h.-k. Rรถ n b l o m Hรถstvind & djupa vatten
H.-K. Rรถnblom
Hร STVIND & DJUPA VATTEN
Fall med dödlig utgång Jag har från en tidningsspalt hämtat sceneri och allt. Gu l lberg, »Svå r a rtat olyckstil lbu d«
Su n dh a m n 17/8. En dödsolycka träffade sent i går afton avläsaren vid stadens elverk Gerhard Bäck, boende Nygatan 66. Denne befann sig på hemväg från ett sammanträde då han med sin moped kom att köra på en ståltråd som var uppspänd i brösthöjd. Bäck lade i det rådande halvmörkret inte märke till ståltråden med påföljd att han handlöst kastades av mopeden och i fallet slog bakhuvudet i gatan. Döden torde ha varit ögonblicklig. Vilka som begått nidingsdådet med ståltråden är ännu inte känt, men saken är föremål för polisutredning. Den bortgångne var född 1912 och kom i stadens tjänst 1945. Han var omtyckt på sin arbetsplats och känd för en ideell livssyn och intresse för nykterhetssaken.
» F ö r d ö m t « , sade stadsfiskalen, »just nu när vi har händerna fulla med kioskinbrotten. Och statspolisen har inte en man att vara av med. Personalbristen kan ju göra en gråhårig. Det är förstås några pojklymlar som har varit framme. Var fick de ståltråden ifrån, förresten?« Den storvuxne kriminalkonstapeln vred betänksamt på sin vigselring, som skar in i hans köttiga finger. »Den låg i en rulle vid sidan av gränden där det hände«, sade han. »Tycks ha legat där länge. Gränden är ju egentligen bara ett prång mellan två plank. Den är så lite trafikerad att ingen bryr sig om hur där ser ut.« »Ja, det dröjde ju också en timme eller mer innan Bäck blev 5
hittad. Vem var det som fann honom, förresten?« »Ett ungt par som gick hem från bion. Han är anställd vid…« Stadsfiskalen viftade bort upplysningen. »Hur som helst«, sade han, »så måste vi ha tag på den som satte upp ståltråden. Se till att skaffa fram honom, Kurk!« Kriminalkonstapel Kurk var ingen begåvning av stora mått, men han var en trägen man och han kände sin stad utan och innan. »Det är nog någon pojkrackare som har varit framme, alldeles som stadsfiskalen tror. Närapå att jag skulle kunna gissa vad det är för en också. Jag tror att jag ska ta och försöka med…« »Det är bra.« Su ndha mn 18/8. Ännu har ingen klarhet vunnits om vem som i förrgår kväll spände upp en ståltråd över östra delen av Magasinsgränd och därmed vållade den tragiska olycka som kostade avläsare Gerhard Bäck livet. Tilltaget förmodas vara ett verk av obetänksamma ungdomar. Den som eventuellt känner till något om saken uppmanas hänvända sig till polisen. Vid obduktionen av den döde som ägde rum i går framkom att han avled på grund av brott på skallbasen. Begravningen är utsatt att äga rum på lördag.
»Hallå, är det redaktörn?« »Ja. Vem är det som talar?« »Det gör detsamma. Jag har prenumererat på tidningen i många år.« »Jaså. Vad är det om?« »Det var om olyckan häromkvällen i Magasinsgränd. Ni ska inte tro att barnungar gör sånt. Spänner upp ståltråd över gatorna och så. Lita på mej, redaktörn, den ståltråden spändes upp av någon vuxen, någon som var ifrån sej för motorcykelbullret på nätterna. Redaktörn vet väl hur de far fram just när folk skall till och sova.« »Men i Magasinsgränd bor väl ingen som kan bli störd?« 6
»Jag har inte sagt att det var någon som bodde i Magasins gränd. Han kan ha bott vid Kungsgatan eller var som helst förresten där det är stark trafik. Man kan väl inte ställa sej och spänna en ståltråd tvärsöver Kungsgatan heller?« »Nej, det förstås.« »Jag vill ju inte försvara det, visst inte, men jag tror så mycket som jag tror att ståltråden var menad som ett slags protest. Av någon som inte fick sova i fred för de där motorcyklarna. Skriv några rader om det, redaktörn! För visst håller väl redaktörn med mej om att…« Su ndha mn 19/8. Gårdagen spred inget ljus över frågan om vem som spände upp den ståltråd som förorsakade avläsare Bäcks tragiska frånfälle. En mängd ungdomar från trakten har hörts av polisen, men ingen av dem har kunnat ge någon vägledning åt spaningsarbetet. En talesman för polisledningen har för denna tidnings medarbetare uttalat tvivel på att det ödesdigra tilltaget varit ett utslag av obetänksam lek. I stället har på sina håll uttalats den förmodan att ståltråden kan ha satts upp som ett slags privat hämndeaktion från någon som fått sina nerver angripna genom motorcykelbuller på nätterna.
