9789185419999

Peter Robinson

Revolutionens barn Översättning Jan Malmsjö

STOCKHOLM 2014

Minotaur Box 3159 103 63 Stockholm www.minotaur.se marknad@forum.se

Copyright © Eastvale Enterprises Inc. 2013 Engelska originalets titel Children of the Revolution Omslag och foto Fredrik Stjernfeldt Citatet på s. 7 översättning Bertil Wagner, Arbetarkultur 1939 Tryckt 2014 hos ScandBook, Falun ISBN 978-91-85419-99-9

Till Sheila

Traditionen från alla döda släktled trycker som en mara på de levandes hjärna.

Karl Marx, Louis Bonapartes 18: Brumaire

1 När överkommissarie Alan Banks gick längs det nedlagda järnvägsspåret kunde han inte hjälpa att han för sin inre blick såg ett ungt älskande par kyssas på gångbron framför sig, omvälvda av röken från ett ånglok. Som i filmen Kort möte. Men ångans tidsålder var förbi sedan länge och det var inte kärlek som han var på väg att möta, utan ett misstänkt dödsfall.

Banks sökte sig fram mot en grupp vitklädda brottsplatstekniker som stod utanför ett tält, upplyst inifrån, strax bortom bron.

Andra tekniker arbetade på själva bron, vars rostiga metallsidor var så höga att Banks bara såg deras axlar och huvuden.

Brottsplatsen var belägen en knapp kilometer söder om byn Coverton, som visserligen låg i North Yorkshire men mycket nära grevskapsgränsen vid spetsen av Yorkshire Dales nationalpark söder om Barnard Castle och väg A66. I telefon hade man förklarat för honom att det enda sättet att ta sig fram till liket var att antingen följa den gamla järnvägen eller att gå genom skogen som började femtio meter öster om spåren.

Järnvägen sträckte sig längs botten av en smal och grund U-formad dal som skar rakt genom landskapet. Banvallen omgavs av en hög brant, överväxt på båda sidor, men ingen hade slängt gamla barnvagnar, cykelramar eller kylskåp där, som folk brukade göra i mer bebyggda områden. Rälsen och sliprarna hade tagits bort för länge sedan och vallen täckts med gatsten som hamnat på sned här och var och ihärdigt ogräs hade letat sig upp i springorna. Banks tyckte att det var långt att gå, särskilt nu när regnet och vinden piskade honom där den svepte ner genom den av människan skapade dalen. Den enda byggnad Banks såg på vägen dök upp till 9

höger strax innan han var framme vid bron. Det var en fyrkantig liten stuga som låg ovanför den nedsänkta bansträckningen.

När Banks nådde fram till den yttre avspärrningen legitimerade han sig för vakthavande som lyfte på bandet åt honom och gav honom en overall med huva och skoskydd. Han krånglade sig ur regnrocken och satte skyddskläderna utanpå sina egna. Det här var brottsplatsteknikernas domän och de poliser som inte måste befinna sig på det inre området fick vänta utanför tills de behövdes. Det var bara de som absolut måste få tillträde till den inre avspärrningen och själva tältet som släpptes fram och man såg till så att så få som möjligt befann sig där samtidigt.

Och eftersom den tidiga novembermorgonen var molnig och grå var teknikerna redan i färd med att placera ut extra strålkastare på platsen. Banks kikade in genom tältöppningen och fick syn på brottsplatschefen, Stefan Nowak – lika prydlig som alltid och dessutom torr – tillsammans med polisläkaren doktor Burns och kriminalinspektör Winsome Jackman, alla i vita overaller.

Brottsplatsfotografen, Peter Darby, hukade bredvid liket och plåtade med sin gamla nötta Pentax medan en ultramodern vattentät videokamera hängde i sitt fodral över hans axel. Alla utom Darby vände sig om och hälsade på Banks. Plötsligt kändes det trångt inne i tältet och den fuktiga luften luktade våt hund.

Banks såg en tilltufsad, mager gammal man som låg på rygg iförd en grå anorak och blåjeans. Huvudet var vridet i en omöjlig vinkel, den ena armen böjd åt fel håll och en vass benbit stack ut genom bomullstyget på insidan av höger lår. Regnet hade gjort mannens kläder genomvåta. Banks undrade hur länge han hade legat där. ”Okej”, sa Banks till Winsome. ”Vad är det som har hänt?

