9789150111941

Fredrik Strage

STRAGE TEXT

alfabeta

Strage_2d_11.indd 3

09-08-24 17.24.51

Tidigare böcker av Fredrik Strage: Mikrofonkåt (Atlas 2001) Fans (Natur & Kultur 2005)

Nyfiken på mer?

Titta in på www.alfabeta.se eller skicka vykort, fax eller e-post till Alfabeta Bokförlag, Box 4284, 102 66 Stockholm, fax 08-643 24 31, e-post info@alfabeta.se så får du vår katalog.

Copyright © 2009: Fredrik Strage Alfabeta Bokförlag AB, Stockholm Omslag: Vejde Gustafsson / EBDC Omslagsfoto: Per Kristiansen Sättning Gyllene Snittet Tryckt i Lettland 2009 ISBN 978 91 501 1194 1

Strage_2d_11.indd 4

09-08-24 17.24.52

Innehåll

Förord Inledning

11 14

Idoler Idoldyrkan efter 37 Kraftwerk Björk Einstürzende Neubauten Phil Spector Atari Teenage Riot The Shangri-Las Turbonegro Noveller om Darin Japansk popvåg

15 17 19 22 29 33 45 55 57 65 69

Hiphop & soul Snoop Dogg Mary J Blige Bankomatkungen Atlanta TLC Eminems turnépremiär Vita gillar veteraner Obie Trice på Mondo The Notorious BIG

73 75 82 90 92 102 110 113 115 117

Skräck Zombier VHS-fetischism Clownen i Slipknot Den onda dockan

121 123 126 131 134

Linköping & Gnarp Nörd Njurmännen Freddie Wadling

137 139 146 149 7

Strage_2d_11.indd 7

09-08-24 17.24.52

Gammelfaster Hilda och julen Morfar och Marais

152 154

Stockholm Barpianister KB-mannen Gogodansare Nattbuss

157 159 166 168 175

Dissar Varning för Västervik Fildelning ”Hej, jag är lite smart”-filmer Kritik av ett irriterande ord Recension av ”Arn – tempelriddaren” Jag ber om ursäkt för ”Arn”-recensionen Marie Picassos turnépremiär Kiss ondska Kent på Stadion Nationaldagen Rockjournalister i Melodifestivalen

183 185 187 189 191 193 195 198 200 202 204 206

Gulliga djur Söt överdos Kaninhoppning Fin vovve Grizzlykramare och kristna pingviner

209 211 213 215 221

Goth & blandat Arvikafestivalen Nico Goth’s not dead Body Depeche Mode Broder Daniel Tengil Tech Noir Henric de la Cour

223 225 229 231 235 238 242 245 247 253

8

Strage_2d_11.indd 8

09-08-24 17.24.52

Amerika Lisa Carver Backyard Babies Brian Wilson Daft Punk James St James

269 271 278 288 290 298

Glamour Terry Richardson Emokidsens kläder Dö i drag Hårdrockströjan Manlig råvara i modefabriken Metrosexualitet Bret Easton Ellis Det hippa nittiotalet

309 311 320 322 326 329 336 339 348

Vid högtalarna Blandband Eurodisco Rocken som gör dig gay Brev till Madonna på 50-årsdagen Guitar Hero Autenticitet Nittiotalets mest provocerande skiva Videodisco Rädslan för nostalgi

351 353 355 357 359 361 363 365 367 369

Vid kravallstaketet Afterski med E-Type Uppsala reggaefestival Fear Factory på Klubben Pet Shop Boys på Cirkus Roddare Broder Daniel på Annexet Jag missar Broder Daniel Sweden Rock Festival i Sölvesborg Madonnas turnépremiär

371 373 376 378 380 382 389 391 393 395

9

Strage_2d_11.indd 9

09-08-24 17.24.53

Spirituellt The Fugees Caroline Krook Dark Funeral R Kelly Head & kristen metal Spiritualized Augustus Pablo Jerry Lee Lewis

399 401 410 416 423 435 437 445 448

Döden Kents turnépremiär Brad Delp Bilkrascher Marc Almond Grävar-Kalle

451 453 455 457 459 463

Index

466

10

Strage_2d_11.indd 10

09-08-24 17.24.53

Förord Är det okej om jag liknar Fredrik Strage vid orkestern som fortsatte att spela när Titanic sjönk?

Gammal got som han är hoppas jag att åtminstone han själv uppskattar den jämförelsen. Inte bara för att den orkestern måste anses vara en av världens mest undergångsromantiska, utan också därför att Strage precis lika glatt obekymrat botaniserar vid populärkulturens långsamt sjunkande slut. Som den liksom lyckliga hunden nosande runt vid den urartade västerländska soptipp där alla subkulturers huvudfåror och musikgenrer sedan länge förlorat fräschör, förvrängts eller arkiverats.

Men just när vi andra tror oss ha tröttnat av ålder, förutfattade meningar och kanske cynism, då blir vi ändå stående kvar. Som hypnotiserade av Fredriks överlyckliga orkester. Eftersom denna sötast tänkbara byracka ständigt återvänder med viftande svans och visar upp någon ny krumelurtrend eller lysande detalj. ”Kolla här! Dark Funeral har en låt lika hård som en tsunami av smält bly!” ”Se här! Nyfrälsta gitarristen i Korn har tatuerat en bild av Jesus på handen för att sluta runka!” ”Jag lovar! Kaninhoppning är en fantastisk sport!”

I en tid då nöjesjournalistik, trendanalyser och poppiga kultursidor geggats ihop till mediamuzak är jag förmodligen inte ensam om min tacksamhet över Fredriks kärleksfulla rotande bland samtidens stora och små skärvor. Vilka han sedan dechiffrerar och serverar åt oss på silverfat. Oavsett om det i den här boken handlar om svenska tonåringars passion för så kallad ”j-rock” (en tidigare opublicerad text) eller äldre dokusåpavinnares samlande på obskyra vhs-kassetter med italiensk skräck.

Eller våldsporr, för att använda ett fint gammalt ord som Fredrik förmodligen älskar.

Om författaren till den sortens artiklar inte på något vis kände igen eller använde sig själv när han tog sig an sådana fenomen skulle det kunna bli obehagligt distanserade texter, ungefär som när fotografen Terry Richardson (intervjuad i slutet av boken) tar sig an sin värld och bygger en moderiktig karriär på tveksamma grunder. Men Fredriks vackra – för att inte säga blida – blick tror jag är gjord av alldeles för mycket pojkaktig identifikation och entusiasm för att betraktandet och tilltalet någonsin ska kunna bli cyniskt flabbigt eller barnsligt tufft. Bara självklart lyckligt.

11

Strage_2d_11.indd 11

09-08-24 17.24.53

Strage text Inte minst tydligt blir det när han berättar om nätsidan där unga flickor publicerar sina noveller om idolen Darin. Den texten får mig att le oavbrutet och fälla tårar av rörelse. Vilket jag förmodligen inte gjort om den varit skriven av någon välmenande vuxen skribent som mellan raderna klappat småflickorna på huvudet. Kanske hade någon annan kunnat upptäcka denna subsubsublitteraturgenre, men det är Fredriks raka beskrivning som får endast stenhjärtan att förbli orörda.

