9789172058828 by Smakprov Media AB

Små episoder med många svar manar till reflektion och samtal. Den vänder sig till yrkesverksamma inom vård och omsorg om äldre samt till studerande. Boken är tänkt som en hjälp att komma igång och prata med varandra i arbetslag, i studiegrupper och i undervisning. susanne rolfner suvanto är fil.mag. i vårdpedagogik och leg. sjuksköterska, specialiserad inom psykiatri. Alla intäkter från denna bok går oavkortat till en fond till minne av författarens föräldrar och svärföräldrar, Gunborg och Torsten Rolfner samt Lea och Harald Suvanto. Fonden kommer årligen att dela ut ett pris till den eller dem som på ett särskilt sätt stått upp för etiska principer i sitt arbete med äldre. Priset kommer att för första gången delas ut i slutet av år 2015.

ISBN 978-91-7205-882-8

789172 058828

susanne rolfner suvanto

Små episoder med många svar är en tankeväckande bok om etiska dilemman. Den visar att det inte finns några enkla svar och inga självklara rätt eller fel i dessa frågor. Boken tar upp ett stort antal fall inom olika arbets- och livsområden som författaren beskriver med glimten i ögat.

små episoder

etiska dilemman för diskussion

med många svar

© 2015 Författaren och Gothia Fortbildning AB ISBN 978-91-7205-882-8 Redaktör: Bibbi Fagerström Omslag: Catharina Ekström Grafisk form: Harnäs Text och Grafisk Form AB Första upplagan, första tryckningen Tryck: Baltoprint, Litauen 2015 Kopieringsförbud! Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lag om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget, Gothia Fortbildning AB, Stockholm. Förbudet avser såväl text som illustrationer och gäller varje form av mångfaldigande. Gothia Fortbildning Box 22543, 104 22 Stockholm Kundservice 08-462 26 70 info@gothiafortbildning.se www.gothiafortbildning.se

INNEHÅLL

Förord 5 Inledning 7 Vad är etik och etisk reflektion? 10 I mötet med vårdtagare och anhöriga 12 A. Det är ju bara syrliga karameller 12 B. Jag orkar inte gå upp 13 C. Syndernas förlåtelse 14 D. Den fria viljan 15 E. På vems uppdrag? 17 F. Släppa taget 18 Arbetsmiljö och organisation 20 1. Ansvar på distans 20 2. Ett problem för andra 21 3. Det jämnar ut sig i längden 22 4. Hur mycket får integritet lukta? 24 5. Hon har fyllt 65 25

Ledarskap 27 I. En enda syn på människan 27 II. Lillebror ser dig 28 III. Vi här bak i bilen 30 IV. En fråga om smak? 32 V. Har du råd med principer? 33 Mina egna tankar och reflektioner 35 Så här resonerade vi 37 Den fria viljan 38 På liv och död 41 Sanning eller konsekvens? 42 Plikt eller konsekvens? 44 Vad och hur kan du/ni göra nu? 46 Lästips 48

Förord Birgitta Ryås, komminister Porsökyrkan, Nederluleå församling

Den här boken handlar om livet. Om verkligheten. Susan-

ne Rolfner Suvanto, med sin långa och breda erfarenhet från vården, utmanar oss till reflektion och samtalkring olika etiska dilemman som hela tiden uppenbararsig ibland oss i vardagslivet. Det finns inga enkla svar, inga självklara rätt och fel. Ändå tvingas vi gång på gång att ta ställning och att fatta beslut. Susanne Rolfner Suvantos bok Små episoder med många svar är en bra hjälp att komma i gång och prata med varandra i arbetslag, i studiegrupper och i undervisning. Med glimten i ögat lyckas författaren ge fallbeskrivningar och resonemang kring möten och arbets- och livsområden som känns nära och aktuella för många av oss som arbetar med och/eller lever i nära relationer till andra människor. När jag läser Små episoder med många svar blir jag påmind om varför jag valt ett arbete där människan är i centrum. Finns det något mer spännande och mer b erikande i livet än att gå några steg jämsides med en medmänniska på den inte alltför raka och jämna stig som vi kallar livet? Sällan kan vi i förväg räkna ut vad som finns bakom hörn och krön. Sådant 5

