Red. Anders Frankson
En av tidernas mest uppmärksammade kommandoräder är specialförbandet DEVGRU:s eliminering av al-Qaidas ledare Usama bin Ladin i Pakistan 2011, här skildrat av David Bergman: ”När de avancerat till den tredje våningen fick den förste soldaten direkt se en mansfigur som stack ut huvudet från ett sovrum. Den första eldgivningen fick mannen att dra sig tillbaka in i rummet, men soldaterna följde snabbt efter och fortsatte skjuta tills de såg att mannen var nedkämpad och inte längre utgjorde ett hot. Efter att ha genomsökt våningen gick soldaterna till den dödade mannen på golvet och jämförde med de fotografier de tagit med sig för just det syftet. Inom kort sändes det förberedda kodordet ’Geronimo’ tillbaka till basen. Usama bin Ladin var död.”
Kommandoräder_skyddsomslag_tb_k1.indd 1
Några av Sveriges främsta militärhistoriska författare berättar här om de mest dramatiska kommandoräderna, som tyskarnas fritagning av Italiens diktator Benito Mussolini under andra världskriget eller ett amerikanskt specialförbands likvidering av terrorledaren Usama bin Ladin i Pakistan 2011. Militära specialoperationer utförs i både fred och krig. Avgörande här är inte om landet befinner sig i en väpnad konflikt utan om det finns hot som behöver undanröjas. Ett fredstida exempel är när det brittiska specialförbandet SAS sattes in i London 1980 där Irans ambassad hade blivit ockuperad av beväpnade terrorister. Ett av de mer mytomspunna specialförbanden under andra världskriget var de finska fjärrpatrullerna, som kunde befinna sig hundratals kilometer bakom fiendens linjer. De gjorde flera kommandoräder och hade få motsvarigheter i andra världskrigets arméer. Boken beskriver även specialoperationer som genomförts med framgång men där resultatet uteblivit på grund av felaktig information, som operationen i Son Tay under Vietnamkriget. Dessutom andra världskrigets främsta attackdykare – de italienska ”Decima Flottiglia” – och deras anfall på Alexandria 1941, gisslandramat på teatern i Moskva 2002 och en rad andra kommandoräder!
– FRÅN FÖRSTA VÄRLDSKRIGET TILL IDAG
Första världskrigets mest dramatiska kommandoräd är britternas attack mot belgiska Zeebrygge, vilket här skildras av Mattis Bergwall: ”Tungt beväpnade brittiska soldater springer över vajande landgångar. Kängor slår hårt ner i Zeebryggepirens betong. Det är den 23 april 1918, och trots att det är midnatt så är det ljust som om det vore mitt på dagen. Lysraketer kastar ett bultande sken över scenen. Explosionerna, artilleriets rytande och kulsprutornas vrål gör att männen på piren knappt kan höra sig själva tänka, än mindre vad kamraten intill skriker genom oväsendet. Många faller redan när de når piren och deras skrik och kvidande blir ett med slagfältets kakofoni.”
ISBN 978-91-552-6404-8
2017-04-27 17:26
Omslagsbilder: Krigsarkivet (flygplan), Wikipedia (Mussolini/Hitler), Krigsarkivet (soldater), Topfoto/TT Bild (ubåt), Shutterstock (explosion) © Bokförlaget Semic och respektive författare 2017 www.semic.se Redaktörer: Anders Frankson och Andreas Nyberg Formgivning: Moa Edlund Tryckt hos ScandBook, Falun 2017 isbn 978-91-552-6404-8
Red. Anders Frankson
– FRÅN FÖRSTA VÄRLDSKRIGET TILL IDAG
INNEHÅLL INLEDNING 7 Anders Frankson ZEEBRYGGE 1918 – FÖRSTA VÄRLDSKRIGETS MEST DRAMATISKA RÄD 9 Mattis Bergwall EBEN EMAEL 1940 – ANFALLET FRÅN LUFTEN 25 Anders Frankson DYKARE MOT SLAGSKEPP – ALEXANDRIA 1941 39 Bo Knarrström NORSK-BRITTISKA KOMMANDORÄDER MOT NORGE 1941 53 Lars Ericson Wolke OPERATION CHARIOT – RÄDEN MOT SAINT-NAZAIRE 1942 67 Ulf Sundberg 56 DYGN BAKOM RÖDA ARMÉNS LINJER 1942 81 Mattis Bergwall JAKTEN PÅ MUSSOLINI – OPERATION EICHE 1943 97 Jan Forsberg SON TAY 1970 – MISSLYCKANDE MEN ÄNDÅ EN FRAMGÅNG 127 Anders Ehrnborn OPERATION THUNDERBOLT – FLYGPLATSEN I ENTEBBE 1976 141 Samuel Svärd OPERATION NIMROD – IRANSKA AMBASSADEN I LONDON 1980 153 Samuel Svärd KAPNINGEN AV AIR FRANCE 8969 OCH GIGN:S STORA TRIUMF 1994 169 Artur Szulc OPERATION BARRAS – SAS I SIERRA LEONE 2000 183 Anders Ehrnborn GISSLANDRAMAT I CENTRALA MOSKVA 2002 195 Anders Frankson OPERATION NEPTUNE SPEAR – RÄDEN MOT USAMA BIN LADIN 2011 203 David Bergman
Innehåll 5
