Copyright © Susanne Ahlenius 2016 Utgiven av Hoi Förlag www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Cecilia Pettersson, Pica Pica design Foto omslag: Mohamad Itani/Trevillion image Formgivning inlaga: Fredrik Malmquist Tryckt hos Bookwell, Finland 2016 ISBN: 978-91-7697-000-3
Push her up against the wall Treasure her mind, devour her soul Fuck her like an animal, out of control Kiss her cherry lips, love her whole She is that one forbidden thought The long lost lust: Forever sought A deadly sin, a true work of art And before you even know it The Queen of your Heart Mia Brundin
Kapitel 1
Ö
gonbindeln sitter hårt. Försiktigt försöker hon fukta de spruckna läpparna, men det enda hon känner är smaken av blod. Och smärtan
i axlarna. Var är han någonstans? Det är kallt, men det är inte kylan som gör att hon darrar när den varma andedräkten träffar den svala kinden. Hon rycker till när han drar fingret över hennes läppar och fortsätter ner över nyckelbenet. Där följer han det tatuerade hjärtats konturer. Rösten ekar mellan väggarna. ”Mitt.” Plastbanden runt handlederna skär in i huden när hon rör på sig, men det är smärtan i axlarna som är värst. Upphängd som en gris på väg till slakt. Han kupar handen runt det nakna bröstet. ”Du svek mig”, säger han med återhållen ilska och sliter av henne bindeln. Instinktivt blundar hon, men ljuset hinner blända henne. Det svider. ”Nej, jag älskar dig!” vädjar hon, men det är ingen idé. Han har redan bestämt sig, nu är det bara en fråga om tid. Tid hon inser är på väg att ta slut. ”Om jag inte kan få dig, ska ingen ha dig.” Kyssen lämnar ömma läppar efter sig, och hon stönar till av smärta. Han har en kniv i handen, och hon försöker hålla sig lugn när han höjer handen. 7
Men han skär ner henne från kroken, och under några sekunder ser hon en chans att komma loss. Kroppen är öm och värker. Adrenalinet pumpar när hon inser att det finns en chans. Knäet hittar sitt mål och han vrider sig i smärta. Hon är fri och börjar springa. Kroppen är stel och smärtan kommer från överallt, men hon skapar ett visst avstånd mellan dem. Efter någon minut vänder hon sig om, men han är inte där. Hon stannar upp för att hämta andan, blodsmaken är ständigt närvarande och det värker i kroppen. Ett skratt ekar i korridoren, det ger henne kalla kårar utefter ryggen. Men hon fortsätter. Allt är vitt och kalt, det känns som om hon springer i cirklar fast hon ser korridoren framför sig. Hon ropar på hjälp, men orden studsar på de kala väggarna, det finns ingen som kommer och räddar henne nu. Till slut orkar hon inte längre utan stannar och kippar efter luft. Hon andas tungt. Pulsen är öronbedövande, det känns som om hjärtat vill hoppa ut genom bröstet. Nu har han kommit ikapp. Alla krafter är slut. Långsamt lutar han sig fram för att kyssa henne, men hon biter honom i läppen. Örfilen kommer blixtsnabbt. ”Du är en riktig vildkatta”, säger han och slänger ner henne på golvet för att i nästa sekund sätta sig på henne. Hon försöker klösa honom i ansiktet och sparkar, men på något sätt lyckas han ändå lägga den blodröda scarfen runt halsen på henne. ”Nej, du kan inte döda mig. Jag älskar dig.” Långsamt drar han åt och hon försöker ta bort scarfen, men den sitter för hårt. Hon får svårt att andas, det känns som om huvudet ska sprängas samtidigt som kylan från golvet sprider sig i kroppen. Till slut avtar kraften att kämpa emot. Små pipiga ljud lämnar henne och hon gör ett sista försök att komma loss, men han är för stark. Innan han drar åt scarfen en sista gång säger han: ”Ondska kan gå i arv.” 8