är livet. Unikt och lärorikt. När vi ser den enskilda männi skan och hans eller hennes behov som en utmaning och inte som ett problem blir liv och arbete så mycket mer intressant. Susanne Rolfner Suvantos bok är »på riktigt«. Stanna upp, ta tid, läs och reflektera. Ge plats för skratt, allas åsikter och allvarliga funderingar i de gemensamma samtalen. Det är boken värd och det är dina studier eller din arbetsplats värd. Jag är övertygad om att Små episoder med många svar, med dess bredd av fallbeskrivningar, hjälper oss att höra det vi annars inte skulle lyssna till och att se det vi kanske inte annars skulle uppmärksamma. När vi håller samtalet och delandet av erfarenheter och tankar levande och varmt mellan oss väcks också kreativiteten och fantasin så att vi kan hitta värdiga vägar för att kunna gå människor till mötes på ett respektfullt och bra sätt. Ibland är de vägarna kluriga att hitta igen, men när vi hjälps åt blir det en del av glädjen i arbetet. Boden i januari 2015 Birgitta Ryås

Inledning

Alla har vi stått där: Veliga och tveksamma − ska jag eller

ska jag inte? Varje dag utmanas vår inre kompass och vi tvingas att ta ställning på ett eller annat sätt, privat och i jobbet. Det kan handla om allt från att be någon ta ner fötterna från sätet i tunnelbanan till om man ska avbryta livsuppehållande behandling. Exempel som till synes kan stå långt ifrån varandra, men som enligt min mening handlar om samma sak. Om vi ska agera eller inte, vilka konsekvenserna blir för den andre och mig själv samt att det inte med säkerhet finns något rätt eller fel. Ofta tror jag att dilemmat ligger i om jag ska se och agera eller om jag ska blunda och låta det bero. Men ibland hettar det till och då kan grundläggande värderingar ställas på sin spets. Det handlar om livet. I en vårdsituation kompliceras det ytterligare, då vi ofta förväntas stå lite över den vanliga mänskliga futtigheten eller åtminstone ha reflekterat kring etiska dilemman. Det finns också det motsatta, att vi tvärsäkert säger att vi aldrig någonsin kommer att hålla tyst. Att vi kommer säga ifrån, hindra och ris7

kera vår egen säkerhet. Med åren har jag blivit mer försiktig och vågar inte riktigt lita på alla mina intentioner. I Ludvig Igras tankeväckande bok Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet visar det sig att även de mest bekännande humanister i vissa sammanhang inte kan leva upp till sina ideal. Vid vissa tillfällen kan det i stället vara den »vanliga« människan som plötsligt kliver fram och säger stopp. Jag menar med detta att vi också måste vara förstående mot oss själva och andra − vi kan ibland inte bättre. Och vi måste lära oss att vi behöver träna, träna och träna på det vi tycker är svårt. Det ska bli en ryggmärgsreflex att inte vända bort vår blick. Det är aldrig för sent att börja om och aldrig för tidigt eller för sent att börja träna. Jag tror aldrig vi blir »färdigpratade« när det gäller etik, värdegrund eller förhållningssätt. Varje situation är unik och det krävs nästan alltid några vändor innan man känner att man hittat en handlingslinje. Därmed inte sagt att man alltid handlar »rätt«, men det känns åtminstone att man gjort det bästa man kunnat utifrån sin förmåga just då. Vissa principer får dock anses gälla oavsett vilka vi är eller vilka vi möter. Vi känner igen dem som uttalade eller outtalade regler som de flesta bekänner sig till. Det kan vara sånt som att inte döda, inte stjäla, inte ljuga eller att vi som är i vården ska behandla alla likvärdigt, vara vänliga och bemöta äldre och patienter med värdighet. Men vad betyder allt detta? Finns det en möjlighet att det att stjäla eller att ljuga kan vara det mest etiska i något läge? Eller förmår vi alltid identifiera att det handlar om en 8

