CILLA JACKERT
VI SES I OBSAN
I_Vi ses i Obsan.indd 3
2014-07-04 11:27
Läs mer om Cilla Jackert på rabensjogren.se
Rabén & Sjögren Box 2052 103 12 Stockholm rabensjogren.se © Cilla Jackert 2014 © Omslag: PdeR © Omslagsbild: Daniel MacDonald/dmacphoto.com/GettyImages, Clarissa Leahy/GettyImages Citaten på s. 75 och 197 är hämtade ur Måste vägen till Curacao gynga så (text Povel Ramel) Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2014 ISBN 978-91-29-69164-1 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
I_Vi ses i Obsan.indd 4
2014-07-04 11:27
PROLOG
Annika älskade att ljuga. Ibland ljög hon för att hon var lat. Ibland för att vara elak. Hon kunde ljuga för att imponera. Eller för att vara snäll. Ibland ljög hon för att det var roligt. Det gick också bra att ljuga helt utan anledning. Ville man vara generös, kunde man säga att Annikas hobby var att ljuga. Ville man inte vara generös, kunde man istället säga att Annika var en riktig lögnhals. För det var hon. Och hon skämdes inte det minsta när hon kastade ur sig den ena osanningen efter den andra. – Jag ska flytta till Egypten.
5
I_Vi ses i Obsan.indd 5
2014-07-04 11:27
– Min pappa spelar tolv instrument. – I går åt vi orm till middag. Det smakade som kyckling. Annikas kompisar visste att hon ljög. Annikas föräldrar visste att det mesta som deras dotter sa hade lite med verkligheten att göra. Och eftersom alla som Annika umgicks med visste att hon hellre hittade på en spännande lögn, än berättade en tråkig sanning, så spelade det ingen roll att hon ljög. Skojade. Lurades. Drog en vals. Det var åtminstone vad Annika inbillade sig ända tills hon ville berätta sanningen om vad som hände henne sommaren mellan sexan och sjuan. För då var det ingen som trodde henne. – Sluta ljug, Annika, sa hennes kompisar. Annika tyckte inte att det var konstigt att de sa så. För allt som hände den där sommaren var så osannolikt att det lät mer som en lögn än som den sanning det faktiskt var.
6
I_Vi ses i Obsan.indd 6
2014-07-04 11:27
FÖRSTA KAPITLET
Annikas sommarlov mellan sexan och sjuan började precis som sommarlov brukar börja, med en helt vanlig skolavslutning i Gustaf Vasa kyrka mitt på Odenplan i Stockholm. I den helt vanliga kyrkan satt rader med helt vanliga barn i helt vanliga nystrukna kläder som snart skulle bli fläckiga av gräddtårta som prytts med sommarens första jordgubbar. I barnens rastlösa knän låg helt vanliga syrenbuketter i lila och vitt, och de helt vanliga syrenbuketterna fyllde kyrkan med sin vänliga och för årstiden vanliga doft. Femhundra vanliga barn sjöng Den blomstertid nu kommer medan deras vanliga musikfröken stod framför dem och viftade med en ganska vanlig pinne, som ingen förstod vad den skulle fylla för funktion.
