JEAN GENET
Rosen miraklet Översättning: Bengt Söderbergh & Marc Ribes
Modernista stockholm
Av alla Frankrikes fängelser är Fontevrault det mest oroande. Där kände jag ångesten och tröstlösheten starkast, och jag vet att de fångar, som har gjort bekantskap med andra fängelser, har gripits av samma känsla, samma smärta bara de hört namnet. Jag skall inte försöka reda ut vari dess makt över oss bestod; det kan göra detsamma om den kom ur det förgångna eller av dess utseende och namn, från dess abbedissor av kungligt blod, de murgrönstäckta murarna, de livstidsförvisade som passerar förbi på sin väg till Cayenne, eller om det berodde på att fångarna där var värre än någon annanstans. Till alla sådana förklaringar kommer för min del också det skälet att Fontevrault medan jag vistades på uppfostringsanstalten i Mettray blev en helgedom mot vilken våra barndomsdrömmar steg upp. Jag kände att det inom sina murar bevarade framtiden liksom oblatskrinet bevarar brödet. Medan den femtonårige grabb som jag då var slingrade ihop sig omkring en vän i kojen (om livets hårdhet tvingar oss att söka en vänskaplig gemenskap, tror jag att det är fängelsets hårdhet som slungar oss mot varandra i kriser av kärlek som vi inte skulle kunna leva utan: trolldryckens namn är olycka) visste han att han skulle nå sin slutgiltiga form bakom fängelsemurarna, och att det yttersta självförverkligandet, den sista förvandling som döden skulle befästa var den till trettio bast dömde. Så lyser ännu Fontevrault (men med en bleknad, mycket mild glans) av det ljus som den dödsdömde Harcamone sänder ut från straffkällaren, dess hjärtas djupaste dunkel. När jag lämnade Santéfängelset för Fontevrault, visste jag redan att Harcamone var där i väntan på att avrättas. Så greps jag vid min ankomst av det mysterium som låg i att en av mina 15
gamla kamrater från Mettray hade lyckats driva vårt gemensamma äventyr mot sin yttersta spets: döden på schavotten, vår ära och härlighet. Harcamone hade »lyckats«. Och denna framgång var inte som hedern och rikedomen av jordiskt slag, den väckte min häpnad och beundran inför det fullbordade (också det obetydligaste är ett mirakel), och jag fylldes av den skräck som skakar vittnet till en trolldomskonst. Kanske Harcamones brott inte alls hade rört mig om jag inte hade känt honom så väl, men så stark är min kärlek till skönheten att jag alltid har önskat en ond bråd död för att kröna mitt liv, och av längtan till helighetens dova ljus, som inte tillåter min död att te sig heroisk i människoögon, har jag i hemlighet utvalt halshuggningen därför att den är förkastlig, därför att den förkastar sin död och täcker dess mottagare med en ära av dunklare och mildare sken än de lätta dansande flammorna över sammetshöljda begravningsceremonier; och Harcamones brott och död visade mig hur denna äntligen uppnådda ära var beskaffad. Det finns ingenting mänskligt i den. Ingen brottsling har som kyrkans helige och denna världens store vunnit ära enbart genom att avrättas, men ändå vet vi att de renaste bland dem som gått denna död till mötes har känt inom sig hur en förunderlig och välbekant krona sänkts ned över det halshuggna huvudet med juveler tagna ur hjärtats natt. I samma ögonblick som huvudet faller ned i sågspånskorgen för att med ett grepp i öronen läggas till rätta av ett biträde som bara finns till för denna märkliga uppgift, i samma ögonblick vet vi alla att hans hjärta skall omhändertagas av blyga händer och flyttas över till en ung pojkes bröst, smyckat till en vårlig fest. Jag eftersträvade alltså en himmelsk ära, och före mig hade Harcamone helt lugnt uppnått den, genom mordet på en liten flicka först och femton år senare genom att döda en plit i Fontevrault. Jag kom till fängelset efter en mycket lång och hård resa med kedjor om fötterna och handlederna i den bepansrade fångvagnen. Sätet var ihåligt. Jag behövde bara knäppa upp byxorna när jag fick för ont i magen av skakningarna. Det var kallt. Landskapet 16
som jag reste igenom var genomfruset av vintern. Jag anade mig till tjälbundna åkrar, rimfrost och en aldrig klarnande dager. Jag hade häktats mitt i sommaren och efterhängset förföljde mig minnet av ett fullständigt tomt Paris, nästan ett Pompeji, en stad som övergivits av sina innevånare på flykt undan invasionen, utan poliser i gathörnen, en stad som bara finns till i inbrottstjuvens önskedrömmar när han inte längre kan finna på några nya kupper. Fyra rikspoliser spelade kort i tågkorridoren. Orléans… Blois… Tours… Saumur… Vagnen kopplades ifrån, fördes över till ett annat spår, och så var vi i Fontevrault. Vi var trettio nykomlingar eftersom det bara finns trettio celler i fångvagnen. Halva transporten utgjordes av män i trettioårsåldern. De övriga var mellan arton och sextio år gamla. Medan resenärerna såg på kopplades vi ihop två och två med kedjor om händer och fötter och klev upp i Svarta Maja som väntade vid stationen. Jag hann uppfatta hur långt de snaggade unga grabbarna såg efter flickorna som gick förbi. Med min kedjekamrat gick jag in i en av de trånga cellerna, en upprättstående likkista. Och jag