PRESSRÖSTER OM MARINA BELLEZZA »En rå skildring av det moderna Italien
EN KÄRLEKSHISTORIA OM TVÅ UNGA MÄNNISKOR I KRISENS ITALIEN, AV FÖRFATTAREN TILL SUCCÉDEBUTEN STÅL
berättad genom en komplicerad men oemotståndlig kärlekshistoria...« De Morgen »Silvia Avallone tecknar ett frätande porträtt
MARINA OCH ANDREA växer upp i norra Italien, i en småstad om-
given av nedlagda fabriker. Husen står tomma, butikerna är stängda och överallt syns spåren av den ekonomiska krisen. FOTO: RCS LIBRI
SILVIA AVALLONE (född 1984) debuterade med
Marina är tjugotvå och slående vacker. Hon använder sitt utseende för att få uppmärksamhet, vill vara en Lady Gaga, en Rihanna, och drömmer om att bli berömd, att vinna X-Factor,
Le Figaro Magazine »Med romanen Marina Bellezza […] har hon cementerat sin position som en av de mest spännande unga italienska litterära rösterna.« Klassekampen
att synas och höras överallt. Andrea arbetar deltid på biblio-
romanen STÅL som väckte stor uppmärksamhet
teket, men han längtar efter ett enklare liv närmare naturen.
i hemlandet och nominerades till ett av Italiens
Trots sina olikheter inleder Marina och Andrea en relation
mest prestigefyllda litterära priser, Premio
och även om deras drömmar ser olika ut förenas de i sin önskan
Strega. Romanen hyllades av kritiker och blev
att fly den värld som nu faller sönder runtomkring dem.
en internationell bästsäljare.
av vår tids desperata sökande efter hopp.«
PRESSRÖSTER OM STÅL »En sensationellt bra debut; helgjuten med sitt mogna språk (oklanderligt översatt), dramaturgiska komposition och personporträtt.« Aftonbladet »Livskraftig samtidskritik, utvecklingsroman
»Marina Bellezza är en bok om tillhörighet och övergivenhet, om rotfasthet och instängdhet. Problematiken den skildrar är inte bara italiensk, den är spansk, grekisk, europeisk, global. Det är en stark bok, av en ung författare på väg att skriva in sig
och kärleksförklaring i ett, där hettan från solen och stålverket strömmar från sidorna, i en perfekt avvägd blandning av det sorgsna och det hoppfulla.« Svenska Dagbladet
i en stor berättartradition.« Expressen
ISBN 978-91-27-14115-5
OMSLAG: SARA R. ACEDO FOTO: KNIEL SYNNATZSCHKE/PLAINPICTURE
Avallone_MARINA_ORIG.indd 1
9 789127 141155
2015-03-10 11:06
15-11 N&K Bellezza, 9 mars.indd 2
2015-03-09 16:09
FÖRSTA DELEN Vilda västern
15-11 N&K Bellezza, 9 mars.indd 7
2015-03-09 16:09
15-11 N&K Bellezza, 9 mars.indd 8
2015-03-09 16:09
1
Ett svagt ljus lyste från en plats någonstans mitt i skogen, ungefär en mil från provinsväg 100, som gick mellan två enorma, mörka berg. Det var det enda tecknet på att det fortfarande levdes någon form av liv i den här dalen, i provinsens karga och bortglömda utkanter. Genom vindrutan såg de hur det dök upp, som ett glittrande fiskedrag i djupt vatten. I nästa kurva försvann det ur sikte. De bromsade in i en korsning mitt i ingenstans, framför resterna av en restaurang. Två förbommade fönster och en skylt med den bleknade texten ”dagens rätt” och andra oläsliga ord. En av dem mindes att festen efter hans första nattvard hade hållits där. Tjugo år senare fanns taket och gallren för fönstren kvar. Tjugo år senare var allt slut. De fortsatte, ökade farten igen. Det fanns inga lyktstolpar på den här sträckan, inget metallnät som skyddade mot ras från de hotfullt utbuktande bergväggarna. Strålkastarna avslöjade brottstycken av snårbevuxna branter, ibland ett förfallet litet hus. Till och med vägskyltarna försvann häruppe, i den ödsliga kvällen. De var de enda som körde på väg 100, mellan dalbottnen och den övergivna trakten, ödemarkerna. De följde den slingrande vägen mellan stupen, uppåt genom kurvor som de kunde utantill, i en gammal Volvo kombi. Lövträden såg alltmer spöklika ut ju 9
15-11 N&K Bellezza, 9 mars.indd 9
2015-03-09 16:09
högre upp de kom. Dalen var brant och trång ovanför forsen, och bara det enformiga ljudet av vatten trängde in genom bilens öppna fönster. Ljuset dök upp igen, otydligt och halvt dolt av en bergskam. De såg det men sa inget. De kom fram till Andorno. Trafikljusen blinkade gult och Volvon susade fram i nittio, struntade i stopp- och väjningsplikten. Efter kyrkogården, efter det som fanns kvar av den lilla fotbollsplanen där de hade vuxit upp, väntade baren Sirenas silhuett, med avflagnad puts och släckt skylt. De parkerade. Gick ur bilen. En av dem var lång, en var kraftigt byggd och en hade ögon som var svartare än olja. De gick fram till dörren – inte ett ljud hördes inifrån. Ändå drog de i den. ”Det är stängt.” Sebastiano, den långe, blev stående framför dörren. Han fortsatte att stirra ilsket på den, gav den en spark, och en till. Borden utanför var travade och hopbundna med ett rep, som om någon hade kunnat komma på tanken att stjäla dem. På marken låg hopknycklade cigarettpaket. Luca, den kraftigaste av dem, gick runt huset och tittade på baksidan. ”Nej, det är faktiskt stängt.” ”Vi sticker”, sa Andrea. Han var lugn. Han stirrade ut i mörkret med orubblig blick. ”Vart då?” Frågan uppslukades genast av mörkret. Sebastiano var irriterad och såg på Andrea som om han tänkte utmana honom och väntade sig ett svar. Luca tog fram mobilen och började leta bland sina kontakter. ”Jag vet inte”, sa Andrea. Han rättade till skjortkragen och tände en Lucky Strike. Stan var inte hans grej. Ställena inne i Biella, hade alltid gjort honom illa till mods. Han föredrog bergen som hade 10
15-11 N&K Bellezza, 9 mars.indd 10
2015-03-09 16:09
varit avfolkade i decennier, där kände han sig i alla fall inte som en främling. Han vände sig om och såg uppåt, mellan Valle Cervo och Valle Mosso, på det envisa ljuset som var suddigt i den fuktiga luften. Han pekade ut det för de andra och nickade. De såg tveksamt på honom och satte sig i bilen igen. Sebastiano startade motorn och körde tillbaka genom Andorno. Den här gången tog han en annan väg, 105:an mot San Giuseppe di Casto. Nu syntes ljuset bättre. Det verkade närmare än förut. De sa inget men bestämde sig för att följa det. Kanske var det bara en eldsvåda, men de bestämde sig för att följa det i alla fall. I San Giuseppe fanns en tidningskiosk, en livsmedelsbutik och en kyrka. Ett par kilometer och alltihop försvann i backspegeln. Sådana var alla små samhällen här i trakten: övergivna, med stängda fönsterluckor och släckta skyltar. Men de hade aldrig tänkt på att ge sig av, inte alls – deras känslor och orienteringsförmåga styrdes av de här vägarna och bergen. Men vissa kvällar, som den här, var de inte så pratsamma. Andrea satt med tinningen mot fönstrets gummilist och såg ut. Sebastiano körde och njöt av sin frihet, som han hade återfått efter nio månaders husarrest. Bara för en sekund undrade han vad hans son skulle tänka om honom när han blev stor. De passerade Golzio. Stereon var trasig och de fortsatte tiga. Efter att ha umgåtts med skog och sten så länge hade tystnaden blivit en ovana. Luca letade fortfarande bland sina kontakter efter någon tjej som han kunde ringa – en kompis, vem som helst – men han kunde inte bestämma sig. ”Kan man få veta vart vi är på väg?” sa han. Ingen svarade. Skogen var en mörk massa med grenar som var intrasslade i varandra. Sebastiano kunde inte sluta undra om Mathias skulle stå på hans sida eller lyssna på sin jävla morsa. Andrea tänkte på sin pappa, intalade sig att han var tillräckligt vuxen för att sätta 11
