HJORTH ROSENFELDT .. FJALLgRAvEN kriminalroman
Hjorth/Rosenfeldt Det fördolda 2010 Lärjungen 2011
ISBN 978-91-1-304416-3 © Michael Hjorth & Hans Rosenfeldt 2012 Norstedts, Stockholm Omslag: Wickholm Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2012 Första tryckningen www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
2003
H
on hette Patricia den här gången. Patricia Wellton. Nya städer. Nytt namn. I början, för länge sedan, hade det varit det svåraste. Att reagera när hotellreceptionister eller taxichaufförer ropade på henne. Men det var då. Nu blev hon namnet på sina nya identitetshandlingar så fort hon fick dem i handen. Hittills hade bara en person tilltalat henne med namn på den här resan. Biluthyraren i Östersund när han kom ut och talade om för henne att bilen hon beställt tidigare var städad och klar att köra iväg. Hon hade landat i tid, strax efter fem på onsdagskvällen och tagit Arlandabanan in till centrala Stockholm. Det var hennes första besök i den svenska huvudstaden, men hon inskränkte sin visit till en närliggande restaurang där hon åt en tidig, och ganska tråkig, middag. Strax före 21 klev hon ombord på nattåget som skulle ta henne till Östersund. Hon hade bokat en egen sovvagnskupé. Inte för att hon trodde att någon någonsin skulle få tag i henne oavsett hur många personer som eventuellt gav polis och myndigheter hennes signalement, men hon tyckte inte om att sova med andra, okända människor. Hade aldrig gjort. Inte med volleybollaget när de var ute på turneringar när hon var ung. Inte under utbildningen, vare sig på basen eller i fält. Inte på uppdragen. När tåget hade rullat ut från stationen hade hon gått till bistron, köpt en liten flaska vitt vin och en påse jordnötter och satt sig i sin 5
kupé för att läsa. I know what you’re really thinking, en ny bok med den något udda undertiteln: Reading Body Language like a Trial Lawyer. Kvinnan som för tillfället hette Patricia Wellton visste inte om just brottmålsadvokater var särskilt duktiga på att tyda kroppsspråk, hon hade i alla fall aldrig stött på någon som utmärkt sig inom just det området, men boken var, om inte lärorik, så i alla fall kort och underhållande. Strax efter klockan ett hade hon krupit ner mellan de vita rena lakanen och släckt lampan. Fem timmar senare klev hon av i Östersund, frågade efter och blev visad till ett hotell där hon åt lång frukost innan hon begav sig till det Aviskontor där hon beställt en bil. Hon fick vänta och blev erbjuden en kopp maskinkaffe om hon ville, bilen höll på att städas och gås igenom. En ny grå Toyota Avensis. Efter dryga tio mil var hon framme i Åre. Hon hade hållit hastighetsbegränsningarna hela vägen. Det var onödigt att dra på sig böter även om det i praktiken inte skulle förändra något. Svenska poliser hade inte för vana, kanske inte ens befogenhet, att söka igenom bil och bagage vid mindre förseelser, som hon förstått det, men det enda som skulle kunna äventyra uppdraget var att man upptäckte att hon var beväpnad. Hon hade inga papper som gav henne rätt att bära vapen i Sverige. Hittade man hennes Beretta M9 skulle man börja söka bakåt och upptäcka att Patricia Wellton inte existerade någon annanstans än just här och nu. Så hon lättade på gasen när hon rullade förbi de gräsgröna pisterna och in i den lilla byn på sluttningen ner mot sjön. Hon tog en kort promenad, valde ett lunchställe på måfå och beställde in en panini och en cola light. Medan hon åt tittade hon på kartan. Drygt fem mil kvar på E14 innan hon skulle svänga av och lämna bilen, sedan knappa två mils löpning. Hon såg på klockan. Om hon räknade med tre timmar innan hon var på plats och ytterligare en för att städa upp, två för att ta sig tillbaka till bilen, rapportera av … Hon skulle vara i Trondheim i tid för att ta sitt flyg till Oslo och hemma igen på fredag. Efter ytterligare en promenad genom Åre satte hon sig i bilen igen och fortsatte västerut. Trots att hennes arbete hade tagit hen6
ne till många platser så hade hon aldrig riktigt upplevt ett sådant här landskap. De mjuka böljande bergen, den tydligt markerade trädgränsen, solglittret i vattnet i dalgången nedanför. Hon skulle kunna trivas här, kände hon. Med ödsligheten. Tystnaden. Den klara luften. Här skulle hon vilja hyra en enslig stuga och gå långa promenader. Fiska. Uppleva ljuset på somrarna och på höstarna läsa vid en öppen eld på kvällarna. Kanske en annan gång. Troligen aldrig. Hon lämnade E14 när en skylt med Rundhögen pekade åt vänster. Strax därefter lämnade hon också hyrbilen, tog sin ryggsäck, plockade fram fjällkartan över området och började springa. 