Prolog, 1 februari 2010
Det är herrens år 2010. Månaden bär namnet februari. Det är dagar som rymmer det vi försöker att sortera undan. Det är dagar som fylls till brädden med det vi vill dölja. Vi är inte bara ljus. Vi rör oss in mot mörkret. Vi längtar efter det som dödar oss. Vi hinns ikapp. Gårdarna. Kvarteren. Skolområdet. Parkerna. Det är sorl, myller. Det är skuggor, ljus som rör sig, tätnar. En stad. En plats vi kallar hemma eller borta. Ibland är det samma sak. Komma hem och vara borta. Det är ljusa dagar. Det kommer andra som är till brädden fyllda med mörker. Månadens tyngd delas upp över 28 dygn. Det finns ett eget ljud som bara tillhör staden. En dödshymn. Det är den musiken vi hör tidigt om morgonen. Det är de tonerna som klingar bort sent om natten. En dödshymn. * En stad. Ljusen. Det som glittrar. Brofästet. Förstäderna. Den känslan. Som att komma inflygande över en stad sent om kvällen eller tidigt på natten. Gnistrande. Vackert. Det som äter oss är ännu osynligt. I förklädnad. Hamnområden. Lastbilar. Tågtrafik. Containers. Tågtrafik. En bro. Gods. Varor. Ljus som blinkar, slår av och på. Det vi äts av gör sig osynligt för en sekund. Det är ljusen 15
rp_vi som skall dö.indd 15
2017-08-18 15:29
som syns, bara det finns. Det är den känslan. Det är som att vara fri. Vara helt fri. Som att gå genom en öde skolkorridor, du hör röster från lärare och elever, vardagssorlet som tränger ut genom stängda dörrar och du vet att du aldrig kommer bli som dem. Oavsett vad. Oavsett vad du vill. Fri och fördriven på samma gång. Ljus från bron över Sundet. Ljus från fälten. Från gator. Torg. Det är upplyst, gnistrande. Linjer av ljus. Rader av ljus. Ingenting att frukta. Inte på en sekund. Två sekunder. Tre sekunder. Och sedan slår flygplanshjulen till mot marken. En duns. Två. Rörelsen. Vi trycks lätt mot stolsryggen. Vi blir som till insekter. Vi längtar och betalar för det som kommer att förinta oss. Det vi vill ha är det som kommer ta oss. Tänk dig, bara för en sekund. Känslan av ägande. Som att flyga in över en stad om natten. Det livet. Den drömmen. Barer, restauranger, jourbutiker, nattklubbar. Den serbiska schackklubben. De bosniska pensionärsklubbarna. Ett antal svartklubbar, mer eller mindre dolda. En stad är en plats där mörker växlar med ljus. Ingen bryr sig om kugghjulen som får staden att röra på sig. Man vill ha tydliga offer, än tydligare förövare. Det man inte får måste man skapa. Dolda platser. Det är människor som lever längre bort än marginalen. Det sker. Överlevnadsinstinkten. Den är så stark. Den är så fast. Det är omänskligt. Viljan till liv. På många sätt. Men har du en gång haft känslan av makt i kroppen, om du känt den där speciella intensiteten som bara kan komma av att man äger en stad – om så bara för en sekund – ja, då finns ingenting annat. Du vill ha det. Äga det. Vara i det. Det är som att flyga in över en stad som slagit på allt ljus. Man 16
rp_vi som skall dö.indd 16
2017-08-18 15:29
förtrollas. Det man inte ser glider bara förbi. Det är enkelt. Allt. Och man vill ha mer. Kuggar som griper i kuggar. * En av stadens mer ökända klubbar är ”Jugo Pensionista” på Kornettsgatan 22, bottenvåningen. Fönster ut mot gatan. Två mot bakgården. Helt frostade glasrutor. Ingen kan se in. Alla kan se ut. Klubben är registrerad som schackklubb. En sluten förening för medlemmar. Det enda man kan vara riktigt säker på är att det aldrig har spelats ett enda parti schack i den lokalen. Mycket annat har skett. Det mesta faktiskt. Men inte ett enda parti schack. Till exempel: det har förmodligen bara existerat en enda kannibal i Malmö. Han var bosatt i samma trappuppgång där schackklubben har sin verksamhet. Kannibalen var en tystlåten välvårdad man i yngre medelåldern. En som inte gjorde väsen av sig. Men han åt upp sin flickvän. Han hade mördat, styckat och fräst upp delar av hennes kropp i en stekpanna. Och sparat lite rester i frysen. * Malmö. En stad. Det vi inte har eller äger och allt det vi aldrig kommer få. Och hur det gnistrar, lyser, som en stjärnkarta. Allt vi önskar. Natten bränner ner sitt ljus. Låter det uppgå i det mörka. Som en aning av en nyans. Gator. Passager. Viadukter. Torg. En kärna. Aldrig mer än så. En aning av en nyans mitt i nattens fäste. Det som finns där. Det som lyser. Det förbjudna. Det vi 17
rp_vi som skall dö.indd 17
2017-08-18 15:29