INLEDNING Under 1900-talet utvecklades specialförbanden enormt och deras uppdrag med dem. När britterna anföll de tyskkontrollerade kanalerna vid Zeebrygge 1918 användes kommandosoldaterna som en slägga. Ett 70-tal örlogsfartyg bestyckade med en uppsjö pjäser, kulsprutor och eldsprutor agerade understöd, och själva infanteriinsatsen påminde mycket om forna tiders bordningar. Förlusterna räknades i hundratal. När DEVGRU sattes in för att döda Usama bin Ladin 93 år senare användes SEALS-operatörerna istället som en skalpell. Soldaterna sattes in med helikopter, fem fiender inklusive bin Ladin nedkämpades och amerikanerna extraherade helskinnade. Många har blivit fascinerade av klassiska filmer som ”Kanonerna på Navarone” och ”Örnen har landat”, där spektakulära räder genomförs på vita duken. Verkligheten är minst lika dramatisk och spännande, som operation Nimrod – SAS’ stormning av iranska ambassaden 1980 – där allt höll på att haverera när chefen för styrkan trasslade in sig i sina linor. Och både i operationen mot den belgiska fästningen Eben Emael och i befriandet av Mussolini gick det fel när ledarglidflygplanen föll bort, men operationerna genomfördes ändå framgångsrikt. Fritagningen av krigsfångar vid Son Tay gick helt om intet men räknas ändock som en lyckad operation. De militära förband som utför dessa operationer är ofta särskilt uttagna, tränade och utrustade för sina svåra uppgifter. Militära specialoperationer utförs i både fred och krig. Avgörande här är inte om landet befinner sig i en väpnad konflikt utan om det finns hot som behöver undanröjas. Några av Sveriges främsta militärhistoriska författare lyfter i denna bok fram olika specialoperationer som är något utöver det vanliga. Trevlig läsning Anders Frankson
Inledning 7
ZEEBRYGGE 1918 – FÖRSTA VÄRLDSKRIGETS MEST DRAMATISKA RÄD Av Mattis Bergwall
”GOOD LUCK”, SÄGER VISSA, ”Goodbye”, säger andra. Tungt beväpnade brittiska soldater springer över vajande landgångar. Kängor slår hårt ner i Zeebryggepirens betong. Det är den 23 april 1918, och trots att det är midnatt så är det ljust som om det vore mitt på dagen. Lysraketer kastar ett bultande sken över scenen. Explosionerna, artilleriets rytande och kulsprutornas vrål gör att männen på piren knappt kan höra sig själva tänka, än mindre vad kamraten intill skriker genom oväsendet. Många faller redan när de når piren och deras skrik och kvidande blir ett med slagfältets kakafoni. En av marininfanteristerna som vimmelkantigt försöker skapa sig en uppfattning om var han är, var fienden befinner sig och vad han borde ta sig till, är menige William Gough. Nedtyngd av en eldkastare tappar han snabbt kontakten med sina kamrater medan han springer så snabbt som hans otympliga utrustning medger. Någonstans genom skräcken och adrenalinet påminner hans hjärna honom om att hans uppgift är att rensa pirens skjul från dess tyska försvarare. När han väl lyckats krångla sig in i ett av skjulen inser han att hans arbete redan utförts. Skjulets väggar är redan halvförstörda av artillerielden, på dess golv finner han två sargade, döda tyskar och en liten hög med brutna vapen. Menige Gough fortsätter genom natten tills han når andra sidan av piren. Till sin förvåning står han plötsligt framför en tysk jagare som ligger vid kajen. Dess pjäser spottar ur sig en konstant storm av eld mot de brittiska anfallarna och dess däck myllrar av tyska besättningsmän som ger eld med alla tillgängliga vapen. Gough fattar tag i sin eldkastare. Han låter dess stråle av brinnande olja och bensin dränka jagarens däck. Han vet inte hur många män han dödar under dessa korta sekunder. Genom eldhavet avfyrar någon en pistol mot honom, men Gough slutar inte skjuta förrän Zeebrygge 1918 – första världskrigets mest dramatiska räd 9
eldkastarens bränsle tar slut. Han kränger av sig det otympliga och nu obrukbara vapnet och slänger sig ner bakom ett betongskydd. Kulor yr över honom, ovanför honom dalar lysraketer ner från himlen i en strid ström. Strålkastare lyser upp natthimlen och betongfragment slängs över honom där han ligger och kurar. I ett töcken av skräck undrar Gough vad han gör här. För att förklara hur menige Gough och hans kamrater hamnade på en pir vid en tysk marinbas utanför den belgiska kusten måste vi gå tillbaka till första världskrigets utbrott. Orsaken kretsade nämligen kring flottor. Flottorna var innan krigsutbrottet 1914 någonting som man satte stora förhoppningar till och dito resurser på, men när kriget väl bröt ut blev de en besvikelse. Förvisso firade isolerade tyska fartyg romantiska, piratliknande små segrar kring de brittiska kolonierna, men