Förlag: Stimpla Publishing info@stimplapublishing.se www.stimplapublishing.se Copyright © James Rice 2015 Originalets titel: Alice and the fly Översättning: Charlotte Johansson Omslag: Yan Qin Weng Omslagsbearbetning: Jesper Holm Först publicerad i Storbritannien 2015 av Hodder & Stoughton Utgiven efter överenskommelse med Hodder & Stoughton, Hachette UK Ltd. Tryckt hos Scandbook Falun 2015 ISBN 978-91-981694-5-4
Till mina föräldrar, som inte är föräldrarna i den här boken – ni är otroliga och ni har fostrat mig väl. Och till Nat, som är min favoritmänniska.
I 13/11
Bussen var sen i kväll. Det regnade, ett sådant där isigt vinterregn, sorten som sticks. Till och med i väntkuren på Green Avenue blev jag genomblöt eftersom vinden envisades med att skicka regnet på mig. När bussen kom droppade det om mig, jag var så avdomnad att jag inte ens kunde känna att jag klev ombord. Det var den äldre chauffören igen, han med mustasch. Han gav mig ett av sina leenden. En antydan till rynkad panna. Och en jag-vet-allt-om-dig-nick. Jag la biljettsumman i koppen och han sa åt mig att det skulle vara bättre om jag köpte ett veckopass, billigare på det viset. Jag rev bara av min biljett, med huvudet sänkt. Bussen var full av de vanliga uniformerna. Gula iögonfallande jackor, namnbrickor från Waitrose livsmedelskedja. En städare sov med sina gummihandskar på. Ingen som arbetar i Skipdale bor här, de tar alla bussen tillbaka till Hålan utanför stan. Jag skyndade upp för gången till min vanliga plats, ett par rader från platserna längst bak. Under några minuter väntade vi, lyssnade på klickandet från blinkljusen. Jag tittade på de våta fläckarna av regn på fönstret – ljusreflektioner som återspeglades i pölarna på trottoaren. Sedan vaknade motorn till liv igen och bussen rullade iväg genom Skipdale. Jag blev lite skakig idag, mellan de första stoppen. Nu när jag tänker på alla passagerarna som finns ombord på bussen, får det mig att undra hur jag klarar av det varje kväll. Egentligen är det inte människorna i sig som bekymrar mig. Det är Dom. En gång hörde jag att man aldrig befinner sig längre än tre meter från en av Dom, och sedan dess kan jag inte låta bli att känna att ju fler människor jag har runt mig
7
desto större risk att en av Dom finns i närheten också. Jag vet att det är dumt. Vi nådde snart Stegrande Hästens hållplats. Genom regnet kunde jag skymta den lilla klungan av huttrande människor i kuren. Dörrarna öppnades och Mannen med öronhår snubblade ombord, skakade sitt paraply, räckte över sin växel. Han tog handikapplatsen längst fram och såg till att utnyttja det extra benutrymmet. Kvinnan som nyser följde därefter, tryckte sig mot en Waitrose-anställd med en kroppshydda som bredde ut sig i hela gången. Ett par gamla damer visade upp sina busskort, på väg tillbaka hem efter en dag i Englands brottsbefriade huvudstad. ”Det är en så trevlig stad”, sa de till chauffören. ”Det finns en så trevlig pub, fisken var så god.” Deras hängande ansikten var så uttryckslösa att jag hade lust att sträcka mig fram och sätta dem i dallring. Och så var det du, röda lockar och leenden, klev upp för att köpa din biljett, och värmen steg som helium till min hjärna. Du var blöt idag. Darrande. Du doftade av desinfektionsmedel, starkare än någon annan jobblukt på bussen. Är det ens lagligt för dig att jobba där? Ägaren vet förmodligen inte ens hur ung du är. Du ser äldre ut. Du är inte den sötaste flickan i skolan, konventionellt sett. Du har en glugg mellan tänderna och ditt hår är en enda röra med utväxt och du bär alltid de där tjocka svarta solglasögonen, vilket är ganska konstigt. Du har ett helt otroligt leende däremot. En gång när jag precis passerade dig log du, rakt mot mig, som om vi kände varandra. Det är bara ett svagt leende, dina kinder drar ihop sig precis lagom, och får mig att vilja sträcka ut handen och stryka dem, gnugga dem med mina knogar, som mormor brukade göra med mina. Jag vet att det är sorgligt, men det är sant. Du tog din plats på främre raden. Att arbeta efter skolan måste trötta ut dig för du glider alltid iväg så fort du satt dig, solglasögonen klirrar mot fönstret varje gång ditt huvud åker fram och tillbaka. Vi förflyttade oss över torget, förbi