märkte att Svarta Maja inte längre hade kvar det drag av förnämitet i olyckan som hade gjort den till en vagn för förvisade när jag åkte i den de första gångerna, en vagn tyngd av storhet, som långsamt gled fram genom leden av ett folk med respektfullt sänkta huvuden. Nu finns det ingenting av kunglig olycka över den bilen. Och ändå har jag en gång klarsynt sett den som någonting storartat bortom lycka eller olycka. Men när jag nu klev in i fångbilen mötte jag den verklighet som svek mina syner. Bilarna gav sig i väg mot fängelset och jag kan inte tala om hur det ter sig utifrån – det kan jag bara säga om några få fängelser, ty dem som jag känner, känner jag till från insidan. Cellerna var stängda men jag förstod av en skakning när bilen körde uppför en stenlagd backe att vi hade kommit innanför portarna och att jag befann mig inom Harcamones domäner. Jag vet att fängelset 17
ligger djupt nere i en dal, en djävulsklyfta ur vilken en underbar källa väller fram, men ingenting hindrar oss från att tro att det ligger uppe på ett mycket högt berg; och allting här kommer mig att tycka att vi befinner oss på toppen av en klippa som vidgas av ringmuren. En fullständig avskildhet gör denna höjd ännu verkligare, hur uppdiktad den än kan vara. Att varken murarna eller tystnaden har sin del i detta kommer vi att märka när jag skall tala om Mettray som är lika avlägset som fängelset ligger högt. Natten hade fallit på. Mörkret låg tätt när vi kom fram. Vi steg ur. På den upplysta trappan väntade åtta plitar i led som betjänter. Några trappsteg högre upp slog en väldig rundbågad port ett upplyst hål i nattens mur. Det var en helgdag, kanske julafton. Jag hann knappast se gården vars mörka murar var täckta av murgröna som vid en begravning. Vi gick genom en grind. Innanför den låg en ny liten gård upplyst av fyra elektriska ljus: den i alla franska fängelser stadgade lampa som består av en strutformad skärm kring glödlampan. Längst borta på den gården, där vi redan nu mitt i natten kunde ana oss till en byggnadskonst av ovanligt slag, passerade vi ännu en grind, gick sedan nedför några trappsteg, fortfarande upplysta av samma ljus, och befann oss så plötsligt i en härlig trädgård med buskar och en springbrunn, och runt den löpte en klostergång med utsökta pelare. En trappa inhuggen i muren, en vit korridor, och sedan var vi inne i kansliet där vi länge väntade i oordning tills man tog av oss kedjorna. – Tänker du sticka hit med handen eller inte? Jag sträckte fram handloven och kedjan drog med sig kompisens hand, förenad med min, sorgsen som ett infångat djur. Pliten letade ett ögonblick efter handklovens nyckelhål; när han hade funnit det och stuckit in nyckeln hörde jag det lätta klickande som befriade mig från den tunna snaran. Så befriades vi för att inträda i fångenskapen och det vart vår första smärta. Det var kvävande hett, men ingen kunde tro att det skulle vara lika varmt i sovsalarna. Kanslidörren vette mot en korridor som var upplyst med grym tydlighet. Den var inte låst. En fånge som tillhörde 18
handräckningen, antagligen en städare, sköt upp den på glänt, stack in ett skrattande ansikte och viskade: – Grabbar, är det nån som har röka så langa hit det för… Han försvann utan att fortsätta. Antagligen hade en plit gått förbi. Någon stängde igen dörren utifrån. Jag lyssnade för att få reda på om rösten skulle skrika till. Jag hörde ingenting. Man torterade ingen. Jag såg på en av kompisarna. Vi log. Vi hade båda känt igen viskningen som skulle vara vår enda samtalston. Runt omkring, bakom murarna, anade man en dov, tyst men ivrig verksamhet. Varför så här mitt i natten? Natten faller snabbt på om vintern och klockan vara bara fem. Strax därpå ropade långt borta en kvävd röst som jag tyckte mig känna igen som fångens: – Nej men se tjänare stjärt, här kommer kuken! Vaktarna på kansliet hörde det lika bra som vi men rörde sig inte. Så visste jag från första stund att ingen fånge här skulle tala högt. Antingen mumlar man så lågt att plitarna inte hör det, eller också är det ett skrik, kvävt av ångest och tjocka murar. Allteftersom vi hade uppgivit förnamn och efternamn, ålder, yrke och signalement och undertecknat med ett fingeravtryck, fördes vi av en plit till klädkammaren. Det blev min tur. – Namn? – Genet. – Plantagenet? – Genet, sa jag. – Och om jag hellre vill säja Plantagenet då? Mår du illa av det? –… – Förnamn? – Jean. – Ålder? – Tretti. – Yrke? – Inget yrke. 19