i stort materialiserades inte det apokalyptiska sjöslag som det fantiserats mycket om innan krigsutbrottet. De kolossala slagskeppen gick att likna vid dinosaurier: stora, starka och osmidiga. Därtill var de dyra och omständliga att producera, varför man ogärna ville riskera svårersättliga förluster. När det så visade sig att ytgående fartyg lätt föll offer för både minor och ubåtar blev impulsen att låta sjömännen finna ”evig ära på botten av havet” mildrad. Därmed inte sagt att flottorna helt saknade funktion. Tvärtom skulle man kunna argumentera för att den brittiska flottan spelade en krigsavgörande roll. Britterna beslöt nämligen att sätta Centraleuropa under blockad, vilket satte tyskarna på ett slags nedräkning. Det var rimligt att tro att de via inhemsk produktion, hänsynslöst utnyttjande av ockuperade territorier och handel mellan Centralmakterna skulle kunna klara av några år av blockad. Dock ledde snabbt bristerna och armodet till knorrande på hemmafronten och den tyska militära ledningen var smärtsamt medveten om att man i längden inte kunde upprätthålla kriget under dessa förutsättningar. Blockaden, och det faktum att Tyskland befann sig i ett tvåfrontskrig, ledde till chanstagande och riskabelt strategiskt agerande från tyskt håll, vilket i sin tur ledde till en rad högriskinsatser på årsbasis. År 1915 introducerade man dödlig stridsgas – resultatet var framförallt en PR-katastrof av Guds nåde. År 1916 tänkte man sig att ”förblöda” Frankrike vid Verdun, resultatet blev snarare en gemen10 Spektakulära kommandoräder från första världskriget till idag
sam slakt. Samma år utkämpades även slaget vid Skagerack där tyska högsjöflottan och dess brittiska kollegor under trevande och förvirrade former drabbade samman på öppet hav. Det hela slutade med en tysk taktisk seger (då tyskarna tillfogade britterna större skada än de själva led), men en brittisk strategisk seger (då tyska ytflottan satt och tjurade i sina hamnar under resten av kriget).
OINSKRÄNKT UBÅTSKRIG Då ytflottan verkade ha spelat ut sin giv, men inte fått mycket för mödan, inledde tyskarna istället det som brukar kallas det oinskränkta ubåtskriget, för att själva svälta ut de brittiska hemöarna. Under våren 1917 såg det hela lovande ut och de brittiska fartygsförlusterna var katastrofala. Snart gick dock britterna över till konvojsystemet och med det, tillsammans med en allt mer effektiv ubåtsbekämpning, desarmerades i stort hotet från de tyska ubåtarna. Huvudresultatet var snarare att amerikanska skepp sänktes och att USA, upprört, förklarade Tyskland krig. Tyskarna hade år ut och år in kastat tärningen och år ut och år in hade resultatet främst varit att den tyska situationen blivit än mer förtvivlad. År 1918 gjorde man en sista satsning. Utvilade reserver från det segerrika ryska fälttåget slussades in till västfronten och en offensiv vars like inte setts sedan det första krigsåret tog sin början den 21 mars 1918. I början togs terräng och krigsfångar på ett sätt som inte tycktes höra den stagnerade västfronten till. Tyska stormtrupper infiltrerade sig igenom brittiska ställningar och sådde död och förvirring var de än angrep. Dock var de operativa målen skissartade, logistiken dålig och snart även förlusterna för höga för att våroffensiven skulle kunna lyckas. Detta är dock någonting vi vet idag. Vid tiden framstod det tyska anfallet som omöjligt att hejda. Den annars kallsinnige fältmarskalk Douglas Haig tillkännagav i en dagorder att brittiska armén nu hade ”ryggen mot väggen” och utfärdade även order om att skyttegravar skulle grävas för att skydda kanalhamnarna. Det var i denna förtvivlans stund som britterna beslöt sig för att genomföra Zeebryggeräden. Zeebrygge 1918 – första världskrigetsmest dramatiska räd 11
