9789185419999

Page 1

Peter Robinson

Revolutionens barn ÖversĂ€ttning Jan Malmsjö

STOCKHOLM 2014


Minotaur Box 3159 103 63 Stockholm www.minotaur.se marknad@forum.se

Copyright © Eastvale Enterprises Inc. 2013 Engelska originalets titel Children of the Revolution Omslag och foto Fredrik Stjernfeldt Citatet pÄ s. 7 översÀttning Bertil Wagner, Arbetarkultur 1939 Tryckt 2014 hos ScandBook, Falun ISBN 978-91-85419-99-9


Till Sheila



Traditionen frÄn alla döda slÀktled trycker som en mara pÄ de levandes hjÀrna. Karl Marx, Louis Bonapartes 18: Brumaire



1 NÀr överkommissarie Alan Banks gick lÀngs det nedlagda jÀrnvÀgsspÄret kunde han inte hjÀlpa att han för sin inre blick sÄg ett ungt Àlskande par kyssas pÄ gÄngbron framför sig, omvÀlvda av röken frÄn ett Änglok. Som i filmen Kort möte. Men Ängans tidsÄlder var förbi sedan lÀnge och det var inte kÀrlek som han var pÄ vÀg att möta, utan ett misstÀnkt dödsfall. Banks sökte sig fram mot en grupp vitklÀdda brottsplatstekniker som stod utanför ett tÀlt, upplyst inifrÄn, strax bortom bron. Andra tekniker arbetade pÄ sjÀlva bron, vars rostiga metallsidor var sÄ höga att Banks bara sÄg deras axlar och huvuden. Brottsplatsen var belÀgen en knapp kilometer söder om byn Coverton, som visserligen lÄg i North Yorkshire men mycket nÀra grevskapsgrÀnsen vid spetsen av Yorkshire Dales nationalpark söder om Barnard Castle och vÀg A66. I telefon hade man förklarat för honom att det enda sÀttet att ta sig fram till liket var att antingen följa den gamla jÀrnvÀgen eller att gÄ genom skogen som började femtio meter öster om spÄren. JÀrnvÀgen strÀckte sig lÀngs botten av en smal och grund U-formad dal som skar rakt genom landskapet. Banvallen omgavs av en hög brant, övervÀxt pÄ bÄda sidor, men ingen hade slÀngt gamla barnvagnar, cykelramar eller kylskÄp dÀr, som folk brukade göra i mer bebyggda omrÄden. RÀlsen och sliprarna hade tagits bort för lÀnge sedan och vallen tÀckts med gatsten som hamnat pÄ sned hÀr och var och ihÀrdigt ogrÀs hade letat sig upp i springorna. Banks tyckte att det var lÄngt att gÄ, sÀrskilt nu nÀr regnet och vinden piskade honom dÀr den svepte ner genom den av mÀnniskan skapade dalen. Den enda byggnad Banks sÄg pÄ vÀgen dök upp till 9


höger strax innan han var framme vid bron. Det var en fyrkantig liten stuga som lĂ„g ovanför den nedsĂ€nkta banstrĂ€ckningen. NĂ€r Banks nĂ„dde fram till den yttre avspĂ€rrningen legitimerade han sig för vakthavande som lyfte pĂ„ bandet Ă„t honom och gav honom en overall med huva och skoskydd. Han krĂ„nglade sig ur regnrocken och satte skyddsklĂ€derna utanpĂ„ sina egna. Det hĂ€r var brottsplatsteknikernas domĂ€n och de poliser som inte mĂ„ste befinna sig pĂ„ det inre omrĂ„det fick vĂ€nta utanför tills de behövdes. Det var bara de som absolut mĂ„ste fĂ„ tilltrĂ€de till den inre avspĂ€rrningen och sjĂ€lva tĂ€ltet som slĂ€pptes fram och man sĂ„g till sĂ„ att sĂ„ fĂ„ som möjligt befann sig dĂ€r samtidigt. Och eftersom den tidiga novembermorgonen var molnig och grĂ„ var teknikerna redan i fĂ€rd med att placera ut extra strĂ„lkastare pĂ„ platsen. Banks kikade in genom tĂ€ltöppningen och fick syn pĂ„ brottsplatschefen, Stefan Nowak – lika prydlig som alltid och dessutom torr – tillsammans med polislĂ€karen doktor Burns och kriminalinspektör Winsome Jackman, alla i vita overaller. Brottsplatsfotografen, Peter Darby, hukade bredvid liket och plĂ„tade med sin gamla nötta Pentax medan en ultramodern vattentĂ€t videokamera hĂ€ngde i sitt fodral över hans axel. Alla utom Darby vĂ€nde sig om och hĂ€lsade pĂ„ Banks. Plötsligt kĂ€ndes det trĂ„ngt inne i tĂ€ltet och den fuktiga luften luktade vĂ„t hund. Banks sĂ„g en tilltufsad, mager gammal man som lĂ„g pĂ„ rygg iförd en grĂ„ anorak och blĂ„jeans. Huvudet var vridet i en omöjlig vinkel, den ena armen böjd Ă„t fel hĂ„ll och en vass benbit stack ut genom bomullstyget pĂ„ insidan av höger lĂ„r. Regnet hade gjort mannens klĂ€der genomvĂ„ta. Banks undrade hur lĂ€nge han hade legat dĂ€r. ”Okej”, sa Banks till Winsome. ”Vad Ă€r det som har hĂ€nt? BerĂ€tta.” ”Den döde hittades av en kvinna som var ute med hunden”, sa Winsome utan att titta i anteckningsboken. ”Eller rĂ€ttare sagt, hunden hittade honom. Åtta och trettiosju, för att vara exakt.” Banks tittade pĂ„ klockan. Den visade fem minuter över tio. ”Det var mycket exakt.” 10