Pliten gav mig en ilsken blick. Kanske föraktade han mig därför att jag inte visste att ätten Plantagenet hade sina gravar i Fontevrault fastän deras vapen – leoparderna och Malteserkorset – ännu sitter i kapellets fönster. Det var knappt att jag hann ge ett avskedstecken i smyg till en ung grabb som jag hade lagt märke till i fångtransporten. Fastän bara femtio dagar nu har gått sedan jag skildes från den där pojken, viker bilden av honom undan, försvinner hans ansikte när jag vill jaga bort min förtvivlan med minnet. När vi skulle föras från stationen till fängelset i Svarta Maja lyckades han komma in i samma trånga cell (där pliten stänger in oss två och två) som en snygg hallick. Alla de knep som pojken hittade på för att bli fjättrad samman med hallicken gjorde mig svartsjuk på dem båda, och de fortsätter ännu att oroa och locka mig och blir till ett djupt mysterium, jag tränger in i dess töcken och allt uppenbaras i strålande ljus, och när de grå dagarna kommer, återvänder jag ideligen till detta minne i mitt fängelse även om jag aldrig lyckas tränga djupare in i det. Jag kan tänka mig in i vad de gjorde och vad de sade och vilka planer de gjorde upp, jag kan ge deras kärlek ett långt liv, men jag tröttnar fort. Att spinna vidare på den snabba handlingen – hur pojken grejade till det hela och hur han kom in i den lilla cellen – låter mig inte veta något mera, förstör snarare charmen i denna blixtsnabba kupp. Lika klart såg jag skönheten i Harcamones ansikte när han mycket hastigt gick förbi, men ansiktet liksom släcktes ut när jag kunde betrakta det länge och noga. Vissa handlingar bländar oss och klarlägger dunkla konturer om vårt öga har förmågan att uppfatta snabbt, ty det är bara i ett mycket kort ögonblick som det levandes skönhet kan gripas. Att följa det genom dess förändringar för oss oundvikligen fram till den stund då det upphör att finnas till, eftersom det inte kan räcka hela livet igenom. Och att analysera, att med blick och fantasi följa det i tiden, låter oss bara gripa det i dess färd nedåt, ty det förlorar i styrka när uppenbarelsens underbara stund en gång är förbi. Så har jag förlorat pojkens ansikte. 20
Jag samlade ihop mitt knyte – två skjortor, två näsdukar, en halv brödkaka, en sångbok – och utan att säga ett ord och med steg som redan var tunga lämnade jag mina reskamrater, rånare, hallickar, ligister och tjuvar dömda till tre år, fem år, tio år, eller livstidsförvisade, lämnade dem för andra tjuvar och andra förvisade. Jag gick framför pliten genom vita, mycket rena och våldsamt upplysta korridorer som luktade målarfärg. Följda av en ung vakt och en skrivare bar två fångar som jag gick förbi en bår med de åtta monumentala böckerna i vilka de ettusenetthundrafemtio fångarnas namn är införda. De båda fångarna gick tyst framåt med armarna sträckta av tyngden från dessa jätteböcker som lika väl hade kunnat minskas ned till en skrivboks storlek. Där de gled fram i sina vadmalstofflor bar de en sådan börda av sorg att de tycktes marschera i gummistövlars tunga tramp. De båda plitarna var tysta som de och gick i samma högtidliga takt. Jag hälsade inte på fångvaktarna men det var nära att jag bugade mig för de böcker som innehöll Harcamones strålande namn: – Tänker du hälsa, va? Det var min plit som sade det, och han fortsatte: – Eller har du redan lust att åka i burken. Man måste göra honnör för plitarna. Men när jag gick förbi dem vågade jag knappast göra honnör på det där löjliga sättet som går så illa ihop med vår mjuka, glidande gång i tofflornas mjuka sulor. Vi gick förbi andra plitar som inte ens såg åt oss. Fängelset levde som en katedral under julnatten. Vi fortsatte traditionen från munkarnas tysta, nattliga verksamhet. Vi tillhörde medeltiden. En dörr stod öppen till vänster, jag kom in i klädkammaren. Jag lämnade ifrån mig mina tillhörigheter och fångdräktens bruna kläde blev en oskuldens kåpa som jag iklädde mig för att leva vid mördarens sida, under samma tak. Darrande som en tjuv levde jag långa dagar i en hänförelse som inte ens kunde brytas av de lägsta dagliga sysslorna: varken dassen eller maten, varken arbetet eller sinnenas uppror. Efter att ha anvisats sovsalen nummer fem tilldelades jag den 21
verkstad där man gjorde kamouflagenät åt den tyska armén som då ockuperade Frankrike. Jag var fast besluten att hålla mig borta från hallickarnas alla intriger (de var de verkliga ledarna) och från allt som kokades ihop av de killar som nu fick plikta för sina butiksstölder och mord, men i klädkammaren fick jag ett par byxor som hade tillhört en hård kille – eller åtminstone en grabb som hade gett sig ut för att vara det. Mot förbudet hade han i höjd med magen skurit upp hål för ett par fickor, sneddade som matrosernas. När jag gick eller höll mig overksam stack jag ofrivilligt ned händerna där. Då kom jag att röra mig just på det sätt som jag ville undvika: som en hallick. Kostymen bestod dessutom av en brun vadmalskavaj utan både krage och fickor (men en fånge hade gjort hål i fodret och på så vis åstadkommit en sorts innerficka). Alla knapphål var hela. Varenda knapp saknades. Tyget var mycket nött, men inte så hårt nött som byxornas. De var lappade med nio mer eller mindre nötta tygbitar. Det blev alltså nio olika nyanser i brunt… De båda falska fickorna hade skurits diagonalt i höjd med magen och jag antar att det hade gjorts med en skomakarkniv från verkstaden. Byxorna borde hållas uppe utan varken svångrem eller hängslen, enbart med hjälp av knapparna, men eftersom alla knapparna fattades kom kostymen att se lika sorglig ut som ett ödelagt hus. Två timmar efter min ankomst gjorde jag ett repliknande skärp av bast i verkstaden och eftersom en plit lade beslag på det varje kväll, började jag nästa morgon om på nytt… det finns killar som på så vis gör om det varje morgon, vilket på tio år gör tretusen gånger. Byxorna var för små för mig. De nådde mig till vaden och under dem skymtade ett par långa kalsonger eller mina nakna och alltför vita ben. Kalsongerna var av vitt bomullstyg och märkta med bläck: F. S. – fångvårdsstyrelsen. Västen var också av brun vadmal med en liten ficka på högersidan. Skjortan saknade krage och var sydd i ett mycket hårt kläde. Ärmarna var utan linning. Det fanns inga knappar i skjortan heller. Några rostfläckar tog jag för fläckar av skit. Den var märkt F. S. Man bytte skjorta var 22