»Jag har gått över dem allesammans«, sade kriminalkonstapel Kurk olyckligt. »Jag tror inte att någon av ungdomarna på den kanten av sta’n kan komma ifråga. De skulle inte kunna hålla tyst om de hade minsta nys om vem som hade gjort det. Men ingen vet någonting.« »Då är det väl några från en annan stadsdel då.« »Det kan ju hända«, sade Kurk klentroget. »Ja, varför inte? De läser serier och allt möjligt, och ingen vet vad de kan hitta på.« »Men gör de bus brukar de aldrig göra det annat än i kvarter där de känner sig hemmastadda, så att säga.« »I tidningen är det någon som har hittat på att det skulle 7
vara en galning som vill hämnas för allt motorcykelbullret på nätterna.« »Jag har sett det där. Det kan förstås också vara en möjlighet. Fast vad skulle han spänna trådar just över Magasinsgränd för i så fall?« »Det låg en mängd ståltråd där, och det kanske förde honom på tanken.« »Ja, det är ju sant. I så fall blir han inte god att få tag på såvida han inte låter höra av sig igen.« »Det skall vi väl hoppas han låter bli. Vi har sannerligen nog ändå utan att ta reda på dårar som går lösa. Ha i alla fall den möjligheten i åtanke under den fortsatta spaningen!« Su ndha mn 20/8. »Ståltrådsmannen« har ånyo givit sig till känna, denna gång lyckligtvis utan några katastrofala följder. En servitör som i natt efter slutad tjänstgöring cyklade hem hejdades plötsligt av en ståltråd som hängde över gatan på halvannan meters höjd över marken. Servitören föll av cykeln men slapp undan med några skrubbsår. Hemkommen hade han sinnesnärvaro nog att omedelbart varsko polisen.
»Ja, i morgon begraver de stackars Bäck. Fröken, en kaffe.« »En här också. Ja ja, vi skall alla den vägen gå.« »Har du sett att ståltrådsmannen varit framme nu igen? Jag kan just undra vem det är.« »Det är en som inte är riktigt klok. Honom kommer polisen aldrig att få tag på.« »Han kan ha satt fingeravtryck.« »Inte. Han har förstås haft handskar på sig. Galningar är hemskt sluga när de sätter den sidan till.« »Det är väl inte så säkert att det är en galning.« »Det är i alla fall vad polisen tror, har jag hört av en granne som känner en kriminalare. Förresten – sätta upp en ståltråd tvärsöver gatorna på kvällen! Skulle någon annan än en galning komma på en sådan idé?« 8
»Det kan ha varit en som var full.« »Försök sätta upp en ståltråd tvärsöver en gata så att den sitter spänd – det gör du inte om du är full, det kan jag tala om för dej.« »Du säger det? Ja, jag har då aldrig försökt.« »Inte jag heller. Men nog är det bäst att se sej för när man cyklar hem på kvällarna under den närmaste tiden. Här kommer kaffet.« Su ndha mn 21/8. Polisen har ännu inte nått några resultat i spaningarna efter »ståltrådsmannen«. En mångfald personer har hörts utan att någonting av vikt framkommit. Det kan, framhåller en psykiatrisk fackman, mycket väl vara fråga om en person hos vilken motorcykelhatet utbildats till en fix idé. Den som behärskas av en dylik tvångstanke kan i alla andra sammanhang te sig fullt normal. Inte ens hans närmaste behöver till en början vara på det klara med hans mentala rubbning.