15-11 N&K Bellezza, 9 mars.indd 11
2015-03-09 16:09
hårt mot hårt. Alla stirrade ut i avgrunden som doldes av mörkret, ett ingenmansland. Små fallfärdiga byar mellan klipporna. Hundra eller tvåhundra invånare. De fortsatte att följa ljuset som inte lovade någonting och nu var så litet att det såg ut som lågan från ett stearinljus. De åkte vidare uppför den öde vägen, var och en i sina tankar, allt djupare in bland granar och torrt ris utan att veta hur de skulle hitta en biljardhall eller en öppen bar, få något att hända i tystnaden. Och så, under bråkdelen av en sekund, när Sebastiano vände sig mot baksätet för att be Andrea tända hans cigarett, när Luca också vände sig om för att ta upp tändaren som Andrea tappat, just i den bråkdelen av en sekund hände det faktiskt något. Den rusade ut ur snårskogen i vansinnig hastighet och blev fullt synlig mitt på vägen. Men i stället för att springa över stod den kvar. Och den var levande. Den var jättestor. Och den rörde sig inte ur fläcken. Den stod kvar som om mörka krafter hade för stenat den. Två gula klot tändes i mörkret och bröt ljuset från strålkastarna som speglar, men det såg de inte. Och innan de hann uppfatta det, innan Sebastiano äntligen vände sig framåt och instinktivt tryckte bromsen i botten, körde Volvon rakt på den. Krocken var fruktansvärd. Det var en våldsam kollision mellan en metallkropp och en ännu hårdare kropp. Strålkastarna slocknade samtidigt som motorn dog. Luca satt plötsligt med ansiktet mot vindrutan och hjärtat i halsgropen, Andrea hade fastnat mellan förarsätet och passagerarsätet. Tystnaden var avgrundslik, precis som beckmörkret de kastats in i. Sebastiano kramade fortfarande hårt om ratten. En liten stund var alla tre panikslagna, satt stilla och andades häftigt utan att kunna göra något annat, med uppspärrade ögon. Sedan insåg de att Volvon hade fått stopp mitt på vägen. ”Jävla helvete!” skrek Sebastiano. Och han tittade på de andra. 12
15-11 N&K Bellezza, 9 mars.indd 12
2015-03-09 16:09
De var röda i ansiktet, och pulsen var så hög att de nästan kunde höra varandras hjärtslag. De levde. ”Vad var det?” frågade Luca. ”Vad det än var, så är det kvar därute”, sa Andrea. Det enkla konstaterandet räckte för att de skulle sitta kvar som fastfrusna. ”Om vi har dödat nån då?” ”Nån?” De teg, lamslagna av tanken på följderna. Sedan ryckte Sebastiano upp sig och slog näven i ratten. ”Vad fan säger du? Jag tänker inte sitta inne igen.” Han försökte starta motorn. ”Den går inte i gång …” Han lutade sig fram och tittade ut, genom glaset som var smutsigt av regn och insekter. Han såg att motorhuven var hopknycklad. Då slängde han rasande upp dörren. De andra klev också ur. Mörkret rörde sig i vinden, mellan branterna och skogen, som en levande varelse. Motorhuvens väns tersida var helt förstörd, inslagen och hoppressad. En av strålkastarna var borta. Men det var inte lätt att förstå; inget annat ljus än det svaga månskenet trängde dit ner. De gick i väg för att titta, även om de hoppades att det inte fanns något att se. Men det fanns det: en stor fläck som bredde ut sig över asfalten, ungefär tio meter bort, tvärs över den heldragna linjen, och som rörde på sig. Sebastiano gick fram först, medan de andra höll sig på avstånd. Han böjde sig ner lite och tog hastigt ett steg tillbaka. ”Skit också!” ”Vad är det?” Vägen låg öde, mobilerna hade ingen täckning. ”Tänd strålkastarna, fort!” skrek Sebastiano upprört. Andrea var fortfarande tyst, förlamad av händelsen som var fullkomligt meningslös. 13
15-11 N&K Bellezza, 9 mars.indd 13
2015-03-09 16:09
Sebastiano fortsatte att luta sig fram och dra sig tillbaka, som om han ännu inte vågade titta. Luca vred om nyckeln med en svettig hand, men motorn startade inte. Andrea gick fram till Sebastiano och vidare till den mörka och orörliga skepnaden som låg där mitt på vägen. Han ställde sig på knä för att betrakta den ordentligt, för att förstå vem eller vad det var, men just då fick Luca i gång motorn och den högra strålkastaren tändes plötsligt och bländade honom. I vissa ögonblick tänker man inte på någonting, man vet inget och är ingen. I vissa ögonblick, när man är tjugosju, kan man bara känna en sak, den viktigaste och sannaste av alla. Rädsla. När Andrea öppnade ögonen igen såg han en skrämmande, mörk och blodig massa under sig. Och när han tappade balansen och kom åt den med foten gav den upp ett skärande skrik, omänskligt och mänskligt på samma gång, och började darra i hela kroppen. ”Den lever …” Hon, tjejen som körde mellan risfälten i en Peugeot 206 Cabriolet och nu saktade in i korsningen vid Carisio och såg sig omkring, letade efter ett motell där hon aldrig hade varit. Det borde ha legat där, trehundra meter före vägtullstationen, men det enda hon såg var ett bygge och en rad rostiga containrar. Hon vände bakom en bensinmack och prövade en mindre väg. Mörkret var så kompakt att någon som bodde här skulle kunna tappa bort sig, och det var ännu värre för henne. Sedan fick hon syn på en blinkande skylt med en pil, och ordet ”nevada” som saknade två bokstäver. Nu kunde hon inte hamna fel. Hon trampade gasen i botten och kände hur däcken slirade på stenläggningen, men hon hade för bråttom för att ta det försiktigt. Nevada låg på andra sidan havet, det var neonljusens och kasinonas stat som hon hade sett på teve. Men här låg det på gränsen 14
15-11 N&K Bellezza, 9 mars.indd 14
2015-03-09 16:09