fjortonde dag. Tofflorna var av brun vadmal. Svetten gjorde dem stela. Båtmössan var av brun vadmal. Näsduken var rutig i vitt och blått. Jag kan tillägga att Rasseneur, som jag hade träffat i ett annat fängelse, kände igen mig och att han utan att fråga något upptog mig i sitt gäng. Jag kände inte igen någon annan än han, varken från La Santé eller andra fängelser. Bara Harcamone hade varit med mig i Mettray, men han förblev osynlig i de dödsdömdas cell. Jag skall försöka att beskriva vad Harcamone var för mig och vad Divers kom att betyda för mig genom honom, och framför allt Bulkaen som jag ännu älskar och som till slut kom att göra mig klar om mitt öde. Bulkaen är Guds redskap och Harcamone är Gud eftersom han är i himmelen (jag talar om den himmel som jag själv har skapat åt mig och som jag med kropp och själ hänger mig åt). Deras kärlek och min kärlek till dem finns kvar inom mig, och den verkar där och den sätter mina djup i uppror, och var min kärlek till Harcamone fylld av mystik så minskar det inte dess våldsamhet. Med all min kraft skall jag försöka skildra det som både är ljus och skugga inom dessa vackra slynglar och som gjorde dem så lockande för mig. Jag skall göra så gott jag kan, men förmår bara säga att »de är dunkel klarhet eller bländande natt«. Det är ändå ingenting mot vad jag verkligen känner, men också de mest uppburna författare kan ju ta sin tillflykt till fraser som »Det svarta ljuset… Den brinnande skuggan« för att uttrycka sådana känslor och i ett kort poem försöka förena den levande antitesen Vackert – Ont, som för övrigt bara skenbart är en antites. Genom Harcamone, Divers och Bulkaen skall jag ännu en gång uppleva min barndoms Mettray. Jag skall återfinna den stängda uppfostringsanstalten, det förstörda barnfängelset. Är det möjligt att världen inte känt till och inte ens kunnat ana att trehundra barn levde i kärlekens och hatets rytm på den vackraste platsen i det vackraste Touraine? Där levde anstalten i hemlighet sitt liv bland blommor och sällsynta träd (och för mig hör de sedan dess helvetet till, dessa trädgårdars blommor och de 23
blommor som jag ger till döda soldater, orolig för att de inte skall räcka), och på mer än två mils avstånd hölls bönderna i ständig oro och skräck för sextonåriga rymlingar som kunde sätta eld på deras gårdar. För varje infångad rymling fick bönderna femtio francs i belöning, och därför gick barnjakten dag och natt med högafflar, bössor och hundar i Mettrays omgivningar. Och den som rymde på natten, sådde skräck över åkrarna. Knappast arton år var Rio när han ville rymma – som en hind – och jag kan inte tänka på honom utan att känna mig rörd av hans flickaktiga mjukhet. Han satte eld på en vind för att bönderna, som mitt i natten rusade upp för att släcka i bara nattskjortan, inte skulle ge sig tid att låsa sina dörrar i uppståndelsen. Osedd gick han in och stal ett par byxor och en kavaj för att kunna göra sig av med anstaltsuniformens vita kommisbyxor och grova blå blus som skulle sätta fast honom. Det vart en praktfull brasa. Några barn lär ha innebränts och en massa kor dödades, men utan samvetskval lyckades pojken genom sin djärvhet ta sig ända fram till Orleans. Nu låter de unga bondkvinnorna alltid en kavaj och ett par byxor hänga ute på klädstrecket i fruktan och hopp om att en ung rymling skall försöka stjäla dem, sätta strecket, som är anslutet till en ringklocka, i rörelse och låta sig gripas. Snaror utlagda av kvinnohänder omgav anstalten med en osynlig, omärklig fara som kastade skräckslagna gossar mot varandra i par. I djupet av min sorg föder detta minne en ny sorg och ett fruktansvärt vemod när jag tänker på att denna barndomens värld är död. En enda mening kan tolka min sorg: man skriver den alltid när en prins har besökt den plats där han en gång vann kärlek eller ära… »och prinsen grät…« Fontevrault kunde skildras, liksom Mettray, genom den långa förteckningen på de namn som bildar par: Botchako och Bulkaen. Sillar och Venture. Rocky och Bulkaen. Deloffre och Toscano. 24