7
I_Vi ses i Obsan.indd 7
2014-07-04 11:27
Längst fram i kyrkan stod en vanlig kör, och längst fram i kören stod Annika. Hon såg ut som hon brukade, bortsett från att hon för ovanlighetens skull hade borstat håret. Hon hade i och för sig struntat i luggen, för där satt en bit tuggummi som mamma ville klippa bort. Men resten av håret låg blankt utmed ryggen på hennes vanliga vita klänning som hade en ovanlig röd tuschfläck mitt över hjärtat. Annika tyckte om den fläcken, för det var lätt att hitta på bra lögner om en fläck som var röd och satt rakt ovanför hjärtat. – Det är blod, brukade Annika svara när folk pekade på fläcken. Dessutom hade klänningen fickor. Och det var nästan ännu bättre. Nu stod hon där med händerna i fickorna, precis som musikfröken sagt att hon inte fick, och sjöng Den blomstertid nu kommer med hög och tydlig stämma. Det var hennes älsklingssång och det ville hon att alla skulle höra. Texten var i och för sig dum och melodin var usel, men ingen sång förtjänade att sjungas lika högt och tydligt. Det visste alla som liksom Annika älskade sommarlov. – Jag ska åka på turné med mitt band i sommar, förklarade Annika när hon och hennes klasskompisar stod utanför kyrkan
8
I_Vi ses i Obsan.indd 8
2014-07-04 11:27
efter att rektorn hållit ett av sina obegripliga tal, som alltid slutade med att hon grät och sen snöt sig högt och ljudligt rakt in i mikrofonen. – Gud vad du hittar på, sa Annikas klasskompis Tomten. Annika ryckte på axlarna. Det spelade ingen roll om hennes klasskompisar trodde på henne eller inte. De var ändå så tråkiga. Ärliga. Skulle alltid berätta sanningen. – Säg som det är, brukade de säga. – Varför då? brukade Annika svara. Så fort Annikas klasskompisar öppnade munnen brukade hon somna i ren protest. Ja, hon somnade bara på låtsas, för så lätt var det förstås inte att somna. Hade det varit det, hade man kunnat hyra ut Annikas klasskompisar till människor med sömnproblem. Så kunde de sitta på sängkanten och berätta om kollon där man fick lära sig paddla kanadensare eller ridläger med hopptävlingar där hindren var så låga att hästen knappt behövde lyfta på hovarna för att komma över. – Snark, sa Annika. En sak var i alla fall helt säker. Ingen somnade när Annika
9
I_Vi ses i Obsan.indd 9
2014-07-04 11:27
berättade om sina sommarlov. Så vad spelade det för roll att inget var sant? – Vi ska åka till Fantomenland i sommar, sa Tomten. – Snark, sa Annika. – Jag tycker att det ska bli jätteroligt, sa Tomten. – Snark igen, sa Annika. – Nu är du elak, sa Tomten, som i motsats till Annika alltid var ärlig. – Vet du varför? Det är för att min hjärna är angripen av en amöba som äter upp alla snälla delar, och bara lämnar kvar det elaka och dumma. – Det är första gången jag faktiskt tror dig, svarade Tomten. Så skrattade han lite. Hans näsa blev skrynklig. Det var fint. Annika skrattade också. – Jag måste gå, sa han. Han lutade sig fram för att de skulle kramas hej då. – Är det för att du är kär i mig? frågar hon. – Kan du sluta vara så knäpp, svarade Tomten och hans kinder blev tomteröda. – Det är okej. Alla killar är kära i mig. Det är helt normalt och inget att skämmas över. – Jag skäms inte. Och jag är inte kär i dig, skyndade sig Tomten att lägga till.
10
I_Vi ses i Obsan.indd 10
2014-07-04 11:27
De kramades snabbt. Han luktade salt och mjukmedel med äppeldoft. Hans kinder var fortfarande röda när han frågade henne vad hon skulle göra på sommarlovet. – Jag ska …, började Annika. – Strunt samma, avbröt han och sprang iväg till sina föräldrar som stod en bit bort. Han vände sig om och vinkade till henne. Hon vinkade tillbaka. Det kändes ganska bra att han var kär i henne. Och det var helt sant. Hon tyckte synd om honom som hade så tråkiga föräldrar som säkert alltid tjatade om att man skulle tala sanning. – Är det verkligen sant, Tomten? Så sa de säkert varje dag. Även om de kanske inte kallade honom Tomten utan Rasmus, som var hans riktiga namn. Annikas föräldrar frågade aldrig efter några sanningar. Inte ens när det blev stopp i toaletten för att Annika hade försökt spola ner en oätlig sockerkaka som hon bakat utan recept. – Det var så där när jag kom hem från skolan, sa Annika medan mamma stod på knä med huvudet bortvänt och ena armen långt ner i toaletten. – Jag tror dig, sa mamma. Man kunde säga att Annika ärvt sin talang att ljuga av sina föräldrar.