»Och var«, frågade Kurk med olycksbådande röst, »förvarade ni ståltråden?« »Den låg nog slängd bredvid grinden, är jag rädd.« »Så att vem som helst kunde ta den?« »Javisst. De kunde ha tagit grinden också«, sade den besökande i tillmötesgående ton. »När saknade ni ståltrådsrullen?« »I går morse. Jag skulle laga ett staket, och då märkte jag att den var borta.« »Ni skulle ha anmält förlusten omedelbart. När såg ni den senast?« »I förrgår tror jag den låg där. Så det bör ha varit natten till i går som den blev stulen. Den gången då Bäck körde ihjäl sig var det i alla fall inte min ståltråd som kom till användning.« »Nej, den tråden kom från annat håll. Men ni kunde ha sett till er egendom bättre.« 9
»Det är lätt att säga så här efteråt, men man kan väl inte gå och vakta för jämnan på allting heller.« »Ni skulle ha tagit in ståltråden för natten.« »Jag skulle väl ha tagit in ärterna och morötterna för natten då också? Nej, den som vill stjäla, han stjäl. Förresten börjar det bli skumt om kvällarna nu, som kommissarien vet.« »Kriminalkonstapeln.« »Som kriminalkonstapeln vet, då. Men skumt är det lika förbannat.« Den 22 augusti var söndag och det kom inte ut några tidningar den dagen. På lördagseftermiddagen hade Bäck begravts. Det var en stämningsfull akt, och en rik skörd av kransar hade sänts till båren. Logen Höstvind, som den avlidne i livstiden tillhört, hade mött upp med sitt standar. Under söndagen spred sig ryktet att ståltrådsmannen hade låtit höra av sig igen och att hans offer svävade mellan liv och död. Su ndha mn 23/8. Sent på lördagskvällen förövade ståltråds mannen sitt tredje attentat. Den kände fotbollsspelaren och motorcyklisten Sanfrid Jansson kom omkring en kvart i tolv på kvällen körande genom gamla allén väster om lasarettet. I sista ögonblicket varsnade han en ståltråd som var spänd mellan ett par träd. Med en blixtsnabb dykning undgick han ståltråden men förlorade i stället herraväldet över maskinen, som hamnade mot ett träd. Jansson infördes med ett benbrott och åtskilliga kontusioner på lasarettet. Tjänstgörande läkaren betecknade på vår förfrågan hans tillstånd på söndagskvällen som efter förhållandena gott. Stadsfiskalen har låtit meddela att gatubelysningen kommer att förstärkas i enlighet med en av honom ingiven framställning till drätselkammaren. Med hänsyn till risken för nya dåd från den tydligtvis sinnesrubbade ståltrådsmannens sida vill han emellertid uppmana allmänheten till iakttagande av försiktighet vid framförande av cyklar, motorcyklar eller mopeder på mind 10
re trafikerade vägar och gator efter skymningens inträdande. För SI F: s A-lag kommer förlusten av den tuffe anfallsspelaren Sanfrid Jansson – mera känd som »Rövarn« Jansson – som en katastrof. Se vidare Sportnyheterna sid. 7.
»Har du sett tidningarna i dag?« »Ja, jag ögnade som hastigast på rubrikerna. Ståltrådsmannen är i farten igen. Det är tredje gången.« »Ja, men det är bara en han har lyckats ha ihjäl. Kände du Bäck?« »Nej.« »Inte jag heller. Och ändå måste han ha varit hemma hos mig många gånger och läst av mätaren.« »Eget vad man vet lite. Ska vi ta den nu?« »Ja vi gör väl det. Skål.« »Skål.« Tankfull tystnad. »Har du tänkt på en sak? Den natten som det hände med Bäck var det fullmåne!« »Inte?« »Jo. Och man vet ju att det finns de som blir mordlystna när månen skiner på dem. Det är vetenskapligt bevisat. Det är ungefär samma sak som ebb och flod.« »Men när det är så här halvmörkt om kvällarna så märker man ju inte om månen skiner.« »Det står i almanackan. Jag såg efter där.« Allvar och förstämning. »Ja, det finns mycket mellan himmel och jord. Om vi skulle ta och gå över till affärerna? Jag har en fin liten bil på hand…« Su ndha mn 25/8. Inget av de tips polisen hittills erhållit har bidragit till att skingra dunklet kring ståltrådsgåtan. Spaningarna efter förövaren har emellertid icke nedlagts, enligt vad stadsfiskalen meddelar.