Mouline och Monot. Lou du Point-du-Jour och Jo. Divers och Jag. Bulkaen och Jag. Rocky och Jag. Jag levde en vecka i ankomstens osäkerhet och bekantade mig med fängelsets disciplin och reglementen. Schemat var enkelt, livet skulle vara lätt om det inte just var vi som levde det. Uppstigning klockan sex. En plit låste upp dörren, vi gick ut i den stenlagda korridoren för att hämta våra paltor som vi hade hängt upp där på kvällen innan vi gick till sängs. Påklädning. Fem minuter vid tvättstället. Vi drack en kopp buljong i matsalen och sedan gav man sig i väg till verkstäderna. Arbete till klockan tolv. Man gick tillbaka till matsalen och stannade där till halv två. Sedan verkstaden igen. Middag klockan sex. Sovsalen klockan sju. Och jag märker att detta också är en exakt beskrivning av hur tiden utnyttjades i Mettray. På söndagarna uppehöll vi oss i verkstäderna utan att ha någonting att göra, och roade det oss kunde vi läsa förteckningen på de abbedissor som genom kungligt påbud utnämnts att härska över Fontevrault. Och när vi skulle i väg till matsalen vid frukostdags, gick vi över oändligt trista gårdar, trista redan på grund av det förfall som viger de underbara renässansfasaderna till döden. I ett hörn intill klosterkapellet står några svarta risknippen sammanpackade. Smutsigt vatten rinner i rännstenen. Ofta är ett särskilt vackert parti av arkitekturen angripet av sår. Jag trängde in i kärlekens alla förvecklingar, men trots de dagliga sysslorna, arbetet, maten, bytesaffärerna, trots de snabba mötena med andra kompisar och de knep som en fånge har för att dubblera sitt officiella och synliga liv med en dold existens, kände jag tyngden av Harcamones närvaro med en nästan smärtsam tydlighet. Och en dag kunde jag inte låta bli att under måltiden viska till Rasseneur: – Var är han? 25
Han andades fram svaret: – I sjuan. Specialcell. – Tror du att han åker dit? – Säkert. En grabb till vänster om mig vid bordet hade anat att vi talade om denna död, och med handen för munnen mumlade han: – Dö i skönhet, det är vackert! Jag visste att han var där och jag var fylld av hopp och fruktan när jag lyckades få bevittna ett av hans framträdanden. Vi stod uppradade alldeles intill de dödsdömdas cell under promenadtimmen för att som en gång varje vecka rakas av en fånge. En vaktchef hade öppnat Harcamones dörr. Han följdes åt av en plit som likgiltigt omgav fångens rörelser med en kedja, nästan lika tjock som den som håller fast stolarna vid väggen. Vaktchefen gick in i cellen. Vända mot väggen kunde vi trots förbudet inte låta bli att se på. Vi var som barn när de böjer nackarna under gudstjänsten men kikar upp när prästen öppnar tabernaklet. För första gången sedan jag lämnade Mettray återsåg jag Harcamone. Han stod där mitt i cellen i sin kropps hela skönhet. Mössan låg inte längre klistrad över örat som i Mettray utan han hade tryckt ned den över ögonen och bucklat till den så att den blev näbbliknande som skärmen på bylingarnas mössor förr i tiden. Jag fick en sådan chock att jag inte vet om den kom från förändringen i hans skönhet eller av att jag nu plötsligt stod inför den enastående varelse vars historia förvarades längst inne i mina pupillers välbevakade rum, och jag var lik häxan som frambesvärjer undret, som sedan länge lever i väntan på det och tolkar de tecken som varslar dess ankomst för att sedan plötsligt se det inför sig och – vilket är det mest oroande – se det i den gestalt som hon hade förutspått. Där står beviset på hennes makt och gåva, ty av kött ges ändå den säkraste vissheten. Harcamone »uppenbarade« sig inför mig. Han visste att det var promenadtimmen ty han sträckte själv fram handlovarna mot pliten som fäste den korta kedjan. Harcamone lät armarna falla och kedjan nådde nedanför 26
bältet framför honom. Han gick ut ur cellen. Som solrosen följer solen vände sig våra ansikten och vred sig våra kroppar utan att vi märkte att vår orörlighet bröts, och när han närmade sig oss med samma korta steg som 1910 års kvinnor i sina snäva kjolar eller som när han dansade La Java, var det som om vi ville falla på knä eller åtminstone lägga händerna för ögonen av blyghet. Han hade inget bälte. Han var utan strumpor; ur hans huvud – eller ur mitt – kom ett dån som från flygmotorer. Jag kände i mina ådror att miraklet var på väg. Men så brinnande var vår beundran och så tyngd av helighet var kedjan som omslöt hans handlovar – och hans hår hade fått tid att växa och oredda lockar täckte hans panna med törnekronans utstuderade grymhet – att den inför våra ögon förvandlades till en slinga av vita rosor. Och vi var knappast förvånade. Förvandlingen började kring den vänstra handleden som inneslöts i ett armband av blommor och fortsatte utefter kedjan från länk till länk ända fram till den högra handloven. Men obekymrad om undret gick Harcamone vidare. Plitarna märkte ingenting ovanligt. I det ögonblicket var det jag som höll i saxen med vilken man en gång i månaden låter oss klippa tårnas och fingrarnas naglar. Jag var alltså barfota. Och jag gjorde samma rörelse som de fanatiskt troende när de griper efter en mantelfåll för att kyssa den. Jag gick några steg framåt med framåtlutad kropp och saxen i hand, och jag klippte av den vackraste rosen som i sin böjliga stängel hängde ned intill den vänstra handleden. Rosens kalk föll ned på min nakna fot och rullade fram över stenplattorna bland avklippta lockar av smutsigt hår. Jag tog upp den och höjde mitt hänryckta ansikte fort nog för att uppfatta hur Harcamones ansikte fylldes av skräck och hur han i sin nervositet bröt samman inför ett så säkert förebud om döden. Han var nära att svimma. Under ett mycket kort ögonblick befann jag mig på knä inför min idol som darrade av skräck eller skam eller kärlek och betraktade mig som om han kände igen mig, eller helt enkelt som om Harcamone kände igen Genet, och båda hade vi gjort just de rörelser som 27