122 minuter senare stannade hon. Lätt andfådd, men inte trött. Hon hade inte sprungit på max, inte på långa vägar. Hon slog sig ner på bergssluttningen, drack vatten medan andningen snabbt återgick till det normala. Så tog hon upp kikaren och såg mot det lilla trähuset ungefär trehundra meter bort. Hon var på rätt ställe. Det såg ut exakt som på bilden hon fått av sin informatör. Om hon förstått det hela rätt skulle ingen få bygga ett hus idag där den lilla stugan låg vid foten av berget, men den här var från trettiotalet, hade hon fått veta. Någon direktör med goda relationer till hovet hade tydligen behövt någonstans att värma sig under sina jaktpass härute, och i ärlighetens namn kunde den inte kallas för hus, knappt ens för stuga. Vad kunde den vara på? Arton kvadrat? Tjugo? Timrade väggar, små fönster och en liten skorsten upp genom taket av tjärpapp. Två trappsteg upp till en dörr på kortsidan och tio meter därifrån ett mindre skjul, halva med dörr, utedass, gissade hon, halva utan, vedförråd antagligen med tanke på att det stod en huggkubbe utanför. En rörelse innanför de gröna myggnäten. Han var där. Hon la ifrån sig kikaren, stoppade ner handen i ryggsäcken igen, plockade upp Berettan och skruvade med snabba och vana rörelser på ljuddämparen. Så reste hon sig, stoppade ner vapnet i den specialsydda fickan på jackan, hängde ryggsäcken på ryggen igen och började gå. Då och då kastade hon en blick bakåt, men ingenstans upptäckte hon någon rörelse. Stugan låg en bit bort från den rösade 7
vandringsleden och så här i slutet av oktober vimlade det inte av vandrare i området. Hon hade mött två sedan hon lämnade bilen. Med knappa femtio meter kvar drog hon upp pistolen ur fickan och lät den hänga utmed benet. Hon övervägde alternativen. Knacka på och skjuta när han öppnade eller utgå ifrån att stugan var olåst, kliva in och överraska. Hon hade bestämt sig för det första alternativet när dörren till huset öppnades. Kvinnan stelnade till en sekund, men satte sig sedan blixtsnabbt på huk. En man i fyrtioårsåldern kom ut på den lilla trappen. Det var öppen terräng. Ingenstans att gömma sig. Det bästa hon kunde göra var att sitta still. En rörelse kunde fånga hans uppmärksamhet. Greppet om pistolen hårdnade. Om han såg henne skulle hon hinna resa sig och skjuta honom innan han hann fly. Fyrtio meter lite drygt. Hon skulle definitivt träffa, troligen döda honom, men det var inte så hon ville ha det. Sårad kunde han ta sig in i stugan igen. Han kunde ha ett vapen därinne. Upptäckte han henne nu blev allt så mycket svårare. Men han såg henne inte. Han stängde dörren, tog de två trappstegen ner, vek av mot höger och gick mot skjulet. Hon såg honom ta tag i yxan som satt fast i huggkubben och hur han började hugga ved. Hon reste sig långsamt upp, drog sig lite åt höger så att huset skulle skymma henne ifall mannen tog en paus i sitt huggande, rätade på ryggen och såg ut över det vackra landskapet. Yxan. Kunde den bli ett problem? Antagligen inte. Om allt gick enligt planerna skulle han aldrig hinna uppfatta henne som ett hot, än mindre attackera henne med ett närstridsvapen som en yxa. Hon stannade framme vid huset, andades ut, tog några sekunder för att koncentrera sig och sedan svängde hon runt gaveln. Mannen verkade minst sagt överraskad över att se henne. Han påbörjade en fråga som kvinnan antog var en undran om vem hon var, kanske vad hon gjorde där, mitt ute i den jämtländska fjällvärlden, om han kunde hjälpa henne med något. Det spelade ingen roll. Hon förstod inte svenska och han skulle aldrig få ett svar. Den ljuddämpade pistolen hostade till en gång. 8
Mannens alla rörelser stannade omedelbart av som om någon tryckt på paus i en film. Sedan gled yxan ur hans hand, knäna vek sig åt vänster, kroppen föll åt höger. En dämpad duns när hans åttio kilo slog i marken. Han var redan död, hjärtat punkterat av kulan, när han hamnade som om någon mer eller mindre kastat honom i framstupa sidoläge. Kvinnan tog de få stegen fram till kroppen, ställde sig bredbent över den och siktade lugnt mot mannens huvud. Ett skott i tinningen tre centimeter ifrån vänsterögat. Hon visste att han var död, men avlossade ändå ytterligare en kula in i hans huvud, någon centimeter ifrån den andra. Hon stoppade ner Berettan i fickan och funderade på huruvida hon skulle göra något åt blodet på marken eller om hon skulle låta naturen ta hand om det. Även om någon skulle sakna den döde mannen – och det skulle någon, visste hon – och komma upp till den lilla fjällstugan för att leta efter honom så skulle de aldrig hitta kroppen. Blodet skulle indikera att han råkat ut för något, men det var allt. Även om de skulle tro det värsta skulle ingen någonsin få sina misstankar bekräftade. Mannen skulle för alltid vara försvunnen. – Pappa? Kvinnan drog fram sitt vapen igen samtidigt som hon snurrade runt. En enda tanke for genom hennes huvud. Barn. Det skulle inte finnas några barn.