Planen att slå mot Zeebrygge hade legat och jäst sedan länge. Zeebrygge i sig var knappast ett mål av strategisk vikt, men det var däremot de kanaler som mynnade ut vid Zeebrygge och grannorten Ostende. Dessa kanaler slingrade sig genom det ockuperade Belgien ända till Brygge. Här fanns tyska ubåtar förlagda som via kanalerna tog sig ut i havet och därefter jagade på öppet hav. Kanalerna utgjorde därmed ubåtshotets pulsåder, och faktum är att britterna haft möjlighet att förstöra dem redan under reträtten 1914. Dylika idéer avfärdades dock med hänvisning till att tyskarna skulle vara utdrivna ur Belgien ”inom kort”. Fyra år senare hade fronten ur brittiskt perspektiv snarare rört sig åt fel håll och kanalerna förblivit intakta. Olika planer lades fram under krigets gång. Diverse idéer om att med det nyfödda flygvapnet bomba kanalerna, hamninstallationer eller kanske rentav själva hamnarna i Brygge visade sig omöjliga att genomföra då flygplanen var på tok för primitiva för att kunna verkställa så pass ambitiösa operationer. Brett upplagda amfibieoperationer med stridsvagnar dryftades även, men dessa gick i stöpet på grund av vad som skedde på landbacken. Ett särskilt stort planerat landstigningsföretag skrinlades år 1917 då västfronten slukade allt större resurser. Att fältmarskalk Douglas Haig fått för sig att genomföra Passchendaeleoffensiven ledde nämligen till att eventuella räder mot Zeebrygge fick vänta då Haig behövde allt manskap han kunde lägga vantarna på för att dränka i Flanderns moras. Medan tiden gick blev även själva målet för räden allt bättre försvarat. Hamn- och kanalutloppen var skyddade av dåtidens största pir, en gigantisk skapelse på cirka 1,6 kilometer med en bredd på över 70 meter varav 9–13 meter stack upp över havet beroende på tidvattnet. Denna pir omöjliggjorde alla försök att bara storma rakt in i Zeebrygge och den var dessutom befäst. Tyskarna hade kånkat ut 10,5 cm pjäser på piren, och längre inåt land hade de även upprättat kustartilleribatterier med monstruösa 30,5 cm pjäser. Den tyska garnisonen var väl utrustad, väl drillad och hade tillgång till en mängd vapen av alla upptänkliga kalibrar. En som dock inte lät sig förfäras av detta var viceamiral sir Roger Keyes. Det han planerade var inte en amfibieoperation med syfte att inta och hålla Zeebrygge utan någonting långt fräckare. Keyes ville genomföra en räd. Planen var enligt brittiskt manér komplicerad. 12 Spektakulära kommandoräder från första världskriget till idag
Tre uttjänta kryssare (HMS Thetis, Intrepid och Iphigenia) skulle sicksacka sig in i Zeebrygges kanalmynning, och där – fyllda med sprängämnen, cement och betong – sänkas för att på så vis blockera kanalutloppet. På egen hand skulle de tre ålderstigna fartygen inte kunna uträtta mycket, varför en avledningsmanöver även skulle genomföras. Kryssaren HMS Vindictive skulle tillsammans med andra, mindre fartyg landsätta en bordningsstyrka på piren. Denna skulle slå ut pirens batterier men även ta tyskarnas uppmärksamhet från de tre blockskeppen. Om de lyckades med detta skulle soldaterna försöka rensa piren. Ungefär samtidigt skulle brittiska ubåtar smyga in i pirens viadukt, som förband piren med landbacken, för att fyllda med sprängämnen detoneras så att männen på piren skulle kunna operera utan fara för att bli instängda.
HMS Vindictive har lagt sig vid Zeebrygges pir, och marinsoldater stormar iland via specialbyggda landgångar. Väl uppe möttes de av intensiv kulspruteeld. En dramatisk oljemålning av Charles De Lacy, finns på Royal Museum i Greenwich. foto: wikipedia
Zeebrygge 1918 – första världskrigetsmest dramatiska räd 13
Planen gav litet eller inget utrymme för någonting annat än att allting klaffade. Totalt krävdes tre moment som brittiska flottan inte kunde påverka: högvatten (för att skeppen inte skulle fastna på den rörliga sandbottnen), en månlös natt (för att anfallet inte skulle förlora sitt överraskningsmoment) och vind som blåste mot land (för att man tänkte sig lägga ut en rökridå för att skyla bordningsstyrkan). Dessa förhållanden ville inte uppenbara sig. Under april 1918 inledde man flera gånger operationen men avbröt den i sista sekund. Under tiden brakade den tyska våroffensiven igenom de brittiska skyttegravarna på västfronten och armén ställde näsvisa frågor om flottans dådkraft. Den brittiska moralen blev sämre och Keyes oroade sig alltmer för att hans manskap skulle tas ifrån honom för att slösas bort i västfrontens köttkvarn. Till slut gick det inte att vänta längre. Flottan behövde en seger och det gjorde imperiet också. Man beslöt att inleda räden den 22 april under suboptimala förhållanden, väl medvetna om att natten skulle lysas upp av en skinande fullmåne. Om inte annat sammanföll det valda datumet med St. Georges dag, det engelska skyddshelgonet, och en officer menade dessutom äppelkäckt att tyskarna aldrig skulle tro att britterna skulle var så dumma att de anföll i starkt månsken. Britterna ville uppenbarligen bevisa att de var precis så enfaldiga.