kunde tolkas som om jag hade varit orsaken till hans ohyggliga upprördhet. Han var dödsblek och de som bevittnade scenen på avstånd kunde tro att denne mördare var lika bräcklig som den hertig av Guise eller den riddare av Lorraine om vilka historien berättar att de svimmade, slagna till marken av utseendet och doften hos en ros. Men han blev åter herre över sig själv. Lugnet återvände med ett lätt leende över hans ansikte. Han fortsatte sin väg, haltande på det sätt som jag senare skall tala om, nu nästan omärkligt på grund av tjudret kring vristerna, men kedjan från hand till hand liknade inte längre en girland, var nu bara en stålkedja. Han var borta för mina ögon, uppslukad av skuggan, förlorad där korridoren krökte sig. Jag stoppade ned rosen i den falska fickan i mina brallor. I denna ton kommer jag alltså att tala om Mettray, om Harcamone och om fängelset. Hur jag än spänner min uppmärksamhet och hur gärna jag vill vara exakt, kan ingenting hindra mig från att skriva ord som sjunger. Och även om minnet av Bulkaen för mig mot en naknare syn på händelserna vet jag att det snart skall följa en reaktion mot den nakenheten och att min sång sedan skall ljuda ännu högre. Och ingen skall påstå att det som jag nu har berättat är otroligt och att jag bara har skakat fram fraser ur en lek med orden. Scenen fanns inom mig, jag såg, och det är först när jag skriver ned den som jag utan att verka alltför tafatt lyckas beskriva min kult inför mördaren. Dagen därpå skulle jag glömma mordet, fångad av Bulkaen. Ljust, kortsnaggat hår, ögonen kanske gröna men säkert hårda i sin blick, kroppen vig och smärt – han beskrivs bäst med frasen: »la grâce dans sa feuille et l’amour se repose« – verkar vara tjugo år; sådan är Bulkaen. Jag hade varit en vecka i Fontevrault. Jag var på väg till läkarundersökningen när jag i en sväng i trappan fick syn på honom medan han höll på att klä på sig eller ordna sina kläder. Antagligen hade han bytt bort sin kavaj mot en nyare, och på hans gyllene bröst, brett som en vapensköld, hann jag se en blå örn spänna ut sina väldiga vingar. Tatueringen hade inte torkat 28
ännu och sårskorporna gav den en sådan relief att den tycktes vara graverad med stickel. Det var som om jag greps av en helig fasa. Leende höjde sig grabbens ansikte mot mig, hans ansikte lyste som stjärnor. Han hade just sagt något till killen som han bytte med: »… och sedan har jag tio års resförbud«. Han kastade kavajen över skuldrorna och behöll den så. Jag höll några fimpar i handen som på grund av vårt läge i trappan var i höjd med hans ansikte – jag var ju på väg nedför – och han såg på dem och sade: »Man röker«. Jag svarade ja och fortsatte nedför litet skamsen över att röka gauloiser. Cigaretten är fångens käraste vän. Han tänker mera på den än på sin frånvarande hustru. Dess eleganta form och de ställningar som den ger åt fingrarna och hela kroppen är av stor betydelse för den varma vänskap som fången hyser till den. Jag var rå nog att neka Bulkaen en av mina vita flickor. Det var vårt första möte. Jag var för gripen av hans strålande skönhet för att våga säga ett enda ord mera. Jag talade inte om honom med någon, men i mina ögon förvarade jag minnet av ett bländande ansikte och en härlig kropp. Jag bad att han skulle älska mig. Jag bad att han verkligen skulle vara sådan som man måste vara för att kunna älska mig. Jag visste redan att han skulle föra mig mot döden. Jag vet nu att den döden kommer att vara skön. Jag menar att han är värd att jag dör för honom och genom honom. Men måtte han föra mig dit mycket snabbt. Hur som helst, om det sker snart eller sent, kommer det att ske genom honom. Jag kommer att dö plötsligt eller genom långsam nötning. Även om Bulkaen i slutet av denna bok måste visa sig föraktlig på grund av dumhet eller högfärd eller annan fulhet, skall ingen bli förvånad om jag, medveten om denna fulhet eftersom det är jag själv som visar fram den, alltjämt vill ändra mitt liv för att följa den stjärna som han pekar ut för mig (jag använder det uttrycket mot min vilja. När han senare skickar mig brev skall han skriva: »Jag har min stjärna…«), ty det hör till hans roll som demon att visa mig denna nya väg. Han kommer med ett budskap som han själv inte riktigt förstår men som han delvis verkställer. Ödet kommer 29
främst att utnyttja min kärlek till honom. Men vad återstår när min kärlek – och Bulkaen – en gång är borta? Jag är fräck nog att tänka att Bulkaen bara finns till för att jag skall skriva min bok. Han måste då dö efter ett liv som jag bara kan föreställa mig fyllt av djärvhet och övermod, efter att ha gett örfilar åt alla de bleka ansiktena i sin väg. Hans död skall vara våldsam och min skall snart följa den. Jag är förberedd nu och på väg mot ett slut som skall slunga oss ut i tusen skärvor.