”Alice, vakna! Alice!” Hon försöker få bort det som ligger runt halsen, men det finns inget där. ”Du drömmer, vakna!” Alice sätter sig upp, svetten rinner ner mellan brösten och luggen har klibbat fast mot pannan. Hjärtat rusar gatlopp i bröstet och hon drar några djupa andetag. ”Samma dröm igen?” Hon nickar och lutar sig mot Stewarts axel. ”Andas lugnt, det är bara en dröm”, säger han och drar henne till sig. Solljuset försöker leta sig in genom den tunna rullgardinen och utanför välkomnar fåglarna sommaren. Långsamt andas hon in genom näsan och ut genom munnen, långsammare för varje andetag. Precis som psykologen visat henne många gånger. Stewart pussar henne ömt på kinden, säger att allt kommer att bli bra. Alice är inte så säker på det och sjunker in i andra tankar. Ibland känns allt som en dröm och åren på Rikskriminalen är ljusår bort, men när hon fick chansen att bistå Scotland Yard tillsammans med Tyler Rimes och hans team i jakten på en seriemördare var valet lätt. Hennes driv och mål var att ge de mördade kvinnorna en röst. Självklart ville hon ta fast förövaren, men det fanns inte i hennes vildaste fantasi att hon skulle bli en av de jagade. Om det är något hon ångrar? En del. Tiden här har gett henne mycket, men den har också slitit en hel del på Alice. Både fysiskt och psykiskt. Det går inte att gömma sig för det faktum att om hon inte tackat ja till tjänsten på Scotland Yard skulle Ann ha levt idag, och den insikten är svår att smälta. Att hitta sin väninna mördad är inget som någonsin kommer att försvinna från hennes näthinna. Hon behöver bara blunda för att se 9
det framför sig. Det går inte att beskriva i ord, och tanken på det får det att värka i bröstet och hon tar ett djupt andetag. Ann är död. Mördad. Tylers skrik kommer hon heller aldrig att glömma. När hon drömmer och ser Ann framför sig är det alltid hans skrik som väcker henne där han sitter och vaggar den döda kroppen på badrumsgolvet. Den korta tid de två kände varandra gjorde ett starkt intryck på honom. Dagarna som följde på hennes död är ett töcken, men till slut går livet vidare. Det måste gå vidare. På något sätt tog de sig upp ur mörkret. Försiktigt masserar hon axeln och minns smärtan när Sean Kendall välte omkull britsen hon låg fastbunden på. Tyvärr hann han tatuera in sitt signum, det som han märkte sina offer med. Det blodröda hjärtat. En seriemördare fast besluten att göra henne till sin. Levande eller död. Som tur var hann Tyler fram i tid och till slut kunde de ta fast Sean Kendall, alias Casanovastryparen. Utredningen är avslutad och rättegången är över. Tyler har fått ett avslut, men för Alice är det inte lika lätt. Sean har påverkat henne mer än hon vill erkänna för omgivningen. Och för sig själv. Hon har inte ens tagit bort det tatuerade hjärtat. Ännu. Något som ligger på plussidan är att förhållandet med Marie, hennes storasyster, är mycket bättre. Och på ett universellt plan vill hon tro att Ann visar vägen till att stärka relationen mellan systrarna. Det ger Alice ett lugn. För att inte tala om hennes stora kärlek, Stewart Rimes, mannen hon inte kan leva utan och som sitter bredvid henne nu. Kärleken mellan dem är av ett slag hon aldrig tidigare upplevt och det bästa som har hänt henne. ”Vad tänker du på?” säger han och hon tittar in i de bärnstensfärgade ögonen. ”På hur lycklig jag är över att du finns i mitt liv.” 10