Att jag ofta skrattar högt under läsningen av den här samlingen beror nu inte bara på att Fredrik är rolig när han skriver. Skojiga skribenter går det tretton på dussinet av. Inte minst inom populärkultur. Skillnaden är nog att Fredrik själv är så rent glad, aldrig skadeglad. Därmed blir mitt skratt varmt, aldrig kallt.

När vi alla nuförtiden kan vara hur pålästa som helst inom ett ämne är det förstås också väldigt behagligt med någon som i stället är kunnig. Men det som gör att jag slukas av Strages texter är nog att han aldrig använder den kunnigheten så att den sticker i ögonen eller krånglar till läsningen.

Frimärkssamlarauktoriteter vadande genom referenströg gyttja går det ju även det tretton på dussinet av.

Det handlar väl om en harmonisk kunnighet parad med humor, vilket så klart skapar ett sympatiskt tilltal. De smalaste referenserna blir bara nödvändiga förklaringar när det inte räcker att vara den berömda flugan på väggen. Även om det sistnämnda under läsningen ofta får mig att associera till en av de allra bästa dokumentärer jag sett, ”Some Kind of Monster”. För inte bara jag har nog tänkt att den Metallica-filmen lika gärna kunde ha gjorts av Strage. Blicken och tonen är densamma. För precis som den filmens skapare tycks Strage lita fullt och fast på både sina läsare och sina intervjuobjekt. Det ömsesidiga förtroendet. Balansgången mellan respekt för och användning av objektet.

Att urvalet texter till den här boken aldrig bildar någon slö klippbok beror nog också på avvägningen mellan skojiga och osentimentalt raka texter (som den gripande intervjun med Henric de la Cour) och att Fredrik är en skribent som gör sig bäst i längre format. I min drömvärld skulle Strage göra en hel reportagebok om ett enda band; oavsett artist skulle jag kasta mig över den.

Den här boken påminner nu ibland lika mycket om en självbiografisk novellsamling som om ett knippe nedslag i sekelskiftets populärkultur.

Oavsett om texterna påstås handla om Njurmännen eller Madonna. Ämnet bildar gärna bara en ram till något allmängiltigt.

Man behöver inte ha varit i Nässjö, hört Backyard Babies eller veta vad 12

Strage_2d_11.indd 12

09-08-24 17.24.53

Förord sleazerock är för att kunna tjusas av den perfekta sammanfattningen av hur det förr i tiden var att växa upp i en svensk småstad och komplett absorberas av rockstjärnedrömmen.

Eller ta den lilla historien om att vara ”nörd”, där Fredrik ombeds spökskriva en skoluppsats åt sötaste puman i klassen. Jag blir nästan irriterad över hur han uppehåller sig vid något som kanske är sant, i stället för att ta avstamp i den rörande anekdoten och i stället skriva en febrig tonårssexnovell.

Kanske är läsfesten för min del extra stor, eftersom jag missat de flesta av Strages dagstidningstexter. Men när jag då får förmånen att attackdyka ner i hans universum känns det som att släppas ut i friska luften och bli alldeles upplyft, snarare än att överdosera på en typ av ämnen jag på senare år trott mig ha tröttnat på. Jag blir påmind om vad jag – och många med mig – är gjord av och om hur roligt det kan vara med popkultur trots att man är medelålders. Plötsligt vill jag inget hellre än att lyssna in mig på black metal hård som en tsunami av smält bly.

Så hur kränkande det än må vara för goten Fredrik att få höra det kan jag bara upprepa: hans glädje entusiasmerar. Han dömer aldrig eller förlöjligar, staplar aldrig fiffigt fåfänga elakheter på varandra för att vinna ett ängsligt garv. Även om nog såväl Strage som läsaren vet precis när han eller hans figurer är roliga så förblir skojigheten sällsynt varm. Alltid på gränsen till att pornografera men utan att trilla över, objektifierande med självklar kärlek utan att talla otillbörligt och med ett gehör för personernas målande repliker som ibland blir helt magiskt. Som i novellen om att åka nattbuss eller i den lika nattligt socialrealistiska blänkaren om Stockholms gogodansare.

Det är sådant som får mig att komplett tappa lusten att gå ut till livbåtarna när populärkulturen som jag en gång kände den sjunker. Det enda jag vill är att stå kvar och lyssna på Strages lyckliga orkester.

Per Hagman

13

Strage_2d_11.indd 13

09-08-24 17.24.53

Strage text

Inledning Texterna i den här boken är skrivna mellan 1989 och 2009. De första publicerades i New Life, ett fanzine om elektronisk musik som jag började skriva i som 16-åring. Man fick inget betalt. Men om man recenserade tre skivor fick man behålla en av dem som lön (de andra två ville redaktören ha tillbaka så att han kunde sälja dem på en skivbörs). Dessutom fick man träffa popstjärnor. Jag tyckte att det var världens bästa jobb.

Att läsa igenom artiklar som man skrev för länge sedan är ungefär som att se sig själv i gamla skolkataloger. Man får en intensiv lust att photoshoppa bort genanta detaljer. Trots det lyckades jag hålla fingrarna i styr under arbetet med boken och strök bara vissa rader som var tråkiga eller irrelevanta. Pinsamheterna finns kvar.

Några ord bör sägas om kapitelindelningen. ”Idoler & fans” innehåller artiklar om artister som jag beundrar (ja, jag vet att Phil Spector sitter inne för mord men hans musik är fortfarande himmelsk) samt tre mer analytiska texter om olika sorters idoldyrkan. Kapitlet ”Linköping & Gnarp” utspelar sig i staden där jag växte upp, samt i det lilla samhället i Hälsingland där min mor har sina rötter. ”Amerika”-kapitlet innehåller reportage från andra sidan Atlanten men handlar också om hur den amerikanska drömmen attraherar européer. I kapitlet ”Vid högtalarna” har jag samlat krönikor om musik medan ”Vid kravallstaketet” innehåller konsertrecensioner. ”Spirituellt” berör religion, ”Glamour” handlar om stil, ”Dissar” är det gnälligaste kapitlet, ”Goth & blandat” det deppigaste och ”Gulliga djur” det kramvänligaste.

Många av texterna hade passat i flera olika kapitel. Med andra ord behöver man inte läsa dem i en viss ordning. Det går utmärkt att hoppa runt lite som man vill.

Innehållet har tidigare publicerats i New Life, Östgöta Correspondenten, Pop, Bibel, Café, Sex, Sonic, Close-Up och (den tidning som jag skrivit mest för) Dagens Nyheter. Jag vill tacka alla redaktörer som hjälpte mig att skriva bättre. Och alla som refuserade mig så att jag kunde inkludera fyra tidigare outgivna texter.

Fredrik Strage, september 2009.