Berätta.” ”Den döde hittades av en kvinna som var ute med hunden”, sa Winsome utan att titta i anteckningsboken. ”Eller rättare sagt, hunden hittade honom. Åtta och trettiosju, för att vara exakt.”

Banks tittade på klockan. Den visade fem minuter över tio. ”Det var mycket exakt.”

10

”Hon är pensionerad lärarinna. Hon brukade säkert titta på klockan lite då och då för att se när det var dags att avsluta lektionen.”

Banks skrattade. ”Jag fattade aldrig att lärarna kanske avskydde lektionerna lika mycket som vi gjorde. På den tiden trodde jag nästan att de fanns där bara för att tråka ut och plåga oss.” ”Barn betraktar ofta omvärlden på ett mycket självcentrerat sätt.” ”Hon heter Margery Halton, sir”, hördes en röst från en plats strax utanför tältfliken. ”Ursäkta att jag avbryter. Jag heter Barry Kirwan, polisassistent i Coverton. Det var jag som var först på plats. Margery känner mig. Hon kom direkt hem till mig, jag följde med henne upp hit, såg vem det var och ringde.”

Bank hukade sig under tältfliken och klev ut i det fria. ”Var är hon nu?” ”En stödperson från kommunen följde med henne hem, sir.

Hon var ganska uppjagad.” ”Det förvånar mig inte”, sa Banks. ”Vem var han?” ”Den dödes namn är Gavin Miller, sir.” ”Från trakten?”

Polisassistent Kirwan pekade. ”Han bodde i den där lilla stugan där borta, på andra sidan bron. Ni måste ha sett den på vägen hit.”

Banks vände sig om och tittade på den låga banvaktsstuga som han nyss hade passerat. Att kalla den stuga var kanske att ta i, den såg mest ut som ett litet skjul. ”Vad vet du om honom? Hur försörjde han sig?” ”Jag vet inte mycket, sir. Han var inte speciellt social. Höll sig för sig själv. Byborna betraktade honom som en udda figur. Tillbakadragen. Ingen såg honom särskilt ofta. Och jag vet inte hur han försörjde sig.” ”Närmast anhörig?” ”Ingen aning, sir. Han bodde ju för sig själv. Men det är klart att det kan finnas nån …” ”Hur länge hade han bott där?”

11

”Han köpte stugan för tre eller fyra år sen. Den hade varit till salu ganska länge. Bostadsmarknaden var mycket trög och jag tror att han fick den billigt. Som ni ser, sir, så är den inte så stor.”

Banks tittade bort över den stenlagda järnvägsbanken. ”Jaha, assistent Kirwan, vad kan du berätta om trakten? Hur ofta kommer det folk förbi här? Hur tar man sig hit?” ”Lokaltågen gick här tills doktor Beeching lade ner alltsammans i början av sextiotalet. Det var förstås långt före min tid.

Hur som helst … sen dess har det gått utför med det mesta, det ser ni ju själv. En och annan fotvandrare kommer förbi när det är säsong, när det är bra väder – den stora vandringsleden från kust till kust går inte långt härifrån – och sen dyker det kanske upp en och annan järnvägsfantast. Men knappast i det här vädret. Det är en ganska enslig plats, som ni ser, och spåret leder egentligen ingenstans.” Han pekade bortåt, förbi tältet. ”Om ni fortsätter söder­ ut en dryg kilometer kommer ni fram till en kollapsad viadukt. Österut, ovanför järnvägsbanken, ligger Lark Woods och det går en stig genom skogen intill floden fram till bilparkeringen i byn.

Om man inte känner till trakten går det knappast att komma närmare med bil än kanske femhundra meter härifrån. Det finns grusvägar och stigar, fram till banvaktsstugan till exempel, men de är inte allmänt kända och ingen av dem leder direkt till eller från Coverton, eller nån annanstans heller för den delen.” ”Han kan alltså ha legat här ett tag utan att nån har upptäckt honom?” ”Jag antar det. Men knappast mer än nåt dygn.” ”Men hela natten?” ”Absolut.”

Banks tackade polisassistent Kirwan, återvände in i tältet och vände sig mot Winsome. ”Vad har du kommit fram till?” ”Polisassistent Kirwan ringde, rapporterade ett misstänkt dödsfall och sa att vi kanske borde åka hit på en gång om det skulle finnas bevis som måste skyddas. När jag kom hit var det ganska uppenbart att offret inte hade avlidit i hjärtinfarkt medan han var ute och joggade och … ja, resten ser ni ju själv.”