9
H
an skakade. Lite lätt. Axlarna och huvudet. Konstigt, för han fick inte ihop rörelsen med drömmen. Drömde han ens? Inte den vanliga i alla fall. Ingen liten hand i hans. Inget brusande dån som obönhörligt närmade sig. Inget virvlande kaos. Men han måste drömma, för någon sa hans namn. Sebastian. Men om han nu drömde, vilket han inte alls var säker på att han gjorde, så var han i alla fall ensam i drömmen. Ensam i mörkret. Han slog upp ögonen. Tittade rakt in i ett par andra. Blå. Ovanför svart hår. Kortklippt. Rufsigt. Nedanför en rak liten näsa och en leende mun. – God morgon. Förlåt, men jag ville väcka dig innan jag går. Sebastian kom lite mödosamt upp på armbågarna. Kvinnan som väckt honom verkade nöjd med resultatet av sina ansträngningar och gick bort till fotändan av sängen, stannade framför en helfigursspegel och började sätta i örhängen som hon tog från en liten hylla på väggen bredvid spegeln. Sömnen lämnade Sebastian snabbt. Minnen från gårdagen tog dess plats. Gunilla, 47, sjuksköterska. De hade setts några gånger på Karolinska. Igår hade han gjort sitt sista återbesök och efteråt hade de gjort sällskap därifrån, ut på stan, hem till henne. Förvånansvärt bra sex. – Du är uppe. Han insåg att han konstaterade det uppenbara, men det här var en händelse som han inte var helt bekväm med att behöva uppleva. 11
Att ligga naken kvar i den främmande sängen medan kvinnan han tillbringat en del av natten med stod påklädd och klar för att möta dagen. För det mesta var det han som klev upp först. Helst och oftast utan att väcka sin tillfälliga partner. Det var så han ville ha det. Ju mindre han behövde prata innan han lämnade dem, desto bättre. – Jag måste gå och jobba, sa hon upplysningsvis och kastade en snabb blick mot honom i spegeln. – Vad då? Nu? – Ja. Nu. Jag är lite sen till och med. Sebastian lutade sig åt höger och tog sitt armbandsur från nattduksbordet. Några minuter i halv nio. Gunilla var klar med örhängena och knäppte en smal silverlänk bakom nacken. Sebastian såg klentroget på henne. 47 år och boende i Stockholms innerstad. Så naiv och godtrogen kunde väl ändå ingen människa vara. – Är du inte klok? frågade Sebastian och drog sig upp i halvsittande. Du träffade mig igår. Jag kan ju gå iväg med halva lägenheten. Gunilla mötte hans blick i spegeln. Ett litet leende på läpparna. – Tänker du gå iväg med halva lägenheten? – Nej. Men det hade jag svarat även om jag tänkte göra det. Gunilla hade fått på sig sina smycken och efter en avslutande blick i spegeln kom hon kom tillbaka till hans sida av sängen. Hon satte sig på sängkanten och la handen på hans bröstkorg. – Jag träffade dig inte igår. Jag gick ut med dig igår. Men jag har alla uppgifter om dig på jobbet. Så tar du tv:n vet jag var jag kan få tag på dig … För ett ögonblick for en tanke på Ellinor genom Sebastians huvud, men han motade bort den. Han skulle ändå vara tvungen att ägna en hel del tid och energi åt henne snart. Men inte nu. Gunilla log mot honom igen. Hon skämtade. Sebastian mindes det från igår. Hon log ofta. Lätt till skratt. Det hade varit en trevlig kväll. Gunilla lutade sig snabbt fram och gav honom en puss på mun12
nen innan han hann reagera. Så reste hon sig. På väg mot den stängda sovrumsdörren sa hon: – Jocke får väl hålla koll på dig. – Jocke? Sebastian letade i minnet efter någon Jocke att koppla till henne. Ingen dök upp. – Joakim. Min son. Du kan äta frukost med honom om du vill, han är uppe. Sebastian bara såg på henne. Han fick inte fram ett ord. Menade hon allvar? En son? Kvar i lägenheten? Hur gammal var han? Hur länge hade han varit där? Hela natten? Sebastian ville minnas att de inte varit direkt diskreta. – Men nu måste jag verkligen gå. Tack för igår. – Tack själv, fick Sebastian fram innan Gunilla lämnade sovrummet och stängde dörren efter sig. Sebastian gled ner med huvudet på kuddarna igen. Han hörde hur hon sa hej då till någon – antagligen sonen – och sedan hur ytterligare en dörr slogs igen. Det blev tyst i lägenheten. Sebastian sträckte på sig. Det gjorde inte ont. Det hade inte gjort ont de senaste veckorna, men han njöt fortfarande av upplevelsen av att röra kroppen utan smärta. Han hade blivit knivhuggen för lite mer än två månader sedan. I vaden och i magen. Av Edward Hinde, psykopat och seriemördare. Sebastian hade opererats omedelbart för sina skador och det hade sett bra ut, mycket bra till och med, men sedan hade det blivit komplikationer. Det hade suttit dränage från hans punkterade lungsäck i lite mer än en vecka. När det togs bort skulle det bara vara en tidsfråga innan han blev återställd, hade han fått veta. Men så kom inflammationen och efter den vätskebildningen. De stack hål på honom igen. Sög ut och sydde ihop. Han fick förhållningsregler och hemuppgifter. För många, för jobbiga och för tråkiga för att följa. Kanske var det därför han fick lunginflammation. Kanske hade han fått det ändå. Nu var han i alla fall återställd. Sedan igår officiellt friskförklarad. Kroppen återställd, men fallet Hinde återkom ständigt i hans tankar. 13