8
Hamptons slakteri. Jag kunde inte låta bli att tänka på din pappa och de andra, frossandes i allt slipprigt kött, medan jag satt på bussen med dig. Sedan körde vi ut på den tvåfiliga vägen och ökade farten ut mot Hålan. Jag undrar hur det är att bo i Hålan. Berättar du det för någon? Jag kan inte komma på en enda unge som skulle erkänna att de bor där. Det är märkligt att du har Skipdalevänner, väldigt få Hålan-ungar kommer in på Skipdales gymnasium och de som gör det håller sig till de sina. Deras familjer försöker etablera sig i Skipdale, men de blir alltid utstötta. Vi har en Hålan-granne: Artie Sampson. Jag har tappat räkningen på alla gånger mamma kikat ut genom fönstret och klagat på honom. Hon säger åt Sarah och mig att hålla oss undan. ”Han försöker klättra för högt på fastighetsmarknaden, han kommer att trilla och bryta nacken.” Det förekommer en fysisk svacka i Hålan som ger både öronlock och orolig mage ju högre hastighet bussen har igenom den, vilket kanske är anledningen till att man väljer att sova sig igenom den. Min pappa kallar den för ”den sociala utförsbacken”. Jag minns att jag som liten brukade leka en lek längs ”den sociala utförsbacken” där jag försökte räkna hur många hus som var igenbommade eller utbrända. Ibland hittade jag ett hus som var både utbränt och igenbommat. Men det var svårt för mamma körde alltid så fort längs ”den sociala utförsbacken”, till och med fortare än bussen. Det var som om själva luften skulle få BMW:n att rosta. Självklart sov du dig igenom det. Varje hål, varje krök, varje plötsligt stopp vid trafikljus som kastade oss ur våra säten. Bussen ryckte och skramlade så mycket att det kändes som om den skulle gå i bitar, men du bara låg där, med ansiktet pressat mot rutan. Vi stannade vid köpcentret och Gammal stinkande man klev på och satte sig precis bredvid dig, men inte ens då vaknade du, skruvade inte ens på dig av hans stank. Du bara låg
9
där, slapp som en trasdocka, helt utlämnad åt bussens rytm. Jag betraktade dig i spegeln så länge jag kunde, innan chauffören fångade min blick. Vi svängde vid trafikljusen utanför Ahmeds Salong. Som alltid vaknade du just när vi passerade kyrkan, mormors kyrka, precis i tid för att missa de stora svarta bokstäverna på skylten:
LIV: TIDEN GUD GER DIG ATT BESTÄMMA HUR DU SKA TILLBRINGA EVIGHETEN Du plingade. Bussen svängde in vid fullmäktigehusen bakom Råttan och Hunden. Det regnade hårt vid det laget. Du tackade chauffören, skyndade nerför trappstegen med din kappa uppdragen över huvudet. Jag torkade bort imman på fönstret och såg dig blekna bort i mörkret. Jag kände ilningarna i magen, som om någon kramade mina tarmar. Jag önskade att du haft ett paraply. Resan tillbaka var till och med svårare. Jag blev skakig igen, gåshudad. Det var många gäng ute ikväll, cyklar i gathörn, cigarettrök som slingrade sig ut under deras huvor. Jag ramlade nästan ur mitt säte när en av dem kastade en flaska på fönstret. Människorna bekymrade mig dock inte så mycket nu – allt jag kunde tänka på var Dom. Jag drog upp fötterna i sätet. Jag visste att de fanns överallt där jag inte tittade. Jag var tvungen att konstant vrida på huvudet, borsta bort kittlande nät från min nacke och kolla av taket och golvet. De var lömska. Vi nådde ”den sociala utförsbacken”. Husen växte och separerades. Planterade urnor stod samlade på trädgårdarnas framsidor. Regnet lättade. Så småningom kom vi tillbaka till torget och stannade på Green Avenue. När jag steg av gav chauffören mig ett leende igen. Samma leende han alltid ger mig när jag stiger av vid Green Avenue. Leendet som vet att det är samma hållplats jag gick på vid för en halvtimme sedan. 10
17/11