lögn och vilket ansvar har jag för att »lägga mig i« när viktiga principer kränks? Min erfarenhet är att det ofta är lätt att i ett icke skarpt läge ha de bästa ambitioner. Vi kanske under utbildning suttit i grupper och diskuterat olika vårdproblem. Alla brukar vara helt eniga om vad man får och inte får säga. Att man exempelvis inte får säga: »Du får väl kissa i blöjan för jag hinner inte hjälpa dig just nu.« När vi är stressade och pressade reagerar vi ofta automatiskt. Det som ligger inom oss kommer fram i ljuset och det är inte alltid våra bästa sidor. Jag tror därför att vi måste utmana oss själva och andra. Vi har också en tendens att snabbt fokusera på praktiska lösningar i stället för att tala om de dilemman och olika val vi ställs inför i en icke fullkomlig värld. Och det är bakgrunden till den här boken. Under en tid har jag skrivit om etiska dilemman i tidningen Äldreomsorg. Jag har ofta fått frågan hur jag resonerade när jag skrev de små berättelserna. Dessutom har jag ofta fått frågan om jag kan hjälpa till med olika fallbeskrivningar att diskutera runt. De flesta etiska dilemman som under de senaste åren publicerats i tidningen Äldreomsorg finns nu samladeunder olika teman i denna bok. Boken har också kompletterats med nya etiska dilemman. Tanken är att du och dina arbetskamrater diskuterar varje dilemma innan ni tar del av hur jag och några andra har resonerat. Min rekommendation är att du som leder samtalen och att ni som diskuterar verkligen utmanar varandra ordentligt. Ordet »varför« är en god hjälp i en sådan diskussion. 9

vad är etik och etisk reflektion?

Begreppet etik kommer från grekiskans ethos som betyder sed. Det finns olika riktningar inom filosofin som beskriver hur man kan se på de stora frågorna om vad som är gott, vad som är rätt och vad vi bör och inte bör göra. I vissa riktningar talar man om pliktetik som innebär att man håller sig till sitt ställningstagande oavsett dess konsekvenser. »Det är aldrig rätt att döda« är ett sådant exempel. Vi kan också tala om konsekvensetik − att våra ställningstaganden beror på vad konsekvensen blir. Det kan betyda att »det är aldrig rätt att döda« kan ifrågasättas om dödandet av en person kanske räddar många andra liv. I vården talar vi ofta om prima facie1 som en plattform för vår gemensamma etiska hållning. Dessa principer innebär: • att göra gott • att icke skada • autonomi • rättvisa.

När man ser dessa fyra principer tror jag att de flesta inser att dessa principer sällan kan uppnås samtidigt. En vanlig konflikt ligger mellan att göra gott och att göra rätt. Ett sådant exempel i de berättelser som finns i denna bok är frå Prima facie är latin för »vid första anblick« och bygger på fyra principer. De löser inte några etiska problem men bidrar till att klargöra de frågeställningar som man ofta ställs inför. 1

gan om att hindra någon från att gå ut när personen själv vill, men kanske inte förmår klara sig utanför boendet. Etiska dilemman handlar ofta om det som inte kan lösas på ett enda sätt och där olika värden ställs emot varandra. Att inte prata om etiska dilemman ökar risken för att vi kan hamna i situationer där hjärta och hjärna inte hinner med. Det kan ge en känsla av skuld, tveksamhet och obehag efteråt. Men att prata om våra etiska dilemman, som individ och som grupp, är utmanande. Det tvingar oss att se att vi inte alltid har alla svar. Och det är precis som det ska vara.

I mötet med vårdtagare och anhöriga

a. det är ju bara syrliga karameller

– Men mamma, vad gör du? Sitter du och vräker i dig godis igen! Hur många gånger har jag inte sagt till dig att det får kon sekvenser för hur du mår?

Dottern, sjuksköterskan som Elma är så stolt över, är rosenrasande och nu vänder hon sig mot personalen som städar inne i Elmas rum på äldreboendet.