mellan provinserna Biella och Vercelli och var ett ensamt litet fyravåningshus med alla jalusier neddragna. Och inget annat. Hon körde in på parkeringen. Svärmar av flugor flög mot lyktstolparnas svaga ljuskäglor. Hon parkerade och stängde av radion som just då spelade Someone like you med Adele. Hennes favoritlåt som hon en dag i direktsändning och inför miljontals tittare skulle tillägna honom, bara honom. När hon klev ur bilen märkte hon att hon frös. Hon hade nästan inget på sig. Hon försökte springa, men klackarna sjönk ner i gruset och det gick inte att ta sig fram snabbare än så. Hon var rädd för att han redan skulle ha gått. En blick på klockan – den var över åtta. Hon var rädd att han inte skulle ha väntat på henne, och tiden var knapp för att övertala honom, eller snarare tvinga honom att följa med. Sångtävlingen skulle börja om mindre än en timme, fyra mil därifrån, och hon ville till varje pris att han skulle stå där framför scenen och applådera. Åtminstone den här kvällen. Hon slog upp entrédörren på vid gavel. Vid disken i receptionen stannade hotellportieren och två gäster upp för att titta på henne, stelnade till som om de sett en uppenbarelse. Men hon brydde sig inte om någon och frågade inget. På ren impuls gick hon in i den vänstra korridoren. Heltäckningsmattan var sliten och färglös, tapeterna på väggarna urblekta. Hon gick nedför en kort trappa, kände en obehaglig lukt av mögel och smutstvätt och försökte låta bli att undra vad det var för man som valde ett motell som hyrde ut rum per timme, alldeles intill motorvägen. Sedan kom hon in i en svagt upplyst sal, och hjärtat stannade nästan. Alla bord var tomma utom ett. Och där satt han. Han var i sällskap med en kvinna som hon undvek att se på. Han smuttade på en drink, log och pratade med låg röst. Nyrakad, välklädd i grå kostym, mer spännande än någon annan. 15
15-11 N&K Bellezza, 9 mars.indd 15
2015-03-09 16:09
Trots att han inte såg ut som någon som väntar otåligt, trots att han ännu inte hade sett att hon stod och stirrade på honom längst ner i trappan, och trots att han höll en tjej som säkert var tjugo år yngre i handen, fylldes hon av en plötslig och skamlös glädje. Hon sprang genom rummet så att väskan slog emot stolar och bord och kastade sig om halsen på honom, klängde sig fast vid hans axlar. Hon hade inte sett honom på över ett halvår. ”Pappa!” skrek hon. Och Raimondo Bellezza log och slog sina väldiga armar om henne. ”Älskling, du hann.” Kvinnan i hans sällskap presenterade sig och räckte fram handen. Hon tog den inte och bevärdigade henne inte med en blick. ”Hur länge stannar du?” frågade hon genast. ”Tja, tjugo, tjugofem minuter …” ”Va!? Ska du inte komma och lyssna när jag sjunger? Det börjar nio … Snälla!” Raimondo rättade till knuten på sidenslipsen. Han hade en guldring på vänstra lillfingret, med en ädelsten. ”Du vet att det inte går, vi måste åka med en gång … Men jag väntade ju på dig.” Hon borrade in ansiktet i vecken på hans kavaj, kurade ihop sig mot hans bröst. Hon hade satt sig i knäet på honom som när hon var liten, gjorde ingen ansats att släppa taget om honom, och han strök henne över håret och skrattade, glad och vänlig som en man som bara har upplevt livets ljusa sidor. ”Vad vill du ha?” frågade han för att få henne på andra tankar. ”Prosecco, vill du ha det?” Flickvännen som kanske till och med var yngre än hon och hade långa cerisefärgade naglar satt tyst och tittade på dem, märkbart irriterad. 16
15-11 N&K Bellezza, 9 mars.indd 16
2015-03-09 16:09
”En Negroni, då? Vad tycker du bäst om? Larva dig inte nu, kom igen …”, envisades hennes pappa. ”Champagne? Vill du ha champagne?” ”Ja”, sa hon lågt. ”Jag visste väl det.” Raimondo blinkade åt sin flickvän. ”Min dotter har alltid varit chic, det ska du veta. Det har hon efter mig … Ursäkta! Kan vi få tre glas Dom Pérignon?” ”Dom Pérignon, det har vi inte”, svarade servitören som just hade dykt upp. ”Det spelar ingen roll vad det är, bara det är franskt.” Raimondo fortsatte att stryka sin dotter över håret. ”Du kommer aldrig på mina konserter”, protesterade hon och tittade upp med en barnsligt tjurig min. Hon försökte ge honom dåligt samvete men lyckades inte. ”Lilla vän, du vet ju att pappa har mycket att göra.” Hon reste sig upp och satte sig mittemot honom. ”Men det är söndagskväll! Vad är det du ska göra?” Raimondo Bellezza luktade cigarr och rakvatten. Han hade lika blå ögon som Paul Newman och samma ansiktsdrag som sin dotter. ”Du blir bara vackrare och vackrare, vet du det?” ”Ja, jag vet. Säg att du kommer i kväll.” Raimondos nya kärlek hade nu helt tagit avstånd från dem och satt uppslukad av ett spel på mobilen som gav konstiga ljud ifrån sig. ”Vi måste vara i Monte Carlo vid elva och vi har trettio mil kvar att köra. Men nästa gång …” Det skulle inte bli någon nästa gång, det visste hon. Hon såg på sin pappa, såg världen som speglades i hans ansikte, den värld som hon velat uppnå sedan hon var barn, när han hade åkt bort i dagar eller veckor och hon hade gråtit för att hon velat att han skulle ta med henne. Hon såg det liv som hon fantiserade om, det som bara kunde finnas någon annanstans, alltid någon 17
15-11 N&K Bellezza, 9 mars.indd 17
2015-03-09 16:09
annanstans och som omväxlande hette Campione d’Italia, SaintVincent och Monte Carlo. Ända sedan Raimondo hade stuckit för gott och lämnat henne hos hennes mamma hade hon längtat efter den där tillvaron som hon föreställde sig full av designade klänningar, ändlösa nätter och lyxhotell. Och trots att han aldrig hade glömt bort att betala underhåll, skicka blommor på Alla hjärtans dag och gratulera på Kvinnodagen, trots hundratals vykort från alla ställen längs Rivieran som han varit på hade han alltid övergett henne. Hon uttalade tyst och sakta Mon-te Car-lo för sig själv. Det ordet symboliserade allt det hon hade berövats, det han hade tagit ifrån henne: födelsedagarna som de firade tillsammans, utflykterna, applåderna på konserterna. Då började hon hata honom igen. ”Men jag körde ju en omväg för att träffa dig.” Hon såg på honom utan att blinka. ”Jag fattar inte hur du klarar av att vara kvar här, älskling, det är tur att du börjar jobba snart … När börjar det där programmet förresten? För varje gång jag kommer tillbaka hit har det blivit värre, eller hur, Nadia? Det är som ett ingenmansland, vilda västern, så jävla hopplöst!” Och han skrattade. Hans fantastiska, strålande affärsmansskratt. Hans kritstrecksrandiga kostym, blå skjorta och lila sidenslips. ”Varför tar du inte med mig till Monte Carlo nästa gång? Varför ringer du inte och kommer och hämtar mig, så att jag får följa med i stället för en ny jävla slampa?” Raimondo hann precis spärra upp ögonen och Nadia verkade nästan vara på väg att öppna munnen för att ge den jämnåriga tjejen svar på tal – Vem är det som är slampan? – när servitören kom med brickan. Det hade blivit dödstyst och hans dotter stirrade ilsket på honom, men han visste hur han skulle tackla det, glida över alla problem och komma undan. 18
15-11 N&K Bellezza, 9 mars.indd 18
2015-03-09 16:09