Dels för att Hinde tagit hämnd genom att låta döda flera kvinnor som Sebastian haft en sexuell relation med. Han hade inte kunnat utföra morden själv förstås, han hade suttit inspärrad på Lövhagas säkerhetsavdelning sedan 1996 då Sebastian sett till att han infångades. Men med hjälp av en städare på avdelningen hade han ändå lyckats genomföra delar av sin hämnd. Fyra kvinnor dödade. En enda sak gemensamt Sebastian Bergman. Känslan av att de fyra kvinnornas död var hans fel var irrationell, men han kunde ändå inte helt skaka den av sig. När Riksmord fångat in städaren flydde Hinde från fängelset och kidnappade Vanja Lithner. Inte av en slump. Inte för att hon arbetade tillsammans med Sebastian på Riksmordkommissionen. Nej, Hinde hade på något sätt förstått att Vanja var Sebastians dotter. Edward Hinde var död, men ibland slog det Sebastian att om han kunde lista ut sanningen kanske fler kunde göra det. Han ville inte det. Det var bra nu, mellan honom och Vanja. Bättre än vad det någonsin varit. Han hade räddat Vanjas liv ute i det där ödehuset med Hinde. Det spelade naturligtvis in. Sebastian sket i om det var av tacksamhet hon stod ut med honom. Hon gjorde det. Mer än så faktiskt. Hon hade sökt hans sällskap två gånger de senaste två månaderna. Först hade hon besökt honom på sjukhuset och sedan, när han skrivits ut och kommit hem men innan lunginflammationen gjort honom sängliggande, hade hon föreslagit att de skulle träffas och ta en fika tillsammans. Sebastian kunde fortfarande minnas känslan i kroppen när han hörde hennes fråga. Hans dotter ringde och ville träffa honom. Han kom knappt ihåg vad de hade pratat om. Han ville minnas varenda detalj, varje nyans, men ögonblicket var överväldigande. Situationen för stor. En och en halv timma hade de suttit på ett kafé. Bara hon och han. För att hon ville. Inga hårda ord. Ingen kamp. Han hade inte känt sig så levande, så närvarande i någonting 14
sedan annandagen 2004. Gång på gång återvände han till de nittio minuterna de haft tillsammans. Det kunde bli fler. Skulle bli fler. Han kunde börja arbeta igen. Han ville arbeta igen. Han kunde till och med komma på sig med att längta. Efter ett sammanhang, visst, men det viktigaste för honom var att få vara nära Vanja. Han hade förlikat sig med insikten om att han aldrig skulle bli hennes pappa. Varje försök att ta den rollen från Valdemar Lithner skulle sluta med att Sebastian raserade allt. Det var inte mycket han lyckats bygga upp än så länge. Ett sjukbesök och nittio minuters fika, men det var något. Acceptans. En viss omtanke. Kanske till och med en begynnande vänskap. Sebastian vek undan täcket och klev upp. Han hittade sina kalsonger på golvet och resten av kläderna på stolen där han slängt dem nio timmar tidigare. Efter en avslutande blick i spegeln och en hand genom håret öppnade han sovrumsdörren och smet ut i vardagsrummet. Han blev stående i dörröppningen ett tag. Ljud från köket längre bort i lägenheten. Musik. En sked mot porslin. Jocke åt tydligen frukost utan honom. Sebastian tog de få stegen till toaletten, gled in och låste om sig. Han längtade verkligen efter en dusch, men tanken på att klä av sig naken i ytterligare ett rum med Gunillas son vägg i vägg gjorde att det fick förbli en längtan. Han spolade, tvättade händerna och ansiktet och gick ut igen. På väg till ytterdörren insåg han att han var tvungen att passera köket. Men det var det han tänkte göra. Passera. Sonen som satt därinne skulle få se en ryggtavla om han tittade upp och ut. Sebastian gick förbi, ut i hallen. Hittade sina skor, tog dem på sig och började syna krokarna på väggen efter sin jacka. Han såg den inte. – Din jacka är här, hördes en basröst från köket. Sebastian blundade och svor tyst för sig själv. Så var det. Han hade tagit av sig skorna, men inte jackan. Han ville verka vara lite på språng, som om han kanske inte skulle hinna stanna, trots att de båda visste att det var precis vad han skulle göra. Han hade tagit av sig jackan i köket medan hon öppnade en flaska vin till sig. Sebastian suckade djupt och gick in i köket. Vid bordet satt en 15