11
I_Vi ses i Obsan.indd 11
2014-07-04 11:27
Annikas föräldrar hette Gugge och Ossian Bosse, och de bodde på den del av Drottninggatan som låg så långt bort mot Vasastan att ingen visste att det fortfarande var Drottninggatan. Annika brukade säga att hon bodde i Spökpalatset som låg ett kvarter bort, men egentligen bodde hon i en vanlig lägenhet som låg en trappa upp i ett ganska nybyggt hus, där det tyvärr aldrig spökade. Lägenheten bestod av fyra rum och kök. Ett av rummen var Annikas. Det hade utsikt mot Observatorielunden på andra sidan gatan. I ett annat rum sov hennes föräldrar. Sen hade familjen förstås ett vardagsrum, med soffa och TV och en bokhylla med så många böcker att hyllplanen såg ut som hängmattor. Och så fanns det ytterligare ett rum, som av oklar anledning kallades arbetsrum, men som efter sommarlovet skulle byta namn till barnkammare, för då skulle Annikas nyfödda syskon flytta in där. Men det var ett helt sommarlov tills bebisen skulle komma, och det sommarlovet tänkte Annika njuta av alldeles extra mycket. – Så stor skillnad kommer det inte att bli, hade mamma sagt hela våren, samtidigt som hon dragit in Annika i sin famn och vaggat henne som när hon var liten, vilket inte var så lätt eftersom Annika plötsligt bara var två centimeter kortare än
12
I_Vi ses i Obsan.indd 12
2014-07-04 11:27
mamma, som dessutom hade en mage som blev större och större för varje vecka som gick. Annika visste att mamma ljög lika bra som hon. Fast kanske inte alltid om samma saker. Självklart skulle allting bli annorlunda när det kom ett syskon. Och inte nog med det. Allting skulle bli sämre. Det visste Annika. Hon hade nämligen kompisar som var småsyskon och hon visste precis hur hemska de kunde vara. Det enda de gjorde var att stjäla pengar, låna kläder och avslöja sina äldre syskons hemligheter och lögner. Mamma tror inte att jag fattar att det kommer att bli annorlunda, tänkte Annika när hon sprang de sista metrarna fram till porten och sen uppför trappan, in genom dörren och fram till anslagstavlan i köket. Hon tryckte fast skoldiplomet bredvid kalendern där mamma med stora siffror skrivit hur många veckor som gått sen hon och pappa gjort ett syskon till Annika. Vecka 27 stod det nu, vilket betydde att det var tretton veckor kvar innan bebisen skulle komma. – Lägg fram det du ska packa till landet, sa mamma när hon kom ut i hallen med en stor mjuk bag som hon ställde vid ytterdörren.
13
I_Vi ses i Obsan.indd 13
2014-07-04 11:27
Hon såg trött ut, och Annika undrade hur det skulle vara när det stod vecka 35 i kalendern. – Jag behöver ingenting, sa Annika. De skulle åka till landet redan nästa dag och även om det inte var något som hon berättade för sina vänner, så älskade Annika somrarna vid det lilla rödmålade torpet i Småland. – Du luktade hund hela förra sommaren. Så den här gången tar du med fler än ett par byxor, sa mamma och gick ut i köket och satte på kranen. Trodde Annika i alla fall. För det lät som om mamma satte på kranen. Vattnet forsade. Men det märkliga var att vattnet inte forsade ner i vasken utan rakt ner på golvet. Mamma hade nämligen inte satt på kranen. Det skvalande ljudet kom från flera liter fostervatten som plaskade rakt ner på plastgolvet, som mamma påstod hade ett mönster som såg ut som en hudsjukdom. – Pappa, skrek Annika. PAPPA! – Bebisen kommer! skrek mamma. – Bebisen kommer! skrek Annika. – Kommer bebisen? Pappa slängde upp badrumsdörren. Han hade inte hunnit
14
I_Vi ses i Obsan.indd 14
2014-07-04 11:27
knäppa byxorna när han böjde sig över mamma som sjunkit ner på golvet. Han såg rädd ut. Mamma såg rädd ut. Annika var van vid att se sina föräldrar ledsna, arga, glada eller trötta. Men aldrig rädda. Det här var första gången. – Bebisen kommer, sa mamma. – Då åker vi till sjukhuset, svarade pappa och försökte dra upp henne på fötterna. Det var som att försöka dra upp en elefant på bakbenen. Han kunde inte rubba henne. – Du fattar inte. Bebisen kommer NU. Och så skrek mamma och det var ett skrik som Annika aldrig hade hört förut. Det kom långt nerifrån mammas mage. Hon lät som ett djur. En ko i kläm. Det lät hemskt. Annika ville också skrika. Hon ville skrika åt bebisen att den hade tagit fel, att den skulle stanna inne i magen i flera månader till. Men hon gjorde ingenting. Hon sa ingenting. Hon bara stod och glodde på sin mamma, vars ansikte skrynklades ihop till en grimas. – JAG DÖÖÖÖR, kved hon och Annika trodde henne. – Andas, ropade pappa och kastade sig över telefonen.