”Skål!” ropade han och lyfte champagneglaset i plast. ”För att min dotter ska göra succé! För du kommer att lyckas, älskling, du kommer att vara stjärnan i …” (Han hostade eftersom han inte kom ihåg namnet.) ”… det där programmet. Och då är det jag som får åka med dig!” Han blinkade åt henne. ”Du ska visa dem vem du är och vara smartare än alla andra. Man måste ha stake, glöm inte det.” De skålade. Han behandlade henne som en barnunge och hon gjorde allt för att bli behandlad på det sättet. Fastän hon hade fyllt tjugotvå försökte hon fortfarande få kompensation för allt hon inte fått som barn. Hon började prata vitt och brett. Hon gav sig på att berätta om programmet hon skulle vara med i, överdrev de förväntade publiksiffrorna, hittade på namn på gästerna, nämnde Piero Chiambretti och Simona Ventura för att göra intryck på sin pappa, för att övertyga honom om att hon verkligen var lik honom nu. Och han lyssnade, klappade henne på armen, sneglade på klockan och gav menande blickar åt sin korkade flickvän som hade börjat spela Bubble Gun igen. ”Man måste ha stake, man måste vara framåt! Jag kommer inte att missa programmet en enda gång, det lovar jag … Och om du behöver ett gott råd så kan du höra av dig när som helst.” Sedan reste sig hennes pappa och inkräktaren helt plötsligt, innan hon hade hunnit dricka upp, och skyllde på att de var fruk tansvärt försenade. Hon kramade honom länge, tiggde om tjugo, trettio sekunder till för att hinna ge honom en sista kindpuss. Hennes pappa och mamma gick inte att jämföra på en och samma dag, det begrep hon. Hon visste det eftersom han hade lämnat dem på det där sättet, fastän hon inte ville minnas det. Hon visste att hennes mamma var en loser, men inte han. Han hade alltid svikit när det gällde, och för det hatade hon honom, avskydde honom, samtidigt som hon älskade honom otroligt mycket. Kan19
15-11 N&K Bellezza, 9 mars.indd 19
2015-03-09 16:09
ske skulle hon aldrig förlåta honom, men nu hade hon kunnat sälja sin själ för att vara tillsammans med honom tio minuter till, och övertala honom att följa med och applådera när hon tävlade, och äta middag med henne efteråt. Bara de två. Men i stället var hennes pappa redan på väg bort med den där Nadia, och hon följde motvilligt efter dem ut på parkeringen. Hon såg hur de satte sig i bilen och stängde dörrarna. När han hade börjat köra sa han något genom fönstret som hon inte kunde uppfatta. Hon såg hur de åkte därifrån. I en läcker svart Maserati som hon inte kunde tänka sig var en hyrbil. Och även om någon hade sagt ”Du vet väl att din pappa bara hyr såna bilar när han vill imponera”, skulle hon aldrig ha trott på det. ”Ring!” ropade hon. ”Messa mig när du kommer fram!” Men han var redan långt borta och kunde inte höra. Och där stod den blonda tjejen på en och sjuttiofem med en skönhet lika våldsam som en orkan; hon som kunde få alla män att kasta sig för hennes fötter stod på en gruslagd parkering med tårar i ögonen och armarna hängande längs sidorna. Hon gick nedslagen mot sin begagnade Peugeot 206. Öppnade dörren och blev stående med blicken förlorad i mörkret mellan lyktstolparnas ljuskäglor. Nu brydde hon sig inte ett dugg om hon kom för sent till framträdandet. Utan henne skulle de ändå inte kunna börja. Hon stirrade på bommen framför vägtullstationen långt därborta. Den fälldes upp, lät en Maserati passera och fälldes genast ner igen. Därnere låg slätten, där strålade de stora trafikpulsådrorna åt olika håll, mot Milano, Rom och alla ställen i världen som det var värt att åka till. Och på andra sidan fanns tomheten. Ingenmansland. Några lyktstolpar, ett svagt ljussken i nordväst. Och ovanför Biella låg bergen. 20
15-11 N&K Bellezza, 9 mars.indd 20
2015-03-09 16:09
Deras konturer syntes i mörkret. Där var Oropas helgedom och där låg Piedicavallo, och längre åt höger Camandona som hon skulle åka till, bara en liten svag punkt i skogen. En mur av granit, utan framtid och utan historia. Från motellet Nevada kunde hon omfatta hela alpkedjan med en enda blick. Här låg gränsen. Men det fanns ingenting bakom den. Det var blod överallt. Blod på asfalten, blod på buken, blod på mulen, till och med spår av blod på hornen. Andrea böjde sig över den jättelika massan som hjälplöst kämpade emot, fäktade med klövarna som om den ville resa sig upp och ta sig därifrån. Luca kom fram till honom och satte ena handen för munnen. Nej, det var inte en människa, men den spärrade upp ögonen som om den var det. Och blicken som saknade språk uttryckte ren skräck. Sebastiano stod kvar på knä på asfalten och det började långsamt gå upp för honom. Då gav han sig själv en örfil. ”Men fattar ni?” skrek han medan han ställde sig upp. Han stirrade på den hopknycklade motorhuven, och återigen på det brölande djuret. ”Den här kärran är det enda jag har, helvetes jävla skit!” Han sparkade till djuret så att det ryckte till. Volvons motor hackade liksom klagande. Men ljudet överröstade inte djurets ihållande, långdragna och dova rosslingar. ”Stäng av motorn”, beordrade han Luca. Luca gick frånvarande tillbaka till bilen. Blodet gjorde honom omtöcknad, det hade en skoningslös lukt, som av metall eller eld. Andrea stod fortfarande böjd över kroppen som skakades av kramper, som levde, var desperat och förlorade blod genom munnen. Han lutade sig över det uppspärrade ögat som inte ville dö. 21
15-11 N&K Bellezza, 9 mars.indd 21
2015-03-09 16:09
Han såg sig själv speglas i ögat som inte sa något, som inte kunde säga något, och han blev helt blockerad. ”Dö, då!” skrek Sebastiano. Han sparkade till den i bröstet. Hjorten sänkte mulen och försökte dra sig undan. ”Lägg av”, sa Andrea. Sebastiano kokade av ilska och gav den en spark till, på mulen. ”Dö, din jävel!” Men hjorten dog inte. ”Vad ska vi göra?” frågade Luca. Andrea speglade sig fortfarande i djurets mörka öga, och nu var han övertygad om att det också såg på honom. Han kunde känna djurets fysiska smärta. Det var som om han själv hörde ihop med den smärtan. Ur den mörka, täta skogen kom bara en kompakt och bedövande tystnad. ”Vi kan inte lämna den här”, sa han. ”Nej, men vi kan inte vänta på att den ska dö heller!” invände Luca. Ilskan höll på att förvandlas till rädsla och rädslan till våld. ”Förr eller senare kommer det nån, vi står ju mitt i en kurva …” Ja, de stod i en kurva, mitt i natten, med en döende hjort och en förstörd Volvo. Saker och ting kunde bara bli värre. ”Vi får flytta på den”, sa Sebastiano. ”Vart då?” Ljuset från den strålkastare som klarat sig bildade en kägla mitt på vägen, och där fanns tre personer, en hjort och inget annat. ”Inte vet jag!” fräste Sebastiano. ”Vi slänger den där, över räcket!” De gick fram båda två och såg efter vad som fanns därnere: ett stup. De gick runt bilen, såg sig misstänksamt omkring, förbannade allt och alla, till och med sig själva. Men Andrea stannade där han var, alldeles stilla bredvid hjorten. 22