14

Strage_2d_11.indd 14

09-08-24 17.24.54

IDOLER

Strage_2d_11.indd 15

09-08-24 17.24.54

Strage_2d_11.indd 16

09-08-24 17.24.54

Idoler

Idoldyrkan efter 37 Ord som ”bedårande” och ”söt” poppar upp när man ska beskriva unga band – även om det gäller kyrkbrännande misantroper.

DN, 24 oktober, 2008.

En likblek Pete Doherty kvider fram finallåten ”Fuck Forever”. Efter de sista ackorden skövlar Babyshambles scenen. Instrumenten och dekoren förvandlas till kaffeved. Sedan vacklar bandet ner i logen och misshandlar en skyltdocka utklädd till engelsk poliskonstapel. Detta klassiska rock’n’roll-beteende borde skicka positiva signaler till den del av min hjärna som avgör om något är coolt. Men när jag stängt av konsert-dvd:n känner jag inte den berusande kittling som jag brukade känna förr. I stället för att tänka ”wow, coolt”, och bli vimmelkantig av upphetsning, märker jag en varm och behaglig känsla i bröstet – inte olik den man får av att klappa en katt eller ge någon man tycker om en fin present. Efter ett par sekunder inser jag vad som har hänt. Jag uppfattar inte längre Pete Doherty som cool, utan gullig.

Jag började reagera så här redan på nittiotalet, men då handlade det bara om väna och oskuldsfulla indiepopband som skrev låtar om att dricka saft.

Sedan ett par år tillbaka kan jag se de mest anstötliga föreställningar och uppfatta dem som gulliga: black metal-band som hyllar Satan, gangsterrappare som hyllar automatvapen, halvt medvetslösa rockers som hyllar leverskador. Dessa artister har bara en sak gemensamt: de är yngre än jag själv.

Det sägs ibland att ens idoler måste vara äldre eller åtminstone jämngamla. Jag tror inte att det stämmer. Däremot börjar man relatera till idolerna på ett nytt sätt när man bli äldre. Ord som ”bedårande”, ”söt” och ”sympatisk” poppar upp när man ska beskriva unga band – även om det gäller svartklädda, kyrkbrännande misantroper.

När en lyssnare beskriver rockstjärnor som ”coola” innebär det oftast att han eller hon vill vara som musikerna, eller möjligen ligga med dem.

Lyssnaren som uppfattar samma stjärnor som ”gulliga” vill i stället ta hand om dem, säga några uppmuntrande ord och kanske skydda dem från den kallhamrade musikindustrin. Innebär det att man nått slutstadiet som popkonsument? Begreppet ”cool” är fundamentet för nästan all intressant popmusik. Om rocken inte slår an samma nerv som förr – utan i stället 17

Strage_2d_11.indd 17

09-08-24 17.24.54

Strage text väcker en ömsint föräldrainstinkt – borde man vara oförmögen att inse storheten i exempelvis Glasvegas och Nordpolen, för att nämna höstens mest hyllade (och förmodligen coolaste) artister.

Blir det rent biologiskt svårt att avgöra vad som är coolt när man åldras? ”Förruttnelsen börjar precis när vi fyllt 37”, sjunger Kent. Syftar de på att det popkulturella omdömet vittrar bort och ersätts av en saktmodig ”så trevligt”-attityd? Möjligen. Det betyder å andra sidan inte att man slutar bry sig. Snarare tvärtom. Anledningen till att vi uppfattar vissa saker som gulliga är att vi programmerats till att ta hand om varelser som är mindre och svagare än vi själva. På så vis blir man mer benägen att stödja rocken om man tycker att den är söt. Man släpper cynismerna som format ens smak sedan tonåren. Coolhet handlar ju om att inte bry sig – eller i alla fall se ut som om man inte gör det.

Jag har inte slutat gilla sönderslagna instrument, förvirrade politiska utspel, avhuggna gethuvuden och andra traditionella rockattribut. Jag uppskattar dem bara på ett nytt sätt. Och märkligt nog påminner min reaktion om de yngsta popkonsumenternas sätt att gilla musik. Gullighetsfaktorn är inte sällan avgörande när barn väljer idoler. Om några år, när förruttnelsen satt i gång ordentligt, kommer jag alltså att uppskatta Jonas Brothers.

Det har gått ett år sedan jag skrev den här texten och jag har fortfarande inte utvecklat någon större kärlek till det Disneyproducerade pojkbandet Jonas Brothers. Men det motbevisar inte teorin om att man måste vara äldre än sina favoritartister för att uppfatta dem som coola. När man nått en viss ålder har man sett rockens poser och provokationer så många gånger att man ler deltagande i stället för att skrika extatiskt.

18

Strage_2d_11.indd 18

09-08-24 17.24.54

Idoler

Kraftwerk Ralf Hütter var så cykelintresserad att han rakade och oljade benen för att minska luftmotståndet.

Café, februari, 2004.

Kylie Minogue ler gnistrande in i kameran och säger: ”Du kan vara rappare, popprinsessa, gitarrman eller electrovirtuos. Vilken musik du än sysslar med så står du i skuld till de här killarna. MTV-tittare, jag ger er Kraftwerk!” Kameran sveper över publiken mot en scen där fyra snart sextioåriga tyskar i neonrandiga våtdräkter står uttryckslösa bakom varsin laptopdator.

Det är MTV-gala i Edinburgh och Kraftwerk gör sitt första tv-framträdande på evigheter. De spelar ”Aéro Dynamik”, en anonym technolåt från comebackalbumet ”Tour de France Soundtracks”, och det mest fascinerande är att tyskarna tagit 17 år på sig att skapa något så ointressant.

Några månader tidigare intervjuas bandets ledare Ralf Hütter i Der Spiegel och levererar plattityder om att den nya tekniken är fantastisk, ”förr var datorerna jättestora, nu är de små”. Man önskar nästan att Kraftwerk hade stannat kvar i Kling Klang-studion i Düsseldorf i stället för att förstöra sin egen myt. Men antingen var de trötta på att ses som technomusikens JD Salinger eller så behövde de pengar. De har ju ingenting kvar att bevisa. Med fem album som släpptes mellan 1974 och 1981 lade de grunden till i princip all modern popmusik.

Kraftwerk må vara den elektroniska musikens Beatles, men egentligen är Beach Boys en bättre jämförelse. Tyskarna fick sitt stora genombrott när albumet ”Autobahn” började spelas i amerikansk radio. Många missförstod texten och trodde inte att Ralf Hütter sjöng ”fahren, fahren, fahren” utan ”fun, fun, fun”. Den amerikanska publiken såg framför sig soliga freeways kantade av palmer, inte grå tyska motorvägar. ”Vi gick på en stor stadiumspelning med Beach Boys i Amerika”, berättade Ralf Hütter 1976. ”Det var underbart, som en pånyttfödelse. Det finns en gripande låt på deras senaste skiva, ’Once in My Life’. Jag önskar att jag någon gång i livet vågade säga allt som Brian Wilson säger i den låten.”