”Hon Ă€r pensionerad lĂ€rarinna. Hon brukade sĂ€kert titta pĂ„ klockan lite dĂ„ och dĂ„ för att se nĂ€r det var dags att avsluta lektionen.” Banks skrattade. ”Jag fattade aldrig att lĂ€rarna kanske avskydde lektionerna lika mycket som vi gjorde. PĂ„ den tiden trodde jag nĂ€stan att de fanns dĂ€r bara för att trĂ„ka ut och plĂ„ga oss.” ”Barn betraktar ofta omvĂ€rlden pĂ„ ett mycket sjĂ€lvcentrerat sĂ€tt.” ”Hon heter Margery Halton, sir”, hördes en röst frĂ„n en plats strax utanför tĂ€ltfliken. ”UrsĂ€kta att jag avbryter. Jag heter Barry Kirwan, polisassistent i Coverton. Det var jag som var först pĂ„ plats. Margery kĂ€nner mig. Hon kom direkt hem till mig, jag följde med henne upp hit, sĂ„g vem det var och ringde.” Bank hukade sig under tĂ€ltfliken och klev ut i det fria. ”Var Ă€r hon nu?” ”En stödperson frĂ„n kommunen följde med henne hem, sir. Hon var ganska uppjagad.” ”Det förvĂ„nar mig inte”, sa Banks. ”Vem var han?” ”Den dödes namn Ă€r Gavin Miller, sir.” ”FrĂ„n trakten?” Polisassistent Kirwan pekade. ”Han bodde i den dĂ€r lilla stugan dĂ€r borta, pĂ„ andra sidan bron. Ni mĂ„ste ha sett den pĂ„ vĂ€gen hit.” Banks vĂ€nde sig om och tittade pĂ„ den lĂ„ga banvaktsstuga som han nyss hade passerat. Att kalla den stuga var kanske att ta i, den sĂ„g mest ut som ett litet skjul. ”Vad vet du om honom? Hur försörjde han sig?” ”Jag vet inte mycket, sir. Han var inte speciellt social. Höll sig för sig sjĂ€lv. Byborna betraktade honom som en udda figur. Tillbakadragen. Ingen sĂ„g honom sĂ€rskilt ofta. Och jag vet inte hur han försörjde sig.” ”NĂ€rmast anhörig?” ”Ingen aning, sir. Han bodde ju för sig sjĂ€lv. Men det Ă€r klart att det kan finnas nĂ„n 
” ”Hur lĂ€nge hade han bott dĂ€r?” 11


”Han köpte stugan för tre eller fyra Ă„r sen. Den hade varit till salu ganska lĂ€nge. Bostadsmarknaden var mycket trög och jag tror att han fick den billigt. Som ni ser, sir, sĂ„ Ă€r den inte sĂ„ stor.” Banks tittade bort över den stenlagda jĂ€rnvĂ€gsbanken. ”Jaha, assistent Kirwan, vad kan du berĂ€tta om trakten? Hur ofta kommer det folk förbi hĂ€r? Hur tar man sig hit?” ”LokaltĂ„gen gick hĂ€r tills doktor Beeching lade ner alltsammans i början av sextiotalet. Det var förstĂ„s lĂ„ngt före min tid. Hur som helst 
 sen dess har det gĂ„tt utför med det mesta, det ser ni ju sjĂ€lv. En och annan fotvandrare kommer förbi nĂ€r det Ă€r sĂ€song, nĂ€r det Ă€r bra vĂ€der – den stora vandringsleden frĂ„n kust till kust gĂ„r inte lĂ„ngt hĂ€rifrĂ„n – och sen dyker det kanske upp en och annan jĂ€rnvĂ€gsfantast. Men knappast i det hĂ€r vĂ€dret. Det Ă€r en ganska enslig plats, som ni ser, och spĂ„ret leder egentligen ingenstans.” Han pekade bortĂ„t, förbi tĂ€ltet. ”Om ni fortsĂ€tter söder­ ut en dryg kilometer kommer ni fram till en kollapsad viadukt. Österut, ovanför jĂ€rnvĂ€gsbanken, ligger Lark Woods och det gĂ„r en stig genom skogen intill floden fram till bilparkeringen i byn. Om man inte kĂ€nner till trakten gĂ„r det knappast att komma nĂ€rmare med bil Ă€n kanske femhundra meter hĂ€rifrĂ„n. Det finns grusvĂ€gar och stigar, fram till banvaktsstugan till exempel, men de Ă€r inte allmĂ€nt kĂ€nda och ingen av dem leder direkt till eller frĂ„n Coverton, eller nĂ„n annanstans heller för den delen.” ”Han kan alltsĂ„ ha legat hĂ€r ett tag utan att nĂ„n har upptĂ€ckt honom?” ”Jag antar det. Men knappast mer Ă€n nĂ„t dygn.” ”Men hela natten?” ”Absolut.” Banks tackade polisassistent Kirwan, Ă„tervĂ€nde in i tĂ€ltet och vĂ€nde sig mot Winsome. ”Vad har du kommit fram till?” ”Polisassistent Kirwan ringde, rapporterade ett misstĂ€nkt dödsfall och sa att vi kanske borde Ă„ka hit pĂ„ en gĂ„ng om det skulle finnas bevis som mĂ„ste skyddas. NĂ€r jag kom hit var det ganska uppenbart att offret inte hade avlidit i hjĂ€rtinfarkt medan han var ute och joggade och 
 ja, resten ser ni ju sjĂ€lv.” 12