OPERATIONEN INLEDS Det är natt och bortsett från vågornas sorl är det tyst. Klockan är 23.10 den 22 april 1918. En brittisk flotta på 75 fartyg ligger i väntan utanför Zeebrygge. Ett lätt regn faller över HMS Vindictive medan andra skepp lägger ut en rökridå. Vindictive utgör en märklig syn. Den gamla kryssaren är täckt med fasthamrade stålplåtar och surrade sandsäckar. Hon har bestyckats för att kunna ge understöd på nära håll. Eldkastare, kulsprutor, kanoner och granatkastare är alla en del av hennes beväpning. I Vindictives buk genomför sjukvårdarna sina förberedelser. Man hamstrar första förband, gör utrymme för sårade och lägger fram kirurgiska instrument. Under däck står landstigningsstyrkan samlad. Hundratals män, de flesta tysta och sammanbitna, står axel mot axel 14 Spektakulära kommandoräder från första världskriget till idag
i full stridsutrustning. De tunga stålhjälmarna skaver, svettiga händer greppar lite hårdare om gevär, kulsprutor och eldkastare. De väntar i 20 gastkramande minuter efter att röken lagts ut. Därefter hör de gläfset från den brittiska understödselden. På Vindictives däck står manskapets officerare. De har övat länge för den här operationen, de har till och med fått försöka inta attrapper av Zeebryggepiren. Genom de grå ridåerna av regn och rök ser de klockan 23.30 mynningsflammorna från den brittiska flottan som ger eld mot Zeebrygge. Officerarna delar brittiska krigsmaktens heroiska traditioner. En officer och en gentleman bemöter allt, inklusive egen artillerield, och medvetenheten om att det tyska svaret snart kommer komma, med kyla och lugn. De känner sig redo, hedrade rent av, men samtidigt är det många tankar som hinner passera genom en människas sinne när hon räknar minuterna inför den okända faran. På land tror tyskarna först att det hela rör sig om en störningsoperation. De har varit med om det tidigare och under den första kvarten av beskjutning ligger de flesta av de tyska soldaterna kvar i sina bunkrar. När artillerielden inte vill upphöra börjar de dock ana oråd, och denna aning växer raskt till den kallsvettiga insikten att någonting stort är på gång. ”Der Tommy kommt!” Strålkastare börjar treva genom nattmörkret och lysraketer fräser upp mot himlen. Snart hörs mullret av tysk kustartillerield från Zeebrygge. Först är den trevande, men medan alltfler tyska soldater flämtande bemannar sina batterier övergår mullret till ett dån för att sedan förbytas till ett vrål. Brittiska torpedmotorbåtar pilar fram genom vattnet, angriper både piren och en tysk jagare vars yrvakna besättning snart ger sig in i leken. Till britternas fasa vänder vinden. Rökridån driver ut till havs och klockan 23.56 observerar de tyska kustartilleristerna HMS Vindictive. Snart riktas pjäser av alla upptänkliga kalibrar mot kryssaren. Granater som låter som och har ungefär samma förstörelsekraft som ett höghastighetståg utan bromsar brakar ner i vattnet. Stålsplitter yr om Vindictive, som nu styr mot piren för allt vad tygen håller. Under däck tumlar de meniga runt av artillerielden och fartygets plötsliga fart. De är dock oskadda. Deras officerare har inte samma tur. Medan Vindictive styr mot piren drar den tyska elden likt en svarv av stål över hennes däck, som snart är klibbigt av blod, sönderZeebrygge 1918 – första världskrigetsmest dramatiska räd 15
16 Spektakulära kommandoräder från första världskriget till idag
Pansarkryssaren HMS Vindictive i Dover efter utfört uppdrag. Fartyget bär tydliga spår av striderna, inte minst styrbord sida i fören – området närmast fotografen. Det var där Harry Bennewith och hans kamrater bemannade en haubits. foto: krigsarkivet
Zeebrygge 1918 – första världskrigetsmest dramatiska räd 17
skurna uniformer och avslitna kroppsdelar. Männen som bemannar fartygets understödsvapen dödas och ett splitterfragment skär av slangen som förser Vindictives eldkastare med sin flytande ammunition. Överraskningsmoment verkar helt ha gått förlorat. Klockan 00.01 dundrar Vindictive in i piren. Hennes däck är röda av blod och stora, raggiga hål har slitits ur hennes ovanverk. Vindictive är sårad, men hon är inte slagen. Hon har dock missat sitt mål. Vindictive ligger nu 300 meter ifrån anfallsstyrkans mål. Sjön går dessutom hög och när män med stora änterhakar famlande försöker kroka fast kryssaren i pirens betong misslyckas de. En man slungas av fartyget och krossas mellan Vindictive och piren. Längre ut åt sjön ligger HMS Daffodil. Hennes kapten har ett fult sår i huvudet och blöder så mycket att han har svårt att se vad som sker i natten och kaoset. Vad han dock uppfattar är att Vindictive har problem. Han beordrar därför sitt skepp framåt och väl framme knuffar Daffodil Vindictive mot piren och håller henne där fast.
Zeebrygge efter räden. I förgrunden Boudewijnkanalens mynning, delvis – otillräckligt – blockerad av sänkta brittiska fartyg. I bakgrunden den mycket långa piren, vilken sträcker sig i en båge över redden. foto: krigsarkivet
18 Spektakulära kommandoräder från första världskriget till idag
Därefter tar sig soldater från Daffodil ombord på Vindictive för att delta i anfallet. Bordningslandgångarna kan nu kastas ut även om sjön är så hög att de knappt hålls på plats. Nere under däck är bordningsstyrkan redo. Bajonetter fästs av darrande händer och adrenalinet pumpar genom redan skärrade kroppar. ”Good luck”, säger vissa medan de börjar springa mot spångarna, ”Goodbye”, säger andra. Sergeant Harry Wright är en av de som anfaller piren. Han och hans mannar är nedtyngda med rep och stegar. Wright passerar flera skadade som ligger skrikande på däck, andra män ligger i tysta, sönderslitna högar. När han når däcket upptäcker han att det bara finns två landgångar, gistna saker som nätt och jämt ser ut att hålla ihop. Medan Wright springer mot piren öppnar tyska kulspruteskyttar eld på nära håll. Män faller som käglor. När han väl når piren finns inget skydd att få. Sergeanten säger senare: ”Våra förluster var så stora innan vi landade att av vår pluton på 45 man så var det endast 12 som tog sig i land.”