15-11 N&K Bellezza, 9 mars.indd 22
2015-03-09 16:09
Han sträckte ut en hand mot dess buk. En meningslös gest, men han kunde inte låta bli. Han kunde känna värmen på flera centimeters avstånd, känna den sträva pälsen utan att han rörde vid den, livet som kämpade våldsamt. Och där stod han på knä och försökte klappa den. Hornen var jättelika, gamla. Det var en vuxen, stor bock. En varelse vars tillvaro bestod av instinkter, faror och hot. ”Jag slänger den inte någonstans”, sa Andrea till slut. Sebastiano ilsknade till, vände sig om och såg på honom: ”Men är du helt jävla dum i huvudet?” Andrea mötte hans blick och höll kvar handen på hjortens buk, som för att skydda den. ”Vad är det? Vill du ta med den hem nu?” ”Ja, jag vill ta med den hem.” Luca stirrade på honom med något vilt i blicken. Det fattades bara att de skulle börja bråka, då var det kört. Men helt oväntat ändrade Sebastiano ansiktsuttryck. ”Okej, Andre’, du vinner.” Han började skratta och gick fram till hjorten. ”Ta den där sidan, så tar jag den här.” Och medan han pekade på den lade han till: ”Jag varnar dig. Det här är en kidnappning.” Då började Luca också skratta. Båda två skrattade som dårar, men kanske var det bara panik. Rädsla för att de helt skulle kunna tappa kontrollen över situationen, vilket de redan höll på att göra. Men Andrea var tyst. De försökte röra vid hjorten, och sedan blev de modigare och tog tag i den och lyfte upp den i benen. Men den vägde ett ton, och den sprattlade och gjorde motstånd. Den blödde fortfarande och gav ifrån sig det där obestämda lätet som varken var ett rop på hjälp eller en protest. Andrea höll hårt i frambenen, Sebastiano i bakbenen och Luca i hornen, men hjorten gav inte upp och skakade skräckslaget på huvudet. 23
15-11 N&K Bellezza, 9 mars.indd 23
2015-03-09 16:09
Kanske var det just det, kanske var det djurets rädsla som gjorde dem galna. Luca och Sebastiano började dra och slita häftigt i den. Sedan släppte de ner den på marken. Och började sparka på den. Andrea kunde inte reagera nu, han kände sig maktlös. Det var som om han hade bly i armarna och benen. Han såg ett konstigt uttryck i sina vänners ansikten och kunde knappt känna igen dem. De fortsatte skratta och göra djuret illa. ”Nu räcker det!” skrek han desperat. Under en sekund blev det tyst. Och så insåg de vad de höll på med. De bar den till bilen. Där öppnade de luckan till det enorma bagageutrymmet och lade in den. Men för att den skulle få plats måste alla tre pressa på så mycket de kunde, böja huvudet och vrida halsen. De försökte knäcka lederna i benen med bara händerna och med ett kallsinne som överraskade dem själva. De stängde luckan, men den gick inte igen. De tryckte till flera gånger. Hela tiden kom samma dova ljud från horn som stötte emot plåt. Ända till den sista, våldsammaste smällen. Luckan gick igen. När de satte sig i Volvon var de genomsvettiga och andfådda. ”Vi kör runt med en hjort i bagaget”, sa Sebastiano samtidigt som han vred om nyckeln. ”Det här kommer vi att minnas hela livet!” Som genom ett under startade Volvon. Andrea lade örat mot baksätets ryggstöd; han kunde fortfarande höra rosslingarna. Han kunde djurens språk, det hade hans farfar lärt honom när han var liten. Han visste att det ordlösa språket hör samman med tingens innersta kärna. ”Okej, vad ska vi hitta på i kväll, nu när vi har tagit Khadaffi och är klara med honom?” Ljuset som de hade följt var borta nu. ”Khadaffi”, upprepade Luca med ett skratt. ”Den liknar verkligen Khadaffi!” Månen var nästan borta, den med. 24
15-11 N&K Bellezza, 9 mars.indd 24
2015-03-09 16:09
Andrea luktade på sina fingertoppar. De luktade vilt och järn. ”Hur lång tid kommer det att ta innan den dör?” undrade han högt för sig själv. ”Grejen är inte hur lång tid det tar innan den dör, utan hur lång tid det tar innan jag har fått ihop pengar till verkstan.” De passerade Callabiana och floden Nelva. Sebastiano ökade farten trots att den illa åtgångna och nedtyngda Volvon började slira. Det kom en hårnålskurva som strålkastaren bara delvis lyste upp och som var omöjlig att klara i den hastigheten. Sebastiano körde ändå in i den utan att sakta ner. Andrea tänkte att de skulle krascha och gjorde inget för att förhindra det. Man hörde motorljudet och det dämpade ljudet från bagageutrymmet. De for först åt höger och sedan åt vänster. Sedan exploderade plötsligt ljusskenet som de hade slutat följa, på 105:an i höjd med Camandona. Det exploderade som en raket eller fyrverkeripjäs mellan klipporna, och plötsligt drog sig natten tillbaka med sina faror och öde platser. Rader av bilar som stod parkerade i båda körriktningarna blev synliga däruppe i dalens trånga klyfta. Hela familjer rörde sig som en bisvärm mot samma punkt, dit de drogs av det enda ljusskenet som nu var helt nära. Killarna stack förvånade ut huvudet ur fönstren och kände hur hjärtat slog i bröstet, medan folkmassan gick ner längs stora vägen. Ett par strålkastare stack upp över bokskogen och lyste upp den sluttande öppna platsen där det hördes ett allt högre skrän och avlägsen musik, kanske en mazurka. De dubbelparkerade. Sedan såg de varandra i ögonen – de var räddade. Sebastiano och Luca ödslade ingen tid utan öppnade dörrarna och kastade sig ut, euforiska. Som om inget hade hänt. De blandade sig med farmödrar och mormödrar som höll sina barnbarn i handen, följde efter en grupp scouter. 25
15-11 N&K Bellezza, 9 mars.indd 25
2015-03-09 16:09
Andrea hamnade efter, det tog ett tag för honom att kliva ur bilen. Han försökte hålla nere panikkänslorna. Han lade en hand på bagageluckan som inte längre släppte igenom något ljud, och hindrade sig själv från att öppna den. Sedan tittade han upp och såg rakt framför sig, på den ideella turistorganisationen Pro Locos banderoller, och insåg att han hade varit där tidigare. Med sina föräldrar och sin bror när han var liten. Med kompisar när han var större. Och så den sista gången, den han allra minst ville minnas. Han kom att tänka på henne. Han kom att tänka på hjortens paralyserade blick. Han gick in mellan träden, nedför trappstegen som var inhuggna direkt i marken och ledde ner till festplatsen i Camandona. Han tände en cigarett och kunde inte låta bli att småle sorgset när han kände igen de gamla matstånden och skjulet som fick fungera som danslokal, och till och med scenen med brädgolv där de hade dansat tillsammans och hållit händerna om varandras midjor. Just här, dit ett avlägset ljussken hade tagit honom den här kvällen.