R e d a n dagen därpå presenterade Rasseneur oss för varandra på en gård under promenaden medan flera grabbar höll på att hetsa en gammal torsk som inte var vacker och inte såg bra ut på något sätt. De knuffade honom, trakasserade honom, drev med honom. Ursinnigast var Botchako, gripen av en oförklarlig grymhet. Han hade rykte om sig att vara den värsta slagskämpen i Fontevrault, och det var en brutal grabb som i vanliga fall aldrig sade ett ord till småtjuvarna och ännu mindre åt torskarna som han inte tycktes kännas vid, och jag undrade varför han plötsligt lät sin ilska gå ut över den där. Det var som om han nu släppte lös ett hån som han sedan länge hade burit på. Hans oregelbundna men kraftiga tänder tycktes dra läpparna uppåt. Ansiktet var så fullt av fräknar att man väntade sig att han skulle vara rödhårig. Han hade inte ett enda skäggstrå. Han log inte ens under skojet som alla de andra gjorde; hans hån var elakt. Han lekte inte utan tycktes hämnas. Han upplystes av vreden. Det fula är skönheten i vila: när han talade var rösten hes och dov, några syrliga strimmor fanns kvar i den som sprickor och rämnor, och tanken på hur vacker hans röst var när han sjöng fick mig att ägna större uppmärksamhet åt hans talröst. Jag gjorde följande upptäckt: av sången tvingades den irriterande hesheten att övergå i en mjuk och sammetslen klang och sprickorna blev de klaraste toner. Hans toner renades ungefär som när en tråd dras ut ur ett garnnystan. En fysiker skulle kunna förklara det fenomenet mycket väl, själv står jag förvirrad inför detta prov på att skönheten är en projektion av det fula och att man genom att »framkalla« vissa missbildningar kan nå fram till ornament av renaste slag. Han blev alltmer upphetsad av sina ord och jag väntade närsomhelst få se honom klippa till den stackars 31
kraken som inte vågade röra sig, inte ens av fruktan. Snabbt och instinktivt intog han den lurande och försiktiga orörligheten hos ett skyggt djur. Om Botchako hade gjort en enda ansats att slå till, hade han kanske dödat honom, ty hans vrede skulle inte ha gått att hejda. I fängelset visste man att han aldrig upphörde att slåss förrän han hade förbrukat sina sista krafter. Jag såg dragen i det trubbiga ansiktet uttrycka all styrkan i en kraftig och satt kropp som ingen kunde rubba. Hans ansikte var hårt och fast som en boxares, träffat av täta slag, hamrat som smidesjärn. Det fanns ingen slapphet i köttet, huden smet åt om torra muskler och ben. Pannan var så låg att det inte kunde finnas tillräckligt med förnuft under den för att hejda en stigande vrede. Ögonen låg långt innanför djupa valv, och bröstets hud, som skymtade fram under den öppna kavajen och skjortan, var alldeles slät och blek, men dess vithet var fylld av hälsa. I en sorts upphöjd vaktgång ovanför gården gick Randon sin rond utan att hejda sig. Då och då såg han ned på gården där vi befann oss. Han var den djävligaste av alla plitarna och för att han inte skulle märka den grymma scenen – han skulle ha dömt de skyldiga av kärlek till dygden – gav torsken själv och de andra grabbarna någonting oförargligt och rentav vänskapligt åt sina ställningar och rörelser medan deras munnar spydde ut skymferna – fast med så dämpad röst att det dolde all skärpan. Torsken log så ödmjukt han kunde, lika mycket för att lura pliten som för att beveka Botchako och hans kompisar. – Käkar du säd, din jävel! Med en enda knyck på höfterna, som han var ensam i världen om, drog Botchako upp brallorna. – Jag skall skicka in en dos i ditt arsel, jävla sköka. Bulkaen stod stödd mot muren med armbågen på så vis att armen vilade ovanför huvudet och tycktes kröna det. Armarna var nakna, ty han hade som alltid bara slängt kavajen över skuldrorna, och deras väldiga muskelknippe blev som de frankiska baronernas krona över hans lätta nordiska huvud, blev det synliga 32
tecknet på de tio års reseförbud som tyngde hans fina hjässa. Han bar mössan på samma sätt som Harcamone. Samtidigt såg jag hans nacke och en skugga av smuts över skinnet, och under skjortans runda krage stack den blå örnens yttersta vingfjäder fram. Den högra vristen låg korsad över den vänstra som man ser på Mercuriusstatyerna, och de tunga vadmalsbyxorna blev på honom oändligt eleganta. Den leende munnen var halvöppen. Och andedräkten som kom ur den kunde bara vara välluktande. Som på ett dolkskaft vilade den vänstra handen på höftbenet. Jag har inte hittat på den ställningen, så stod han. Och jag tillägger att han var högväxt och smärt om livet, bred över skuldrorna, och att rösten var kraftig och fylld med all den säkerhet som han fick i medvetandet om sin oemotståndliga skönhet. Han betraktade scenen, Botchako skymfade fortfarande och blev allt djävligare. Lou-du-Point-du-Jour, den som genom sitt namn stod mest avskild från oss andra, gjorde en vag rörelse. Lous namn var som en imma kring hela hans jag, och när man hade kommit förbi denna mjukhet och närmade sig honom, när man hade nått igenom hans namn, slet man sig blodig på de törnen och vassa, lömska grenar som han var taggad med. Han var