12

Peter Darby reste sig upp. ”Då är jag färdig för stunden”, sa han och lämnade tältet.

Banks vände sig mot doktor Burns. ”Har du nån aning om hur det här har gått till?”

Burns pekade ut genom tältöppningen mot bron. ”Av skadorna att döma, och kroppens position, ser det onekligen ut som om han har fallit från bron. Jag tror inte att han har flyttats, men jag vet inte hur rörlig han kan ha varit innan han dog. Doktor Glendenning kan ge dig ett bättre svar längre fram, när han är färdig med obduktionen. Som du ser så är broräckena ganska höga, antagligen med tanke på boskapen som brukade passera där, och det betyder att det är mycket osannolikt att det handlar om en olyckshändelse. Han har fallit ungefär tio meter och det räcker mer än väl för att förklara skadorna han fick när han landade på banvallen. Han bröt nacken och flera ben. Dessutom har han förlorat mycket blod efter skadan i huvudet. Och från benbrottet, naturligtvis.” ”Och alltsammans orsakades av fallet?”

Doktor Burns dröjde lite med svaret. ”Antagligen. Det mesta.” ”Aha”, sa Banks. ”Du vill inte binda dig vid ett definitivt svar?” ”Inte än.” ”Finns det nåt som kan tyda på att han blev knuffad?” frågade Banks. ”Eller att nån kanske slog honom i huvudet först? Eller lutar du åt att det handlar om självmord?” ”Om det skulle vara så undrar du varför jag har släpat ut dig hit denna bedrövliga måndagsmorgon?” ”Nåt sånt.” ”Det går alltså inte att säga bestämt än”, erkände Burns. ”Men det jag kan säga är att jag tvivlar på att det var en olyckshändelse.

Om han inte hoppade själv måste nån ha vräkt honom över kanten.” ”Är det tillräckligt högt för att han själv, eller nån annan, kan ha varit säker på att fallet var dödligt?” ”Nej”, sa Burns. ”Han kunde ha haft tur och klarat sig med ett par mindre benbrott. Det är svårt att förutsäga resultaten av 13

ett fall. Vi har alla hört talas om folk som trillat ner från höga höjder och klarat sig. Men han landade på ett mycket oturligt sätt. Som jag sa så var det den brutna nacken och lårbenet som blev avgörande för honom. Lårbenet slet sönder artären. Mycket obehagligt. Han förblödde. Det bör ändå ha gått ganska snabbt, med tanke på den brutna nacken. Han kan ha varit medvetslös eller förlamad innan han dog. Han kände antagligen ingen smärta, bara ett slags tilltagande avtrubbning.”

Banks höjde rösten så att polisassistent Kirwan kunde höra honom utanför tältet. ”Kan man ta sig ner från bron på nåt annat sätt än att hoppa?” ”Ja, sir”, sa Kirwan. ”Det är lite brant, men man kan hasa ner på sluttningen, på båda sidor. I det här vädret skulle man nog glida ner på rumpan, sir. Och till byn kan man ta sig en smula enklare, via ett par utgrävda steg.” ”Om det här gjordes med avsikt så visste vår mördare antagligen att han kunde ta sig ner och göra slut på offret om fallet inte var tillräckligt. Även om han måste kasa ner på rumpan.” ”Ja, sir”, sa Kirwan. ”Nån som har sett ett självmordsbrev?” frågade Banks vänd mot läkaren. ”Ingenting.” ”Har ni kollat stugan?” ”Inte än, sir”, sa Winsome. ”Vi väntade på er.”

Banks kastade en blick på Nowak. ”Vad tror du, Stefan?” ”Jag vet inte riktigt”, sa Nowak på sin oklanderliga och en smula pedantiska engelska där spåren av hans polska brytning bara hördes ibland och i vissa uttryck. ”Det här vädret gör det ganska svårt för oss. Vi jobbar vidare, men hittills har vi inte hittat vare sig fingeravtryck eller fotspår på bron, som man kan förvänta sig om han själv hade tagit sig upp över kanten och hoppat, men de kan naturligtvis ha sköljts bort av regnet. Det var tidvis ganska kraftigt i natt. Men räckena består av rostig metall och brobanan av brädor och det betyder att vi måste ha tur om vi ska hitta nåt efter nattens regn.”