Peter Darby reste sig upp. ”DĂ„ Ă€r jag fĂ€rdig för stunden”, sa han och lĂ€mnade tĂ€ltet. Banks vĂ€nde sig mot doktor Burns. ”Har du nĂ„n aning om hur det hĂ€r har gĂ„tt till?” Burns pekade ut genom tĂ€ltöppningen mot bron. ”Av skadorna att döma, och kroppens position, ser det onekligen ut som om han har fallit frĂ„n bron. Jag tror inte att han har flyttats, men jag vet inte hur rörlig han kan ha varit innan han dog. Doktor Glendenning kan ge dig ett bĂ€ttre svar lĂ€ngre fram, nĂ€r han Ă€r fĂ€rdig med obduktionen. Som du ser sĂ„ Ă€r brorĂ€ckena ganska höga, antagligen med tanke pĂ„ boskapen som brukade passera dĂ€r, och det betyder att det Ă€r mycket osannolikt att det handlar om en olyckshĂ€ndelse. Han har fallit ungefĂ€r tio meter och det rĂ€cker mer Ă€n vĂ€l för att förklara skadorna han fick nĂ€r han landade pĂ„ banvallen. Han bröt nacken och flera ben. Dessutom har han förlorat mycket blod efter skadan i huvudet. Och frĂ„n benbrottet, naturligtvis.” ”Och alltsammans orsakades av fallet?” Doktor Burns dröjde lite med svaret. ”Antagligen. Det mesta.” ”Aha”, sa Banks. ”Du vill inte binda dig vid ett definitivt svar?” ”Inte Ă€n.” ”Finns det nĂ„t som kan tyda pĂ„ att han blev knuffad?” frĂ„gade Banks. ”Eller att nĂ„n kanske slog honom i huvudet först? Eller lutar du Ă„t att det handlar om sjĂ€lvmord?” ”Om det skulle vara sĂ„ undrar du varför jag har slĂ€pat ut dig hit denna bedrövliga mĂ„ndagsmorgon?” ”NĂ„t sĂ„nt.” ”Det gĂ„r alltsĂ„ inte att sĂ€ga bestĂ€mt Ă€n”, erkĂ€nde Burns. ”Men det jag kan sĂ€ga Ă€r att jag tvivlar pĂ„ att det var en olyckshĂ€ndelse. Om han inte hoppade sjĂ€lv mĂ„ste nĂ„n ha vrĂ€kt honom över kanten.” Ӏr det tillrĂ€ckligt högt för att han sjĂ€lv, eller nĂ„n annan, kan ha varit sĂ€ker pĂ„ att fallet var dödligt?” ”Nej”, sa Burns. ”Han kunde ha haft tur och klarat sig med ett par mindre benbrott. Det Ă€r svĂ„rt att förutsĂ€ga resultaten av 13


ett fall. Vi har alla hört talas om folk som trillat ner frĂ„n höga höjder och klarat sig. Men han landade pĂ„ ett mycket oturligt sĂ€tt. Som jag sa sĂ„ var det den brutna nacken och lĂ„rbenet som blev avgörande för honom. LĂ„rbenet slet sönder artĂ€ren. Mycket obehagligt. Han förblödde. Det bör Ă€ndĂ„ ha gĂ„tt ganska snabbt, med tanke pĂ„ den brutna nacken. Han kan ha varit medvetslös eller förlamad innan han dog. Han kĂ€nde antagligen ingen smĂ€rta, bara ett slags tilltagande avtrubbning.” Banks höjde rösten sĂ„ att polisassistent Kirwan kunde höra honom utanför tĂ€ltet. ”Kan man ta sig ner frĂ„n bron pĂ„ nĂ„t annat sĂ€tt Ă€n att hoppa?” ”Ja, sir”, sa Kirwan. ”Det Ă€r lite brant, men man kan hasa ner pĂ„ sluttningen, pĂ„ bĂ„da sidor. I det hĂ€r vĂ€dret skulle man nog glida ner pĂ„ rumpan, sir. Och till byn kan man ta sig en smula enklare, via ett par utgrĂ€vda steg.” ”Om det hĂ€r gjordes med avsikt sĂ„ visste vĂ„r mördare antagligen att han kunde ta sig ner och göra slut pĂ„ offret om fallet inte var tillrĂ€ckligt. Även om han mĂ„ste kasa ner pĂ„ rumpan.” ”Ja, sir”, sa Kirwan. ”NĂ„n som har sett ett sjĂ€lvmordsbrev?” frĂ„gade Banks vĂ€nd mot lĂ€karen. ”Ingenting.” ”Har ni kollat stugan?” ”Inte Ă€n, sir”, sa Winsome. ”Vi vĂ€ntade pĂ„ er.” Banks kastade en blick pĂ„ Nowak. ”Vad tror du, Stefan?” ”Jag vet inte riktigt”, sa Nowak pĂ„ sin oklanderliga och en smula pedantiska engelska dĂ€r spĂ„ren av hans polska brytning bara hördes ibland och i vissa uttryck. ”Det hĂ€r vĂ€dret gör det ganska svĂ„rt för oss. Vi jobbar vidare, men hittills har vi inte hittat vare sig fingeravtryck eller fotspĂ„r pĂ„ bron, som man kan förvĂ€nta sig om han sjĂ€lv hade tagit sig upp över kanten och hoppat, men de kan naturligtvis ha sköljts bort av regnet. Det var tidvis ganska kraftigt i natt. Men rĂ€ckena bestĂ„r av rostig metall och brobanan av brĂ€dor och det betyder att vi mĂ„ste ha tur om vi ska hitta nĂ„t efter nattens regn.” 14