ung man, runt tjugo, gissade Sebastian, med en tallrik yoghurt och en läsplatta framför sig. Han nickade mot stolen på andra sidan bordet utan att ta blicken från plattan. – Där. Sebastian gick de få stegen och tog ytterplagget från stolsryggen. – Tack. – Visst. Vill du ha något? – Nej. – Fått det du kom för? Fortfarande höll den unge mannen sin uppmärksamhet på plattan framför sig på bordet. Sebastian såg mot honom. Det enklaste för dem båda hade antagligen varit att låta den sista kommentaren passera okommenterad och att Sebastian bara vänt och gått, men varför göra det enkelt? – Har du något kaffe? undrade Sebastian samtidigt som han krängde på sig jackan. Ville inte Gunillas son ha honom där så tänkte han stanna en stund. Honom gjorde det inget. Den unge mannen vid bordet såg med förvåning upp från sin läsning. – På bänken, sa han och nickade i riktning mot Sebastian vilket han tolkade som att kaffet fanns bakom honom. Han vände sig om. Först såg han inte ens kaffebryggaren eller kokaren eller termosen eller vad det nu var han förväntades se. Sedan fick han syn på en svart halvcirkelformad sak som mest liknade en futuristisk motorcykelhjälm men med ett galler under någon form av kran. Knappar på sidorna. Ytterligare metall på toppen. Tre små glaskoppar stod vid sidan om så Sebastian antog att den levererade någon form av dryck. – Vet du hur den funkar? frågade sonen när Sebastian inte gjorde någon ansats att närma sig maskinen. – Nej. Jocke sköt ut stolen och gick förbi Sebastian, fram till bänken. – Vad vill du ha? – Något starkt. Det blev sent igår. Jocke gav honom en trött blick, tog någon slags kapsel från ett ställ vid sidan av maskinen som Sebastian inte ens sett, öppnade toppen på bryggaren, la ner kapseln, stängde toppen igen och satte 16
en av glaskopparna på gallret samtidigt som han tryckte på en av knapparna på sidan. – Jaha. Vem är du då? frågade han med en ointresserad blick på Sebastian. – Jag är din nye pappa. – Kul. Humor. Hon borde behålla dig … Han vände och gick tillbaka till bordet. Sebastian fick plötsligt en känsla av att Joakim hade upplevt lite för många morgnar med lite för många okända män i sitt kök. Under tystnad tog han glaskoppen från gallret. Kaffet var verkligen starkt. Och varmt. Han brände sig på tungan, men avslutade ändå koppen under fortsatt tystnad. Två minuter senare var han ute i den grå septembermorgonen. Väl där tog det några sekunder för honom att orientera sig och komma på närmaste väg hem. Till lägenheten på Grev Magnigatan. Till Ellinor Bergkvist. Hans inneboende eller vad man nu skulle kalla henne. Hur hon blivit det och hamnat hemma hos honom var fortfarande något av en gåta för Sebastian. De hade träffats samtidigt som Hinde började döda hans sexpartners. Han hade sökt upp Ellinor för att varna henne. Det hade lett till att hon flyttade hem till honom. Han borde ha slängt ut henne med en gång. Ändå var hon kvar. Sebastian hade ägnat mycket tid till att försöka reda ut sin relation till Ellinor. Vissa saker visste han med säkerhet. Han älskade henne definitivt inte. Tyckte han om henne? Nej, inte ens det. Men han hade någonstans uppskattat det hon gjorde med hans liv när hon oombedd flyttade in. Hon gav det någon form av normalitet. Mot alla odds kom han på sig själv med att trivas i hennes sällskap. De lagade mat tillsammans. Låg i sängen och tittade på tv. Låg med varandra. Ofta. Hon visslade. Hon fnittrade. När han kom hem sa hon att hon saknat honom. Det var knappt han ville erkänna det för sig själv, för han ville egentligen inte att det skulle vara sant, inte med Ellinor, men hennes närvaro hade gjort att han för första gången på många år börjat tänka på sin lägenhet som hemma. 17
Ett hem. Dysfunktionellt, men ändå ett hem. Utnyttjade han henne? Absolut. Han brydde sig egentligen inte ett skit om henne. Allt hon sa gick in genom ena örat och ut genom det andra. Hon var som en ljudkuliss. Men hon hade varit fantastisk att ha under hans konvalescens. Han kunde i ärlighetens namn inte föreställa sig hur han skulle ha klarat veckorna när han var helt däckad av lunginflammationen utan henne. Hon hade tagit ledigt från sitt jobb på Åhléns, inte vikit från hans sida. Men hur tacksam han än var för just det så räckte det inte. Ellinor var en beundrande, närmast självutplånande, inte helt frisk hemhjälp som han hade sex med. Även om hans liv hade blivit enklare och mer bekvämt på alla sätt så skulle det inte hålla i längden. Vanligheten och vardagen hon fört in var bara en konstruktion. En chimär. Ett tag hade han uppskattat den, till och med underblåst den, men nu var han säker på att han inte ville upprätthålla den längre. Han var frisk igen, han hade sakta börjat närma sig Vanja, han hade troligen ett jobb. Början på något som kunde bli ett liv. Han behövde henne inte längre. Nu skulle hon ut. Det skulle bli allt annat än enkelt, det visste han.