– Har ni hjälpt mamma att handla allt det här godiset? Ni vet att hennes blodsocker är uppåt väggarna. Hennes fula sår på fötterna har precis läkt och ni ser ju själva att hon inte kan gå längre, hon ser inte och ingen laserbehandling i världen kan åtgärda hennes förstörda kärl, säger dottern.

Petter, som är Elmas kontaktperson, försöker medla och säger att Elma är ju så bestämd och vet precis vad hon vill, så de kan inte hindra henne. Men innerst inne så förstår han vad dottern menar. Elma är ju stundtals mycket påverkad av sin illa skötta diabetes. Men det är som om hon struntade i alla varningar och all information. Det är extra svårt 12

eftersom hon är helt klar i huvudet och dessutom tillhör de yngsta på äldreboendet. Elma vänder sig mot dottern och sträcker fram sin godispåse och säger med en tydlig mammaröst: – Nu får du lugna dig, jag ska ju inte ta några prover förrän nästa vecka och dessutom, se, det är ju inga sötsaker. De är ju bara syrliga karameller!

b. jag orkar inte gå upp

– Du, vad gör vi med Ellinor? Nu ligger hon bara och vänder sig in mot väggen så fort vi går in. – Jag vet inte, men hon har ju fyllt 90, det kanske inte är så kons tigt om hon är trött. Hon kanske tycker att det är färdigt nu. Livet menar jag. – Ja, jag tycker att vi pysslar om henne så gott vi kan så får hon vara i fred.

Heidi har varit föräldraledig och är på ingång när hon hör sina kamrater prata om Ellinor och funderar om hon ska lägga sig i samtalet. Det var inte länge sen hon var på utbildning om depressioner och äldre och funderar om man inte skulle kunna göra något mer för Ellinor. – Men hon kanske är deprimerad? Heidi ställer frågan rakt ut i luften. – Det är hon säkert med tanke på hennes ålder och hur mycket krämpor hon har. Så nu ska hon väl äntligen få ro. – Det finns ju behandlingar mot depression och att hon stänger munnen och inte vill äta kanske är som ett självmord.

– Ja, men vad menar du att vi ska göra? Vi kan inte tvinga henne att leva. Jag vet att hon hade tabletter mot depression ett tag. De hjälpte inte och gav mest biverkningar. – Jag vet att det i svåra fall finns annat också – elbehandling till exempel. Jag har hört … – Du är inte klok, tänker du ta livet av henne själv? Låt gamla människan få vara i fred och dö värdigt.

Med en känsla av obehag gick Heidi ut i dagrummet och funderade över att äldreomsorg kanske inte är hennes grej ändå. Hur ska man veta, egentligen, när det är dags att dö?

c. syndernas förlåtelse

– Vad du alltid är sur nu för tiden. Och kan du förresten prata om nånting annat än jobb?

Camilla ser att hennes sambo är nära bristningsgränsen och fastän hon tycker att det han säger är orättvist så förstår hon honom på sätt och vis. Jobbet följer ofta med henne hem och det är ofta som hon ältar inom sig olika händelser där hon inte tycker att det blev så bra som det borde ha kunnat bli. Det är ett problem att det inte finns tid att diskutera på arbetstid. Camilla tänker just nu på Agnes, som med orolig och grumlig blick tog hennes hand och tydligt sa: »Ta hit en präst, jag behöver syndernas förlåtelse.« Agnes, som annars inte sa något vettigt alls, och knappt pratade. Det var inte begäran i sig som gav Camilla problem utan att när hon frågade sjuksköterskan om de kunde ringa efter en präst 14

menade sjuksköterskan att man inte riktigt kunde lita på vad Agnes sa. Agnes man, Harry, hade berättat att både han och Agnes hade lämnat kyrkan samma år de gick in i partiet. De brydde sig inte om sånt trams och hyckleri. Prästerna och kyrkan tillhörde överheten och de var inte att lita på. Men Agnes hade upprepat sin begäran flera gånger när Camilla hjälpte henne med på- och avklädning. Det var något med hennes blick som rörde Camilla djupt. Visst var Agnes långt gången i sin demens och hur skulle man veta vad som var hennes vilja? Camilla var dessutom osäker på vad det egentligen betydde det där med syndernas förlåtelse och om det bara var några inlärda fraser från när Agnes var ung och som hon nu upprepade gång på gång.

d. den fria viljan

– Nej, nej, har jag sagt. Jag vill inte ha en sån, skriker Alva.