förvägras. Det blir stjärnor att navigera efter. Ett fast klart sken. En mittpunkt allt kretsar omkring. Magnetisk. Och längtan mot den punkten, in mot centrum. Det svarta fästet av allt som inte är hemma. Den friheten. Vara i mitten av allt. Äga det vi ser. Veta att ingenting når dig. Veta att ingen kan röra dig. Den fasta mörka punkten inom dig, den som bara växer och växer. Och hur enkelt det är att äga världen för en sekund, en natt, ett år, ett liv. Det enda du säkert vet är att det kommer ta slut. Gå dig förbi. Människor. Men utan en enda mänsklig chans. Bara dessa led på led av täta skuggor, detta mörker som ges namn efter stadsdelar där vi vuxit upp. Det blir inte ljusare än så här. Det blir aldrig en ny morgon. Aldrig en ny dag. Och gårdarna på Rosengård, Hermodsdal, Sofielund, Sevedsplan har fångat in dig för alltid. Stängt in dig. Omsluter dig. Aldrig gå fri. Aldrig bli fri. Natten. Händelserna. Plånböckerna. Bryten. Snabbt knacka en gubbe, flå honom på allt. Knacka någon från andra gården, tvinga honom gå naken hem. Vänta ut den som ser mest lovande ut. Knacka honom. Ta allt. Allt går att ta. Allt. Från vem som. Den känslan. Äga den känslan. Om natten äger vi allt det ögat kan se. Vi är inte rovdjur. Men vittringen. Vem kan inte känna den? Det handlar om en sak. Allt detta. Bara en sak. Allt vi vill. Överleva. Det är allt. Överleva. Det är vad vi är. Vi är de som tar. Ni är de andra. Det går att ta vad du vill från vem du än vill. Nästan. Bara 18
rp_vi som skall dö.indd 18
2017-08-18 15:29
så. Nästan vem som helst. Och dem man inte kan ta eller knacka vill man bli som. Kopiera. En man. Vara och bli en man. En sådan som offrar, aldrig offras. Den girigheten. Det är vad staden kräver. Det är det vi aldrig kan få tillbaka. Vi äts upp. Makt. Det är stadens centrum, fäste. Det är dit vi färdas. En svart pärla omgiven av gnistrande ljus. Som stjärnor. Knacka en gubbe. Aldrig vika ner sig. Vänta ut dem, stå utanför, plocka dem en efter en. Följa efter. Vänta på rätt ögonblick. Det ruset, oövervinnlig. Vara i det. Vara allt. Slå eld på en bil. En källare. Slå eld på en buss. Och kasta flaskor stenar burkar bensinindränkta trasor sopor när brandkår och polis kommer. Äga dem. Äga den rädslan. * 03.23. Sex snabba skott, de kommer i tät följd. Ljudet perforerar det speciella sorl som uppstår när nattklubbar stänger. Det är ljudet av lokaler som töms, människor som börjar röra på sig. Det river. Det andra ljudet. Det tränger genom sorlet från dealar som skall avslutas, pulver som skall hanteras, pengar som skall röra på sig. Ett ljud som tycks borra sig fram. Det finns en logik. Naturligtvis. Ingenting är lämnat åt slumpen. Det finns affärer. De måste skötas. Det måste tas in. Bli valuta. Oavsett allt. Oavsett om du bär ett emblem på din väst eller en tatuering på din arm. Det måste tas in. Du måste ta in. Lämna vidare. Det är bara så. Det är så livet fungerar. Det är allt vi vet. Det måste tas in, bli mer. Sex distinkta smällar. 03.23 är den angivna tiden. Han tar 19
rp_vi som skall dö.indd 19
2017-08-18 15:29
emot. Skott efter skott. Den eller de som skjuter mot honom tycks veta att han bär en skyddsväst av halvmodell. Varje skott träffar utanför kevlarvästen. Som alla bär. På samma sätt som andra bär med sig en portfölj fylld med papper. Man går till jobbet. Klär på sig skyddsvästen. Och hoppas på ännu en dag utan angrepp, våld och död. Men det blev inte så. Din kula kom upp. Det blev din tur. Du fick inte mer än detta. Du blev till slut han som föll till marken. Och han som 03.20 fortfarande var levande såg inte hur hans chaufför tycktes ge en i det närmaste osynlig signal åt någon eller några. Ett tecken. Han som föll var varken den första eller den sista som stupade. Som kom i mål helt ensam. * Det finns givna regler. Det finns, som jag understryker, en logik. Vi är inte rovdjur. Eller hur? Enkelt uttryckt: det du sätter in vill du kunna ta ut. Och det beloppet skall vara högre än det du satte in. Han som föll den här natten var en son. Han kom inte från noll. Han hade förberetts. Det hade investerats i honom. Det här uttaget skulle kosta. Skulden skulle regleras. Det var logiskt. Enkelt. Och självklart. Det som fattades skulle betalas tillbaka. Det kunde vara som vilken transaktion som helst. Nu skulle uttaget regleras. En son är alltid mer än själva den direkta förlusten. Han är också förlusten av det som skall komma. Skördarna som aldrig kommer bärgas. Det var ingen som hade räknat med att han skulle fällas. Inte så här. Som ett djur. Ett nedlagt byte. Han blev såld 20
rp_vi som skall dö.indd 20
2017-08-18 15:29