11
Dagarna gick men ståltrådsmannen avhördes inte vidare. Journalisterna ledsnade så småningom på att berätta att ingen klarhet vunnits. Färskare nyheter trängde den olösta gåtan åt sidan. Plank och affischtavlor smetades fulla med plakat om ett förestående val. Ett statsråd kom till staden och höll föredrag. Publiken som fyllde lokalen till sista plats gav i en minutlång applåd sitt bifall till känna. En sömmerska i trakten fick en tolva på tippning. Hon berättade för tidningarna att hon tänkte sluta sy och att hon fått ett anbud att uppträda som radiosångerska. Ett lågtryck närmade sig från Island. Den korta och brinnande indiansommar som rått kring mitten av augusti avlöstes av dimma och köld. Hösten var inne. Stadshotellet hade på grund av den ogynnsamma väderleken stängt sin sommarveranda och flyttat serveringen inomhus. Det var sent och matsalen var fylld av glammande gäster. Quirogas Brothers spelade från musikestraden en eggande samba. Quirogas nynnade själv den spanska texten genom högtalaren. En smal svart mustasch bildade ett passionerat streck över hans röda läppar, och han sände de närvarande damerna eldiga ögonkast ur skuggan av en vidbrättad sombrero. Quirogas var bördig från Åkerlångbränna, där hans fader verkade som jordtorpare och där han själv vid bygdens kniv- och snusdosaftnar haft sitt första möte med musikens genius, boende i ett sexradigt dragspel. »Vem är det Ehlevik sitter med?« undrade källarmästaren bakom en tropisk palmlund. »Förmodligen någon politiker«, sade hovmästaren med världskännedom, »för han dricker bara vatten till maten.« »Jag undrar det, jag tycker jag har sett honom förr«, muttrade källarmästaren eftertänksamt. »Läroverkslärare, kanske?« Ehlevik – född Olsson – var en stor man i det kommunala. Han var en man om några och fyrtio år, driftig till sin natur 12
och med ett välsorterat förråd av självförvärvade kunskaper. I tre perioder hade han tillhört stadsfullmäktige och var nu drätselkammarens ordförande. Sedan några år satt han också i riksdagen, där han började göra sig uppmärksammad som någonting att räkna med. Ehleviks samhälleliga intresse hade också tagit sig uttryck i anslutning till nykterhetsrörelsen, närmare bestämt logen Höstvind, vid vars möten han fortfarande någon gång visade sig. Den pågående valrörelsen fyllde det mesta av hans tid, och det var från ett valmöte i omnejden han kommit för att inta en sen måltid tillsammans med sin nyblivne hyresgäst. Han snurrade tveksamt på sitt glas och övervägde om han skulle visa prov på sitt inflytande genom att bevilja en framställd begäran. »Givetvis«, sade han, »har jag ingenting direkt emot att hjälpa er till att få gå igenom polisrapporten om ståltrådsmannen. En påringning till stadsfiskalen så är saken ordnad, tänker jag. Men inte för att jag förstår vad ni väntar er för utbyte av det. Något historiskt intresse kan det väl inte ha än?« »Nej, men ett psykologiskt«, sade den andra en smula undvikande. Ehlevik var en karriärmänniska, som kanske inte alltid var så nogräknad när det gällde hans egen framfärd men som höll desto mera strängt på formerna då det gällde andras. Han var en smula byråkrat som politiker gärna blir med åren. Hade han haft skäl att förmoda att hans bordsgranne ämnade lägga sig i polisens arbete så hade han säkert inte räckt denne någon hjälpande hand. Men bordsgrannen tycktes inte höra till den mera företagsamma sorten. Han var vetenskapsman, nyss återkommen till sin adjunktstjänst vid stadens läroverk efter ett års tjänstledighet för forskningsarbete. Ehlevik klassificerade honom som en oförarglig teoretiker. Han såg ut som mannen som förlorar sitt paraply. Hans ansikte var menlöst som på ett passfoto. Han fingrade förläget på sitt vichyvattensglas. 13
Vad han i själva verket tänkte var att Ehlevik måste behandlas med varsamhet om hans hjälp skulle vara att påräkna. »Jo för all del«, sade Ehlevik efter ett kort funderande, »psykologiskt tror jag visst saken kan bjuda på en del av intresse. Enligt mitt förmenande är ståltrådsmannen sinnessjuk.« »Spritt galen?« frågade läroverksadjunkten uppmuntrande. »Nja, det kan väl hända att han inte äter mattor«, svarade Ehlevik med en blick på sin wienerschnitzel, »men nog är det tydligt att han behärskas av en tvångstanke. Det är den som så att säga ger metod åt hans galenskap. Har ni tänkt på hur hans fällor är beskaffade?« »Ja, det har jag nog«, sade den andre som i själva verket ägnat åtskilliga timmar åt att fundera på den saken. »De är enkom gjorda för att fånga motorcyklister med«, fortsatte riksdagsmannen. »En fotgängare riskerar väl knappast att bli skadad om han törnar mot en ståltråd som är uppsatt i brösthöjd. En bilist skulle kanske inte ens märka om han körde på ett sådant hinder. Till och med en vanlig cykelåkare som håller ordinär fart har alla utsikter att slippa helskinnad undan. Servitören som körde på ett av ståltrådshindren tycks då inte ha lidit någon vidare skada.