– Men det är kallt ute, Alva. Du får inte gå ut om du inte tar kap pan på dig. Och skorna, suckar Jenny. – Du är en satans, en sån där som plågar och plågar. Ge dig i väg. Jag ska gå hem, säger Alva och hytter med näven mot Jenny, som ger upp och går därifrån.

Alva sätter fart mot ytterdörren. Den är låst. Alva kastar sig då mot dörren, sparkar, slår och skriker.

– Hjälp mig. De har låst in mig här och nu kommer de att döda mig.

Oron sprider sig på boendet och någon annan tar upp tråden och undrar varför dörren är låst. Jenny och hennes kollega Marcella försöker lugna och avleda. De är vana vid att deras vårdtagare med demenssjukdom ibland blir oroliga och de har gått en särskild utbildning för att bemöta symtom som oro, aggressivitet och vanföreställningar. Men med Alva finns det ytterligare komplikationer. Hon har en bi polär sjukdom som gör att hon ibland kan bli manisk om hon inte tar sin medicin. Och just det har hon inte gjort på ett tag nu. De har lirkat och försökt övertala henne men utan resultat. Alva har alltså både en demenssjukdom och en allvarlig psykisk sjukdom, vilket gör det extra svårt med kommunikationen. Hon minns inte längre själv varför det är viktigt med medicinerna. – Tänk om vi kunde få lura i henne medicinen i maten, säger Jenny när Alva springer och rycker i alla dörrar och ropar att nu ska alla komma ut till festen.

– Ja, säger Marcella. Förra gången gick det ju så långt att poli sen fick köra henne till psyket. Där gav de henne en spruta efter att ha spänt fast henne med bälte. Det kändes inte alls bra. Jag vet inte hur mycket hon minns av det men hon var skakad tyck er jag, efteråt.

Marcella reser sig för att försöka hindra Alva att ta upp Johan ur rullstolen. – Ja, även personalen på psyket tyckte att det var svårt, säger Jenny. Eftersom hon har en demenssjukdom kunde de inte ha ett eftersamtal som de alltid brukar ha när de använt sig av tvång.

Alva har nu börjat ta av sig sina kläder samtidigt som hon sjunger och gråter.

e. på vems uppdrag?

– Du får inte lov att säga det till någon annan. – Vadå? – Ja, att Henry är så dålig. – Men han kanske är döende? – Det är inte din sak att bestämma vem som ska informeras. Jag säger att det är vi som står honom närmast och därför ska kon taktas, ingen annan.

Lotta känner obehaget krypa i kroppen. Tänk att anhöriga aldrig kan vara sams, inte ens när någon är döende. Henrys barn är som hund och katt. Dottern som bor långt bort och bara kan komma någon gång om året och sonen som bor nära och som kommer varje vecka. De verkar båda vara mycket måna om sin pappa och är trevliga mot personalen. Men nu är Henry på väg mot livets slut och sonen menar att det är han som ska kontaktas och inte systern. – Ingen, och då menar jag ingen, får gå in till Henry om han dör innan jag hinner hit, säger sonen uppfordrande till Lotta, som är Henrys kontaktperson. – Men om jag inte får tag i dig eller …, säger Lotta försiktigt. – Det spelar ingen roll och du kan alltid få tag på mig på mobi len, säger sonen.

Ett par dagar senare försämras Henrys hälsa ytterligare och man förstår att slutet är nära. Lotta som är i tjänst ringer sonen vid upprepade tillfällen på alla de nummer han lämnat utan att få kontakt. Henry blir allt sämre och han är inte själv kontaktbar, så hon kan inte rådfråga honom om vad han vill. Det känns inte bra att Henry inte ska få ha någon anhörig hos sig nu när slutet är nära – och vad kommer dottern att säga? – Hej, är Lotta här?