Liksom Beach Boys fångade det typiskt kaliforniska ville Kraftwerk fånga det typiskt tyska – de tillhörde den första efterkrigsgenerationen i ett land vars identitet slagits i spillror. Men samtidigt som de försökte skapa ett alternativ till engelsk och amerikansk popkultur var de kraftigt 19

Strage_2d_11.indd 19

09-08-24 17.24.54

Strage text influerade av såväl soul som funk och progressiv rock. I USA gick deras skivor hem hos den svarta publiken redan innan Grandmaster Flash baserade hiphopklassikern ”Planet Rock” på ”Trans Europe Express”. När den färgade producenten Leanard Jackson flögs från LA till Düsseldorf för att mixa ”The Man Machine” blev han överraskad av sina arbetsgivares pigment, han förväntade sig att de skulle vara svarta.

En annan likhet med Beach Boys var att bandets trummis var snyggast och hade störst libido. I boken ”I Was a Robot” berättar Wolfgang Flür om sina 16 år i Kraftwerk och jämför groupies från olika världsdelar. Han förklarar bandets mjuka, nästan feminina, uppträdande med att de hade hårda, krävande fäder och umgicks mer med sina mödrar. Däremot var Kraftwerk inte, som många trodde, homosexuella. Wolfgang Flür poserade visserligen för gaytidningen Don men när Florian Schneider retade honom svarade han: ”Och? Jag tycker i alla fall om mig själv.”

Annars är det nästintill omöjligt att hitta några sexskandaler i Kraftwerks historia. I Pascal Bussys bok ”Man, Machine and Music” finns endast ett litet stycke som antyder att tyskarna hade någon som helst könsdrift.

Där berättar Patrick Codenys från gruppen Front 242 att Florian Schneider efter en konsert i Bryssel 1991 kom in i logen och sa: ”Where are the girls?” ”Men han kanske var lite full”, skyndar sig Codenys att tillägga.

Enligt Wolfgang Flür var robotarna utan underkropp, som presenterades 1991, ytterligare ett sätt att avsexualisera gruppen. Ralf och Florian har omsorgsfullt odlat sin image som stela musikarbetare. Och deras stoiska livsstil är en viktig del av Kraftwerk-myten. ”Mitt liv är som en järnväg.

Jag gör exakt samma saker varje dag”, har Ralf Hütter sagt.

En av de sakerna är att fika. Kraftwerk gillar kafékultur så mycket att de från början tänkte sampla espressomaskiner och folksorl på sitt album ”Electric Café”. I ”I Was a Robot” berättas om hur Florian satt på Düsseldorfs lyxiga konditorier och åt chokladglass med färska jordgubbar. Hütter fikade så hårt att han i London hamnade på sjukhus med hjärtbesvär, efter en överdos kaffe. Wolfgang Flür råkade ut för en lika orockig olycka på ett kafé i Lyon där han fick glassplitter i glassen och skar sig i tungan. I paniken glömde han det franska ordet för ”glas” och skrek: ”C’est glas! C’est glas!” Servitören log och sa: ”Oui monsieur, c’est glace. Naturellement, c’est glace.” Wolfgang blev rasande och kastade – i ett av Kraftwerks ytterst få destruktiva ögonblick – tallriken i väggen.

Annars brukade gruppen mest sitta vid ett bord och titta på folk. Den franske journalisten Paul Alessandrini minns i Pascal Bussys ”Man, Machine and Music” ett möte med Ralf och Florian på en restaurang i Paris: 20

Strage_2d_11.indd 20

09-08-24 17.24.54

Idoler ”De satt där klädda i svart, med sina prydliga frisyrer och skräddarsydda kostymer. De hade lika gärna kunnat vara skyltdockor. Min flickvän blev rädd.”

När Kraftwerk i början av åttiotalet blev besatta av cykling trampade de tillsammans i svarta kläder, samma färg som natten, då de arbetade i studion, och kaffet som de bälgade i sig. Ralf Hütter betraktade cykling inte bara som motion utan som den perfekta syntesen av människa och maskin – och en metafor för futurism eftersom en cykel inte kan gå baklänges.

Han kunde diskutera däck i timmar, olika tjocklekar och hur de likt viner skulle lagras för att bli perfekta. När singeln ”Tour de France” gavs ut 1983 var Ralf så cykelintresserad att han rakade och oljade benen för att minska luftmotståndet. Cykelpratet tråkade ut Wolfgang Flür och Karl Bartos som, när det blev glesare mellan skivorna, inte heller hade något att göra i studion. Båda lämnade gruppen.

Många hade gett upp hoppet om en ny Kraftwerk-skiva när ”Tour de France Soundtracks” släpptes i somras. Men räknar man bort remixarna av singeln, och spår som styckats upp, innehåller albumet bara fyra nya låtar. Lägger man till singeln ”Expo 2000” har Kraftwerk alltså presterat fem nya låtar på 17 år. Ralf Hütter påstår ändå att de tillbringar alla veckans dagar i studion: ”Vi börjar sent på eftermiddagen och slutar sent på natten. Vi har introducerat en 168-timmarsvecka.” Han säger också att bandet inte har några outgivna låtar arkiverade, de ger ut allt som anses färdigt. Och trots att ”Tour de France Soundtracks” enligt Hütter ”stressades fram” var skivan så försenad att den gavs ut flera veckor efter att loppet avslutats.

Frågan är alltså om Kraftwerk är lata eller om deras perfektionism gränsar till vansinne. Vissa tror att Hütter fick en lättare hjärnskada när han cyklade omkull vid Rhen, spräckte skallen och låg medvetslös i två dagar.

När han vaknade var hans första ord: ”Var är min cykel?”

Jag ångrar bittert att jag valde att plugga till centralprovet i matematik i stället för att se Kraftwerk i Solnahallen 1991. Det spelar ingen roll att jag hann se bandet två gånger innan Florian Schneider hoppade av 2009. Alla mina vänner säger att Kraftwerk var bäst i Solnahallen. Eller som Jan Gradvall uttrycker det: ”Jag har sett James Brown, Curtis Mayfield, Isaac Hayes, Neville Brothers, BB King – jag har till och med sett Ben E King och Little Anthony på Apollo Theatre i Harlem – men jag har aldrig sett ett liveband svänga så mycket, brinna så mycket för sin musik, som Kraftwerk i Solnahallen.”

21

Strage_2d_11.indd 21

09-08-24 17.24.55

Strage text

Björk Jag ville åka 900 miljoner kilometer i timmen och inte röra mig en millimeter.

Pop vol 2 #1, oktober, 1997.

Hon öppnar sin anteckningsbok, en sliten sak med luddiga pälsbitar på omslaget, och sjunger ballader så att hennes tinningar skälver och hårtestar klibbar fast på kinderna. Bakom henne växer en skog av stråkar. Genom den silas ilskna strålkastare, sequencerslingor och rösten som hörts i radioapparater över hela världen men fortfarande hittar okända vägar mellan viskningar och rop.