14

”Vad tror du att han väger?” frågade Banks. ”Drygt femtio kilo, skulle jag tro”, svarade Burns.

Banks funderade en stund innan han ställde en ny fråga till Nowak. ”Tror du att vi har en chans att hitta några spår över huvud taget?” ”Chansen finns alltid”, svarade Nowak, ”till och med i det här vädret. Men finger- eller fotavtryck tror jag inte på, om inte nån har kommit via skogsstigen. Där kan träden ha skyddat eventuella spår.” ”Däckavtryck?” ”Samma sak där. Regnet har gjort marken mjuk och det kan finnas vissa spår, men det öste ner större delen av natten och risken är att det mesta har spolats bort. Men vi gör vårt bästa.” ”Det tvivlar jag inte på. Blod? DNA?” ”Möjligen. Utspätt. Svårt, men kanske inte helt omöjligt.” ”Jag ser att du redan har satt plastpåsar på hans händer”, sa Banks till läkaren. ”Nåt där? Hudavskrap under naglarna kanske?” ”Det är svårt att avgöra efter bara en hastig titt”, sa doktor Burns. ”Dessutom var han nagelbitare.”

Banks stod där en stund och tog till sig alltsammans medan han lyssnade på regnets trummande mot tältet. Duken läckte.

Han kände hur ett par vattendroppar letade sig ner innanför kragen i nacken. Han insåg, alltför sent, att han borde ha dragit upp huvan.

Den döde kunde naturligtvis ha hoppat. Mord var ovanliga i den här isolerade delen av landet. Men å andra sidan, om han hade tänkt ta livet av sig, varför hade han då valt en metod som enligt doktor Burns inte var garanterat framgångsrik och som kunde orsaka stor smärta och rentav förlamning? ”Har du nån aning om hur länge han kan ha legat här?” frågade Banks. ”Hur länge har han varit död?” ”Det var kallt i natt”, sa doktor Burns, ”och det har försenat likstelheten och nedbrytningsprocesserna över huvud taget. Men efter vad jag kan se så är stenläggningen ganska torr under krop15

pen. Och det finns inga uppenbara tecken på djuraktivitet. Min bedömning är att han har legat här under natten, i ungefär tolv timmar.” ”När började det regna?” ”Igår? Vid midnatt ungefär, sir”, sa polisassistent Kirwan där han stod utanför tältet. ”Låt oss anta att han dog nån gång mellan tio och midnatt igår”, sa Banks. ”Om han inte gick hit för att ta livet av sig, vad gjorde han då på en öde gångbro inte långt från stugan där han bodde, tillsammans med nån som ville döda honom?” ”Han visste kanske inte att den där personen ville döda honom”, sa Winsome. ”De kan ha råkat i gräl och börjat slåss. Eller så kan gärningsmannen ha legat i bakhåll. Offret bar anorak. Han var inställd på att gå ut.” ”Bra synpunkter. Men bron ligger söder om stugan. Det är visserligen inte långt, men varför skulle han ha gått söderut över huvud taget om han var på väg till byn? Assistent Kirwan sa att det går en stig från stugan fram till järnvägen. Där bör han ju ha gått om han inte kände för att ta en skogspromenad. Och vart kan han varit på väg om han inte tänkte gå till Coverton?” Banks vände sig mot polisassistent Kirwan. ”Du sa att det inte fanns nåt annat än en raserad viadukt söderut. Har du några tankar om det?” ”Nej, sir”, sa Kirwan. ”Det verkar inte vettigt. Han hade inte behövt gå söderut och korsa bron bara för att sen fortsätta norrut. Åt det hållet finns ingenting förutom kilometervis med öppet landskap och en och annan bondgård, förstås.” ”Vad hade han i fickorna?” frågade Banks. ”Jag undrade just när ni skulle fråga om det”, sa Winsome. Hon tog upp en bevispåse av plast ur lådan som stod bredvid henne. ”Mest det vanliga. Alltihop är prydligt förseglat och registrerat.