26
15-11 N&K Bellezza, 9 mars.indd 26
2015-03-09 16:09
2 Umgås inte med en harpspelerska, du kan fångas av hennes konster. […] Av kvinnlig skönhet har många förförts, den kommer lidelsen att flamma upp som eld. Syr 9:4 och 9:8
Andrea hade ingen enkel relation till det förflutna. Största delen av sitt liv ville han inte minnas. Men nu befann han sig på festplatsen i Camandona, och där fanns den typiska lukten från byfester: grillat kött och bajamajor bakom tälten. Han stod kvar och rökte långt nere i trappan en liten stund. Däruppifrån betraktade han sluttningen där man hade gjort i ordning för fest precis som då, med banderoller, kokarder och levande musik. Den lilla marknaden med hantverk och lokala produkter fanns fortfarande kvar. Till höger, bakom en björkdunge, spelade orkestern traditionell dansmusik i det gamla skjulet. Och runt den lilla ön av ljus ruvade mörkret som ett lugnt men hotfullt hav. Det vita tältet med baren, restaurangen och de avlånga borden dit familjerna gick med fullastade brickor och knuffades för att få plats var slitnare än han mindes. Scenen däruppe, den som bara användes vid särskilda tillfällen, såg ut att vara gjord av papiermaché. Det var som om tiden hade förminskat allt och skalat bort det som imponerade på honom när han var barn. 27
15-11 N&K Bellezza, 9 mars.indd 27
2015-03-09 16:09
Han släckte cigaretten. När han gick nedför de sista trappstegen stötte han till ett par som kysstes. Sedan gick han in mellan raderna med marknadsstånd och tappade riktningen bland alla människor. Han såg barnen som sträckte händerna mot mandelkrokant och klubbor och kvinnorna som slet och drog i dem, skällde som hans mamma alltid hade gjort. I bakgrunden spelades någon halvdålig musik om och om igen, mitt i det otydliga skränet. Den låten kände han igen, det var han säker på, men han kunde inte säga vad det var. Han armbågade sig fram. Det gick nästan inte att röra sig i trängseln, som om alla invånare i hela Biella hade samlats där för att undkomma en katastrof. Han hade ingen brådska att träffa de andra igen – det var äckligt hur Sebastiano hade gett sig på hjorten och hur Luca hade härmat honom. Han fick syn på ett slags lotteri med en massa djur instängda i burar och vände genast bort blicken. Han såg en rad gamla mar gari, småbönder och herdar som hade tagit med sig fällstolar hemifrån och tysta satt där vid sidan av och betraktade alltihopmed hattarna nedtryckta över öronen. Plötsligt kände han ett styng av saknad efter sin farfar. Sedan fick han syn på skjutbanan. Den skjutbanan. Och mitt på hyllan med priserna, precis i mitten, satt en stor koala. Det var inte vilket mjukisdjur som helst, för det rörde sig. Huvudet och tassarna rörde sig i takt med musiken – den halvdåliga låten från tidigare, den som han inte ville minnas. Låten från den tredje Rockyfilmen, Eye Of The tiger. Då kände han igen den: samma vita och gråa päls, samma ledsna ögon av glas. Han hade haft koalan på hyllan ovanför sin säng i åratal, som en trofé, som det högsta mål man kunde uppnå. För det var han som hade vunnit den, tagit den framför näsan på sin bror med hjälp av en enda luftgevärskula. Och för ett ögonblick hade han känt sig som vinnare. Han vände sig om för att gå därifrån och slank in mellan två ostförsäljares stånd. Det var då han fick syn på en affisch som satt på 28
15-11 N&K Bellezza, 9 mars.indd 28
2015-03-09 16:09
ett strålkastarstativ, gul och med stora bokstäver. ”topptalang – sångtävling söndagen den 16 september kl. 21.00.”