Björk ackompanjeras av syntmaskinisten Mark Bell från LFO och en inhyrd stråkorkester. Hon framför större delen av albumet ”Homogenic” och gästerna, som för några minuter sedan stojade och bälgade margarita, står bara och gapar. När hon når de högsta tonerna i kärlekshymnen ”Joga” – och sedan vrider ut och in på stämbanden i turbotechnon ”Pluto” – låter hon kraftfullare än någonsin. Som om någon ersatt hennes lungor med en kärnreaktor. En timme senare springer hon ut från Truman Brewery, teatern på Brick Lane i östra London, med sina kelgrisar Howie B och Goldie i hasorna. En bilstereo pumpar ”I Want You Back” med Jackson 5 och på parkeringen stuffar Björk igång ett party som inte tar slut förrän tidigt nästa morgon på klubben The Blue Note.

Men det jag minns tydligast är Björks långa klänning. Rosa siden och silvertrådar som blänker i ögonen på oss närmast scenen. En spotlight lyser upp den bakifrån och plötsligt mitt i ”All Is Full of Love” som är kvällens lugnaste sång – ser jag hur Björks fötter stampar ett hysteriskt beat som varken finns i stråkarna, syntarna, sången eller någon annanstans i musiken. Bara i hennes huvud.

Hon dunkar det mot spegeln i en hotellsvit följande eftermiddag.

– Någon lärde mig ett nytt ord men jag kan fortfarande inte uttala det, ”con-tem-pla-tive”, så heter det. Ibland måste man se sig själv i vitögat… gud, jag ser verkligen bakis ut… man måste granska sig själv och lära sig av misstagen. Den där raden ”I thought I could organize freedom, how Scandinavian of me” i ”Hunter” är typisk för skivan. Jag har inte gjort något så självkritiskt sedan jag stack från Island till London för fyra år sedan. Då bröt jag upp helt. Jag hade levt ett underbart liv med ett litet hus vid hamnen, vänner, släktingar och matlagning på kvällen. Om jag behöv22

Strage_2d_11.indd 22

09-08-24 17.24.55

Idoler de pengar sålde jag grönsaker på marknaden. Jag var äckligt lat. Till slut kände jag hur klockan tickade. Jag insåg att jag bara hade femtio år kvar tills jag skulle dö. Det är lätt att vara självbelåten och säga: ”Jag är frisk i alla fall.” Men vem fan bryr sig? Gör någonting! Varje gång jag blir frustrerad måste jag försätta mig själv i en omöjlig situation för att piska fram nya sidor av mig själv. Jag blir som Bruce Willis i ”Die Hard” och bara…

Björk vänder sig bort från spegeln, formar händerna till en pistol och tassar fram ett par steg innan hon kastar sig ned på knä, rullar runt och låtsasskjuter.

– Blam! Blam! Wooooshh! Taket rasar in! Vad ska jag göra? Hjälp! Jag ville känna den sortens panik. Samtidigt ville jag få med det där kontemplativa på samma skiva. Fattar du? Jag ville åka 900 miljoner kilometer i timmen och inte röra mig en millimeter.

Under de två år som gått sedan Björk släppte sitt förra album ”Post” har hon svällt från popstjärna till tabloidföljetong. Mångdubbelt fler människor än de som lyssnat på hennes musik har sett henne klubba ner en thailändsk reporter, gråta ut efter fjolårets brevbomb, sola topless framför en spansk paparazzi, slåss för Tibets självständighet, näcka i en tecknad tokvideo av Ren & Stimpys skapare och skutta ut ur limousiner tillsammans med berömda pojkvänner. Björk har nått den sortens kändisskap där även de fånigaste detaljer blåses upp till sensationer. I ett ”Arkiv X”-avsnitt studerade Mulder en hemlig mapp om sin försvunna syster och när personnumret 11/21/65 skymtade i rutan trodde rabiata Björk-fans att deras idol låg risigt till eftersom hon är född samma dag.

En av de få Björk-nyheter som inte uppmärksammades hysteriskt under 1996 var remixalbumet ”Telegram”, där bland andra The Brodsky Quartet, Graham Massey, Dillinja och LFO omplanterade sångerna från ”Post” till ännu mer vildvuxna ljudrabatter. Kontrasten är stor mellan den skivan och nya ”Homogenic” där Björk, som titeln antyder, flörtar med färre musikgenrer än förut. De flesta låtarna ramas in av stråkar och sparsamma, elektroniska arrangemang.

– Meningen var att alla stråkar skulle ligga i vänster högtalare och alla elektroniska beats i höger. Sången skulle vara i mitten så att man sedan kunde vrida balansratten fram och tillbaka och välja mellan orkesterversionen och klubbversionen. Jag klarade förstås inte av att hålla mig till de reglerna mer än ett par dagar. Jag hade så många andra idéer. Men jag tänker släppa en EP under hösten som fungerar precis så. Brodsky Quartet sköter stråkarna och Alec Empire det elektriska. Stråkar har varit min största besatthet under det senaste året. Jag har återupptäckt många av 23

Strage_2d_11.indd 23

09-08-24 17.24.55

Strage text de klassiska kompositörerna som jag gäspade mig igenom i musikskolan, folk som Satie, Schönberg och Debussy.

När vi träffas innehåller ”Homogenic” den zigenskt kryddade gitarrvisan ”So Broken” som skiljer sig rejält från de andra låtarna. ”Alarm Call” sticker också ut med en fyllig basgång som gör den lika dansant och klassiskt björkig som ”Big Time Sensuality”. Några veckor senare ångrar sig Björk. Hon lägger låtarna i en ny ordning på albumet, slänger bort ”So Broken” och tonar ned rytmen i ”Alarm Call” för att skjuta körerna så långt fram i ljudbilden att de blir mer paralyserande än melodiösa. Dessutom placerar hon hackigt elektriska trummor bland stråkarna i ”Bachelorette” och raderar rytmen i avslutande ”All Is Full of Love” tills det enda som finns kvar är egendomliga tjut och den vackra melodin. ”Homogenic” blir ännu mer homogen.

Albumet spelades in i El Madroñal i södra Spanien där Björk hyrde ett hus.

För första gången producerade hon rubbet själv och fick bara lite hjälp med programmeringen av Mark Bell.

– Jag har verkligen försökt göra en skiva utan så mycket bas och beats.

Men jag har alltid varit en rytmisk person. Så länge jag har ett hjärta som slår boom boom kommer jag aldrig ifrån det. Alla mina mest intima samarbeten har varit med rytmiska personer. Det var så med Siggi Baldursson i Sugarcubes och likadant med Talvin Singh, Graham Massey och Howie B. De pojkarna vet att rytmer är en flickas bästa vän.

– Björk brukar prata om att det mest intima hon kan göra med en annan människa är musik, säger Howie B när vi träffas i Stockholm.

– Så jag är förstås avundsjuk på andra musiker som släpps in i hennes studio. Jag var nere i Spanien i ett par veckor och gav henne råd utan att direkt jobba med låtarna. En av sakerna som jag försökte visa henne var att man kan förverkliga sina idéer genom att sträva så långt bort från den ursprungliga idén som möjligt. Jag hoppas att det hjälpte henne att göra en modig skiva.