När hon drar med honom ner bland kuddarna och han försiktigt smeker hennes ansikte försvinner den inre demonen. Alice rullar upp på honom och nafsar honom i underläppen. ”Jag älskar dig”, säger hon och kysser honom när han tar tag om henne och rullar runt. ”Du har alltid haft problem med att jag ligger överst.” ”Det handlar inte om problem, utan om möjligheter. Jag kan kontrollera dig …” ”Lyssna!” säger hon och lägger fingret mot hans mun. ”Nu är de igång igen.” Han tittar skeptiskt på henne, men till slut hör han det. ”De låter värre än vi”, säger Stewart och kysser henne. ”Det är lite upphetsande att lyssna på andra”, säger hon och möter upp hans krävande läppar. ”Ska vi ge dem en match?” Ivern går inte att ta miste på när han kysser henne och hon känner hur upphetsad han är när han trycker sig mot de våta trosorna. Hon lägger ena benet runt hans höft, och han böjer sig ner över hennes bröst och sluter läpparna kring den ena bröstvårtan. Varje del av henne längtar efter att få känna honom inuti sig, men han låter tungan cirkulera över bröstvårtan innan han försiktigt nafsar i den. Det pirrar mellan benen och hon börjar ta av sig trosorna och Stewart drar av dem den sista biten. Han lutar sig tillbaka. ”Jag kan inte fatta att du är min”, säger han och slänger trosorna på golvet. Pirret fortsätter genom kroppen när han smeker insidan av låren. Det är som att få små elektriska stötar och hon skjuter rygg, men han trycker ner henne i sängen igen. Han böjer sig ner mot magen, där han trycker läpparna mot hennes brännheta hud innan han fortsätter ner mellan benen. Med tungan retar han klittan och när hon griper tag om täcket så att knogarna vitnar trycker han in tungan mellan de svullna blygdläpparna. Hon stönar högt, varje beröring blir som ett jordskalv inuti henne. Plötsligt slutar han och kommer upp på henne. Den våta öppningen välkomnar honom och hon stönar högt när han trycker sig in i hen11
ne. Hon struntar i vem som hör och släpper all kontroll när han tar henne med hårda och snabba stötar. Känslan i kroppen är så intensiv att hon nästan börjar gråta när han tar henne mot klimax och de kysser varandra när orgasmen kommer i krampande vågor genom deras svettiga kroppar. Med en sista hård stöt känner hon hur han pulserar ut säden i henne. Alice känner sig som en urbenad fisk där hon ligger och kan knappt prata. ”Du är inte lika spänd längre”, säger han och ler åt henne. Han ger henne en kyss innan han går in i badrummet. ”Du kommer alltid att vara den bästa medicinen för mig”, säger hon, slänger benen över sängkanten och följer efter honom. ”Det verkar som om grannarna vinner den här ronden.” Hon kliver in bredvid Stewart som står i duschen. ”Det är bra akustik härinne”, säger han leende. ”Du har alltid varit en dålig förlorare.”
12
Kapitel 2
P
å nittonde våningen i huset som kallas Nya Scotland Yard sitter sex personer runt ett ovalt konferensbord och tittar på en man. Han heter Brian Miller och är chef över utredningsenheten på MIT, Murder Investigation Team, som de alla tillhör. Den lilla gruppen består av Tyler Rimes, Alice Wiklund, Liz Paddington, Thomas Carter, Harry Bradley och Daniel Wilson. Den enda som fattas är Jake Wood, avdelningens bad boy. Han är avstängd efter att internutredningen tagit i med storsläggan när det framkommit att han undanhöll information i utredningen kring Sean Kendall. ”För er som längtar efter Jake kan jag meddela att han är åter i tjänst från och med imorgon. Du ser till att han sköter sig, och jag hoppas att allt groll mellan er nu är utrett så att vi kan ägna oss åt det som är vårt jobb.” Brian tittar på Tyler. ”Har han charmat byxorna av psykologen, eller?” säger Liz. ”Jag tror faktiskt att hon har kjol. Jag har aldrig sett henne i byxor”, säger Tyler och tittar på Liz. ”Det ska bli skönt att få tillbaka honom”, säger Alice och noterar blicken Tyler ger Liz innan hon vänder sig mot Brian. ”Det tycker jag också, Alice. Nu måste vi gå igenom lite tråkiga saker, men allt kan inte vara på topp. Som alla vet är Liz ansvarig utredare för mordet på Ann von Walden och om jag har förstått det rätt har vi inte mycket att gå på. Eller hur, Liz?” Alla vänder sig mot Liz, som är klädd i jeans, vit skjorta och svart 13