« Den andre följde intresserat riktningen av Ehleviks blick. En medelålders man i vit jacka banade sig fram mellan borden med en bricka, fylld med lättgroggar före stängningsdags. »Ståltrådsanordningen«, fortsatte riksdagsmannen värmd av ämnet, »tar tydligtvis direkt sikte på motorcyklister och vederlikar. Och varför just på dem? Därför att de är de som väcker den största förargelsen genom att köra omkring sent och väsnas med öppet spjäll. Det säger oss en del om ståltråds mannens psyke, tycker jag. Han hör kanske till dem som har legat sömnlös natt efter natt och plågats av motorbullret.« Musiken tystnade och Quirogas strödde spanska leenden omkring sig till tack för applåden. Ehlevik sänkte rösten när han fortsatte. 14
»Sinnessjukdomar skall kunna utlösas på det sättet, har det sagts mig, genom svår sömnlöshet alltså. Det hela är tydligt nog ett psykiatriskt fall.« Den andre satte upp en min av vederbörlig respekt för sakkunskapen. »Riksdagsman kände förstås Gerhard Bäck?« »Tror jag det. Han var medlem av min egen loge. Det var en särdeles hygglig man – ingen människa skulle komma på den idén att göra honom något ont. Det var mer än sorgligt att han skulle råka ut för den här dårens framfart.« Läroverksadjunkten vinkade till sig en servitör för att få betala notan. »Ja, som sagt«, sade riksdagsman Ehlevik, »för den som har intresse för själssjukdomar kan det nog vara något att hämta ur fallet. Ståltrådsmannen hör alldeles tydligt hemma på en vårdanstalt.« Han tillade med ett tonfall som många valmän låtit sig över tygas av: »Ni kommer säkert att inse att jag har rätt, doktor Kennet.«
15
16
Underligt yttrande av den avlidne …spänt ett citterspel, ett instrument, som bara blåsten spelar på… Gu l lberg, »Spel på tag gtr å d«
O r d f ö r a n d e n s bruna fågelögon glittrade mot de andra deltagarna i sammanträdet. Han knackade varnande med klubbskaftet i bordet. »Vi håller visst på att komma vid sidan av ämnet«, förmanade han. Folkskollärare Sune Vilhelmsson, logetemplar i logen n:r 2.007 Höstvind av Internationella godtemplarorden, var en verksam man, en man med ledaregenskaper. Han var välklädd på gränsen till elegans och ungdomligt rörlig på gränsen till medelåldern. Hans mörka hår hade grånat en aning vid tinningarna. Den myndighet han utvecklade gentemot bröder och systrar i logen berodde på naturliga anlag i förening med mångårig vana att sitta i kateder. Logen Höstvind, vars öden han ledde, var bildad i mitten på nittiotalet. I likhet med många andra skapelser av mänsklig kultur, såsom slott och katedraler, var den byggd på ruinerna av längesedan förgätna föregångare. Dessa hade instiftats i flyhänt skaparglädje men inte kunnat hållas vid makt utan splittrats på grund av allvarliga meningsskiljaktigheter rörande religion, iskällardricka, svartas likaberättigande med vita och andra frågor av mera personlig men därför icke mindre svårlöst natur. På deras förvittrade ruiner hade sedan logen Höstvind byggts upp. Namnet antydde logens ursprung lika väl som dess framtidsförhoppningar. Hösten var den tid då logens förstlingar, 17
chartermedlemmarna, avgav sitt medlemslöfte till en deputerad från högsta ort. Vinden var den vind som brukar blåsa i kampsånger och som kommer alla fanor att fladdra. Logerådet, som var logens styrelse, bestod av sex närvarande medlemmar, grupperade kring ett bord i ett rum i en källar våning. Mitt på bordet stod en lampa, tjudrad vid ett strömuttag i taket ovanför. Ansiktena på de sex kring lampan var starkt belysta. Ljuskretsen slöt sig kring dem och höll dem samman och kom dem att likna ett rådslag av hemligt sammansvurna. Logetemplar Vilhelmsson överfor med snabba blickar de sina. En rödblond flicka i tjugoårsåldern öppnade tveksamt munnen på glänt, och det ryckte i armen på henne som om hon endast med svårighet motstod driften att räcka upp handen åt magistern och vifta. Han gav henne en uppmuntrande nick som tillät henne att yttra sig om hon höll sig till ämnet. »Jag ville bara veta«, sade hon, »om vi skall fortsätta att öva in pjäsen – efter vad som hänt.« Hon kastade en skygg blick på stolen bredvid sig. Den stod tom. Mannen som brukade sitta där hade något mer än en vecka tidigare oväntat avlidit efter fall från en moped. »Logetemplar!« sade ivrigt en ung man vid bordsänden, Vilhelmsson nickade på nytt. Den unge mannens namn var Roland Eriksson; till yrket var han biträde i en järnhandel. Han bar tjänstetiteln logesekrete rare. Roland Eriksson ägde en ambitiös natur och ett fördelaktigt utseende som han var medveten om. Han liknade en hjälte i ett kärleksdrama mycket mer än verklighetens hjältar i sådana dramer gör. Vem som var hjältinnan visade han genom sitt sätt att se på den rödblonda flickan. Flickans namn var Ulla Fridgren. Hon gick på seminarium för att framdeles höja bildningens fackla i någon by. Samtidigt verkade hon som logestudieledare och hade i den egenskapen ansvar för studiecirklarna varibland särskilt teatercirkeln låg hennes hjärta nära. Det var hon som hade valt den omnämnda pjäsen – en översatt enaktare – och tjänstgjorde som regissör. 18