Standardbeatsen på Howie B:s ”Turn the Dark Off ” är dock inte den dansmusik som hon uppslukats av mest under de senaste månaderna.

– Drum’n’bass, säger Björk och talar allt snabbare.

– Fast det betyder inte att jag gör låtar med långsam bas och breakbeats i 160 BPM. Jag har bara hängt på klubbar och smittats av entusiasmen som genomsyrar hela den scenen. Älskar du inte också när någon tar tag i dina axlar, skakar dig och säger att allt inte har uppfunnits, att det fortfarande finns saker att göra? 99 procent av tiden träffar jag bara de där hjärntvät24

Strage_2d_11.indd 24

09-08-24 17.24.55

Idoler tarna som säger att allt har gjorts förut. Men så hör jag en musiker som Alec Empire vars drum’n’bass nästan sprängs av upptäckarglädje. ”Ja, ja, jag visste det”, skriker jag och så känns allt bra igen.

Singeln ”Joga” är döpt efter Björks närmsta väninna. Den handlar om översvämmande kärlek som gör världens alla olyckor och sammanträffanden begripliga. Björk säger att det är den bästa kärlekssång hon skrivit.

Flera av de andra låtarna handlar också om förälskelser. Men på ett rakare och mindre adjektivspäckat sätt än förut.

– Kärlekssångerna blev inte så extatiska den här gången. När jag skrev dem kände jag mig som ett gummiband som dragits ut hela vägen och – snap – gått av på mitten i samma ögonblick som den där brevbomben upptäcktes. Det var fruktansvärt. Killen som skickade den tog livet av sig. Min son var i fara. Jag var tvungen att hålla andan och skriva sånger som pooooofff… (Björk sjunker ned i sin fåtölj) lugnade mig och sa att allt var fullt av kärlek trots att jag just hotats till livet.

På sitt förra album sjöng Björk om natur kontra civilisation. ”The Modern Things” beskrev hur datorer, bilar och andra maskiner i själva verket var lika uråldriga som växter och djur och bara väntat i en grotta på rätt ögonblick att erövra världen. När Björk kommenterade hitsingeln ”Isobel” fantiserade hon om att stenar på marken var babyskyskrapor som långsamt växte mot molnen.

Det är den inställningen jag gillar bäst hos henne. Hon skriver lika gärna låtar om dieselmotorer som orkidéer. I hennes huvud är en trafikstockning mer sensuell och exotisk än Amazonas.

Björks skivkonsumtion präglas av samma besatthet vid det moderna.

Hon citerar ofta kompositören Karlheinz Stockhausen som en gång sa att man bör lyssna på ny musik 364 dagar om året och ägna bara en dag åt klassikerna. Få popstjärnor som sålt fem miljoner skivor tycker att nostalgikicken som de flesta människor söker i musik är fullkomligt värdelös.

– Jag säger inte att man aldrig någonsin ska tänka på det förflutna. Men måste man göra det så ofta? Jag tycker om att besöka mina morföräldrar och titta på bilder av mig själv som barn, det ger mig en känsla av samhörighet. Men jag låter inte den känslan ta över mitt liv som så många gör.

England är nostalgins hemland. Alla är så rädda för nya saker, om det så gäller jungle eller genteknik. Man pratar antingen om att tekniken ”dödar det mänskliga” eller att människan ”leker Gud” och allt är samma struntprat. Därför är det så skönt att höra Stockhausen avfärda allt vurmande för det gamla. Ärligt talat läser jag artiklar och böcker om honom mer än jag 25

Strage_2d_11.indd 25

09-08-24 17.24.55

Strage text lyssnar på hans musik. Han har något som resten av världen saknar. Aptit för nästa århundrade.

Jeff Mills, eskimåer, mumintrollen, David Attenborough, Billie Holiday, Peter Pan och ”Den andalusiska hunden” är några av de saker som använts för att beskriva Björk Gudmundsdóttir och hennes musik. Själv tror jag att Volker Schlöndorffs film ”Blecktrumman”, som Björk såg när den hade premiär för snart tjugo år sedan, innehåller några viktiga pusselbitar om man vill förstå henne. Filmen är baserad på Günter Grass roman med samma namn och berättar historien om Oskar, en pojke i tjugotalets Tyskland, som protesterar mot vuxenvärlden genom att sluta växa. Han förblir tre år gammal. För att stänga ut nazism och ondska slår han på blecktrumman som han fått i födelsedagspresent. Om han blir rädd skriker han så att ölglas och kristallkronor går i småbitar. ”Blecktrumman” är en otäck film. Så sent som i somras förbjöds den i Oklahoma av en domare som kallade den pornografisk. Men den visar framför allt hur man klarar sig i en hemsk värld genom att slå sönder all logik. En tilltalande tanke för en ung och vilsen person. På affischen till dokumentärfilmen ”Rokk i Reykjavik” från 1982 syns en vitsminkad Björk i spetsklänning.

Hon gör en stel pantominpose. Vid hennes fötter står en leksakstrumma. ”Fuck logic” var den slogan som Björk anammade i tonåren snarare än punkens ”fuck you”. Hennes första pojkvän Thor Elden, senare gitarrist i Sugarcubes, var god vän med Reykjaviks surrealistiske guru Sjón som ledde Medusa-gruppen, ett gäng vilda poeter och konstnärer som Björk inte var sen att ansluta sig till. Sjón, som nyligen gav ut sin roman ”Dina ögon såg mig” på svenska, minns hur det gick till när Medusa skulle föreläsa om surrealism på Björks skola.

– Tja, det var ingen vidare föreläsning. Först spelade vi vansinnigt hög, abstrakt musik. Sedan gasade vi in i aulan i en bil. Jag var klädd i en frack och hade en brödlimpa på huvudet och torkad fisk som hängde ut genom gylfen. En annan kille hade en mössa gjord av kotletter. Eleverna skrek och kastade saker. Björk var den enda som gillade oss.

Sjón gav Björk hennes första exemplar av Georges Batailles ”Ögats historia”. En kort roman späckad av extrema, sexuella fantasier som skjuter sönder knäskålarna på varje tillstymmelse till moral och logik.

– Samtidigt var jag annorlunda än tokarna i Medusa-gruppen, påpekar Björk. I skolan tyckte jag alltid bäst om killarna med tjocka glasögon som samlade fjärilar. Matematik var mitt favoritämne.

Medan folk som Goldie, Howie B och Alec Empire ger Björk en hjäl26

Strage_2d_11.indd 26

09-08-24 17.24.55

Idoler pande hand på mixerbordet fungerar Sjón som hennes lyriska sparringpartner. De skrev ”Isobel” tillsammans och på nya skivan har den isländske poeten kopplat in sin sprakande fantasi i ”Bachelorette” och ”Joga”, samt ”Scary” som förmodligen hamnar på en kommande B-sida.

– ”Bachelorette” är en fortsättning på ”Isobel”, berättar Sjón. Den handlar om hur Isobel upptäcker kärleken efter att ha levt ensam i många år.

