.

Men verktyg? Något låg väl i bilen sen förra gången. Det var lite svårt att minnas hur många veckor som kunde ha gått sedan dess. Men han hade ett tydligt minne av att hammaren hade saknats de sista dagarna. På slutet hade han använt den flata sidan av en skiftnyckel i stället, och det hade inte varit riktigt lika bra.

Fan visste vad han kunde ha kvar där nere i källaren. Han hade en olycklig tendens att förlora hälften av verktygen med varje jobb han åtog sig. Det bjöd honom verkligen emot att traska omkring i det stillastående vattnet där nere.

Han sökte tungt i sitt med åren allt osäkrare minne. I bilens baklucka låg en rostig gammal snickarhammare, det visste han.

Och den skulle vara tillräcklig för att i alla fall riva felsatt eller förbrukat kakel med. Kom han igång skulle det ju ändå finnas ett behov av fix och fogning och det fick de nog vara så goda att ge honom en fyra–fem hundralappar i startkapital till. Då skulle det, med lite god vilja, kanske kunna bli ett litet lunchbesök på Systembolaget på Luthagsesplanaden på väg till Byggnadsmaterialbutiken ute i Boländerna. Och redan såg han sin dag i ett högre och friare ljus.

Risken fanns att de inte trodde att han skulle komma och skickade efter någon annan i hans ställe. Därför gällde det att komma i väg nu, och det med så lite uppskov som möjligt. Inte ens en smörgås hade han med sig. Men det fick väl ordna sig på det ena eller det andra sättet. Det enda han såg där ute i köket var ett rejält och bra sättsnöre för fogarna, och det rullade han snabbt ihop i fickan. Ett par torra strumpor fick han ner i jackfickan och ta mej tusan – faktiskt fanns det inte 31

också en apelsin, även om den hade blivit en smula torr på ena sidan av att ligga för länge på bänken i köket.

Det var ingen lång färd över till Luthagen, och det var bra.

Trakten var honom välbekant. Farsan hans hade till och med haft koloniland här nere vid ån. Och själv hade han fiskat abborre i ån som liten grabb, strax ovanför den gamla simstadion som nu sedan länge var riven och borta och ersatt av någonting nytt.

Som han aldrig hade tittat närmare på.

Han gillade inte riktigt trafik, och i synnerhet inte polisbilar och allt annat fanstyg, som man kunde möta på gatorna nu för tiden. Han tog en extra sväng bara för att undvika Svartbäcksgatan där inte sällan polisbilar fanns, som kunde hänga sig på honom och hans kärra, med fräcka och brutala frågor om bromsljus och bilinspektionsmärke och allt annat skit som de djävlarna nu hade hittat på. Det var fortfarande ganska mörkt när han kom fram till huset, och det var inget tvivel om att det var rätt hus han hade kommit till, ty numret satt stort och tydligt på gaveln mot gatan.

Det var större än han hade tänkt sig. Ett rätt så stort reveterat trähus som nog hade hållit fyra små våningar förr i tiden, och nu efter renoveringen möjligen skulle rymma bara två. Den här gamla stadsdelen på östra sidan ån skulle tydligen till att bli finare nu. Huset låg bra bakom en stadig gammaldags granhäck, och den nya gula putsen sken. Fönstren var tydligen också utbytta allesammans, för de hade leverantörens märken påklistrade på glaset, och bågarna sken av lättmetall.

Det var i och för sig ingen konst att komma in mellan grindstolparna. Men där inne i trädgården, vars gräsmattor mest var uppkörda till gyttja nu av alla bilar som hade kommit och vänt, där såg det inte riktigt lika snyggt ut.

De gamla kraftiga äppelträden hade fått sina ganska ordentliga sår av vårdslöst framförda lastbilar, och av rabatterna fanns inte mycket kvar. Till och med deras kantstenar var ordentligt 32

nertryckta i marken här och var, lika prydligt och jämns med leran som om de hade varit häftstift.

Det var nog så slirigt att komma in på det uppkörda gräset.