kavaj. Det stramt uppsatta blonda håret och en snygg men diskret sminkning gör att hon ser ut mer som en vacker affärskvinna än en polis. Om Alice ska gissa vad förvandlingen från alldaglig till hot babe beror på är det att Liz är nykär, men hon har inte sagt något om en kille till Alice. Det kan också vara en kvinna, för hon har aldrig sett Liz med en man. Å andra sidan aldrig med en kvinna heller. Något har hänt och Alice ska försöka ta reda på vad, men nu lyssnar hon intresserat när Liz ställer sig bredvid Brian. Hon plockar upp en mörkblå mapp från bordet. Liz redogör för läget, och alla förstår problematiken då Ann von Walden var Alices väninna och Tylers flickvän. Hon blev mördad när hon besökte Tyler i London. Det är en utredning som varken Alice eller Tyler får vara operativa i, vilket i sin tur gör att Liz blir nervös vid varje genomgång – och det med allt rätt. Att försöka hitta den här mördaren har visat sig vara svårare än de trodde. Tyler är som vanligt otålig när det kommer till de här genomgångarna och kan knappt vänta på vad Liz har att säga. ”Okej, vad har du fått fram från utredningarna som jag har varit inblandad i?” frågar Tyler. Brian lägger armarna i kors över bröstet och Alice vet av erfarenhet att när det händer ska man hålla låg profil. ”Om du låter mig gå igenom läget kanske du får svar på dina frågor.” Liz ser sammanbiten ut. ”När vi började utreda Anns sista dagar i livet förstod vi att tjejen var vit som snö, och ingen som vi har pratat med, eller snarare som den svenska polisen har pratat med, kan säga något som ens kan peka mot någon misstänkt.” ”Och hennes pojkvän?” säger Tyler och lutar sig tillbaka i stolen. Trots att Alice sitter längst bort från Liz, kan hon nästan höra hur Liz gnisslar tänder. ”Jag har gått igenom allt material från svenska polisen och det finns inget där som jag anser att vi kan utreda vidare. De har gjort ett mycket bra jobb.” Liz tittar ner i mappen. 14
”Obduktionen … visar, som vi alla vet, att Ann blev strypt till döds och att mördaren sedan lade henne i badkaret. Vi utgår från att det är en man då ett flertal saker visar på det, bland annat märkena runt halsen och att en kvinna troligtvis inte har den fysiska styrkan att lägga Ann i badkaret. Det vi kan se är att förövaren har lyft upp henne, inte släpat henne. Troligtvis ville han försvåra för utredarna genom att lägga henne i badkaret, men vem vet hur mördare tänker. Hur som helst är det kanske något vi får svar på om vi tar honom.” ”När vi tar honom”, säger Tyler. Liz fortsätter att bläddra i mappen, men Alice hinner se en lätt rodnad på kinderna. ”Vatten eller inte, enligt den här rapporten från James på rättstekniska har han hittat tygfibrer som oftast återfinns i arbetskläder. Skjortan Ann hade på sig är inte i det materialet, så då utgår vi från att det är något mördaren haft på sig. Vi vet att han ströp henne, och vad James kan få ut av det är att han hade handskar på sig. Om vi har tur kanske vi kan få tag i handskarna om … förlåt … när vi hittar gärningsmannen.” Alice iakttar Tyler som nu ler mot Liz, men hon ignorerar honom. ”Vi har också gått igenom övervakningskamerorna, men det har inte gett något konkret. Där hade mördaren tur, vissa kameror höll på att bytas ut mot en nyare modell.” Alice tittar bort mot Thomas på andra sidan bordet. Han ser koncentrerad ut, eller snarare fundersam, och hon undrar vad han tänker på. ”Hans tur är på väg att ta slut”, säger Thomas och trummar på bordet med ena tummen. ”När jag får tag på honom ska jag strypa honom. Då får han se hur länge hans tur håller i sig”, säger Tyler och gör en high-five med Thomas över bordet. Brian skakar på huvudet och vänder sig mot Liz. ”Vad har dörrknackningen gett?” ”Inte heller där har vi fått något att gå på, och de få som var hemma har inte hört eller sett något misstänkt.” Liz stänger mappen och tittar ut över gruppen. Alla är tysta, förutom Thomas som fortfarande trummar på bordet. 15