S
hibeka Khan väntade. Som vanligt. Hon satt vid köksfönstret på tredje våningen i det slitna miljonprogramshuset i Rinkeby. Utanför hade trädens löv börjat gå mot gult och rött. På de öppna ytorna mellan husen stojade förskolebarnen högljutt. Shibeka kunde inte minnas hur många år hon suttit där och sett barnen leka. Samma fönster, samma lägenhet, nya barn. Tiden gick så fort utanför. I köket kändes det som om den stannat. Hon älskade timmarna efter det att barnen gått och innan dagen tog fart. Hon var aktiv, hon hade många vänner, hon arbetade
18
som vårdbiträde, studerade svenska på högre nivå och hade förra året kommit in på en utbildning till undersköterska. Men ett par timmar de förmiddagar hon var ledig satt hon och tittade på livet utanför. Det var hennes andra liv på något sätt. En stund för att visa respekt och kärlek till Hamid. Om hon räknade bakåt skulle det exakta antalet år hon suttit där komma till henne, det visste hon. Men just nu orkade hon inte med det. Hon orkade inte komma ihåg. Hennes pojkar var det tydligaste tecknet på tiden som runnit förbi. Mehran gick sista året i grundskolan nu. Eyer kämpade på i sjuan, han hade det inte lika lätt för sig i skolan som sin storebror. När Hamid försvann hade Eyer varit fyra och Mehran precis fyllt sex. Shibeka kom ihåg hans leende när han fick en ny skolväska, svart med två blå ränder, som han skulle ha när han började skolan till hösten, av sin pappa. Hans mörka glada ögon som blänkte av stolthet över att han började bli stor. Kramen mellan pappan och sonen. En vecka senare var Hamid borta. Som uppslukad av jorden. Det var en torsdag. En torsdag för mycket länge sedan. Hon saknade honom konstigt nog nästan mer ju längre tiden gick. Inte på det där intensiva sättet som hon gjort i början, utan mer … sorgligt, mer smärtsamt. Shibeka blev plötsligt arg på sig själv. Nu var hon där igen. Med sina minnen. Det var ju dem hon inte orkade med. Men hennes tankar struntade i vad hon ville. De gled så lätt förbi hennes försök att kontrollera dem och letade sig bakåt. Till vännerna som kom och var med och sökte. Barnens frågor och gråt. Hamids finkostym som hon hämtat ut på kemtvätten och som sedan förgäves väntade på honom. En karusell av bilder och ögonblick. Drivna av hoppet om att tankarna skulle hitta något som hon missat, något som skulle göra allt förståeligt. Men hon blev alltid besviken. Varje detalj hade betraktats tusentals gånger tidigare, varje ansikte var redan känt för henne. Det var meningslöst. För att komma undan de rusande tankarna reste Shibeka sig upp och gick fram till fönstret. Det var fredag och snart skulle han komma, det visste hon. Efter idag skulle det vara två dagar då han inte ens dök upp i huset. Inte för att hon längre trodde att det skulle 19
komma något, de hade slutat svara för länge sedan, men hon vägrade ge upp. Hon hade fortsatt att skicka in dem. Övat på sin svenska, på sin handstil och på orden i det officiella språket. Hon hade blivit så skicklig på att skriva till myndigheterna att många av hennes vänner nu bad henne om hjälp. Så såg hon honom. Brevbäraren. Han kom som vanligt cyklande uppför gångvägen och började sin runda i port nummer två, sedan fyra och sex och därefter skulle han komma in i åttan. Hennes port. Hon väntade tills hon såg honom lämna sexan innan hon försiktigt reste sig och smög ut i hallen. Försökte vara så tyst som möjligt, inte för att det behövdes, utan för att hon hoppades på att tystnaden på något sätt skulle göra chansen större. Det hade inte hjälpt hittills. Hon ställde sig vid dörren och lyssnade. Efter en stund hördes det dova metalliska klicket när ytterdörren drogs upp därnere. Hon såg för sin inre syn hur han steg fram till hissen och tryckte på nerknappen. Han åkte alltid högst upp för att sedan gå ned våning för våning. Det var hans rutin. Hennes var att stå tyst i hallen. Hon tryckte sig närmare dörren och lyssnade. Två typer av ljud. Ett utifrån, långt borta. Ett nära, hennes egen andning och surret från kylen i köket. Två olika världar åtskilda av trä och ett brevinkast av stål. Utanför närmade sig stegen och hon tryckte sig tätare mot dörren. Det fanns för henne något religiöst i dessa ögonblick. Antingen så vill Allah eller så vill han inte. Så enkelt var det. Med en för Shibeka nästan öronbedövande smäll fjädrade brevinkastet till och ett antal färglada reklambroschyrer föll till golvet framför henne. Ljuden och världen utanför försvann när Shibeka koncentrerat böjde sig ner mot det som låg på dörrmattan. Under Matrebellens veckoerbjudande låg ett vitt kuvert. Från SVT. Allah ville den här gången.