Två småpojkar på mopeder kretsade runt träden i meningslösa öglor och kom ut just framför Torstens bil. Torsten var mycket nära att kollidera med nummer två, som inte verkade riktigt vaken. Det var obehagligt. Pojkens skrämda öga blängde vitt i det svaga ljuset, vitt som ögat till en död fisk. Torsten fräste en svordom genom bilfönstret, och pojkarna försvann lika snabbt som de hade dykt upp.

Torsten Bergman var en känslig man; han hade lätt för varsel och föraningar.

Han steg mödosamt ur bilen, konstaterade att släpvagnen fortfarande var med honom och gick upp till huset med bestämda steg.

Ingångsdörren var skinande ny, av vackert lackerad ekpanel som måste ha kostat en hel del. Den öppnade sig utan minsta besvär, och Torsten Bergman stod i en nymålad hall, med behaglig frisk lukt av färg från väggar och tak. En snygg trappa, också den av ek, försvann i mörkret upp mot övervåningen.

Där uppifrån tycktes komma ljud av röster. Eller kanske var det bara röster utifrån. Huset var en blandning av något mycket modernt, kunde man säga, något modernt som inte riktigt hade blivit fullbordat, och en gammal mörk labyrint.

Här nere var det alldeles stilla.

Men han hade i alla fall hittat det. Han hade en uppgift. Snart skulle någon säkert komma och förklara för honom vad som skulle göras. Och pengar skulle det bli och lite ordentligt arbete ett par dagar. Och kanske några hyggliga människor att småprata med i kaffepauserna.

Han var redan så mycket bättre till mods.

Opus incertum

To r s t e n B e r g m a n steg in i det som möjligen var avsett att bli hans arbetsplats. Det verkade ju ganska fint och ambitiöst tänkt det hela. Stort kök med massor av diskar och fristående block i mitten, glasskåp och elektriska doningar. Det öppnade sig åt vänster.

Matrum, vardagsrum åt höger, gipsplattor, prydligt uppsatta och täckta med glasfiberväv, ett par tapetserarbockar mitt på golvet som troligen var nylagt, eftersom det var täckt av papper. Det fanns förmodligen flera rum längre in, men det var inte så lätt att se i den halvskymning som rådde. På en stol stod en termosflaska och en halvtömd kopp kaffe. Den föreföll ha stått där länge. I varje fall var kaffet kallt. Nej, inte bara kallt; det luktade faktiskt mögel ur koppen. Torsten Bergman spottade omsorgsfullt ut provet igen.

Längre in blev det mörkare. Redan lite besvärligare att röra sig. Kanske var något av fönstren försatt? Torsten kände sig nog så osäker, där han då och då stötte på dörrhandtag som villigt öppnade in mot lika kolmörka rum. När han tänkte efter hade det faktiskt suttit papp utanför en del av fönstren. Det hade väl att göra med att de hade sprutfärgat ytterväggarnas puts med en elegant antikimiterande färg, och tydligen helt nyligen.

Men det stora rummet med sina ekande ljud och lukten av kakelfix, ännu inte helt och hållet torrt, om nu hans näsa inte misstog sig – detta måste väl ändå i herrans namn vara badrummet?

Eller: kanske var det en tvättstuga. Eller något helt annat?

34

Våtrum måste det väl ändå vara? Det var inte lätt att avgöra skillnaden i mörkret. Här var en trädörr och den måste väl rimligtvis leda in till en bastu. Men var detta verkligen ett badkar? Det verkade nästan stort som en mindre simbassäng och hade han inte passat sig i sista ögonblicket hade han tagit ett steg bakåt och ner i det. Med oförutsägbara konsekvenser. Gud vet ju hur länge han hade kunnat bli liggande nere på botten av det badkaret, eller vad det nu var, med ett lårbensbrott.

Han hade kunnat dö av hunger och törst. Ingen människa visste ju att han var här. Pentti ensam bland alla människor skulle kanske undra vart han hade tagit vägen, och varför han aldrig tog sig fram till det bygge som han hade skaffat honom.