Plånboken innehöll ett kreditkort och körkort – utgånget – i Gavin Millers namn, tillsammans med en fempundssedel och ett par kvitton från en livsmedelsbutik i Coverton och en spritbutik i Eastvale. Mobiltelefon, nycklar, en liten fickkniv, växelpengar, 16

ett paket cigaretter och en billig gaständare. Sen hittade vi det här.” Med en något teatralisk gest tog hon fram ett tjockt kuvert och visade innehållet för Banks. Såvitt han kunde se innehöll det en bunt femtiopundssedlar, av den nya sorten, med Boulton och Watt på baksidan. ”Kontanter”, fortsatte Winsome. ”Det här är femtusen pund. Jag har räknat. Och jag vågar påstå att det inte är nåt man behöver ha med sig om man tänker ta en promenad i skogen. Det var därför som vi släpade ut er hit denna bedrövliga måndagsmorgon, sir.”

Banks visslade till. ”Jag förstår. Då antar jag att vi kan utesluta rån som motiv?”

Det fanns inget garage vid Gavin Millers stuga, däremot en asfalterad plätt strax bredvid som var lagom stor för en liten bil. Men där fanns ingen bil. Banks lade på minnet att han måste kontrollera om Miller ägde någon. Bron var för smal också för den allra minsta sportbil, men stigen han följt blev bredare i höjd med stugan och han gissade att den ledde till någon av de grusvägar som polisassistent Kirwan hade pratat om. Det var hur som helst det mest väglika som fanns där och som verkade leda därifrån.

Men den som kommit till Gavin Millers hus på den vägen måste troligtvis ha känt till den i förväg och det innebar, om den nu hade utnyttjats i samband med brottet, att det fanns en chans att gärningsmannen hade känt Miller och besökt honom där förut.

Men den typen av spekulationer fick lov att vänta tills brottsplatsteknikerna gett Banks mer att arbeta med och tills han visste säkert om Miller hade begått självmord eller om någon annan hade varit inblandad. Banks såg sig om som hastigast och kunde inte se några tecken på att vägen hade använts på sistone.

I den frimärksstora trädgården fanns bara kryddväxter. Banks hade själv sysselsatt sig med en liknande odling hemma över sommaren och han kände igen timjan, dill, persilja, rosmarin och gräslök. Nyckeln gled mjukt in i låset och det var en lättnad att stiga in och slippa regnet. Banks och Winsome hade fortfarande skyddsdräkter och handskar på sig och kunde därför se sig om 17

i stugan, utan att förorena den, innan teknikerna kom dit och vände uppochned på allting.

Banks trevade efter lysknappen och hittade den omedelbart till höger om ytterdörren. En svag glödlampa i en takarmatur lyste upp ett litet vardagsrum, precis tillräckligt stort för ett par välanvända mörkröda fåtöljer, en liten bokhylla, en eldstad komplett med stensatt härd och spiselkrans och ett skrivbord framför fönstret med utsikt genom dystra malätna spetsgardiner mot stigen och fälten söderut, mot järnvägen. Bron skymtade längst till vänster. Den ljusbeige heltäckningsmattan solkades av två stora vin- eller kaffefläckar som såg ut som Australien och Afrika, tapeterna hade släppt på sina ställen uppe vid taket och ett par abstrakta målningar i billiga ramar hängde på de rosenmönstrade väggarna. Det fanns inga familjefoton på spiselkransen eller på skrivbordet. Det kylslagna rummet stank av gammal cigarettrök, som om det inte hade vädrats eller dammsugits på ett tag, och dammlagret på spiselkransen tycktes bekräfta den teorin. Banks mindes att Miller haft ett paket cigaretter i fickan.

Skrivbordet hade tydligen använts nyligen, eftersom dammlagret hade rubbats, och datorn som stod där var inte dammig över huvud taget. Datorn var påslagen, skärmsläckaren visade ett snurrande psykedeliskt mönster och på fönsterbrädan stod en kompakt svart trådlös router vars blå lysdiod lös med fast sken.

Bredvid den stod en grön tennaskkopp med reklam för John Smith’s Bitter och i den fanns ett antal cigarettfimpar med brunfläckade filter. Banks tittade girigt på datorn. Kanske innehöll den information som kunde hjälpa honom att ta reda på vad som hade hänt med Gavin Miller, men han visste bättre än att röra vid den. När man hittar datorer på en brottsplats, av vilket slag som helst, sätter man inte igång med att kontrollera användarens surfvanor; det överlåter man åt experterna.