KAOTISKA STRIDER Striderna som nu utbröt på piren blev kaotiska. Landstigningsstyrkan hade som uppgift att förstöra pjäser, men den blev istället inbegripen i små, brutala och meningslösa strider om olika skjul och betongobjekt. Vindictive drabbades dessutom av en direktträff som dödade många och skadade fler. Med detta ströps mycket av Vindictives understödseld, vilket gjorde männen på piren än mer utsatta. Sergeant Norman Finch tog sig dock upp från det sönderskjutna däcket. Mödosamt krälade han mellan sina sårade kamrater mot en kulspruta och besköt tyskarna tills hans vapen förstördes. Därefter släpade han ner en skadad till förbandsplatsen innan han tillät sig själv att kollapsa av blodförlust och chock. Finch blev senare tilldelad Victoriakorset för sitt mod. Medan detta drama utspelade sig försökte HMS Iris II landsätta fler soldater för att avlasta de som redan var på piren. Detta misslyckades helt och Iris II sveptes ut till havs. Hon hade endast lyckats landsätta en ensam löjtnant. Det sista som sågs av honom i denna värld var hur han argsint avfyrade sin revolver mot fienden. Zeebrygge 1918 – första världskrigetsmest dramatiska räd 19
Under tiden blev situationen allt mer desperat för männen på piren. Flera kompanier tyskar grupperade sig för motanfall längre ner vid Zeebryggeviadukten. Flera av dem hade skaffat fram cyklar som de använde för att i full karriär söka inringa de desperata britterna. Vad tyskarna inte räknar med och vad många av männen på piren förmodligen glömt är den brittiska ubåten HMS C3. Hon ligger och lurar ute i vattnet, fylld med 5 ton sprängämnen. Hennes besättning består bara av ogifta, frivilliga. De är synnerligen motiverade och ser det som en ren ära att få genomföra ett av operationens absolut farligaste uppdrag. När tyskarna ser henne skrattar vissa till. De tror att C3 misstagit viadukten för en tunnel och därför låter de henne vara i fred. Detta visar sig vara ett ödesdigert misstag. Männen ombord tänder stubiner och börjar hasta mot småbåtar som ska föra dem till säkerheten. Explosionen är enorm och lyser upp hela den västra sidan av piren. Flera soldater känner hur deras uniformer fladdrar till av tryckvågen, men stridslarmet är så intensivt att de inte hör smällen. Från skeppen ute till havs tycker sig några britter se en tysk soldat som flyger genom luften, med båda händerna fast gripna kring styret på en cykel. Viadukten har förintats och tyskarna har nu svårt att kraftsamla för att utplåna landstigningsstyrkan. Endast 19 minuter har gått sedan Vindictive nådde piren och äntligen ser någonting ut att ha gått britternas väg. Medan striderna rasar på piren inleder blockskeppen sin resa mot kanalmynningarna. Landstigningsstyrkans förtvivlade kamp på piren och C3:s detonation drar åt sig mycket av tyskarnas uppmärksamhet, men inte all. HMS Thetis tar täten och snart riktar tyskarna både strålkastare och kustartilleripjäser mot henne. Från Vindictive ser kapten Alfred Carpenter skådespelet. Han tycker att Thetis liknar ett ”flammande ljus” där hon stormar fram genom vågorna medan stålfragment yr över hennes däck. På Thetis är stämningen hektisk. Alla ombord vet att de står inför avgörandets ögonblick medan kustartilleriets dova smällar blir allt tätare ju närmare de kommer sitt mål. Plötsligt saktar fartyget ner för att till slut stanna upp helt. Först förstår hennes besättning inte vad som skett, men snart står det klart att Thetis trasslat in sig i nät som tyskarna lagt ut för att hejda fientliga fartyg. Thetis besätt20 Spektakulära kommandoräder från första världskriget till idag
ning kan se sitt mål tydligt, de har nämligen fastnat alldeles utanför kanalmynningen, men nå målet kan de inte. Istället signalerar de varningar till HMS Intrepid och HMS Iphigenia så att dessa ska kunna undvika de tyska näten. Därefter lägger besättningen ut rök och överger sitt skepp för att i små motorbåtar fara i väg mot den väntande brittiska flottan. Thetis har dock spelat en viktig roll. Intrepid och Iphigenia lyckas undvika näten och då det tyska kustartilleriet är i full färd med att skjuta Thetis sönder och samman samt bekämpa styrkan på piren så kan de två skeppen ta sig in i kanalmynningen relativt ostört. De far igenom ett hav av rök vilket gör att de tyska pjäser som faktiskt riktas åt deras håll har liten eller ingen effekt. När fartygen väl når sina mål följer svettiga minuter då man apterar alla sprängladdningar