”Vad tror du att han vĂ€ger?” frĂ„gade Banks. ”Drygt femtio kilo, skulle jag tro”, svarade Burns. Banks funderade en stund innan han stĂ€llde en ny frĂ„ga till Nowak. ”Tror du att vi har en chans att hitta nĂ„gra spĂ„r över huvud taget?” ”Chansen finns alltid”, svarade Nowak, ”till och med i det hĂ€r vĂ€dret. Men finger- eller fotavtryck tror jag inte pĂ„, om inte nĂ„n har kommit via skogsstigen. DĂ€r kan trĂ€den ha skyddat eventuella spĂ„r.” ”DĂ€ckavtryck?” ”Samma sak dĂ€r. Regnet har gjort marken mjuk och det kan finnas vissa spĂ„r, men det öste ner större delen av natten och risken Ă€r att det mesta har spolats bort. Men vi gör vĂ„rt bĂ€sta.” ”Det tvivlar jag inte pĂ„. Blod? DNA?” ”Möjligen. UtspĂ€tt. SvĂ„rt, men kanske inte helt omöjligt.” ”Jag ser att du redan har satt plastpĂ„sar pĂ„ hans hĂ€nder”, sa Banks till lĂ€karen. ”NĂ„t dĂ€r? Hudavskrap under naglarna kanske?” ”Det Ă€r svĂ„rt att avgöra efter bara en hastig titt”, sa doktor Burns. ”Dessutom var han nagelbitare.” Banks stod dĂ€r en stund och tog till sig alltsammans medan han lyssnade pĂ„ regnets trummande mot tĂ€ltet. Duken lĂ€ckte. Han kĂ€nde hur ett par vattendroppar letade sig ner innanför kragen i nacken. Han insĂ„g, alltför sent, att han borde ha dragit upp huvan. Den döde kunde naturligtvis ha hoppat. Mord var ovanliga i den hĂ€r isolerade delen av landet. Men Ă„ andra sidan, om han hade tĂ€nkt ta livet av sig, varför hade han dĂ„ valt en metod som enligt doktor Burns inte var garanterat framgĂ„ngsrik och som kunde orsaka stor smĂ€rta och rentav förlamning? ”Har du nĂ„n aning om hur lĂ€nge han kan ha legat hĂ€r?” frĂ„gade Banks. ”Hur lĂ€nge har han varit död?” ”Det var kallt i natt”, sa doktor Burns, ”och det har försenat likstelheten och nedbrytningsprocesserna över huvud taget. Men efter vad jag kan se sĂ„ Ă€r stenlĂ€ggningen ganska torr under krop15


pen. Och det finns inga uppenbara tecken pĂ„ djuraktivitet. Min bedömning Ă€r att han har legat hĂ€r under natten, i ungefĂ€r tolv timmar.” ”NĂ€r började det regna?” ”IgĂ„r? Vid midnatt ungefĂ€r, sir”, sa polisassistent Kirwan dĂ€r han stod utanför tĂ€ltet. ”LĂ„t oss anta att han dog nĂ„n gĂ„ng mellan tio och midnatt igĂ„r”, sa Banks. ”Om han inte gick hit för att ta livet av sig, vad gjorde han dĂ„ pĂ„ en öde gĂ„ngbro inte lĂ„ngt frĂ„n stugan dĂ€r han bodde, tillsammans med nĂ„n som ville döda honom?” ”Han visste kanske inte att den dĂ€r personen ville döda honom”, sa Winsome. ”De kan ha rĂ„kat i grĂ€l och börjat slĂ„ss. Eller sĂ„ kan gĂ€rningsmannen ha legat i bakhĂ„ll. Offret bar anorak. Han var instĂ€lld pĂ„ att gĂ„ ut.” ”Bra synpunkter. Men bron ligger söder om stugan. Det Ă€r visserligen inte lĂ„ngt, men varför skulle han ha gĂ„tt söderut över huvud taget om han var pĂ„ vĂ€g till byn? Assistent Kirwan sa att det gĂ„r en stig frĂ„n stugan fram till jĂ€rnvĂ€gen. DĂ€r bör han ju ha gĂ„tt om han inte kĂ€nde för att ta en skogspromenad. Och vart kan han varit pĂ„ vĂ€g om han inte tĂ€nkte gĂ„ till Coverton?” Banks vĂ€nde sig mot polisassistent Kirwan. ”Du sa att det inte fanns nĂ„t annat Ă€n en raserad viadukt söderut. Har du nĂ„gra tankar om det?” ”Nej, sir”, sa Kirwan. ”Det verkar inte vettigt. Han hade inte behövt gĂ„ söderut och korsa bron bara för att sen fortsĂ€tta norrut. Åt det hĂ„llet finns ingenting förutom kilometervis med öppet landskap och en och annan bondgĂ„rd, förstĂ„s.” ”Vad hade han i fickorna?” frĂ„gade Banks. ”Jag undrade just nĂ€r ni skulle frĂ„ga om det”, sa Winsome. Hon tog upp en bevispĂ„se av plast ur lĂ„dan som stod bredvid henne. ”Mest det vanliga. Alltihop Ă€r prydligt förseglat och registrerat. PlĂ„nboken innehöll ett kreditkort och körkort – utgĂ„nget – i Gavin Millers namn, tillsammans med en fempundssedel och ett par kvitton frĂ„n en livsmedelsbutik i Coverton och en spritbutik i Eastvale. Mobiltelefon, nycklar, en liten fickkniv, vĂ€xelpengar, 16