Roland Eriksson vände sig mot flickan när han talade, och det var något i hans röst som beklagade att han måste säga emot henne. »Jag kan inte förstå att vad som hänt skall behöva inverka på våra planer. För min del tycker jag vi skall uppföra pjäsen vid kretsmötet som vi har tänkt.« Alla visste att han hade en av rollerna i stycket. Men Ulla gav ändå inte med sig. »Du var ju själv med förra gången när Bäck fällde de där underliga orden«, sade hon. »Javisst. Men de hade ju inte med själva pjäsen att göra – åtminstone inte direkt.« »Det var i alla fall när vi talade om pjäsen som han sade dem«, envisades hon. »Och det var en sådan egendomlig undermening i vad han sade.« Roland Eriksson gjorde en rörelse som för att stiga upp. Han hade mera svårt att hålla sig stilla än vad en sekreterare bör ha. Vilhelmsson, som annars inte höll så noga på formerna vid en överläggning i logerådet, fann nu tiden inne att gripa in. »Logestudieledaren yrkar alltså att pjäsen nedlägges?« frågade han i ordförandeton. Ulla Fridgren såg lite förvirrad åt hans håll. »Jag menade inte att yrka något«, sade hon, »jag ville bara höra vad ni andra tyckte.« En inledande grymtning hördes från logeskattmästaren Ossian Viklund, en stor och grov karl i femtioårsåldern med väderbiten hy och runda blå idealistögon. Han började tala långsamt och en smula brummande som om han startat en motor på lägsta växeln. »Jag tycker ni skall fortsätta. Ni har ju redan köpt och betalt de exemplar av pjäsen som ni behöver. Det vore väl dumt att ha dem liggande till ingen nytta när ni redan har börjat öva. Och vad Bäcks yttrande beträffar så visst var det lite underligt, men…« Han kastade en vädjande blick på styrelsekamraterna som 19
om han hoppades att de skulle avbryta honom och säga att yttrandet inte var underligt alls. När deras medverkan uteblev trubbade han själv av vad han sagt: »Han kanske inte menade något särskilt med det.« Ordföranden kastade en hastig blick på de två som ännu inte yttrat sig. När de fortfarande inte visade något tecken till att bryta tystnaden tog han själv till orda. »Alldeles säkert menade han någonting. Tanklöst prat tror jag inte någon av oss vill beskylla Bäck för. Vi vet alla att han mestadels var tyst av sig, och just därför lade vi märke till hans ord.« »Jag tyckte de lät som ett varsel«, sade Ulla Fridgren. »Ett varsel om dödsfara.« »Det tror jag inte du tyckte förrän dagen därpå«, sade Roland Eriksson. »Man är ofta benägen att lägga in undermeningar i ord som folk säger före sin död«, medgav Vilhelmsson. »För min del tyckte jag orden var egendomliga mest med tanke på att det var Bäck som sade dem. Det låg inte för honom att uttrycka sig så – kanske jag får säga litterärt. Hans ord var som om han hämtat dem ur en bok.« »Inte tycker jag det var så farligt«, sade Ossian Viklund. Logerådgivaren Irene Carp, som hade sin plats bredvid ordförandens, gjorde en liten rörelse av otålighet. Alla lade märke till den, ty hon hade suttit fullkomligt stilla hela tiden, med hakan lutad i händerna och ögonen hopdragna till smala glittrande springor. Hon var mycket vacker på ett kattaktigt sätt. Vad som syntes av hennes kläder ovanför bordskanten var en jumper i svart jersey och ett smalt pärlband kring halsen. Logerådgivarens befattning är företrädesvis av rituell natur och bör anförtros åt en som kan läsa väl. Irene Carp hade naturliga anlag att uppträda och fyllde villkoret. I likhet med Roland Eriksson hade hon en roll i pjäsen. »Vad skulle vi lägga ned pjäsen för?« frågade hon med spin20