15
I_Vi ses i Obsan.indd 15
2014-07-04 11:27
Han slog telefonnumret och så fort han hörde någon svara skrek han i luren: – Ni måste komma! Min fru föder barn! Hans vrål överröstade nästan mammas. Så blev han tyst. Någon berättade tydligen för honom vad han skulle göra, för han drog med sig telefonen och satte sig bredvid mamma. – Okej, sa han. Jag förstår. Så vred han på huvudet och tittade rakt på Annika. Gå till ditt rum och vänta där. Vanligtvis skulle Annika ha protesterat, men nu sprang hon in på rummet, kastade sig på sängen och gömde ansiktet i kudden som luktade hår och blod från alla gånger hon blött näsblod men ingen orkat byta örngott. Hon la sig alldeles platt, med armarna längs sidorna och blundade så hårt hon kunde. Varför finns det inga öronlock? Hon ville inte höra mammas skrik och pappas allt mer panikslagna röst. Hon ville slippa lyssna när ambulanspersonalen stormade in och med lugna men ändå spända röster började ge varandra order. – Lever han? Mammas röst var tunn. Det var konstigt att Annika kunde höra henne genom den stängda dörren och allt oväsen. Varför sa hon så? Varför skulle inte bebisen leva? En man ropade att det var bråttom, och sen blev det mer oljud och skrammel och till slut skrek pappa:
16
I_Vi ses i Obsan.indd 16
2014-07-04 11:27
– VI ÅKER TILL SJUKHUSET, ANNIKA! MEN DET ÄR INGEN FARA. ALLTING KOMMER ATT BLI BRA. ALLA MÅR BRA. VI HÖR AV OSS SEN. Och så slog dörren igen. Annika hörde dem när de kom ut på gatan. Hon hörde pappa ropa något till mamma. Hon hörde ambulansens sirener, först alldeles utanför fönstret och sen längre och längre bort. Tuu – tuu – tuu – tuu. Sen blev det tyst. Alldeles tyst. Två barn passerade utanför. De bråkade om hur mycket som var slumpen av en läsk. – Det där är inte slumpen. Det där är smuts på botten av flaskan, sa det ena. – När det är min dricka så bestämmer jag hur mycket det är som är slumpen, sa det andra. Deras steg blev avlägsna när de fortsatte över gatan. Sen blev det tyst igen. Annika somnade sekunden efter att barnen passerat.
17
I_Vi ses i Obsan.indd 17
2014-07-04 11:27
– Sanning, sa Annika, för det kändes lika bra att sätta igång leken innan någon ångrade sig. Till exempel hon själv. – Fast grejen är den – man kan inte välja sanning. Kaja sa det som om det var det mest självklara i hela världen, trots att hon precis strukit halva leken. – Varför inte då? – Därför att ingen bryr sig om sanningen. När tolvåriga Annikas lillebror föds alldeles för tidigt blir hela sommaren uppochner. Mamma och pappa är mest på sjukhuset och Annika drar runt ensam i stan. I Observatorielunden lär hon känna Kaja och resten av gänget, som utmanar henne på sanning eller konsekvens – fast utan sanning. CILLA JACKERT belönades 2013 med Slangbellan för sin debut Dagens katastrofer.