ett paket cigaretter och en billig gastĂ€ndare. Sen hittade vi det hĂ€r.” Med en nĂ„got teatralisk gest tog hon fram ett tjockt kuvert och visade innehĂ„llet för Banks. SĂ„vitt han kunde se innehöll det en bunt femtiopundssedlar, av den nya sorten, med Boulton och Watt pĂ„ baksidan. ”Kontanter”, fortsatte Winsome. ”Det hĂ€r Ă€r femtusen pund. Jag har rĂ€knat. Och jag vĂ„gar pĂ„stĂ„ att det inte Ă€r nĂ„t man behöver ha med sig om man tĂ€nker ta en promenad i skogen. Det var dĂ€rför som vi slĂ€pade ut er hit denna bedrövliga mĂ„ndagsmorgon, sir.” Banks visslade till. ”Jag förstĂ„r. DĂ„ antar jag att vi kan utesluta rĂ„n som motiv?” Det fanns inget garage vid Gavin Millers stuga, dĂ€remot en asfalterad plĂ€tt strax bredvid som var lagom stor för en liten bil. Men dĂ€r fanns ingen bil. Banks lade pĂ„ minnet att han mĂ„ste kontrollera om Miller Ă€gde nĂ„gon. Bron var för smal ocksĂ„ för den allra minsta sportbil, men stigen han följt blev bredare i höjd med stugan och han gissade att den ledde till nĂ„gon av de grusvĂ€gar som polisassistent Kirwan hade pratat om. Det var hur som helst det mest vĂ€glika som fanns dĂ€r och som verkade leda dĂ€rifrĂ„n. Men den som kommit till Gavin Millers hus pĂ„ den vĂ€gen mĂ„ste troligtvis ha kĂ€nt till den i förvĂ€g och det innebar, om den nu hade utnyttjats i samband med brottet, att det fanns en chans att gĂ€rningsmannen hade kĂ€nt Miller och besökt honom dĂ€r förut. Men den typen av spekulationer fick lov att vĂ€nta tills brottsplatsteknikerna gett Banks mer att arbeta med och tills han visste sĂ€kert om Miller hade begĂ„tt sjĂ€lvmord eller om nĂ„gon annan hade varit inblandad. Banks sĂ„g sig om som hastigast och kunde inte se nĂ„gra tecken pĂ„ att vĂ€gen hade anvĂ€nts pĂ„ sistone. I den frimĂ€rksstora trĂ€dgĂ„rden fanns bara kryddvĂ€xter. Banks hade sjĂ€lv sysselsatt sig med en liknande odling hemma över sommaren och han kĂ€nde igen timjan, dill, persilja, rosmarin och grĂ€slök. Nyckeln gled mjukt in i lĂ„set och det var en lĂ€ttnad att stiga in och slippa regnet. Banks och Winsome hade fortfarande skyddsdrĂ€kter och handskar pĂ„ sig och kunde dĂ€rför se sig om 17


i stugan, utan att förorena den, innan teknikerna kom dit och vĂ€nde uppochned pĂ„ allting. Banks trevade efter lysknappen och hittade den omedelbart till höger om ytterdörren. En svag glödlampa i en takarmatur lyste upp ett litet vardagsrum, precis tillrĂ€ckligt stort för ett par vĂ€lanvĂ€nda mörkröda fĂ„töljer, en liten bokhylla, en eldstad komplett med stensatt hĂ€rd och spiselkrans och ett skrivbord framför fönstret med utsikt genom dystra malĂ€tna spetsgardiner mot stigen och fĂ€lten söderut, mot jĂ€rnvĂ€gen. Bron skymtade lĂ€ngst till vĂ€nster. Den ljusbeige heltĂ€ckningsmattan solkades av tvĂ„ stora vin- eller kaffeflĂ€ckar som sĂ„g ut som Australien och Afrika, tapeterna hade slĂ€ppt pĂ„ sina stĂ€llen uppe vid taket och ett par abstrakta mĂ„lningar i billiga ramar hĂ€ngde pĂ„ de rosenmönstrade vĂ€ggarna. Det fanns inga familjefoton pĂ„ spiselkransen eller pĂ„ skrivbordet. Det kylslagna rummet stank av gammal cigarettrök, som om det inte hade vĂ€drats eller dammsugits pĂ„ ett tag, och dammlagret pĂ„ spiselkransen tycktes bekrĂ€fta den teorin. Banks mindes att Miller haft ett paket cigaretter i fickan. Skrivbordet hade tydligen anvĂ€nts nyligen, eftersom dammlagret hade rubbats, och datorn som stod dĂ€r var inte dammig över huvud taget. Datorn var pĂ„slagen, skĂ€rmslĂ€ckaren visade ett snurrande psykedeliskt mönster och pĂ„ fönsterbrĂ€dan stod en kompakt svart trĂ„dlös router vars blĂ„ lysdiod lös med fast sken. Bredvid den stod en grön tennaskkopp med reklam för John Smith’s Bitter och i den fanns ett antal cigarettfimpar med brunflĂ€ckade filter. Banks tittade girigt pĂ„ datorn. Kanske innehöll den information som kunde hjĂ€lpa honom att ta reda pĂ„ vad som hade hĂ€nt med Gavin Miller, men han visste bĂ€ttre Ă€n att röra vid den. NĂ€r man hittar datorer pĂ„ en brottsplats, av vilket slag som helst, sĂ€tter man inte igĂ„ng med att kontrollera anvĂ€ndarens surfvanor; det överlĂ„ter man Ă„t experterna. Banks och Winsome letade i skrivbordslĂ„dorna och hittade skrivpapper, smĂ„ USB-minnen, gamla cd-skivor med backupdata, laddare och ett antal sladdar. I en av sidolĂ„dorna hittade Banks ett kuvert med gamla fotografier: en popfestival av nĂ„got slag 18