Banks och Winsome letade i skrivbordslådorna och hittade skrivpapper, små USB-minnen, gamla cd-skivor med backupdata, laddare och ett antal sladdar. I en av sidolådorna hittade Banks ett kuvert med gamla fotografier: en popfestival av något slag 18

där en scen syntes långt borta i bakgrunden, folk som trängdes framför en avspärrning, poliser i kravallutrustning, demonstrerande studenter, en stad som Banks inte kände igen, höga hus som blänkte i solljuset, en grupp människor framför en byggnad som såg modern ut, fler grupper på restauranger och badstränder, berg och en fridfull havsvik, en sjö med mörkblått vatten där barrträden på de omgivande kullarna speglades i vattnet och med snöklädda bergstoppar i bakgrunden. Det var alltihop: några bilder var svartvita, andra i färg, inga porträtt, inga datum, inga namn, inget som avslöjade om det var Miller själv som hade tagit dem eller inte.

De flesta böckerna var pocketutgåvor av brittiska och europeiska klassiker, från Robinson Kruse till Främlingen av Camus. Där fanns också en hylla med litteraturkritik och sakprosa: Sartres Varat och intet, Kierkegaards Sjukdomen till döds, F.R. Leavis The Great Tradition. Tung läsning, tänkte Banks.

En dörr med trasigt handtag ledde till köket och bortom det fanns en liten toalett och ett tvättställ. Köket var förvånansvärt prydligt med ren disk i stället på bänken och alla ytor avtorkade.

Förutom lite vissen broccoli och överbliven kyckling tikka masala i en plastburk innehöll kylskåpet inte mycket. Men Banks var knappast den rätte att ha synpunkter på det. Den som gjorde sig besvär med att titta i hans eget kylskåp skulle ofta hitta ungefär samma saker, med den skillnaden att han skulle ha struntat i plastburken. En grön låda bredvid dörren var full av tomma vinflaskor – billigt vin, konstaterade Banks – tillsammans med en och annan whiskyflaska, också de av billigare slag som ofta såldes till extrapris. Det såg ut som om Miller föredrog att dricka hemma. Och om han var så tillbakadragen som polisassistent Kirwan hade sagt så hade han antagligen druckit ensam.

Ovanför den smala trätrappan fanns två rum och ett badrum, komplett med en liten duschkabin. En snabbtitt i badrumsskåpet avslöjade bara det vanliga: rakhyvel, raktvål, ett paket plåster och ett urval receptfria läkemedel som paracetamol, Alka Seltzer och magsyrahämmare. Men där fanns också två förpackningar med 19

receptbelagd medicin: en gammal burk med starka smärtstillande tabletter, fortfarande halvfull, och en förpackning antidepressiv medicin av senare datum. Banks såg inga spår efter vare sig tandborste, tandkräm eller deodorant. Det ena sovrummet var stort nog att inhysa en dubbelsäng, garderob och en byrå och det verkade uppenbart att det hade varit där som Miller sovit.

Sängen var obäddad, full av utspridda underkläder, strumpor och skjortor. En MP3-spelare låg på nattygsbordet bredvid en digital klockradio och ett glas med vatten med en död fluga i. Banks satte på radion. Den var inställd på Radio 2.

Winsome rös. ”Är det inte lite råkallt härinne?” ”Elementen är inte på”, sa Banks. ”Han måste ha varit väldigt försiktig med pengar.” ”Med femtusen på fickan?”

Banks ryckte på axlarna.

Det andra rummet verkade vara Millers arbetsrum, inrett ungefär som Banks eget i Newhope Cottage. Där fanns en billig laptop och den obligatoriska platteven kopplad till ett bra ljud­ system med tillhörande skivspelare. Det mesta av utrustningen var ganska gammalt, såg Banks, minst tre fyra år och det räknas som gammalt när det handlar om elektronik. Gavin Millers skivsamling bestod enbart av musik från sextiotalet och tidigt sjuttiotal och de flesta plattorna var på vinyl. Där fanns många album av Soft Machine, Pink Floyd och Jimi Hendrix och mycket Grateful Dead varav flera LP-skivor fortfarande hade plastomslaget kvar. ”En Dead Head”, mumlade Banks. ”Förlåt?” sa Winsome.

Banks pekade på raderna med skivor, cd, dvd och affischerna med förstoringar av omslagen från American Beauty och Live Dead på väggen. ”Grateful Deads fanatiska fans brukade kallas Dead Heads. Uttrycket syftade på dem som följde med gruppen från den ena spelningen till den andra. Hur gammal var Miller?