Hon blir en enda stor fontän av kärlek. Sedan får hon hjärtat krossat några gånger, men hon är fortfarande Isobel, hon kräver fortfarande lika mycket av världen, så hon gör allt för att lösa kärlekens mysterier.

För att hennes sång skulle bli så oförutsägbar som möjligt struntade Björk länge i att träna sin röst. Vändpunkten kom under USA-turnén för två år sedan då hon plötsligt inte fick fram ett pip och med tårar i ögonen avbröt en konsert.

– Det var den värsta chock jag varit med om. Jag kunde inte ens föreställa mig hur det kändes att tappa rösten. Sedan dess sjunger jag upp mig före varje spelning även om jag bara trallar lite i en halv minut. Jag gillar fortfarande inte det klassiska röstidealet, sådan där perfekt Wagner-sång (Björk reser sig upp, slår en knytnäve mot bröstet och släpper ut ett operatjut).

Jag ser sång som en hyllning till den mänskliga rösten och då är det värdelöst att bara godkänna ett röstläge. Jag älskar min mammas röst, mitt barn som gråter eller någon på gatan som sluddrar något. Bara det är ärligt.

Hur gör man ärlig musik?

– Jag försöker spela in låtarna samma dag som jag skriver dem. Man kan inte jobba på ett ärligare sätt. Det är förstås svårt att klara av det. Dessutom skriver jag mina texter på isländska och översätter dem bara en halvtimme innan jag spelar in låtarna. På så vis hör jag orden för första gången när jag sjunger dem. De är lika nya för mig som för personen som köper skivan. Sådana saker gör jag för att musiken ska kännas rotad i ett visst ögonblick. Musik får aldrig skapas i ett vakuum eller skyddas från sin omgivning. Då blir den bara steril.

En gång sa du att kärlek var en medioker imitation av musik. Tycker du likadant efter att ha skrivit alla de här kärlekssångerna på ”Homogenic”?

– Jag talade egentligen om sex när jag sa det där. Men visst… jag har ofta känt att musiken betyder mer än kärlek och andra mänskliga relationer. I alla fall för mig eftersom musiken aldrig sviker mig. Jag menar inte att människor är grymma men de ger mig sällan den där känslan av total förståelse som jag får om jag sitter i en taxi och hör en låt i precis rätt ögonblick. Inget går upp mot det. Men jag antar att jag är orättvis mot mina vänner.

Björk suger på ett björnbär, stirrar ut genom fönstret och följer en bal27

Strage_2d_11.indd 27

09-08-24 17.24.55

Strage text long som stiger upp mellan trädtopparna i Hyde Park. En kort rad ur en av hennes sånger bubblar upp i mitt huvud. Enligt en gammal tidningsartikel ska hon ha skrivit den i femårsåldern då hon förde en sorts musikalisk dagbok. Jag tänker först läsa upp den för Björk, men ångrar mig eftersom människor som memorerar sådana rader förmodligen är samma slags människor som skickar bomber till henne. ”Jag snubblade och det kom blod. Jag ska aldrig mer gå till affären.”

Det kanske är ett fjantigt citat. Men just den sortens iakttagelser från vardagen, ögonblick som blir så egendomliga när de fryses och zoomas in, är viktiga byggstenar när Björk gör musik. Hennes antinostalgi och besatthet vid nuet förutsätter att man kan närma sig en vanlig dag med samma entusiasm som om man upptäckte en ny planet i teleskop. Den förmågan tränade Björk upp i Medusa-gruppen och hon använder den lika flitigt som sina stämband. Hon vill att hennes skivor ska låta annorlunda varje gång man lyssnar på dem och försöker hitta rytmer och melodier som på en och samma gång är instabila som sandslott och hårda som cement.

Bästa basgången hon hört är fortfarande en jordbävning i Los Angeles.

Och hon kommer att fortsätta göra skivor tills hon orkestrerat sin egen ultimata naturkatastrof.

– När jag träffade Stockhausen i fjol berättade han om ett hus som han en gång byggde ute i skogen. Alla väggar i huset var täckta av speglar och alla vinklar oregelbundna så att träden utanför reflekterades i speglarna på lustiga sätt. Det var fasligt knepigt att orientera sig. Stockhausen sa att han aldrig lärde sig hitta i huset trots att han bodde där i tio år. Musik ska fungera precis så. Man öppnar öronen och går vilse.

Jag har inte träffat någon artist som är så bra på att charma journalister som Björk. Även om hon ger löpande band-intervjuer på ett tråkigt hotell går alla därifrån övertygade om att hon berättat något unikt och personligt just för dem. Det låter alltid som om Björk säger saker i förtroende, även om hon bara redogör för mixningen av senaste skivan. Hon kan till och med få presskonferenser att kännas intima. Dagen före den här intervjun träffade hon ett stort uppbåd av journalister i London. När alla gått därifrån smög jag tillbaka in i lokalen och snodde frigolitkoppen som hon druckit te ur. Mitt intresse för Björk har mattats av sedan dess men jag har sparat koppen. Hennes läppstift syns på kanten.

28

Strage_2d_11.indd 28

09-08-24 17.24.55

Idoler

Einstürzende Neubauten Bränder och bomber måste komma som en överraskning.

New Life, oktober, 1991. ”Monsieur Bargeld, your laundry”, säger receptionisten bakom oss. Vi vänder på huvudena och ser henne räcka ett tiotal svarta skjortor till mannen vi väntat på. Det är en brinnande het dag i Paris i mitten av maj, men lobbyn på Hotel Violet är lyckligtvis sval. Medan jag lossar på min slipsknut, putsar de två unga rockjournalisterna framför mig till sina gravitationsupphävande frisyrer som badar i svett.

– Jag kommer strax tillbaka, mumlar Blixa Bargeld när han får syn på oss – därefter försvinner han in i hissen. Einstürzende Neubautens 32årige sångare är förvisso inte tolv meter lång som han uttrycker det i ”YüGung” men hans bleka gestalt tycks ändå slå i taket, vilket inte enbart beror på hans spretiga hårväxt.

När han återvänt, låtit oss skaka hans magra hand och beställt fyra öl, slår han sig ned i en fåtölj och leker med en av sina spetsiga polisonger.

– Förra gången vi spelade i Paris borrade vi ett hål i väggen i Centre Pompidou. Arrangören var nöjd så vi fick signera hålet.

Alla skrattar utom Bargeld, han tänder en cigarr och för den till sina läppar. När man pratar med honom verkar han aldrig vara fullständigt närvarande – de mörka ögonen över de insjunkna kinderna tycks ruva på någon hemlighet, och eftersom han aldrig säger ett ord för mycket blir tystnaden ofta obehaglig.

Berätta om den nya samlingen ”Strategies Against Architecture II”.

– Det är ett försök att dokumentera vad vi har gjort under åren 1985 till 1990. Precis som den första ”Strategies…” är det ett sätt att berätta för människor vad vi håller på med.