Lotta stelnar till när hon hör rösten i korridoren. Det är Henrys dotter som kommit!

f. släppa taget

Det ringer i kommunens växel:

– Jag undrar om jag kan få prata med den som är ansvarig för äldreomsorgen. Det gäller vården eller rättare sagt vanvården av min mamma.

Rösten i telefonen bär inte och kvinnan i växeln förstår att den som ringer gråter. Hon kopplar samtalet till kommunens äldreomsorgschef. – Vad handlade det där samtalet om? frågade hon senare.

– Jag vet inte riktigt, men jag måste nog se till att vi besöker Liljegården, svarar äldreomsorgschefen. Dottern berättade att hennes mamma hade gått ner mycket i vikt, inte fick komma upp och därför inte längre kunde stå eller gå själv. Det lät inte bra.

På Liljegården tar man emot äldreomsorgschefen och presenterar honom för den 96-åriga kvinna vars dotter tidigare under dagen ringt honom. Kvinnan som heter Disa sitter uppe i det gemensamma vardagsrummet. Hennes blick söker sig långt bort, ut genom fönstret och hon nickar stilla för sig själv. Kroppen är tunn och orörlig bortsett från små ryckningar. Disa sitter i en rullstol som mer liknar en fåtölj än en vanlig rullstol. Äldreomsorgschefen får höra att Disa inte pratat på länge och att hon det senaste året blivit alltmer inåtvänd, men verkar ha det bra. – Det är som om hon funderar över något stort, säger Kalle som är hennes kontaktperson. Han fortsätter:

– Hon vill inte gärna äta, hon skjuter bort handen när vi försö ker bjuda på något, men wienernougat och mineralvatten tar hon gärna emot.

Äldreomsorgschefen, som väntat sig något annat än en mycket gammal kvinna som fridfullt verkade gå mot livets slut, funderar över hur han ska gå vidare. Dottern verkade så genuint upprörd – och kan man vara säker på att inaktiviteten inte beror på brist på näring och stimulans? Och vad skulle Socialstyrelsen säga om de visste att lunch och middag för Disa oftast bestod av wienernougat och mineralvatten?

Arbetsmiljö och organisation

1. ansvar på distans

Diskussionen är intensiv, i det närmaste högljudd, inne i lunchrummet. Det är inte så ofta vårdlärarna på Ugglan har tid att äta tillsammans, men i dag fanns behov av att både prata och äta. – Jag tycker det är svårt och obehagligt när eleverna kommer tillbaka från sin praktik och berättar om sina upplevelser. Det handlar ibland om rena fall av vanvård, säger Bitte som precis haft ett seminarium med sina förstaterminselever. – Men det är ju inte vårt ansvar vad som händer där ute. Vi ska ju bara handleda eleverna och stödja dem så att de inte upp repar det som är dåligt när de själva börjar jobba, svarar Anki. – Men vi är ju själva sjuksköterskor och socionomer, invänder Angela. Det måste ju finnas någon gräns för vad vi kan ta emot utan att göra något. Det vore ju annars att ge helt fel signaler till eleverna, eller hur? – Hur vet vi att det stämmer det som eleverna säger då? Sussi tittar uppfordrande på de andra och fortsätter: – De är ju nya och förstår faktiskt inte allt de ser. Jag tror ibland att de har en alltför romantisk syn på vad vårdandet av äldre

egentligen är. Ni vet ju lika bra som jag att det är jättesvårt att hitta praktikplatser. Får de reda på att vi håller på och granskar dem och tror på allt eleverna säger kommer de inte ta emot en elev till, var så säkra. Det räcker med att vara lärare och att hålla någorlunda koll på sina elever och vad de säger och gör utan att man ska behöva ta ansvar för vad som händer långt därute. Där finns det ju chefer och ansvariga som får göra sitt jobb, eller hur?