Har du hunnit kolla det?” ”Femtionio”, sa Winsome. ”Herregud!” utbrast Banks, chockad över att Miller inte var 20

mycket äldre än han själv. ”Han såg ut att vara i sjuttioårsåldern.” ”Så går det när man lever hårt, sir.”

Banks tittade undrande på henne och funderade på om det hon sagt kunde vara en av hennes kryptiska varningar. ”Då är han alltså i ungefär rätt ålder”, sa han till slut. ”För Grateful Dead och allt det där.” ”Är ni också en sån, sir? En Dead Head?”

Banks skrattade. ”Jag? Nej. Men jag lyssnar gärna på dem ibland. Och var inte näsvis. Jag är inte femtionio heller. Det ser väl inte ut att ha varit inbrott här? Det finns inga skador på dörren och elektroniken verkar orörd. Apparaterna är visserligen lite ålderstigna, men borde ändå kunna inbringa en del på en bakluckeloppis. Och några av skivorna är antagligen värda en skaplig slant för en samlare.” ”Hur många tjuvar har ni träffat som ens har den minsta aning om en LP-skiva är värdefull eller inte?” sa Winsome. ”De kanske har bättre klass på tjuvarna här i Coverton?”

Winsome tittade kallt på honom. ”Om nån verkligen tog sig in här så var han förmodligen ute efter något specifikt och inte intresserad av en hög med vinylskivor eller affischer. Och smart nog att ta sig in och lämna stället så att det såg orört ut.”

Banks tittade på dvd-skivorna och insåg att Miller måste ha varit en verklig filmälskare. I hyllorna fanns en stor samling konstnärliga filmer av regissörer som Tarkovskij, Almodóvar, Fellini, Kurosawa, Truffaut, Ozu och Godard, tillsammans med en trave tidningar, Sight & Sound, med den senaste månadens utgåva överst.

Winsome gjorde en gest mot filmsamlingen. ”Känner ni till några av de här, sir? Har ni sett dem?” ”Några har jag sett”, sa Banks. ”Jag kan bli riktigt sugen på Mizoguchi och Chabrol ibland. Men jag kan inte påstå att jag har sett allihop.” ”Men betyder de nåt särskilt?” frågade Winsome. ”För utredningen, alltså?” ”Filmerna? Det vet jag inte”, sa Banks. ”Men det tvivlar jag på.

21

Det råkar bara vara sånt som Gavin Miller gillade, tillsammans med böckerna. Han ser faktiskt ut att ha varit lite konstnärlig av sig. Det kunde lika gärna ha varit musikaler av Rogers och Hammerstein eller tecknade Disneyfilmer. Jag försöker bara skapa mig en uppfattning om honom, Winsome, få en känsla av vad han var för slags man, om han var den typ som tar livet av sig – om det nu finns en sån typ – var han kan ha fått femtusen pund ifrån och vad han kan ha tänkt göra med dem. Vinylskivorna från sextiotalet kan faktiskt betyda nåt. Det kan finnas droger inblandade. Grateful Dead var tidiga med att använda narkotika och anhängarna kända för att ta psykedelika. Särskilt LSD.” ”Då kanske det handlar om droger”, sa Winsome. ”Pengarna han hade och alltihop. Det finns ju inget självmordsbrev, inget som vi har hittat i alla fall.” ”Det är inte alla självmördare som lämnar lappar efter sig. Och om det handlade om en knarkaffär och nån stal drogerna från honom, varför tog sig då mördaren inte nedför branten och hämtade tillbaka pengarna? Femtusen är lite för mycket för att bara lämnas kvar. Jag har svårt att tro att nån langare, eller köpare, skulle göra det.” ”Jag vet inte, sir. Han trodde kanske att han hörde nån komma och stack. Eller så såg han att Miller var död och ville inte riskera att lämna fler spår.” ”Möjligen. Men assistent Kirwan sa att det nästan aldrig är nån här längs spåret, särskilt inte vid den här tiden på året. Dessutom var det mitt i natten. Hur som helst så är det en detalj som vi ska hålla i minnet.”

Banks rotade i några av lådorna och hittade, bredvid en trave kassettband, en gammal tobaksburk av plåt. När han öppnade den såg han ett paket cigarettpapper av märket Rizla och ett par egenrullade cigaretter med sju åtta gram av ett sandfärgat smuligt ämne som luktade misstänkt likt hasch. I en liten plastpåse låg dessutom två små blå omärkta tabletter. ”Det ser ut som om vi har hittat drogerna”, sa Winsome. ”Okej”, sa Banks och gav henne burken. ”Jag åker tillbaka till 22

polisstationen. Madame Gervaise vill säkert höra hur det går här.