Överlevande från striderna återvänder till England ombord på HMS Vindictive. Den psykiska anspänningen tycks ha släppt, och männen ler lättat. Många av deras kamrater saknas dock på bilden. 220 närmare bestämt … foto: krigsarkivet
Zeebrygge 1918 – första världskrigetsmest dramatiska räd 21
ZE E BRYGGE 1 9 1 8 NEDERLÄNDERNA STORBRITANNIEN Amsterdam
Nordsjön
Dover
Rotterdam
Zeebrygge
Calais
Antwerpen
BELGIEN
Ypres
Bryssel
FRANKRIKE
Phoebe
3 x CBM
4 x CBM
8 x ML 1 x CBM
(Rökridå) Daffodil Vindictive
Trident 8 x ML 1 x CBM
4 x CBM
2 x CBM (Rökridå)
Iris II
2 x CBM
(Rökridå) Ubåten C3 förstör viadukten
Nät
Flygbas för sjöflygplan
(Räddar besättningarna 2 x ML från Iphigenia och Intrepid)
Thetis
Iphigenia Intrepid Batteri Wurttemberg (4 pjäser)
CMB: Coastal Motor Boat ML: Motor Launch
22 Spektakulära kommandoräder från första världskriget till idag
Batteri Goeben (4 pjäser)
som finns ombord och inleder evakueringen av skeppen. Från motorbåtar som för dem mot säkerheten kan Intrepids och Iphigenias besättningar se sina fartyg darra till för att sedan sjunka mot kanalens botten. Operationens huvudmål har uppfyllts.
RETRÄTTEN I FULL GÅNG På piren var reträtten i full gång. Cyril Widdison var en del av landstigningsstyrkan och beskrev hur ”strax efter klockan 01.00 … sprang alla vi som var kvar andlöst tillbaka, vi sprang för våra liv genom en storm av kulor och granater”. Hundratals män sprang över de två återstående landgångarna. Vissa bar sårade över axlarna, andra bar stupade. Några män lämpade av de skadade på Vindictives förbandsplats för att sedan springa tillbaka till piren för att rädda fler. Med landstigningsstyrkan väl ombord lättade Vindictive ankare. Med det var operationen i stort slut. Motortorpedbåtar fortsatte att bekämpa mål på piren och inåt land, och HMS Iris II försökte i sista sekund åter landsätta soldater alldeles innan reträtten blåstes. Hon belönades för besväret med en kustartillerigranat som dödade flera ur hennes besättning. Även HMS North Star träffades, och försök att rädda hennes besättning fortgick fram till klockan 02.25. Britterna hade lyckats med sin räd. Tre blockskepp fyllda med betong och cement blockerade nu kanalmynningen i Zeebrygge. Priset hade dock varit högt. Uppgifterna går isär om hur många brittiska soldater som stupade i Zeebryggeräden, men en av de vanligare uppskattningarna ligger på omkring 170 dödade, 45 saknade (varav somliga togs tillfånga medan andra dödades utan att återfinnas) och strax under 400 sårade. De tyska förlusterna låg på 35 man totalt. Trots detta såg britterna det hela som en framgång. Kanalmynningarna var trots allt blockerade och även om den varit dyrköpt hade flottan nu vunnit sin åtråvärda seger. Bara några veckor senare genomfördes en snarlik operation mot Oostende som dock blev en rejäl besvikelse. Men propagandavärdet av ”Z-O”- operationerna var mycket stort och totalt delade man ut elva Victoriakors till de som deltog, vilket gjorde de brittiska tidningarna rusiga av patriotisk glädje.
Zeebrygge 1918 – första världskrigetsmest dramatiska räd 23
Glädjen naggades dock i kanten av att tyskarna alls inte ville ställa upp på ett rent brittiskt segernarrativ. Att blockskeppen låg där de låg var naturligtvis misshagligt för de tyska flottstridskrafterna, men inom tre veckor lyckades tyskarna utvidga kanalen tillräckligt mycket för att både jagare och större ubåtar åter skulle kunna använda den. Under mellantiden hade mindre ubåtar och torpedbåtar kunnat bruka kanalen trots blockskeppen. Zeebryggeräden bör därför främst betraktas som en propagandaseger och därtill en kortlivad sådan. Dock ska man inte underskatta vikten av moral i krig, och våren 1918 var den brittiska moralen i stort behov av att stärkas. Till och med Winston Churchill, som i sina böcker om första världskriget många gånger är syrligt kritisk mot de brittiska vapnen, kommenterade efteråt att Zeebryggeräden ”förmodligen är en av de mest glänsande vapenbragderna under första världskriget och tveklöst en oöverträffad operation i den brittiska flottans historia”.