Vad har ni gjort sedan ”Haus der Lüge”?

– Alla i gruppen har varit upptagna med sina projekt – själv har jag sysselsatt mig med teatermusik samt med Nick Cave. Faktum är att samtliga i gruppen är upptagna fram till augusti nästa år, så jag vet inte när en ny lp skulle kunna släppas, säger han och knackar askan från cigarren.

Gav den förra skivan er ett stort skjut framåt?

– I länder som Tyskland och Sverige blev den vår största framgång hittills, men ”Halber Mensch” betydde betydligt mer för oss i USA och Japan.

29

Strage_2d_11.indd 29

09-08-24 17.24.55

Strage text ”Haus der Lüge” släpptes inte ens i Asien. ”Strategies II” är den första skivan som vi släpper över hela världen samtidigt.

Einstürzende Neubautens musik har sedan det tidiga åttiotalet blivit mer strukturerad och rytmisk. Efter att ha använt tryckluftsborrar, släggor, betongblandare, vinkelslipar, krossat glas och djurkadaver för att skapa sitt ljudinferno har de dämpat sin destruktiva sida och lämnat plats åt en förhäxande industriblues.

– Man kan aldrig skapa något nytt utan att först ha förstört det gamla.

Skapande kräver utrymme och luft vilket bara möjliggörs av en total förstörelse.

Betyder tradition något?

– Inte för mig. Gör vi ett nytt album vill jag inte att det ska låta som ”Haus der Lüge” eller det gamla materialet. Det kanske är tristessen som får oss att gång på gång förstöra de musikaliska begreppen.

Einstürzende Neubautens destruktiva/konstruktiva filosofi är vid det här laget känd av publiken, men den rent fysiska förstörelsen under konserterna lyser numera med sin frånvaro. Man har tröttnat på att kasta Molotov-cocktails på publiken, borra hål i scengolvet eller att spränga kylskåp i luften.

– Efter några års vilda konserter började vi märka att showen tog överhanden, folk kom mest för att se förstörelsen, och arrangörerna placerade vakter med brandsläckare framför scenen. Då var det inte lika roligt längre, så vi lade av för att koncentrera oss på musiken. Bränder och bomber måste komma som en överraskning.

Bandet har fortfarande kontakt med den amerikanske konstnären Mark Pauline vars verk är bomber och explosioner. Denna passion kostade honom för några år sedan tre fingrar i en dynamitolycka.

– Konserten vi gjorde med honom i öknen utanför Los Angeles var en fantastisk upplevelse, en av våra bästa även om ljudkvalitén inte var så bra.

Han är en stor konstnär, menar Blixa och fuktar läpparna med öl.

Har ni jobbat med fler filmprojekt sedan ”Halber Mensch”-videon av Sogo Ishi 1986?

– Förutom en liveinspelning har vi inte gjort någonting. Egentligen skulle regissören som gjorde Nick Caves ”The Road to God Knows Where” ha filmat en dokumentär om Neubauten under samma omständigheter – någonting i stil med ”Don’t Look Back” av DA Pennebaker, filmen om Bob Dylan från 1967. Av någon anledning bestämde regissören sig för att göra filmen om Nick Cave i stället, men han medgav senare att det kanske hade blivit bättre om Neubauten haft huvudrollen.

30

Strage_2d_11.indd 30

09-08-24 17.24.56

Idoler Bandet har inte heller varit i kontakt med den tyska filmgiganten Wim Wenders, som vid ett flertal tillfällen har jobbat med Nick Cave. Wenders har aldrig uppskattat Berlins industrikungar, och när han blev tillfrågad om varför gav han det något diffusa svaret: ”Neubauten är för mycket sextiotal”.

– Jag försökte verkligen förstå vad han menade, men lyckades aldrig, suckar Bargeld.

Ni har aldrig provat bildspel och filmvisningar på scenen?

– Nej, jag hatar multimedia-experiment i stil med Cabaret Voltaire – att blanda bilder och musik under konserterna ger bara en värdelös soppa.

Cabaret Voltaire röker för mycket hasch.

Plötsligt dyker två andra gruppmedlemmar upp: basisten Mark Chung, den ständigt leende japanen klädd i kostym, och gitarristen Alexander Hacke med hår till axlarna och skinnjacka med cowboyfransar. Man slås av Neubautens brokiga medlemmar.

– Vi har kunnat hålla ihop i elva år bara genom att förbli individer. Vi gör som på trettiotalet då jazzmusiker spelade i vilka formationer de ville.

Alla har egna projekt i Neubauten.

Vad tycker du om (trummisen) FM Einheits soloskiva ”Stein”?

– En del låtar är bra, men den intresserar mig inte så mycket – de flesta delarna av ”Stein” är faktiskt teatermusik.

Ni använder fortfarande en streckgubbe som symbol. Vad betyder den egentligen?

– Man har sagt mig att den användes av toltecindianer i Mexiko före inkakulturen, de brukade hugga in symbolen på grottväggar. Själv är jag övertygad om att den representerar himlen.

En av de unga rockjournalisterna, som suttit tyst under hela diskussionen, visar stolt sin Neubauten-tröja som hans flickvän har gjort. Vi nickar med måttligt intresse i samma ögonblick som en av skivbolagets anställda dyker upp.

– Blixa, restaurangen intill Élysée Monmartre (konserthallen där gruppen ska spela samma kväll) hotar med att ringa polisen om volymen i kväll blir lika hög som vid soundcheck, säger den unge mannen och torkar svetten ur pannan.

– Då spelar vi inte, svarar Bargeld nonchalant och fimpar cigarren.

Sedan förklarar han att hög volym är nödvändig för mixningen av stålljuden, och tar på sig en sur min. Blixa stirrar tyst framför sig. Det enda som hörs är intervjubandspelarens surrande och trafiken utanför. Till slut reser han på sig, räcker oss sin magra hand och mumlar något innan han försvinner tillbaka in i hissen.

31

Strage_2d_11.indd 31

09-08-24 17.24.56

Strage text – Synd att jag inte hann visa honom mitt Neubauten-halsband, säger en av rockjournalisterna.

Att mobba andra journalister är ett effektivt sätt att pigga upp artikeln när man fått en halvdan intervju. Ordet ”rockjournalist”, som jag använde om de franska skribenterna, trots att de var svartklädda industrifans precis som jag själv, var en svidande förolämpning i syntfanzinet New Life. Jag var sur över att fransmännen hade slösat bort intervjutiden på att ställa långa, banala frågor på dålig engelska. Och jag ville visa att jag var mer professionell än dem, trots att jag under intervjun var så nervös att jag höll på att svimma. Två år senare träffade jag Einstürzende Neubauten i Salzburg. Lyckan var total när de lät mig sitta med under en middag. Dessvärre tog jag fram anteckningsblocket för att anteckna vilket vin Blixa drack. Då blev han arg och vrålade: ”No journalists! Raus!” Innan jag lommade ut bad jag honom om en autograf.

32

Strage_2d_11.indd 32

09-08-24 17.24.56