nande ton. »Av vidskeplighet, kanske? När man tänker på hur mycket vi har offrat på den…« »Så mycket arbete kan det inte ha varit«, avbröt Ulla Fridgren. »Vid sista repetitionen fick du läsa hela rollen innantill.« »Det mesta arbetet går åt till att leva sig in i rollen. Men det måste man vara en smula skådespelerska för att förstå.« »Att lära sig rollen utantill kräver nog det mesta arbetet, särskilt för dem som saknar läsvana.« Ulla Fridgren såg förbittrat på sin antagonist som smålog tillbaka med smala, sömniga ögon. Ossian Viklund märkte att ett uppträdande var i antågande och kände sig obehagligt berörd. Han tyckte illa om uppträden kvinnor emellan. Enligt hans mera gammaldags begrepp borde kvinnan utmärka sig för ett fromt och fogligt väsende i förening med sinne för matlagning. Även om han medgav att det var smått med både fogligheten och matlagningen hos det unga släktet höll han fortfarande sina ideal högt. En inledande brumning tillkännagav hans avsikt att gripa in och förhindra vidare ordbyte. Vilhelmsson kom strax efteråt till samma beslut men verkställde det snabbare. Följden blev att båda började talade samtidigt. »Om jag får lov att säga…« »När allt kommer omkring…« »Ett ögonblick, broder logetemplar!« Den gammalmansaktigt klanglösa rösten kom de bägge andra att tystna. Logedeputeraden är ofta en äldre man med många år i tjänsten. Det är han som är den högsta ledningens förtroendeman med uppdrag att vaka över sin loge. Carl Rothman var en stridsman som vuxit samman med rörelsen och gjort dess intressen till sina. Han hade suttit och lyssnat på överläggningen med ett outgrundligt småleende. Hans ansikte var tunt och hårt som snidat i ben. »Ni skall låta detta vara detta«, sade han. »Ni har väl övat in pjäsen för att uppföra den? Uppför den då om ni tror att saken har något att vinna på det.« 21
Han gjorde ett litet uppehåll som för att inskärpa att uppförande av pjäser nog var bra i och för sig, men inte var det vad han menade med nykterhetsarbete. Rothman var en garvad veteran från tallösa pilsnerdebatter i det kommunala. Sedan han genom sin outtalade kritik fått regissör och skådespelare förlägna fortsatte han. »Vad broder Bäcks egendomliga yttrande beträffar är han ur stånd att förklara för oss vad han ville ha sagt. Det tillkommer inte oss att göra några gissningar för hans räkning.« Ossian Viklund grymtade bifall, Irene Carp nickade belåtet. Den torrt skramlande rösten fortsatte. »Försöker man att ur broder Bäcks ord läsa en föraning om vad som skulle hända kan detta möjligtvis leda till för logen ogynnsamma misstolkningar. Jag föreslår därför att vi glömmer vad han sagt. Utanför vår krets har ingen med hans yttrande att skaffa.« Han lutade sig tillbaka i stolen och tycktes anse frågan slutbehandlad. Frågor brukade ofta kunna anses slutbehandlade när Rothman yttrat sin mening. De övriga såg ut att låta sig nöja, men Vilhelmsson fingrade nervöst på sin ordförandeklubba. »Jag är rädd för att vi inte kan betrakta broder Bäcks ord som obefintliga. Yttranden som fälls kort före ett hastigt dödsfall kan vara av betydelse för utredningen. Kort sagt…« Hans fågelögon sökte oroligt logedeputeradens. Rothman satt orörlig. Med fastare röst, som om han velat stödja sig på en högre auktoritet än själva logedeputeradens, fortsatte Vilhelmsson: »Kort sagt, jag ansåg det vara min skyldighet som god borgare att berätta om Bäcks yttrande för polisen.« Den besökande visades in till kriminalkonstapel Kurk, som satt vid skrivmaskinen och utarbetade en rapport med pekfingret. »Mitt namn är Paul Kennet. Riksdagsman Ehlevik lovade mig att…« »Det äger sin riktighet. Han ringde hit.« 22
»Ja?« »Det går an att ta del av utredningsmaterialet, men det måste läsas på platsen. Vi har ett förhörsrum ledigt, går det an att sitta där?« Paul Kennet tog emot en tjock pärm och var snart fördjupad i läsningen.* Måndagen den 16 augusti befann sig elektrikern Allan Sjö lander med sin flickvän Ingalis på hemväg från Cosmopolite, där de njutit av filmen Knockout på bruden (»raffel i toppklass«, Sundh. Nyh.). Cosmopolite var en liten bio på Nygatan som företrädesvis visade gangsterfilm. Halvskymning rådde och luften var ljum. De bägge ungdomarna gjorde sig ingen särskild brådska på hemvägen. Klockan var ett par minuter över elva då de från Nygatan strövade in i Magasinsgränd. »Titta«, sade Ingalis i en upprörd viskning, »han har kört omkull! Där ligger cykeln.« Allan hade redan sett den liggande mannen och böjt knä för att ge honom en första hjälp, vilken bestod i att ta honom i axlarna och ruska honom. »Hör du«, sade han, »hur är det fatt?« Mannen svarade inte. Ingalis rörde uppmuntrande vid hans hand men drog sig skrämd tillbaka. »Usch«, sade hon, »han är alldeles kall. Tror du…« Blod hade sipprat ur örat på den förolyckade. Han såg vid närmare påseende alldeles död ut. Allan lade med stor försiktighet ned honom på marken igen. Flickan såg sig skyggt omkring och upptäckte tråden som hängde över vägen. Den var anlupen och nästan svart och svår att upptäcka i den svaga belysningen. »Någon har hängt en tråd här«, sade hon och pekade. * Följande redogörelse motsvarar i huvudsak polisrapporten, vari emellertid för överskådlighetens skull inarbetats några kompletterande detaljupplysningar från annat håll av betryggad tillförlitlighet.