Pojkarna på moped skulle väl knappast bekymra sig om vem han var eller vart han tog vägen.

Om det verkligen fanns folk som bodde på övervåningen, som Pentti hade påstått, skulle de så småningom möjligen känna aslukten härifrån. Om det nu inte kom några människor hit för att arbeta förstås. Men det kändes inte så.

Nästan instinktivt började han känna längs kakelväggen. Det var inte lätt att känna i mörkret vad slags kakel det var; i varje fall ingen sort som han kände igen. Inte kändes det riktigt bra.

Det verkade som om fogarna var olika höga och till och med som en och annan platta lutade. Torsten trevade vidare, alltmera tveksam om vad det kunde ha varit för några människor som hade arbetat här före honom. Elektriska brytare fanns det både här och var, men uppenbarligen var de inte anslutna till nätet.

Det hjälpte inte hur man än vickade dem upp och ner.

Mycket, tänkte Torsten, skulle bli lättare om man åtminstone hade tillgång till en sladdlampa. Vem han egentligen arbetade för och vad som skulle göras var för tillfället inte särskilt lätt att komma underfund med. Och inte heller var han skulle få tag på material och verktyg. Men hade man en sladdlampa, skulle man väl åtminstone kunna skaffa sig en första överblick över situationen.

35

Med en del besvär lyckades Torsten ta sig tillbaka ut i sådana mera gästvänliga rum som mottog ljus från höstdagern där utanför. Regnet stod som spön i backen där utanför. Också här i matsal och vardagsrum var det så pass skumt att han snubblade över kvarlämnade hinkar, en omotiverad hög av trasor ville linda sig om hans högra känga, och en trappstege var nära att falla över honom.

Plötsligt stod han i trappuppgången igen och betraktade den fortfarande lika eleganta dörren. Någon måste ha gjort ett fynd någonstans. En sådan dörr kostar nu för tiden rätt många tusenlappar. Varför hade man förresten lagt ner så mycket arbete på att göra husets första våning så stor och elegant, och lämnat allt som det var på övervåningen? Stående nere i trapphuset kunde Torsten se det ställe där den nya elegant gyllengula trappfärgen upphörde och ersattes av en gråblå gammal trappfärg, där här och var vårdslösa stadsbud, eller kanske hyresgäster, hade lämnat djupa sår och gropar i putsen.

Till och med den eleganta ledstången slutade plötsligt. Ett egendomligt halvfärdigt bygge – det var nog ändå det intryck man fick.

Fanns det någon som hade tänkt sig att avsluta det?

Från övervåningen tyckte han sig höra oklara och dämpade ljud. Det var svårt att avgöra om det var en tv som stod på, eller om det var riktiga människor som talade med varandra.

Ett ögonblick tyckte sig Torsten höra ett barns röst, sedan var det något som lät som en musiksnutt, och sedan blev alla ljuden otydliga igen. Kanske var det ändå någonting som trängde in från gatan?

När han ändå var i trapphuset kunde han inte låta bli att smyga uppför trappan och titta på dörrarna. De var smutsbruna. Den ena hade inget namn alls, och på den andra fanns där faktiskt ett.

Men i stället för dörrskylt var det bara en kartongbit, fastsatt med ett något snedklämt häftstift.

Sofie K. stod det bara på kortet. Vad var det för människor, 36

frågade sig Torsten, som inte vågar sätta ut sitt efternamn? Var de kanske rädda för kronofogdemyndigheten? Eller skulle man förmoda att de var invandrare, något slags flyktingar kanske, som inte hade uppehållstillstånd? Det kanske rentav var något slags terroristnäste här uppe på den orenoverade övervåningen. Han försökte förgäves minnas om Pentti hade sagt något speciellt om övervåningen, men han kunde i så fall inte komma ihåg det.

Skulle man hoppas på att dessa människor var i besittning av en sådan sak som en sladdlampa? Brukade gemene man förvara sladdlampor hemma hos sig? Ja, sådant var inte så lätt att veta.