24 Spektakulära kommandoräder från första världskriget till idag
EBEN EMAEL 1940 – ANFALLET FRÅN LUFTEN Av Anders Frankson
PLÖTSLIGT VAR DEN PÅ allas läppar – den tyska krigsmaskinen hade vunnit en enorm triumf. Den gigantiska och till synes ointagliga belgiska fästningen Eben Emael hade erövrats i en handvändning den 11 maj 1940 av vad som verkade vara en handfull tyska fallskärmsjägare. Operationen hade tagit drygt 24 timmar. Vad var det egentligen som hände? När Adolf Hitler bröt mot Versaillesfördraget 1935, som begränsade Tysklands krigsmakt, fick Hermann Göring uppgiften att bygga upp det tyska flygvapnet och luftförsvaret. Ansvaret för både stridsflygplan och luftvärn hamnade således hos Göring. Han fick också så småningom ansvaret för fallskärmsjägarförbanden, medan armén fortsatte att utbilda enstaka förband för insats med lastglidflygplan. Fälttåget i Polen 1939 hade knappt hunnit avslutas när Hitler överraskade sina närmaste rådgivare med en äventyrlig idé. Han ville nämligen att särskilt utrustade stormtrupper skulle landa på den starkt befästa belgiska fortanläggningen Eben Emael med hjälp av lastglidflygplan och därmed ta fästningen med överraskning och öppna vägen för de tyska anfallsförbanden. Idén hade Hitler fått efter ett samtal med den kvinnliga testpiloten Hanna Reitsch, då hon berättade att det var möjligt att landa med stor precision med dessa lastglidflygplan på en begränsad yta. Dessutom fanns en annan fördel, de gled nästan ljudlöst genom luften ner mot målet till skillnad mot propellerdrivna transportplan. Försvarare fick därmed ingen förvarning. Byggandet av den belgiska fästningen Eben Emael påbörjades 1931 och den stod färdig 1935. Fästingen byggdes strax söder om den holländska staden Maastricht på andra sidan Albertkanalen – vid belgiska gränsen – och syftet var att hindra en tysk invasion av 1914 års modell genom Belgien. Trots detta anlitades flera tyska företag i byggandet av fästningen. Fortet fick formen av en tårtbit, där bredden vid basen i söder är cirka 600 meter men längden från söder till norr är cirka 750 meter. Vid fästningen var cirka 1 200 man stationerade. Eben Emael 1940 – anfallet från luften 25
Red. Anders Frankson
En av tidernas mest uppmärksammade kommandoräder är specialförbandet DEVGRU:s eliminering av al-Qaidas ledare Usama bin Ladin i Pakistan 2011, här skildrat av David Bergman: ”När de avancerat till den tredje våningen fick den förste soldaten direkt se en mansfigur som stack ut huvudet från ett sovrum. Den första eldgivningen fick mannen att dra sig tillbaka in i rummet, men soldaterna följde snabbt efter och fortsatte skjuta tills de såg att mannen var nedkämpad och inte längre utgjorde ett hot. Efter att ha genomsökt våningen gick soldaterna till den dödade mannen på golvet och jämförde med de fotografier de tagit med sig för just det syftet. Inom kort sändes det förberedda kodordet ’Geronimo’ tillbaka till basen. Usama bin Ladin var död.”
Kommandoräder_skyddsomslag_tb_k1.indd 1
Några av Sveriges främsta militärhistoriska författare berättar här om de mest dramatiska kommandoräderna, som tyskarnas fritagning av Italiens diktator Benito Mussolini under andra världskriget eller ett amerikanskt specialförbands likvidering av terrorledaren Usama bin Ladin i Pakistan 2011. Militära specialoperationer utförs i både fred och krig. Avgörande här är inte om landet befinner sig i en väpnad konflikt utan om det finns hot som behöver undanröjas. Ett fredstida exempel är när det brittiska specialförbandet SAS sattes in i London 1980 där Irans ambassad hade blivit ockuperad av beväpnade terrorister. Ett av de mer mytomspunna specialförbanden under andra världskriget var de finska fjärrpatrullerna, som kunde befinna sig hundratals kilometer bakom fiendens linjer. De gjorde flera kommandoräder och hade få motsvarigheter i andra världskrigets arméer. Boken beskriver även specialoperationer som genomförts med framgång men där resultatet uteblivit på grund av felaktig information, som operationen i Son Tay under Vietnamkriget. Dessutom andra världskrigets främsta attackdykare – de italienska ”Decima Flottiglia” – och deras anfall på Alexandria 1941, gisslandramat på teatern i Moskva 2002 och en rad andra kommandoräder!
– FRÅN FÖRSTA VÄRLDSKRIGET TILL IDAG
Första världskrigets mest dramatiska kommandoräd är britternas attack mot belgiska Zeebrygge, vilket här skildras av Mattis Bergwall: ”Tungt beväpnade brittiska soldater springer över vajande landgångar. Kängor slår hårt ner i Zeebryggepirens betong. Det är den 23 april 1918, och trots att det är midnatt så är det ljust som om det vore mitt på dagen. Lysraketer kastar ett bultande sken över scenen. Explosionerna, artilleriets rytande och kulsprutornas vrål gör att männen på piren knappt kan höra sig själva tänka, än mindre vad kamraten intill skriker genom oväsendet. Många faller redan när de når piren och deras skrik och kvidande blir ett med slagfältets kakofoni.”
ISBN 978-91-552-6404-8
2017-04-27 17:26