”Vi går fortfarande igenom utredningar som Tyler varit inblandad i, men det är ett pågående arbete som för tillfället inte gett något. Där står vi idag.” Liz suckar högt, går bort och sätter sig bredvid Tyler. Alice noterar att Liz inte satt där i början av mötet. ”Jag älskar mitt jobb sådana här dagar”, säger hon och slänger mappen på bordet. Tyler lägger en hand på Liz axel som han snabbt tar bort när han möter Alices blick. ”Vem har sagt att polisarbete ska vara lätt?” säger Brian. ”Hur går vi vidare med utredningen kring Sean Kendall?” Allas blickar vänds mot Alice, som trycker handen mot magen när minnesbilderna väller fram. Så möter hon stadigt Brians blick, som utstrålar värme och omtanke. Men Alice ger sig inte. ”Vi måste ta reda på vart han tog offren”, säger hon och känner hur pulsen ökar. ”Det är inget som är prioriterat nu, okej?” säger Tyler plötsligt. ”Sean Kendall sitter inne tack vare dig. Han blir borta ett bra tag. Vi har andra utredningar att ta hand om, hitta Anns mördare till att börja med.” Alice tittar irriterat på Tyler, som ignorerar henne och vänder sig till Brian. ”Vårt team har haft ett helvete när det gäller Sean Kendall och det är en mordutredning jag gärna lägger bakom mig. Vi behöver fokusera på annat nu. Det är min rekommendation, okej?” Alice knyter nävarna så att naglarna gräver sig in i huden. När hon slappnar av igen har hon ilsket röda märken i handflatorna. ”Rättegången var ett skämt. Och visst, åklagaren gjorde det bästa han kunde, men advokaten smulade sönder allt. Och helt ärligt hade vi inte mycket att komma med, vilket domslutet bevisade. Vi ska vara glada över att han försökte döda mig, annars hade vi suttit där med … ingenting.” Brian tittar från Tyler till Alice och sedan tillbaka till Tyler. ”Vi behöver inte ta den här diskussionen nu, men jag tror att Tyler har rätt. Vissa av oss …” Han tittar på Alice. ”… behöver få distans till den utredningen. Som för övrigt är avslutad.” 16
Alice väljer att inte möta hans blick, utan plockar ihop anteckningsblocket och pennan framför sig. ”Jag har en hel del att göra, så om det var allt?” säger Alice och reser på sig. ”Vi är färdiga, jag önskar er en bra dag!” säger Brian men det sista hör Alice, som redan är ute i korridoren, knappt. Alice går in i vilorummet där hon ställer sig och stirrar in i spegeln ovanför handfatet. Kvinnan som tittar tillbaka är blek förutom rodnaden på kinderna, som är beviset på irritationen hon känner. Rynkan mellan ögonbrynen är ett tecken på att hon är jävligt förbannad. Fan ta Tyler! Hon vet att han bara vill henne väl, men hon kan ta hand om sig själv. Hon trodde att det skulle bli lättare att ta upp frågan i gruppen, men idén kraschlandade innan den fick luft under vingarna. Nu blir hon tvungen att gå till Brian och försöka få honom på sin sida. Vilket efter idag verkar bli lite svårt, men skam den som ger sig. Hon skvätter lite kallt vatten i ansiktet och torkar torrt med en pappershandduk. En sista blick i spegeln och ett djupt andetag innan hon går tillbaka. Vilken tur att hon inte berättat för Tyler att hon har fått tag i mobilnumret till Ryan Kendall, Sean Kendalls tvillingbror.