Men klockan var långt över nio och han brydde sig inte om det. Scenen var tom och de flesta stod fortfarande i kö till kassan, men han fattade inte vad det betydde. Volontärer stod och rörde i väldiga aluminiumkastruller. Alla hade likadana t-shirtar med den lokala Pro Loco-föreningens namn. Camandona betyder övergivet hus eller hem på piemontedialekt, cà bandunà. Andrea drev planlöst runt tills Sebastiano och Luca dök upp ungefär tjugo meter bort. De köade till restaurangtältet och läste menyn som stod skriven på ett lakan. Han var fortfarande förbannad på dem, men han orkade inte hålla liv i ilskan. Medan han närmade sig tänkte han på hur hans pappa hade rynkat på näsan och kallat dem ”två desperados”. ”Men var har du varit?” ropade Luca. Andrea grep tag i hans huvud och krokade armen runt hans hals som om han skulle strypa honom. Luca var kraftigt byggd, en och sextio lång och saknade en tand. Han trodde att det räckte med en Dolce&Gabbana-tröja för att få tjejer. ”Jaha, vad ska vi äta?” sa Sebastiano. De stod mitt i det starka ljuset, bland människor som kom och gick, och nu var de hungriga. Men just då kände de sig iakttagna och vände sig om mot en liten grupp som pekade på dem från långt håll. Då började de granska sina jeans, t-shirtar och skor. Och insåg att de alla tre var nedsölade med blod. ”Tror ni att den är död?” undrade Luca. Andrea tappade genast aptiten. ”Ska vi gå och kolla?” föreslog han. ”Lägg av!” skrek Sebastiano. ”Khadaffi smiter säkert inte.” Kön blev allt kortare. ”Vad vill du ha, Andrea?” ”Bara en öl.” 29
15-11 N&K Bellezza, 9 mars.indd 29
2015-03-09 16:09
”Fint, då kan du leta upp ett bord.” Det fanns ett trettiotal bord, fem, sex meter långa som på bröllop förr i tiden. Man satt trångt och kvinnorna hade barnen i knäet. Andrea hittade en lucka mellan två sällskap, sköt undan plasttallrikarna som lämnats kvar och satte sig ner. Han betraktade lugnt platsen som hade återuppstått ur tiden. En banderoll som han först inte hade lagt märke till hängde över den tomma scenen, rörde sig fransig och solkig i den lätta brisen från Monte Castos och Monte Bos bergstoppar. Där stod det igen: topptalang. Orkestern spelade en polka och gamla par dansade kind mot kind. Med ett hårt tag om varandra som för att inte ramla omkull snurrade de runt på dansgolvet. Förra gången de var här i september hade de också dansat. Mammorna med papporna, hans bror med deras kusin, han själv med Marina, och musiken var ungefär densamma. Marina … han påverkades bara av att tänka hennes namn. Den kvällen hade hon haft en blå klänning med snäv midja och han blev förvånad över att han mindes den så tydligt. Sedan kom de andra med sina brickor och satte sig bredvid honom. Han hade inte hört något om eller från henne på åratal, sedan han för säkert hundrade gången hade väntat envist och förgäves utanför gymmet strax före julen 2009. Han öppnade ölflaskan med sin tändare och halsade ur den. Kanske var det festen som hade fått honom att tänka på henne, eller av någon dunkel orsak hjorten. Men det spelade ingen roll nu. ”När tänker du fråga din pappa om gården?” Andrea såg att några volontärer lyfte en gammal förstärkare och försökte baxa upp den på scenen. Han vände sig mot Sebastiano. ”I morgon”, svarade han. 30
15-11 N&K Bellezza, 9 mars.indd 30
2015-03-09 16:09
”Och tror du att du kommer att få den? Är du säker? Det är din farsa vi pratar om.” Hans farsa var brottsmålsadvokaten och före detta borgmästaren Caucino – någon som nedlät sig till att gå på byfester bara när det var valår. ”Det kostar ju inget för honom. Han avskyr det där stället.” Sebastiano och Luca åt med händerna, pratade med munnen full och fantiserade om vad de skulle kunna göra däruppe, i det där lilla huset på Monte Cucco där det varken fanns el eller avlopp. ”Det skulle vara fint, eller hur?” sa Luca. ”Om det bara fixar sig.” Andrea drack upp ölen och nickade. ”Om han inte …”, sa Sebastiano tankfullt. ”Om han inte tänker renovera den åt din brorsa, för att han ska komma hit oftare.” Andreas ansiktsuttryck förändrades genast. Blicken hårdnade tills hans stora mörka ögon såg ut som kolbitar. ”Min brorsa har fått tillräckligt. Och han kommer inte tillbaka så snart.” Då tittade Sebastiano åt ett annat håll och ångrade att det där hade slunkit ur honom. Luca tog fram ett litet paket av stanniolpapper och började mjuka upp haschet med tändaren. Han tittade på mobilen och blev besviken. ”Inte ens Daniela har svarat …” Kvällen var återigen som hundratals andra. ”Såg ni tjejen därnere, förresten?” ”Vardå?” ”Hon i baren.” Andrea kastade en blick mot tältet och tittade granskande på en grönhårig tjej med halva huvudet rakat som stod och tappade upp öl. Han tänkte på gården i Riabella nu, hur det hade varit där på den tiden hans farfar lät korna beta uppe i bergen från maj till september och hur den såg ut nu: övergiven och igenvuxen. Det stället tillhörde honom, det var allt som fanns kvar efter 31
15-11 N&K Bellezza, 9 mars.indd 31
2015-03-09 16:09
hans farfar. Han tänkte på hjorten igen, på det dova ljudet av hornen som dunkade mot bagageluckan. De hade inte slutat, de hade fortsatt sparka på den. De reste sig och lämnade matresterna på bordet. De gick bort till bardisken där punktjejen med Pro Locos t-shirt gav dem en besviken blick. De beställde. Andrea hörde hur Sebastiano sa: ”Tjena snygging, var kommer du ifrån?” Han blev faktiskt ledsen av att vara där. Förra gången hade han varit arton år, nu var han tjugosju. Och han hade ännu inte förverkligat någon av sina planer. Förra gången var när de hade dansat tillsammans, till samma orkester som spelade nu, tills hon plötsligt slutat dansa och lite menande, med en utmanande min, frågade om han ville följa med henne eftersom hon måste kissa och inte vågade gå ensam. Och han hade följt med henne. In i björkdungen, bakom en kullfallen trädstam. Hon hade dragit ner trosorna och satt sig på huk på marken. Och allt verkade så avlägset och pinsamt när han återsåg scenen utifrån den han var i dag. Sedan ropade Luca till och drog honom i jackan. ”Åh, kolla där …” På högra sidan av scenen, där man hade satt upp en avspärrning, hade det bildats en kö med kvinnor, unga tjejer och till och med småflickor i låg- och mellanstadieåldern som höll sina mödrar i händerna, och alla hade en nummerlapp på bröstet. Några som hade extra djupa urringningar och korta kjolar skrattade och slöt sig samman i grupper. Andra, som inte var lika unga, såg sig lite bortkommet omkring, rökte och rättade till håret framför en fickspegel. Andrea, Sebastiano och Luca tittade misstroget på dem. De hade 32
15-11 N&K Bellezza, 9 mars.indd 32
2015-03-09 16:09