dĂ€r en scen syntes lĂ„ngt borta i bakgrunden, folk som trĂ€ngdes framför en avspĂ€rrning, poliser i kravallutrustning, demonstrerande studenter, en stad som Banks inte kĂ€nde igen, höga hus som blĂ€nkte i solljuset, en grupp mĂ€nniskor framför en byggnad som sĂ„g modern ut, fler grupper pĂ„ restauranger och badstrĂ€nder, berg och en fridfull havsvik, en sjö med mörkblĂ„tt vatten dĂ€r barrtrĂ€den pĂ„ de omgivande kullarna speglades i vattnet och med snöklĂ€dda bergstoppar i bakgrunden. Det var alltihop: nĂ„gra bilder var svartvita, andra i fĂ€rg, inga portrĂ€tt, inga datum, inga namn, inget som avslöjade om det var Miller sjĂ€lv som hade tagit dem eller inte. De flesta böckerna var pocketutgĂ„vor av brittiska och europeiska klassiker, frĂ„n Robinson Kruse till FrĂ€mlingen av Camus. DĂ€r fanns ocksĂ„ en hylla med litteraturkritik och sakprosa: Sartres Varat och intet, Kierkegaards Sjukdomen till döds, F.R. Leavis The Great Tradition. Tung lĂ€sning, tĂ€nkte Banks. En dörr med trasigt handtag ledde till köket och bortom det fanns en liten toalett och ett tvĂ€ttstĂ€ll. Köket var förvĂ„nansvĂ€rt prydligt med ren disk i stĂ€llet pĂ„ bĂ€nken och alla ytor avtorkade. Förutom lite vissen broccoli och överbliven kyckling tikka masala i en plastburk innehöll kylskĂ„pet inte mycket. Men Banks var knappast den rĂ€tte att ha synpunkter pĂ„ det. Den som gjorde sig besvĂ€r med att titta i hans eget kylskĂ„p skulle ofta hitta ungefĂ€r samma saker, med den skillnaden att han skulle ha struntat i plastburken. En grön lĂ„da bredvid dörren var full av tomma vinflaskor – billigt vin, konstaterade Banks – tillsammans med en och annan whiskyflaska, ocksĂ„ de av billigare slag som ofta sĂ„ldes till extrapris. Det sĂ„g ut som om Miller föredrog att dricka hemma. Och om han var sĂ„ tillbakadragen som polisassistent Kirwan hade sagt sĂ„ hade han antagligen druckit ensam. Ovanför den smala trĂ€trappan fanns tvĂ„ rum och ett badrum, komplett med en liten duschkabin. En snabbtitt i badrumsskĂ„pet avslöjade bara det vanliga: rakhyvel, raktvĂ„l, ett paket plĂ„ster och ett urval receptfria lĂ€kemedel som paracetamol, Alka Seltzer och magsyrahĂ€mmare. Men dĂ€r fanns ocksĂ„ tvĂ„ förpackningar med 19


receptbelagd medicin: en gammal burk med starka smĂ€rtstillande tabletter, fortfarande halvfull, och en förpackning antidepressiv medicin av senare datum. Banks sĂ„g inga spĂ„r efter vare sig tandborste, tandkrĂ€m eller deodorant. Det ena sovrummet var stort nog att inhysa en dubbelsĂ€ng, garderob och en byrĂ„ och det verkade uppenbart att det hade varit dĂ€r som Miller sovit. SĂ€ngen var obĂ€ddad, full av utspridda underklĂ€der, strumpor och skjortor. En MP3-spelare lĂ„g pĂ„ nattygsbordet bredvid en digital klockradio och ett glas med vatten med en död fluga i. Banks satte pĂ„ radion. Den var instĂ€lld pĂ„ Radio 2. Winsome rös. Ӏr det inte lite rĂ„kallt hĂ€rinne?” ”Elementen Ă€r inte pĂ„â€, sa Banks. ”Han mĂ„ste ha varit vĂ€ldigt försiktig med pengar.” ”Med femtusen pĂ„ fickan?” Banks ryckte pĂ„ axlarna. Det andra rummet verkade vara Millers arbetsrum, inrett ungefĂ€r som Banks eget i Newhope Cottage. DĂ€r fanns en billig laptop och den obligatoriska platteven kopplad till ett bra ljud­ system med tillhörande skivspelare. Det mesta av utrustningen var ganska gammalt, sĂ„g Banks, minst tre fyra Ă„r och det rĂ€knas som gammalt nĂ€r det handlar om elektronik. Gavin Millers skivsamling bestod enbart av musik frĂ„n sextiotalet och tidigt sjuttiotal och de flesta plattorna var pĂ„ vinyl. DĂ€r fanns mĂ„nga album av Soft Machine, Pink Floyd och Jimi Hendrix och mycket Grateful Dead varav flera LP-skivor fortfarande hade plastomslaget kvar. ”En Dead Head”, mumlade Banks. ”FörlĂ„t?” sa Winsome. Banks pekade pĂ„ raderna med skivor, cd, dvd och affischerna med förstoringar av omslagen frĂ„n American Beauty och Live Dead pĂ„ vĂ€ggen. ”Grateful Deads fanatiska fans brukade kallas Dead Heads. Uttrycket syftade pĂ„ dem som följde med gruppen frĂ„n den ena spelningen till den andra. Hur gammal var Miller? Har du hunnit kolla det?” ”Femtionio”, sa Winsome. ”Herregud!” utbrast Banks, chockad över att Miller inte var 20