20
D
et var inte hennes fel. Eller jo, det var det ju, men det var ett misstag. Vem som helst kunde väl begå ett misstag. Maria var oresonligt sur. Visst, hon var trött, men vem var inte det? Och det var ju inte så att hon hade tagit dem på en omväg med vilje. Det var ett misstag. Och allt som hade varit så bra fram tills för några timmar sedan. Trots regnet. I juli hade Maria fyllt femtio. Karin hade gett henne en fjälltur i present. Jämtlandstriangeln. Storulvån – Blåhammaren – Sylarna. Hon tyckte att bara namnen gjorde att resan kändes lyxigare än vad den egentligen var. Det lät som exotiska platser. Fjällen fast lättvandrat, var tanken. Inga strapatser. Överkomligt korta dagsturer och så dusch, bastu, mat, vin och en riktig säng när man kom fram till de olika fjällstationerna. Karin hade vandrat där med Fredrik för många år sedan och tyckt att det var precis lagom. En stärkande naturupplevelse, men också lite lyx. Gott om tid att prata med varandra. Det var en fin present. En dyr present. Med resa upp, fyra övernattningar och middagar för dem båda kostade det femsiffrigt, men det var Maria värd. Hon var Karins bästa väninna. Hade varit i många år. Funnits för henne när andra hade backat undan lite. Bröstcancern, skilsmässan, hennes mors död. Allt hade de gått igenom tillsammans. De hade också haft mycket roligt förstås, men aldrig fjällvandrat. Maria hade över huvud taget aldrig varit norr om Karlstad. Nu var det dags. Karin hade valt den sista helgen fjällstationerna hade öppet. Slutet av september. Dels för att de skulle slippa den relativa trängseln som sommaren innebar och för att Maria skulle få lite tid på sig att planera och ta ledigt från jobbet, men också för att Karin hoppades att hösten skulle ha hunnit komma en bit så att de skulle få hög, klar luft och ett färgrikt skådespel från naturen. Att fjällen skulle visa sig från sin allra bästa sida för hennes älskade väninna. Att det skulle ösa ner utan uppehåll från det att de klev av tåget i Enafors hade hon inte ens tänkt var möjligt. 21
Det gjorde det. – Det ska bli finare i början på nästa vecka säger de, svarade busschauffören som väntade på dem för att ta dem till Storulvåns fjällstation på frågan om han visste något om vädret. – Så det ska regna hela helgen? En viss uppgivenhet i Marias röst. – Jo, de säger det, nickade chauffören bekräftande. – Det kan ändra sig fort här i fjällen, sa Karin uppmuntrande när de klev in i bussen. Det blir nog bra ska du se. Och det hade börjat riktigt bra. De kom fram till fjällstationen, fick sitt rum, enkelt, men trevligt, gick en promenad i de närmaste omgivningarna, tog en eftermiddagslur, badade bastu och kallkälla och på kvällen åt de gott i fjällstationens restaurang. Unnade sig både vin till maten och en likör till kaffet efteråt. Idag hade de gått upp klockan sju på morgonen. Efter frukost hade de gjort varsin matsäck att ta med sig till lunch och fyllt en termos med kaffe. Strax före halv nio hade de varit iväg. Himlen stod öppen. Fast de kände att det inte gjorde något, båda hade ordentliga regnkläder, stövlar och varma ombyten med sig. De korsade Storulvån och började gå utmed den frodiga dalgången som enligt kartan på hotellet kallades för Parken. De tog det lugnt. Pratade, stannade för att fotografera eller bara för att njuta av omgivningarna. De hade inte bråttom. Det var bara tolv kilometer mellan Storulvån och Blåhammaren som var nästa anhalt. Efter tre kilometer lämnade de fjällbjörkskogen och fortsatte på en platå upp mot Ulvåtjärns rastskydd. När de kom dit hade de nästan glömt att det regnade. De såg att de skulle ha en lång uppförsbacke efter rasten så de tog god tid på sig att äta sin matsäck och dricka sitt kaffe. De enades om att det galet dåliga vädret skulle vara något de skulle minnas och skratta åt senare. Antagligen långt senare, men någon gång så … Efter fikat fortsatte de, ibland tysta, ibland ivrigt pratande. Efter ytterligare någon timma såg de Blåhammarens fjällstation uppe på krönet av fjället. De enades om att dusch och bastu var högsta prioritet. Med nya krafter fortsatte de över det ganska karga och väldigt blöta kalfjället. 22
Med någon kilometer kvar stannade de, tog fram sina kåsor och drack från en vilt strömmande bäck längs fjällsluttningen. Efteråt kunde inte Karin komma ihåg varför hon plockat upp plastfickan med bokningsbekräftelsen. Hon hade öppnat ryggsäcken för att ta fram påsen med nötter och russin och av någon anledning kastat en blick ner i sina papper. Hon fick inte det hon såg att gå ihop. Inte alls. Hon tittade igen, insåg vad som hänt och lät plastfickan glida tillbaka ner i ryggsäcken medan hon funderade på bästa sättet att berätta för Maria om sin upptäckt. Det fanns inga bra sätt, insåg hon, inte ens mindre dåliga. Det fanns bara sanningen. – Fan också, fick hon ur sig för att tydligt visa att hon minsann inte heller var