Du stannar hos Stefan och hans gäng medan de går igenom det här stället. Be honom att skicka tabletterna på analys och säg att alltsammans kan handla om droger. Det kan finnas mer undangömt. Teknikerna vet var de vanligaste gömställena brukar vara.

Jag ska be Gerry Masterson att ta reda på så mycket hon kan om mr Gavin Miller. Jag vill ha hela hans livshistoria. Från vaggan till graven.” ”Vänta lite nu så får jag se om jag har uppfattat det här rätt”, sa områdeschefen, intendent Catherine Gervaise. ”Du vet inte om Gavin Miller tog sitt eget liv, om han bara råkade bli mördad eller om det var avsikten redan från början?” ”Nej”, erkände Banks. ”Hur skulle vi kunna göra det? Vi behöver veta mycket mer om honom, hans bakgrund och eventuella skäl till varför han skulle ha velat göra slut på alltihop. Kriminalassistent Masterson jobbar med det nu.” ”Men du vet inte om han köpte eller sålde, eller ens om det var nån narkotikaaffär på gång över huvud taget?” ”Det stämmer. Det enda vi vet är att han dog under misstänkta omständigheter, att det fanns droger i huset och att han hade femtusen pund i fickan.” ”Och du vet inte om han dödades avsiktligt eller om det var resultatet av ett slagsmål? Alltså, om det handlar om mord eller dråp?” ”Broräckena är för höga för att han ska ha ramlat över dem, han måste ha hoppat eller fått hjälp.” ”Det är åtminstone nåt, antar jag. Låt oss hålla de femtusen borta från media ett tag, om vi kan. Jag tar presskonferensen i eftermiddag, om nån skulle visa intresse alltså.” ”Även om det visar sig att det var självmord så har vi väl åtmin­ stone ett par gamar där? Men vi håller tyst om pengarna. Det borde inte vara nåt problem.” Banks kliade sig i tinningen. ”Jag erkänner mer än gärna att vi behöver ha betydligt mer att arbeta med innan vi ens kan sätta igång på allvar, men om det handlar 23

om droger så tror jag nog att vi kan lösa det här både snabbt och enkelt när vi får listan över hans mobilsamtal och innehållet i datorerna.” ”Det hoppas jag. Snabba resultat är alltid välkomna och särskilt i dessa resurssnåla tider. Hur går det för kommissarie Cabbot?” ”Annie? Jättebra. Just nu lägger hon sista handen vid ett annat fall. Jag ber henne om hjälp om jag tror att vi behöver mer folk till det här.”

Men i själva verket tyckte Banks inte alls att det gick jättebra för Annie. Hon hade förändrats sedan hon blev skjuten för drygt ett år sedan, blivit slarvigare, mer hemlighetsfull, hårdare rentav.

Det var svårare att prata med henne och när han gjorde det slutade det alltför ofta med gräl eller åtminstone med att de blev irriterade på varandra. Han var bekymrad för hennes skull och hon släppte honom inte inpå livet. ”Och assistent Masterson, hur går det för henne?”

Kriminalassistent Geraldine Masterson var deras senaste tillskott och hade precis avslutat provtjänstgöringen. ”Gerry? Hon sköter sig bra. Hon behöver kanske lite mer självförtroende, men det brukar komma med ökad erfarenhet. Hon har massor med goda egenskaper, men jag tror inte att vi släpper ut henne tillräckligt ofta för att hon ska ha fått den där självkänslan riktigt än.

Men det är inga problem där som vi behöver diskutera.” ”Bra.” Banks njöt av kaffet från Gervaises espressomaskin och konstaterade att de resurssnåla tiderna åtminstone inte hade blivit så knappa än att intendenten berövades sin lilla lyx. Han anade en förändring i stämningen under en av Gervaises längre pauser. ”Har det hänt att du har funderat på att dra dig tillbaka, Alan?” sa hon efter en stund.

Banks häpnade. ”Om jag har funderat på att pensionera mig?

Men nog har jag väl ett par år kvar i alla fall?” ”Ja, ja självklart. Men vem vet vad som händer efter alla budgetnedskärningar? Det är nåt man rekommenderar allt oftare.” ”Har man rekommenderat det för mig också?”

24