23
»Oisolerad metalltråd«, sade Allan. »Vad hänger den här för?« Ingen kunde svara honom på det. »Kanske«, sade han, »att det var den tråden som kastade honom i backen. Det är nog bäst att ringa polisen om det här.« »Det lyser i ett hus där borta«, sade Ingalis och tittade utför gränden. »Om man kunde kila dit och be att få låna telefonen?« »Kila du. Säg att de kommer genast och tar hand om honom. Jag väntar här.« Flickan försvann medan den unge elektrikern gick på vakt vid den döde i den skumma och skräpiga gränden. Han visslade en stump för att visa hur obesvärad han var, sedan tände han en cigarett och hoppades att hans väntan inte skulle bli lång. Det blev den inte heller. Efter fem minuter var flickan tillbaka i sällskap med den familj hon fått låna telefon hos. Det var snickeriarbetaren Arne Johansson med hustru och fjortonårig son. Johansson var liten och klen och försagd och hans hustru förde ordet. Så snart hon fått syn på den förolyckade ropade hon till: »Herrejesus, det är ju Bäck!« »Känner ni honom?« frågade Allan. »Tacka för det, han bor ju i samma hus som vi«, sade fru Johansson. »Ovanpå«, tillade Johansson andäktigt. Allan förevisade ståltråden och Johanssons gav upp förtrytsamma utrop. Den fjortonårige sonen fingrade sakkunnigt på mopeden. Och så kom polisen farande. Den döde undersöktes, fotograferades och fördes bort. De levande fick uppge namn och adress, förhördes och fick snub bor för att de trampat omkring på platsen. Allan och Ingalis berättade om upptäckten av den förolyckade, herrskapet Johansson bekräftade att han var den han var. »Det måtte jag väl veta«, sade fru Johansson, »eftersom han har bott i lägenheten ovanpå oss i fem år.« »I fyra år«, sade Johansson skyggt. 24
»Det är vi som har bott i lägenheten under honom i fyra år. Han har bott ovanpå oss i fem.« Polisen bad dem gå hem och fortsatte utforskandet av platsen så gott sig göra lät i den rådande skymningen. Resultatet blev emellertid magert. Spåren efter kullkörningen kunde nödtorftigt rekonstrueras och bekräftade endast att det var ståltråden som vållat olyckan. Inga fotspår av intresse kunde iakttas. Den lösslitna knappen, den avbrända tändstickan och den borttappade näsduken lyste med sin fullständiga frånvaro. Själva dödsfällan granskades med tillbörlig omsorg. Den var utförd av tunn ståltråd, sådan som används att slå om halmbalar med. En stor härva av sådant material, som sedermera visades ha kommit från en vedgård i närheten, låg och skräpade i gränden vid sidan av olycksplatsen. Från härvan hade en tråd lösgjorts, dragits över en lågt sittande trädgren, hängts i en svag båge tvärsöver gränden och fastgjorts vid en stolpe på grändens andra sida. Den hängande trådens lägsta del befann sig ungefär i brösthöjd över marken. Kriminalkonstapel Kurk tittade närmare på hur tråden gjorts fast vid stolpen. »Dåligt arbete«, muttrade han. »Så surrar man inte en ståltråd.« »Det är någon pojkspoling som har gjort det?« förmodade en medföljande man från ordningspolisen. »Jag tänker det«, sade Kurk. »Och jag skall tala närmare vid honom i morgon!« Han kastade en genomborrande blick på snickare Johanssons lägenhet längre ned i gränden. Den fjortonårige sonen ryckte till där han låg i kökssoffan och gnydde som en hund i sömnen. Även om kriminalpolisen föraktade utförandet hade fällan varit effektiv nog. Platsen för den var vald med ondskefull omsorg. Gränden, som i själva verket bara var mellanrummet mellan två plank, saknade egentlig gatubelysning. På ett ställe gick själva gråberget i dagen i form av en flat häll, och det var just där som tråden hade spänts upp. Den som kom körande 25