oberörd av det hon just läst. – Vad är det? undrade Maria med munnen full av cashewnötter. Har du glömt något får du gå tillbaka själv. Jag är mentalt redan i bastun med en öl. – Nej, jag tittade på bokningen … – Jaha? Maria stack ner sin gula plastkåsa i vattnet och drack ytterligare en klunk, slängde ut resten. – Vi … vi har gått lite fel. – Vadå, det ligger ju däruppe. Missade vi något på vägen eller? Maria hängde fast kåsan på ryggsäcken och gjorde sig redo att gå vidare. Karin bet ihop kort. – Blåhammaren ligger däruppe. Vi ska till Sylarna idag. Maria stannade till och såg helt oförstående på henne. – Men du har ju sagt Blåhammaren hela tiden. Från Storulvån till Blåhammaren till Sylarna. Det har du ju sagt hela tiden. – Ja, jag vet, jag hade för mig att det var så, men vi har plats på Sylarna ikväll och på Blåhammaren imorgon kväll, står det i papperen. Maria fortsatte att bara se oförstående på henne. Inte nu. Inte när de var så nära. Karin skämtade. Hon måste skämta. – Förlåt. Karin mötte Marias blick och Maria insåg direkt: Hon skämtade inte. Men det behövde kanske inte vara så illa? De hade gått lite fel. Förhoppningsvis skulle de bara behöva gå tillbaka någon kilometer. – Hur långt är det till det här Sylarna då? 23
Karin tvekade. Hon hörde på Marias röst att hon var på väg att bli förbannad. Men att säga ”en bit” eller ”inte så långt” var inget alternativ. Återigen fanns bara sanningen. – Nitton kilometer. – Nitton kilometer! Skojar du?! – Mellan Blåhammaren och Sylarna är det nitton kilometer. Vi är ju inte riktigt framme vid Blåhammaren, så arton då. Sjutton kanske. – Det är ju för fan fyra timmar till! – Förlåt. – Hur länge är det ljust? – Jag vet inte. – Jamen, fan! Det går ju inte! Kan de inte ta oss däruppe inatt då, så tar vi det där Sylarna imorgon. Vi bokar om. Det måste väl gå? För ett ögonblick kände Karin en stor lättnad. Så klart. Det var lösningen. Kloka Maria. Trygg i att lösningen på problemet var nära tog hon upp bokningsbekräftelsen och mobilen från ryggsäcken. Det gick inte att boka om, visade det sig. Allt var helt fullt. Sista öppna helgen var populär. Hade de luftmadrass eller liggunderlag kunde de få ligga ute i baracken. Två platser till middagen skulle de kunna få efter 21.30. Tyvärr. Karin och Maria hade övervägt alternativet, men Maria konstaterade kort att hon vägrade sova i någon jävla barack, drog på sig ryggsäcken och började gå. Till en början ville Maria inte prata, sedan kunde hon nog inte, trodde Karin. Trots att det regnade och motvinden bet i deras kinder hade Marias ansikte en lätt gråvit ton och det mesta av huden hängde som om hon helt saknade ansiktsmuskler. Hon såg helt slut ut. Svarade knappt på tilltal. Karin försökte hålla humöret uppe, men kände hur det blev allt svårare. Det var inte hennes fel. Eller jo, det var det ju, men det var ett misstag. – Vänta, vi tar en liten paus, sa Karin efter det att de gått ytterligare en och en halv timma. – Det är väl fan ingen idé. Det är väl lika bra att vi går så vi kommer fram någon jävla gång. – Ta lite nötter, få lite energi. Jag måste fylla på vattenflaskan. 24
Hon nickade mot det forsande vattnet några meter nedanför platån de gick på. – Du kommer inte att komma ner där. – Jodå. Karin lät mer övertygad än hon var, allt för att verka positiv och inte falla in i gnället och Marias dåliga humör. Hon hoppades att middag och en natts sömn skulle få Maria mer positivt inställd så att inte hela semestern skulle vara förstörd medan hon tog de få stegen fram till kanten. Maria hade rätt, det skulle bli svårt att komma ner, det var ordentligt brant. Svårt, men inte omöjligt. Karin tog ett steg närmare kanten och marken försvann under hennes fötter. Hon föll, skrek till och famlade efter något att gripa tag i. Hennes vänsterhand fick tag i något på väg ner, men det gick av och hon rullade ner för branten tillsammans med jord, lera och sten. Hon slog i högerknäet och hann tänka att det minsann inte skulle få hindra henne från att nå Sylarna innan hon blev liggande någon meter från det strömmande vattnet. Enstaka småstenar kom rullande efter henne och stannade i gyttjan. – Herregud! Är du okej?! Hur gick det? Maria orolig uppifrån. Karin kom mödosamt upp i sittande. Började känna efter. Hennes ljusa regnställ såg ut som om hon gått tio ronder gyttjebrottning, men kroppen hade klarat sig verkade det som. Knäet värkte lite, men det var allt. – Jag är okej, det gick bra. – Vad har du för pinnar i handen? Hade hon något i handen? Karin tittade och kastade det ifrån sig med ett förskräckt litet skrik. Det var en hand. En skeletthand. Pinnarna var underarmsbenen, av vid armbågen. Hon tittade upp mot slänten hon fallit ner för. Någon meter nedanför där Maria stod stack resten av armen ut och bredvid den låg en skalle inbäddad i leran. Karin fick en bestämd känsla av att semestern nog ändå var förstörd. 25