Fröken Hayes har en ny teori. Hon tror att mitt tillstånd orsakats av en traumatisk händelse i mitt förflutna, som jag förträngt. Så fort händelsen avslöjas kommer mina tårar att rena mig och allt kommer att bli ok och jag kommer sluta att vara rädd för Dom. Jag kommer kunna ägna mig åt idrott och inte längre få några av mina anfall. Kanske kommer jag till och med att kunna prata – och prata riktigt, med riktiga s. Sanningen är att jag inte kan komma på en enda barndomshändelse att berätta för henne om. Jag menar, det finns gott om dåliga minnen – Herbs död, eller den gången jag bet hål i min tunga, eller Finners ö, på båten med Sarah – men inget av det har orsakat fobin. Jag har alltid haft den. Det är Dom. Jag är rädd för Dom. Det är så enkelt. Jag trodde jag var i onåd första gången fröken Hayes bad mig stanna kvar efter lektionen. Hon hade ställt en fråga om Mordet i Midlands och ingen hade svarat och hon sa ”Greg?” eftersom hon visste att jag visste svaret eftersom jag just skrivit en essä om Mordet i Midlands och jag ville ge henne svaret men resten av klassen hade lagt sina huvuden på sned och vänt sina rynkade ögonbryn åt mitt håll, så jag var tvungen att bara sitta där med huvudet nerböjt, utan att säga något. Några av dem började fnissa, vilket är något de gör när jag förväntas säga något men inte gör det. Några av dem viskade. Carly Meadows sa ordet psyko, vilket är ett ord de tycker om att använda. Sedan ringde klockan och alla tog sina saker och sprang mot dörren och fröken Hayes bad mig att stanna kvar och jag bara satt där, väntande på en utskällning. Fröken Hayes satte sig på kanten av min bänk (vilket oroade mig, eftersom den fortfarande var skranglig efter Ian och Gooses brottningsmatch). Hon la ena benet över det andra och la sedan även armarna i kors och sa att hon gett mig ett A för essän Mordet i Midlands. Hon sa att jag var en naturbegåvning på engelska. Jag önskar jag hade sagt något
11
smart som ”Tja, jag har ju bott i England hela mitt liv”, men jag kommer aldrig på sådant just då och nickade bara. Hon berättade att hon pratat med skolsköterskan om mig och om Dom och om mitt tillstånd och hon undrade om jag ville följa med till hennes kontor för ett litet samtal. Jag visste inte vad jag skulle svara på det heller. Bara nickade igen. Sedan dess har jag dröjt mig kvar varje tisdag för ett litet samtal på fröken Hayes kontor. Vi pratar däremot aldrig. Vi tenderar att bara sitta tysta. Jag pillar loss torr hud från mina händer medan hon vrider en ring på sitt finger, som om jag vore en gammal trasig tv som hon försöker vrida upp volymen på. Den stör mig inte, tystnaden. Folk pratar för mycket. De gör taffliga försök att prata om skolan eller mina föräldrar eller hur det går med min systers dans. Det är trevligt att sitta tyst i samma rum som fröken Hayes, med vetskapen att vi båda upplever tystnaden tillsammans. Det skänker mig lite värme. Fröken Hayes tycker inte att tystnad är särskilt utvecklande. För ett par veckor sedan gav hon mig en liten läderbok och sa till mig att det kunde hjälpa mig att utrycka mig genom att skriva ner saker. Jag frågade vad jag skulle skriva. Hon sa ”Det här är ingen uppgift, skriv bara ner dina tankar. Dina känslor.” Ikväll frågade hon om jag skrivit ner några av mina tankar eller känslor och jag sa att jag skrivit en sak, förra veckan, men det var inte mycket, bara några sidor. Jag visste inte vad jag skulle skriva så det slutade med att jag skrev om en bussresa jag gjort. ”Det är ok att skriva om en bussresa”, sa hon. ”Du kan skriva om vad som helst.” Jag berättade att det är svårt att skriva till sig själv eftersom jag redan vet allt jag har att säga. Jag förklarade att jag hade låtsats skriva till någon annan och att det hade hjälpt. Hon sa att det också var ok. Jag behöver inte skriva till mig själv. Hennes dagbok kallas Deirdre och hon tycker att Deirdre är väldigt lätt att skriva till. Jag frågade vem Deirdre var, då
12
svalde hon bara och sa ”Ingen”. Ok, fröken Hayes kanske skriver till ingen, men jag tycker det verkar rätt dumt att skriva till ingen. Därför har jag beslutat mig för att fortsätta skriva till dig. Jag hoppas att du inte misstycker, du verkar bara vara ett bra sätt att få orden att hamna på sidan. Jag vet att du inte känner mig, men ingen känner mig och med den vetskapen känner du mig på sätt och vis bättre än någon. Jag heter Greg, förresten.
13