Det slog honom att han inte kände så många vanliga människor.

På något sätt hade han slutat med de vanliga människorna efter hustruns död.

Torsten ringde på dörrklockan. Den verkade faktiskt fungera.

Det var tyst därinne.

– Ja god dag, sade Torsten med hög röst till den stängda dörren. Jag är här för att sätta upp kakel på undervåningen. Men det är dåligt ordnat med belysningen. Är det möjligen bekant om det finns en sladdlampa i huset?

Inget svar. Var det möjligen ett barn han talade till? Tystnaden började bli pinsamt lång.

Torsten började fundera på alla situationens mindre angenäma möjligheter. Kanske riskerade han att bli missuppfattad som något slags ful gubbe, som försökte bekanta sig med småflickor medan deras föräldrar var ute? Kanske skulle någon galen våldsverkare komma utrusande med ett tillhygge i nästa minut?

Dörrspringan förblev lika tigande som förut. Vem Sofie K. än kunde vara, så inte var det någon särskilt meddelsam människa.

Medan han långsamt och eftertänksamt drog sig nedför trappan lyssnade han, nästan mot sin vilja, för att höra om dörren mot all förmodan nyfiket skulle öppnas och stängas igen. Men det var inte möjligt att urskilja något sådant ljud.

I en blandning av desperation och tankspriddhet gick Torsten ut på gården. Den var lika lerig och sönderkörd som förut, men 37

regnet hade avtagit lite grann. Hans bil med släpkärran stod där den stod. Av ägare och uppdragsgivare fanns lika lite spår här som där inne i huset. Ett långsamt godståg på väg mot Gävle, eller kanske det tysta och ofarliga Norrland, drog slamrande förbi på andra sidan gatan. Det var inte utan att han önskade att han hade varit med. Det fanns en rå doft i luften, av ruttnande löv, av den tröga gula ån som flöt förbi inte långt härifrån, en doft som nästan tycktes honom vara tidens egen råa doft, när den drar genom världen. Eller var det världen som drog genom tiden?

Upptagen av dessa funderingar, men också av att pissa mot en avlövad prydnadsbuske intill väggen, lade Torsten Bergman märke till det elektriska kopplingsskåpet, placerat på husväggen i manshöjd, alldeles framför näsan. Dörren stod halvöppen.

Kunde det vara så lyckligt att någon helt enkelt hade slagit ifrån huvudbrytaren? Men hur klarade sig Sofie K. på övervåningen i så fall? Satt hon verkligen i mörker däruppe? Vem kunde hon förresten vara? Kanske en vacker ung flerbarnsmamma. Han föreställde sig henne rödhårig, högbarmad och med tre små barn som klängde i hennes kjol. Kanske skulle han så småningom lyckas bekanta sig med henne?

Drömmande och närsynt granskade han kopplingsskåpets innehåll. Tacka fan för att det inte fanns något ljus i huset! Varenda en av de fyra stora sextonampèresäkringarna var borta!

Sen fanns det en del trådar och konstigheter som Torsten inte begrep. Visserligen hade han väl handskats med sådana här skåp förr på byggen, men tjuvkopplingar och sådant begrep han sig inte särskilt bra på. Men inte tusan kunde det väl vara särskilt svårt att köpa ett par huvudsäkringar och skruva i dem? Han hade ju faktiskt ett par tior i innerfickan. Beslutsamt begav han sig mot Volvon. Motorn var ännu varm och den startade utan tillbud. Släpvagnen tog han för säkerhets skull med sig.

Det regnade tyngre nu igen. Han fick ta sig ner ända till Svartbäcken och dubbelparkera livsfarligt på en sidogata, förhånad 38

och grundligt utskälld av besättningen på en sopbil som han säkert hade uppehållit i femton minuter medan han var inne i elektriska affären och letade, innan han fick tag på de fördömda propparna. Han gav igen så gott han kunde, men han var inte riktigt i form att skälla denna dag. Allting föreföll honom alltför besynnerligt. Men nu låg de säkert i innerfickan.