mycket Ă€ldre Ă€n han sjĂ€lv. ”Han sĂ„g ut att vara i sjuttioĂ„rsĂ„ldern.” ”SĂ„ gĂ„r det nĂ€r man lever hĂ„rt, sir.” Banks tittade undrande pĂ„ henne och funderade pĂ„ om det hon sagt kunde vara en av hennes kryptiska varningar. ”DĂ„ Ă€r han alltsĂ„ i ungefĂ€r rĂ€tt Ă„lder”, sa han till slut. ”För Grateful Dead och allt det dĂ€r.” Ӏr ni ocksĂ„ en sĂ„n, sir? En Dead Head?” Banks skrattade. ”Jag? Nej. Men jag lyssnar gĂ€rna pĂ„ dem ibland. Och var inte nĂ€svis. Jag Ă€r inte femtionio heller. Det ser vĂ€l inte ut att ha varit inbrott hĂ€r? Det finns inga skador pĂ„ dörren och elektroniken verkar orörd. Apparaterna Ă€r visserligen lite Ă„lderstigna, men borde Ă€ndĂ„ kunna inbringa en del pĂ„ en bakluckeloppis. Och nĂ„gra av skivorna Ă€r antagligen vĂ€rda en skaplig slant för en samlare.” ”Hur mĂ„nga tjuvar har ni trĂ€ffat som ens har den minsta aning om en LP-skiva Ă€r vĂ€rdefull eller inte?” sa Winsome. ”De kanske har bĂ€ttre klass pĂ„ tjuvarna hĂ€r i Coverton?” Winsome tittade kallt pĂ„ honom. ”Om nĂ„n verkligen tog sig in hĂ€r sĂ„ var han förmodligen ute efter nĂ„got specifikt och inte intresserad av en hög med vinylskivor eller affischer. Och smart nog att ta sig in och lĂ€mna stĂ€llet sĂ„ att det sĂ„g orört ut.” Banks tittade pĂ„ dvd-skivorna och insĂ„g att Miller mĂ„ste ha varit en verklig filmĂ€lskare. I hyllorna fanns en stor samling konstnĂ€rliga filmer av regissörer som Tarkovskij, AlmodĂłvar, Fellini, Kurosawa, Truffaut, Ozu och Godard, tillsammans med en trave tidningar, Sight & Sound, med den senaste mĂ„nadens utgĂ„va överst. Winsome gjorde en gest mot filmsamlingen. ”KĂ€nner ni till nĂ„gra av de hĂ€r, sir? Har ni sett dem?” ”NĂ„gra har jag sett”, sa Banks. ”Jag kan bli riktigt sugen pĂ„ Mizoguchi och Chabrol ibland. Men jag kan inte pĂ„stĂ„ att jag har sett allihop.” ”Men betyder de nĂ„t sĂ€rskilt?” frĂ„gade Winsome. ”För utredningen, alltsĂ„?” ”Filmerna? Det vet jag inte”, sa Banks. ”Men det tvivlar jag pĂ„. 21


Det rĂ„kar bara vara sĂ„nt som Gavin Miller gillade, tillsammans med böckerna. Han ser faktiskt ut att ha varit lite konstnĂ€rlig av sig. Det kunde lika gĂ€rna ha varit musikaler av Rogers och Hammerstein eller tecknade Disneyfilmer. Jag försöker bara skapa mig en uppfattning om honom, Winsome, fĂ„ en kĂ€nsla av vad han var för slags man, om han var den typ som tar livet av sig – om det nu finns en sĂ„n typ – var han kan ha fĂ„tt femtusen pund ifrĂ„n och vad han kan ha tĂ€nkt göra med dem. Vinylskivorna frĂ„n sextiotalet kan faktiskt betyda nĂ„t. Det kan finnas droger inblandade. Grateful Dead var tidiga med att anvĂ€nda narkotika och anhĂ€ngarna kĂ€nda för att ta psykedelika. SĂ€rskilt LSD.” ”DĂ„ kanske det handlar om droger”, sa Winsome. ”Pengarna han hade och alltihop. Det finns ju inget sjĂ€lvmordsbrev, inget som vi har hittat i alla fall.” ”Det Ă€r inte alla sjĂ€lvmördare som lĂ€mnar lappar efter sig. Och om det handlade om en knarkaffĂ€r och nĂ„n stal drogerna frĂ„n honom, varför tog sig dĂ„ mördaren inte nedför branten och hĂ€mtade tillbaka pengarna? Femtusen Ă€r lite för mycket för att bara lĂ€mnas kvar. Jag har svĂ„rt att tro att nĂ„n langare, eller köpare, skulle göra det.” ”Jag vet inte, sir. Han trodde kanske att han hörde nĂ„n komma och stack. Eller sĂ„ sĂ„g han att Miller var död och ville inte riskera att lĂ€mna fler spĂ„r.” ”Möjligen. Men assistent Kirwan sa att det nĂ€stan aldrig Ă€r nĂ„n hĂ€r lĂ€ngs spĂ„ret, sĂ€rskilt inte vid den hĂ€r tiden pĂ„ Ă„ret. Dessutom var det mitt i natten. Hur som helst sĂ„ Ă€r det en detalj som vi ska hĂ„lla i minnet.” Banks rotade i nĂ„gra av lĂ„dorna och hittade, bredvid en trave kassettband, en gammal tobaksburk av plĂ„t. NĂ€r han öppnade den sĂ„g han ett paket cigarettpapper av mĂ€rket Rizla och ett par egenrullade cigaretter med sju Ă„tta gram av ett sandfĂ€rgat smuligt Ă€mne som luktade misstĂ€nkt likt hasch. I en liten plastpĂ„se lĂ„g dessutom tvĂ„ smĂ„ blĂ„ omĂ€rkta tabletter. ”Det ser ut som om vi har hittat drogerna”, sa Winsome. ”Okej”, sa Banks och gav henne burken. ”Jag Ă„ker tillbaka till 22