2. ett problem för andra

– Jonas, kan du gå på anhörigmötet i kväll? Jag måste skjutsa Max till fotbollen och sen ska jag till Berntsson och byta däck på bilen. – Är det viktigt? Jag var ju hos pappa i helgen och det verkade ju vara bra med allt, även om han inte är på topp. Verkade fak tiskt ganska grinig om du frågar mig. – Ja, de ville särskilt att vi skulle komma och de vill prata en stund bara med oss.

Jonas pappa har haft en demenssjukdom under några år och bor sen ett halvår på ett fint demensboende. Det känns bra och tryggt och med tanke på alla skriverier om vanvård verkar de vara lyckligt lottade. När Jonas på kvällen kommer till boendet tar samtalet en för honom oväntad vändning. – Ja, Jonas, det är så att vi måste prata om din pappa. Han kan inte vara kvar här längre. Han skrämmer de andra och nu senast var det nära att han slog ner Emmy. Vi har inte de resurserna, så han får först flytta till ett korttidsboende och sen får vi se.

– Men, han trivs ju här. Ni ska ju kunna sånt här med demens. Han har alltid varit världens snällaste, säger Jonas.

– Ja, det är ju bra, men du förstår han är ett stort problem för de andra boende. De är rädda och deras anhöriga har klagat. – Har inte vi något att säga till om, har inte pappa några rättig heter? Ni får väl se till dem bättre … – Tyvärr, nu har vi beslutat det här och jag tror att det blir bäst för alla.

Det var med tunga steg Jonas gick in till sin pappa. Pappan lyste som en sol och kramade om sonen. Han var för en stund sitt gamla goda jag. Frågade om barnbarnen och hur det hade gått i allsvenskan.

3. det jämnar ut sig i längden – Kul att du kunde hänga med och fika! – Ja, jag har jobbat kort pass i dag. – Jobbar du fortfarande i hemtjänsten? – Ja, och det är verkligen det roligaste arbete jag haft, men vi får se hur länge jag blir kvar. – Vad menar du med det? Ska de säga upp folk? Jag tycker man hör att det saknas människor som vill arbeta med äldre.

Jerker älskar verkligen sitt arbete i hemtjänsten. Det är en utmaning varje dag att se till att hans vårdtagare får det så bra som möjligt. Men nu har det kommit nya direktiv. Det ska ske en uppföljning av beviljade hemtjänsttimmar hos varje »kund« med hjälp av att man loggar in och ut vid besöket. Jerker har två fasta vårdtagare som bor i samma kvarter. De har båda svårt med sin psykiska hälsa och det kan variera 22

från dag till dag hur mycket hjälp de behöver och hur lång tid besöken ska ta. Jerker har uppmärksammat biståndshandläggaren på att det kan variera mycket och att han aldrig kan förutse det i förväg. Socialtjänsten där Jerker är anställd står inför stora bespar ingskrav, så några schablonbedömningar och flexibla tider är det inte tal om. Jerker har i stället löst det genom att han själv flexar så att ibland får den ena mer tid på bekostnad av den andra och vice versa. Det brukar aldrig vara så att båda mår dåligt samtidigt och så är det så nära mellan dem. Men nu kommer det inte längre att vara möjligt. Det kommer att synas att han inte är så lång tid som han borde hos antingen den ena eller den andra och att det kan vara stora skillnader från dag till dag. Jerker kan inte tänka sig att arbeta på ett annat sätt, eftersom det skulle innebära att han ibland kanske måste stressa och det har han lärt sig kan vara direkt felaktigt när man, som i det här fallet, är drabbad av depression. – Jag tänker att jag kanske måste säga upp mig själv innan man ser vad jag gör.

– Men kan du inte bara berätta hur det är? Det måste de väl för stå att du har rätt. Du vill ju att vårdtagarna ska må bra. – Jag har redan försökt och jag har svårt att se att det kan bli ändrat nu. Dessutom vill en av de jag hjälper inte riktigt berätta om att hon mår psykiskt dåligt.