aldrig sett så många kvinnor uppe på scenen, och så uppseende väckande klädda. Plötsligt klättrade en tjej över avspärrningen utan att bry sig om turordningen. Två mammor protesterade vilt och andra tävlingsdeltagare knuffades för att komma förbi. En liten flicka började gråta. En kvinna i fyrtioårsåldern svor öppet när det gick en maska på hennes strumpa. ”Det finns ju inte ens nån som ser okej ut”, sa Sebastiano som redan hade valt ut sitt byte. Hon hette Mirella. ”Det är inte sant, trean från höger är inte så illa”, sa Luca. Trängseln ökade. En arrangör ropade att de var fyrtiofem minuter försenade, stjärnan hade inte kommit än. ”Det går inte att jobba på det här sättet!” En ung kille med hörlurar i öronen dök upp och ställde sig vid mixerbordet, och en rad stolar med A4papper som det stod ”jury” på ställdes fram. Luca fortsatte att studera de yngsta tjejerna och pekade ut dem för Andrea som bara uppfattade en enda sak i hela spektaklet, det misslyckade försöket att skapa Canale 5-stämning i Camandona. På juryns stolar satte sig en man som kunde vara tobakshandlaren i Andorno och en kvinna med stora smycken och illrött hår som han tyckte att han hade sett på biblioteket ibland. Sedan kom en handfull journalister från Eco di Biella och La Nuova Provincia, och en fotograf med en tevekamera med regional nyheternas logga på. Då förändrades något i deltagarnas ansiktsuttryck och de blev allvarligare. Volontärerna drog upp tempot, sprang nästan när de kom med de sista kablarna, och folk runtomkring sänkte rösten och pekade på tevekameran. Och till slut ställde sig två småkillar framför den. ”Heja Milan! Död åt Juventus!” skrek de och gjorde snuskiga gester. Någon med en kavaj med lila paljetter, jeans och sneakers gick upp på scenen och provade mikrofonen. Någon som liknade någon annan, en dubbelgångare till vem det nu var. 33
15-11 N&K Bellezza, 9 mars.indd 33
2015-03-09 16:09
Luca kom inte på namnet. ”Men är det han eller?” ”Jag tycker han ser ut som Umberto Smaila …” Sebastiano började skratta. Sluttningen höll på att förvandlas till en tät, svettig och ogenomtränglig människomassa. Ungarna fortsatte att spela bordsfotboll och dart. Gamlingarna tittade på, helt oberörda på sina campingstolar. Och ovanför allt låg de svarta och enorma bergen med sin orubbliga och eviga tystnad. När strålkastarna släcktes utan förvarning lystes scenen upp av en rad färgade ljus som såg ut som julbelysning. Tama applåder hördes från matstånden och dansgolvet där det nu bara stod tre par kvar och höll om varandra utan musik. Konferencieren hoppade upp på mitten av scenen och hostade i den knastrande mikrofonen. Han kliade sig i huvudet och sa att tävlingen nu hade startat, tävlingen där de skulle välja ut Biella provinsens musikaliska löfte. ”Nu tycker jag att det är dags att dra”, sa Andrea. ”Nu tycker jag att vi stannar och får ut nåt av den här hopplösa festen”, sa Sebastiano. Man tackade kommunen, provinsen, bageriet, korvproducenten och de övriga sponsorerna som i dessa tider, mitt i krisen … Man bad om en särskild applåd för regionalnyheternas team som kommit ända från Turin för att filma det allra, allra bästa våra trakter har att visa upp. Till slut ropades den första tävlingsdeltagaren in på scenen. Och ur mörkret som omgav publiken lyste små blåaktiga ljus från mobiler som filmade och tog foton. En knubbig liten tjej med tandställning, rosett i håret och fräknar tog över mikrofonen. ”Hej, jag kommer från Occhieppo Superiore”,sa hon. Under entusiastiska tillrop från sina föräldrar talade hon om att hon skulle sjunga La solitudine av Laura Pausini. Andrea beställde en Negroni till. ”Det här är den sista, sen går jag.” 34
15-11 N&K Bellezza, 9 mars.indd 34
2015-03-09 16:09
”Fint, gå och se hur det är med Khadaffi”, svarade Sebastiano. ”Och hälsa från mig om han fortfarande lever.” Den lilla tjejen sjöng för allt vad hon var värd. Andrea vände ryggen till och drack. Han hörde föräldrarnas hysteriska skrik och den omogna röstens olidliga falsksång, och det var tillräckligt. Han såg på sina kompisar – ibland förstod han sig inte på dem. Sebastiano höll på att berätta sin livshistoria för Mirella, när hon inte hade några kunder. Han hade till och med tagit fram ett foto på Mathias ur plånboken och visat det för henne. Luca var fort farande upptagen av sin tävlingsdeltagare, tjejen som han hade lagt märke till i början och fantiserade om att få ligga med i slutet av kvällen. Men Andrea kunde inte hålla nere panikkänslorna. Han tänkte gå och titta till hjorten, tänkte att om han genast körde ner till Biella och letade upp en veterinär skulle det kanske inte vara för sent. Han övertygade sig själv om att det fortfarande gick att rädda den. La solitudine tog slut och det visslades och applåderades. Umberto Smailas dubbelgångare kom fram på scenen igen och sa att nu hade turen kommit till en speciell tjej. Kunde han få be dem att vara lite tysta? Andrea skulle just resa sig, ställde ifrån sig det tomma glaset och lade handen på Sebastianos axel. ”Ge mig bilnycklarna så kör jag en sväng till Biella, och sedan kommer jag och hämtar er.” Men han hann inte avsluta meningen förrän den nya tävlingsdeltagarens förnamn och efternamn uttalades, plötsligt, som om bergen rämnade. Då blev han alldeles stel. Marina. Marina Bellezza. Konferencieren som såg ut att komma direkt ur åttiotalet skrek namnet i den knastrande mikrofonen när klockan var över tio den här meningslösa festkvällen i Camandona. 35
15-11 N&K Bellezza, 9 mars.indd 35
2015-03-09 16:09
PRESSRÖSTER OM MARINA BELLEZZA »En rå skildring av det moderna Italien
EN KÄRLEKSHISTORIA OM TVÅ UNGA MÄNNISKOR I KRISENS ITALIEN, AV FÖRFATTAREN TILL SUCCÉDEBUTEN STÅL
berättad genom en komplicerad men oemotståndlig kärlekshistoria...« De Morgen »Silvia Avallone tecknar ett frätande porträtt
MARINA OCH ANDREA växer upp i norra Italien, i en småstad om-
given av nedlagda fabriker. Husen står tomma, butikerna är stängda och överallt syns spåren av den ekonomiska krisen. FOTO: RCS LIBRI
SILVIA AVALLONE (född 1984) debuterade med
Marina är tjugotvå och slående vacker. Hon använder sitt utseende för att få uppmärksamhet, vill vara en Lady Gaga, en Rihanna, och drömmer om att bli berömd, att vinna X-Factor,
Le Figaro Magazine »Med romanen Marina Bellezza […] har hon cementerat sin position som en av de mest spännande unga italienska litterära rösterna.« Klassekampen
att synas och höras överallt. Andrea arbetar deltid på biblio-
romanen STÅL som väckte stor uppmärksamhet
teket, men han längtar efter ett enklare liv närmare naturen.
i hemlandet och nominerades till ett av Italiens
Trots sina olikheter inleder Marina och Andrea en relation
mest prestigefyllda litterära priser, Premio
och även om deras drömmar ser olika ut förenas de i sin önskan
Strega. Romanen hyllades av kritiker och blev
att fly den värld som nu faller sönder runtomkring dem.
en internationell bästsäljare.
av vår tids desperata sökande efter hopp.«
PRESSRÖSTER OM STÅL »En sensationellt bra debut; helgjuten med sitt mogna språk (oklanderligt översatt), dramaturgiska komposition och personporträtt.« Aftonbladet »Livskraftig samtidskritik, utvecklingsroman
»Marina Bellezza är en bok om tillhörighet och övergivenhet, om rotfasthet och instängdhet. Problematiken den skildrar är inte bara italiensk, den är spansk, grekisk, europeisk, global. Det är en stark bok, av en ung författare på väg att skriva in sig
och kärleksförklaring i ett, där hettan från solen och stålverket strömmar från sidorna, i en perfekt avvägd blandning av det sorgsna och det hoppfulla.« Svenska Dagbladet
i en stor berättartradition.« Expressen
ISBN 978-91-27-14115-5
OMSLAG: SARA R. ACEDO FOTO: KNIEL SYNNATZSCHKE/PLAINPICTURE
Avallone_MARINA_ORIG.indd 1
9 789127 141155
2015-03-10 11:06