ljushårig och ögonen liknade rågax över pannans förenklade linjer. Han var hallick – en sill som de nu säger – och vi tjuvar tyckte inte om honom. Han höll ihop med andra hallickar som vi kallade för »les Julots« eller »Ces Messieurs«… och våra gäng råkade ofta i kurr. Vi trodde att han med den rörelsen – han lade handen på Botchakos skuldra – ville stifta fred, men han sade i stället med ett leende: – Gå och gift er, va! Det ser man ju att du är nere i honom! – Jag! Skulle jag gänga mej med en torsk! Botchakos ansikte uttryckte en överdriven avsmak. Lou hade ingen anledning att säga någonting sådant, ty även om hallickarna och tjuvarna, som formade två helt skilda grupper, kunde tala med varandra om alldagliga ting i samband med arbetet och det gemensamma livet, tillät de sig aldrig att komma med någon33
ting alltför vågat inför varandra. Jag väntade mig att Botchako skulle rikta sin vrede mot Lou, men han vände sig bara bort och spottade. Lou log. Det gick en våg av fientlighet genom tjuvarnas grupp. Jag betraktade Bulkaen; leende såg han från torsken till Botchako. Road kanske? Men jag vågade inte tro att jag stod inför två i grund och botten identiska typer (Bulkaen och pederasten). Jag iakttog Bulkaen för att lura ut om han skulle svara på torskens rörelser. Jag försökte finna något som stämde överens i deras åtbörder. Det fanns ingenting förkonstlat hos Bulkaen. En överdriven häftighet fick honom att verka en aning brutal. Bar han inom sig på en skamsen och skälvande pederast lik den ynkliga stjärtgossen, föraktad av alla. Skulle han kunna älska mig? Redan gav sig min tanke i väg för att uppsöka lyckan. Skulle vi två förenas i kärlek genom någon oväntad händelse, någon fumlighet, på samma förunderliga sätt som förenade honom med Rocky? Senare berättade han på sitt speciella språk om denna helgade stund. Jag översätter: Rocky och Bulkaen hade lärt känna varandra i Clairvauxfängelset, och då de frigavs samma dag kom de överens om att samarbeta. Tre dagar senare gjorde de sitt första inbrott som inbringade dem en bunt sedlar. Bulkaen preciserade: sextiotusen francs. Från den hemsökta våningen gick de ned på gatan, ut i natten. De var fyllda av glädje. De vågade inte räkna över och dela bytet på den upplysta gatan. De gick in på den tomma Square d’Anvers. Rocky plockade fram sedlarna. Han räknade dem och gav trettio åt Bulkaen. Glädjen över att vara fria och rika gjorde dem alldeles utom sig. Deras själar ville lämna de alltför tunga kropparna, föra dem med sig mot sin himmel. Detta var glädjen. De log av lycka över framgången. De begav sig mot varandras möte som för att lyckönska, inte till skickligheten utan till turen, som man lyckönskar till ett arv, och denna rörelse i lyckan kom dem att omfamna varandra. Deras glädje var så stor att ingen kan känna dess art. Ursprunget var den lyckade kuppen, men mitt i glädjeyran tillkom en händelse (omfamningen, kyssen) som de utan att själva 34
kunna ingripa i skeendet måste betrakta som källan till den lycka vars namn är kärlek. Bulkaen och Rocky kysste varandra länge. Och de kunde inte längre slita sig loss från varandra ty lyckan vet inte av några rörelser som fjärmar. Ju större deras lycka blev, desto djupare trängde de in i varandra. De var rika och fria – de var lyckliga. De var i varandras armar i den starkaste lyckans stund: de älskade varandra. Och ensamheten fick dem att söka en vän som ett skydd att gömma sig i, deras förvissning ökades av en dov skräck att bli gripna, och detta förenade dem som i ett äktenskap. Bulkaen frigjorde sin blick från den för mig så pinsamma scenen och riktade den mot Rasseneur, den vän som hade presenterat oss för varandra – men han var tvungen att vrida huvudet ett kvarts varv och hans blick mötte min när den gled förbi för att nå Rasseneur. Ett ögonblick trodde jag att han hade känt igen mig som typen från föregående dag. Mitt ansikte förblev orubbligt och likgiltigt, men när jag nu försöker minnas det tror jag att hans var fyllt av gäck. Han gav sig in i samtalet. När de tio minuternas promenad var slut tryckte jag hans hand till synes utan att vilja ge mig mödan att se på honom, och jag underströk den noga beräknade likgiltigheten genom att låtsas bli mycket glad över att upptäcka en vän som gick förbi, men jag förde med mig Bulkaen i djupet av mitt hjärta. Jag vände åter till cellen, och den förlorade vanan från min förlorade barndom återfick sitt grepp om mig: under resten av den dagen och hela natten fantiserade jag ihop ett liv med Bulkaen som medelpunkt, och åt detta tjugo gånger påbörjade och omändrade liv gav mot min vilja de påhittade händelsernas spel ett våldsamt slut: mord, hängning eller halshuggning. Vi återsåg ofta varandra. Varje gång vi möttes tycktes han mig täckt av en blodig ära som han själv inte visste om. Jag drogs mot honom med all kärlekens kraft i strid med krafter av övernaturligt slag, muskulösa varelser som höll mig borta från honom med hjälp av kedjor om handlovarna, midjan och vristerna, så starka att de kunnat hålla en kryssare för ankar en stormnatt. Han log 35