Och redan var klockan halv elva, nästan lunchdags. Förbaskat vilken egendomlig förmåga tiden hade att antingen gå alldeles för fort eller för långsamt.

När han skruvade i propparna, en efter en, med mössa och rock plaskvåta av regnet, tänkte han att antingen får det fungera nu, eller också ger jag själve höge herr fan i alltsammans.

Men det fungerade! Det vart ljus! Det första som han lade märke till var ljus i övre våningens fönster, där uppe där den konstiga Sofie K. måste hålla till. Och på undervåningen blev saker och ting plötsligt begripliga; här och var satt det ju en och annan glödlampa kvar. Rummen och deras sammanhang började bli uppenbara för Torsten Bergman. Och naturligtvis såg alltsammans lite mindre ut nu; det blev ju klart för honom var han hade gått i cirklar och hela tiden kommit ut i samma rum.

Inte var det mycket till belysning, nakna glödlampor här och var – men tillräckligt för att han skulle klara sig.

Det var ett ganska stort badrum och uppdelat, så att säga, i flera olika underavdelningar. Det var egentligen ganska stort tänkt. Och elegant. Med själva badkaret i mitten och nersänkt i golvet. Fint värre. Med en riktigt snygg bastu med ett litet omklädningsrum till vänster. Och till höger var det som skulle bli tvättstugan, och den skulle alltså ha kakelväggar, den också, som sig bör. Golvet kändes i varje fall bra lagt, det var rejäla klinkers av Pertilläs fabrikat.

Torsten lät handen stryka utefter väggarna, och vad han nu såg gjorde honom ganska förvånad. Man skulle ha kunnat tro att flera olika människor, några bra, och några ohyggliga klåpare, 39

om varandra, och utan att ta någon som helst notis om varandras arbete, hade hållit på med detta badrum. Det enda gemensamma var att de allesammans tycktes ha haft väldigt gott om material.

Det började så bra intill dörren. Bra fix och snygga fogar och småbitarna längs dörrkarmen alldeles förträffligt inpassade.

Trevligt finskt kakel, ganska solitt måste man väl säga. Och till och med en trevlig blå bård hade man kostat på sig där uppe.

Men det bisarra med denna bakre väggyta som Torsten nu följde i ljuset av den ganska färgfläckade glödlampan, var hur den blev alltmera oigenkännlig och olik sin egen natur, ju längre bort från dörren han kom. Först blev fogarna alltmera ojämna.

Det var som om den som satt dessa kakel plötsligt hade tappat bort fogsnöret, eller kanske hade drabbats av någon egendomlig skräck att hans fogmassa höll på att ta slut. Sen började en sträcka där svart fogmassa plötsligt hade använts i stället för den ljusa som hade använts hittills. Och som måste vara det enda rätta.

Det gjorde ett egendomligt patetiskt intryck, ty förändringen kom inte på en gång utan gradvis, som om den ljusa hade blandats ut med alltmer av den mörka, allt eftersom den ljusa hade börjat ta slut. Hur hade dessa människor kunnat tänka sig att komma ifrån ett sådant fusk!

Och ännu längre bort, inne på den bara till hälften avslutade kortväggen, blev det plötsligt bara ännu värre. På mitten spruckna kakel, där två, ja ibland tre delar nödtorftigt hade fogats samman till ett enda. Och där en del som fattades helt enkelt hade ersatts med fix. Det såg helt enkelt förskräckligt ut. Inte ens en kommunal hyresinrättning skulle ha accepterat ett sådant arbete.

Torsten rös lite grann. Han fick ett skrämmande intryck av ett verk som hade påbörjats med de allra bästa av avsikter och som sedan, av Gud vet vilken anledning, hade tillåtits rinna ut i det mest groteska och osäkra fuskverk.

Torsten kände sig illa till mods. Det besynnerliga var inte bara att föregångaren så uppenbart hade tappat sugen (att han långsamt men säkert hade supit ner sig under arbetets gång var 40