polisstationen. Madame Gervaise vill sĂ€kert höra hur det gĂ„r hĂ€r. Du stannar hos Stefan och hans gĂ€ng medan de gĂ„r igenom det hĂ€r stĂ€llet. Be honom att skicka tabletterna pĂ„ analys och sĂ€g att alltsammans kan handla om droger. Det kan finnas mer undangömt. Teknikerna vet var de vanligaste gömstĂ€llena brukar vara. Jag ska be Gerry Masterson att ta reda pĂ„ sĂ„ mycket hon kan om mr Gavin Miller. Jag vill ha hela hans livshistoria. FrĂ„n vaggan till graven.” ”VĂ€nta lite nu sĂ„ fĂ„r jag se om jag har uppfattat det hĂ€r rĂ€tt”, sa omrĂ„deschefen, intendent Catherine Gervaise. ”Du vet inte om Gavin Miller tog sitt eget liv, om han bara rĂ„kade bli mördad eller om det var avsikten redan frĂ„n början?” ”Nej”, erkĂ€nde Banks. ”Hur skulle vi kunna göra det? Vi behöver veta mycket mer om honom, hans bakgrund och eventuella skĂ€l till varför han skulle ha velat göra slut pĂ„ alltihop. Kriminalassistent Masterson jobbar med det nu.” ”Men du vet inte om han köpte eller sĂ„lde, eller ens om det var nĂ„n narkotikaaffĂ€r pĂ„ gĂ„ng över huvud taget?” ”Det stĂ€mmer. Det enda vi vet Ă€r att han dog under misstĂ€nkta omstĂ€ndigheter, att det fanns droger i huset och att han hade femtusen pund i fickan.” ”Och du vet inte om han dödades avsiktligt eller om det var resultatet av ett slagsmĂ„l? AlltsĂ„, om det handlar om mord eller drĂ„p?” ”BrorĂ€ckena Ă€r för höga för att han ska ha ramlat över dem, han mĂ„ste ha hoppat eller fĂ„tt hjĂ€lp.” ”Det Ă€r Ă„tminstone nĂ„t, antar jag. LĂ„t oss hĂ„lla de femtusen borta frĂ„n media ett tag, om vi kan. Jag tar presskonferensen i eftermiddag, om nĂ„n skulle visa intresse alltsĂ„.” Ӏven om det visar sig att det var sjĂ€lvmord sĂ„ har vi vĂ€l Ă„tmin­ stone ett par gamar dĂ€r? Men vi hĂ„ller tyst om pengarna. Det borde inte vara nĂ„t problem.” Banks kliade sig i tinningen. ”Jag erkĂ€nner mer Ă€n gĂ€rna att vi behöver ha betydligt mer att arbeta med innan vi ens kan sĂ€tta igĂ„ng pĂ„ allvar, men om det handlar 23


om droger sĂ„ tror jag nog att vi kan lösa det hĂ€r bĂ„de snabbt och enkelt nĂ€r vi fĂ„r listan över hans mobilsamtal och innehĂ„llet i datorerna.” ”Det hoppas jag. Snabba resultat Ă€r alltid vĂ€lkomna och sĂ€rskilt i dessa resurssnĂ„la tider. Hur gĂ„r det för kommissarie Cabbot?” ”Annie? JĂ€ttebra. Just nu lĂ€gger hon sista handen vid ett annat fall. Jag ber henne om hjĂ€lp om jag tror att vi behöver mer folk till det hĂ€r.” Men i sjĂ€lva verket tyckte Banks inte alls att det gick jĂ€ttebra för Annie. Hon hade förĂ€ndrats sedan hon blev skjuten för drygt ett Ă„r sedan, blivit slarvigare, mer hemlighetsfull, hĂ„rdare rentav. Det var svĂ„rare att prata med henne och nĂ€r han gjorde det slutade det alltför ofta med grĂ€l eller Ă„tminstone med att de blev irriterade pĂ„ varandra. Han var bekymrad för hennes skull och hon slĂ€ppte honom inte inpĂ„ livet. ”Och assistent Masterson, hur gĂ„r det för henne?” Kriminalassistent Geraldine Masterson var deras senaste tillskott och hade precis avslutat provtjĂ€nstgöringen. ”Gerry? Hon sköter sig bra. Hon behöver kanske lite mer sjĂ€lvförtroende, men det brukar komma med ökad erfarenhet. Hon har massor med goda egenskaper, men jag tror inte att vi slĂ€pper ut henne tillrĂ€ckligt ofta för att hon ska ha fĂ„tt den dĂ€r sjĂ€lvkĂ€nslan riktigt Ă€n. Men det Ă€r inga problem dĂ€r som vi behöver diskutera.” ”Bra.” Banks njöt av kaffet frĂ„n Gervaises espressomaskin och konstaterade att de resurssnĂ„la tiderna Ă„tminstone inte hade blivit sĂ„ knappa Ă€n att intendenten berövades sin lilla lyx. Han anade en förĂ€ndring i stĂ€mningen under en av Gervaises lĂ€ngre pauser. ”Har det hĂ€nt att du har funderat pĂ„ att dra dig tillbaka, Alan?” sa hon efter en stund. Banks hĂ€pnade. ”Om jag har funderat pĂ„ att pensionera mig? Men nog har jag vĂ€l ett par Ă„r kvar i alla fall?” ”Ja, ja sjĂ€lvklart. Men vem vet vad som hĂ€nder efter alla budgetnedskĂ€rningar? Det Ă€r nĂ„t man rekommenderar allt oftare.” ”Har man rekommenderat det för mig ocksĂ„?” 24


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.