17
Kapitel 3
H
åll käften, varför håller du aldrig käften? Josef Pawson har haft ont i huvudet en längre tid, men förstår inte varför. Det gör bara jävligt ont. Kan ingen förstå att han har det svårt? Och allt på grund av en simpel olycka, som inte ens var hans fel. Eller var det hans fel? Josef kommer inte ihåg längre, och när han försöker kommer huvudvärken tillbaka och det blir som små blixtar framför ögonen. Allt har han förlorat: jobb, vänner och arbetskamrater. Till och med hans fru, Elisabeth, vill lämna honom. Hon orkar inte leva med en man som har dödat en annan människa. Fast det säger hon inte rakt ut, men han ser på henne att hon känner så. Varför förstår ingen att det inte var hans fel? Föraren körde rakt in i hans lastbil, inte tvärtom. Föraren väjde för en boll och en pojke som sprang ut på vägen. Varför vill ingen förstå att det inte var hans fel? Han stod stilla med sin lastbil och rören satt perfekt på flaket, han slarvar aldrig, men den tekniska utredningen påstod att han lastat på för mycket. För mycket? Han hade kört prickfritt i trettio år, men eftersom killen som körde bilen var snut lades all skuld på Josef. En efter en har hans vänner försvunnit och nu sitter han ensam på puben. Alla undviker honom, det enda som håller honom sällskap är ölen. Den är hans nya vän. Han pratar mycket med sig själv och det blir en tröst när mörkret 18
kryper in i hans sinne. Rösten hjälper honom till en början, den är snäll och talar vänligt till honom. Den kommer att ta hand om honom. Vad gör han hos Elisabeth? De har inte träffats på flera veckor, men nu står han i hennes badrum. Är det hon som har ringt honom? Han kommer ihåg att hon ville att han skulle skriva på några papper om skilsmässa. Har han gjort det? När han tittar ner vet han att han måste ta sig därifrån. Han kan inte stanna kvar hos henne. Rösten säger åt honom att sätta fart. Långsamt vänder han sig om och går ut i köket. Det är tyst överallt. Josef stannar till vid spegeln i hallen och ser en man med grått hår och vindpinat ansikte. Ögonen är som mörka hål som stirrar på honom. ”Vad glor du på?” Han får ett elakt flin tillbaka och han backar ett steg. ”Försvinn ur mitt huvud, jag vill inte ha dig där!” Han tar sig om huvudet och skakar det fram och tillbaka, men rösten vill inte försvinna. Du är ingenting utan mig, du behöver mig. Josef sliter blicken från spegeln. Han tittar på händerna som darrar när han lyfter upp dem framför sig. Varför har han handskar på sig? Och varför är de blöta? ”Du finns inte! Försvinn!” Han smäller till spegeln, som går i tusen bitar. Han lämnar allt bakom sig och går ut genom dörren, där han står stilla och lyssnar om rösten är kvar. Det är tyst. Han går nerför trapporna och för varje steg stannar han upp för att lyssna. Ingenting. Det är bara hans andetag som fyller tomrummet i huvudet. Utanför trapphuset välkomnar mörkret honom och han börjar gå bort från huset. 19
Ett par kommer gående emot honom, men de går över till andra sidan vägen när han kommer närmare. Till slut ser han bilen och plockar upp nycklarna ur jackfickan. Inne i bilen tar han av sig handskarna och sluter händerna om ratten så hårt att knogarna ser ut att vilja hoppa ur skinnet. Långsamt lutar han sig mot ratten. Allt är stilla.
20